Joyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers)
1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom, för det här ska också bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient. Varför tecknar E.H. gång på gång samma nakna, unga flicka i sitt block? En deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att följa. Fast den deckargåta som Oates försökt lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Som alltid gräver hon så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.
Tony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)
Rättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar. Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego. Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjat avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt. Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verklighet. Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.
Leïla Slimani
Vaggvisa
Övers: Maria Björkman
(Natur & Kultur)
Det har redan stått i recensioner av ”Vaggvisa” och det står direkt i inledningen: två små barn är döda. Ja, de har dödats. Leïla Slimanis roman om, för det handlar den om i grunden, dagens franska klassamhälle går från nu och bakåt. Ett advokatpar, som bor i en fin våning i ett fint Pariskvarter, anställer en barnflicka, som bor i en liten usel lägenhet. Där uppe och här nere, vi och dom. Barnflickan gör mycket mer än passar barnen: sköter om hela lägenheten och hushållet, blir oumbärlig, följer med på semester till Grekland. Familjens kvinnliga advokat och barnflickan kommer varann sååå nära. En riktigt otäck thriller – med djup längst ner i verkligheten – för att den är just så verklig och sann, ett snitt ur livet = våra olika liv.
Jesper Stein
Solo
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)
Tur att danska Politiken startade förlaget Polaris i Sverige. Annars hade väl aldrig Danmarks just nu främste deckarförfattare, alltså Jesper Stein, fortsatt att ges ut här. ”Solo” är Steins tredje polisroman – med tilläggen hårdkokt och noir – om vicepolitikommissær Axel Steen och stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. Bägge är huvudpersoner: personen hör ihop med platsen och platsen med personen. En polisnoirserie som blir romaner om en man, således polisen Steen, som inte fixar det så bra, varken att vara en bra polis – jo, det är han men på sitt sätt – eller en bra man, särskilt inte av sorten ”den nye mannen”. I ”Solo” (på danska ”Akrash”, arabisk slang för snut) går ryktet att ryska maffian har en mullvad inom den danska polisen.
Fred Vargas
Den instängdas blick
Övers: Ingrid Wikén Bonde
(Sekwa)
Kommissarie Adamsberg kopplar av från allt arbete på isländska ön Grimsey – när han får ett meddelande från Paris. Hans avdelning vid kriminalpolisen behöver hjälp med ett mordfall. Tveksamt återvänder han, hittar strax mördaren och löser i förbifarten ett annat fall (eller två). Han intresserar sig mer för några andra dödsfall: tre äldre män blev bitna av brunspindlar och dog – trots att spindelns gift inte kan döda. Inget för polisen, enligt kollegerna. Men Adamsberg envisas: mord. Kommissarien ser och tänker ju som bäst när det är ”dimmigt”. Rakare än förut, inte lika overkligt verkligt. Ändå vindlar och svindlar berättelsen så det räcker. Av de åtta polisromanerna på svenska om och med Jean-Baptiste Adamsberg är detta nog den mest fascinerande. Och faktiskt bästa.
Deckarloggs red.
Deckarlogg 
Kommentera