Är det för sent, är det för sent

Min första deckarrecension skrev jag för så längesen som 1969. Eller recension och recension, det var nånslags samlingsrecension i Dagens Nyheter av pseudonymen Sivar Ahlruds hela ungdomsserie med Tvillingdeckare. (Mycket fina miljöskildringar från Stockholm!)

Och sen har jag fortsatt att bevaka och recensera deckare, ibland mer och fler, ibland sporadiskt. Så tänkte att jag på Deckarlogg då och då ska lägga ut en ”gammal” recension av en ”gammal” deckare. För blir en roman, deckare eller inte, någonsin gammal – om romanen stått sig, om deckaren fortfarande är bra?

Nej. Bra förblir bra för evigt. Så här följer en äldre recension av en äldre roman, deckare eller inte, med uppmaningen: Glöm inte deckar/litteraturhistorien, läs ibland också en äldre roman/deckare! Eller krimi, så hade jag nog idag kallat romanen…

***

Tim Krabbé
Grottan
Övers: Annika Johansson
(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Tim KrabbeHolländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte. Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman.

”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen”(1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. (Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså verkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, den senare redan då en odåga, blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv. ”Grottan”är en berättelse om livslögner: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod.

Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent.

Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 1996

Ännu en debutant i dagens Malmö

Jens Lönnaeus
Clara
(Historiska Media)

Vilhelm flyttar till Malmö, där han fått hyra ett rum hos Clara. Det finns dock ett krav. Vilhelm måste låtsas att han är Claras pojkvän.

Öh? Men varför då? Fast han går med på det. Han vill nämligen bli en annan än den han varit. Vilhelm såväl som Clara har varsin bakgrund de måste förhålla sig till.

Jens LönnaeusPsykologiskt spänningsdrama, enligt omslaget. Snarare psykotiskt och inte alltid så spännande heller. På vissa sidor står dramat och hackar, likt en thriller som måste ta andningspaus.

Medan andra sidor är lågmält ettrigt fascinerande. Ja, än tycker jag si och än så om Jens Lönnaeus debut. Något som han lyckats helt suveränt med är skildringen av dagens Malmö, både geografin och känslan.

Vissa platser är så autentiska att jag undrar hur han vågar. Och stämningen av Malmö fångas exakt, från Folkets park till en skjutning på Bergsgatan.

PS. Jo, Jens är son till Olle Lönnaeus, även han  ju krimi/deckarförfattare.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Psykologiskt med ett särskilt driv och en speciell nerv

Prolog:

Jag minns den tiden, inte längesen, när bokförlagen ansåg att en kriminalberättelse inte ens kunde placeras i Malmö eller Göteborg. För då ville färre läsa den deckaren än om den kriminella miljön var Stockholm.

Svårt att förstå idag när varje svensk snart har fått sin egen deckarförfattare. I den förrförra deckaren jag recenserade på Deckarlogg, ”Guds lamm” av Margaretha Levin Blekastad, förekom Uppsala och trakten kring som kriminell miljö. Den förra jag recenserade, ”Församling” av Rolf Carlsson, utspelar sig i Värmlandsskogen någonstans mellan Karlstad och Kristinefors.

Att läsa dagens svenska deckare är som att resa Sverige runt. Finns det några andra romaner som mer än deckare skildrar landsbygder och småstäder i Sverige? Nu ska Deckarlogg resa iväg till ännu en svensk stad och kriminell miljö, långt norrut…

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna KuruLikadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

Två gånger deckarförfattaren (?!) Christer Nylander

Numera mest känd som riksdagspolitiker – en av få kulturintresserade sådana dessutom, för närvarande ordförande i riksdagens kulturutskott – och kanske eller kanske inte påtänkt som blivande partiledare för (L).

Men Christer Nylander var tidigare också en lovande deckarförfattare med, om han inte smög ut någon extra deckare jag aldrig fick syn på, tre publicerade titlar i krimigenren.

Jag recenserade alla tre – de bägge första var/är bäst. Så vassego: deckarförfattaren Nylander ggr 2!

***

Christer Nylander
Olösta mord i Kristianstad
(Books-On-Demand)

I förordet uppger Christer Nylander, riksdagsman för (fp), att han fick ett brev från en pensionerad polis som gått och grunnat på fem kriminalfall.

Officiellt är fallen lösta – men på rätt sätt? Den gamle polisen, som vill vara anonym, tvivlar.

Sina funderingar och spekulationer har polisen formulerat i fem berättelser som han vill ha Nylanders hjälp att publicera. Märklig begäran, tyckte Nylander, men nu kan novellerna läsas i boken ”Olösta mord i Kristianstad”.

ChristerNylander8_2018Även om han försöker skoja med läsarna är det förstås Nylander som härmed debuterar som deckarförfattare.

Christer Nylander, riksdagspolitiker för (L) och deckarförfattare.

Christer Nylander är bosatt utanför Kristianstad och novellerna utspelar sig också i och kring hemstaden, bl a i Tivoliparken och på Åhusstranden.

Det handlar om passion, kommunalt fiffel, spritlangning, brand och bröllop med dödliga utgångar. Olyckor, mord eller dråp?

Nylander skriver och berättar så väl att man tror att både miljöer och människor hämtats rätt ur verkligheten. Hans deckardebut lovar mer.

***

Christer Nylander
Den fjärde spelpjäsen
(Egen utgivning)

Christer Nylander, riksdagsman för (fp), deckardebuterade med en novellsamling. ”Den fjärde spelpjäsen” är första försöket som deckarförfattare i romanform.

Också romanen utspelar sig i och kring Kristianstad. Det har blivit en så märklig deckare att man frestas jämföra med Jean Bolinder.

Historien placeras i realistiska miljöer och även personerna är trovärdiga, vilket lockar – eller lurar? – läsaren att tro att romanen ska läsas som en realistisk thriller.

Men ska man det? Är Jacob Svensk, huvudpersonen, sjukskriven från arbetet som lärare pga hustruns tragiska död?

Pågår en asiatiskt inspirerad tvekamp på liv och död mellan två vuxengäng i trakten av Kristianstad? Eller utspelar sig alltihop inne i huvet på huvudpersonen?

Är Jacob Svensk schizofren och kanske också en mördare? Ska ”Den fjärde spelpjäsen” istället läsas som en psykologisk spänningsroman?

I vilket fall fortsätter Christer Nylander att vara en merläsningslockande deckarförfattare. Dessutom skriver han bättre, rent språkligt, än många andra svenska författare i kriminalgenren.

Bengt Eriksson
Bägge texterna skrivna till och tidigare publicerade i BTJ:s AV-häften.

Himlens eller helvetets förgård

Inger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Ända sen 80-talet, i roman efter roman och om man så vill i deckare efter deckare, har Inger Frimansson skildrat det som finns under det som finns. Något, kalla det livet, verkligheten eller vardagen, eller själva människan, rämnar – gång på gång – i hennes romaner.

Vad blottas, då ytan spricker? Vad blir synligt, som förut var osynligt och omärkbart?

Också Frimanssons berättande, den kriminal- och thrillergenre hon är kvar i fast hon skrivit sig ur den, har rämnat och spruckit, för att genren och berättandet måste rämna om hon ska kunna nå tillräckligt djupt ner under ytan och djupt in i sina romanpersoner.

Frimansson De sista rummenMen har det – ja, allt! – någonsin rämnat mer än i hennes nya, så benämns romanen, psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget finns också ett nummer – 314 – där den sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där befinner sig huvudpersonen, som glömt sitt namn men snart ska få det nya namnet Viol.

Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? Varför är ytterdörren låst? Det går ju inte heller att ringa ut! Kan något hemskt ha hänt? Och var finns Adrian och Liv, hennes barn? Deras namn minns hon i alla fall. Och Hans, hennes make. Hans tar väl hand om barnen nu?

Hotellet ekar tomt (när det inte hörs musik från en trasig orgel). Men fler människor – eller ”människor” – finns på hotellet. De kommer fram en efter en: Aina, något slags föreståndare, Ivar, en äldre herre, Daisy, om hon nu heter Daisy, Generalen – eller Gestapomannen – i receptionen och Rut, som Viol känner igen men då hette Rut väl något annat.

Med flera. Samt en hund, en stor hund, en rödhake med ett löv i näbben och något läbbigt, flytande som sprider sig. Nu ska jag absolut inte avslöja mer. Men romanen kunde bli en skrämmande skräckfilm.

Frimansson skriver på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare djupt känd rädsla, som i dödsrädsla. Ska romanen läsas så: som en skildring av människans rädsla – ja, skräck – för döden?

Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan livet och döden, strax efter och strax före. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård. Hur otäck man tycker att romanen är beror säkert på hur stor dödsrädsla man har, inför att man ska dö eller för att bli lämnad ensam kvar. Inger Frimansson skildrar – och mer än så, hon gestaltar – detta på ett alltför nära sätt.

”De sista rummen” är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

 

 

Alltförfattaren Stephen King: skräck, krimi, fantasy…

Stephen King fyller 70 år, idag den 21 september 2017. Därför tog jag fram den här texten som jag skrev för nu 15 år sen (lite drygt). Grattis till en av mina favoritförfattare!

*

Stephen King
Land: USA
Genre: skräck, fantasy, framtidsthrillers, porträtt av det amerikanska samhället

När Stephen King hade lämnat manus till sina första romaner, berättar han i efterordet till boken ”Sommardåd” (1983), suckade förlagsredaktören.

–- Om du följer upp en bok om en flicka, som kan få saker att flytta på sej med hjälp av blotta tanken, med en bok om vampyrer, så kommer du att få en etikett på dej, sa han till King.

– Vad då för etikett? undrade King.

– Som skräckförfattare, svarade förläggaren.

Stephen King Gerhards lekSå blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.

Ett exempel: romanen ”Geralds lek” (1994). Titta först på omslaget. Det föreställer en sänggavel. Knoppen på sängen är som en ihopkrupen naken kvinna. Ett par handklovar är fastsatta vid knoppen/kvinnan.

Stephen King DoloesSå börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?

Det är en obehaglig berättelse, som hade kunnat vara författad av Ruth Rendell/Barbara Vine, Minette Walters eller Frances Fyfield/Hegarty. Då hade ”Geralds lek” rubricerats som psykologisk thriller.

I romanen ”Dolores Claiborne” (1993) berättar en kvinna med samma namn historien om sitt liv och äktenskap. Också detta är en psykologisk kriminalroman – faktiskt en kvinnoroman – som kunde ha skrivits av t ex Margaret Yorke. I ”Rasande Rose” (1996) har King tecknat ännu ett starkt – kanske kan man t o m använda ordet feministiskt – porträtt av en misshandlad kvinna.

Stephen King Vägbygge”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.

”Lida” (1988) och ”Stark” (1990) handlar om förhållandet mellan författaren och läsaren. Vilket ansvar har t ex en deckar- eller skräckförfattare för sina romaner? Författaren vill ju skriva så levande romaner som möjligt. Berättelserna ska gripa tag i läsaren. Men tänk om läsaren också tar berättelsen på blodigt allvar: förvandlar fantasin till verklighet?

Stephen King Desperation”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.

I ”Eldfödd” (1981) skriver Stephen King om Butiken – en statlig organisation (kan vara amerikanska CIA eller ryska KGB) som använder samma gangstermetoder som maffian. ”Eldfödd” är fantasy men också en samhällskritisk spionroman.

”Den gröna milen” (1997) är en följetongsroman, som skrevs och gavs ut i fristående men sammanhängande småböcker/delar. Berättelsen utspelar sej på och kring den avdelning på fängelset Cold Mountain där de dödsdömda fångarna inväntar elektriska stolen. Titeln ”Den gröna milen” syftar på fångarnas sista vandring mot döden.

Stephen King Hjärtan i AtlantisÄven ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…

Genom barndomskamraterna skildrar King hur USA:s krig i Vietnam orsakade ett trauma som kom att prägla livet för en generation amerikaner och förändra hela det amerikanska samhället. ”Hjärtan i Atlantis” kan varken placeras i fantasy-, skräck- eller thrillerfacken utan är kort och gott skönlitteratur. Eller tvärtom: ”Hjärtan i Atlantis” innehåller fem skönlitterära berättelser i vilka King blandat in färger, stämningar, erfarenheter och genrer från hela sitt författarskap.

På nätet:
www.stephenking.com
Stephen Kings officiella hemsida.

Titlar (urval):

Eldfödd. 1981. Firestarter. Övers: Jimmy Hofsö.
Sommardåd. Två kortromaner. 1983. Övers: Mårten Edlund.
Vinterverk. Två kortromaner. 1984. Övers: Jimmy Hofsö.
Originalutgivningen Different Seasons innehåller alla fyra kortromanerna.
Staden som försvann. 1985. Salem’s Lot. Övers: Lennart Olofsson.
Den flyende mannen. 1988. The Running Man. Övers: Jimmy Hofsö.
Lida. 1988. Misery. Övers: Lennart Olofsson.
Vägbygge. 1988. Roadwork. Övers: Jimmy Hofsö.Stark. 1990. The Dark Half. Övers: Roland Adlerberth. Köplust. 1992. Needful Things. Övers: Lennart Olofsson. Dolores Claiborne. 1993. Dolores Claiborne. Övers: Lennart Olofsson.
Geralds lek. 1994. Gerald’s Game. Övers: Lennart Olofsson.Rasande Rose. 1996. Rose Madder. Övers: John-Henri Holmberg.
Den gröna milen. 1: De två döda flickorna. 2: Musen på milen. 3: Coffeys händer. 4: Eduard Delacroix´ onda död. 5: Resa i natten. 6: Coffey på milen. 1997. The Green Mile. Part One. The Two Dead Girls. Part Two: The Mouse on the Mile. Part Three: Coffey´s Hands. Part Four: The Bad Death of Eduard Delacroix. Part Five: Night Journey. Part Six: Coffey on the Mile. Övers: John-Henri Holmberg.
Flickan som älskade Tom Gordon. 2000. The Girl who Loved Tom Gordon. Övers: Tove Janson Borglund.
Hjärtan i Atlantis. 2001. Hearts in Atlantis. Övers: John-Henri Holmberg.
Drömfångare. 2002. Dreamcatcher. Övers: John-Henri Holmberg.

Efter ovanstående bibliografi har Stephen King fortsatt att skriva hur många böcker som helst.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(ur boken “Deckarhyllan 2, över 100 deckarförfattare från Hans Alfredson via Karin Fossum och Ian Rankin till Helena von Zweigbergk”, 2002)

Det isländska Höglandets ur-natur

Steinar Bragi
Höglandet
övers: Inge Knutsson
(Natur & Kultur)

Islänningen Steinar Bragi skriver sig utanför både deckar- och kriminalgenren – ja, utanför krimin. Åtminstone nästan.

Romanen ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

SteinarBragi_1410Men sen är det som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik.

Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom det isländska Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt; allt på samma gång.

Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet, 2014)