3 ggr Maria Lang (1914-91). Tredje delen:

Mer om Lange än Lang, tyvärr

Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
(Ordalagets Bokförlag)

Maria Lang föddes den 31 mars 1914. Lagom till 100-årsjubileet kommer boken ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Hon skrev sina memoarer – med titeln ”Vem är du Dagmar Lange eller Maria Lang?” (1985) – och det har getts ut en mindre handbok till Lang-deckarna – ”Mord var hennes liv” (2007) av Hans Sahlmén – men det här är den första biografin över Dagmar Lange, snarare än Maria Lang.

Alltså en lite missvisande titel. Det handlar mest om Dagmar Lange och mindre om Maria Lang. Hade inte Lange/Lang valt den mycket bättre titeln till memoarerna så kunde den ha passat bra för biografin.

Även på ett annat sätt har titeln blivit något missvisande. Maria Lang var den första svenska ”deckardrottningen” i betydelsen att böckerna blev storsäljare och hon själv en kändis. Dock ska vi inte glömma att det fanns kvinnliga deckarförfattare i Sverige också före Lang – med Kjerstin Göransson-Ljungman som det främsta exemplet.

Puck Buhre och Christer Wijk återser varann som medelålders på järnvägsstationen i Skoga sommaren 2014. Foto: Bengt Eriksson

Men jag verkar nog mer kritisk än jag faktiskt är. Biografin ger en bred och fördjupad bild av Dagmar Lange som person och människa, från barndom (ja, före födelsen) i Västerås och Nora till begravning i Nora kyrka. (Hon avled den 8 oktober 1991.) Vi får följa henne som litteraturstudent och doktor på en avhandling om Pontus Wikner, som lärare och sen rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

”En lysande pedagog och en mycket uppskattad och respekterad lärare”, enligt namngivna elever. En av dem, Chris Bergendorff, skulle senare göra omslag till flera Maria Lang-deckare. Också en egenartad lärare, som varken hade kursplan eller läroböcker.

Och alla elever uppskattade henne nog inte lika mycket. Som Lee Persson, en annan elev, berättade i en minnesskrift om skolan: ”Utvalda elever bjöds inför studenten hem till rektorsbostaden… (där) Lange själv tronade som en översteprästinna”.

Hon bör ha varit karismatisk (ett ord med skiftande betydelse). De vänner hon samlade omkring sig kunde användas på olika sätt. Till exempel läkarparet Bringel, som hittade på ”åtskilliga av mordmetoderna i böckerna”. När det blev dags för en vilopaus i deckarskrivandet i Nora så utbrast hon: ”Nu vill jag umgås!” Det verkar inte ha varit läge att tacka nej.

I boken refereras vad som hände när Bergendorff, som under 20 år hjälpt till med research och gjort omslag, inte kunde medverka vid en presskonferens. Lange/Lang deklarerade ”iskallt” att vänskapen = samarbetet var över.

Och här är minsann Maria Lang/Dagmar Lange tillbaks i egen person tillsammans med sin brorson Ove Hoffner i Nora/Skoga 2014. Foto: Bengt Eriksson

Deckardebuten skedde 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”. Därmed hade Dagmar Lange också blivit Maria Lang. Sammanlagt skulle hon skriva 43 vuxendeckare (inklusive en novellsamling). Cirka hälften utspelar sig i Skoga (fiktionens Nora) eller övriga Bergslagen och hälften i Stockholm.

”En stark erotisk kärlek utgör drivkraften till de mord som begås i Maria Langs första deckare”, står det i biografin. Samma drivkraft, hävdar jag, finns i samtliga Lang-deckare.

Intressant med förhållandet mellan verklighet och fiktion: autentiska miljöer, levande människor och livets största känslor; passion, erotik, sexualitet, kärlek. Lundgren/Wikner tar upp allt detta (Noras kontra Skogas gator och hus, vilka av Langes vänner som förekommer i Langs deckare, privatperson och deckarförfattare) men de går inte tillräckligt djupt, läser inte tillräckligt nära.

Doktoranden Lange upptäcker att Pontus Wikner, filosof och författare, var homosexuell och tvingas invänta en ny professor innan hon kan lägga fram sin avhandling. Deckarförfattaren Lang debuterar med ett homosexuellt mordtema. En ren tillfällighet?

Lena Lundgren och Lisbet Wikner (förresten släkt) finner inget belägg för att hon var homosexuell. De hittar inte ens en partner, vare sig manlig eller kvinnlig. Oavsett vilket, om hon levde i en garderob eller saknade all kärlek, så är ju det tragiskt. Kan det ha varit sina egna, egentliga känslor som hon gestaltade?

Jag menar att Maria Lang är en underskattad deckarförfattare med ett budskap. Hon skildrar människors kärlek och passion, sexualitet och förhållanden. Många av oss är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara. Så kan budskapet sammanfattas. Det är när omgivningen inte accepterar utan fördömer som följden kan bli ond, bråd död.

Rätt eller fel? Biografin ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” varken bekräftar eller dementerar.

Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda 2014)

3 ggr Maria Lang (1914-91). Andra delen:

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

Maria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

Maria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

Maria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Kvinnlig svensk klassikerspalt

När det kommer så många nya kriminalromaner är det lätt att glömma bort att det också finns äldre deckare som är väl värda att upptäcka och läsa – eller återupptäcka och läsa om.

Leta bakåt i deckarhistorien, gärna bland deckare som skrivits av kvinnliga författare och varför inte svenska deckare.

Maria Lang, vår första och största deckardrottning, fick en renässans nyligen när böckerna började filmatiseras.

Samtidigt återutgavs några titlar, bland annat hennes debut från 1949, ”Mördaren ljuger inte ensam (Norstedts)”, där amatördetektiven och litteraturforskaren Puck Bure introduceras.

Ämnet för kriminalintrigen var annorlunda och modernt för sin tid: homosexualitet. Fast andra Maria Lang-deckare är både mer typiska och faktiskt bättre, som ”Kung liljekonvalje av dungen” och ”Ofärd i huset bor” (endast på antikvariat eller bibliotek).

Den förstnämnda skildrar kärlek och andra kontroverser i småstaden Skoga (= Nora) och den andra är en kvinnoroman, där kommissarie Christer Wijk möter operasångerskan Camilla Martin.

Kerstin Ekman har haft två deckarkarriärer.

Den senare kan dateras till 1999, då Deckarakademin utsåg ”Händelser vid vatten” (Bonniers) till årets bästa svenska kriminalroman. Men redan när Ekman debuterade 1959 så var det med en deckare: ”polisromanen 30 meter mord. ”

Hon skrev sig igenom och ut ur genren, från poliser och pussel till psykologiskt.

Hennes språk var – redan då – en njutning. Sju deckare blev det, innan hon 1967 övergick till annan litteratur.

Tidiga Ekman-deckare har man fått leta efter på bibliotek och antikvariat men nu finns ”30 meter mord”, ”Kalla famnen”, ”Han rör på sig”, ”De tre små mästarna” och ”Dödsklockan” återutgivna som e-böcker (Bonniers).

Dagens kriminallitterära kvinnovåg tog fart när Polonipriset i slutet av 90-talet började delas ut till kvinnliga debutanter.

Till exempel inleddes Aino Trosells deckarkarriär med att hon 1999 Poloniprisades för boken ”Ytspänning” (Dejavu). En spännande – ja, ordagrant hudnära – thriller om en kvinna i den mest manliga arbetsmiljö: en dykarklocka i Nordsjön.

Karin Alvtegen är en annan av de nya, personliga deckarförfattarna. Och ”Saknad” (Brombergs pocket) måste nog vara hennes bästa och mest spännande deckare.

Genre: ett slags folkhemsnoir. Det börjar med att Sibylla Forsenström, 32 år, uteliggare i Stockholm och bokens huvudperson, hamnar mitt i ett mord på Grand Hôtel.

Emma Vall (pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström) skrev fem deckare åren 1998-2002.

Huvudperson: Amanda Rönn, modig och tuff, kvinnlig och mjuk ung tjej i Doctor Martens-kängor. Miljö: Sundsvall.

Småstaden placeras i nutiden, nationellt och internationellt. Det mysiga blir spännande – ja, otäckt.

Börja med första titeln, ”Kattjakt” (Alfabeta), där utsiktstornet på Norra berget sprängs i luften.

Bengt Eriksson
(Publicerad i Femina 2013)

Mord i 1800-talets Paris

Claude Izner
Döden i Montmartre
Övers: Johanna Hedenberg
(Kabusa)

Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre, före detta bouquinister vid Seines kajer) fortsätter att skriva historiska turistdeckare.

Deckarintrigen inleds med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko.

Men det kriminella är mest en förevändning (om man kan uttrycka sig så om mord).

Det viktiga är Paris: de gator och platser som Victor Legris, bokhandlare på Rue des Saints-Pères och amatördetektiv, kommer till när han med hjälp av bokhandelsbiträdet Joseph försöker lösa mordgåtan.

Året är 1891 och då hade man inte velat bo i Paris och ha ont om pengar.

Miljön, människorna och livsvillkoren, skissas blott men beskrivningen blir ändå så stark att den stannar kvar.

Som kontrast finns en, låt säga, målande (jo, Toulouse-Lautrec är där) skildring av hur det på den tiden gick till på Moulin Rouge, det luxuösa nöjesetablissemanget som öppnades ett par år tidigare.

Bengt Eriksson
(KB,YA, TA 2011)

2016 års bästa svenska mysrys, mjukkokt, cozy och feelgod

Eftersom romaner i genren feelgood blivit allt mer populära så är det ju inte konstigt att fler och fler nya författare också försöker sig på att skriva mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och allt vad det kan kallas.

Ojojoj, ja. För svårare undergenre inom kriminallitteraturen går knappt att hitta. Det gäller att balansera såååå exakt mellan mys och rys, mjukt och hårt, snällt och tufft.

Därför att det hårda, tuffa ryset måste också komma med. Det får varken bli för lite av det ena eller det andra.

Ett eller oftast flera mord är ju varken något mjukt eller mysigt. Och det måste framgå – även eller snarare inte minst i en deckare som vill vara mysrys, mjukkokt, cozy crime eller feelgood.

Det finns fler svenska deckarförfattare som försöker balansera det mjuka mot det kriminella (dem hoppas jag återkomma till) men tre namn har – av olika anledningar – placerat sig bland mina favoriter eller åtminstone ”favoriter”: Annette Haaland, Marianne Cedervall och Kristina Appelqvist.

Haaland, som under 2016 dubbeldebuterade med ”Pastor Viveka och tanterna” och ”Pastor Viveka och hundraårsjubileet” (bägge Albert Bonniers förlag).

Att jag läste hennes mysrysare – genast de kom – berodde på miljön: Enskede söder om Söder i Stockholm. För den miljön känner jag väl till. Där låg min (och Anna Odells) högstadieskola, dit gick jag på morgon varje måndag till lördag.

Med miljön lyckas Haaland riktigt bra. Hon beskriver den varmt och vänligt, dessutom så gott som autentiskt. Och pastor Viveka är trevlig, ja, nästan övertrevlig (och mänsklig). Däremot lyckas Haaland sämre med det kriminella – det blir närapå vänligt det också.

Och det duger inte i en deckare: för mycket mys – för lite rys.

Marianne Cedervall inledde med en serie deckare eller (nästan)deckare, beroende på hur var och en definierar deckare, där affirmation stod i centrum. Det vill säga den ena av de bägge kvinnliga huvudpersonerna kunde koncentrera sig och tänka på något – och så inträffade just det!

Mystiskt? Märkligt? Fånigt? Det må somliga tycka. Jag tyckte det var fyndigt.

Nu har Cedervall övergått till att skriva en serie mys- och rysdeckare som ska vara just deckare fast mysiga. Liknande miljöer som den första serien: Gotland.

Det gick så där, till att börja med. Tyckte jag. Också för mycket mys på bekostnad av det kriminella och när väntetiden på deckarinslagen dessutom var lång – föööör lång – då blev det långtråkigt.

Inte ens en mysdeckare får ju bli tråkig.

Fast i seriens andra titel, ”Låt det som varit vila” (Lind & Co), utgiven 2016, har Cedervall lyckats bättre. Nu hänger feelgood ihop med deckare, cozy med crime, mys med… nja, inte rys direkt men med det kriminella.

Väntetiden har kortats. Pensionären Anki (Karlsson), den kvinnliga huvudpersonen, får nästan – i alla fall ligger det i luften, nu får det ske snart – ihop det med den manliga.

Kom igen! Med viss förhoppning inväntar jag nu nästa feelgood-deckare av Marianne Cedervall.

Så till sist men absolut inte minst: Kristina Appelqvist, som härmed utnämns till fjolårets bästa svenska deckarförfattare i genren mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och så vidare.

Även Appelqvist har en föregående serie bakom sig, en snarlik feelgood-deckarserie i samma miljö: universitetsstaden Skövde (med omnejd). Jaja, om ni hävdar att högskolan i Skövde är väl inget universitet så är det som det är med det: skönlitteratur och fiktion.

Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och kanske till och med Helena Poloni/Ingegerd Stadener har lagt grundstenarna till såväl hennes första pusselmysiga deckarserie som den nya om och med litteraturforskaren och talskrivaren Helena (Waller) som huvudperson.

Jag uppskattade hennes första pusselmysiga deckarserie men till den andra och nya serien, där ”Smultron, bröllop och döden” (Piratförlaget) är tredje titeln, har jag varit lite mer avogt inställd. Tills nu…

Bättre balans mellan det kriminella och det som ska kännas bra: litteratur (viktigt för Appelqvists deckarserie, här spinner tråden kring Shakespeare och en amatöruppsättning av ”Romeo och Julia”), kärlekar (gånger flera alltså), miljöerna (svenska med utflykt utomlands) och så – mord.

Mer driv i berättelsen också – riktningen är hela tiden framåt…

Så jag konstaterar: med ”Smultron, bröllop och döden” (be)visar Kristina Appelqvist att hon – för närvarande – är Sveriges mysdeckardrottning.

Bengt Eriksson