Nytt igen om Maria Lang

Margaretha Fahlgren
Ett dubbel liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia)

Ännu en bok om Maria Lang (och Dagmar Lange).

Den definitiva den här gången då? Njäe.

Skrev Maria Lang verkligen pusseldeckare ( = kunde läsarna lägga pusslet)? Skrev hon ”för att underhålla”? (Tips: Syna alltid vad en författare säger om sig själv och sina böcker.) Skrev hon med ”en manlig blick”? (Svar: Amen nej, tvärtom och likadant.)

En hel del att fundera över, kommentera och kritisera.

Deckarlogg återkommer…

Bengt Eriksson

Hellbergs sociala patos dunkar genom böckerna

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

 – Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version

Skruvat, intelligent och surrealistiskt

Efter att Deckarloggs red. läst också den nya, översatta deckaren ”Ondskans nätverk”av Finlands nya ”deckarstjärna” Max Seeck så tvekade Deckarlogg.

Ska samma recensent, alltså jag, nu skriva likadant en gång till som jag skrev om Seecks föregående deckare i samma serie, ”Den trogne läsaren”? För jag tyckte ju, på ett ungefär, lika om den nya som den förra.

Men varför, skulle det inte vara bättre att någon annan recensent framförde sin åsikt här på Deckarlogg? Så att åsikterna blev två istället för en enda.

Jo, tyckte Deckarloggs red. och därför följer nu Anders Kapps recension av den nya, andra titeln i serien med den finska kriminalkonstapeln Jessica Niemi.

***

Max Seeck   

Ondskans nätverk

Övers: Bo Samuelsson

(Albert Bonniers)

Finske Max Seeck fortsätter sitt segertåg över världen och finns nu översatt till 40-talet språk vilket är lätt att förstå. Han är en modig författare som på likartade sätt som till exempel Jussi Adler-Olsen och Stefan Ahnhem inte räds att krydda anrättningarna med rejält skruvade komponenter. Han är också en mycket intelligent författare som bygger berättelser i flera skikt med många spännande och originella referenser.

Han är emellanåt också en mycket litterär författare; här finns bilder som får mig att tänka på den djärva surrealismen hos en ung Luis Buñuel. Det innebär inte att han på något sätt skulle vara svårläst, tvärt om, här finns ett mycket starkt driv i berättandet som håller läsaren fast. Efter en del konkurrens mellan förlagen kom han ut för första gången på svenska med ”Den trogne läsaren” för ett år sedan. Den innehöll tyvärr betydande översättningsproblem och till min förvåning såg jag att förlaget ändå valt att anlita samma översättare till den andra delen, ”Ondskans nätverk”.

Nyfikenheten var större än oron så jag köpte den ändå när den kom ut i förrgår. Bättre men inte bra kan man sammanfatta den nya översättningen. Själva berättelsen är lysande.

Max Seeck. Foto: Mikko Rasila

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Han fungerade som en sorts bonuspappa till henne och hon tog hand om honom i sin bostad under hans sista veckor i livet. Sorgen är stor och han saknas även av hennes kolleger; han var en skicklig och omtyckt chef som skapade en positiv och effektiv dynamik i gruppen.

Nu har han ersatts som chef av överkommissarie Helena ”Hellu” Lappi som är en helt annan sorts person. En paragrafryttare som kräver att alla ska lyda; särskilt illa tycker hon om självständiga Jessica som alla säger är en av de skickligaste poliser de någonsin haft. Kanske har Hellu nu också kommit över verktyg som kan förgöra Jessica?

Jessica själv är inte oskyldig till de växande motsättningarna i gruppen; det var kanske inte så smart av henne att hoppa i säng med kollegan Nina Ruskas pojkvän, relationerna mellan de två poliskvinnorna är sedan dess frostiga på gränsen till djupfrysta.

Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt.

Det visar sig att de två tidigare haft ett förhållande och polisen utgår från att det måste finnas någon sorts samband. Några dagar senare läggs en bild som föreställer en fyr på en klippig ö i havet upp på Lisa Yamamotos Instagramkonto. Under bilden finns en dikt som tycks beskriva hennes död. Jessica får ansvaret för den utredningen.

Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Hon är märkligt klädd, ser ut som en mangafigur, och enligt ID-handlingarna i hennes ryggsäck heter hon Olga Belousova, är tjugotvå år och kommer från Ukraina. Det finns ingen uppenbar dödsorsak men på armen har hon märkliga märken i en perfekt cirkel. Jessicas kollega Jami Harjula får ansvaret för den utredningen men så småningom visar det sig finnas samband som gör att de två utredningarna slås samman till en.

Det hela växer ut till en internationell historia där många aparta komponenter vävs samman som till exempel influerarvärlden, östeuropeiska trollfabriker, den japanska mangakulturen, trafficking, internets mörka vrår, sexologi, rättspatologi och mycket annat. Märkligast är kanske den sydamerikanske lövgrodan phyllomedusa bicolor vars hudsekret innehåller opiater och peptider; gifter som traditionellt använts av vissa stammar för att förbättra jaktlyckan men på senare tid importerats till västvärlden som en sorts new-age-orienterad behandlingsform kallad kambo.

Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå.

Jessica Niemi är som karaktär en mycket väl konstruerad och intressant huvudperson. Hon har ett antal svåra trauman bakom sig från sin första familj, där hon hette Jessica von Hellens, från sin andra familj, adopterad Niemi, från svåra händelser i Italien under hennes sena tonår och en del annat. Med sig från denna historia har hon en stor förmögenhet (som hon håller hemlig) men hon är också trasig; ofta plågas hon av bilder från denna historia och inte bara under nattens drömmar. Här kommer ett exempel på hur dessa bilder kan se ut (tar den engelska versionen som är något bättre än den svenska):

For an instant, the big eyes immortalized in the image trap Jessica’s gaze, and she’s overwhelmed by a strange sensation that they conceal something ghastly behind them. Jessica has felt this before. She stares at the face in the drawing too long and it starts to lose its shape, like a word repeated to the point of meaninglessness. Meanwhile, the girl’s brown skin pales, her white hair runs through a full spectrum of colors before eventually turning black. The bones of her face grow brittle, like wax paper left in the oven too long and falls apart at the slightest touch. Dark red fluid begins streaming from the crown of the head to the brow, from the nose to the mouth, from behind the ears to the cheeks. The sclera of the eyes and the row of perfect teeth form islands of white amid the scarlet skin. And throughout this transformation, Jessica hears a hateful scratching, as if thousands of spider eggs laid in her ear all hatch at once, and the little arachnids are scuttling toward her brain.

Det här är fantastiskt snyggt, litterärt imponerande, surrealistiskt på ett sätt som fick mig att tänka på Buñuel som jag nämnde i ingressen. Och det finns återkommande sådana partier i berättelsen; inte minst hennes samtal med sin döda biologiska mamma, Hollywoodstjärnan Theresa von Hellens, är starkt berörande.

Jag har en enda invändning mot själva berättelsen. Författaren är otroligt intrigintelligent men ibland är han överdrivet intresserad av att också visa upp det för oss läsare; förklaringarna av hur något egentligen gått till kan ibland bli onödigt omständliga.

Med tanke på översättningsproblemen i den förra delen läste jag den nya parallellt på svenska och engelska (jag kan inte förstå finska) och det finns en hel del skillnader.

Det mest positiva med de svenska översättningarna gäller titlarna. Den första delen heter på engelska ”The Witch Hunter” (och med liknande lösningar på flera andra språk). På svenska heter den ”Den trogne läsaren” vilket är mycket närmare originalets ”Uskollinen lukija” och dessutom en mycket mer intelligent koppling till innehållet.

Den andra delen kom ut på finska 2020 med titeln ”Pahan verkko”. I september 2021 kom den ut i USA i en engelsk översättning av Kristian London och heter då ”The Ice Coven”, en konstig titel med svag koppling till innehållet. På svenska heter den ”Ondskans nätverk”, en direkt översättning av originalet, vilken kanske saknar ettans fyndighet, men har en tydlig förankring i innehållet.

När det gäller innehållet ger den engelskspråkiga versionen ett mycket bättre flyt i läsningen än den svenska och jag funderade en del på varför det är så.

För rätt länge sedan arbetade jag bland annat med trycksaker som skulle ges ut på många språk (bara i västvärlden). Utöver översättningarnas kvalitet var det också viktigt med de översatta texternas volym eftersom det var rationellt att i de olika tryckningarna kunna byta ut textdelarna men lämna bilder och andra layoutelement oförändrade. Jag fick då lära mig att det är klokt att räkna med att alla översättningar växer med tio procent i volym.

För att kunna uttrycka det ursprungsförfattaren velat säga på ett annat språk krävs normalt alltid något fler ord. Det fanns två undantag från denna tumregel: vid översättningar till tyska borde man räkna med femton procents volymökning och till finska med tjugofem procent. Varför undrade jag? En kombination av ett mer komplext sätt att uttrycka sig och många långa ord, fick jag till svar. Sant? Har egentligen ingen aning, men själva volymförändringarna stämde oftast rätt bra med dessa tumregler.

En rimlig hypotes skulle kunna vara att den svenske översättaren är mycket ”trogen” den finska originaltexten som även om den skulle ge den finske läsaren ett fantastiskt språk ändå i en alltför ”trogen” översättning blir rätt styltigt och omständligt för den svenska läsaren.

Den amerikanske översättaren kanske är mer ”otrogen” vilket ger ett mycket bättre flyt i läsningen. Om jag förstår rätt är det något genomgående att amerikanska översättare ofta tar sig mycket större friheter än man normalt gör i Europa vilket i det här fallet bland annat visas av att den amerikanska versionen helt och hållet kapat bort en liten bihistoria som även om den är liten ändå har sin betydelse för sammanhanget.

Intuitivt känns ”trogen” som något bättre än ”otrogen”, men man ska inte alltid lita på intuitionen. Jag har till exempel hört Theodor Kallifatides prata om hur han arbetar med de svenska och grekiska versionerna av sina böcker (han skriver ju på bägge språken), där det inte alls handlar om trogna översättningar från det ena språket till det andra utan mer om adaptioner som tar hänsyn till de olika kulturerna och då inte endast rent språkligt i någon snäv betydelse utan även om olika sätt att resonera, olika referenser och mycket annat.

Det finns ett tydligt och mycket irriterande exempel på en överdriven trohet hos den svenske översättaren och det handlar om karaktären Rasmus Susikoski som är en omtyckt person hos poliskollegerna och i sin familj. Han går under smeknamnet Rasse vilket säkert fungerar bra på finska och många andra språk men på samtidssvenska kan Rasse aldrig vara ett smeknamn; att kalla någon för rasist är den direkta motsatsen till ett smeknamn. För att skapa en fungerande svensk text hade det här varit nödvändigt att vara otrogen mot originalet och kalla honom Musse eller något annat som saknar de negativa konnotationerna.

Det är väldigt mycket som är ”grått”, alltså inte så ofta i ordets beskrivning av en färg utan oftare i en mer överförd betydelse som enformig, dyster, otrevlig, trist och liknande. Men när vita väggar också blir ”grå” hade det passat bättre med till exempel ”enformiga”. Den engelska versionen använder just här ”bleakness”.

På tal om färger finns här en träningslokal ”som domineras av vitt järn, svart läder och färgglada viktskivor”. Vet inte vad ”vitt järn” är för något, har sökt utan att finna det på svenska, men gissar att det kanske är polerat stål som avses?

Någon ”stänger blixtlåset i skinnjackan” vilket kanske borde vara ”drar upp skinnjackans blixtlås”.

En bakgrundskoll visar att ”i samtliga fall misstänker man ovanligt brutala mord”. Om dödsorsaken är oklar kanske man kan ”misstänka” mord, men går det att ”misstänka” brutala mord? Engelskans ”In every case a homicide of exceptional brutality” verkar rimligare.

Flera personer ”trycker sig mot ryggstödet” i stället för att luta sig tillbaka i stolen vilket känns naturligare.

Det finns en motsats till det något formella och styltiga tonfallet i den svenska texten och det är när översättaren ofta använder nåt, nån, sen och liknande kortformer i stället för något, någon, sedan. Det är ett informellt språkbruk. Förmodligen är det bara en smaksak men jag uppfattar det som störande i läsningen.

Det finns många fler exempel men det är ändå klart bättre än översättningen av första delen och själva berättelsen är lysande.

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Kriminell amerikansk nutidssociologi

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

När deckare är som bäst och förmår som mest

Anders Roslund
Sovsågott
(Albert Bonniers)

Anders Roslund är en – av många – deckarförfattare som motskriver vad Peter Englund, numera även själv krimiförfattare i subgenren ”true crime”, påstått om ”underhållningsdeckare”.

Roslunds senaste deckare ”Sovsågott” är i sin tur en – av många, många – kriminalromaner som bevisar detta genom att vara – minst – lika verklighetsförankrad som Englunds så kallade true crime-roman ”Söndagsvägen” .

Kriminalkommissarie Ewert Grens skapades i samarbete mellan Anders Roslund och Börge Hellström (1957-2017) och Roslund fortsätter med egna fingrar att skriva om deras specielle kommissarie. (Dessutom återkommer infiltratören Piet Hoffman, också känd sen tidigare.)

Romanen ”Sovsågott” – benämnd just ”en Hoffman- och Grens-thriller” – börjar på den plats där Ewert Grens så ofta befinner sig: kyrkogården, närmare bestämt på bänken vid hustruns grav. Han brukar sitta ensam där men den här gången sitter någon annan på ”hans” bänk. En kvinna, som presenterar sig och sitt liv för Ewert, och som författaren presenterar för läsaren.

Det går snabbt, blott några rader krävs. Skickligt gjort, dessa få rader och Roslund förvandlar romanpersonen till en levande människa. Man tror att man känner henne och gör det sen gammalt.

Också kvinnan har begravt en nära anhörig, sin lilla dotter. Fast ”begravt”: i dotterns kista finns inte dottern. Kistan är tom. Nu har dottern, efter tre år, blivit dödförklarad. Alva, fyra år, försvann i ett parkeringsgarage i Stockholm och återfanns aldrig.

Ewert Grens har en medkänsla och ett rättspatos många gånger större än han själv – ja, större än livet självt. Vad hände? Vad har hänt med Alva? Detta griper Grens, så att han måste reda ut det. Än värre blir det när han får reda på att en annan liten flicka, Linnea, också fyra år, rövades bort på ett liknande sätt, från en stormarknad i Stockholm. Även hon ska nu dödförklaras.

Den här efterforskningen och utredningen hör inte till hans jobb som anställd vid kriminalpolisen i Stockholm. Men Ewert Grens kör – för att han måste – sitt eget, på samma gång privata och polisiära race. Han stängs av från polisarbetet och får gå på ofrivillig semester. Att ge upp är inte ens att tänka på, inte för Grens.

Det leder utomlands, det leder till pedofilnätverk. Det är en hemsk skildring (och Peter Englund får gärna påstå att detta inte är ”sant”, inte har något med verkligheten att göra, om han vill, kan och vågar). Det blir än hemskare av att Anders Roslund berättar denna hemska historia så ordkänsligt, nästan så det går att använda ordet vackert om hans skriftspråk.

Och dessutom, hela tiden bygger han upp spänningen. ”Sovsågott” är ett exempel på deckare och thriller när krimigenren är som bäst och förmår som mest. Roslund gräver fram och blottlägger verkligheten med fiktionen som spade – ja, en samhällsgrävskopa.

Bengt Eriksson

Hårdkokt, regellöst och rappt i Falutrakten

Lars Thunell
Hotad existens
(Joelsgården)

Tur man inte bor i Falun – då menar jag inom Faluns polisdistrikt – med den poliskåren… (Polisregion Bergslagen heter det förresten, ser jag på Wikipedia.)

Lars Thunell skriver inte klassiska, traditionella och regelrätta polisromaner utan snarast motsatsen: regellösa.

”Hotad existens” – tredje titeln i serien om och med polisinspektör Henrietta Rapp – är en hårdkokt småstads- och landsortsdeckare utklädd till polisroman. ”Fröken Rapp”, som man inte ska säga, är mer av en hårdkokt manlig – fast kvinnlig – och amerikansk privatdetektiv än en svensk polis.

Hon gör vad, hur och som hon vill. Och ändå verkar hon ha varit påtänkt som ny kommissarie och polischef i Falun. No way, om jag får ha ett ord med i laget.

Hennes poliskolleger Vilma och Tony är inte stort bättre. Vid behov jobbar också de utanför polisens regelverk.

Mycket händer. Det är tufft. Många ingredienser.

Det börjar med brandbomber mot en flyktingförläggning, Innan plotten är över ska det också blandas in och ges med nynazister och vänsterextremister, den lokala gangsterligan, V:s partiledare och andra politiker, säkerhetspolis (förutom Faluns poliskår), några ryssar, vapensmuggling, hiphop och rap, drönare och bomber med mera.

Och jag har säkert glömt något. Det skjuts och tas till fånga. Kriminalinspektör Henrietta Rapp lever minst sagt farligt.

Skrev jag att det blev mycket… Trovärdigt? Näää. Men full fart. En hårdkokt småstads- och landsbygdsdeckare i Falutrakten.

Och det gillar jag mest – att Thunell skriver deckare som är tydligt geografiskt placerade i ännu en del av Sverige. (Jag lockades att googla på diverse ortnamn för att se om han hittat på. Det verkar han inte ha, alla eller de flesta platser i romanen går att leta upp på kartan.)

”Hotad existens” är både en osamtida och osvensk deckare. Utgiven i pocket och den påminner också om pocketdeckare från 50- och 60-talen, både amerikanska och svenska deckare som tog efter det hårdkokt amerikanska.

(Nej, inte pulp, inte skräplitteratur, inte kioskdeckare men åt det hållet…) Med den skillnaden att handlingen utspelar sig i nutid och att ”Fröken Rapp” inte kunnat vara huvudperson i en deckare på den tiden.

Dåligt? Nä. Bra? Nja. Fartfyllt och rappt (haha) skrivet. En stunds rafflande underhållning (för den som bortser från trovärdigheten). Men låt mig säga så här, det skrivs och ges ut många deckare. Ju.

Bengt Eriksson

Björn Hellbergs kriminella patos

Också Björn Hellberg, liksom Jan Mårtenson, är en deckarförfattare som varje sommar ger ut en ny deckare (och som jag brukar läsa under päronträdet i trädgården). 

Hellbergs nya deckare för i sommar, ”Narrspegel” (Lind & Co), damp ner häromdan och ligger nu och väntar på att bli läst. Ännu en i den långa raden ”Sten Wall-deckare”.

Alltså där den problemlösande huvudpersonen heter just Sten Wall, kommissarie i staden Staden och ständigt i samma åldrade ålder. Hellberg introducerade Wall redan  1981 i polisromanen ”Gråt i mörker”.

Återkommer med recension. Men här, i väntan på läsning och recenserande, en intervju jag gjorde med Björn Hellberg hemma i Laholm (som allt mer fått bli den fiktivt verkliga Staden i hans deckare).

***

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version

Välskrivet, spännande och medryckande från Island – men…

Yrsa Sigurdardottír
Straffet
Freyja & Huldar (del 2)
Övers: Villemo Linngård Oksanen
(Harper Collins Nordic)

Jag gillade verkligen de tidiga böckerna av den isländska författaren Yrsa Sigurdardottír. ”Ödemark” och ”Eldnatt” är något av det bästa jag läst. De speglade miljöer och karaktärer som man sällan läser om i andra deckare.

Hennes två senaste deckare som kommit ut i Sverige, ”Arvet och ”Straffet”, känns däremot inte lika ”isländska”. De utspelar sig i Reykjavík och har en mer internationell ton, om ni förstår vad jag menar.

Det är ganska brutala historier där polisernas privatliv får stort utrymme. Båda böckerna är bra men de faller inte mig riktigt i smaken. Fast det har inget med böckernas kvalité att göra. Nu har jag lyssnat på ”Straffet” och den är välskriven, spännande och medryckande.

Huvudkaraktärerna Freyja och Huldar har en mer än lovligt strulig relation och den känns intressant att följa. Men. Och här kommer min enda riktiga käpphäst när det gäller deckare.

Återigen är det bara min åsikt och inget som egentligen sänker bokens läsvärde. Jag spoilar inte om jag avslöjar att det handlar om barn som far illa på värsta sätt. Det får man veta redan i inledningen av boken så jag avslöjar inget avgörande i handlingen.

Jag undviker vanligtvis böcker som behandlar det här ämnet. Jag tycker helt enkelt att det är svårt att uppskatta som underhållning. Om en författare ändå väljer att skriva om övergrepp på barn förväntar jag mig att det ska finnas en respekt för offren eller ett syfte som motiverar valet av ämne.

Så är inte fallet i ”Straffet”. Det är inget fel på intrigen, karaktärerna eller tempot i boken. Men den passar inte mig helt enkelt. Därför undviker jag att sätta något betyg på boken.

Samuel Karlsson
är recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar, som framgår av den här recensionen, gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.

Två kvinnor som då var i början av deckarkarriärerna

Ännu har inte Polonieffekten avtagit i styrka. Varje år debuterar fortfarande ett antal kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Fast när det gäller Anna Jansson och Karin Wahlberg, ett par av de senast nytillkomna svenska deckarförfattarinnorna, kanske man istället ska använda uttrycket Polonismittan. (Ursäkta skämtet, kunde inte låta bli.)

Den förstnämnda, Anna Jansson, är nämligen sjuksköterska i Örebro. Den andra, Karin Wahlberg, är läkare i Lund.

Anna Jansson debuterade i fjol med (för att använda förlagets benämning) spänningsromanen ”Stum sitter guden” och årets uppföljare heter ”Alla de stillsamma döda” (bägge Prisma). Hennes deckare utspelar sej inte – ännu så länge – i sjukhusmiljö. I våras debuterade Karin Wahlberg med (också förlagets benämning) kriminalromanen ”Sista jouren” (W&W). Hon valde däremot, vilket titeln låter ana, sjukhusmiljön för sin debutdeckare.

Om jag ska plocka ut det viktigaste citatet från samtalet med respektive deckarförfattarinna blir det följande:

Anna Jansson, som deckardebuterade år 2000, är 2020 aktuell med sin nya Maria Wern-polisroman ”Dödslistan”. Foto: Leif Hansen 

– Det var datorn som fick mej att börja skriva. (Anna Jansson)

– När jag fyllde 50 år tänkte jag att nu ska jag bara göra det jag själv vill! (Karin Wahlberg)

– Skrivandet ligger helt på nöjeskontot, fortsätter Karin Wahlberg. Det är min egen lilla ruta. Jag skriver istället för att spela golf, som kanske andra människor gör. Det är kul att pula med ord och formuleringar. Och när boken nu har kommit ut känns det som en bekräftelse på att det skrivna ordet fungerar.

– Jag tror att människor får olika talanger och jag är född som en skrivande människa. Pappa var journalist på Barometern i Kalmar, skrev om sjöfart, böcker, film och sånt (pseudonymen Axon). Jag har alltid läst och nu har jag också börjat skriva. Det är som att ha kommit tillbaka till ”gå”.

Idag arbetar Karin Wahlberg alltså som läkare i Lund, närmare bestämt på Universitetssjukhusets kvinnoklinik. Men läkarstudierna började hon med först när hon var 36 år. Tidigare hade hon varit doktorand i nordiska språk och innan dess var hon lärare i svenska, filosofi och religion på högstadiet och gymnasiet.

– Lärare och läkare är mina yrken, säger hon. Att skriva är jag. Skrivandet hör ihop med mej.

– Men skrivandet har också blivit ett sätt att hålla avstånd till arbetet som läkare. Att vara läkare är psykiskt krävande. Riktningen är hela tiden utgående – man tar av och ur sej själv. Man ska lyssna, hjälpa och stötta. Men när jag skriver, då skapar jag en egen värld – en värld där jag styr och ställer.

Det var i mitten av 90-talet som Karin Wahlberg bestämde sej för att skriva en deckare. Hon minns exakt var hon fick idén: under ett morgonmöte på lasarettet.

– Läkarna försökte visa sej störst och bäst. Jouren och trött och ville gå hem. Jag satt och längtade därifrån jag också, lät tankarna vandra. Tänk om nåt oväntat hände. Om någon blev mördad på lasarettet till exempel. En patient, kanske – nej, en läkare…

– Jag valde kirurgen, en annan klinik än min egen, för jag ville ha manliga patienter i boken. Jag valde en mindre stad än Lund också, ett mindre lasarett i en medelstor stad. Sverige består ju av medelstora städer. Jag tänkte på Oskarshamn, där jag har arbetat. Jag lät huvudpersonen bli en kvinnlig kirurg, något yngre än jag. Kvinnliga kirurger har jag ju träffat, ja, har ju själv arbetat på en kirurgklinik.

– Det är ingen nyckelroman. Absolut inte! Men folk läser ju – ändå – in så mycket…

Våren 1996 började Karin Wahlberg att skriva så smått. Hon skrev på ”snuttid”, när hon fick tid över från arbetet som läkare. När hon kommit en bit in i boken fick systern, som är sjuksköterska, och dottern, som studerar medicin, läsa, tycka och bedöma. Bra! tyckte de. Fortsätt skriva!

– Någon gång –99, säger Karin, insåg jag att längre så här kom jag inte själv. Jag behövde råd av en professionell redaktör.

Karin Wahlberg som deckardebuterade år 2001 är 2020 aktuell men sin nya polisroman och sjukvårdsdeckare ”De drabbade”. Foto: Magnus Liam Karlsson

– Då jag gick till Anita Linde (legendarisk bokhandelsmedhjälpare, känd av alla bokintresserade i Lund med omnejd) på Gleerups och hörde om det fanns någon bok med adresser till svenska bokförlag. Hon tittade på mej och sa: ”Varför behöver du en sån bok?” Då fick jag ju berätta att jag skrivit en roman. ”Det är svårt att få en bok utgiven”, sa hon. Men sen hjälpte hon mej med att välja ut fem förlag som jag skickade manuset till.

Wahlström & Widstrand hörde av sej först. Förlaget hade läst och var preliminärt intresserat, men förlagets redaktör hade också några förslag på förbättringar.

– Jag fick inga löften från förlaget. Men jag följde redaktörens råd, skrev om och ändrade. Bland annat ville redaktören att skildringen av sjukhusmiljön skulle byggas ut. Sen skickade jag in manuset igen och det blev antaget, säger Karin.

Anna Jansson bor med sin familj i Vintrosa utanför Örebro. Julen 1997 fick familjen en dator i julklapp. Anna, som hade hatat uppsatsskrivning i skolan, började genast att skriva.

– Det var datorn, säger hon. Rättare sagt berodde det på ordbehandlingsprogrammet.

– Min pappa är dyslektiker och jag har nog ärvt en del av honom. Jag är urusel på att stava. Men ordbehandlaren innehöll ju ett rättstavningsprogram så därför vågade jag försöka att skriva. Dessutom har jag en dotter på 15 år och vänner och bekanta som läser det jag skriver.

– Jag har aldrig tänkt tanken att skriva något annat än deckare. Döden är en naturlig del av livet, men i Sverige har det blivit tabu att tala om döden. Jag har också märkt att förbluffande många av patienterna på sjukhuset läser thrillers. Det tror jag beror på att huvudpersonen i en thriller möter det otäcka i livet men alltid klarar sej.

Hon skrev först en deckare, som refuserades. Sen ytterligare en, som också blev refuserad.

– Nu förstår jag varför de refuserades. Jag är faktiskt tacksam för att de blev refuserade. Att skriva en roman är som att laga en trerättersmiddag som läsarna glufsar i sej på halvtimma. Mina första böcker var överfulla med intriger. Jag tog inte tillräcklig hänsyn till att läsandet går så mycket fortare än själva skrivandet.

”Stum sitter guden” – hennes tredje deckarmanus – blev debutromanen. Fast lite orolig var hon nog för att också den tredje deckaren skulle förbli outgiven. Anna Jansson skickade manuset till flera förlag – men förlagen dröjde med svaren. Till slut tröttnade Anna, ringde upp Prisma och undrade vad de hade gjort av hennes manus.

– Just nu sitter jag och läser ditt manus, svarade den kvinnliga redaktören. Jag är på sidan 123 och om du säger hur det går så lägger jag på luren!

Samtidigt som hon skriver deckare fortsätter Anna att arbeta som sjuksköterska. Och som om det inte skulle räcka med två heltidsarbeten har hon de senaste åren också utbildat sej till massör.

– Jag arbetar som nattsköterska, säger hon. Ibland är man så trött när man inte arbetar att man bara vill sova. Men ibland har man några dygn eller en hel vecka ledigt. Då låser jag dörren, lägger av luren – någon mobil har jag inte skaffat mej – och skriver från 8 på morron till Jonas, 12 år, kommer hem halv två. Om barnen har något konstigt lov, som jag glömt bort, då kan jag nästan bli gråtfärdig.

Men för att detta dubbel- eller trippelarbete (ja, arbetet väl till och med fyrfaldigt om man räknar med barn och hem) ska fungera krävs noggrann planering.
– Det börjar med en grundidé. När jag skriver på en deckare kan jag få en idé till vad brottet ska handla om i nästa deckare. Jag antecknar på lappar som jag lägger ut på köksbordet. Sen skriver jag ett synopsis.

– Innan jag började skriva ”Stum sitter guden” gjorde jag research i sex månader. Jag studerade mytologi. Att skriva tog tre månader.

– Jag tycker om myter. De handlar om något genuint mänskligt, innehåller essensen av allt. Det finns ju en anledning till att berättelserna överlever. Min andra bok, ”Alla de stillsamma döda”, bygger på den grekiska myten om Sisyfos, som tvingas rulla ett klippblock uppför ett berg. Men klippblocket rullar hela tiden ner igen. Ett fullständigt meningslöst arbete och liv.

Hennes deckare utspelar sej – liksom Karin Wahlbergs – i en fiktiv, mindre stad. Vilket Anna tycker är bra.

– Ingen vet ju hur det ser ut i ”min” stad. Jag kan skapa nya bostadsområden och hitta på gator, göra vad jag vill. I ”Stum sitter guden” använder jag mej delvis av Uppsala så jag fick placera min fiktiva ort någonstans i närheten. Jag har lagt orten strax ovanför Gävle men söder om Höga kusten. Fast platsen är mycket inspirerad av Gotland, som jag kommer från.

Anna Jansson skriver polisromaner med Maria Wern, polisassistent i den första romanen, kriminalinspektör i den andra, som polis, huvudperson och hjältinna. Maria har två barn och är, tyvärr, gift med Krister. En man som kan beskrivas som en odåga. Man kan också säga att han är rent odräglig. Att äktenskapet fortfarande håller efter två böcker kan jag inte begripa.

Just när de hade flyttat ihop, ekonomin var knaper och de knappt hade pengar till mat, kom Krister hem med en present: en jukebox. Den hade kostat 5.000 kronor. Den månaden fick de låna pengar till hyra och mat från Marias föräldrar. Ett exempel, bara.

Anna Jansson gapskrattar.

– Ja, jag blir alltid så full i skratt.

– Det är många män som sagt precis som du. Alla män verkar reagera likadant. Manliga läsare tycker att Krister är bedrövlig. Också kvinnliga läsare reagerar likadant – fast tvärtom. Kvinnorna tycker att han är charmig.

– Det beror på att han är uppvaktande man, tror jag. Han uppvaktar sin hustru. Jag tänkte på det när jag var på semester i Grekland. Tänk om männen i Sverige kunde uppvakta kvinnor på samma sätt som de grekiska männen. Kvinnor tycker att Kristers goda, uppvaktande sida väger upp den andra, dåliga sidan.

– Tycker du, tillägger hon, att Krister är odräglig i den första boken, vänta då tills du ser hur han är i den tredje…

– Också min beskrivning av Marias svärmor får kvinnor och män att reagera helt olika. Kvinnorna säger: Precis så är min svärmor! Men inte de manliga läsarna, för det är ju deras mammor jag beskriver.

Intervjuarens privata kommentar: Kvinnor föredrar alltså en charmig tölp framför en trevlig man? Om man som Krister någon gång emellanåt serverar hummer till middag, dukar bordet med linneservetter och en flaska vitt samt ger hustrun ett sidennattlinne i present, så kan man uppföra sej hur knölaktigt som helst resten av året.

– Vad jag vill visa är att kvinnor tar huvudansvaret för hemmet, samtidigt som de arbetar och ofta har ett yrke med lägre lön än sina män. Krister är dataexpert, konsult och föreläsare. Han behöver inte arbeta så mycket, har inga studieskulder men bättre betalt än Maria. Hennes arbete är ansvarsfullt men lågavlönat och hon har säkert tagit studielån.

– Att jag valt en kvinnlig polis som huvudperson beror också på att det finns likheter mellan att vara polis och att vara sjuksköterska. Bägge arbetar intimt med människor. De måste prata med brottsoffer och anhöriga. Tre fjärdedelar av brotten klaras inte upp. Jag är sjuksköterska på en lungklinik med många cancerpatienter. Vi har två dödsfall i veckan. Man måste kunna bemöta patienterna och göra sitt bästa även om man inte längre kan rädda liv.

För att polisarbetet ska skildras så autentiskt som möjligt använder Anna Jansson sej av ett par polisiära ”konsulter”, en manlig och en kvinnlig polis.

– Det ska bli rätt. Många gånger har jag skrattat åt TV-serier där sjukhuspersonalen kommer rusande genom en korridor med natriumkloriddropp. Så gör man ju inte! Jag har ändrat på polisdetaljer, efter påpekanden. Men jag ändrar ingenting i berättelsen, ändrar ingenting som jag inte vill ändra.

Titlarna på Anna Janssons deckare, ”Stum sitter guden” och ”Alla de stillsamma döda”, är hämtade från dikter av Nils Ferlin. Dikten ”Stum sitter guden” har hon dessutom tonsatt. På hemsidan http://www.thriller.nu kan man både se musiken i noter och lyssna på tonsättningen. Hon hämtar ofta inspiration från poesin. Nils Ferlin och även Karin Boye är hennes favoritpoeter.

– Bägge har på olika sätt diktat om döden. Ferlin var rädd för döden, medan Boye väl såg döden som den stora befriaren. Bägges dikter handlar om att leva i nuet, vilket bara den kan göra som är medveten om att livet är ändligt.

– En pangbok med mycket blod ville jag inte skriva. Det är inte min grej, säger Karin Wahlberg. Om kalibrar och annat tekniskt som har med polisarbete att göra vet jag ingenting.

– Inte heller var jag tillräckligt modig för att ringa och fråga. Hur skulle polisen ha reagerat: Hej, jag håller på och skriver en deckare. Kan ni hjälpa mej? Men nu, när jag publicerat en deckare och skriver på med den andra, så har jag fått kontakt med två kommissarier som jag ska träffa i nästa vecka.

– Men delvis blev det ändå en polisroman, för några poliser ville jag ju ha med i boken.

Ett arbetsplatsreportage från nästan vilken arbetsplats som helst i allmänhet och från ett sjukhus i synnerhet. Så kan ”Sista jouren” beskrivas.

– Sjukvården är en politisk organisation. Politikerna bestämmer. Det är väl läraren och folkbildaren i mej, jag vill vara fotfolkets röst. Jag skildrar sjukvården på min nivå, här nere, bland sjukhusets personal. Politikerna måste begripa att vi som arbetar inom sjukvården vill vara stolta över vårt jobb, vi måste kunna tycka att vi är nåt, för då får vi också den där lilla extra, nödvändiga gnistan. Alla blir vi ju patienter, förr eller senare.

– Den värsta gruppen är alltid de egna leden. Men läkarkolleger och sköterskor verkar vara nöjda. Boken har både lästs på min egen klinik och gått runt på min systers avdelning. Man känner igen sej, säger de.

– Samtidigt skildrar jag allmängiltiga problem. Jag skriver om människor i 40-årsåldern som luften börjat gå ur. Målet var kanske inte det viktiga? Kanske att vägen är det spännande? Det kommer ny, yngre personal till arbetsplatsen. De äldre oroar sej, ska de bli utkonkurrerade?

– Jag skriver om arbetsrelaterad otrohet, den mest vanliga formen av otrohet. Men jag ville inte moralisera. Det är ingen moralisk fråga. Det handlar inte om gott eller ont, om att han eller hon skulle ha ett straff.

– Här finns också en riktigt otrevlig kirurg, Philip Jarl, men såna typfigurer finns ju överallt.

Karin Wahlbergs debutdeckare innehåller dessutom en långsamt groende kärlekshistoria om kärlek i medelåldern: mellan den kvinnliga kirurgen Veronika Lundborg-Westman, skild med en utflugen dotter, och den ensamstående kriminalkommissarien Claes Carlsson. Om det nu blir någonting mellan dem. Det anar man, men helt säker kan läsaren inte vara ens efter att ha läst sista sidan. Slutet är en riktig cliffhanger.

– Ja, nu får Claes Carlsson ta sej i brasan och bestämma sej, säger Karin och skrattar. Slutet är medvetet gjort. Det stannar i tomme, med ett öppet slut. Så att läsaren vet att det kommer en bok till med samma personer, minst en bok till…

– I recensionerna har jag fått kritik för att deckargåtan är för tunn, tillägger hon. Det bryr jag mej inte om. Jag har varit mer intresserad av att skildra människorna än själva brottet. Men jag ska försöka bättra mej, även om det också i nästa bok lutar mer åt psykologi än komplicerad deckargåta. Jag sa ju att efter 50 så gör jag vad jag vill!

Orden ”ännu så länge”, som stod i början av artikeln, syftade på att deckarförfattarinnan Anna Jansson skriver i god tid. När Tidningen Boken störde henne satt hon vid den livsgörande datorn och skrev på sin fjärde deckare. Den tredje, som ska heta ”Må döden sova” och publiceras i juni nästa år, är redan klar. Den utspelar sej, just precis, i sjukhusmiljö.

– Historien är viktigast. Den måste vara bra. Sen kommer funderingarna om jobbet.

– Personalen dras ner. Det finns inte längre tid att rulla håret på tanterna, fotvård, gå ut med patienterna. Allt mer teknik på bekostnad av välbefinnandet. Den som har råd kan köpa sej en gräddfil på ett privat sjukhus.

¬– Äldre kolleger har berättat hur det var förr, när det fanns privatsalar på sjukhusen. Där serverades maten på silverservis och man tog deras ringningar först. Inte för att de var sjukast utan för att de hade betalat för att ligga på privatsal.

Har du läst Karin Wahlberg sjukhusdeckare?

– Nej, inte ännu.

Artikelförfattaren uppmanar därför Karin Wahlberg att skicka ett exemplar av sin debutdeckare till Anna Jansson så kan Anna i sin tur skicka ett ex av sin kommande, tredje deckare till Karin. Och så avslutar jag artikeln som den började – med ett citat från vardera deckarförfattarinna:

– Skulle deckare bara vara en underhållningsgenre? Det är det ju inte! (Karin Wahlberg)

– En deckare är för mej en berättelse om ont och gott. Jag skriver om existentiella frågor snarare än politiska. (Anna Jansson)

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2001