Ännu har inte Polonieffekten avtagit i styrka. Varje år debuterar fortfarande ett antal kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Fast när det gäller Anna Jansson och Karin Wahlberg, ett par av de senast nytillkomna svenska deckarförfattarinnorna, kanske man istället ska använda uttrycket Polonismittan. (Ursäkta skämtet, kunde inte låta bli.)
Den förstnämnda, Anna Jansson, är nämligen sjuksköterska i Örebro. Den andra, Karin Wahlberg, är läkare i Lund.
Anna Jansson debuterade i fjol med (för att använda förlagets benämning) spänningsromanen ”Stum sitter guden” och årets uppföljare heter ”Alla de stillsamma döda” (bägge Prisma). Hennes deckare utspelar sej inte – ännu så länge – i sjukhusmiljö. I våras debuterade Karin Wahlberg med (också förlagets benämning) kriminalromanen ”Sista jouren” (W&W). Hon valde däremot, vilket titeln låter ana, sjukhusmiljön för sin debutdeckare.
Om jag ska plocka ut det viktigaste citatet från samtalet med respektive deckarförfattarinna blir det följande:
Anna Jansson, som deckardebuterade år 2000, är 2020 aktuell med sin nya Maria Wern-polisroman ”Dödslistan”. Foto: Leif Hansen
– Det var datorn som fick mej att börja skriva. (Anna Jansson)
– När jag fyllde 50 år tänkte jag att nu ska jag bara göra det jag själv vill! (Karin Wahlberg)
– Skrivandet ligger helt på nöjeskontot, fortsätter Karin Wahlberg. Det är min egen lilla ruta. Jag skriver istället för att spela golf, som kanske andra människor gör. Det är kul att pula med ord och formuleringar. Och när boken nu har kommit ut känns det som en bekräftelse på att det skrivna ordet fungerar.
– Jag tror att människor får olika talanger och jag är född som en skrivande människa. Pappa var journalist på Barometern i Kalmar, skrev om sjöfart, böcker, film och sånt (pseudonymen Axon). Jag har alltid läst och nu har jag också börjat skriva. Det är som att ha kommit tillbaka till ”gå”.
Idag arbetar Karin Wahlberg alltså som läkare i Lund, närmare bestämt på Universitetssjukhusets kvinnoklinik. Men läkarstudierna började hon med först när hon var 36 år. Tidigare hade hon varit doktorand i nordiska språk och innan dess var hon lärare i svenska, filosofi och religion på högstadiet och gymnasiet.
– Lärare och läkare är mina yrken, säger hon. Att skriva är jag. Skrivandet hör ihop med mej.
– Men skrivandet har också blivit ett sätt att hålla avstånd till arbetet som läkare. Att vara läkare är psykiskt krävande. Riktningen är hela tiden utgående – man tar av och ur sej själv. Man ska lyssna, hjälpa och stötta. Men när jag skriver, då skapar jag en egen värld – en värld där jag styr och ställer.
Det var i mitten av 90-talet som Karin Wahlberg bestämde sej för att skriva en deckare. Hon minns exakt var hon fick idén: under ett morgonmöte på lasarettet.
– Läkarna försökte visa sej störst och bäst. Jouren och trött och ville gå hem. Jag satt och längtade därifrån jag också, lät tankarna vandra. Tänk om nåt oväntat hände. Om någon blev mördad på lasarettet till exempel. En patient, kanske – nej, en läkare…
– Jag valde kirurgen, en annan klinik än min egen, för jag ville ha manliga patienter i boken. Jag valde en mindre stad än Lund också, ett mindre lasarett i en medelstor stad. Sverige består ju av medelstora städer. Jag tänkte på Oskarshamn, där jag har arbetat. Jag lät huvudpersonen bli en kvinnlig kirurg, något yngre än jag. Kvinnliga kirurger har jag ju träffat, ja, har ju själv arbetat på en kirurgklinik.
– Det är ingen nyckelroman. Absolut inte! Men folk läser ju – ändå – in så mycket…
Våren 1996 började Karin Wahlberg att skriva så smått. Hon skrev på ”snuttid”, när hon fick tid över från arbetet som läkare. När hon kommit en bit in i boken fick systern, som är sjuksköterska, och dottern, som studerar medicin, läsa, tycka och bedöma. Bra! tyckte de. Fortsätt skriva!
– Någon gång –99, säger Karin, insåg jag att längre så här kom jag inte själv. Jag behövde råd av en professionell redaktör.
Karin Wahlberg som deckardebuterade år 2001 är 2020 aktuell men sin nya polisroman och sjukvårdsdeckare ”De drabbade”. Foto: Magnus Liam Karlsson
– Då jag gick till Anita Linde (legendarisk bokhandelsmedhjälpare, känd av alla bokintresserade i Lund med omnejd) på Gleerups och hörde om det fanns någon bok med adresser till svenska bokförlag. Hon tittade på mej och sa: ”Varför behöver du en sån bok?” Då fick jag ju berätta att jag skrivit en roman. ”Det är svårt att få en bok utgiven”, sa hon. Men sen hjälpte hon mej med att välja ut fem förlag som jag skickade manuset till.
Wahlström & Widstrand hörde av sej först. Förlaget hade läst och var preliminärt intresserat, men förlagets redaktör hade också några förslag på förbättringar.
– Jag fick inga löften från förlaget. Men jag följde redaktörens råd, skrev om och ändrade. Bland annat ville redaktören att skildringen av sjukhusmiljön skulle byggas ut. Sen skickade jag in manuset igen och det blev antaget, säger Karin.
Anna Jansson bor med sin familj i Vintrosa utanför Örebro. Julen 1997 fick familjen en dator i julklapp. Anna, som hade hatat uppsatsskrivning i skolan, började genast att skriva.
– Det var datorn, säger hon. Rättare sagt berodde det på ordbehandlingsprogrammet.
– Min pappa är dyslektiker och jag har nog ärvt en del av honom. Jag är urusel på att stava. Men ordbehandlaren innehöll ju ett rättstavningsprogram så därför vågade jag försöka att skriva. Dessutom har jag en dotter på 15 år och vänner och bekanta som läser det jag skriver.
– Jag har aldrig tänkt tanken att skriva något annat än deckare. Döden är en naturlig del av livet, men i Sverige har det blivit tabu att tala om döden. Jag har också märkt att förbluffande många av patienterna på sjukhuset läser thrillers. Det tror jag beror på att huvudpersonen i en thriller möter det otäcka i livet men alltid klarar sej.
Hon skrev först en deckare, som refuserades. Sen ytterligare en, som också blev refuserad.
– Nu förstår jag varför de refuserades. Jag är faktiskt tacksam för att de blev refuserade. Att skriva en roman är som att laga en trerättersmiddag som läsarna glufsar i sej på halvtimma. Mina första böcker var överfulla med intriger. Jag tog inte tillräcklig hänsyn till att läsandet går så mycket fortare än själva skrivandet.
”Stum sitter guden” – hennes tredje deckarmanus – blev debutromanen. Fast lite orolig var hon nog för att också den tredje deckaren skulle förbli outgiven. Anna Jansson skickade manuset till flera förlag – men förlagen dröjde med svaren. Till slut tröttnade Anna, ringde upp Prisma och undrade vad de hade gjort av hennes manus.
– Just nu sitter jag och läser ditt manus, svarade den kvinnliga redaktören. Jag är på sidan 123 och om du säger hur det går så lägger jag på luren!
Samtidigt som hon skriver deckare fortsätter Anna att arbeta som sjuksköterska. Och som om det inte skulle räcka med två heltidsarbeten har hon de senaste åren också utbildat sej till massör.
– Jag arbetar som nattsköterska, säger hon. Ibland är man så trött när man inte arbetar att man bara vill sova. Men ibland har man några dygn eller en hel vecka ledigt. Då låser jag dörren, lägger av luren – någon mobil har jag inte skaffat mej – och skriver från 8 på morron till Jonas, 12 år, kommer hem halv två. Om barnen har något konstigt lov, som jag glömt bort, då kan jag nästan bli gråtfärdig.
Men för att detta dubbel- eller trippelarbete (ja, arbetet väl till och med fyrfaldigt om man räknar med barn och hem) ska fungera krävs noggrann planering.
– Det börjar med en grundidé. När jag skriver på en deckare kan jag få en idé till vad brottet ska handla om i nästa deckare. Jag antecknar på lappar som jag lägger ut på köksbordet. Sen skriver jag ett synopsis.
– Innan jag började skriva ”Stum sitter guden” gjorde jag research i sex månader. Jag studerade mytologi. Att skriva tog tre månader.
– Jag tycker om myter. De handlar om något genuint mänskligt, innehåller essensen av allt. Det finns ju en anledning till att berättelserna överlever. Min andra bok, ”Alla de stillsamma döda”, bygger på den grekiska myten om Sisyfos, som tvingas rulla ett klippblock uppför ett berg. Men klippblocket rullar hela tiden ner igen. Ett fullständigt meningslöst arbete och liv.
Hennes deckare utspelar sej – liksom Karin Wahlbergs – i en fiktiv, mindre stad. Vilket Anna tycker är bra.
– Ingen vet ju hur det ser ut i ”min” stad. Jag kan skapa nya bostadsområden och hitta på gator, göra vad jag vill. I ”Stum sitter guden” använder jag mej delvis av Uppsala så jag fick placera min fiktiva ort någonstans i närheten. Jag har lagt orten strax ovanför Gävle men söder om Höga kusten. Fast platsen är mycket inspirerad av Gotland, som jag kommer från.
Anna Jansson skriver polisromaner med Maria Wern, polisassistent i den första romanen, kriminalinspektör i den andra, som polis, huvudperson och hjältinna. Maria har två barn och är, tyvärr, gift med Krister. En man som kan beskrivas som en odåga. Man kan också säga att han är rent odräglig. Att äktenskapet fortfarande håller efter två böcker kan jag inte begripa.
Just när de hade flyttat ihop, ekonomin var knaper och de knappt hade pengar till mat, kom Krister hem med en present: en jukebox. Den hade kostat 5.000 kronor. Den månaden fick de låna pengar till hyra och mat från Marias föräldrar. Ett exempel, bara.
Anna Jansson gapskrattar.
– Ja, jag blir alltid så full i skratt.
– Det är många män som sagt precis som du. Alla män verkar reagera likadant. Manliga läsare tycker att Krister är bedrövlig. Också kvinnliga läsare reagerar likadant – fast tvärtom. Kvinnorna tycker att han är charmig.
– Det beror på att han är uppvaktande man, tror jag. Han uppvaktar sin hustru. Jag tänkte på det när jag var på semester i Grekland. Tänk om männen i Sverige kunde uppvakta kvinnor på samma sätt som de grekiska männen. Kvinnor tycker att Kristers goda, uppvaktande sida väger upp den andra, dåliga sidan.
– Tycker du, tillägger hon, att Krister är odräglig i den första boken, vänta då tills du ser hur han är i den tredje…
– Också min beskrivning av Marias svärmor får kvinnor och män att reagera helt olika. Kvinnorna säger: Precis så är min svärmor! Men inte de manliga läsarna, för det är ju deras mammor jag beskriver.
Intervjuarens privata kommentar: Kvinnor föredrar alltså en charmig tölp framför en trevlig man? Om man som Krister någon gång emellanåt serverar hummer till middag, dukar bordet med linneservetter och en flaska vitt samt ger hustrun ett sidennattlinne i present, så kan man uppföra sej hur knölaktigt som helst resten av året.
– Vad jag vill visa är att kvinnor tar huvudansvaret för hemmet, samtidigt som de arbetar och ofta har ett yrke med lägre lön än sina män. Krister är dataexpert, konsult och föreläsare. Han behöver inte arbeta så mycket, har inga studieskulder men bättre betalt än Maria. Hennes arbete är ansvarsfullt men lågavlönat och hon har säkert tagit studielån.
– Att jag valt en kvinnlig polis som huvudperson beror också på att det finns likheter mellan att vara polis och att vara sjuksköterska. Bägge arbetar intimt med människor. De måste prata med brottsoffer och anhöriga. Tre fjärdedelar av brotten klaras inte upp. Jag är sjuksköterska på en lungklinik med många cancerpatienter. Vi har två dödsfall i veckan. Man måste kunna bemöta patienterna och göra sitt bästa även om man inte längre kan rädda liv.
För att polisarbetet ska skildras så autentiskt som möjligt använder Anna Jansson sej av ett par polisiära ”konsulter”, en manlig och en kvinnlig polis.
– Det ska bli rätt. Många gånger har jag skrattat åt TV-serier där sjukhuspersonalen kommer rusande genom en korridor med natriumkloriddropp. Så gör man ju inte! Jag har ändrat på polisdetaljer, efter påpekanden. Men jag ändrar ingenting i berättelsen, ändrar ingenting som jag inte vill ändra.
Titlarna på Anna Janssons deckare, ”Stum sitter guden” och ”Alla de stillsamma döda”, är hämtade från dikter av Nils Ferlin. Dikten ”Stum sitter guden” har hon dessutom tonsatt. På hemsidan http://www.thriller.nu kan man både se musiken i noter och lyssna på tonsättningen. Hon hämtar ofta inspiration från poesin. Nils Ferlin och även Karin Boye är hennes favoritpoeter.
– Bägge har på olika sätt diktat om döden. Ferlin var rädd för döden, medan Boye väl såg döden som den stora befriaren. Bägges dikter handlar om att leva i nuet, vilket bara den kan göra som är medveten om att livet är ändligt.
– En pangbok med mycket blod ville jag inte skriva. Det är inte min grej, säger Karin Wahlberg. Om kalibrar och annat tekniskt som har med polisarbete att göra vet jag ingenting.
– Inte heller var jag tillräckligt modig för att ringa och fråga. Hur skulle polisen ha reagerat: Hej, jag håller på och skriver en deckare. Kan ni hjälpa mej? Men nu, när jag publicerat en deckare och skriver på med den andra, så har jag fått kontakt med två kommissarier som jag ska träffa i nästa vecka.
– Men delvis blev det ändå en polisroman, för några poliser ville jag ju ha med i boken.
Ett arbetsplatsreportage från nästan vilken arbetsplats som helst i allmänhet och från ett sjukhus i synnerhet. Så kan ”Sista jouren” beskrivas.
– Sjukvården är en politisk organisation. Politikerna bestämmer. Det är väl läraren och folkbildaren i mej, jag vill vara fotfolkets röst. Jag skildrar sjukvården på min nivå, här nere, bland sjukhusets personal. Politikerna måste begripa att vi som arbetar inom sjukvården vill vara stolta över vårt jobb, vi måste kunna tycka att vi är nåt, för då får vi också den där lilla extra, nödvändiga gnistan. Alla blir vi ju patienter, förr eller senare.
– Den värsta gruppen är alltid de egna leden. Men läkarkolleger och sköterskor verkar vara nöjda. Boken har både lästs på min egen klinik och gått runt på min systers avdelning. Man känner igen sej, säger de.
– Samtidigt skildrar jag allmängiltiga problem. Jag skriver om människor i 40-årsåldern som luften börjat gå ur. Målet var kanske inte det viktiga? Kanske att vägen är det spännande? Det kommer ny, yngre personal till arbetsplatsen. De äldre oroar sej, ska de bli utkonkurrerade?
– Jag skriver om arbetsrelaterad otrohet, den mest vanliga formen av otrohet. Men jag ville inte moralisera. Det är ingen moralisk fråga. Det handlar inte om gott eller ont, om att han eller hon skulle ha ett straff.
– Här finns också en riktigt otrevlig kirurg, Philip Jarl, men såna typfigurer finns ju överallt.
Karin Wahlbergs debutdeckare innehåller dessutom en långsamt groende kärlekshistoria om kärlek i medelåldern: mellan den kvinnliga kirurgen Veronika Lundborg-Westman, skild med en utflugen dotter, och den ensamstående kriminalkommissarien Claes Carlsson. Om det nu blir någonting mellan dem. Det anar man, men helt säker kan läsaren inte vara ens efter att ha läst sista sidan. Slutet är en riktig cliffhanger.
– Ja, nu får Claes Carlsson ta sej i brasan och bestämma sej, säger Karin och skrattar. Slutet är medvetet gjort. Det stannar i tomme, med ett öppet slut. Så att läsaren vet att det kommer en bok till med samma personer, minst en bok till…
– I recensionerna har jag fått kritik för att deckargåtan är för tunn, tillägger hon. Det bryr jag mej inte om. Jag har varit mer intresserad av att skildra människorna än själva brottet. Men jag ska försöka bättra mej, även om det också i nästa bok lutar mer åt psykologi än komplicerad deckargåta. Jag sa ju att efter 50 så gör jag vad jag vill!
Orden ”ännu så länge”, som stod i början av artikeln, syftade på att deckarförfattarinnan Anna Jansson skriver i god tid. När Tidningen Boken störde henne satt hon vid den livsgörande datorn och skrev på sin fjärde deckare. Den tredje, som ska heta ”Må döden sova” och publiceras i juni nästa år, är redan klar. Den utspelar sej, just precis, i sjukhusmiljö.
– Historien är viktigast. Den måste vara bra. Sen kommer funderingarna om jobbet.
– Personalen dras ner. Det finns inte längre tid att rulla håret på tanterna, fotvård, gå ut med patienterna. Allt mer teknik på bekostnad av välbefinnandet. Den som har råd kan köpa sej en gräddfil på ett privat sjukhus.
¬– Äldre kolleger har berättat hur det var förr, när det fanns privatsalar på sjukhusen. Där serverades maten på silverservis och man tog deras ringningar först. Inte för att de var sjukast utan för att de hade betalat för att ligga på privatsal.
Har du läst Karin Wahlberg sjukhusdeckare?
– Nej, inte ännu.
Artikelförfattaren uppmanar därför Karin Wahlberg att skicka ett exemplar av sin debutdeckare till Anna Jansson så kan Anna i sin tur skicka ett ex av sin kommande, tredje deckare till Karin. Och så avslutar jag artikeln som den började – med ett citat från vardera deckarförfattarinna:
– Skulle deckare bara vara en underhållningsgenre? Det är det ju inte! (Karin Wahlberg)
– En deckare är för mej en berättelse om ont och gott. Jag skriver om existentiella frågor snarare än politiska. (Anna Jansson)
Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2001
Det är ganska brutala historier där polisernas privatliv får stort utrymme. Båda böckerna är bra men de faller inte mig riktigt i smaken. Fast det har inget med böckernas kvalité att göra. Nu har jag lyssnat på ”Straffet” och den är välskriven, spännande och medryckande.