Från Island till Sverige

Niklas Magnusson
Offerlamm
(Mormor)

Oj, så bra!

Lika välskrivet som väl berättat och med en fyndig, personlig intrig. Faktiskt svårt att tro att detta kan vara Niklas Magnussons deckardebut.

Magnusson offerlammMagnusson har bott i Reykjavík och där inleds också berättelsen om Svava Jónsdóttir, arvtagerska till en av bankkraschens spelare, och Ólafur Stefánsson, en skicklig polis men tafatt privat.

Författaren har även bott i trakten av Stockholm-Uppsala, här fortsätter berättelsen.

Svava flyger hit för att reda ut vad som egentligen hände den där gången när hon som ung student förlorade sitt nyfödda barn. Polisen Ólafur följer efter (och med).

Spännande!

Fast mest imponerande är ändå att ”Offerlamm” ändrar karaktär efter miljöerna.

På Island anges de typiska markeringarna om geografin och vädret. I Sverige blir deckaren… ja, mer ”svensk”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Annonser

Antikviteter, mat och mord

Med anledning av årets Homan-deckare ”Den engelske kusinen”: följande krönika skrev jag om deckarförfattaren Jan Mårtenson och antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan för ett par år sen…

***

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

SONY DSC

Jan Mårtenson eller om det kan vara Johan Kristian Homan? Foto: Creative Commons / Jan Ainali.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

Det finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA, TA 2016

Sommardeckare 2) Med utsikt från Köpmangatan

Det är en tradition, vana eller ovana att jag varje sommar läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare.

Varför? kan man fråga sig (och även jag).

MårtensonJa, inte för det deckiga och kriminella i alla fall. Men här finns alltid en stockholmsstämning som jag uppskattar, miljön i Gamla stan med omnejd (Stockholm, alltså).

”Den engelske kusinen” (W&W), som årets titel heter, börjar med antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan och hans Julia Roberts till Säpochef på plats i Sydafrika.

Väl hemma i antikvitetsaffären på Köpmangatan inträder såväl brittiska spioner och en skjutglatt ilsken ryss.

Annars: som det brukar. Homan blir så smått misstänkt för mord.

Dessutom, vilket sällan påpekas, skriver ju Jan Mårtenson politiska deckare med ymmiga kommentarer om samhället och politiken. Och nog har de – både Mårtensson och Homan – blivit mindre reaktionära med åren?

(Åren och åren förresten. Johan Kristian Homan har knappt åldrats en sekund sen han 1973 presenterades som medelålders i ”Helgeandsmorden”.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Stadens och landsbygdens noir

Leif Woxlin
Sofia Berger går till skogs
(Mimer)

Ända sen debuten 2003 har Leif Woxlin varit en av Sveriges främsta deckarförfattare i skymundan.

Woxlin sofia-berger-gar-till-skogsHan håller formen också i sin tolfte bok om kriminalpoliserna i Hudiksvall med omnejd. Fast ”Sofia Berger går till skogs” har blivit mer av thriller, både innan- och utanför polisgenren.

De kriminella miljöerna är två: dels Stockholm, dit före detta kriminalinspektör Berger åkt för att söka jobb, och främst Hälsingland, där Bergers hemman tagits i bruk som flyktingförläggning.

Vad går själva kriminalgåtan ut på? Det begrep jag inte förrän på de sista sidorna.

Men det är inte grejen; det handlar om hur Leif Woxlin skriver, inte om exakt vad.

I skogarna kring Delsbo lyckas Woxlin skapa en egen stämning av landsbygdens noir. Mycket action i en lantlig ödebygd, långt bortom Stockholm.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Vårt lilla lugna, trygga Sverige

Efter min recension av Inger Frimanssons nya psykologiska thriller, ”De sista rummen” (klicka HÄR om du vill läsa recensionen), så kom några kommentarer: Är det verkligen en deckare? Eller ens en thriller? Spännande? Och vad det handlar det om?

Längesen nu, år 2002, som jag gav ut boken ”Deckarhyllan” i uppdaterat skick. Där finns Inger Frimansson med. Kanske kan det jag skrev i ”Deckarhyllan” ge en bakgrund till Frimanssons utveckling till en unik svensk thrillerförfattare?

***

Inger Frimansson
Land: Sverige
Genre: psykologiska thrillers

När jag kör bil och passerar små samhällen med prydliga hus och välansade trädgårdar så brukar jag tänka: Vilka människor bor i husen? Vad tänker och gör de? Vad sker bakom fasaderna, innanför husens lyckta dörrar och fönster?

Där är så lugnt och stilla att man anar stormen.

Frimansson Ett mycket bätrte livLikadant kan det vara att läsa Inger Frimanssons romaner: att slå upp pärmarna är som att öppna dörrar till människors hemliga rum, till deras själar och hjärtan. Vilka minnen, tankar, fantasier och hemligheter – den ena mer skrämmande, fasansfull och oberäknelig än den andra – bär människor med sej genom livet? Hur hanterar de sitt livsbagage?

Romanerna befolkas av alldeles vanliga ovanliga människor: udda och knäppa, smått galna och helt tokiga. Som folk – vi – är mest; bakom välputsade fasader och inuti välordnade familje- och yrkesliv.

Hos Frimansson heter det lilla samhället ofta Hässelby, en förort till Stockholm. I ”Handdockan” (1992), där ett barn försvinner, är radhussamhället namnlöst, men nog är det misstänkt likt samhället Hässelby i ”Ett mycket bättre liv” (2001), där ett annat barn försvinner. Läkardottern Monika, Justine Dalvik, Franki Ljungberg samt paret Beth och Ulf – huvudpersoner i ”Fruktar jag intet ont” (1997), ”God natt min älskade” (1998), ”Mannen med oxhjärtat” (2000), respektive ”Katten som inte dog” (2001) – bor alla i Hässelby.

Frimansson Fruktar jag intet ontDet var praktiskt. I tjugosju år bodde också Inger Frimansson i Hässelby. Hennes livs- och romanmiljö var en och samma. I romanerna fungerar Hässelby som ett Sverige i miniatyr: sinnebilden av vårt lilla lugna och trygga, välordnade land – ett porträtt av det svenska folkhemmet.

Just därför blir hennes berättelser så hemska. Det är ju sina – våra – grannar hon skriver om. Paret Beth och Ulf bor i radhuset brevid. Franki återfinns i närmsta hyreshus. Vitsippan kan vara vilket daghem som helst.

Man tittar snett på grannarna. Är dom så här? Man betraktar sej själv i spegeln. Är jag så här? Man ser på sin hustru eller make och undrar hur hon/han egentligen är, innerst inne?

Det är så vardagligt, vem som helst skulle kunna hamna i liknande situationer. Frimansson spränger vardagen inifrån. Det ena leder till det andra, liksom bara händer…

Frimansson Mannen med oxhjärtatI ”Fruktar jag intet ont” drunknar Monikas fjortonåriga tjejkompis. Pappan köper en hund för att trösta dottern, men mamman blir allergisk och hunden måste lämnas bort. Ledsen och arg rymmer Monika hemifrån och träffar Josef…

I ”Katten som inte dog” knakar det i Beths och Ulfs förhållande. Han har börjat träffat sin förra fru. Hon tänker på sina döda tvillingar, som levde en enda dag. Allt detta ältar inom Beth när hon ser en gestalt som smyger omkring i mörkret på tomten vid sommarstugan. Hon griper yxan…

I ”Ett mycket bättre liv” rövas fyraåriga Angelica bort från daghemmet i Hässelby och hamnar hos en grupp människor som lever ett alternativt liv i protest mot samhällets utveckling. Hon får namnet Nora. Så växer hon upp och börjar undra vem hon är: Angelica eller Nora?

Också romanformen sprängs inifrån. Personernas alla minnen, upplevelser och rädslor smittar av sej på författaren – eller tvärtom? Berättandet rämnar. Den litterära formen kan bli lika ryckig och nervig som personerna. Vilket gör berättelserna ännu svårare att värja sej emot, får dem att beröra ännu djupare in i hjärtat.

De nakna kvinnornas ö FrimanssonFr o m ”Fruktar jag intet ont” räknas Frimansson som deckarförfattare. Böckerna placeras i undergenren psykologiska kriminalromaner och thrillers. Men de udda personerna har funnits med ända sen debuten med ”Dubbelsängen” (1984). Den följande romanen, ”Den förtrollade prinsen” (1986) är nästan en thriller: en obehaglig berättelse om incest. Medan ”Handdockan” definitivt är en thriller – fast en ovanlig sådan. Ingen mördas, inte ens ett brott begås. Det är bara författarinnan som luras.

Både ”Mannen med oxhjärtat” och den senaste thrillern, ”De nakna kvinnornas ö” (2002), skiljer sej till miljön från Frimanssons övriga produktion. I den förstnämnda utforskas en (mer eller mindre) sluten manlig värld: Östermalms brandstation. Den andra utspelar sej i och kring en lantgård. (Inte en enda person bor i Hässelby!)

Inger Frimansson har också skrivit en ungdomsthriller, ”Elden” (1999). Josefin, som går i 9-an, är med om en klassfest som börjar med fylla och slutar med eldsvåda. Frimansson får varje dag, timma och minut i Josefins liv att skälva av livsspänning.

Titlar (urval, uppdaterat 2018):

Handdockan. 1992.
Fruktar jag intet ont. 1997.
God natt min älskade. 1998.
Mannen med oxhjärtat. 1999.
Katten som inte dog. 2000.
Ett mycket bättre liv. 2001.
De nakna kvinnornas ö. 2002.
Mörkerspår.2003.
Skuggan i vattnet. 2005.
Ligga som ett O. 2007.
Råttfångerskan. 2009.
Det kalla landet. 2011.
En yxa åt Alice. 2014.
De sista rummen. 2018.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ingår i boken ”Deckarhyllan”, BTJ förlag 2002

Från andra världskriget till idag: Välskrivet, underhållande och allmängiltigt

Kjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Kjell Ola Dahl är en av Norges mest framgångsrika deckarförfattare. Han debuterade på 90-talet, har gett ut en rad deckare av olika sorter och tilldelats flera deckarpriser. Tyvärr finns knappt en handfull av hans tidigare böcker översatta till svenska.

Nu har Dahl, liksom flera nordiska kolleger, också skrivit en deckare med andra världskriget som miljö.

Ett mord begås på 40-talet och det kommer att begås ännu ett på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får väl kallas deckare eller kriminalroman. Men det är en bredare och djupare roman än så – mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur – olika – människor kan reagera och agera när livet plötsligt förändras och världen rämnar omkring dem.

Dahl varvar tre årtal och två platser – 1942 (i Oslo och Stockholm), 1967 och 2015 (tillbaks i Norge och Oslo) – där han låter ett persondrama utveckla sig. Hilde, från ung judinna till mycket gammal med Ester som sitt riktiga namn, är återkommande huvudperson och berättelsens nav.

DAHL_HILDE_framsida-gordel

Även Sverre och Gerhard, norska motståndsmän, rör sig in i och ut ur berättelsen. Liksom Turid, dotter till Gerhard och Åse, som kan sägas vara den egentliga huvudpersonen, trots att hon blir mördad redan på 40-talet.

Med karg och avskalad prosa, ibland nästan anorektisk, återskapas miljöer och inte minst stämningar från andra världskrigets Oslo, där Hilde/Ester var motståndsrörelsens unga kurir men måste fly när hennes familj fängslades av nazisterna och hon själv blev angiven, och från Stockholm under samma tid, där norska flyktingar – som Ester och Gerhard – möttes på nytt.

Det går långsamt framåt – och bakåt. Författartekniken att hoppa fram och tillbaks mellan tider och miljöer gör att man dessutom bör läsa lång- och eftertänksamt för att inte missa någon pusselbit när personerna allt mer knyts ihop både med Norges krigshistoria och varandra. Här sker dramatiska händelser, såväl på 40- som på 60- och 2000-talet, men det mest dramatiska och spännande finns i personteckningarna.

Dahls romanpersoner blir, ord för ord, levande människor. Han tecknar dem, streck för streck, allt tydligare, fyller personerna med nyanser, tills var och en är sin egen person. Krigsåren förändrade och formade dem för alltid. De beslut, ofta hastiga, som de tog eller tvingades ta, gjorde dem till de människor de blev.

”Täcknamn: Hilde” är en berättelse om andra världskriget och dess människor, i Norge och delvis i Sverige, men också ett slags facit till alla krig som hela tiden pågår i världen, till dagens människor och flyktingar, hur man borde tänka sig att de kan påverkas och bli av sina krigs- och flyktupplevelser.

Kjell Ola Dahl har åstadkommit en välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman – med kriminellt innehåll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Var går gränsen för det mest hemska?

Caroline Engvall
Judasvaggan
(Southside Stories)

Hur hemskt kan en deckarförfattare skriva innan jag slutar läsa?

Caroline Engvall skriver på – eller över – gränsen. Andra som också gjort det är de likaså svenska deckarförfattarna Lisa Burwald och Lourdes Daza-Gillman. För att inte nämna Tony Parsons med specialitet att inleda sina brittiska polisromaner med ett kapitel där det alltid lika hemska brottet skildras så ingående som möjligt.

Eller, jag omformulerar. Hur hemskt och nära kan verkligheten beskrivas i en kriminalroman utan att läsaren börjar må så illa att hen lägger ifrån sig boken – istället för att läsa vidare?

Om jag inte bestämt mig för att recensera Caroline Engvalls andra polisdeckare och thriller om Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisen i Stockholm, och Lovisa Ling, journalist på Dagbladet i samma stad, hade jag då verkligen läst boken till sista sidan?

judasvagganVad en judasvagga är vill jag inte ens beskriva. Det är så jävla vidrigt att jag måste googla för att se om något sådant faktiskt existerar. Jag hittar begreppet ”judasstol”, så nog fan finns det. (Ursäkta svordomarna men jag kan inte undvika dem.)

Engvall har alltså ersatt ”stol” med ”vagga”. Vilket syftar och passar in på att hon skildrar den allra vidrigaste sorts pedofili som går att föreställa sig: ner till små små små barn.

Jag minns, det var inte så längesen, som jag diskuterade barn – mördade barn – med svenska deckarförfattare. Var det möjligt att låta mörda barn i en deckare? Flera jag pratade med svarade: Nej. Där gick gränsen – alltså innan barnamord.

Med ”Judasvaggan” passerar Engvall alla gränser.

Barnprostitution i Thailand, trafficking, hemliga nätverk där pedofiler tänder på barn, våld och sadism, till och med mord på – egna – små små små barn.

Caroline Engvall kan både skriva och berätta, inte heller betvivlar jag att Engvall håller sig nära verkligheten. Att det hon skildrar skulle kunna förekomma i den värld vi kallar värld, den civilisation vi kallar civilisation – alltså ja, Sverige. Och att hon skriver med största engagemang. Vill nå ut, skildra helvetet.

Men jag pallar inte detta. Hur verkligt det faktiskt än är. Och hur många gör det? Hur ska man i så fall läsa? Stänga av sitt hjärta, sin hjärna, hela sig?

”Judasvaggan” är en kort deckare på ett par hundra sidor. För att fungera – för mig – för dig? – hade den behövt vara betydligt längre. Romanens övriga ingredienser – den uppblommande kärleken mellan Ulrika och Lovisa, krisen i Ulrikas äktenskap, arbetet på Dagbladet, arbetet på Citypolisen, fattiga människors liv i Thailand, traffickingtransporterna – borde ha byggts ut mycket mer.

Inte minst skildringen av personerna hade behövt fördjupas. Varför blir människor som de blir? Engvall ställer knappt ens frågorna, än mindre ger några svar. Och här skulle det verkligen behövas skarpa svar, för att förklara hur främst de manliga personerna/människorna i berättelsen kunnat bli så här.

Hurfan de kunnat bli så här! Men – det mesta bara sker och är.

Resultat: en hoppig och fragmentarisk, ja, plottrig, polisroman och thriller där vidrigheterna aldrig lindas in utan stoppas ner i halsen på läsaren. Som sagt, jag begriper varför. Vad Engvall vill säga. Vad hon vill göra.

Men fungerar det att skriva en deckare om något så viktigt – något så jävla viktigt – men skriva den så här? Jag är tveksam. Det handlar inte om att – utan om hur. Om jag inte skulle recensera, som sagt, hade jag då slutat läsa långt tidigare. Jag befarar det.

Fast jag uppmanar dig ändå att försöka, vilja att våga. Och om du gör det, återkom gärna och rapportera…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson