Mord på hybridteatern

Prolog:

Varför envisas Deckarlogg med att skriva om hybridutgivna deckare?

Kort svart: För att få andra deckarrecensenter gör det.

Något längre svar: Det är – dels – en rättvisefråga. Också de som ger ut deckare på hybridförlag – eller för den delen på eget förlag – är värda att recenseras. En recension blir ett slags bevis på att författaren är författare, så att säga författare på riktigt.

Men dels också och inte minst för att det bland de hybridutgivna finns deckare som Deckarlogg inte vill missa – deckare som är lika bra som de så kallat traditionellt utgivna deckarna. Dem vill Deckarlogg upptäcka för egen läsnings skull och även för att tipsa om till andra deckarläsare.

Så att säga en skyldighet om man skriver om och recenserar deckare.

Många hybridutgivna eller eventuellt hybridutgivna deckare jag skrivit om kommer från förlaget Lava. Det är ett besvärligt förlag. Lava ger ut böcker i överflödande mängd och många av dessa är deckare.

Hur ska en recensent kunna avgöra utifrån omslag och baksidestext om just denna deckare är värd en recension? Välja ”rätt” deckare att recensera? För att recensera samtliga är omöjligt.

Dessutom vet ingen utomstående om boken är hybridutgiven eller inte, eftersom Lava ger ut allt fler böcker, inte minst deckare, också traditionellt. Det blir liksom ett lackmustest på recensenten, skriva och recensera som om det är vilken deckare som helst eller…?

Rolf Jenner
Scenskräck
(Lava)

Till exempel ”Scenskräck” av Rolf Jenner. Hybridutgiven? Traditionell utgiven? Det vet jag inte, ingen aning. ”Scenskräck” är i alla fall Rolf Jenners andra deckare i teatermiljöer: den här gången en teater i Stockholm som väl kunde vara Kungliga Dramatiska Teatern – eller Dramaten – i Stockholm?

Deckarförfattaren Jenner har under många år arbetat i teatervärlden, bland annat som skådespelare, så det här är miljöer han känner väl till. Alltså inget att anmärka på – tvärtom! – vad gäller miljöer eller för den delen personporträtt. Både miljöskildringarna och personporträtten känns autentiska (för en läsare med bara något så när hum om de nämnda).

De flesta personerna är också skådespelare, yngre och mer erfarna, en arbetslös, samt teaterns chef. Och de är bra utmejslade, de förvandlas från personer och karaktärer till människor. Också vad gäller poliserna tycker jag att de är varierade på ett bra sätt, yngre och äldre, en pensionerad polis, manligt och kvinnligt. De blir Jenners egen poliskår.

Det börjar med att den (väl?) före detta skådespelaren hittas död och ska fortsätta med ett mord på själva teatern under en föreställning. Dramatiskt och lite klurigt. Om ordet underhållande ligger i luften så stämmer det. Deckarlogg använder sällan begreppet underhållningsdeckare men det är nog vad Rolf Jenner skriver. Han skriver om mord och han gör det med lätt hand.

En rätt åkej deckargåta också med sådär motiv. Hela ”Scenskräck” hade kunnat bli en helt åkej deckare eller till och med en riktigt bra. Tyvärr blev den inte det, nådde ändå inte dit upp. För mig hackade den vid läsningen, en rad här och en annan där. Och det var väl onödigt. Att den sista finishen skulle saknas.

Vissa formuleringar borde ha setts över, ännu en gång. Tänkts över och omformulerats. Andra gånger förekommer korrmissar som inte borde ha missats. Varje gång hackar läsningen till för mig. Inte igen! Det blir till slut alltför många gånger. Och det var väl som sagt onödigt. Hade ju inte behövt vara så.

Den publicerade versionen av ”Scenskräck” har inte formen av slutmanus utan är snarare det nästa sista manuset, det som skulle ha gått ännu en sista gång mellan författaren och redaktören. Boken hade behövt en extra, sista genomgång före publiceringen. Finputsats en gång till, rättats där det behövdes.

Så synd. Jag gillar ju Rolf Jenners sätt skriva och berätta. Här finns något personligt och eget – ja, underhållande – i hans sätt att skriva deckare. Så kanske ska jag ändå rekommendera ”Scenskräck” – eller jag vet inte, kanske ska jag inte göra det – för din egen läsning och bedömning?

Bengt Eriksson

Epilog:

Men motskrev jag inte mig själv i recensionen? Den hybridutgivna deckaren (om den nu är hybridutgiven) var ju ändå inte så bra. Varför då recensera?

Svar: För att Rolf Jenner är värd mer, en mer noggrann redaktör. För att jag läst deckare från så kallat traditionella förlag som verkligen inte hållit högre kvalitet vad gäller språk och korr eller innehållet.

Jag tror och menar att deckarrecensenter/kritiker ska – det betyder måste – hålla koll också på hybridutgivning. Dels för att vissa hybridförfattare är värda det, dels också för att göra oväntade upptäckter och dels för att bidra till att hybridutgivningen vid behov skärper till sig och höjer kvalitén.

Det är också recensentens uppgift.