Jo Nesbø
Blodmåne
Övers: Per Olaisen
(Albert Bonniers)
Efter drygt halva serien, som nu omfattar tretton titlar, slutade jag att läsa norrmannen Jo Nesbøs deckare om och med kriminalpolisen Harry Hole i Oslo. Serien övergick från att vara realistiska polisromaner till att bli overkliga polisthrillers. Våldet tilltog och blev allt grövre tills det överdrevs med råge. Huvudpersonen, alltså polisen Hole, som väl varit egen redan från början, när serien inleddes 1997, förvandlades till en… ja, alkoholiserad, våldsam och galen polis.
Helt otroligt, noll trovärdighet. Sällan jag använder ordet ”underhållningsvåld”, för våld är inte och kan inte vara underhållning, men Jo Nesbøs polisthrillers kunde jag inte uppfatta och beskriva på annat sätt än som underhållningsvåld.
Så jag gav upp. Jag slutade läsa Nesbø. Det var inte för mig. Han skrev inte längre min sorts deckare.
Men vad var det då som fick mig att ändå öppna och läsa ”Blodmåne”, den nya och trettonde titeln i serien? Nej, jag vet faktiskt inte. På omslaget står ju till och med att det är ”en Harry Hole-thriller”. Fast det gjorde jag: öppnade boken och började läsa – och fastnade. Jag kunde inte sluta läsa.
Ja, det kan till och med beskrivas som att jag greps av det jag läste. Redan ”prologen”, en sådan ska ju varje deckare ha idag, är som en liten novell, blott några sidor till och den hade kunnat publiceras separat.
Harry Hole sitter på en bar i Laurel Canyon, Los Angeles och fortsätter att försöka dricka ihjäl sig. Det syns på honom att han ”druckit hårt” och ”fallit hårt”. En äldre kvinna, en gammal filmskådespelerska, beskriver Hole med dessa ord. Hon brukar också ha sin tillflykt på den här baren. Och de börjar prata, mest hon, om vilka som en gång bodde i Laurel Canyon, alla 60-talsartisterna och musikerna.
Hela den här ”novellen” ska jag inte återberätta, du får läsa själv, men så mycket måste jag avslöja som att prologen slutar med att den äldre skådespelerskan blir bortförd av några män i en bil och att Harry Hole måste ordna fram pengar – mycket pengar – för att hjälpa henne att bli fri.
Och att det för honom till Oslo, dit han återvänder i ett försök att tjäna ihop alla de pengar – någon miljon plus – som krävs genom att bli privatspanare åt en överrik fastighetskung. Två unga kvinnor är försvunna, en av dem hittas död och fastighetskungen blir misstänkt för mord.
Sen följer en mångfacetterad berättelse där Harry Hole utreder jämsides med polisen; de poliser som tidigare var hans kolleger, då han fortfarande arbetade inom kriminalpolisen i Oslo. Somliga uppskattar inte att en privatspanare lägger sig i polisarbetet, några tycker det kan vara bra med ett par extra ögon när och där de själva inte når resultat.
Fast lyckas Harry Hole så mycket bättre? Något, kanske. Han drar i den ena tråden efter den andra och nystar upp dem för att konstatera… Det är bland annat detta jag menar med mångfacetterad: romanen sticker iväg åt många håll med flera parallellberättelser vad gäller såväl intrig som personer.
Mycket att hålla reda på för Hole, författaren och läsaren. Och faktiskt lyckas vi, alla tre. ”Sämst” kanske Hole, författaren lyckas alldeles utmärkt och även läsaren = jag (som alltid ogillat parallellhandlingar, ju fler desto sämre) lyckas hänga med häpnadsväckande bra.
Viktigast förstås, att det är skickligt och väl skrivet med exakt balans mellan romanens ingredienser och kriminaltrådens (eller trådarnas) rosetter och knutar. Inte minst doften, denna speciella doft som har denna speciella betydelse för mördaren och mordoffren. De ska bli fler. Kanske, kanske inte en seriemördare, det beror på hur begreppet seriemördare definieras. (Som polis specialutbildades Harry Hole i ämnet.)
I förbifarten porträtteras dagens Oslo med dess nyrika stadsdelar och deras kokainbruk. Harry Hole får möta och fundera över det nya Oslo. Något att ha, egentligen? Nesbø lyckas dessutom porträttera snart sagt varje person som förekommer i romanen: från Hole och övriga poliser (före detta och nu), nämnde fastighetskung, hans hustru och advokat, en djuraffärsägare med biträde, och så vidare.
Jo Nesbø. Foto: Stian Broch
Levande är ordet, en skönlitterär roman i polisthrillern. Det blir också en hel del prat om rockmusik (Joni Mitchell, Keith Richards med flera), det brukar det hos Nesbø, så om läsaren är musikintresserad (och hänger med) blir det en extra stjärna. Samt att han stoppat in en pusseldeckare i thrillern. Det går nog faktiskt, för en läsare som är klipskare och mer uppmärksam än jag, att klura ut (serie)mördargåtan.
Nesbø luras, in i det sista, med upplösningen. Det vänder, ännu en gång för Hole, romanen och läsaren, alldeles i slutet. Där får läsaren vara extra uppmärksam, för så skrivglädjeklurigt luras författaren att det är lätt att missa den sista vändningen.
Porträttet av mördaren har blivit extra intressant. Inte mordmetoden men, låt säga, vägen till att möjliggöra morden är speciell och märklig. Hur kan Nesboø ha kommit på det här? Och det han skriver stämmer väl, det bör vara fakta, får jag hoppas, också utanför den kriminella fiktionen. Att så här fungerar det med…
Det är våldsamt, det är alltid våldsamt numera när Jo Nesbø författar, men här finns så mycket annat som balanserar våldet och får romanen att bli just så mycket annat och mer. Så många olika kriminalgenrer har fått plats i en och samma deckare att ”Blodmåne” tål att jämföras med Stieg Larssons debut.
Liknande kriminella genreblandningar i samma kriminellt höga klass. Ja, Nesbø är till och med ännu ett snäpp skickligare. Det mest mästerliga och märkliga är att mördaren, trots alla rent ut sagt vidrigheter, framskrivs som en så ömklig människa. Ju nästan så att man (= fortfarande jag) tycker synd om mördaren. Att hen blev mördare är ju egentligen inte hens fel – eller?
Så blir ”Blodmåne” dessutom en hämnddeckare, det är kanske den övergripande genren.
Bengt Eriksson
Också publicerat på Opulens
Deckarlogg 
Kommentera