Tar det någonsin slut? Hjälper någonting någonsin?

Benny Haag & Lennart Karlsson
Stockholm nu
Det som inte syns
(Ordfront)

Lennart Karlsson är narkotikapolis. Benny Haag är skådespelare och författare. Bägge romandebuterar med sin gemensamma polis- och samhällsroman ”Det som inte syns”.

Det ska bli en deckarserie med den övergripande rubriken ”Stockholm nu”. Vilket är exakt vad det handlar om redan i första boken. Huvudstaden Stockholm som den har blivit, som den är. Just nu idag.

Som jag utbrustit förut: Det här med prologer i svenska deckare begriper jag mig inte på. ”De som inte syns” börjar med två prologer eller ingen, av vilka den ena kallas prolog och  den andra inte.

Bägge är lika hemska.

I prologen är en statsrådsbil på väg till ett rum i ett hotell där det finnas en ung, mycket ung pojke.

I den andra ”prologen”, som rubriceras Kapitel 1 utspelar sig 2012 i Afghanistan, dansar en ung pojke, nog ännu yngre, för männen. Snart ska han göra mer än så, göra det dar, med en av männen.

Rakt på beskrivet. Det är för jävligt. Vidrigt. Lätt att förstå att narkotikapolisen Karlsson måste skriva av sig, informera om detta, sin vardag, vad som händer i Stockholm nu.  

Sortera i huvet. Tankarna och känslorna. Jobbet och privatlivet. Hela livet.

Det finns så många sorters deckare. Så många sorters läsare som läser deckare av olika anledningar. Underhållningsdeckare (även om jag har svårt att tänka mig mord som underhållning) och deckare som vill något annat och mer.

Informera om verkligheten. Beskriva samhället och samtiden. De är deckare som samhällsromaner; samhällsromaner som deckare.

Wollter och Bergström, likaså knarkpoliser i Stockholm, är huvudpersoner i samhälls- och polisromanen alternativt polis- och samhällsromanen ”Det som inte syns” tillsammans med Dorte Jacobsen, åklagare.

De är tänkande poliser, förbannade poliser, poliser med känslor inför allt som de upplever i arbetet. De griper först en langare, som visar sig ha en lista över alla han sålt till. En lista med samhällets toppar, högt uppsatta personer, också inom polisen.

De griper därefter en ung pojke från Afghanistan, hazar som så många av de unga pojkar som nu är i Sverige, de griper honom för… ja, vadå?

Hos den nämnda langaren finns en nedgången ung kvinna som får Wollter att känna ännu mer, likadant som han nu sitter med dottern i köket hos langaren har han suttit med hennes mamma när hon var i samma ålder.

Tar det någonsin slut? Hjälper det arbete som polisen utför, på något sätt? Eller fortsätter det bara, går på och på, och så läggs nya jävligheter till hela tiden? Hjälper någonting någonsin? Mina funderingar när jag läste.

Wollter syftar på Sven, filmpolisen. Wollter, den riktiga polisen i polisromanen, kallas så efter filmpolisen. Hela romanen, dess upplägg, händelser och innehåll, blickar bakåt på både Sjöwall-Wahlöö och G.W. Persson.

Någonting mitt emellan, en ny Sjöwall-Wahlöö i Stockholm nu fast inifrån. Författad av poliserna själva. Haags och Karlssons deckardebut är obehagligt stark, realismen är realistiskt, den fiktiva verkligheten verkligt verklig.

Men det är mycket som ska med för att en roman ska bli mer än en rapport. Jobbet och hemma. Bakgrunder, förklaringar och beskrivningar. Miljöerna. Allt detta ska helst flätas in så att handlingen aldrig stannar upp. Svårt att åstadkomma, särskilt i en debut.

Haag & Karlsson lyckas åkej. Nej, det var snålt. De lyckas mer än åkej. Men inte riktigt, riktigt. Ändå. Den här första gången. För att vara en första gång är det imponerande bra – men allt som måste vara kan säkert mixas ihop ännu bättre till nästa titel.  

Bengt Eriksson

Österlens gråskala (och ett par lyriktips)

Först en historia som kunde vara en skröna men är alldeles sann. Följande utspelade sig en bit öster om Vollsjö (där vi bor), precis över gränsen till Österlen. Som överallt hade landsbygdens övergivna hus börjat övertas av folk som annars bor i stan, från Malmö till Stockholm. Gamla gårdar blev fritidshus, enbart bebodda vissa tider på året och sällan vintertid.

Husen utsattes för inbrott, flera vintrar i rad. De nya husägarna tröttnade och ville sälja – men till vem? De fastboende var också trötta på att tjuvar och banditer kom dit från stan eller byar längre bort. Så ”bönderna” beväpnade sig. Om någon såg att en mystisk bil stannade vid ett hus – strax gick telefonkedjan. Och snart var de på plats med hagelgevär.

De sköt i luften, skrämde tjuvarna på flykten. Proceduren upprepades ett par, tre gånger. Därefter upphörde inbrotten. Detta är också Österlen, om hela gråskalan ska med. På Österlen finns sommargäster och åretruntboende, fiskelägen vid kusten och småbyar i inlandet, lyxigt renoverade hus och hus som lappats med vad som fanns till hands, rika och fattigare, det nya och det gamla Österlen.

Historien lever kvar i nutiden. Jag ser det, varje gång jag kör bil på Österlen. Asfalten tar slut och jag färdas i grusvägarnas land. Där den stora österlenska himlen möter den bruna jorden med blott några enstaka hus och en träddunge omkring finns ett Österlen längre ner på gråskalan. Mörkare, ibland så svart att det går att använda benämningen Österlen noir.

Ett av Håkan Dennerstens svartvita foton på det typiska landskap
som är Österlen.

På nätet råkade jag få syn på Håkan Dennerstens svartvita foton – ja, han tar också färgfoton men jag fastnade för de svartvita – av Österlen. Som att sitta i bilen och titta ut genom bilrutan. Han såg det jag såg. I påskas, när han ställde ut på Kulturmöllan i Lövestad, åkte jag dit för att uppleva bilderna i verkligheten, fysiskt så att säga.

”Hej, Bengt!” ropar Håkan Dennersten så fort han ser mig och börjar – för den skara som samlats vid hans utställning – att berätta hur han på allvar kom igång som fotograf. ”Vilket år var det?” Måste nog ha varit 1981, svarar jag. ”Och sen dess har vi inte setts!” säger han. Nej, så är det.

”Jag hade hoppat av skolan”, berättar han. ”Börjat plåta lite istället, tagit vimmelbilder till veckopressen och fått ett presskort. Trodde det skulle räcka för att komma in på Roskildefestivalen men det krävdes ackreditering. Då stod Bengt där och sa att det var ju bra, för han behövde en fotograf till rocktidningen Schlager. På det sättet kom jag in på festivalen.”

”Och där råkade jag ta en scenbild på Ian Dury. Den blev uppmärksammad och jag fick plåta allt mer. Under flera år fortsatte jag att fotografera konserter till kvällstidningar och veckopress. Just där, just du. Det var det som fick igång mig på allvar som fotograf.”

Håkan Dennersten bor numera i Månslunda. Han har arbetat med IT och affärsutveckling, med sin hustru har han också startat Tiosken i Skåne Tranås. När började du fotografera igen? ”Jag har väl alltid haft kameran med mig. Men det var coronan. Varje dag läste jag om Trump och corona, corona och Trump. Det blev för deppigt. Måste göra något för att pigga upp mig, så jag började fotografera under de dagliga rundorna med hunden.”

På väggarna i ett hörn av Kulturmöllan hänger ramade foton i färg och svartvitt med motiv från Månslunda med hundpromenadsomnejd. ”När jag pendlat till Malmö har jag också sett ut några platser längs den vägen”, säger Håkan Dennersten. ”Det där är min bästsäljare”, fortsätter han och pekar på ett sprakande färgfoto med kor på bete. ”Och det där” – han pekar på ett annat färgfoto med ett fint renoverat skånsk hus med halmtak – ”tyckte husets ägare var fint.”   

Ännu ett färgfoto – ett hus vid en sjö i skogen – kunde varit svartvitt om det inte lyst så intensivt från ett fönster. ”Någon sa att det kan ju bli omslag på en deckare.” Plåtar du i färg och gör om vissa foton till svartvitt? Ja. ”Hur avgör du vilka som inte ska vara i färg? ”De flesta av mina svartvita foton togs på vintern, då är ju landskapet ändå mest vitt och svart – och grått.”

Själv fastnar jag alltså för hans svartvita landskapsfoton med mycket av himmel och jord, ensamma hus som kan dölja en hemlighet och gamla träd som bär historien med sig i stam och krona eller yngre som växer ur nutiden. Så exakt har Dennersten lyckats fånga Österlens gråskala. Något speciellt med ljuset – ja, det gäller både fotona i färg och svartvitt.

”Det är ljuset jag letar efter. Jag inväntar ljuset”, säger han. ”Motivet har jag redan valt ut. Jag återkommer många gånger till samma plats, tills ljuset är det rätta. Det brukar vara tidigt på morgon.” Vilken sorts kamera använder du? ”Oftast en digital Hasselbladare men några foton är analoga. Vilka? Det kan du nog se, om du tittar nära…”  

1) Nätsida.
På Håkan Dennerstens nätsida (dennersten.photography) finns en mängd foton, både i färg och svartvitt. Gå in på de svartvita gallerierna och se om du inte blir lika fascinerad som jag. Dennersten planerar också att ge ut ett par böcker – en bok med foton på Österlens bästa platser och en med foton som kan berätta historier. ”Vilken ska jag göra först?” 

2. Poesi.
Mitt nattduksbord fortsätter att fyllas med nya diktsamlingar. Som Sara Dahlins ”Rinkside” (Black Island Books). Går det att dikta om och kring – inte minst kring – en ishockeyrink? Klart det går, i alla fall kan den här Dahlin. Till exempel: ”Utomhus, minus tjugofem grader. Fingrarna lingonröda. Ändå ställer de inte in. Matchen ska spelas….” Eller: ”I dag var det blandväder igen…”

3. Mer poesi.
Ännu mer hisnande är samlingen ”Natten har öppnat mina ögon” (Trombone) av Leon Jaskoviak Åstrand. Som en tidsresa mellan idag och 70-talet. Titeln kommer från The Smiths och dikterna kunde ha getts ut av Eric Fylkeson på Poesiförlaget. Läs och håll i dig: ”jag kan blunda förlora mig / sväva / jag kan sticka sticka sticka / jag kan läcka jag kan släcka ljuset / regna in…”

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Deckarloggfredagsextra: Winnerbäck för läääängesen

Winnerbäck har precis kommit med sitt nya album ”Själ och hjärta”. Ganska typisk Winnerbäck-titel väl?

Men åren går. Apropå det nya albumet letade jag reda på en intervju jag gjorde med Lars Winnerbäck för – oj! – sååå längesen nu.

Läs gärna och lyssna – och jämför med dagens Winnerbäck…

Lars Winnerbäck årgång 2021.
Foto: Karl-Magnus Boske / Creative Commons

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Dans med svåra steg

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Rusningstrafik

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Med solen i ögonern

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Kom

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Fönstret 1999

Längtan efter samhörighet och mening

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Joakim Zander har bytt miljö och genre.

Hans nya roman ”Ett ärligt liv” är en existentiell thriller och miljön mestadels Lund (samt lite Malmö och Stockholm).

Till studentstaden kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik.

Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra något bra, ”något som är liksom rätt”.

Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Och allting förändras.

Ingenting blir som det var – men kanske ändå som det var tänkt, till allra sist.

Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”.

Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet. Om en mening i – med – livet.

Också om att bli utnyttjad, både av de överklassynglingar som den unge juridikstudenten bor ihop med och de nya vännerna.  

En gangsterroman, egentligen.

Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: När det blev fest på Gärdet

För mig började det inte på Gärdesfesterna utan året innan, alltså 1969: på de stormöten som föregick musikfesterna. (Här bör förresten infogas, eftersom de flesta verkar ha glömt, att det var Ludvig Rasmusson som tog initiativ till vad som skulle bli Gärdesfesterna. Han var missnöjd, efter att ha varit iblandad i rockarrangemang på Gröna Lund. För mycket tingel-tangel och kommersialism. Därför hölls det första mötet hemma hos Ludvig, i hans lägenhet på Brännkyrkagatan.)

Stormöten, som var så vanliga på 60- och 70-talen, har i efterhand beskrivits som odemokratiska. De talföra tog ordet medan vi andra, mer tystlåtna inte fick en syl i vädret. Gärdesfestens stormöten var kanske annorlunda och mer öppna? Vet inte. Minns inte. Men jag kommer alltid att minnas att det var på stormötena inför den första Gärdesfesten som jag för allra första gången reste mig upp och pratade offentligt inför fler personer än en.

(Tror jag ska foga in ett annat minne också från ett av mötena. På detta stormöte stegade plötsligt medlemmar från en teatergrupp in och deklarerade, snarare än föreslog, att det måste = ska vara röda fanor på Gärdesfesten. Eller det kan ha varit något tidigare, när Hagaparken och Skeppsholmen var möjliga platser för musikfesten. Alltså fel möte och fel deltagare, snacka om att inte kunna läsa av sammanhanget. När förslaget inte gick hem utan övriga stormötesdeltagare harklade sig och sa emot, stilla och tyst men bestämt, då försvann teatergruppen igen.

Omslag till dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (Silence, 1971 och 2021).

Fast missförstå inte: nog tänkte de – vi – andra också politiskt men inte politiskt på det sättet. Gärdesfesterna skulle få och ha en politisk funktion men de skulle inte bli kampmöten.)

Detta skulle Gärdesfesterna handla om för mig: öppenhet, vilja att släppa fram och lyssna på andra, låta dem ta för sig som haft svårt att ta för sig. Det kan kallas demokrati. Vilket jag – som lyssnande – såg, hörde och begrep under den första Gärdesfesten. Då fanns jag i publiken – inte på scen – men jag uppfattade ju och uppmuntrades av hur publiken tog emot dem som stod på scenen, spelade och sjöng.

Nämligen med öppna öron, om man så vill med ett tredje öra. Alla togs emot med öppna hjärtan och välkomnades, oavsett om de var skickliga musiker, för visst fanns såna också på Gärdet (kom inte och säg att  Samla Mammas Manna och Fläsket brinner, som båda medverkar på den här skivan, innehöll dåliga musiker), eller taffliga nybörjare (som Love Explosion och Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten).

Det senare lockade mig, att viljan uppskattades, att viljan och modet var viktigare än resultatet, eller att viljan var resultatet, ja, musiken. Som poeten Gunnar Harding på ett ungefär sa då han stod nedanför scenen och hörde Örat & Benet: ”Jag har ju alltid gillat musik som är lite tafflig, inte låter så bra.”

Kommer också att tänka på Johnny Cash, som jag såg i en TV-dokumentär om countrymusikens historia. En ung Cash kom till Sun Studios i Memphis för att spela in för första gången med Marshall Grant och Luther Perkins. Alla tre spelade gitarr men ingen var nåt vidare på instrumentet. Ändå skulle de skapa en egen och helt ny musik: inte country och inte blues utan nånstans emellan. Amatörgitarristen Perkins blev en legend för sina solon på fyra toner.

Deras vilja var så mycket större än kunnandet. Som Elvis Costello sa i TV-dokumentären: ”Det var punk.” Det var nyfödd musik, skulle jag säga. Ingen musik kan vara mer spännande att uppleva än den nyfödda och vad gäller rockhistorien så har den nya musiken ofta fötts av musiker som ville mer än de kunde. Det är minsta gemensamma nämnaren mellan t ex rock´n´roll i USA och skiffle i England (på 50-talet), den nya amerikanska folksången och brittiska popbandsvågen (början av 60-talet), punk och syntpop (på 70-talet), rap och hiphop (80-talet)…

Örat & Benet som duo vid tiden för andra Gärdesfesten.
Foto: Birgitta Olsson

Och där emellan Gärdet och den gren inom den progressiva svenska musikrörelsen som kom att kallas ”Spela själv”. Dit hörde gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Om det alls var en grupp eller mer en tanke, en idé och förhoppning om hur musik kunde skapas och motsättningar mellan amatörer och proffs skulle kunna överbryggas.

Jag hade turnerat mellan Kingside, Kingside och Kingside igen (tre ungdomsgårdar i Stockholm med samma namn) som ung folksångare till akustisk gitarr och munspel i en ställning kring halsen och sen spelat elbas i ett popband som lyckades komma upp ur cykelstallet. När 60-talspopbandens medlemmar blev skickligare musiker ställde jag undan elbasen och gitarren, för nån skicklig musiker skulle jag aldrig bli. När jag hösten 1968 hörde LP:n ”My People Were Fair and Had Sky in Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows” med engelska duon Tyrannosaurus Rex tog jag fram min akustiska gitarr, började spela och göra låtar igen.

Tack vare Marc Bolan, rockpoeten, gitarristen och sångaren i Tyrannosaurus Rex. Han, som inte heller var och skulle (hinna) bli en virtuos gitarrist, är den stora förebilden – själva grundstenen – till Örat & Benet. Det bör väl ha varit nångång hösten -70 som Eva Wilke ringde och sa att Silence tänkte ge ut dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Hon undrade vad den hette, den där låten med Örat & Benet som skulle vara med. En sekundsnabb tanke i mitt huvud och jag svarade: ”Gärdet 1970”.

Men så var det inte alls, låten handlar inte alls om Gärdesfesterna. ”Gärdet 1970” gjordes antingen sent 1968 eller under våren-sommaren -69. En treackordslåt i Marc Bolans rock´n´roll-varierade stil och texten (”När jag spelar gitarr låter det som jag hugger ved / När jag sjunger är det hesare än en kråkas krax”) är en hyllning till alla i rock- och pophistorien, från Sunstudion till Gärdet, som med mindre kunnande men desto större vilja skapat fantastisk musik.

Namnet Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten tillkom inte heller på en höft (eller med minsta lilla skämtlynne). Tredje örat syftar dels på brittiska Third Ear Band och dels på att det kan behövas ett tredje, extra öra för att uppskatta viss musik. Tredje benet kan väl syfta på det du tror, om du vill det, men mest handlar det om rytmerna, att det också krävs ett extra ben med extra fot för att kunna stampa takten till vissa rytmer.  

Örat & Benet var, i princip, jag. Sen tillkom de/t som, vid olika tillfällen, hände runt omkring. Jag spelade in några låtar med sound on sound-teknik och skickade till radion Spela själv-program Bandet går. Till andra Gärdesfesten, hösten 1970, där den här skivans musik är inspelad, råkade det bli så att vi var en trio med Birgitta Olsson, min blivande hustru, Ragnvald Hedemann, son till en kollega på Birgittas jobb, och så jag.

(På tredje Gärdesfesten, 1971, skulle Örat & Benet bestå av mig och musiker från Old Timey Stringband och senare, t ex i Hagahuset i Göteborg och på folkfesten i Malmö, blev Örat & Benet mer av en musikverkstad med sådär tjugo personer på scen, både proffs och amatörer, och sp långa låtar att de aldrig tog slut.)

Här på skivan sjunger jag, eller vad det är, och spelar gitarr. Ragnvald spelar också gitarr och Birgitta bör höras på bongos eller liknande. Eva Wilke påpekade vid den första utgivningen att ”ni är dom enda som fått med två låtar.” Jo, så är det. ”Vi” gick nämligen också under namnet 2 000 spenar. Där var det enbart Birgitta och jag som sjöng, nåja, här går verkligen vår sång åt olika håll, och spelade.

Gruppnamnet 2 000 spenar syftar på Mao Zedong-citatet ”Låt hundra blommor blomma”, den enda – alltför korta – period i Kinas kommunistiska historia som kan anses ha varit bra (då kulturen, vetenskapen och människors åsikter tilläts vara fria). Låten ”Jan Jan Dagobert Dagobert (Ferdinand Sven Petré)” hämtade – mer än – inspiration från en Nalle Puh-dikt av A.A. Milne och handlar väl om synen på barnuppfostran.

En sista notering, efter första Gärdesfesten fastslog jag i en artikel på Aftonbladets kultur att den progressiva svenska musikrörelsen föddes exakt klockan 15 den 12 juni 1970. Det var ju inte sant. Jo, det visste jag väl då när jag skrev det. Och det vet jag väl idag.

(Redan 1969 arrangerades en musik- och folkfest i Uppsala och grupper som Träd, Gräs & Stenar (innan dess Pärson Sound/International Harvester/Harvester) och Gunder Hägg (Sound of Music) hade startat flera år tidigare.) Men det är ju så här som historia skapas. Någon stursk fan påstår något, låter det gå i tryck. Andra läser och upprepar. Hur många har inte upprepat detta? Till sist blir det en ”sanning”.

Bengt Eriksson
Skriven till återutgivningen av dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (2021)

Roliga och iskalla äventyr i 1900-talets början

David Nessle
Herr Nymans detektivbragd
(Kartago)

Äntligen har David Nessle följt upp sin historiska kriminalroman ”Döda fallet” (från 2004) med ännu en historisk deckare.

Fast hans nya roman, ”Herr Nymans detektivbragd”, är spräckligare än så. En kombinerad historisk roman, äventyrs-, skälm och detektivroman.

Förra gången var det 1920-tal, nu har åren gått ytterligare tjugo år bakåt i tiden.

Herr Nyman utför detektivbragder dels på Stockholms gator vid förra sekelskiftet och dels (med tvekan och motvilja) under professor Bergfeldts nya polarexpedition.

Einar Nyman är notisskrivare på tidningen Aftonväkten men får också till ett scoop: en intervju med ingen mindre än August Strindberg där denne kritiserar just polarexpeditioner.

Intervjun publiceras under pseudonym, eftersom Nymans fästmö råkar vara Bergfeldts dotter Hettie.

Signaturen Snask-Pelle i boulevardblaskan Moder Sveas Väl går ännu hårdare åt Bergfeldt och hans polarexpeditioner. Men vem är Snask-Pelle?

Ingen som vet. Notisskrivaren blir amatördetektiv när fästmön uppmanar honom att ta reda på det! Nyman ska visa sig vara en riktigt smart detektiv.

Mycket som sker? Ja, rätt så. Roligt att läsa, också rätt så.

Atmosfärrikt, humoristiskt och allt mer spännande.

Miljöerna verkar noga researchade. Tonträffen är exakt i ordval och formuleringar.

Jag kan få känslan att berättelsen är skriven i sin tid, alltså att jag läser en återutgiven deckare från tidigt 1900-tal.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Monika Karlsson / Moki Cherry (1943-2009)

Konstnären Moki Cherry blev 66 år. Hon avled  i sömnen i sitt svenska sommarhem, Tågarps skola i Skåne.

”Mokis mästerverk är hennes liv”, har sonen Eagle-Eye sagt. ”Varm och tuff”, säger Steve Roney som bodde  granne med familjen Cherry i Skåne.

Året är 1971. Modernas Museet arrangerar utställningen ”Utopier och visioner”. Familjen Cherry – mamma Moki, pappa Don och barnen Neneh och Eagle-Eye – har tillfälligt bosatt sig i det gamla fängelset på Skeppsholmen, bredvid museet. Till utställningen hör en stor dome, ett slags kupol, som konstruerats av arkitekten Bengt Carling och inretts av Moki. En målad lotusblomma på golvet, tygapplikationer på väggarna och rummet har blivit ett kuddlandskap.

Till domen kom svenska och utländska musiker – som Tommy Koverhult, Maffy Falay och Nana Vasconcelos – för att spela med Don Cherry, även Moki och barnen var med. Ja, alla kunde delta. Smakprov på musiken finns på dubbel-LP:n ”Organic Music” med Mokis målade skivomslag.

Moki Cherry växte upp som Monika Karlsson i Norrbotten. Pappa var stins och mamma jobbade på posten. På 60-talet reste hon till Stockholm för att studera på Beckmans. Hon mötte Susanna Beckman och Tonie Roos, också blivande konstnärer och vänner för livet. Så långt fram som på 2000-talet ställde de ut tillsammans i Malmö och Landskrona. ”Allt verkar vara fest” (arbetet och hela livet) skrev en recensent när kvinnornas vänskap dokumenterades i K-Special på TV.

Monika mötte den afrikanske musikern Ahmadu Jarr och fick dottern Neneh, som följde med mamma till Beckmans i en korg. Trumpetaren Don Cherry träffade hon på jazzklubben Gyllene Cirkeln. De gifte sig, fick sonen Eagle-Eye och flyttade med bägge barnen till Tågarps gamla skola i Skåne. När familjen Roney också köpt ett hus i närheten startades Kulturföreningen Tågarps skola med barnteater som en av verksamheterna.

Moki Cherry och Anita Roney ledde en musikteatergrupp med traktens barn. Alltid premiär i Tågarps skola och sen ut på turné, en av barnens föräldrar var busschaufför, till Moderna Museet,  Göteborg, Lund och Köpenhamn. Bland de unga skådespelarna fanns Eagle-Eye Cherry och Chanti Roney.

Moki Cherry liten

Moki Cherry med en av sina afrikanska lampor.
Foto: Birgitta Olsson (på 80-talet nångång)

Hon var en internationell konstnär – ja, en världskonstnär. Moki Cherry hämtade intryck från flera världsdelar, inte minst Afrika. Hon hade flera uttryck också, arbetade i olika material. Efter arbetet i textil, bland annat stora applikationer som blev scenografi vid Don Cherrys konserter, började hon göra ett slags afrikanska lampor, som hon sågade ut i plywood och målade afrikanska figurer på. De senaste åren, som i somras på Galleri Kleerup i Stockholm, ägnade hon sig åt foto- och bildkollage.

Hennes konst är lekfull, färg- och livsglad men har också en ilsken ton. Humor möter allvar. Samhällskritiken blev än mer tydlig, vissa kritiker menade övertydlig, i hennes bildkollage, då hon kunde sammanföra en annons för kvinnliga underkläder med ett foto på kvinnor i burka.

Moki Cherry ställde ut i Sverige och New York och även på Martinique. Tyvärr fick hon aldrig det genombrott hon hade förtjänat. ”Hon var ledsen”, säger Gert-Olle Göransson, som hade en utställning med Mokis afrikanska lampor på Galleri Ping-Pong i Malmö , ”för att hennes konst inte uppmärksammades.”

Moki Cherry ville bli erkänd som konstnär men inte till varje pris. Hon ville undvika det kommersiella. För att försörja sig jobbade hon som TV-scenograf  på Apolloteatern i New York och även med webbdesign. Men hon gjorde ingen hemsida åt sig själv. Det är inte inte så lätt att hitta hennes konst på nätet.

Från slutet av 70-talet bodde familjen Cherry halva året i ett loft på Long Island. Också Tonie Roos bodde i New York och har många minnen av gemensamma upplevelser. Som när Moki och Tonie skulle ställa ut i en teaterfojé men teatern gick i konkurs. Då ordnade Moki snabbt tre nya lokaler: en privatbostad, en damfrisering och en restaurang. Eller när de två partytejerna gjorde stan, de hade inga pengar men blev lika glatt mottagna på enkla bakgårdar som glamourösa partyn.

”Moki älskade det vackra”, säger Tonie. ”Livet skulle vara vackert, varje liten måltid skulle vara vacker.” Skolan i Tågarp blev ett Moki Karlsson-hus. Trädgården skulle blomma och grönska. När Don, Moki och barnen åkte på turné i Europa med folkvagnsbuss tog hon med sig ett spritkök, en vacker duk och fint porslin.

Begravningen skedde den 25 september i Farstorps kyrka i Skåne. Där fanns familjen, släkt och vänner från många länder och  folk från Göingetrakten. Barnbarnet Naima läste mormors favoritdikt ”Ode to Silence” och den italienske gitarristen  Jayadeva spelade och sjöng ”Butterfly Friend” med musik av Don Cherry och text av Moki.

När kistan sänktes i jorden sjöng barnbarnet Tyson en negro spiritual och allt fler sjöng med. Efteråt fortsatte många till Tågarps skola för att minnas Moki Cherry med tal, fler dikter och mer musik. ”Det var årets fest”, säger en av vännerna. ”Man trodde att Moki och Don komma in och vara med på festen”, säger en annan.

Och det var hon väl, Moki, hon som älskade fester. Både Moki och Don Cherry (som dog 1995) var nog med.

Bengt Eriksson
Något nedkortad version i Fokus 2009

Ljudböcker: Dialekt eller inte dialekt? (Och nej, rikssvenska finns inte.)

Det är ju jättebra att litteratur börjat diskuteras, igen och igen. Då finns ju litteraturen, om den anses värd att debatteras. Eller ska jag dra motsatt slutsats – att litteratur diskuteras när den riskerar att tyna bort?

Ljudböcker, som nu utsätts för diskussion och debatt, är däremot på motsatt väg: uppåt. Allt fler lyssnar på böcker. Ljudboksdebatten handlar, just nu, om in- och uppläsning, hur detta ska ske i betydelsen på vilken dialekt. Victor Malm i Expressen var det väl som startade allt med frågan: Varför finns det så få upplästa ljudböcker på skånska?

Det kan man undra, liksom på norrländska eller östergötska eller den dialekt som är min, från gränsen mellan Enskede och Johanneshov söder om Stockholm med Sofielundsplan som epicentrum. De flesta uppläsningar sker på ”rikssvenska”, sägs det. Vad det nu skulle vara? Lätt att konstatera i alla fall att detta ord och denna ”dialekt” kommer i plural, som rikssvenskor. Så kallat rikssvenska uppläsningar låter olika.

Just skånska verkar debatten ha snöat in på. I centrum senast är varför en roman som utspelar sig i Malmö inte skulle bli uppläst på malmöitiska. Den skånska (?!) uppläsaren ska till och med ha blivit tillsagd att läsa på ”rikssvenska”. Fast grejen var inte att boken utspelar sig i Malmö, om man ska vara noga och det ska man, eller att romanens huvudperson är uppvuxen i Malmö och rimligen talar skånska, utan att romanen är skriven i första person; i  jag-form.

Deckarloggdebattören. Foto: Birgitta Olsson

Eller för att vara extra extra noga: jag-former. Flera personer blir huvudperson i sina delar av boken. Vem av dessa huvudpersoner är huvudhuvudperson och ska styra valet av uppläsare? Ska man ha flera uppläsare, då? Till exempel när en jag-person är kvinna och en annan är man, ska det då vara en kvinnlig och en manlig uppläsare, eventuellt med olika dialekter?

Och hur gör man i dialoger – låter olika personer replikera med olika dialekt? Och för att återgå till malmöitiskan, frågan är vilken malmöitiska som romanen ska läsas upp på. Det finns så många dialekter, samhällsklassmarkerande dialekter, inom Malmö och det gäller att välja rätt om man nu ska välja skånska – nej, det räcker inte – i betydelsen malmöitiska – nej, det räcker inte heller, alltså singular – som uppläsningsspråk. Inte är det lätt, det är mitt enda svar.

Vad säger författaren? är min fråga. Veto mot uppläsare borde nog vara inskrivet i framtidens förlagsavtal. Men för övrigt har jag blott en enda åsikt, liksom ett enda svar, på detta: Uppläsaren ska vara den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga, liksom översättare från utländska till svenska ska vara bästa möjliga tillgängliga.

O m man anser att böcker från Norrland, Östergötland, Göteborg, Skåne och varje del och by  Sverige ska läsa upp på den dialekt som pratas i den miljö där romanen utspelar sig – då blir det inte lätt för någon inblandad, inklusive lyssnaren/ljudboksläsaren. Den flitigare ljudbokskonsumenten riskerar att bli knäpp i huvet av alla omkringflygande dialekter och dessutom riskerar böckerna att bli sämre upplästa, om man fokuserar på just dialekten.

Och hur gör man med översatta böcker? Aha, där kommer rikssvenskan in. Den finns inte. Nej, den finns inte. Den är ett hittepåuttal. Så jag tar det igen: Varje ljudbok ska läsas upp av den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga uppläsare. (Och sen ska uppläsaren ha rimligt betalt också, det anser nog jag är en viktigare fråga än dialekten.)

Och, får jag lust att utbrista: Det handlar om böcker, om uppläsningen av en bok. Någon annan läser en annans bok om andra personer. Nyckelord: andra och olika. Lite provocerad blir jag av att jag som lyssnare tydligen är så dum att jag inte kan till mig detta ”andra” och ”olika” om jag inte får dialektal hjälp. Återigen: Boken ska läsas upp så bra som möjligt. Detta kan inkludera dialekt. Men måste det inkludera dialekt? Nej.

PS. Det finns ju böcker som blivit upplästa på dialekter, trots att jag inte är en storkonsument av ljudböcker så har jag hört det. Har du något tips på böcker som lyfts en extra bit av en passande dialekt? Skriv och säg, ge tips på författare, bok och uppläsare…

Bengt Eriksson

Slow crime på Österlen eller Stockholmsjävel försvinn härifrån!

Krillan Ahlsén
Faller jag faller du
(Bokfabriken)

Om det inte skrivs en Norrlandsdeckare så skrivs det en Österlendeckare. Det är de geografiska delar som främst gäller för dagens svenska deckare: Norrland och Österlen.

Inte minst bland de många – och de är verkligen mååååånga – svenska deckardebutanterna. (När ska strömmen ta slut? För det måste den väl, nångång.) Nu senast har Krillan Ahlsén, sen länge sommarboende i Baskemölla, debuterat med Österlendeckaren ”Faller jag faller du”.

Genre: slow crime. Det går långsammare än långsamt. Feelgood i kombination med – nej, inte deckare utan snarare thriller. Men hur kan det gå? Det går faktiskt rätt bra.

Huvudpersonen Iris Lund har fått ärva ett hus i Karlavik på Österlen efter, konstigt nog, sin döda pappas nu också döda hustru. Pappan har alltså dött tidigare. Hur han dog vet man men inte riktigt varför han dog som han dog, eller hur jag ska uttrycka det.   

Det ska visa sig att Hasse Björkman, pappan, är central för berättelsen. Hans liv som människa och konstnär. Hans död. Till bakgrunden hör också att Iris föräldrar skilde sig tidigt, Iris växte upp med sin ensamstående mamma medan pappan gifte om sig.

Iris har kört ner till Karlavik och det ärvda huset med renoveringsbehov. Kvar i Stockholm finns hennes man Jesper (otrogen), tonårsdottern Rosa (med problem) och mamman (nu  dement). Till råga på allt har Iris, som i likhet med författaren är journalist, blivit arbetslös.

Således: grundstenar så det räcker. Så fort Iris anländer till huset med sjötomt börjar också den ena skrämmande händelsen efter den andra att ske. Händelserna inleds med att någon kastar en sten genom en fönsterruta, glaset ligger krossat på golvet, stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”

I Karlavik ska Iris dessutom träffa Mårten, som är snickare. Jo, du förstår.

Det hade kunnat bli jättebra, tror jag. Men tyvärr har det blivit lite halvljumt. Eller som jag skrev: rätt bra.  

Trådarna, som spinner kring konstnärspappan och hans flicktycke, hans för dem och de för honom, nystas upp långsamt, sååå långsamt. Allt sker långsamt. De skrämmande händelserna, som riktar sig mot Iris, är alla varianter på samma sorts skrämsel. Det slutar att skrämmas.

Thrillern i feelgooden är inte tillräckligt thrillrig, tyvärr. Dessutom, men kanske bara jag som tycker så, är det svårt att skapa stämning när platsen är fiktiv. Krillan Ahlsén jobbar på med miljöbeskrivningen allt hon förmår och platsen känns verkligen som ett gammalt fiskeläge Österlen, det måste jag säga. Samtidigt som någonting saknas.

Mest undrar jag medan jag läser om förebilden kan vara Brantevik eller Skillinge (fast de stämmer inte riktigt), Vik eller det egna Baskemölla (fast de stämmer inte heller). Fast någonstans i närheten av Simrishamn och Kivik är det i alla fall. Att de, journalisterna Krillan Ahlsén och Iris Lund, dessutom påstår att det finns så många lokala tidningar i sydöstra Skåne och att det skulle gå att försörja sig som frilans åt lokalpressen, nja….

”Faller jag faller du” blev en småputtrig thriller, om något sådant finns. Det lilla extra – som spetsfyndigheter och personlighet – saknas tyvärr i debutdeckaren. Men som första försök och titeln i en kommande serie är det inte så illa, en bra utgångspunkt att skriva vidare ifrån. Så jag sorterar in Krillan Ahlsén i minnet bland några andra svenska deckardebutanter som jag tänker följa också i fortsättningen.   

Det skulle ju vara kul med en riktigt bra Österlendeckare, som alltså helt utspelar sig på Österlen. Och det skulle vara extra kul med en riktigt bra Österlendeckarförfattare som skriver titel efter titel i en serie. Om det nu går att göra det riktigt levande, när miljön är fiktiv…

Överraska mig i och med din nästa Österlendeckare!

Bengt Eriksson

Författarduon Broberg och Genberg, ett samarbete som går från klarhet till klarhet

Ulf Broberg / Kjell E. Genberg
Mördaren är på väg
(Arx Förlag)

Det lyckosamma samarbetet mellan Ulf Broberg och Kjell E. Genberg har nu resulterat i en tredje bok, ”Mördaren är på väg”.

Här fortsätter de båda författarnas polishjältar Kenneth Klintman, Lisa Norén och Katarina Solberg att lösa brott. Detta är i och för sig huvudpersoner som i högsta grad klarar sig på egen hand i böcker som exempelvis Brobergs ”Mulan” och Genbergs ”Ingen tid till försoning” men som i det här författarsamarbetet går från klarhet till klarhet.

Vi har lärt känna polisinspektörerna Klintman och Norén och poliskommissarie Solberg och deras alldeles utmärkta samarbetsförmåga i de två tidigare böckerna ”Meningen med döden” och ”Förvillande lik”.

I den senaste boken kastas vi mellan Uppsala, Stockholm och Hälsingland. Döda kvinnor hittas längs E4 i både söder och norr. De tre poliserna kommer snart seriemördaren på spåren – och han beslutar sig för att tysta Katarina Solberg. 

Broberg och Genberg skriver med ett schwung som få av dagens krimförfattare klarar av.

Genberg har ju hållit på i genren sedan 1960-talet och kan konsten att brodera ut en historia. Broberg kan polisarbetet både utan och innan, och det märks i flera insiktsfulla passager i boken.

Det här är en sådan där bok som det är svårt att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Så, se till att ha lästiden då du bestämmer dig för denna läsupplevelse.

Peter Olofsson, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, är chefredaktör för tekniktidningen Energi & Miljö. Han har också skrivit flera böcker, bland annat ”Spänning och ledning i 100 år” (en bok om elektricitetens utveckling i Sverige). Med ett gediget intresse för kriminallitteratur är han på ständig jakt efter den mest hårdkokta svenska deckaren genom tiderna.