Marie Hermanson – etta på tio i topp!

Så har höstsäsongen inletts för Gota Medias spänningstopp. En gång i månaden väljer deckarrecensenter ut de bästa spänningsromanerna i alla undergenrer och titlarna hamnar i favoritordning på en tio i topp-lista. Mycket bra lista för att ge tips om de bästa titlarna just nu bland deckare och annan krimi. Och det skriver inte Deckarloggs redaktör enbart för att han är en av recensenterna bakom listan.

Så här är ordningen på spänningstoppen just, för att också se motiveringarna till böckernas placeringar – gå in på någon av Gota Medias nätsidor (Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera).

1) Marie Hermanson: Pestön (Albert Bonniers)

2) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

3) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

4) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

5) Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers)

6) Lundgren & Lundgren: Där isarna råmar (Albert Bonniers)

7) Johanna Mo: Skuggliljan (Romanus & Selliing)

8) Hjorth & Rosenfeldt: Som man sår (Norstedts)

9) Anne Holt: Mandelaeffekten (Piratförlaget)

10) Patrick Modiano: Osynligt bläck (Elisabeth Grate)

Bengt Eriksson

Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson 

Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).

Deckare med det mesta av livet

Eva Frantz
För han var redan död
(Sekwa, återutgivning 2021)

Eva Frantz har tidigare skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet Finland, om och med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad.

Lite väl trivsamt och glatt, enligt mig. Men nu suddar Frantz ut trivselprefixet.

”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller kanske en livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden ryms mellan pärmarna.

Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen om en cykelväg, försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend har flyttat tillbaks och byggt ett palatsliknande hus. Plötsligt får en baby sällskap i barnvagnen av en extra baby. Allt övervakas av stadens journalistkår.

Krantz varvar och tvinnar alla livs- och kriminaltrådar, för att i slutet knyta ihop dem i en lagom actionfylld upplösning. Oj, så bra det här blev!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2020

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Ett par kriminella observationer

Den första observationen

gäller detta nya sätt att skriva böcker, när böckerna är ljudböcker och särskilt om ljudböckerna är feelgood eller deckare eller bägge på samma gång. Då krävs det tydligen att det skrivs böcker i en serie och ljudboksläsare/lyssnare vill tydligen att titlarna i serien ska komma supersnabbt efter varann, direkt när en bok är slutlyssnad ska nästa titel finnas tillgänglig.

Hur skriver man då, Sofia Rutbäck Eriksson? Det finns nog fler författare som arbetar och skriver på liknande sätt men det var Rutbäck Erikssons mjuka, humoristiska serie – comic crime eller deckare med skratt? – om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Umeå som uppmärksammade mig på detta. Nyligen kom de fyra första titlarna (först som ljud- och e-böcker och nu också som pappersböcker) i snabb takt: ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken”, ”Detektiv på hett plåttak”, ”Mord och gröna skogar” och ”Bättre dö än illa fäkta” (alla utgivna 2021 av Lind & Co).

Men hur snabbt skrev hon egentligen den här serien (det tål att påpekas att titlarna dessutom håller ordinär romanlängd)? Hur många veckor tog och tar det att författa en bok? Max en månad eller? Det undrar en = undertecknad som skrivit på samma bok i fem år och först nu snart närmar sig/mig slutet. Hur många av de nya (främst) ljudboksförfattarna skriver på detta illersnabba sätt, kollar man på strömningstjänsterna så verkar det ju finnas fler?

Ur försörjnings synpunkt är det ju bra förstås – det går att leva på sitt författande. Men blir inte författaren snart en maskin mer än författare och hur hanterar författaren det när det börjar gnissla i maskineriet?

Sofia Rutbäck Eriksson. Foto: Privat / Lind & Co

Fast jag ska påpeka också att Sofia Rutbäck Eriksson absolut inte håller en lägre kvalitet på grund av skivtempot. Om jag inte hade observerat utgivningstakten hade jag aldrig kommit att tänka på att böckerna måste ha skrivits snabbt.

Det andra observationen

gäller en författare som blev två författare: Sofia Rutbäck Eriksson och (med mindre stil) Mattias Boström. Eller som anges inuti boken ”i spirande samarbete med Mattias Boström”. Den senare är ljudboksförläggare/redaktör på Lind & Co. Således har redaktören deltagit i författandet, bidragit till att boken blev skriven. Boström nämnde att hans bidrag kanske handlar om 10 procent av det färdiga resultatet.

Men jag vet ju böcker där det skrivits till och ändrats betydligt fler procent – ja, i något fall nästan hela den omskrivna boken – av förlagsredaktören. Angavs då detta på bokslaget?

Mattias Boström. Foto: Privat / Lind & Co

Nej. Där angavs namnet på den författare som inte författat hela sin bok – alltså del-författaren. Trots att författaren inte skrivit hela boken så får författaren svara för hela boken med sitt namn. Det har jag undrat över ibland, om det vara så? Borde inte en redaktör som lagt en stor näsa i manuset anges med namn, hen också?

Det tycker jag. Det borde, som tillägg, i sådana fall stå, anges författare men också. Typ,  Redaktör: Näsvisa Svante. Eller som i fallet Rutbäck Eriksson/Boström så bör bägge, författaren-författaren och författaren-redaktören, anges som bokens författare och svara för boken. Kan det vara ett tredbrott vid ser nu, med serien om ”Katarina eminenta detektivbyrå”? Framöver kommer förlagen att namnge såväl eventuellt  redaktörer som medförfattare på sina böckers namn på sina böcker?

Summeringen

av detta blir att jag tror att bäggedera – snabbskrivning av främst ljudböcker och namngivet delskrivande av böcker kommer att bli allt vanligare. Bra eller dåligt? Det har jag ingen åsikt om, inte generellt. Som alltid: Bra är bra, oavsett hur det tillkommit.

Bengt Eriksson     

Trender i svenska deckare och annan krimi

1) Landsorts- och landsbygdsdeckare.

Inte många år sen som aspirerande deckarförfattare fick rådet av bokförlagen att skriva deckare med Stockholm som miljö. Deckaren sålde bättre då. Inte ens Göteborg eller Malmö dög. Idag kan detta verkar som en skröna.

För hur många deckare och annan krimi med snart hela Sveriges landsbygd som miljö har inte skrivits på senare år? Inte måste landsbygdsmiljön ha någon negativ inverkan på försäljningen heller. Det här är extra spännande, tycker jag, att den svenska deckarutgivningen täcker in allt större delar av  Sverige. Att snart varje liten ort fått sin deckarserie eller åtminstone en deckartitel.

Men de nya deckarförfattare som väljer att skriva landsorts- och landsbygdsdeckare gör det inte lätt för sig. Aldrig lätt att skriva deckare men att skriva en deckare i en mer, låt säga, sävlig landsbygdsmiljö är ännu svårare än att skriva deckare i den hetsiga storstaden. Det gäller att få kriminaliteten att bli trovärdig också på landsbygden, lyckas balansera gammalt mot nytt i så exakta proportioner som möjligt.

2) Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feelgooddeckare, trivseldeckare…

Att också detta har blivit en trend – skriva deckare som är mjuka och mysiga – hänger kanske ihop med den kriminella landsbygdstrenden. Det kan tyckas lättare och mer passande också att skriva mjuka landsortsdeckare än att skriva noir och hårdkokt på landsbygden. Men stämmer det? Hur lätt är det förena mys och mord?

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Själv tror jag att detta är den svåraste undergenre som finns bland deckare och annan krimi. Det måste vara en känsla av mys men det kriminella – oftast ju mord – måste också skildras på allvar. Går detta verkligen att förena? Hur ska mysdeckarförfattare lyckas? Eller en författare som vill skriva feelgood med crime?

Att skriva feelgood är svårt redan det. Också feelgood måste skrivas i anknytning till verkligheten men utan att känslan av feelgood tappas bort. Feelgood bör övergå till feel life i lagoma proportioner. Om författaren sen också ska lyckas föra in kriminalitet i sin feelgoodroman så krävs en oerhörd finkänslighet.

Att bara sätta sig och tänka att jag ska skriva en mysig deckare på landet nånstans, det tror jag är omöjligt. Jag tror att om en deckardebutant – eller en tuffare deckarförfattare som vill byta genre – ska lyckas inom feelgood med crime så måste landsbygdsfeelgooddeckaren kännas exakt rätt för författaren. Detta måste vara hens självklara genre – det ska inte ens vara ett val – om det ska bli lyckat.

3) Åter- och hemvändare.

Denna trend hänger ihop med de bägge föregående – nog mest på ont faktiskt. Många landsbygdsdeckare och av dem många av mjukare sort har en åter- eller hemvändare som huvudperson. Ibland kan det även vara en stadsperson som förirrar sig ut på landsbygden. Är det en tillfällighet att dessa återvändare och främlingar väljs till huvudpersoner? Det kan jag inte tro, kanske med- eller omedvetet gjort men ingen tillfällighet.

Alltför många hemvändardeckarförfattare verkar tro att det går att slarva när man skriver så här. Åter- och hemvändaren eller den ut på landet förvirrade stadsmänniskan känner ju inte bygden så väl och då behöver inte heller bygden skildras så väl och ingående. Deckarförfattaren klarar sig undan researchen så att säga. Men det är bara som författarna tror, det fungerar inte så.

Deckarförfattaren är inte eller sällan lika med huvudpersonen, författaren måste vara väl förtrogen med sin landsbygdsmiljö även om inte huvudpersonen är det. Annars blir inte skildringen av återkomsten till och/eller mötet med miljön trovärdig/t. Och miljön är A och O för en landsbygdsroman och -deckare.

Därmed är också den här lilla debattexten tillbaks till inledningen… En landsbygdsroman är inte en landsbygdsroman. En landsbygdsdeckare är inte en landsbygdsdeckare. En svensk landsbygd är inte som en annan svensk landsbygd. Varje ort och plats på den svenska landsbygden är sin ort och plats, har sin historia och är befolkad med sina människor som förhåller sig till platsens historia. Svensk landsbygd är olik.

Avrundning: Författarnamn och deckartitlar? Nej. Det var inte poängen med den här texten. Läs själva och ha det jag skrivit i huvet. Slarvar deckarförfattarna? Lyckas eller misslyckas de? Ja, om det inte är så att jag har fel i det jag skrev. Du kanske inte håller med utan tycker nåt annat?

Bengt Eriksson  

Den sista måltiden och andra kulinariska mord

Diane Mott Davidson

Land: USA

Genre: småstadsdeckare,

matdeckare,

kvinnodeckare

Bara några av recepten: Goldilocks gourmetspenatsoppa, Julians ostcanneloni, Hoisinkalkon med pinjenötter på salladsblad, Chili Relleno Tarta, Schulz guacamolesallad, Irländskt sodabröd, Lyxig jordgubbspaj, Häftiga plättar, Montessorimuffins, Chokladdoppade biscotti, Happy End-kaka, Goldys drömkaka… Mums.

Nej, försök inte läsa Diane Mott Davidson ”matdeckare” utan att ha åtminstone en liten smörgås (eller två) och en kopp té (eller en hel kanna) inom armlängds avstånd. Det går bara inte.

I alla fall blir jag så hungrig av all den här maten – inte minst de läckra efterrätterna – som tillagas och serveras i Davidsons deckare. Mums, som sagt.

För recepten och tillagningen svarar Davidsons huvudperson och hjältinna: Gertrude som hon är döpt till, Goldy som hon hellre kallar sej. Goldy Bears cateringfirma, ”Goldilocks Catering Med Mat Som Passar Perfekt”, lagar och serverar mat vid olika tillställningar – offentliga och privata – i den lilla staden Aspen Meadow någonstans bland bergen och skogarna i Colorado.

Hon är också ensamstående mamma med en son i skolåldern. Det var när hon skilde sej från ”Kräket”, så kallas han i böckerna, som Goldy startade sin cateringfirma.

Sonens pappa och Goldys före detta make är läkare men också en brutal man som misshandlade henne och fortsätter att förfölja henne efter skilsmässan. Nu har Goldy istället inlett ett lite tafatt förhållande – från bägge parter – med böckernas kriminalinspektör, Tom Schultz.

Diane Mott Davidsons deckarromaner kan karaktäriseras både som småstads- och matdeckare, men främst är de kvinnodeckare. Davidson författar kvinnoromaner. Nog måste många skilda, ensamstående mammor – också i Sverige – kunna identifiera sej med Davidsons porträtt av den ensamstående mamman och yrkeskvinnan Goldy Bear?

Det förtjänar att påpekas att Goldy och författarinnan, vilka inte snålar på grädde och kalorier i de inledande romanerna, kommer på magrare tankar i den fjärde boken, ”Osminkad död(1996). Alla recept i den här boken, bl a fettsnål fettuccine och dito kycklingbuljong, ”innehåller mindre än 30 procent fett”, påpekar Diane Mott Davidson.

Inte i Sverige men i hemlandet USA fortsätter Goldy att laga mat och lösa deckargåtor. Diane Mott Davidsen har publicerat sammanlagt elva böcker, senast ”Chopping Spree (2002), om sin kulinariska hjältinna.  

Om du, liksom jag, njuter av kombinationen mat och deckare så kan jag också rekommendera Michael Bonds böcker om Monsieur Pamplemousse, hemlig provsmakaragent för matbibeln Le Guide. En enda av Bonds matdeckare har översatt till svenska, ”Monsieur Pamplemousse (1985). Många fler kan läsas på engelska.

Diane Mott Davidson.

Också Cathie John (pseudonym för John och Cathie Celestri), ”Add One Dead Critic” (1997) m fl, och Jerrilyn Farmer, ”Sympathy for the Devil” (1998) m fl, har deckarhjältinnor som arbetar inom cateringbranschen: Kate Cavanaugh som återfinns i Cincinatti, Ohio respektive Madeline Bean som lagar mat åt Hollywoods stjärnor.

”Murder on the Menue Volume 1” (1991), ”Murder on the Menue Volume II” (1991) och ”Murder by the Glass” (1994) innehåller matdeckarnoveller av bl a Agatha Christie, P.D. James och Ruth Rendell.

I boken ”Mord & Mat” med undertiteln ”Till bords med Johan Kristian Homan” (1994) har Jan Mårtenson samlat några av de recept till maträtter som ätits i den långa serien deckare – hittills trettio titlar! – om antikvitetshandlaren Homan.

”Madame Maigrets receptbok” (1994) innehåller, precis som titeln säger, recept till franska maträtter som Louise Maigret serverat sin  kommissarie (och även mat som han ätit ute).

Och i ”Food to Die For: Secrets from Kay Scarpetta’s Kitchen” (2001, inte översatt till svenska) av Marlene Brown och Patricia Daniels Cornwell finns recept till 28 rätter som rättsobducenten och hennes kolleger äter i Scarpetta-böckerna. Dessutom får man reda på vad Scarpetta brukar ha hemma i kylskåpet.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven 2002

***

Diana Mott Davidson

i svensk översättning

Stängt på grund av mordförsök (1991)

Med mord på menyn (1992)

Kryddat med mord (1994)

Osminkad död (1996)

***

Hela serien på engelska

Catering to Nobody (1990)

Dying for Chocolate (1993)

The Cereal Murders (1994)

The Last Suppers (1995)

Killer Pancake (1996)

The Main Corpse (1997)

The Grilling Season (1998)

Prime Cut (2000)

Tough Cookie (2001)

Sticks and Scones (2002)

Chopping Spree (2003)

Double Shot (2005)

Dark Tort (2007)

Sweet Revenge (2008)

Fatally Flaky (2009)

Crunch Time (2011)

The Whole Enchilada (2013)

***

Mat- och receptbokbok:

Goldy’s Kitchen Cookbook:

Cooking, Writing, Family, Life (2015)

PS. Det lär ska finnas ytterligare en titel i Goldy-matdeckarserien – den artonde titeln – men jag kan inte spåra upp den. Någon som vet bättre?

PPS. Samtliga svenska utgivningar är totalt utgångna, vilket betyder att de inte heller finns i pocket eller som e- och ljudböcker. Trist. Tror de skulle kunna bli mycket bra ljudböcker.

De svenska böckerna får alltså jagas på antikvariat (misstänker att många – de flesta? – bibliotek också rensat ut dem. Originalböckerna (på engelska) finns däremot både i pocket och som ljudböcker (även på svenska strömningstjänster).

Den lilla antikhandeln i Gamla stan

Jan Mårtenson

Se döden på dig väntar

(W&W)

Så har Deckarlogg kommit fram till sommartraditionen att läsa den nya Homan-deckaren av Jan Mårtenson, den här gången med titeln lånad från Bellman.

Annars är ”Se döden på dig väntar” väl som vanligt i de typ 378 deckare som Mårtenson skrivit om och med Johan Kristian Homan, antikvitetshandlare i Gamla stan i Stockholm. Liiite nytt händer för varje ny titel men det mesta står stilla och har gjort så sen 1973, då kom den första titeln i Homan-serien.

Johan Kristian fick en fjälla en lång bit in i serien, de gifte sig för ett antal titlar sen och nu ska de äntligen flytta ihop. Francine, makan, har köpt en lägenhet vägg i vägg med Johan Kristians och hans mångåriga sambo, alltså katten Cléo de Mérodes lägenhet högst upp på Köpmantorget. Lägenheterna ska nu slås ihop till en stor.

Det är väl egentligen det mest spännande som händer. Vid sidan om det kriminella men det kriminella är alltid vid sidan om i Homan-deckarna. Den här gången blir det heller ingen utlandsresa för vare sig antikhandlaren Johan Kristian Homan eller Francine Silfverstierna, en oftast mycket upptagen chef för personskyddet på Säpo.

Detta tros att den kriminella tråden, som handlar om smuggling, krigsförbrytelser och jordartsmetaller, har sin grund utomlands, i Kongo-Kinshasa och på Balkan. Snart sagt alla inblandade kommer, som vanligt, till antikhandeln för att bikta sig för Homan och skvallra om andra. Johan Kristian rör sig lite i övriga Stockholm och makarna besöker Francines föräldrar på den gamla herrgården vid sjön Båven i Sörmland.

Trätoantikhandlaren Eric Gustafson är förstås med, liksom trätopolisen Calle Asplund. Som alltid som vanligt samma samma. Det ovanliga är kanske att ”Se döden på dig väntar” nog faktiskt innehåller lite mindre av allt. Jag saknar mer tidningsläsning med kommentarer, mer gnabb med trätobröderna och att världen förändrat sig mer sen sist, politiskt och samhälleligt, runt den ständigt oföränderliga och alltid lika medelunge Johan Kristian Homan.

Nyheten är väl annars en antydan från Johan Kristian om att makarna Homan-Silfverstierna faktiskt är intima. Vem kunde ana? Och så är det avslutande receptet, Ungsbakad kycklinglårfilé i hoisinsås, ovanligt tillagbart den här gången.

I den nya vågen av svenska feelgood-, mys-, mjukdeckare och annat cozy borde Jan Mårtensons långa Homan-deckarserie vara på väg att återupptäckas och hyllas som en föregångare. Kanhända nå en ny ung publik som inte ens var född 1973?

Bengt Eriksson

Glatt och mysigt pussel

Richard Osman

Torsdagsmordklubben

Uppläsare: Cecilia Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

Berättarglad pusseldeckare, skriven med värme och humor.

Den här ”DeckarDrinken” gav mej en lätt och skön myskrimberusning:

2 cl Agatha Christie, 2 cl brittisk humor, 1 cl Ingelman-Sundbergs ”Pensionärsliga” och 1 cl ”Morden i Midsomer”.

Sedan ”shaken, not stirred” och strössla över med ett härligt persongalleri.

Språket är lättlyssnat, underhållande och har många blinkningar (även ironiska) till deckare genom åren. Uppläsningen är bra och matchar berättelsen utmärkt.

När jag ”nyktrat till” minns jag svagt att pensionärsgänget ibland blev för mycket karikatyrer och att historien emellanåt broderades ut väl mycket……

Men på något sätt hör det till genren.

Rolf Olanderssonåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.