Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson

Den inofficiella kvinnliga polisen

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna.

Björn Paqualin är också manusförfattare. Det märks.  Hans formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala.  

”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen efter vad som hände i första delen och nu bosatt i en sommarstuga.  

Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa mig ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan jag kunde läsa den här!

Stella Robertsson får ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor. Hon slår sig ihop med en journalist, som hade tänkt skriva om Stella (och vad hon gjorde i förra boken).

Rappt, spännande och bra. Lika mycket händer mellan som på raderna. Men varning: läs förra boken innan du ger dig på den nya.

Bengt Eriksson

Deadline på julafton

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i huset

Julkalender, lucka 1

Ljudbok

Uppläsare: Fredde Granberg

(Lind & Co)

Har Deckarloggs red. nu skaffat sig en ny vana, eventuellt ovana? Att gå upp en  timme tidigare varje morgon fram till julafton för att hinna öppna och lyssna på en ny lucka i en ljudkalender…

Det finns flera nya ljudkalendrar att välja mellan. Deckarlogg valde den snabbfingrade och snabbtänkta Sofia Rutbäck Erikssons julkalender ”Mordnatt råder, tyst det är i huset”, skriven tillsammans med Mattias Boström.

Snabbfingrade och snabbtänkta syftar på att Sofia Rutbäck Eriksson under året också skrivit och gett ut, om jag räknar rätt, inte färre än sex humoristiska mjukdeckare om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Luleå, även den ihop med Mattias Boström. Samtliga fullängdsromaner! bör tilläggas.

Läste jag rätt att hon dessutom under 2021 fått ihop en feelgoodroman (utan krimi)? Nej, Deckarlogg kan inte hålla räkningen! Hur orkar människan? Hur fort snurrar hennes rapidhjärna?

Förutom det nämnda finns nu alltså en ljudande julkalender av Sofia Rutbäck Eriksson på strömningstjänsterna. Som sig bör med 24 delar, en per dag fram till ”deadline på julafton”, varje på typ (beroende på vilken hastighet var och hen väljer för uppspelningen) en lyssningstimma.

Summa: 24 skrivna timmar! (Upprepning av allt jag skrev ovan.)

Mycket snö. Fortfarande snöfall och blåst. Klass 2-varning i byn Arvidsträsk vid en sjö i Norrbottens skog. En av huvudpersonerna, Rolf, före detta polis, nu pensionär, vaknar och ska i julkalenderns första lucka presentera sina ”grannar”. (Skriver så för de bor utspridda i Arvidsträsk.)

Ett ekologiskt par, en 105-årig äldre man (jaja, äldre för inte kan han vara så gammal som sina år) och Hilda, också pensionär, som ordnat med en levande lucköppning. Senare på dagens ska byn invånare samlas vid byagården med glögg i händer och mun för att vara med om den första lucköppningen.

Byn har mest äldre invånare, fast några yngre. Sånt här är inte lätt att skriva och berätta utan att det blir tråkigt. Att lägga den nödvändiga grunden – sätta miljön på plats och beskriva de olika personerna precis lagom mycket.

Men deckareskrivarduon Rutbäck Eriksson & Boström är redan rutinerade. Redaktören och förläggaren Mattias Boström har läst tusen deckare och vet hur såna kan och ska skrivas.  Sofia Rutbäck Eriksson är en de mesta svenska deckartalangerna under senare år. Snabbtänkt och snabbskrivande, som sagt, och liksom intuitiv i sitt skrivande.

Det känns så, att när hon skriver en mening så vet hon direkt hur nästa ska skrivas. Och självförkovrande också. Hon lär av sig att skriva allt bättre, så hon kan driva på spänningen allt mer. Just ”spänningen”. Hennes juldeckarkalender kan inte kallas mys- eller ens mjukdeckare utan de är – att döma av första luckan – mörkare, mer i den gamla svenska traditionen av landsbygdsdeckare.  

Förre polisen Rolf är julkalenderseriens ena huvudperson; den andra heter Riita och deckarförfattare. Det anar man ju, att de kommer att bli Arvidsträsks deckarduo. (Och även, kanske, ett kärlekspar…) Genom snöstormen är Riita på väg med bil till Arvidsträsk, där hon ska bosätta sig. Det går som det kan gå (lyssna själv) och Rolf får hjälpa Riita till hennes stuga.  

Riita, som också skrivit en lång serie mjuk- och mysdeckare, har nu bestämt sig för att skriva en mörkare deckare, typ en svensk noir, och hennes förläggare gnuggar händerna. Mjukdeckare är väl en sak, de kan bli populära de också. Men noir är något annat och mer säljande. Nordic noir. En världssuccé!

Visst är Riita ett alter ego några år framåt i tiden och deckarskrivandet? Och visst är Riitas förläggare en beskrivning av Sofias förläggare (alltså Mattias)? Och nog är ”Mordnatt råder, tyst det är i husen” den deckare som Riita tänker skriva?  

Allt utfört med en stor dos självironi och mycket humor. Det är bra skrivet. Och smittande humoristiskt. När första kalenderluckan närmar sig slutet = sin cliffhanger blir jag än mer imponerad. Själva cliffhangern är väl inte enastående men vägen dit! Mening efter mening stegras spänningen för just varje mening. Så skicklig skrivet!

Frågan återkommer: Ska Deckarloggs red. nu gå upp en timma tidigare varje morgon ända fram till jul för att lyssna på Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms kriminella julkalender? Kanske får stuva om med pappersböckerna på nattygsbordet, äta frukost i sängen och ta fram plattan – och lyssna…

Bengt Eriksson

Tillbaks på Öland

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Äntligen.

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Har du missat de tidigare delarna – ”Skumtimmen”, ”Nattfåk”, ”Blodläge” och ”Rörgast” – är du bara att lyckönska. Det är något av det bästa som en svensk deckarförfattare skrivit, enligt mig.

Det är lika bra att jag redovisar min inte helt objektiva utgångspunkt redan från start. När jag sätter mig för att avnjuta ”Benvittring” är förväntningarna skyhöga. Fallhöjden enorm. Och det är upplagt för en besvikelse.

Men det visar sig att författaren använt de åtta åren som det tagit sedan ”Rörgast” kom ut på bästa sätt. Jag bara älskar den här boken. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå.

Handlingen då. Ja, i ärlighetens namn så börjar det lite spretigt.

Vi får tre mordfall serverade som inträffat från 1939 till 2001. Det är lite svårt att hänga med i de tvära kasten men när inledningen är avklarad tar författaren med oss in i huvudhandlingen.

Den utspelar sig 2001 och det kan vara bra att ha i åtanke när det gäller vissa tekniska detaljer. Här finns fortfarande gott om fasta telefoner.

Vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen.

Det visar sig att det ligger en man begravd under stenraset. Lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik som har en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn.

Och nu börjar man känna igen författaren.

Johan Theorin har inte bråttom när han berättar sina historier. Som en erfaren konstnär lägger han grundfärgen och konturerna först innan han börjar med detaljerna. Vi får följa flera karaktärer i olika tidsepoker. Jag älskar den här berättarstilen. Det är ett komplext bygge som kräver total kontroll från författaren.

Johan Theorin. Foto: Johanna Hanno

Det sätter också alla som påstår att ljudböcker måste ha enkla konstruktioner med få berättarröster i skamvrån. Det funkar. Det kräver bara en skicklig författare. Johan Theorin lutar sig mot ett fantastiskt språk. Det är få, om någon, som kan slingra sig så elegant mellan brott, miljöbeskrivningar, karaktärsutveckling och tid.

När historien växer fram blir den djupare och djupare. Vi kastas tillbaka i tiden till bortglömda miljöer då livet såg annorlunda ut i vårt land. Här står generationen som föddes i början av 30-talet i fokus. De som på så många sätt lade grunden för dagens välstånd.

Det är liv och öden som alltmer sällan får ta plats i skönlitterära skildringar. Och det är i elfte timmen som Johan Theorin skriver ”Benvittring”. I boken är Gerlof Davidsson 87 år och även om han är en sällsynt pigg krutgubbe kan han i ärlighetens namn inte jaga bovar in i nästa decennium.

Även om Tilda Davidsson är polisen i historien, och hon får sin beskärda del av utrymmet i boken, så är det Gerlof som är den drivande för att lösa mordgåtan. Och jag är lite förälskad i honom. Det är lika bra att jag erkänner.

Han liknar min farfar som tyvärr inte lever längre. ”Benvittring” är en fin hyllning till den generationen. De smarta och lite roliga gubbarna och gummorna. Som varit med om värre tider och inte hetsar upp sig för småsaker.

Mina rädslor kommer på skam. När jag nu avslutat ”Benvittring” är det med en bitterljuv lyckokänsla. Den var precis så bra som jag hade hoppats. Men jag inser att det troligen är det sista vi får se av Gerlof Davidsson. Betyg är ganska meningslöst i sammanhanget. Det blir inte bättre än så här.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Denna Akademi-lovordade finska deckardebut

Elina Backman

När kungen dör

Övers: Marjut Hökfelt

(Bokfabriken)

Svenska Deckarakademin anser att Elina Backmans finländska debutdeckare ”När kungen dör” är en av 2021 års bästa översatta deckare. Vad jag tycker? Att jag hade svårt att jag ta mig an den, jag kom inte in i berättelsen eller berättelserna.

Elina Backman berättar – som ju alla deckarförfattare ska idag – parallellt. Flera berättelser pågår samtidigt för att till sist bindas ihop. ”När kungen dör” innehåller till och med tre parallella berättelser.  

Två pågår i nutid. Den ena berättelsen handlar om nätjournalisten Saana i Helsingfors som fått sparken från jobbet och rest ”hem” till Gustav Adolfs, en kommun norrut som själv kallar sig kungadöme. Den andra inleds när en man, en riktigt obehaglig reklamman, hittas död ute vid fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Polisen Jan leder utredningen.

Den tredje berättelsen inträffade i dåtid, 1989, då en ung flicka hittades död i Gustav Adolfs.

Olycka? Självmord? Eller… Saana, som tänker att nu när hon blivit arbetslös ska hon kanske skriva en deckare eller varför inte göra en true crime-pod, börjar att leta uppgifter om vad som verkligen hände. Hon intervjuar folk som kanske minns (och sånt kan ju alltid vara farligt).

Saana och Jan är på flera sätt de bägge huvudpersonerna och bägge nämns mest vid förnamn. Den döde reklamaren har dessutom brännmärkts med… ja, vad ser det ut som? Ett mynt, en krona, en kung… Ännu en död man kommer att hittas, på ett liknande sätt, också brännmärkt, med samma märke. Och denna gång i… Gustav Adolfs.

Det märkliga inträffar att medan kriminalpoliserna i Helsingfors, under ledning av Jan, arbetar rätt okonstruktivt, enligt den här läsaren, så ligger samme läsare, som annars aldrig brukar vara bra på pussel, en bit före och anar hur allt kan hänga ihop. Det kan vara hämnd, säger Heidi (se nedan). Äh, ja. Bra eller inte bra i en deckare – att läsaren tar över polisutredningen?

Dessa tre berättelser kommer förstås att förenas, det begriper ju vilken läsare som helst. Men det tar sån tid. Jag är mer otålig än så. Det gäller att läsa låååångsamt för att inte tappa bort delarna – de olika berättelserna – eller tvärtom, för att inte de ska bli av med sin läsare. Som du förstått, jag hade svårt med det.

Dessutom hakar jag ibland upp mig på språket eller om det är översättningen. Konstiga ordföljder här och var, sånt får mig att fastna. Felaktigt, som jag tycker, avhuggna meningar också. Samt gödslandet med extra information. Det får inte berättandet att bli mer direkt. Som Jans sjuka mamma och hans pappa, att Jan glömmer bort att äta. Poliskollegan Heidis träning och kärleksliv.

När Saana äter en glass, men behöver ens läsaren få reda på att ena huvudpersonen äter en glass? Men när hon ändå äter en glass så äter hon inte blott en glass utan hon äter en glass som är av den mjuka sorten och har smaken choklad. Men kom igen. Saana äter en chokladmjukglass. Jaha. Kul att veta.

Mitt råd till eventuella läsare: Ta det lugnt. Läs långsamt. Håll ut. För slutligen binds alltihop, historien och nutiden, kriminaliteten och kärleken. Hade jag gjort det, lyckats hålla ut, om jag inte bestämt mig för att recensera? Inte helt säkert. Slutomdöme: En habil deckardebut, lovande på det där sättet att jag kommer att minnas namnet Elina Backman till nästa gång, när uppföljaren kommer.

Allt medan Svenska Deckarakademin menar att detta är en av 2021 års fem bästa översatta deckare bland några hundra eller så. Olika smak, får en säga.

Bengt Eriksson   

Den lilla människan i den mörka, hemska vardagen

Pascal Engman

Kokain

(Bookmark förlag)

Detta är författaren Pascal Engmans femte bok och det är den fjärde om polisen Vanessa Frank. Hans tidigare böcker heter ”Patrioterna”, ”Eldslandet”, ”Råttkungen” och ”Änkorna”.

Innan jag kommer till just denna bok så skall jag försöka att lägga ut vilken bakgrund jag har till Pascal Engman. Jag misstänker att detta kan komma att bli en något längre text än vanligt, och då kanske jag inte skriver de kortaste recensionerna. Ber om ursäkt i förväg om jag kommer att sväva ut.

Året var 2017 och det närmade sig att jag skulle åka till bokmässan i september, som jag alltid har gjort sedan 2003. Jag brukar göra en djupdykning i vilka författare som besöker mässan och jag försöker att träffa så många som det går när det kommer till författare som skriver inom spänningsgenren och även fantastiken. Innan varje bokmässa så söker jag högt och lågt på nätet om vilka författare som skall dit.

Just detta år så fastnade en person lite extra innan jag skulle till mässan. Det var en debutant på Piratförlaget, hans bok verkade riktigt intressant och jag minns att författaren hade skrivit i ett inlägg någonstans att han hoppades att någon i alla fall kom till hans signering så att han inte behövde sitta helt ensam och se den långa kön till Jan Guillou. Det var ju såklart Pascal Engman som hade skrivit detta.

Pascal Engman. Foto: Alexander Donka

Jag fick en magkänsla av att detta var en bok som skulle falla mig i smaken och jag skulle absolut inte missa Pascal när han var på mässan. Väl på plats när det var dags för Pascal att vara i Piratförlagets monter så gick jag dit. Där i montern fick jag syn på honom, kände igen honom från nätet. Han stod och pratade med någon, som jag misstänkte jobbade för förlaget. Jag plockade upp hans bok och fick ögonkontakt med honom och frågade om jag kunde få boken signerad.

Han lyste upp och sa att det var självklart. Vi pratade lite, han lurade på hur jag hade hört talas om hans bok. Jag tror att jag förklarade lite att jag planerar mitt mässbesök och söker information på nätet. Det var även detta år som jag hade fått för mig att börja blogga om böcker så jag nämnde även detta för Pascal. Han lämnade mig med orden att han såg fram emot att höra vad jag tyckte om hans bok.

Tiden gick, vi hoppar nästan ett år fram, det var dags för bokmässan igen. Jag såg, när jag gjorde min mässplanering, att Pascal skulle komma till mässan även detta år. Saken är den att jag köper så många böcker som intresserar mig att mycket blir stående i hyllan ett bra tag innan jag läser dem, flera har stått så många år att jag skäms lite.

En av dessa böcker som hade blivit stående i hyllan var Pascals debutbok. Nu skulle jag till mässan och likaså han, jag kände att jag inte kunde gå fram till honom utan att ha läst den första. Så jag plockade fram Patrioterna och jag blev såld med detsamma. Språket och handlingen, jag hade funnit mig en favoritförfattare vars bok jag verkligen älskade.

Så varje år sedan 2017 har jag träffat Pascal på bokmässan och vi har blivit bekanta med varandra. Det är med glädje som jag möter honom en gång om året, inte bara skriver han bra böcker utan han är en så trevlig person att prata med, en så ödmjuk och jordnära person som man inte kan göra något annat än att gilla.

2020 blev ju inte ett vanligt år, bokmässan uteblev och mitt årliga möte med Pascal uteblev också. Men nu slumpade sig turen och lyckan för mig att Pascal uppskattade min recension om hans bok ”Råttkungen” att jag fick förfrågan om jag ville läsa en förhandsversion av ”Änkorna”, boken som skulle komma ut till hösten det året. Jag blev smått chockad av förfrågan och kände en stor ära att få chansen att läsa boken långt innan de flesta andra. Jag svarade såklart ja och tidigt på försommaren det året fick jag läsa boken.

Så med detta långa utlägg så kommer vi äntligen fram till den aktuella boken. Även denna fick jag äran att läsa på förhand redan i mars. Nu har boken äntligen kommit ut och jag har läst den igen, nu i sin slutgiltiga form. Märkte små ändringar från den första versionen som jag läste men annars är den detsamma.

Jag vill säga att, även om jag känner att jag är mera vän med Pascal än med många andra författare jag läser, så vill jag tro och hoppas på att jag har ett omdöme om hans böcker som inte färgar sig för starkt att jag känner honom lite bättre. Helt neutral är jag så klart inte, men jag försöker att hålla en så ärlig och nykter syn på hans böcker som jag kan.

Jag börjar som vanligt med att säga, när det kommer till bokserier, att jag rekommenderar att man läser böckerna i rätt ordning för att förstå bakgrundshistorierna och relationerna mellan de olika karaktärerna. Det går en röd tråd igenom hela serien där vi ser karaktärerna utvecklas. Skulle man ändå välja att läsa denna bok utan att ha läst de tidigare, vilket jag ställer mig frågandes varför man skulle hoppa över så bra böcker som det är, så kommer man att förstå handlingen ändå. Varje bok har en handling som får sitt avslut.

Pascals böcker är uppbyggda så att han skriver om ett högaktuellt ämne och bygger en handling runt detta ämne. Varje bok har sitt ämne och när man läser dem så märker man hans engagemang när det kommer till att skildra det med fakta och ärlighet, samt att han visar det ur många olika synvinklar. Vilket gör att man får en djupare insikt i ämnet och väcker en del intressanta frågor.

Han kör inga pekfingrar eller någon moralpredikan, åsikterna lämnar han till läsarna att ta ställning till. Jag misstänker att det är den journalistiska bakgrunden som kommer fram här, misstänker att han har en kärna inom sig där han vill lyfta fram ämnen och skildra vardagen som den är för många.

Och skildra vardagen, det är här vi möter en styrka, av många, i Pascals skrivande och berättande. Han skildrar ofta den mörka och hemska, men sanna, vardagen som vi kanske inte vill se eller låtsas att se. I denna bok är ämnet gäng och allt som kommer med det, vi har droghandel, gängskjutningar, att hålla hela kvarter i sitt våld.

Han lyfter fram den lilla människan så bra, med sin förmåga att berätta och skildra dem lever man sig lätt in i hur det är att vara dessa. Det kan vara kvinnan som har den lilla matbutiken på gatan, som lever med ett hot om att bli rånad. Den unga pojken som ser upp till de stora ledarna i gängen, som sprider löften om rikedomar om de börjar jobba för dem. Fotfolket i gänget, som kanske inte har några val än att vara en i gänget. Samt polisen som jobbar med detta. Alla får sin röst hörd i denna bok och då på ett riktigt bra sätt.

När det kommer till språket så finns det en sådan närvaro i det, detta tillsammans med den spännande handlingen som målas upp gör att detta blir en bok som man får svårt att släppa, eller om det är den som inte släpper taget om dig. Den tar sin tid att bygga upp handling och karaktärer samtidigt som den rör sig framåt i en, ibland, adrenalinpumpande fart. Vi sitter på nålar för att få reda på hur allt kommer att sluta. Även min omläsning av boken kändes så och då visste jag ju ändå hur det skulle sluta.

Så med detta i tankarna kan jag bara säga att Pascal har gjort det igen och han kan till och med ha lyckats med det otroliga och överträffat sig ytterligare en gång. Det var någon som skrev att han går från klarhet till klarhet och jag kan bara hålla med till hundra procent. Har man läst hans tidigare böcker och gillade dem så kommer man inte bli besviken på denna, har man inte läst någon tidigare bok av honom så har man fem riktigt bra böcker att se fram emot om man gillar spänning.

Som en liten teaser, och bonus om man orkat läsa ända hit, till de som redan har läst denna och längtar efter fler böcker av Pascal. Det enda jag kan säga är att i början av nästa år, runt mars-april, kommer en bok som jag redan har haft förmånen att läsa. Ni kommer inte bli besvikna på den, mer säger jag inte förrän den har kommit ut.

Håkan Karlsson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben, trogen Bokmässebesökare sen 2003, bloggare sen 2017. Han konsumerar högt och lågt inom spännings- och fantastiklitteraturen fast brinner lite extra för de svenska författarna inom dessa genrer. Hans recensioner kan läsas på bloggen Håkans hylla från vilken också denna recension har lånats.

Från kvinna och polis till kvinna och polisromanförfattare

Dorothy Uhnak (1930-2006)

Land: USA

Genre: kvinnliga polisromaner,

kvinnoromaner

Efter fjorton år som polis i New York tröttnade Dorothy Uhnak på könsdiskrimineringen inom kåren, sa upp sej och skrev Policewoman: A Young Woman’s Inituation into the Realities of Justice (1964), en faktabok som är ett slags tjockare informationsbroschyr och hjälpreda för nyblivna kvinnliga poliser .

Därefter började Uhnak skriva deckare – kvinnliga polisromaner – som kan beskrivas så här:

Dorothy Uhnak, polis.

Hon släpper in en ensam kvinna, en kvinnlig polis eller kvinnlig åklagare, bland alla männen i det mansdominerade polisarbetet. Genast hamnar kvinnan i centrum för männens intresse. Hur reagerar männen? Vad tänker och säger de? Vilka ord släpper de – med- eller omedvetet – ut ur sina munnar? Leder orden till handling? Vilka handlingar?

Uhnak iakttar, antecknar, beskriver.

Debutromanen The Bait (1968) var första delen i en trilogi om Christie Opera, kvinna, latinamerikan och polis. Opera arbetar på New York-polisens narkotikarotel med distriktsåklagaren Casey Reardon, vit och man, som chef.

Konfrontation är kanske fel ord, men där finns hela tiden en spänning, som ibland blir starkare och ibland svagare och som förändras från roman till roman: en spänning och kontrast mellan kvinnligt och manligt, det svarta/latinamerikanska och det vita USA, gårdagens, dagens och morgondagens polis.

Dorothy Uhnak, polisromanförfattare.

Trilogin The Bait, The Witness (1969) och The Ledger (1970) är tyvärr inte översatta. Men en av de böcker som finns på svenska, Offren (1987), har en liknande huvudperson. Också kriminalassistenten Miranda Torres är latinamerikanska. När Torres kom till 112:e polisdistriktet i New York skämtade arbetskamraterna, alltså de manliga poliserna, om att ”alla onda ting är tre”. Hon var ju ”kvinna, latinamerikan och svart”.

I Falskt vittnesbörd (1983) finns några andra nyckelord som huvudpersonen, den kvinnliga åklagaren Lynne Jacobi, upprepar för sej själv och läsaren. Hur många gånger har inte Jacobi, när hon arbetade på Rättshjälpen och försvarade åtalade våldtäktsmän, fått höra dessa fyra ord: ”Hon bad om det”.

Både Offren och Falskt vittnesbörd är våldsamma, otäcka deckare. Och det är kvinnor som utsätts för det grova våldet. I ”prologen” till Offren misshandlas och dödas en ung sjuksköterska våldsamt och brutalt på en gata i New York, precis utanför fönstret till bostaden. Inledningen till Falskt vittnesbörd är lika obehaglig: en svart fotomodell och programledare på TV våldtas och misshandlas till döds, nästan.

Med dessa händelser som utgångspunkter växer Dorothy Uhnaks böcker.

Offren växer till ett porträtt av den moderna storstaden, brutal och avhumaniserad. Grannarna hör sjuksköterskans ”sista skri av vånda. Det var hennes slutliga skrik på hjälp, och det skar genom märg och ben.” Men ingen reagerar, ingen gör någonting för att hjälpa henne.

Falskt vittnesbörd identifierar sej åklagaren med den misshandlade modellen. Två kvinnoporträtt – en svart amerikanska och en vit, judisk amerikanska – blir ett.

Dorothy Uhnaks polisromaner är litterära tvillingsystrar, om inte enäggs- så i alla fall tvåäggstvillingar, till Lillian O’Donnells polisromaner. Med den skillnaden att Uhnak är mer feministisk – mer kvinnligt militant.

Uhnaks och O’Donnells böcker är i sin tur systrar till Ed McBains polisromaner. ”Samma” poliser och ”samma” stad, fast sedda från motsatt håll: med kvinnliga istället för manliga ögon.

Ännu ett par romaner av Dorothy Uhnak som inte översatts till svenska: The Ryer Avenue Story (1993) och Codes of Betrayal (1997).                 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”

————————————————————

Svenska titlar:

Lag och ordning. 1974.

Övers: Anders Jonason.

Fallet Keeler. 1978.

Övers: Anders Jonason.

Falskt vittnesbörd. 1983.

Övers: Thomas Preis.

Offren. 1987.

Övers: Eva Larsson.

Reykjavík med hela dess kropp, hjärta och själ

Arnaldur Indriðason

Flickan vid bron

Övers: Ingela Jansson

(Norstedts)

Jag har redan vant mig vid det lugna tempot. Märker det genast jag börja läsa Arnaldur Indriðasons nya polisroman – eller säg amatörpolisroman – alltså den andra titeln i serien om den före detta, numera pensionerade polisen Konrað i Reykjavík.

Det sävliga tempot från ”Mörkret vet”, seriens första titel, hänger kvar både i boken och mig så att det känns helt naturligt och självklart att ”Flickan vid bron” fortsätter i samma långsamma tempo.

Att låta berättelsen utspela sig så långsamt måste vara ett medvetet val och det kan inte vara lätt att skriva så heller. För trots att händelserna sker så långsamt är det faktiskt mycket som händer och hänt: narkotika, våld och mord, människors trassliga liv, förr och nu. Ska jag tillägga: pedofili?

Vad vill Arnaldur? Vad är hans syfte? Att lyfta fram staden Reykjavík med stadens hela kropp, dess hjärta och sin själ? Kan vara det. Visa att Islands huvudstad är en lugn småstad men att denna småstad ändå rymmer allt som finns i alla huvud- och storstäder.

Och dessutom förbinda det gamla Reykjavík med det nya Reykjavík, 60-talets med dagens. Dubbelkopiera städerna, spegla dem i varann, så att läsarna ska se att det är samma stad fast det inte är det.    

De isländska läsarna, vill säga. Fortfarande tror jag att den här serien skriver Arnaldur Indriðason främst för inhemskt bruk – som en stadsskildring av Reykjavík, av stadens och dess invånares kynne, eller som ett isländskt fotoalbum. Vi andra, som jag (och du?), får läsa om vi vill.

Och jag vill – ännu mer efter att ha besökt Reykjavík. Det hjälper. Men ska det vara nödvändigt? Jag vet inte fast jag tror inte det. Dock rekommenderar jag att svenska läsare har plattan/mobilen nära till hands och snabbt kan kolla på en karta var olika händelser utspelar sig. Det hjälper också.

Som många – eller de flesta – isländska författare som skildrar Reykjavík skriver Arnaldur alltid ut namnen på platser och gator i och strax utanför Reykjavík där händelserna sker. Det verkar vara en isländsk tradition. Reykjavík betraktas som ett landskap, skildras som stadsgeografi.     

En liten stad, både till antalet invånare och stadens yta. Så det är lätt att få överblick, vad som skett där och vad som sker här.  

”Flickan vid bron” har två utgångspunkter och trådändar som Konrað, den pensionerade polisen, kommer att knyta ihop. I början av 60-talet hittades en liten flicka död i Tjörnin, en sjö mitt i Reykjavík. Det är ena trådänden. I bokens nu, cirka 30 år senare, hittas en ung kvinna död i en källarvåning i Breiðholt. Det är andra änden.

Det är Konrað som hittar den unga kvinnan med en spruta i armen. Hon var försvunnen och hennes morföräldrar bad Konrað att försöka hitta henne. Dessa bägge händelser kommer han alltså, som ett slags extra polis utanför poliskåren, att knyta ihop.

Konrað är ingen särskilt trevlig människa. Det finns en förklaring till det. Ingen person i romanen är särskilt trevlig. Det finns förklaringar till det också. Konraðs förklaring kan hittas i hans uppväxt och framför hos pappan, förhållandet mellan som och far. Liknande förklaringar går att hitta också övriga personer men egentligen tror jag att svaret är Island.

Detta är vad Arnaldur ytterst och djupast utforskar: staden och landet, Reykjavík och Island, hur det är att vara islänning. Vad det isländska betyder för den isländska människan – ja, gör med människan. Reykjavík är en stad i det isländska landskapet, uppbyggd ur naturen och fortfarande en del av den. Sällan om någonsin har jag varit i en stad, till och med en huvudstad, som är så nära – ja, befinner sig i – naturen som Reykjavík.

Islänningarna byggde en stad men tog med sig Island till den staden. Ett exempel på det är tron på övernaturliga, som vissa fortfarande har – andra inte. Konrað tror inte på något övernaturligt – men vem vet, vem kan vara alldeles säker? En äldre kvinna, Eygló, tror på det övernaturliga. Att hon gör det kommer att bidra till lösningen på romanens och Reykjavíks kriminalgåtor.

Som Konrað löser, långsamt och sävligt men målmedvetet. Han är polis, fortfarande. Samtidigt som han ännu inte har löst den stora gåtan: Vem mördade hans far utanför slakteriet på Skúlagata med en kniv 1963? Men det kommer säkert fler titlar i serien om Konrað.

Bengt Eriksson

Med ett ord: Mästarklass!

Jørn Lier Horst

Ärende 1569

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Så ska en slipsten dras.

Det är väl ingen hemlighet att Jørn Lier Horst är en av mina absoluta favoriter när det kommer till deckarförfattare. Är det någon som jag själv inspireras av i mitt eget skrivande så är det den skicklige norrmannen.

Inga detaljer lämnas åt slumpen. Med små medel lyckas han fånga läsaren utan att slösa med splatter eller överdriva psykopater som mördare. Det är snyggt, jäkligt snyggt.

”Ärende 1569” är del fyra i coldcase-serien med kriminalaren William Wisting i huvudrollen. Den här gången är det ett gammalt fall med en ung kvinnas försvinnande och våldsamma död som fångar hans uppmärksamhet.

Men det är inte ett olöst fall. En potentiell mördare har redan dömts och avtjänat sitt straff men var han verkligen skyldig?

Wisting får brev med ledtrådar i sin postlåda som pekar på att det finns andra misstänka som polisen missat i sin ursprungliga utredning. Vi får följa den mödosamma jakten på sanningen. Ledtrådar och villospår nystas upp som blodiga smultron på ett grässtrå.

Jag kan inte sluta lyssna trots att det egentligen inte bjuds på några direkta spänningsmoment. Det är Jørn Lier Holst storhet.

Om jag ska ge ett tips till någon som vill bli deckarförfattare så är det att vederbörande bör läsa allt av Jørn Lier Holst. Och då handlar det inte bara om hans trovärdiga skildringar av polisarbetet.

Jag imponeras av hur han jobbar med planteringar, dialogen och gestaltningen. Här finns skolboksexempel på hur man får bra driv i en scen utan att det går till överdrifter.

Miljöbeskrivningarna portioneras ut som välkryddade delikatesser precis i lagom mängd. Balansgången mellan privat livet, som ofta handlar om dottern, och arbetet är vägd på guldvåg.

Inte för mycket. Inte för lite.

Det finns en scen lite mer än halvvägs in i boken där Wisting besöker den tidigare dömde mördaren i hans hem för första gången. Som läsare kanske du inte lägger märke till något märkvärdigt med den scenen.

Och det är just det som är så bra. Allt sitter där det ska. Den scenen skulle kunna tryckas upp i en skolbok för aspirerande deckarförfattare.

Jag ska inte trötta ut er mer med hyllningarna. Men mycket bättre än så här kan det inte bli. En bladvändare utan splatter. Mästarklass helt enkelt.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare