Både trevliga och morbida noveller

Helene Tursten
Äldre dam med onda avsikter
(Nona)

Helene Tursten skrev först en serie polisromaner med kriminalinspektören Irene Huss i Göteborg som huvudperson. Den serien tyckte jag mycket. Hon övergick sen till att skriva ännu en serie med kriminalinspektör Embla Nyström i olika delar av Västra Götalands västkust. Den serien har jag aldrig riktigt kommit n i = tycker jag sämre om.

”Äldre dam med onda avsikter” är en annan slags bok med en annan slags huvudperson.
En novellsamling med fem kortare kriminalnoveller och just en ”äldre dam” som huvudperson. Maud heter hon, snarare gammal än äldre, 90 år och nog plus också. Före detta lärare, bosatt i en stor lägenhet, som hon bor i nästan gratis, i finstadsdelen Vasastan i Göteborg.

Maud kan verka förvirrad, just verka, när och om hon vill. Gråhårig med läsglasögon, använder ibland en rullator för syns skull, alltså andras syn. I själva verket tar hon sig fram bra i Göteborg med omnejd, vilket inkluderar hela världen. Maud reste tidigare jorden runt, numera reser hon mindre men fortfarande gärna.

Hon är handlingskraftig också. Det ska läsas som i titeln ”med onda avsikter”. Om något i hennes liv går åt fel håll eller om något inträffar som hon inte tycker om så ser hon till att handgripligen ändra på det. Det kan vara en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller en advokat i lägenheten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Då blir Maud ordagrant morbid. Dessa störiga människor råkar dö. Eller hon ser till att människorna dör. Kort sagt tar hon livet av dem på olika finurliga sätt. För hon misstänks inte för morden och åker aldrig dit.

Förrän i sista novellen, då en antikhandlare råkar avlida i Maud bostad och de nämnda poliserna Huss, nu kommissarie, och Nyblom kopplas in. (Sånt är finurligt, jag gillar det, när personerna stiger in i varandras böcker.) Och nej, jag tror inte alls att jag avslöjat för mycket nu, åtminstone hade jag själv blivit lockad att läsa om någon skrivit så här…

”Äldre dam med onda avsikter” är en samling noveller som på samma gång är feelgood och just morbida. Hur kan detta – alltså mys och mord – gå ihop? Vet inte. Men Helene Tursten lyckas. Maud ingen trevlig gammal dam men Tursten berättelser om henne är såväl underhållande, humoristiska och trevliga – som morbida.

Så gärna fler berättelsen om Maud, före detta lärare och 90 plus, i Vasastan i Göteborg!

Bengt Eriksson

Mamma, pappa, barn

Viktoria Höglund
Den som haver barnen kär
(Southside Stories)

Några lovande deckarförfattare som debuterat de senaste två, tre åren: Lina Bengtsdotter, Maria Adolfsson, Sofie Bjarup, Mikael Fuchs, Stina Jackson, Aline Lilja Gladh, Frida Moisto, Kicki Sehlstedt, Karin Valtersson… Nu skriver jag också in Viktoria Höglund på listan med bra svenska deckardebutanter.

Fast ”Den som haver barnen kär” kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men spännande och drabbande så det känns in i hjärtat blir det ändå.

Höglund skildrar föräldraskap: mamma, pappa, barn. Hon beskriver hur människor och deras liv förändras när de blir föräldrar. Eller de som vill men inte kan få barn.

Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.

Psykologen Malin Dahl kallas in för att stötta förskolepersonalen, även föräldrar söker sig till henne.

Bra idé att låta en psykolog, som dessutom har sin egen familj med småbarn, lära känna personerna och agera romandetektiv. Här finns också en polis, Stefan Lindgren, ingen dålig kriminalare men lite fyrkantig och väl cynisk, som råkar ha varit Malins älskare.

Viktoria Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och kriminalgenrernas läsare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Läs en deckare och må bra!

Öppet brev till er som skriver deckare! Och ni som läser dem!

Den här ”nya” – för inte är den väl ny? – genren som kombinerar feelgood med crime, hur är den möjlig? Går det att kombinera kriminalitet och att må bra? Hur ska en deckarförfattare då skriva?

Några feelgooddeckare, förmodar jag?

Eller trivseldeckare, som jag såg att genren kallas på finlandssvenska. Mys- och mjukdeckare, mjukkokta – som i softboiled – kriminalromaner. Vad finns fler för pseudonymer? Jo, cozy crime.

Hur kan kriminalitet, ond bråd död, våld och mord, någonsin vara mysigt att läsa om? Är det inte detta, när död och mord tas med en axelryckning, ja, nästan som ett skämt som författaren snabbt skyndar förbi, är det inte detta som borde kallas våldsunderhållning?

Istället för de deckare och thrillers där våldet och morden skildras nära och ingående, för att det kan väl knappast vara underhållande, någon som helst underhållningslitteratur?

Hur nytt är det med feelgood crime, om jag håller mig till den benämningen? Vem skrev den första feelgooddeckaren? Var det Agatha Christie? Allt det som förr kallades pusseldeckare är kanske feelgood crime – det var pusseldeckaren som grundlade den ”nya” genren feelgood crime?

Är det så? Skrev Maria Lang kriminell feelgood? Om inte, vilken genre skrev hon i? Kort sagt: när föddes feelgood crime? Eller cozy crime, trivseldeckaren, mysdeckaren, mjukdeckaren…? Hur och varför?

Vilka skriver dagens bästa feelgooddeckare, i Sverige och utomlands? Kanhända Kristina Appelqvist och Marianne Cedervall (Sverige) eller Louise Penny eller Elly Griffiths (utrikes)? För att nämna blott fyra av mina favoriter. Men det finns ju många fler. Vilka gillar ni?

Och vad utmärker, för att återigen använda detta uttryck, feelgood plus crime. Hur måste dessa motstridiga delar balanseras för att resultatet ska bli just feelgood plus crime och crime fast feelgood?

Definition, inte lätt. Men hur kan och ska feelgood crime beskrivas och definieras? Hjälp mig! Beskriv genren och ge mig tips på era mjukdeckarfavoriter, gärna genom tiderna. Gör det här på loggen eller när jag lägger ut på facebook.

Bengt Eriksson

Återupptäck Agatha Christie!

Kollade en Agatha Christie-dokumentär på SvT Play (ligger där till nångång i början av nästa så det finns tid att leta upp den och titta) och fick lust att lägga ut den här texten jag skrev för ett an tal år sen då det fortfarande inte var så populärt att gilla Christie.

Hon ansågs ju som en dålig deckarförfattare medan jag ansåg att hon –  på flera sätt – var riktigt bra. Skrev Agatha Christie kanske feel good-deckare på allvar?

***

Agatha Christie – liksom Maria Lang, för den delen – är underskattad, både som deckarförfattare och samhällsskildrare. Återupptäck henne (dem)!

Och varför inte just nu, när det precis kommit en ny bok, ”Agatha Christie´s Secret Notebooks. Fifty Years of Mystery in the Making”  (HarperCollins), där John Curran går igenom de 73 handskrivna, privata anteckningsböcker som Agatha Christie efterlämnade och hennes dotter upptäckte för bara några år sen.

Ska jag så fort som möjligt lägga kontokortet och ögonen på!

I boken, som du kan läsa mer om t ex här, får vi bl a reda på vilken känd Hercule Poirot-deckare som egentligen var tänkt att ha Miss Jane Marple som huvudperson och vilka av Christies deckare som slutar på helt andra sätt än vad deckarförfattarinnan hade tänkt sig, från början.

Plus att ”Agatha Christie´s Secret Notebooks” – inte minst – innehåller ett par nya, dvs tidigare opublicerade Poirot-noveller. En av dem kan i sin helhet läsas på hemsidan för den engelska tidningen The Daily Mail.

Följande uppmaning att omvärdera Agatha Christie som deckarförfattare, samhälls- och kvinnoskildrare skrevs när några av hennes detektivromaner senast återutgavs i Sverige.

*

Trots alla nya kvinnliga deckarnamn: Deckardrottningen är och förblir Agatha Christie, den engelska pusseldeckarförfattarinnan som 1971 adlades och fick titeln Dame Agatha.

Med sina drygt hundra boktitlar är Agatha Christie (1890-1976) en av 1900-talets mest lästa författare. Böckerna har översatts till ett hundratal språk och sålt i mer än två miljarder exemplar. I Sverige ligger Christie i toppen av bibliotekens utlåningsstatistik och böckerna trycks fortfarande i nya upplagor.

Fotot på Agatha Christie är hämtat från omslaget till den återutgivningsserie som jag skriver om.

Senast har Bonniers förlag återutgivit åtta Christie-deckare till lågpris: ”En dos stryknin”, ”Tretton vid bordet”, ”Döden till mötes”, ”Mord på ljusa dagen” och ”Begravningar är farliga” (alla med Hercule Poirot som huvudperson), ”Mordet i prästgården”, ”Liket i biblioteket” och ”Trick med speglar” (med miss Marple).

Också deckarkritikerna, som länge ansåg att Christie skrev gammalmodiga pusseldeckare om brott i högreståndsmiljöer (exempelvis biblioteket i någon herrgård), har omvärderat henne. Nu lovordas hon för ”finessrika intriger” och ”logiska upplösningar”.

Dessutom börjar allt fler kritiker, både i Sverige och utomlands, uppskatta hennes realistiska skildring av den lilla engelska byn, St Mary Mead, och dess utveckling från gammeldags idyll till ett mer modernt samhälle med supermarket, flerfamiljshus och ungdomsproblem.

Ja, inte nog med det! De senaste åren har mer eller mindre feministiska litteraturstuderande på olika universitet uppmärksammat Agatha Christies romaner. Där finns många porträtt av starka och handlingskraftiga kvinnor, menar de.

Christies mest kända huvudpersoner och problemlösare är förstås Hercule Poirot respektive miss Jane Marple.

Idén till Poirot fick Agatha Christie när hon under första världskriget arbetade som sjuksköterska i Torquay och kom i kontakt med flyktingar från Belgien. Hon gav honom det ironiska förnamnet Hercule för att han, till skillnad mot den grekiske guden, var en liten man, inte längre än 160 centimeter. Efternamnet kan syfta på Poirots ägg- eller päronformade huvud.

Denne före detta belgiske polis, ”a foreigner”, som talar bruten engelska och är sååå pimpinett med sin vaxade mustasch introduceras i Christies debutdeckare ”En dos stryknin” från 1920 (eller, uppgifterna varierar, 1921).

Genom vems ögon såg hon huvudpersonen – sina egna eller läsarens? Var det så att Christie med Hercule Poirot ville göra upp med engelsmännens fördomsfulla inställning till utlänningar? För hur liten och löjlig Poirot än kan förefalla, så fungerar hans små grå celler bättre än någon annans.

Inspirationen till miss Marple kom från hennes egen farmor och andra äldre tanter i Agathas barndom.

Ungmön Jane Marple, 65 till 70 år, lång, tunn och bräcklig med nästan vitt hår, löste sin första riktiga deckargåta i romanen ”Mordet i prästgården” (1930). Då hade hon redan introducerats i en serie noveller, där några personer träffades och berättade var sin kriminalhistoria som de övriga skulle försöka lösa. Miss Marple löste samtliga gåtor före de andra – trots att sällskapet innehöll en tidigare chef för Scotland Yard.

I romanerna ligger hon alltid tanken före den nedlåtande och buttre polisinspektören Slack. Något som miss Marple inte tycker är något konstigt alls. Hela sitt liv har hon ju bott i St Mary Mead och var någonstans kommer man människor så nära att man lär känna den mänskliga naturen, om inte i en liten by?

Miss Marple, som blev uppåt 90 år, och Poirot, som måste ha varit cirka 140 när han avled i romanen ”Ridå” (1975), är skönlitterära porträtt av äldre människor. Hur många äldre personer förekommer i litteraturen? Nej, inte är de många – och de blir allt färre…

Jane Marple, som tycker om att sticka och även påtade i trädgården så länge kroppen tillät, framställs i början som en nyfiken skvallertant. I senare romaner är hon snarare en livsvis gammal kvinna. Även Hercule Poirot förändras. De ”främmande” manéren försvinner.

Men är det personerna som förändras eller sker förändringen i betraktarens ögon? Är Christies budskap i Poirot-deckarna att det främmande blir helt naturligt när man vant sig vid det? Liksom berättelserna om miss Marple är en uppmaning till läsarna att inte ha fördomar om gamla människor utan se dem som människor med erfarenheter och, inte minst, som individer.

Agatha Christie skrev även ett antal romaner om Tommy och Tuppence Beresford, ett jämställt äkta par där hustrun snarast är den starkare. I den första romanen, ”Den hemlighetsfulle motståndaren” (1922), är Tommy och Tuppence något över 20 – i ”Ett sting i tummen” (1968) har de blivit pensionärer.

Ariadne Oliver heter en annan intressant person, ibland förekommande i Poirot-böckerna. Oliver skriver deckare med en finsk (?) detektiv som hjälte. Hon är dessutom feminist. Var Christies självporträtt slutar och parodin tar över får läsaren bedöma.

Det är hög tid att läsa deckarförfattarinnan Agatha Christie med nya ögon och omvärdera henne som samhälls- och människoskildrare. I en intressant c-uppsats, skriven vid högskolan i Luleå, ställer Anna Sköld frågan om Agatha Christie var feminist eller anti-feminist. Hon finner att det förra överväger.

Bengt Eriksson
Delvis olika texter i Sköna Dagar 2000 och Ystads Allehanda 2001

PS. Länk till  www.agathachristie.com

Karin Brunk Holmqvist, äldreromanförfattare

Recenserade ju nyligen Karin Brunk Holmqvist senaste äldreroman, ”Damen med bysten”, här på Deckarlogg.

Så jag tänkte det kunde passa att jag också tog fram en intervju jag gjorde ungefär mitt i hennes Österlen-serie. Jo, hennes romaner kan väl samlas i en bokserie med den benämningen eftersom samtliga utspelar sig i och kring olika småbyar på Österlen.

***

Det började med att det knackade på ett par dörrar.

Kerstin Aronsson, då bosatt på Österlen i Skåne, hade startat bokförlaget Kabusa. En granne kom på besök med en bok i handen. ”Den här ska du läsa”, sa grannen. Boken hette ”Potensgivarna”, var skriven av en lokal författare och utgiven på ett litet skånskt förlag.

Dagen efter knackade det på ännu en dörr, nu hos bokens författare, Karin Brunk Holmqvist, i Tomelilla. Det var chefen för Kabusa. Hon ville ge ut ”Potensgivarna” på nytt.

– Jag tyckte lite synd om henne, säger Karin Brunk Holmqvist. Boken hade ju redan varit utgiven och kunde väl inte sälja så mycket mer.

Fast nog visste Kerstin Aronsson vad hon gjorde. ”Potensgivarna”, återutgiven 2004, har fram till nu sålt drygt 150 000 exemplar. Och den fortsätter att sälja, cirka 20 000 ex per år. Sen dess har Kabusa gett ut ytterligare sju böcker av Karin Brunk Holmqvist. Sammanlagd upplaga: en halv miljon.

Måste vara du som bär upp förlaget?

– Det sägs så.

Hur kunde det bli en så stor succé? Romanerna är ju mycket lokala. De utspelar sig på platser som Borrby, Brantevik och Tomelilla. Också personerna är ovanliga, det vill säga ovanligt gamla. De har hunnit långt in i pensionsåldern.

Till exempel systrarna Elida och Tilda, som i ”Potensgivarna” börjar sälja en dryck med nämnda resultat, är 79 respektive 72 år. Väninnorna Alma och Margit, som i boken ”Sirila gentlemän sökes” annonserar efter varsin manlig vän, är 81 och 79.

Just detta som det beror på, tror Karin Brunk Holmqvist.

– Jag har hittat min nisch, säger hon.

– Det är få som skriver böcker om äldre personer och inte heller många som skriver humoristiska böcker. Jag är ju äldre själv, så det kändes naturligt. Och jag har alltid ljugit som en borstbindare. Miljöerna är medvetet valda. Jag skriver gärna om miljöer där jag känner mig hemma, tycker om att skildra kollisionen mellan stad och landsbygd, gammalt och nytt.

– Jag debuterade 1996, då var jag 52 år, och blev heltidsförfattare vid 60, tillägger hon.

Och ser nöjd ut. Ingen tvekan att Karin Brunk Holmqvist är glad – ja, överlycklig – för att ha fått en ny karriär när hon skulle varit pensionär. Hon var kommunpolitiker som ung, studerade till socionom och arbetade med personalfrågor inom i kriminalvården. Dessutom har hon varit Hasse å Tage-statist.

– Tomelillaborna tyckte det var roligt när deras kommunpolitiker dansade flamenco i ”Picassos äventyr”.

Foto: Lina Ikse

Som om det inte räckte har hon varit – och är – trollkarl. När Karin är ute och pratar om sina böcker så kan hon förvåna åhörarna med att dra ett trolleritrick.

– Min far trollade och jag tog över, till att börja med för mina barn och sen på barndaghem. Så ringde Tomelilla konsthall och ville jag skulle trolla på nåt sportlov. Jag älskar trolleritrick där publiken får hjälpa till. Små ”partytricks”, om det heter så.

– Mina böcker finns i läsecirklar och på pensionärshem i hela Sverige. Läsarna brukade vara 55 plus men allt fler ungdomar har börjat blogga om böckerna. De måste väl känna igen sin mormor eller nån tokig granne.

– Många känner igen sig, i personer, miljöer och händelser. Som i senaste boken, Kaffe med musik, om bussresan till en julmarknad i Tyskland. Vi är många som åker på bussresor. Ja, jag också, eftersom jag inte flyger.

– Den bästa recensionen jag fått är från en bussresa. Guiden läste högt ur ”Potensgivarna”. När bussen var framme och alla skulle rusa iväg för att ordna med sitt hotellrum – då satt resenärerna kvar i bussen. De ville att guiden skulle läsa slut på boken.

– Jag ger mig inte ut för att vara höglitterär heller utan skriver mycket enkla böcker. Få karaktärer, som fördjupas. Äldre läsare blir nog uppiggade av mina böcker. Jag visar att man kan förändra sig också som äldre och göra tokiga saker.

Vissa år har Karin Brunk Holmqvist haft upp till 80 litterära framträdanden och tackat nej till lika många. På fjolårets bokfestival i Kristianstad fick 430 personer plats att lyssna medan 50 fick stanna utanför. Hon har också suttit på Karl Johan i Oslo och signerat.

– Det är ju precis som här, säger de i Norge. Miljöerna och personerna är så norska.

Men när hinner du skriva? En ny bok per år…

– Jag kan skriva överallt. Inte i vardagsrummet, här blir jag störd av telefonen. Men i min skrivarlya, på hotellrum och när min man kör bilen, då passar jag på att skriva.

– Jag börjar på ett lite annorlunda sätt – med att hitta på en finurlig titel. En del läsare har undrat över ordet ”sirila” (som i ”gentlemän”). Nej, det finns inte i Svenska Akademiens ordlista. Jag gör inget synopsis, så jag vet inte vad som ska hända. Lite av självterapi, det ska också vara roligt att skriva.

Sist berättar jag för Karin Brunk Holmqvist vad KvP:s kulturredaktör uppmanade mig: ”Skynda dig och gör intervjun! Snart får hon väl Piraten-priset…”

– Jag har alltid fascinerats av Fritiof Nilsson Piraten, svarar Karin. Och jag har i alla fall två likheter med honom: jag studerade i Lund och jag tycker om snaps.

Namn: Kerstin Brunk Holmqvist.
Född: 1944.
Bosatt: Tomelilla, Skåne.
Yrke: Var socionom och även politiker, mannekäng, revyprimadonna, filmstatist och trollkarl innan hon blev författare vid 52 års ålder.
Skriver: Äldreromaner.
Storsäljare: Romanen ”Potensgivarna” har sålt plus 250 000 ex.
Fler romaner: ”Stenhimlen”, ”Rapsbaggarna”, ”Villa Bonita”, ”Sirila gentlemän sökes”, ”Rosa elefanter” och ”Kaffe med musik”.
Sammanlagd upplaga: 500 000.
Översatt: Till tyska, danska, norska och finska.
Scen/film: Pjäsrättigheter till ”Potensgivarna” har precis sålts liksom filmoptioner till flera av romanerna.
På gång: Ny ännu titellös roman i höst.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2012

Efter att intervjun gjordes har Karin Brunk Holmqvist fortsatt att ge ut typ en roman per år. De tre senaste, ”Majken minröjare” (2017), ”Tango i tabernaklet” (2018) och alltså årets ”Damen med bysten”, har dessutom vissa kriminella inslag.

Deckarloggbäst

Bästläst sommaren 2019

Assar Andersson: När de sista duvorna har tystnat (Reko, endast e- och ljudbok)
En kortare roman när Assar Andersson nu återkommit: lika nervig som hans tidigare deckare men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och hemskare och ruskigt trovärdig.

Karin Aspenström: Nattspår (Lind & Co)
Ur Samuel Karlssons recension: Bokens huvudkaraktär är kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig på värmländska landsbygden. Snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen, ansikten speglar sig i fönsterrutorna. Nervkittlande – utan att det blir larvigt eller överdrivet.

Belinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel K:s rec: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Ann Lindell återkommer efter tio år som före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp, en ort i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo, med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Det bara är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska.

Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Anonyma brev, som i första boken. En arkeologisk ”stenring”, liksom i första. Det hittas, som förra gången, benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action. Romanens människor får tid att leva. Fast det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Ragnar Jónasson: ”Ön” (Modernista)
En av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromanerna från Island. Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ju ännu bättre. Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som polis. Hon återutreder ett gammalt mordfall; en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt. Utredningen blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj. Så hårt skrivet, gentemot Island poliskår, att en undrar om det kan vara ”autentiskt”. Dessutom: ännu en bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser;

China Miéville: Staden & Staden (Doppelgänger)
Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Som i titeln: två städer, ja, syskonstäder, ja, tvillingstäder. Lika varann till invånare, hus och gator – ändå olika varann. Polisinspektör Tyadur Borlú utreder vad som verkade vara ett rutinfall: ung kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad mellan knarklangare och skejtare. Han måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det nygamla klassamhället, möts och krockar…

Deckarloggs red.

Sommardeckare under päronträdet (13): Finlandssvensk så kallad trivseldeckare

Lite lagom förtjust, så kunde väl mitt mottagande av Eva Frantz förra och första Anna Glad-deckare, ”Blå villan”, sammanfattas. Med tillägget: lovande grundsten till den fortsatta serien.

Vilken nu närmast fortsatt med ”Den åttonde tärnan” (bägge utgivna av det finska – eller snarare finlandssvenska – förlaget Schildts & Söderström). Och betyget för den nya, andra titeln i Anna Glad-serien (ursäkta, boken gavs ut 2018 men slank undan så jag har inte läst den förrän under päronträdet i sommar) blir också: lite lagom förtjust.

Eller kanske: lite mer än lagom förtjust den här gången.

Eva Frantz är alltså inte finska men finlandssvenska. Att läsa finlandssvenska romaner, deckare och annat, gillar jag. Fascinerande att se hur finlandssvensk skönlitteratur både skiljer sig och inte skiljer från svensksvensk.

För det finns alltid skillnader liksom det alltid finns likheter, än fler och än färre av bäggedera. Och just detta är så fascinerande – att läsa och se hur den svenska skönlitteraturen och i det här fallet det svenska deckarlandskapet utvidgas.

Hos Frantz är kanske skillnaderna färre: inga direkta finlandismer och blott några få ord som nog inte hade valts av en deckarförfattare på den här sidan Östersjön. Mest något, som jag långsamt närmar mig i den här texten eftersom jag inte vet hur jag sätta ord för det, i berättartempot och även i betraktandet av samhället och människorna.

Som att takten, själva livstakten, är lite olika i Svenskfinland respektive Svensksverige. Kanske det där, som jag uppfattar det, ungdomsdeckarbetraktandet/skrivandet i en vuxendeckare också är finskt eller finlandssvenskt?

Dom deckare som Eva Krantz skriver kallas ju också – i Finland – för ”trivseldeckare”. Just detta uttryck har jag inte hört i Sverige eller har jag missat det? Mjukdeckare säger ju vi eller – mer internationella som vi är – cozy crime, kanske mjukkokt också.

Eller mysdeckare.

Anna Glad är fortfarande småstadspolis, närmare bestämt en ”äldre polisinspektör”. Nu är hon också singel och försöker leva med det. Fast kärleken – eller kärlekarna, ett par stycken nya – är väl på gång, hur hon nu ska göra för att handskas med den, kärleken.

Det gillar jag också: en ”äldre” kvinna och människa som fortfarande inte riktigt vet hur man gör så att säga när kärlek eventuellt uppenbarar sig. Så är det ju, också utanför litteraturen.

Kriminellt, då. Det kriminella kommer i andra hand, faktiskt. Det som underhåller – rätt ord – mig i den ”Den åttonde tärnan” liksom i ”Blå villan” är/var framför allt skildringen av människorna och ur dem samhället, själva livet.

Krantz skildrar trovärdiga personer, verkliga människor. Det gäller huvudpersonen Anna Glad och samtliga övriga personer. Ännu en ”feel life”-roman – med till lägget ”crime” – så skulle jag vilja karaktärisera också hennes senaste deckare.

Det ska firas Lucia, snart är det jul igen. En tidig morgonvinterbadare lägger handen på ett lik i vattnet, så börjar det. I närheten ligger den anrika men nog lite skumma folkhögskolan Futurica och det ska visa sig att den drunknade – eller dränkta? – var lärare på skolan.

Det ska också visa sig att döds- eller mordfallet hänger ihop med skolans historia och – det förstår ju den klipska deckarläsaren redan av titeln ”Den åttonde tärnan” – just luciafirandet; nu idag som en gång i tiden.

Bengt Eriksson