Kollar Spänningstoppen, sammanställd av Gota Medias deckar/krimirecensenter, i min lokaltidning Ystads Allehanda. Samma ”Boktoppen Spänning” publiceras en gång per månad i flertalet Gota Media-tidningar, från Boris Tidning till Smålandsposten, Barometern, Blekinge Läns Tidning, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda plus nog ytterligare någon tidning som jag glömt just nu.
Alltid lika spännande att se (trots att jag själv ju recenserar för Gota Media) vilka författare och titlar som placerat sig var, stigit eller sjunkit på listan eller tagit sig in den här månaden.
Majmånadens spänning toppas nu av Nita Prose med ”Städerskan”. Medan ”I dina händer” av Malin Giolito Persson och ”Natriumklorid” av Jussi Adler-Olsen ligger kvar – fast några placeringar lägre den här månaden.
Det var tre titlar det – de övriga är faktiskt nykomlingar! Hela sju stycken, således.
Mest gläder jag mig åt att Marie NDiayes ”Min är hämnden” tagit sig in och placerat sig som nummer 2. För det är ju en krimi mer än en deckare. Jag gillar det – att den här Spänningstoppen är så bred som den är, nästan alltid är.
Bland övriga nykomlingar kan nämnas Dolly Partons debutcountrythriller ”Run, Rose, Run”, skriven tillsammans med James Patterson.
Liksom Helena Dahlgrens existentiella thriller ”Skarp” och Markus Grönholms debutpolisroman ”Lelo”.
Också ”Kultur” av Camilla Läckberg & Henrik Fexeus, ”Ett lik för mycket” av Carin Hjulström och ”Mannen på gatan” av Trevor Wood har gått in på Spänningstoppen.
Ja, det var väl alla för den här månaden. Varierat som sagt: hårdare och mjukare, deckare och krimi. Motiveringen till varje placering kan du hitta på nätsidorna för respektive tidning.
Deckarlogg brukar ju redovisa den Spänningstopp som varje månad sammanställs av deckarkriikerna i Gota Medias olika tidningar, från Borås Tidning i norr till Ystads Allehanda i söder och en handfull andra lokala morgontidningar där emellan.
Dags för (något försenad) apriltoppen. Snabbt och bra sätt att få koll på intressanta deckare och annan krimi, tycker jag (om jag själv får säga). Och jag vågar nog uttrycka det som så att Gota Medias kritiker har både koll och smak.
Extra intressant att det är en Spänningstopp med just både deckare och annan krimi. Det blir alltid en bred bredd på spänningslistorna.
Här följer Spänningstoppen för april månad (motiveringar till placeringarna får du själv googla fram på nätet, om du vill läsa dem).
Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?
Hillary Rodham Clinton / Louise Penny I terrorn grepp Övers: Mia Gahne (Bokfabriken
Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.
Camilla Grebe Välkommen till Evigheten (W&W)
En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)
Orest Lastow Vårt liv är inte vårt (Hoi förlag)
Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)
Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.
Om det inte skrivs en Norrlandsdeckare så skrivs det en Österlendeckare. Det är de geografiska delar som främst gäller för dagens svenska deckare: Norrland och Österlen.
Inte minst bland de många – och de är verkligen mååååånga – svenska deckardebutanterna. (När ska strömmen ta slut? För det måste den väl, nångång.) Nu senast har Krillan Ahlsén, sen länge sommarboende i Baskemölla, debuterat med Österlendeckaren ”Faller jag faller du”.
Genre: slow crime. Det går långsammare än långsamt. Feelgood i kombination med – nej, inte deckare utan snarare thriller. Men hur kan det gå? Det går faktiskt rätt bra.
Huvudpersonen Iris Lund har fått ärva ett hus i Karlavik på Österlen efter, konstigt nog, sin döda pappas nu också döda hustru. Pappan har alltså dött tidigare. Hur han dog vet man men inte riktigt varför han dog som han dog, eller hur jag ska uttrycka det.
Det ska visa sig att Hasse Björkman, pappan, är central för berättelsen. Hans liv som människa och konstnär. Hans död. Till bakgrunden hör också att Iris föräldrar skilde sig tidigt, Iris växte upp med sin ensamstående mamma medan pappan gifte om sig.
Iris har kört ner till Karlavik och det ärvda huset med renoveringsbehov. Kvar i Stockholm finns hennes man Jesper (otrogen), tonårsdottern Rosa (med problem) och mamman (nu dement). Till råga på allt har Iris, som i likhet med författaren är journalist, blivit arbetslös.
Således: grundstenar så det räcker. Så fort Iris anländer till huset med sjötomt börjar också den ena skrämmande händelsen efter den andra att ske. Händelserna inleds med att någon kastar en sten genom en fönsterruta, glaset ligger krossat på golvet, stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”
I Karlavik ska Iris dessutom träffa Mårten, som är snickare. Jo, du förstår.
Det hade kunnat bli jättebra, tror jag. Men tyvärr har det blivit lite halvljumt. Eller som jag skrev: rätt bra.
Trådarna, som spinner kring konstnärspappan och hans flicktycke, hans för dem och de för honom, nystas upp långsamt, sååå långsamt. Allt sker långsamt. De skrämmande händelserna, som riktar sig mot Iris, är alla varianter på samma sorts skrämsel. Det slutar att skrämmas.
Thrillern i feelgooden är inte tillräckligt thrillrig, tyvärr. Dessutom, men kanske bara jag som tycker så, är det svårt att skapa stämning när platsen är fiktiv. Krillan Ahlsén jobbar på med miljöbeskrivningen allt hon förmår och platsen känns verkligen som ett gammalt fiskeläge Österlen, det måste jag säga. Samtidigt som någonting saknas.
Mest undrar jag medan jag läser om förebilden kan vara Brantevik eller Skillinge (fast de stämmer inte riktigt), Vik eller det egna Baskemölla (fast de stämmer inte heller). Fast någonstans i närheten av Simrishamn och Kivik är det i alla fall. Att de, journalisterna Krillan Ahlsén och Iris Lund, dessutom påstår att det finns så många lokala tidningar i sydöstra Skåne och att det skulle gå att försörja sig som frilans åt lokalpressen, nja….
”Faller jag faller du” blev en småputtrig thriller, om något sådant finns. Det lilla extra – som spetsfyndigheter och personlighet – saknas tyvärr i debutdeckaren. Men som första försök och titeln i en kommande serie är det inte så illa, en bra utgångspunkt att skriva vidare ifrån. Så jag sorterar in Krillan Ahlsén i minnet bland några andra svenska deckardebutanter som jag tänker följa också i fortsättningen.
Det skulle ju vara kul med en riktigt bra Österlendeckare, som alltså helt utspelar sig på Österlen. Och det skulle vara extra kul med en riktigt bra Österlendeckarförfattare som skriver titel efter titel i en serie. Om det nu går att göra det riktigt levande, när miljön är fiktiv…
Överraska mig i och med din nästa Österlendeckare!
Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken; övers: Mia Gahne), som ju är riktigt bra.
Realistisk, trovärdig och spännande – dessutom humoristisk. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister, så Clinton bör veta vad hon berättar om.
Tips 2:
Finlandssvenska författare skriver ofta på just finlandssvenska, blott delvis släkt med svenska. Men inte Nilla Kjellsdotter i sin polisroman ”Flickan i stenparken” (Norstedts).
Däremot – trots intrigen, en nära nog ihjälfrusen tonårsflicka och flera mord – berättar hon med lugn andhämtning, något som jag fått för mig är typiskt för Finlandssverige. Genre: lugnt rys. Utreder gör kriminalpolisen Mija Waldö med flera kvinnliga kolleger i Österbotten.
Tips 3:
Nämnda Louise Penny skriver ju annars en lång serie med kommissarie Armand Gamache från Québec, Kanada. I ”Summan av alla synder” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – det bör vara den tolfte titeln på svenska – tar Gamache sig an att reformera Québecs korrupta polisskola.
Som alltid: mjukt men också realistiskt. Och för varje ny titel får läsaren reda på ännu något mer om den lilla byn Three Pines.
Tips 4:
Farsoten härjar. Stockholm i ruiner. Sverige ligger öde. Kalla det apokalyps och kollaps. En trend inom spänning och krimi: genrer som blandas över gränserna.
Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co) inleder en serie ”dystopiska spänningsromaner”. Människor försöker överleva på olika sätt: en skapar ett parallellt samhälle på en ö, en annan reser med sin son genom Sverige, den tredje skiter i allt för att hämnas.
Kent Klint Engman Toner från förr Snuten på dårön 2 Uppläsare: Författaren (Kung Kent förlag)
Kent Klint Engman tar oss återigen med på en tur till Dårön tillsammans med fejksnuten Knujt.
Kung Kent och dialekterna
Precis som i första boken står författaren själv för inläsningen och låt oss kort påstå att det skänker boken en, om inte fler, ytterligare dimensioner. Kent imiterar dialekter (och det riktigt bra!) och kör med inlevelse vilket gör detta till något av en ljudboksteater.
Kanske inte för alla, men jag gillar’t!
Åter till Dårön
Jag gillade första boken skarpt för dess humor och oförutsägbara galenskaper och har därav sett fram emot att återvända till Knujts märkliga värld.
Det är som en parodi på krimgenren, en deckarbuskis komplett med fulländade dialekter. Många färgstarka karaktärer passerar revy.
Jag är lika underhållen som i första boken men jag kan även här känna att man är ganska mätt på buskiskänslan och dialekterna när 12 timmar gått och det är väl inte särskilt märkligt egentligen, även om det är underhållande?
Tänk dig själv att sitta och titta på Stefan och Krister ett halvt dygn! Ingen bra liknelse med tanke på att jag själv inte uppskattar den “riktiga” typen av buskis, men ni fattar?
Det blir mäktigt och man kanske egentligen gör rätt i att dela upp en sån här lyssning med några pauser för att verkligen ta in och uppskatta allt. För det är oförutsägbart, underhållande och – återigen – inläsningen är fenomenal.
Och det är just humorn och den quirkiness som genomsyrar ”Toner från förr” jag gillar, för särskilt spännande blir kanske inte men det behövs å andra sidan inte heller.
En annan sak jag återkommande tänker är hur roligt det vore att höra nån av alla superseriösa Stefan Sauk-inläsningar i nyversion av Kent Klint Engman. Han hade passat som Truut.
Om boken
“Knujt Maxner, polisen som egentligen inte är polis har gjort sig lite mer hemmastadd på Gallbjäre, ön som ligger utanför Hälsingekusten i Nordanstig.
Det är en massa frågetecken kring hans släkts historia som han vill ha svar på, men han får annat att fokusera tankarna på. Flera fasansfulla mord inträffar där offren är mycket svårt sargade. Samtidigt sker några mystiska stölder på ön, men det som stulits har endast ett personligt värde.
Bland en sur och fördomsfull butiksägare, en udda skulptör, uppkäftiga tonåringar, en uttryckslös rättstekniker, en grisbärande spåkärring och diverse andra originella individer, försöker Knujt och hans assistenter Markel och Katta att samla information för att lösa fallen.”
Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.
Gosford Park Manus: Robert Altman, Julian Fellowes, Bob Balaban Regi: Robert Altman
Eftersom Deckarlogg inte är två, tre personer utan en enda (dock ibland med tacknämlig hjälp av en handfull återkommande gästskribenter) räcker inte tiden till. Deckarloggs red. läser mest, böcker alltså, och det blir sällan tid att se vare sig titta på deckar/kriminalserier på TV eller kriminalfilmer.
Utom ibland, då händer det, oftast som av just en händelse. En sådan händelse inträffade med långfilmen ”Gosford Park”, som några veckor framöver finns på SvT Play och som häromdan också kunde ses linjärt på SvT.
Tror jag läste nånting nånstans, gick snabbt ut på mobilen och började kolla. Och fastnade av nån anledning som jag inte kan förklara. Men där satt vi sen, min hustru och jag, och kollade ”Gosford Park” med varsin förvånad blick – men fortsatte ändå att titta.
Så nåt måste filmen ha haft. Men vad? Efteråt gick jag ut på nätet igen och kollade: filmen ”Gosford Park” (från 2001) fick häpnadsväckande många Oscars- och andra filmprisnomineringar. Filmen nominerades ju i stort sett för allt!
Kortare dokumentär om tillkomsten av ”Gosford Park”.
Och fick också motta ett antal pris, som att Helen Mirren vann en Oscar för bästa biroll (av tjänstefolkets veteraner i filmen). Det var Mirren värd – utan tvekan – men för övrigt?
Det både börjar och fortsätter mycket agathachristieskt. Miljön är det engelska godset Gosford Park. Någon gång i mellankrigstidens England och delar av den engelska överklassen är per bilar på väg till godset för årets fasadjakt och en större fest. Herrskapet anländer med chaufför eller i öppen bil med stora koffertar (innehållande ett rikt urval kläder) och varsina tjänstefolk.
De umgås, äter och dricker, uppassade av tjänstefolket, diskuterar affärsplaner och träter (och än mer), de som inte kände varann lär känna varann. Herrskapsklassen bor en trappa upp och tjänsteklassen en trappa ner i det stora godset. Husets herre är ett svin, givetvis, hans hustru trånar när en av de manliga gästerna slår sig ner vid pianot och sjunger en stump. Och så finns här förstås en amerikan också, direkt från Hollywood (som typ Robert Altmans alter ego).
Och så vidare: allt kunde ha hämtats ur ungefär varannan Agatha Christie-deckare och snart sagt varje TV-serieavsnitt med Miss Marple eller Hercule Poirot. Men ”Gosford Park” är ingen Agatha Christie, manuset baseras inte på någon av hennes deckare utan skulle väl, tja, kunna beskrivas som ett försök till pastisch (både på Christie och det engelska klassamhället) av manusförfattaren Fellowes och regissören Altman.
Men – sett och hört det förut, om jag säger. Många gånger! För att betona detta – det engelska – har rollistan fyllts med en rad välkända engelska skådespelare (alltså betydligt fler än Helen Mirren). Deras namn tänker jag inte nämna, om jag olockar dig att gå in på SvT Play och titta så kolla på skådespelarna, minst hälften eller fler kommer du att känna igen.
Men ändå, pastisch och ironi kräver ju en gnutta humor. Och en deckare, för detta ska bli en filmdeckare – men när! – kräver ju en gnutta spänning. Något slags driv, vilket Agatha Christie alltid säger alltid har. Nu satt jag – vi – bara och väntade på när, när, när filmen skulle bli en deckare. När, när, när mordet skulle inträffa. Och givetvis, hen som mördas är hen man trodde och mördas dessutom gånger två. Jaja, varför inte betona som i att överbetona pastischen.
Dags för polisen att komma på besök, i form av kommissarie Thompson med pipa i mun som en engelsk Maigret, spelad av… Stephen Fry. Det var ju roligt, fast kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt. Om säger om ”Gosford Park” hade syftet att vara en seriös kriminalfilm eller till och med en seriös samhällsskildring – och inte blott pastisch och parodi – så försvann det helt när kommissarie Fry kom till godset.
Efter att sett filmen och skrivit detta gick ut på nätet ännu en gång och kollade vad recensenterna skrev vid filmens premiär för 20 år: positivt. ”Gosford Park” fick nästan genomgående positiva recensioner. Och på dem också alla prisnomineringarna. Fattar 0. Men kolla du också, kom gärna igenom sen och berätta vad du tyckte om Robert Altmans variant av Agatha Christie.
Deckarlogg fortsätter att redovisa och tipsa om den Spänningstopp som månatligen sammanställs av deckarkritikerna i Gota Medias tidningar. Jo, det är lite att tala i egen sak. Deckarloggs red. är en av de som sammanställer Spänningstoppen.
Fast det är lika spännande också för mig att en gång i månaden få se hur resultatet blev, vilka författare och titlar som kritikerna tillsammans just nu tycker är bäst bland utgivna deckare och annan krimi.
Mycket svenskt blir det alltid – högst upp på månadens lista har Christina Wahldén placerat sig med sin tredje australiska aborgindeckare ”Enbart kvinnor” (Forum), följd på andra plats av Kristina Appelqvist första titel i hennes nya, tredje serie mjukkokta deckare, ”Klänning för korta kvinnor” (Piratförlaget).
Även Karin Wahlberg gick in på listan – på fjärde plats – med sin senaste polisroman/vardagsdeckare ”En god man” (Albert Bonniers). Där emellan – alltså på fjärde – plats placerade sig Amos Towles med precis utgivna ”Lincoln Highway” (W&W). Ingen deckare utan en krimi – en roadtripkrimi över USA.
Och det är extra kul, att Spänningstoppen inte stakar ut och bevakar gränser utan håller genregränserna öppna.
Norskan Helene Flood psykologiska thriller ”Betraktaren” (Polaris) kom på femte plats och därefter följer ytterligare tre svenska författare och titlar: Pernilla Ericsons storstadslandsbygdspolisroman ”Släcka liv” (Romanus & Selling) ligger på sjätte plats, Jeanette Bergenstavs lovordade göteborgsdeckardebut ”Syndoffer” (Norstedts) finns på sjunde plats och på åttonde har en annorlunda roman hamnat.
Fantasy, SF och deckare på samma gång, dessutom en framtidsroman. Det är Sten Rosendahl som stiger in på Spänningstoppen med ”Värmevåg” (Futur förlag).
Hillary Rodham Clintons och Louise Pennys gemensamma politiska thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken), stannar också den här månaden kvar på Spänningstoppen, på nionde plats. Och på tionde återfinns norrmannen Matias Faldbakken med ännu en hybridkrimi. I hans ”Vi är fem” (Albert Bonniers) blandas och korsas landsbygdsroman med SF, vardagsrealism med skräck.
Spänningstoppen, den enda kritikertopplistan i Sverige för deckare och annan krimi, finns på nätsidorna för Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten, Barometern och Kristianstadsbladet med flera. Där kan du läsa kritikernas motivering för placeringarna på Spänningstoppen. Nämnda tidningar har förresten också mycket bra regelbundna deckarsidor med recensioner.
Döden på Nilen Regi: Kenneth Branagh Manus: Michael Green
Agatha Christie Death On The Nile Uppl: Kenneth Branagh
Kenneth Branaghs förra filmatisering av en Agatha Christie-deckare, ”Mordet på Orientexpressen”, fick både hiss och diss. Själv tyckte att jag att filmen övervägande var rätt så bra. Jag gillade den storslagna produktionen och även Branaghs nedtagna tolkning av detektiven Hercule Poirot.
Kenneth Branagh var alltså både skådespelare och regissör, liksom han är i sin nya filmatisering av ännu en klassisk Agatha Christie-deckare, ”Morden på Nilen”. Bägge har också manus av Michael Green så det är svårt att veta vem – manusförfattare eller regissör – som är ansvarig för avvikelserna från romanen/romanerna.
Bägge kanske? Det är smarta avvikelsen – som starten med Hercule Poirot som soldat i en skyttegrav och svaret på frågan varför Poirot har en så stor, så att säga heltäckande, mustasch. Senare kommer biobesökarna att få reda på anledningen till hans livslånga kärlekssorg.
En annan avvikelse – också riktigt smart – är att Salome Otterbourne, romansromanförfattare hos Christie, har blivit en afro-amerikansk bluessångerska med elgitarr. Om någon reagerar som jag så visst, kunde ha varit Sister Rosetta Tharpe. Och det är ju också: Rosetta Tharpes originalsång och musik används i filmen.
Wow!
Agatha Christies deckare gavs ut 1937. Till vissa delar verkar nu historien framflyttad – eller så blandas ihop – och jag blir inte riktigt klok på hur filmens tid förhåller sig till verklighetens. Uppförde man sig så där på dansgolvet till exempel? Under vilket krig var egentligen Poirot i skyttegraven? Men det måste ha varit första världskriget ändå….
Fast strunt i det.
Maffiga scener, som antagligen är en kombo av filmat och animerat, när det lilla ångfartyget med små små hjul ger sig ut på Nilen, bland sandbankar och pyramider. Nu går jag filmen i förväg men extra maffigt blir det i slutet när landskapet går in i och ut ur varann: ett panorama över Egyptens sand med Nilen byts mot ett lika ståtligt panorama London hus med Themsen utan att det nästan märks.
Ingen spännande intrig och någon filmad pusseldeckare är det absolut inte, ingen biobesökare kan pussla ihop detta högst eventuella pussel. Men underhållande är det med bra rollprestationer – främst då Kenneth Branaghs egen som Hercule Poirot.
Han spelar inte alls Poirot som en fjant, det finns ju skådespelare som gjort det, utan som en människa med tragiskt hjärta. Han gestaltar Poirot, tror jag, som Agatha Christie menade att han var. Det där fjantiga, det var hur fördumsfulla, ursäkta fördomsfulla, engelsmän såg Poirot – som ”a foreigner” – och inte som han faktiskt var.
Också komikerparet Dawn French och Jennifer Saunders i rollerna som ett par överklassradikala kvinnor gillar jag, liksom sam- och motspelet mellan de tidigare väninnorna och nu rivalerna Linnet Ridgeway-Doyle (yngre överklasskvinna, spelad av Gal Gadot) och ”Jackie” (som tidigare var förlovad med Linnets make, spelad av Emma Mackey).
Liksom i förbifarten, i några repliker blott, tas ämnen upp som nog också de finns i framtiden sett till den tid då filmen utspelar sig – som kritiken av rasism och homosexuellas rättigheter.
Upplösningen är en katastrof, däremot. Alla samlas förstås i aktersalongen och Hercule Poirot pekar ut mördaren (efter att först ha pekat ut andra eventuella mördare). Det är rörigt. Det är ju galenskap. Som ett skämt. Kanske är det? Parodi. Pastisch. Oavsett, inget vidare tycker jag.
Således, än upp och än ner. Men sammanfattningsvis: Kenneth Branaghs filmatiserade ”Döden på Nilen” är högst sevärd. Och den sista lilla extra avslutningen sen, med detektiven Hercule Poirot och bluessångerskan Salome Otterbourne (spelad men alltså inte sjungen av Sophie Okonedo) är så finurlig att den blir lysande.
Eller om den senare ska visa sig vara sorglig (efter att filmen slutat).
Hen som vill kan dessutom komplettera filmtittandet med att lyssna på ”Death On The Nile” som ljudbok, inspelad och uppläst av just densamme Branagh. (Den engelska ljudboken finns bland annat på Storytel.)
Kenneth Branagh läser och skådespelar så att boken blir just ett skådespel. Spännande, nej, Bra, nja. Underhållande, mycket! Inte minst när Branagh i sin röst lägger in den engelska arbetarklassens hat mot överklassen – sättet att nämna, beskriva, tala om de rika och fina.
Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström Vidundret vid Dundret Uppl: Ellen Jelinek (Lind & Co)
Katarina Zapp & Co är tillbaka för sjunde gången i en titel som av någon anledning gör att mina fingrar nästan snubblar över varandra när jag skriver ut den.
Vidunderunder dunder.
Om boken
Ingen tackar väl nej till chansen att tjäna 850 miljoner, så varför skulle inte Luleås mest eminenta detektivbyrå kunna bli en realityserie av rang? Kan Kardashians, så kan väl Katarina. Hon och Greta filmar därför sig själva när de hals över huvud kastar sig iväg till Gällivare för att hitta en excentrisk predikant som försvunnit. Som om inte det vore nog måste de mäkla fred mellan Jamaica och Pakistan samtidigt som de friar Greta från monstruösa mordanklagelser. Trots att ingen av dem hade väntat sig att möta vidundret vid Dundret, visar det sig att sammandrabbningen i de iskalla och mörka skogarna är oundviklig och kommer förändra deras liv för evigt. Eller åtminstone fram till typ torsdag-fredag.
Jelinek dundrar
I vanlig ordning står Ellen Jelinek för inläsning och jag börjar känna mig lagom tjatig men va’ fan: Hon gör det suveränt och passar som hand i fodrad handske för böckerna om den eminenta detektivbyrån.
Katarina Kardashian
För sjunde gången får vi alltså följa med Katarina och Greta på äventyr. Den här gången tar det ett tag innan den faktiska intrigen kommer igång och istället ges vi återigen tillfälle att lära känna karaktärerna bättre.
Jag tycker i vanlig ordning att författarduon lyckas hålla intresset högt gällande Katarinas privatliv som håller på att utvecklas till ett riktigt triangeldrama.
Vidunderligt underhållande
Precis som tidigare är det väldigt underhållande mest hela tiden. Möjligen kan jag tycka att intrigen i den här sjunde boken bitvis känns något svagare än föregångarna men jag lyckas inte riktigt sätta fingret på varför.
Tack och lov är den dynamiska duon Rutbäck Eriksson och Boström så pass slipade att det inte gör nåt, för det är likförbaskat oerhört högt underhållningsvärde rakt igenom och man fnissar återkommande åt dråpligheterna.
Skrattar rakt ut gör jag åt diskussionen om prepositioner.
Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.
Deckarlogg 