Skånska deckare från kust till kust

Karin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Också Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Något mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Cecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Duon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

Tina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Sommardeckare under päronträdet (5): Kvinnlig ligaledare bland brittisk över- och underklass

”Vackra unga döda” (Polaris, övers: Ylva Stålmarck) är andra titeln i serien om ”Mitfordmorden” av Jessica Fellowes.

Serien första titel, ”Mysteriet på Asthall”, gjorde mig något avog. Eller avvaktande. Alltså idén – att skriva historiskt med dessutom autentiska personer ur den brittiska historien – är ju helt åkej, sånt kan bli riktigt bra.

Men handhavandet av historien, av fakta, att Fellowes återanvänder namn ur historien och sen omskapar personerna, hittar på lite hur som helst. Går det an? Mitt betyg blev, som jag skrev, avogt och avvaktande.

Fast Fellowes låtsas ju inte, det är i alla fall bra, låtsas inte att hon skriver autentiskt. Första boken inleddes med ett tydligt faktafel som jag tror betydde att hon ville tala om för läsarna att hon inte skriver som det var utan jag ljuger och fabulerar.

I ”Vackra unga döda” fortsätter hon att skildra de sex systrarna Mitford i tur och ordning samt deras barnsköterska Louise.

Överklassfamiljen Mitford med de sex systrarna har funnits och inte är det så längesen heller, när Louisa på bokens första sidan har rest från Asthall Manor på engelsk landsbygd in till London med den unga Pamela, ett av de sju syskonen, för att träffa Nancy med smeknamnet Koko, den äldsta systern, är året 1925.

Som ni märkte finns det alltså en bror också i syskonskaran. Och när jag läser så undrar jag, kan någon av syskonen Mitford fortfarande leva, och om ingen gör det så måste det väl finnas barn och barnbarn, vad säger de om Jessica Fellowes tilltag att använda dem i en ”autentisk” deckarserie?

I förra romanen var jag även lite förundrad över att Fellowes använde Florence Nightingale Shore, just densamma, sjuksköterskan, som en romanperson. Men inte som Florence Nightingale var i verkligheten utan som författaren tyckte passade i romanen. Hmmm.

Man = jag kan ju inte låta bli att googla så när den kvinnliga ligaledaren Alice Diamond som leder två tjuvligor, de fyrtio tjuvarna (med kvinnliga tjuvar) och Elefanterna (med manliga), nämns första gången – då gör jag ju det. Googlar och ser genast att Alice Diamond har funnits, också hon är autentisk. (Men hur mycket som stämmer och vad som är påhitt i Jessica Fellowes porträtt av den kvinnliga gangsterledaren, det vet jag ju inte.)

När jag läst klart, nej, jag tittar aldrig på sista sidan i förväg, så finns där också ett ”post scriptum” om autentiska personer och händelser i romanen – men efterordet är skrivet sådär lockande luddigt att man blir ännu mer intresserad av vad som är autentiskt och vad som är fri fabulering…

Deckartrådgåtfinnarna är, liksom i förra delen, dels tjänstekvinnan och barnsköterskan Louisa Cannon, dels polisen Guy Sullivan, nu vid Scotland Yard (fast längre än till receptionsdisken har han inte avancerat när berättelsen inleds).

Deckarberättelsen spinner kring nämnda Alice Diamond och hennes kvinnliga tjuvliga. Louisa får en ny bekantskap. Dulcie, som visar sig ha kontakter med den kvinnliga tjuvligan och Guy lyckas ta sig ut på Londons gator som polis för att lokalisera de kvinnliga tjuvarna.

Fast innan dess festar de unga vackra människorna från London ute på Mitfordgodset Asthall Manor och det går som det ska gå: någon blir mördad.

Nu tycker jag dock inte att det kriminella inte är grejen med Jessica Fellowes historiska deckare, tyvärr. Kriminalintrigskapandet går trögt vilket smittar av sig på min läsning som också gick trögt. Både den här och förra gången.

Stämningen får hon till bättre däremot, den största behållningen är skildringen av klassamhället: över- och underklass, inte minst beskrivningarna av överklassens skick, fason och maner blir rätt underhållande. Tänk om hon fick till det kriminella lite bättre också.

Och så det här med Louisa och Guy, i förra boken blev de inte ihop fast man kunde tro det, ska de bli det i den här? Nja, njo, tjavars. Slutet är en slags cliffhanger som kan gå i både ena och andra riktningen, i tredje delen…

Bengt Eriksson

Gästrecension: Fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor

Marianne Cedervall
Sorgeängel
(Lind & Co)

Efter att Mirjam förlorat sin kära make åker hon med sin väninna och vapendragare Hervor till en ensligt belägen stuga i Torneådalen för att få sörja och återhämta sig i fred.

De båda damerna plockar lingon, pimplar rödvin och smågnabbas. Det är skildrat med mycket humor och värme men också ett stänk av vemod. Skogen, älven och den lilla kyrkbyn några mil bort bildar kuliss till berättelsen.

Men det finns svärta i idyllen. Mörka historier från det förflutna som kommer krypande.

En försupen man brinner inne och ingen vet om det var en olycka eller om någon tände på. Under berättelsens gång dyker det upp fler färgstarka karaktärer. En präst, några glitterpinnar till Stockholmare, en tatuerare och ett gäng a-lagare.

Det fullkomligt osar av berättarglädje och jag älskar det.

Människoödena blommar ut som väldoftande blomsterkransar. Det finns vissa likheter i humorn och berättarglädjen med Mikael Niemis böcker.

Jag har inte lyssnat på / läst något av Marianne Cedervall tidigare. Hon har helt flugit under min radar. Jag brukar helt enkelt leta efter andra typer av historier.

Men lite av en slump så bestämde jag mig för att lyssna på ”Sorgeängeln”. Och jag ångrar mig inte.

Jag har alltså inte lärt känna Mirjam och Hervor från någon av de tidigare böckerna och jag inser att det är en förlust. Men det funkar faktiskt utmärkt att lyssna på den här boken ändå. Även om det hänvisas till sådant som hänt i tidigare böcker så känns det inte helt nödvändigt att ha läst dem.

Eftersom jag inte kände till något om karaktärerna när jag började lyssna så förstod jag inte varför berättarrösterna var på gotländska och norrländska. Men polletten trillade ner efter ett tag. Och jag måste verkligen hylla inläsarna.

Det känns väldigt trovärdigt och ofta sitter jag och småler åt damernas underbara konversationer.

Marianne Cedervall har verkligen hittat en fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor. Och jag jag blir så glad att någon vågar och vill ge ut sådan här litteratur som inte är så högljudd.

Jag är nöjd att jag snubblade över ”Sorgeängeln” och kommer troligen lyssna på tidigare böcker om Mirjam och Hervor vad det lider..

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var hans andra gästrecension på Deckarlogg.

 

Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär

Sol och värme, nästan sommar. Dags att sitta under päronträdet i trädgården och göra vad jag då – nu – brukar göra.

Nämligen läsa årets Homan-deckare. Det har blivit en årlig somrig tradition.

Titeln för året/sommaren 2019 är ”Dödligt hot” (W&W) och ska vara Jan Mårtensons fyrtiosjunde deckare med och om Johan Kristian Homan med antikhandel på Köpmangatan (nummer okänt) i Gamla Stan i Stockholm. (Fast det där med 47, struntsamma, tar jag som jag gör. Vid en tidigare numrering råkade jag kolla upp och siffran stämde inte alls.)

I alla fall har jag läst samtliga 47 eller hur många titlar det är och sällan får jag så många påhopp som när jag ”avslöjar” det (kan endast jämföras med att jag också uppskattar Björn Hellberg). Så kanske ska jag en gång för alla försöka redovisa varför.

Jan Mårtenson skriver trevliga deckare: feelgood crime och mysdeckare. Går nog att hävda att han lagt ett antal grundstenar till att denna mjukkokta genre de senaste åren lockat allt fler svenska deckarförfattare och fått allt fler läsare.

Det är trevligt att vistas i Johan Kristian Homans och hans närmaste väninna, katten Cléo de Merodes sällskap. Homan har, likt någon ung hjälte i en ungdomsdeckarserie, stannat i växten. Han är ständigt typ medelålders, hade samma ålder 1973 då Mårtenson gav ut sin första Homan-deckare.

Detsamma gäller Cléo, som måste vara Sveriges äldsta katt. (Och det bör väl numera också gälla Homans särbo, Francine Silfverstierna, avdelningschef inom Säpo, som han mötte och blev ihop med ett större antal titlar framåt i serien, om hon inte ska växa om Johan Kristian alltså.)

Samhället omkring Homan har däremot förändrats, titel för titel och år för år. En smått märklig kontrast som fascinerar mig. Och tydligen även Homan (och Mårtenson) vilka återkommande diskuterar samhället och världen.

Antikhandlare Homan är konservativ men inte reaktionär. (Misstänker att han röstar M men ogillar Ulf Kristersson. Ifall författare Mårtenson är av annan åsikt får han protestera.) Och det är skillnad det – alltså mellan att vara konservativ och reaktionär. Homan kan till exempel ha svårt för modern konst, som Basquiat i den här romanen, samtidigt som han uppskattar – ja, lovordar – Greta (Thunberg).

Just funderandet kring, diskussionerna om och redovisandet av framför allt kanske den svenska antikvitets- och konsthistorien – och även historia i allmänhet, både då- och nutidshistoria – är navet och hjärtat i Homan-deckarna. Som en borgerligt kultiverad middagsdiskussion och det är väl inte det sämsta.

Dessa lärorika samtal som Homan/Mårtenson för med läsarna uppskattar jag. Ett trevligt samkväm som också är lärorikt. Tackar för injudan!

Det ”sämsta” i romanerna däremot – de föregående liksom i nya ”Dödligt hot” – är  kriminalgåtorna och deckarpusslandet. Hade Jan Mårtenson kunnat skriva homanska feelgood-romaner också utan det kriminella?

Jo, det kunde han väl ha gjort men det hade ju i vilket fall behövts en berättande tråd att hänga upp Homans konst- och antikvitetshistoriska föreläsningar och funderingar på. Så varför eller varför inte en kriminaltråd?

Dessutom ingår kriminaliteten i Homans/Mårtensons samhällsdiskussion. För även det kriminella uppdateras och nutidsanpassas titel för titel. Det handlar om nutidskriminalitet, i ”Dödligt hot” om internationell terrorverksamhet som hotar Sverige och Stockholm. Kanske är deckartråden, som kommer i plural, gånger 2,  dessutom är lite bättre än ordinär den här gången också?

Fast det vete den, för denna andra tråd håller varken Homan, som förstås hamnar mitt i och råkar illa ut men klarar sig, så värst hårt i utan tråden ringlar än hit, än dit.

Och så avslutas även ”Dödligt hot” med ett alldeles för enkelt matrecept. Vet att jag muttrat över det här tidigare men nog var recepten betydligt bättre, mer intressanta och gourmetlockande förr i tiden?  ”Catarinas (mamma till särbon Francine) tonfisksås till pasta” borde inte ens kräva ett recept. Då räcker det inte att vara novis utan får man vara en dilettant i köket.

Summa summarum: samma procedur som varje sommar. En lagom lärorik och lite lätt underhållande – men inte det minsta spännande som i deckare – stund under päronträdet. Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär.

Bengt Eriksson      

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (februari 2019)

Sofie Bjarup: ”Mörkrets barn” (Visto förlag)
Bjarup är en deckardebutant som verkligen överraskar – varför har inte hon och den uppmärksammats mer? – med sin historiska kriminalroman om en journalist – eller två – i och om London på Jack The Rippers tid: rika och fattiga, liv och överlevnad, kriminalitet och (oväntad) kärlek.

Ulla Bolinder: ”I din himmel” (BoD)
Bolinder, som Deckarlogg uppmärksammat flera gånger tidigare, har nu skrivit ännu en kriminal- och polisroman i sin egen säregna kollagestil – nej, skriver inget mer om nya ”I din himmel” just nu, kommer snart en recension både i Gota Medias tidningar och här.

Christoffer Carlsson: ”Järtecken” (Albert Bonniers)
Också den här kriminalromanen ska snart recenseras i Gota Medias tidningar så enbart detta tills vidare: Carlsson har lämnat Stockholm för att skildra sin barndoms platser på den halländska landsbygden i vad som – verkligen – kan benämnas Halland noir och glesbygdsnoir.

Marianne Cedervall: ”Snöstjärnor” (Storyside)
Äntligen en fortsättning på Cedervalls småmjukdeckarserie om väninnorna och tillika häxorna Mirjam och Hervor – om än så blott en kortroman – fast utgiven enbart som ljud- och e-bok med två varvade uppläsare, nämligen Susanne Alfvengren på gotländska och Gun Olofsson på norrbottniska, vilket ju fungerar extra bra!

Robert Galbraith: ”Lethal White” (Little, Brown)
Längsta romanen (647 sidor) som pseudonymen Galbraith, alias J.K. Rowling, skrivit i den här serien men så måste hon ju också få plats med sina bägge parallella intriger – dels yrkes- och eventuella andra förhållandet mellan privatdetektiven Cormoran Strike och hans kompanjon Robin Ellacott och dels den alltmer engelska deckarintrigen – så det dröjer ett antal sidor innan det kriminella får upp farten men då blir ”Lethal White” nog en de bästa titlarna i serien.

Deckarloggs red.

Egenutgivna deckare (3): Vardagligt (och kriminellt) i hemsmåstadsdeckare om Hjo

Annette Brandelid
Fader af Hjo
Illustration: Bengt Geidenmark
(Svea Bok)

Miljö: Hjo.

I grunden – enligt den kriminallitterära genreformen – en polisroman om och med Helena Groop och hennes kolleger på Hjopolisen. Groop, som i den här romanen, den femte i Anne Brandelids serie med Hjo-deckare, avancerat till chef för Hjo polisstation.

Fast ”Fader af Hjo” är egentligen en småstadsdeckare. Eller till och med en hemsmåstadsdeckare. Brandelids deckarserie utspelar sig i hennes hemstad Hjo.

En kvinna går ut i skogen utanför Hjo för att plocka kantareller. Plötsligt händer något.  Vad?

En amerikan (åter)vänder till Sverige och köper en gård utanför Hjo. Han kör motorcykel, det är ju misstänkt. Ska gården bli tillhåll för ett motorcykelgäng?

Kring detta utspelar sig kriminaliteten i polis- och hembygdsromanen ”Fader of Hjo”. Fast det kriminella är blott en förevändning: viktigast är vardagsskildringarna och mötet mellan personerna i en liten stad där alla verkar känna alla.

Till exempel den stora händelsen att lokaltidningen köpt en ny redaktionsbil och en hemmahosskildring av tonårsflickor vid matbordet är lika viktiga – och spännande – som de eventuella brotten.

Småstaden Hjo skildras med allt på sina rätta platser, såvitt jag (som besökt staden och övernattat där ett par gånger) kan bedöma. Måste man känna till Hjo för att uppskatta Brandelids Hjo-deckare?

Kanske att en Hjobo uppskattar den – eller dem – mer. Fast småstadskänslan är så atmosfäriskt kännbar, så exakt just precis en småstad, att det nog räcker med att bo i eller till och med ha besökt en småstad, vilken som helst, en gång eller två.

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feel good-deckare och så vidare. Det är vad Anne Brandelid skriver. Och ändå inte. Lite av allt men begreppen stämmer inte riktigt in på hennes sätt att skriva, skildra människor och kriminalitet.

Mjukdeckare, kanske. Småstadsmjukdeckare. Som jag skrev, hemsmåstadsdeckare.

Det är i vilket fall trevligt att vistas i hennes deckare och hon lyckas suveränt med att foga in kriminaliteten i trevligheten. Den trevliga, låt säga, samvarokänslan betonas också av att Bengt Geidenmark illustrerat boken med svartvita teckningar av olika miljöer i Hjo – som i ungdomsromaner förr i tiden! – och dessutom försett varje kapitel med en fint tecknad vinjett.

”Ängel af Hjo”, ”Greve af Hjo”, ”Flygare af Hjo” och ”Eldare af Hjo” är tidigare titlar i serien. Dem har jag inte läst – ännu. Nu ska jag!

Bengt Eriksson

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 3)

Set Mattsson
Kvinnan vid kanalen
(Historiska Media)

Året är 1951. Platsen ett Malmö på gränsen mellan gammal ingrodd fattigdom, klass- och kvinnohat och nya, kanske ljusare tider. Efterkrigstidens ekonomiska expansion och det folkhem som hägrar med sanitet och välstånd har ännu inte brett ut sig – trakterna kring Väster präglas av råhet, råttor och pilsner. En man hittas groteskt sminkad, bunden och död i ett resanderum på Väster. Och kriminalöverkonstapel Douglas Palm har ett jobb att göra. En tät och spännande berättelse om ett Malmö som var alldeles nyss. Före tapasställen, krogar och caféer med otaliga sorters latte.

Anders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Olséni & Hansen
Ett lik i garderoben
(Bokfabriken)

Ester Karlsson (med K) har än en gång blivit inblandad i ett dödsfall som hon givetvis inte rapporterar till polisen utan tänker sköta på egen hand. Ack Ester! Du är en 78-årig samhällsfara! Med friskt humör kastar författarduon in sin hjältinna på ett 80-årskalas på Hjularöds slott och läsaren återknyter bekantskapen med ett antal personer från Esters bostadsrättsförening Lärkan i Lund, när en av gästerna dör. Ester får utlopp för sin rastlösa energi och ja, vi ska ta det där med garderoben bokstavligt.

Sara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Poetiskt, vackert och vidrigt. Stridsberg skildrar vad alla sorters kriminallitteratur egentligen handlar om: djupast inne, längst ner. Och det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets eviga förbindelse med döden. Huvudpersonen, Kristina, kallad Inni, missbrukare, protistuerad och styckmördad redan innan berättelsen börjar, berättar själv. Vissa meningar och formuleringar är ohyggliga, raka och direkta men ändå poetiska – och samtidigt just ohyggliga och obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Helene Tursten
Snödrev
(Massolit)

”Snödrev” är en rakt och raskt berättad historia om ett personligt svek och ett försvinnande som tär på Emblas sinne. Sedan hennes bästa vän Louise försvann för 15 år sedan har hon inte kunnat släppa tanken på det som hände. Hon tar dock resolut tag i saken och pratar med sin chef. Kan det finnas ett samband med den avrättade gangsterbossen och andra personer i hans närhet? Tursten skriver om prydligt tvättade fasader och våldsamheten, fulheten och cynismen strax under. Två sidor av ett mynt som blivit en otäckt vanlig valuta.

Deckarloggs red.