Deckarloggbäst oktober 2021

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Iris Bure lämnar både pojkvännen Jonas, som hon återfann i den förra debutboken, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, har försvunnit. Genast kör Iris Bure norrut mot Åmål. Det berättas, liksom i debuten, långsamt och ordrikt. Alltför långsamt? För ordrikt? Än tycker jag så, än inte alls. Kerstin Bergman skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Hennes språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Sara Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre. Eftersom varje samhälle har en fram- och en baksida. Till Åres sol- och guldsida reser stockholmare för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. På Åres baksida däremot bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Åsa Larsson

Fädernas missgärningar

(Albert Bonniers)

Förra titeln kom 2012 och först nu en ny – och även avslutande – titel i serien om och med Rebecca Martinsson, kammaråklagare i Kiruna. Inte världens bästa ställe men bättre än Stockholm för Rebecca är hemma. Extra trist nu också när hon lastats på polisens samlade förundersökningar och fråntagits sina egna. Åsa Larsson skriver rappt och innehållsrikt på samma gång, i ett med personer och miljöer. Vad beskriver hon bäst? Miljöerna. Ja. Personerna. De också. Och främst de känslor hon får att uppstå ur miljöer och människor. I ”Fädernas missgärningar” ska Ragnhild Pekkari, en äldre kvinna, ta livet av sig. Men något kommer i vägen, så det går inte.

Olivier Norek  

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Hans kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella. Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med den lika eganrtade polisen som kvinnan Noémie Chastain – introducerade Norek i Sverige. ”Kod 93” handlar istället om den manlige polisen Coste på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis med landets flesta och grövsta brott. En fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

När polisen Sammy Nilsson vilar efter sin hjärtoperation dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls rusar. Dessa ord har han hört förut. Bakom skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare befinner sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i Ann Lindelll-serien, förut vid Uppsalakriminalen, trots att hon knappt är med. Mansroman, inofficiell polisroman, amatördeckare, ny landskapsroman – när miljön blir Österlen – och sist aningen av kärleksroman. Skriven på rakt och klart, ett lika enkelt som skönt språk.

Bengt Eriksson

Musikfredag: När jag träffade John (som i Lennon)

Att samla autografer är ett bra sätt att få träffa sina idoler. Det praktiserade jag mycket under 50- och början av 60-talet.

Då gällde det mest sportidoler: fotboll på sommaren (inte minst Hammarbys träningskvällar på Johanneshov), ishockey på vintern (VM, nyårscuper m m) och friidrottare från hela Europa (under EM i Stockholm 1958).

Med tiden blev det lite tradigt att hänga på järnvägsstationer och flygplatser och i blåsten och snön utanför hotell tills någon barmhärtig portier släppte in en i hotellfoajén ( sådana portierer var det dessutom ont om).

När sportidolerna några år in på 60-talet byttes mot rock- och popidoler kom jag på ett bättre knep: fanclubar. Då fick man inte bara ett namn på ett tidningsurklipp eller i ett block utan man fick ju ta sina idoler i hand och prata med dom.

Jag och en kompis började bilda fanclubar på löpande band. En för varje ny engelsk popgrupp som besökte Stockholm: Billy J Kramer, Searchers, Gerry & The Pacemakers och – Beatles.

(Fast i det sistnämnda fallet hann en idag progressiv sångerska och en idag kvinnlig PR-chef på ett svenskt skivbolag och några andra tjejer före mig och min kompis. Inget att säga om: tjejerna var ju hetare på det.)

Men 1963 – på hotell Continental, snett över gatan från Stockholms centralstation  – hälsade vi på fyra prydliga unga män – Paul, George, Ringo och John (i hälsningsordning) – som tog oss i hand och bockade lite, log och sa några vänliga, blyga ord på engelska.

John behövde en vinterrock, tyckte han, och vi – John, Neil Aspinall, som var en barndomsvän till John, har jag för mig, och nu reste med som road manager, min kompis och jag – knallade uppför Klarabergsgatan mot Hötorget (det här var alltså första gången Beatles var i Sverige och inte en människa kände igen John Lennon) för att till slut hamna på Ströms, klädaffären i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen.

John kollade in rockarna, särskilt en och utbrast:

– Oj, vilken lång rock! Alla engelska rockar slutar ovanför knät. Den här långa rocken blir jag ensam om, va?!

Och så fick expediten på Ströms sälja en rock till en blivande legend, fast det visste han inte och vem visste det.

Det här, det är stort för mig. (Fortfarande saknas en skylt på Ströms, där det står typ att här sålde vi en överrock till John Lennon 1963, för affären finns kvar, häromåret var jag också inne hos Ströms och köpte en ny rock, en lång).

Året efter, när Beatles återkom till Sverige, var dom redan berömda och bodde på hotell Foresta på Lidingö, där fansen häckade i klasar natt som dag. Jag lyckades slinka in på presskonferensen, men närmare än så kom jag inte The Beatles.

Bengt Eriksson

Något omskrivet utdrag ur den längre

artikeln ”Minnen från 60-talet”, Schlager 1982

Dåtida nutidsbilder av Stockholm

Uno Palmström (1947-2003)

Land: Sverige

Genre: polisromaner,

Stockholmsskildringar,

samhällsdeckare

Dan Turèll, den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren m m, lyckades ibland komma på mycket träffande formuleringar. Som när han recenserade Uno Palmströms Maratonmannen (1984) med orden: ”God svensk husmanskost”.

Säkert var det en spydig släng åt den svenska präktigheten. Men om man betonar alla orden lika mycket blir betyget både en exakt beskrivning av romanen och bra. Palmströms deckare är mycket svenska och mycket bra.

Finns det någon arvtagare till Maj Sjöwall och Per Wahlöö så är det just Uno Palmström. Eller var, för när den andra utgåvan av ”Deckarhyllan” publiceras har det gått tolv år sen Palmströms senaste (sista?) deckare, Bara till graven (1990).

Han skriver, eller skrev, polisromaner med inslag av pussel (men här finns också en journalist/amatördetektiv). De är kollektivromaner: poliserna, journalisten och även andra personer presenteras så utförligt att de turas om att vara huvudpersoner. Det är samhällskritiska romaner, politiska – klart vänstervridna. Stockholmsskildringarna är snudd på trenterska: de syns, hörs, känns i näsan.

Vad som står i Deckarlogghyllan av Uno Palmström. Foto: Blenda Automatique

När jag ”repeterade” Palmströms romaner inför den första upplagan av ”Deckarhyllan” så märkte jag att de hade daterats. När de skrevs var de nutidsskildringar; nu är de dåtidsskildringar. Men de betyder också att de blivit tidsdokument: ögonblicksbilder av en tid som gått.

De ger aha-upplevelser, för den som var med, men romanerna ger också perspektiv på den framtida nutiden, alltså på dagens samhälle. Ofta handlar det om enskildheter, någon sida här, ett par rader där. Några få meningar, som fångar en miljö eller karaktäriserar en person. En händelse, som inte behöver ha något med själva kriminalgåtan att göra, utan blir en fristående novell i romanen.

Som journalisten Olle Lycks och polisen Evy Ivarssons första möte, Där kanonen blommar (1982):

Lyck, ordentligt bakis, kommer upp ur tunnelbanan vid Sergels torg. Han hör en smäll. Folk slänger sej på marken. Måste vara ett kärnvapenanfall, tror Lyck. Också han kastar sej på marken. Det är Hiroshima-dagen. Fredsorganisationerna har sin årliga demonstration med anledning av de första atombomberna som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945.

­– Slog du dig? frågar en kvinna. Lyck, med viss erfarenhet av poliser, känner igen den granskande blicken. Han börjar citera en dikt av Ferlin från Busen Fabians poesialbum: ”… vill polisen vara snäll / och hjälpa mig att leta / mig tillrätta i kväll?”

I Hundarna yla för lik (1989) finns en annan stämningsfull – här lika med hemsk – novell ur vardagen:

Ett par mammor har gått till lekplatsen nedanför Högalidskyrkan på Söder i Stockholm med sina barn, Joakim och Sofia, bägge tre år. Högalidsparken är ett ”träsk av mänskligt förfall”: där finns fyllon dagtid och våldtäktsmän nattetid – ibland tvärtom. Mammorna hamnar i en livlig diskussion om värdet av en falsk kakelugn. Plötsligt har ungarna försvunnit…

Också personerna minns jag:

Olle Lyck, som sagt, journalist på Dagens Nyheter, erfaren och duktig men alkoholist, periodare. I Mördare! Mördare! (1980) finns en otäckt närgående skildring, ännu en novell i romanen, om en alkoholists helvete.

Sven Thorén, kommissarie vid våldsroteln, med flugfiske som sitt stora intresse och besvär i äktenskapet. Makarna Sven och Anita Thorén vill men kan inte få barn.

De bägge kriminalinspektörerna, Leonard Bergström och Evy Ivarsson. Den senare introduceras i Där kanonen blommar och blir alltså tillsammans med journalisten Lyck.

Uno Palmström är en underskattad svensk deckarförfattare. Kan det vara bara jag som fortfarande, tolv år senare, väntar på en ny Palmström? Har han verkligen skrivit sin sista deckare? Å andra sidan: eftersom han till skillnad mot de flesta serieromanförfattare låtit personerna bli äldre för varje år och bok blir det besvärligt att skriva ännu en deckare om samma personer. De är (mer än) pensionsfärdiga. Exempelvis blir ”gammelkommissarie Thorén”, som Palmström kallar honom, sjuttiotre nästa år.

Tillsammans med Hans Erik Engqvist har Uno Palmström också skrivit några av de mest realistiska svenska ungdomsdeckarna. Där är miljön västkusten och Göteborg.

Bengt Eriksson

Ur boken Deckarhyllan 2

———————————————-

Titlar:

Kuppen. 1976.

System 84. 1978.

Mördare! Mördare! 1980.

Där kanonen blommar. 1982.

Slutstation Stockholm. 1983.

Maratonmannen. 1984.

…om någon är född eller död. 1986.

Hundarna yla för lik. 1989.

Bara till graven. 1990.

***

Ungdomsdeckare:

Fjärde linjen. 1987.

Fjärde linjen och den försvunna flickan. 1988.

Fjärde linjen och lyktgubbarna. 1989.

Deckarloggbäst september 2021

Tina N Martin

Befriaren

(Polaris)

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt. Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer. Måmnga har försökt kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckats. ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Omtumlande spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några ingredienser: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels… Plussar på med att intrigen slingrar fram som en berusad skallerorm. Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa. Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

Detta är för mig en riktigt bra bok. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Det börjar med att journalisten Christian Fielding, som kämpar för mänskliga rättigheter, faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes larmar polisen och uppträder förvirrat på platsen. Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen att utreda fallet. För det är en del märkligheter med händelsen. (Ur Hans Lundins rec.)

Liza Marklund

Polcirkeln

(Piratförlaget)

Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur. Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem. En av dem är inte längre med. Hon försvann. Så, 20 december 2019, hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till bron över Piteälven. Invånarna i Stenträsk, där den dubbla handlingen utspelar sig, anar genast vem det måste vara…

Willy Vlautin 

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Vlaurins noir är mer än mörk, går från svart till svartare och svartast. Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring. Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget. En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp. Och ”mörkret faller” för Lynette…

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken vara en svacka men här tycker jag faktiskt att ”1794” glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! För alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; en resa som ger minnen för livet. (Ur Anders Kapps rec.)

Deckarloggs red.

UIf Nilsson (1948-2021)

Det ligger en bok på mitt skivbord. Den här legat här till vänster om mig sen boken kom 2019. Jag kunde inte förflytta den. Då och då har jag öppnat boken, bläddrat lite och läst, tittat på bilderna om och om igen. Med ett småleende, för ”Största minsta polisen” (Bonnier Carlsen), som boken heter, är så fin.  

Hela den här serien om Kommissarie Gordon och Paddy är så fin, bland de bästa barndeckare jag läst och sett. Ulf NIlsson skrev berättelsen och Gitte Spee tecknade, ”Så fin” är förresten ett uttryck som kan användas om de flesta barn- och ungdomsböcker som Ulf Nilsson skrev. År 2021 hade han hunnit upp i cirka 120 stycken.

Långt ifrån enbart deckare för unga – mest omtalad och känd är väl ”Adjö, herr Muffin”, en lika öm som allvarlig bok för barn om döden – men många barn- och ungdomsdeckare blev det. Flera kortare och längre bokserier och alla på djupaste allvar, som om detta var så att säga serien, d e n serien. Han skrev som mest på allvar och bäst hela tiden.

Att Ulf Nilsson nu är död tog mig mer än jag trodde. För mig skrev han för evigt, jag trodde han var evig. Och det är han ju, ändå, med sina 120 typ böcker. De allra flesta av dem har eviggjort honom. Tack för alla böcker jag fått läsa och  recensera.

En gång intervjuade jag honom också, till Kvällsposten. Det var på verkligen tiden. Så jag letade upp den recensionen, då hade han blott hunnit upp till cirka 100 böcker. Här följer den intervjun – och sen också en recension av en titel ur hans allra bästa barn- och ungdomsdeckarserie, den om Johnny & Co i Helsingborg.

***

Vet du själv hur många böcker du har skrivit?

– Det är över 100 i alla fall. Kanske borde jag räkna efter, för när jag är ute på skolor och pratar så brukar barnen fråga. Och de vill inte ha något ungefärligt svar utan en exakt siffra, så jag kanske ska bestämma mig för 110.

Sen plussar du på med tre nya böcker varje år?

– Ja, det brukar bli två eller tre per år.

När jag gick ut på nätet för att leta information om dig så  hittade jag faktiskt inga negativa recensioner. Får du aldrig dålig kritik?

– För fasen! Visst har jag fått dålig kritik. Om man får fem bra recensioner och en dålig så gnager ändå den negativa recensionen i hjärtat. Serien om Honda-gänget (utgiven med gröna ryggar på Wahlströms förlag) blev ordentligt nedskriven. Jag kallades ”Sveriges Enid Blyton”. Det var ju menat som kritik – men för mig lät det som beröm. Kan en författare bli något finare?

Ulf Nilsson har varit yrkesförfattare i 26 år och innan dess deltidsförfattare i ytterligare 10. Hans bibliografi är också bred: bilderböcker för de yngsta, barnböcker för lite äldre och ungdomsböcker, inte minst deckare, för något äldre ändå. Jo, han har också skrivit för vuxenpublik, påpekar han och nämner romanerna ”Flytande järn”, ”Radar och Möllaren” (utgivna från 1980- och in på 90-talet).

Ulf Nilsson. Foto/copyright: Stefan Tell.

Nyligen nominerades Ulf Nilsson till Augustpriset. Igen, ska tilläggas. Det är tredje gången. Tidigare gånger var det dessutom han som fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok: ”Mästaren och de fyra skrivarna” (1994) och ”Adjö, herr Muffin” (2002, illustrerad av Anna-Clara Tidholm). Årets barnboksnominering för ”Alla små döda djur” delas med illustratören Eva Eriksson.

Alltså ännu en bok en döden…?                          

– Det verkar finns något dödslängtande hos Augustprisjuryn, kommenterar Ulf Nilsson.

– De senaste 10 åren har jag sysslat med döden. Om döden talas det sällan. Men ute i skolorna vill barnen ofta  prata om döden. Sen är det väl något personligt också, att man – jag – gått och tänkt på de här sakerna.

Redan före Augustnomineringen planerade jag att intervjua Ulf Nilsson – då var tanken att prata med honom i egenskap av ungdomsdeckarförfattare. När jag hörde om hans nominering trodde jag först att juryn lyft fram ”Den döde talar”, andra delen av detektivserien om Johnny & Co. Men, som Ulf Nilsson säger, ”Augustjuryn har väl aldrig intresserat sig för deckare”.

Själv har han älskat ungdomsdeckare sen han som barn läste Femböckerna av Enid Blyton:

– Mitt i natten. Mörkt. Det blåser. Utanför fönstret lyser någon med en flicklampa. Och så åt dom scones med marmelad! Nyfikenhet. Upptäckariver. Varför gör den här människan detta? Djupast handlar det om att se, upptäcka och förstå världen.

– Jag låg på sängen, åt Paradischoklad och läste. Å, nej. Bara 50 sidor kvar! Enid Blyton var – tillsammans med Elsa Beskow – min barndoms stora läsupplevelse.

Debuten skedde 1970 med ”Tjuvjakt”, just en ungdomsdeckare. Genom hela produktionen har han sen, då och då, återkommit till ungdomsdeckare/thrillers. ”Loney Wolf jagar spioner” (1977), ”Det upp och nervända fallet” (1978, delförfattare: Jean Bolinder), ”Förföljd” (1981) och ”Honda-gänget” (1970-80) är några exempel.

Hans senaste ungdomsdeckarserie, inledd med ”Det egyptiska mysteriet” (1990) och avslutad med ”Luftens härskare” (1995), utspelar sig i och kring Helsingborg på 50-talet med författaren själv (väl?) som ”jag”. Den pågående serien om Johnny & Co med två utgivna delar, ”En halv tusenlapp” (2005) och ”Den döde talar” (2006), måste vara det bästa han skrivit i ungdomsdeckarväg.

För Ulf Nilsson beskriver jag min upplevelse av hans nya deckarserie: korta böcker, cirka 70 sidor, men lika innehållsrika som dubbelt så långa. Både hårdkokta och psykologiska. Vuxna ungdomsböcker: den unge Johnny skildras inte som liten och ung – utan som människa. 

Tystnad och sen:      

– Jag har inga svar på det. Och det var ju inga frågor heller.

Varför började du skriva Johnny & Co-böckerna?

– Efter att ha bott i Stockholm ville vi flytta hem till Helsingborg. Vi köpte en lägenhet – i mitt barndomskvarter. Genom fönstret kunde jag se huset där jag hade jag bott. Och jag tänkte att jag måste skriva någonting spännande om den här miljön. Så jag tog bort heden (från Femböckerna) och behöll ficklampan.

– På 80-talet kritiserades jag också för att ha ”budskap” i mina böcker. Men jag tycker om budskap. Med Johnny & Co ville jag visa att det egentligen inte finns några skurkar. Jag ville presentera udda människor som man normalt inte möter. Som Danskan, en människa man kanske aktar sig för, eller den homosexuelle.

Den döde talar, senaste Johnny-deckaren, handlar också om döden, liksom din Augustnominerade bok.

– Jo, den gör ju det. Annars har jag för tillfället blivit färdig med döden, tycker jag.

(2006)

——————————————————-

Ulf Nilsson

Ill: Filippa Widlund)

Ensam bland rävar

(Bonnier Carlsen)

Ulf Nilsson är barn- och ungdomsdeckarens Raymond Chandler och Johnny, huvudpersonen i detektivserien om Johnny & Co, kunde vara Philip Marlowe som ung pojke i Helsingborg.

Också den tredje boken i serien, ”Ensam bland rävar”, kan beskrivas som tunn och tätt. Sidantalet är inte fler än cirka 70 – och dessutom luftig text – men Ulf Nilsson förtätar både berättelsen och stämningen. Ungefär som när man reducerar en sås: boken känns dubbelt så tjock och innehållsrik.

Utan att ta till våldsamheter och annat grovt lyckas han förena vuxen- och ungdomsdeckaren. Ensam bland rävar är en noirroman – ja, en hårdkokt deckare – för barn- och ungdom. Ålder? Ja, det är ju som alltid personligt. Säg från nio år och uppåt.

Johnny, den unge privatsnoken, blir (nästan) vittne till en bilstöld. Av den återkommande bipersonen Danskan får han i uppdrag att leta reda på bilen. Eller rättare sagt på det partitur, som fanns i bilen och skulle framföras på Helsingborgs konserthus.

”Ensam bland rävar” innehåller många pekpinnar och budskap, bägge med prefixet mjuka. Ulf Nilsson tycker om budskap. Det är ju omodernt och föråldrat, rent av 70-talistiskt. Men skulle det då vara bättre med barn- och ungdomsböcker utan samhällssyn och medmänsklighet?

Johnny (och Nilsson) tänker och funderar både på och mellan raderna. Några ämnen: modernistisk konstmusik, fyllegubbar och – inte minst – att vara rädd och ”pipig”.

Johnny & Co, förresten? Vem/vilka är Co? Kanske omgivningen och världen, hela den värld som den unge privatdetektiven Johnny i Helsingborg med dess stämningsfulla, ”mörka” gator och kvarter är en del av.

(2007)

Bengt Eriksson (bägge texterna publicerade i Kvällsposten)

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Nordvästskånska deckarmiljöer, från Ängelholm och upp över Bjärehalvön

Men Storgatan 12 B finns ju inte!

– Nej, säger Willy Josefsson, nummer 12 och 14 finns men inte Storgatan 12 B. Jag ville inte riskera att Martin Olsson skulle flytta in i någon deckarläsares lägenhet. Men det hjälpte inte. En kvinna hörde av sig och hävdade bestämt att jag hade beskrivit hennes barndomshus.

Willy Josefsson guidar oss genom kriminalmiljöerna, de fiktiva och de verkliga. Och var ska rundturen börja, om inte på Storgatan i Ängelholm. Det var i Josefssons tredje kriminalroman, ”Vila i vatten”, som den förtidspensionerade polisen och återkommande huvudpersonen flyttade till ett gult gatuhus i Ängelholm. (Han bodde förut i en korsvirkeslänga på Hallandsåsen.)  

– Skulle Martin Olsson bo någonstans i Ängelholm så var det på Storgatan. Småstaden Ängelholm börjar – och slutar – med Storgatan. Åtminstone var det så när jag växte upp och gick mellan stadens två biografier, valde bio efter bilderna i skyltskåpen.  

Martin Olsson, alias Willy Josefsson, på Storgatan i Ängelholm. Foto: Birgitta Olsson

Willy Josefsson tog studenten i Ängelholm och läste vidare i Lund. Han flyttade till Stockholm, Göteborg och Malmö, där han blev redaktör för Obs-Kulturkvarten i radions P1. Deckardebuten för drygt tio år sen var en återkomst till hembygden. Han valde Nordvästskåne som deckarmiljö. Idag bor Willy Josefsson utanför Lund men hyr en arbetslägenhet i Vejbystrand.

Nu har vi kommit till Stortorget och Josefsson undrar om vi minns början på hans nya roman ”Övervintraren”?

– Just här på Södra kyrkogatan, påpekar han, plockar Martin Olsson upp polisen Arne Bergman i sin Saab och så kör de runt kyrkan och ner i garaget under biblioteket.

Och se! Där ligger antikvariatet också, precis som i boken. Är sortimentet av Maigret-deckare lika bra i verkligheten? Willy Josefsson nickar. När han – eller om det är Martin Olsson – står och diskuterar Georges Simenons polisromaner med Anders Wendelberg, antikvariatets ägare, så undrar man var gränsen går mellan fiktion och verklighet…

– Stieg Trenter och Georges Simenon är mina deckarfavoriter. Mina största influenser. Som de har skildrat Stockholm och Paris, så försöker jag skildra Ängelholm och Bjärehalvön.

Dags för lunch på stadsbibliotekets restaurang – ett av de 50 matställen som enligt Josefssons deckare ska finnas i Ängelholm. Kan det stämma? Det finns nog ännu fler, hävdar författaren. Men var är tabascoflaskan? Nej visst, Martin Olsson har fått magsår och kan inte längre dränka smörgåsarna i tabasco.

Under lunchen ringer Willy Josefsson till Ängelholms lasarett och ber någon komma och öppna dörren till kulverten. Under sjukhuset slingrar flera kilometer långa, mörka kulvertar. Ett kusligt ställe och mest kusligt är den  ”Dödens tunnel”, som leder till bårhuset. I romanen ”De obarmhärtiga” sker mystiska dödsfall på sjukhuset. En dödsängel på två ben går omkring i kulvertarna.

Från rundturen genom Willy Josefssons deckarmiljöer. Foto: Birgitta Olsson

– Jag var orolig för vad sjukhusets personal skulle tycka. Men jag blev fotograferad till företagstidningen och alla 1 500 anställda fick pocketboken i julklapp.

Också tegelbruket i Vegeholm, dit vi nu har fortsatt, är smått kusligt. Inte minst när man tänker på att här – i ”Den fjärde punkten” – hittas en död, nästan uppbränd pojke. Willy Josefsson har lånat en nyckel och vi stiger in i den stora tegelugnen – och samtidigt i hans deckare.  

– Allt det här fylldes med tegel. Och så eldade man. Nu står det tomt. Det har sagts att tegelbruket skulle bli  konstgalleri. Men jag vet inte. 

Resan fortsätter längs kusten – förbi Magnarps hamn (där Martin Olsson brukar stå och betrakta Kullaberg), promenadstigen på heden (där han i ”Minnet av en mördare” upptäcker ett lik vid den gamla bunkern) och Vejbystrand (där den unga journalissan Cecilia bor när den förtidspensionerade polisen möter henne).

Vi kör samma hisnande väg mot Båstad, som prästen Eva Ström i ”Den fjärde punkten”. Högst upp på krönet av Nötte backar, där vägen stupar brant, Sinarpsdalen syns på vänster sida och Laholmsbukten rakt fram, körde hon nästan av vägen.  

Eftermiddagsfikat dricks på Enehalls pensionat uppe på Malen vid Båstad station. I ”Övervintraren” förekommer pensionatet i dubbel upplaga. Martin Olsson inkvarterades här 1968 som nybliven polis under Båstaddemonstrationerna och här hyr Arne Bergman också ett rum för att utreda ett nära 40 år gammalt brott. 

– Kom, säger pensionatsägaren Patrik Larsson. Han tar oss med till ett av rummen, drar ut lådan till nattygsbordet och visar. I alla pensionatsrum finns både en bibel och ett exemplar av ”Övervintraren”.

Sista stoppet är Barkåkra kyrka. Krucifixet, som hänger på plats i taket igen, föll ner i huvet på Eva Ström i boken ”Dödarens märke”. Eva Ström, som blivit deckarseriens andra huvudperson, är församlingens kyrkoherde. I ”Den slutna cirkeln” gömmer sig Jan Villumsen, psykiater från Lund, hos den kvinnliga kyrkoherden, uppe prästgårdsvinden. 

Verklighetens kyrkoherde heter Åke Svensson, som inte alls har något emot att Barkåkra kyrka blivit litterär kriminalmiljö. Hur har Josefsson lyckats skildra en kvinnlig präst?

– Jodå, den riktiga kyrkoherden nickar godkänt. Församlingen har fått en ny kvinnlig komminister som påminner om Eva Ström.

Bengt Eriksson

Publicerat i Magasinet Skåne 2007

***

Titlarna i Willy Josefssons deckarserie

Död skörd (1996)

Brinnande bevis (1997)

Vila i vatten (1998)

Minnet av en mördare (1999)

Dödarens märke (2000)

Den fjärde punkten (2002)

De obarmhärtiga (2003)

Den slutna cirkeln (2005)

Övervintraren (2007)

Inte samtliga titlar, såvitt jag kunnat utreda,

men de flesta finns nu som ljud- och e-böcker.

Första halvårets bästa (och mindre bra) skånska deckare 2021!

Skånska deckare, finns dom?

Det är inte många år sen som svaret på den frågan var ett tveksamt: Nja. (Minns att jag gjorde en historisk genomgång av deckare från och om Skåne till ett skånskt magasin, för då skrevs det knappt alls några skånska deckare.) Vilket ju verkar konstigt idag när frågan kan besvaras med ett rungande: Ja! Numera gäller det att försöka hålla koll på alla skånska deckare som ges ut.

När jag lämnade min förra skånska deckarkrönika undrade YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson om jag inte kunde skriva om trender och tendenser, istället för att recensera titel för titel. Men det går inte. Det finns inga speciella trender för skånska deckare. De är skånska deckare, det är det speciella. Att det skrivs deckare som utspelar sig i Skåne, i olika skånska miljöer.

Förhållandet mellan miljön och kriminaliteten får dem att bli skånska. Detta är viktigast när intriger placeras på en utvald lokal ort: brottsligheten ska uppstå ur just denna ort och bland dessa människor. Vissa författare lyckas bättre med det – andra sämre. I övrigt kan skånska deckare höra till vilken kriminell undergenre som helst.

Höjdpunkter från tidigare skånska krönikor och recensioner: Olle Lönnaeus har skrivit en rad polis- och noirromaner med miljöer från Malmö och Österlen. Set Mattsson följer kriminalinspektör Douglas Palm i historiska polisromaner om Malmö från andra världskriget och framåt. Cecilia Sahlström skriver så realistiska polisromaner (mest i Lund) att de blir arbetsplatsreportage.  

En annan favorit är mjukdeckarserien av författarduon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen om pensionären Ester i Lund (lika cozy som besk/a, både Ester och deckarna). Anders de la Motte har avslutat en kvartett årstidsdeckare på fiktiva orter – men så autentiska att det kan ingen tro – i nordvästra Skåne. Medan Tina Frennstedt inlett en ”Cold Case”-serie med en lesbisk polis i Malmö och på Österlen. 

Skånskt deckarnytt inför sommaren 2021…

Flera av de nämnda skriver på som förut. Olle Lönnaeus når väl inte sin högsta topp – men nästan – i noirthrillern ”Gamen” (Bokfabriken) om en svensk krigsveteran i ett så verkligt Malmö att gator andas och  platser doftar.

Set Mattssons sjätte historiska polisroman ”Den ovillige mördaren” (Historiska Media) kan vara hans allra bästa. Åren har nått fram till 1956 och polisen Palm är nyskild. Autentiskt, ja, faktanoga, skildras Ungernrevolten och en ungersk student som flytt till Malmö.

Även Cecilia Sahlström har med ”Pojkarna”  (Bokfabriken) skrivit sin bästa deckare med en högst realistisk skildring av polisarbete: långsamt och lite fumligt, ändå metodiskt och målmedvetet.

Å ena sidan Stefan Ahnhem, som med ”Den sista spiken” (Forum) avslutar actionthrillerserien om polisen Fabian Risk i Helsingborg. Å den andra Olséni & Hansen, som även skriver mjukdeckare om Falsterbonäsets pensionärer med Egon Hjort, 88 år, som piggast.

Själv har jag dock lika svårt för övervåldsam underhållning som att skratta när det mördas. Jag uppskattar dock det smått karikerade porträttet av Skanör-Falsterbo. Till exempel att en känd influencer i ”Hotellgästen” (Bokfabriken) hittas död i poolen på det verkliga Hotell Gässlingen.

Mattias Edvardsson skriver relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” (Forum) med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar till varann. Det tog några romaner att inse hur skicklig han är på att låta det obehagliga smyga på och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). 

Anna Breitholtz Monsén, ”Stranden”, Elisabeth Andersson, ”Ett hjärta i bitar” (båda Bokfabriken), och Linda Ståhl, ”Syndaren ska vakna” (Norstedts), är deckardebutanter. Grundintriger: kvinnlig före detta polis återvänder till (fiktiva) Sandinge på Skånes nordvästkust, kvinnlig polis från Stockholm gifter sig med greven på (likaså fiktiva) Carolineborg slott på Österlen och polisen i Vellinge får en ny – ickebinär – kriminalchef.

De två första (alltför bleka miljöer) hamnar i högen för ”andra chansen”. Min favorit blir Linda Ståhls skånska debutdeckare. En polis, Reub Thelander, som varken är kvinna eller man/man eller kvinna. Ovanligt! Spännande! Hon eller han? ”Hen blir bra”, säger Reub. Höllviken karaktäriseras dessutom så exakt direkt i första kapitlet. Handling: våld mot kvinnor.

Veteranen Anders de la Motte och debutanten Måns Nilsson har skrivit en feelgood med crime, ”Döden går på visning” (Forum), kring ett spektakulärt husprojekt i Gislövshammar. Träffsäker inledning – kommissarie Peter Vinston från Stockholm är på väg till Gärsnäs slott, kör in på en grusväg och blir omringad av tjurar eller om det är  kor? – och småputtrig fortsättning.

Alltså slott. Check. Ridtävling. Check. Med mera. Fast det hjälper inte hur många österlenska orter och företeelser som prickas in. Österlen ska också kännas och  miljön känns inte österlensk. Jag slår istället upp Tina Frennstedts polisroman ”Skärseld” (Forum). Vilken skillnad!

Polisen Tess Hjalmarsson har nu köpt ett hus i – samma! – Gislövshammar. Och jag är genast där, på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne.

Den ena orten efter den andra nämns och varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten.

Djupast ner i Österlens jord finns noir. Grävs inte detta mörker fram blir det inte Österlen. Det vet Frennstedt, så det gör hon.  

Bengt Eriksson

Något kortare i Ystads Allehanda

***

Aktuell skånsk krimi

Tina Frennstedt: ”Skärseld”

Sommarens Österlendeckare!

Olle Lönnaeus: ”Gamen”.

Noir i dagens Malmö. 

Set Mattsson: ”Den ovillige mördaren”

Historiskt om Malmö i världen.

Cecilia Sahlström: ”Pojkarna”

Arbetsplatsreportage om Lunds poliskår.

Linda Ståhl: ”Syndaren ska vakna”

Ickebinär deckare, ovanligt spännande!

***

Skånska deckarklassiker

Jenny Berthelius: ”Mannen med lien”

Kuslig spänning i vardagen.

K Arne Blom: ”Skuggan av en stövel”

Inleder hans serie  kriminella andra världskrigsromaner.

Jean Bolinder: ”Martin Luffas hemlighet”

Otäck, klurig, personlig.

Henning Mankell: ”Mördare utan ansikte

Första boken om Kurt Wallander är nog den bästa.

Bodil Mårtensson: ”En chans för mycket”

Start för serien med polisen Joakim Hill i Helsingborg.

Om dessa äldre böcker inte finns i bokhandeln –

prova antikvariat och bibliotek

(några finns som ljudböcker).

PS. Några av de nämnda titlarna kommer också att recenseras lite mer utförligt på Deckarlogg.

Den lilla antikhandeln i Gamla stan

Jan Mårtenson

Se döden på dig väntar

(W&W)

Så har Deckarlogg kommit fram till sommartraditionen att läsa den nya Homan-deckaren av Jan Mårtenson, den här gången med titeln lånad från Bellman.

Annars är ”Se döden på dig väntar” väl som vanligt i de typ 378 deckare som Mårtenson skrivit om och med Johan Kristian Homan, antikvitetshandlare i Gamla stan i Stockholm. Liiite nytt händer för varje ny titel men det mesta står stilla och har gjort så sen 1973, då kom den första titeln i Homan-serien.

Johan Kristian fick en fjälla en lång bit in i serien, de gifte sig för ett antal titlar sen och nu ska de äntligen flytta ihop. Francine, makan, har köpt en lägenhet vägg i vägg med Johan Kristians och hans mångåriga sambo, alltså katten Cléo de Mérodes lägenhet högst upp på Köpmantorget. Lägenheterna ska nu slås ihop till en stor.

Det är väl egentligen det mest spännande som händer. Vid sidan om det kriminella men det kriminella är alltid vid sidan om i Homan-deckarna. Den här gången blir det heller ingen utlandsresa för vare sig antikhandlaren Johan Kristian Homan eller Francine Silfverstierna, en oftast mycket upptagen chef för personskyddet på Säpo.

Detta tros att den kriminella tråden, som handlar om smuggling, krigsförbrytelser och jordartsmetaller, har sin grund utomlands, i Kongo-Kinshasa och på Balkan. Snart sagt alla inblandade kommer, som vanligt, till antikhandeln för att bikta sig för Homan och skvallra om andra. Johan Kristian rör sig lite i övriga Stockholm och makarna besöker Francines föräldrar på den gamla herrgården vid sjön Båven i Sörmland.

Trätoantikhandlaren Eric Gustafson är förstås med, liksom trätopolisen Calle Asplund. Som alltid som vanligt samma samma. Det ovanliga är kanske att ”Se döden på dig väntar” nog faktiskt innehåller lite mindre av allt. Jag saknar mer tidningsläsning med kommentarer, mer gnabb med trätobröderna och att världen förändrat sig mer sen sist, politiskt och samhälleligt, runt den ständigt oföränderliga och alltid lika medelunge Johan Kristian Homan.

Nyheten är väl annars en antydan från Johan Kristian om att makarna Homan-Silfverstierna faktiskt är intima. Vem kunde ana? Och så är det avslutande receptet, Ungsbakad kycklinglårfilé i hoisinsås, ovanligt tillagbart den här gången.

I den nya vågen av svenska feelgood-, mys-, mjukdeckare och annat cozy borde Jan Mårtensons långa Homan-deckarserie vara på väg att återupptäckas och hyllas som en föregångare. Kanhända nå en ny ung publik som inte ens var född 1973?

Bengt Eriksson