Påskkrimi 2019

Strax börjar påskhelgen och den följande påskveckan. Det brukar för mig betyda 1) konstrundor på Österlen (med omnejd) och 2) deckare, deckare, deckare. Det vill säga att jag läser så många påskkrimi jag hinner med.

Dessa tio har jag ännu inte hunnit läsa men nu tagit fram och staplat i en hög för att beta av så många jag kan på den kommande veckan:

Påskkrimi 2Jesper Stein är för närvarande min favorit bland danska noirdeckarförfattare. ”Aisha” (Polaris; övers: Jessica Hallén) heter hans senaste och nya polisnoir med kriminalinspektör Axel Steen i Köpenhamn. Från att mest befunnit sig i Østerbro verkar Stein och Steen nu ha börjat utforska allt större del av Köpenhamn.

Namnen Ulf Bjereld och Marie Demker känner jag ju från andra håll men kan de också skriva deckare? ”Levande charader” (Hjalmarsson & Högberg) heter deras gemensamma debutdeckare i frilans-, konst- och Stockholmsmiljöer.

Och så – deckare eller inte deckare? – ska jag också nu börja läsa Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”. Inte ännu en titel i Fjällbacka-serien utan en separat roman, som jämförts med tidigare kvinnliga hämndromaner utanför kriminalgenren. Men det finns ju också en växande kriminell genre i genren: kvinnliga hämnddeckare…

Karin Alfredsson har med ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken) återkommit till kriminalgenren. Uppskattas verkligen! Får se om den nya håller lika hög klass som när hon tidigare skrev romaner som blev kriminella och deckare som blev romaner, alltså på bägge sidor om vad som anses vara en litterär gräns.

Isländskan Yrsa Sigurdardóttir (undrar varför svenska läsare inte anses klara av bokstaven ”ð” som i Sigurðardóttir?) har ju tidigare varit översatt till svenska. Efter en längre paus vad gäller intresse från svenska förlag återkommer Yrsa nu med ”Arvet” (HarperCrime; övers Villemo Linngård Oksanen), som inleder serien om kriminalassistenten Huldar och barnspykologen Freyja. Den senare ska ”förhöra” nyckelvittnet till ett mord: en sjuårig flicka.

M.J. Arlidge och hans återkommande huvudperson, kriminalkommissarie Helen Grace, har jag haft ett från- och till-förhållande med. Arlidges deckare kan vara lika nerviga och stirriga som polisen Graces humör och liv. I den nya, sjunde Helen Grace-deckaren, ”Kurragömma” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed), har Grace dessutom hamnat där en polis absolut inte bör hamna: i fängelse.

Påskkrimi 1Kanadensiskan Louise Penny är en favorit i vad som eventuellt kan kallas mjukkokt, cozy crime eller mysdeckare – fast sååå cozy är inte hennes polisromaner om kriminalkommissarie Armand Gamache och kollegan Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen. Desto mer realistiska, vardagliga och, åkej då, trevliga. ”Det vackra mysteriet” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – hennes åttonde på svenska – lockar med två ovanligheter. Dels har det hänt något speciellt i polisen Jean-Guys privatliv. Dels är den kriminella miljön ovanlig: det sjungande klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, gömd i Kanadas vilda natur.

Förlaget Modernista har återutgett typ en handfull titlar av Cornell Woolrich, amerikan som kunde vara lika mörk som (ibland) skämtsam. ”Natten har tusen ögon” (övers: Lisbeth & Louise Renner”), som jag minns att jag läst för längesen och tror att jag sett den som amerikans noir-film, vill jag minnas som en mycket noir amerikansk noir. I betydelser som grundläggande och typisk – ja, arketypisk.

Kamilla Oresvärds ”Brudslöjan” (Bokfabriken) har fått ligga till sig, inte vågat börja läsa i den. Anledning till oron: uppstod en fnurra på tråden när jag läste Oresvärds förra deckare. Tyckte att hon, fortfarande en mycket lovande deckarförfattare, haft lite bråttom och trasslat till det med intrigen med mera. ”Brudslöjan” inleder en ny kriminalserie, kallad  ”Vargöserien” eftersom den utspelar sig kring Vargön utanför Vänersborg och vid Vänerns sydspets. Lite spänt, som i spännande och förväntansfullt, men nu ska det läsas…

Norrmannen Geirg Tangens debut ”Maestro” var en helgalen uppgörelse med deckare och deckarförfattare av diverse undergenrer och sorter. Visste varken in eller ut när jag läste. Uppföljaren ”Ett krossat hjärta” (Forum; övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn) utspelar sig i samma stad, Haugesund, och har samma huvudpersoner, journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll. Hur ska Tangen nu få till det nu, fortsätta med pastischerandet eller skriva deckare på allvar?

Bengt Eriksson

Annonser

Mord i Stockholms vinterskärgård

Louise Björnlund
Jazzkatten
(Björnlunds förlag)

Louise Björnlunds förra och första deckare, ”Marionetten”, har jag inte läst. Ännu.

I början av hennes andra och nya, ”Jazzkatten”, hittas en kropp nergrävd i ett sandtag vid Sandemars slott på Södertörn utanför Stockholm (och i närheten av Dalarö). Härmed har jag placerat den deckarserie som Björnlund döpt till ”Skärgårdsmorden”.

Genre: polisroman(er). På den utredande polisstationen, ”Södertörnspolisen”, finns bland andra kriminalpoliserna Ewald Wermelin, även stationsbefäl, Ulrika ”Biggan” Bigård och Lars ”Labe” Bengtsson.

Fast mest polis verkar Kina Bergsmed vara. Kina, annars skärgårdsguide och författare av skärgårdsböcker, tas med i utredningsgruppen trots att hon ju endast är volontär hos polisen. Men inte får väl polisernas volontärer jobba på det här sättet? Nej, strunt i det.

JazzkattenSenare ska ännu en nedgrävd kropp hittas, denna gång i sanden vid Schweizerbadet.

Några led- och avledande trådar: bökande vildsvin, jakträttigheter, ett gevär (eller flera), en pistol, spelkort, ett testamente, kärlek, svartsjuka och sexualitet.

Allt utspelar sig i nutid, mellan den 3 november och 23 december. Fast egentligen inte, för i själva verket började allt drygt nära tjugotre år tidigare.

Vilket antyds i en parallell berättelse om den familj som står i centrum för kriminalhistorien och (snart) mordutredningen. Till detta kommer kärlekstrubbel, på ont men också gott, för Kina, Ewald, Biggan och Labe. Samt ovannämnda familj.

Allt detta får Louise Björnlund ihop bättre än de flesta deckarförfattare. Skriva kan hon. Berätta kan hon också. Björnlund har tajtat intrigen så att många kolleger bör läsa, bli smått avundsjuka och lära sig.

Kanske kunde polisernas och andras privatliv ha flätits in mer i mordutredningen? Kanske skulle miljöskildringen ändå ha betonats mer? Nej, strunt i det också. Det är bra så det räcker.

Louise Björnlund är en av de där nya svenska deckarförfattarna som kan få en att undra om inte kvalitén för egenutgivna deckare höjts på senare tid. Kanske inte generellt men allt fler lovande, ja, riktigt bra deckarförfattare ger själva ut sina romaner.

”Jazzkatten” hade inte skämt för sig i utgivningen hos vilket svenskt förlag som helst, litet som stort.

Dock, en sak efterlyser jag. Efter att googlat på platser, krog och handelsbod med mera så verkar det som om deckarmiljön är autentisk (med undantag väl för Södertörnspolisen). Men inte ska läsaren behöva googla? Karta efterlyses härmed, tack på förhand.

Nu ska jag läsa Louise Björnlunds första och föregående kriminal- och polisroman, ”Marionetten”.

Bengt Eriksson

Debutdeckare som börjar så bra…

Jan Bertoft & Håkan Tängnander
Minnets slutna rum
(Hoi förlag)

Utan några som helst förväntningar började jag att läsa ”Minnets slutna rum” och blev häpen i betydelsen förtjust. Jag utbrast för mig själv:

Oj, så bra! Vilken hög nivå det verkar ha blivit på svenska deckardebutanter!

Kort resumé: Känd festfixare, samhällsdebattör med mera hittas död i sin exklusiva lägenhet i Stockholm. Han är skjuten – mitt uppe i ett parti schack. Lägenhetsdörren är låst också. Inifrån! Skjuten i en låsta rummet-gåta…

Minnets slutna rumPolisutredningen handhas av kriminalinspektör Vanja Ek. En bra skildring, tycker – tyckte – jag, av en polisutredning: samarbetet mellan de olika poliserna, den kvinnliga kriminalinspektören och sin chef uppåt (samt Sveriges regering, som också blir inblandad), presstalesmannen, åklagaren och så vidare.

Nyckelord: trilskande (inte genomgående men ibland). Också precis lagom mycket av hur det nog kan vara för en kvinnlig kriminalinspektör att ha hand om en mordsutredning i en omvärld av manliga poliser. Artar/artade sig ju bra det här…

Men så en bit över halva boken blir jag lika häpen igen – av motsatt anledning. Jan Bertoft & Håkan Tängnander tappar bort pusselbit efter bit och förlorar greppet om hela sin deckare och polisroman.

De vill så mycket. De vill för mycket.

De försöker tråckla ihop kriminalinspektör Vanja Eks barndom och uppväxt, som författarna fått till på ett minst sagt märklig sätt (ja, det betyder otrovärdigt), med mordgåtans motiv och lösning.

Det går dåligt. Det går inte alls, till sist.

De försöker snurra ihop trådar och få pusselbitar att passa. Men nej, de klarar inte av det. Trådarna hänger och dinglar, bitarna måste tryckas ner med, ursäkta, våld. När Vanja Ek vid ett besök i London förvandlas till, nej och åter nej, säg någon slags Stålkvinna – då gav jag upp.

Nästan. Jag läste till slutet, ändå. Men jag konstaterar: Det var synd att en deckare och polisroman som ju började alldeles lysande skulle sluta i det rakt motsatta.

Bengt Eriksson

Kriminellt på dagens svenska landsbygd

Aline Lilja Gladh
Tändstickan
(XIV Förlag)

”Tändstickan” har den bästa deckarinledning jag läst på länge.

Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.

Aline TändstickanSkickligt skrivet av debutanten Aline Lilja Gladh.

Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort).

Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

Det kriminella – maffia, gangsterkrig, knark, mordbrand och mord som utreds av den lokala polisen i lilla Örbyhus! – är väl mindre trovärdigt.

Slutbetyg: underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Kvinnodeckare som var flera år före sin tid!

I mängden av nya kriminalromaner som ges ut ska man inte glömma att ibland också blicka bakåt och läsa äldre deckare, som man kanske missat.

Har du läst Åsa Nilsonnes kvinnodeckare, fast jag vet inte om hon skulle gilla den beskrivningen, som var ett antal år före sin tid?

***

Nilsonne TunnareDet är ju höjden av fräckhet att nominera dig till Polonipriset! Åsa Nilsonne tittar förvånat på mig.

Så jag förtydligar: Du debuterade ju som deckarförfattare flera år innan Polonipriset instiftades – för att uppmuntra ”lovande” svenska deckarförfattarinnor. Hur länge kan man vara ”lovande”?

Du är mycket mer än så – du är bra!

– Ja, jag tänker i alla fall inte avsäga mig nomineringen, säger Åsa med ett småleende. Jag är glad att just min bok vaskats fram som en möjlig Polonivinnare.

Debuten ”Tunnare än blod” kom 1991 och följdes året därpå av ”I det tysta”. Sen dröjde det hela åtta år innan Åsa Nilsonne publicerade sin tredje deckarroman, ”Kyskhetsbältet”, som alltså kommit i höst.

Nilsonne I det tyst1993-94-95. I mitten av 90-talet kunde jag inte hålla mig längre utan ringde och frågade om det inte skulle bli några fler Nilsonne-deckare?

– Kanske nästa höst, eller nästa, eller nästa…

– Det borde finnas ett särskilt stipendium för författare som är småbarnsföräldrar, suckade hon. Heltidsarbete, småbarn och romanförfattande – en omöjlig kombination!

”Kyskhetsbältet” är en kvinnoroman – i plural.

Huvudpersonen från de föregående romanerna – Monika Pedersen, polis i Stockholm – återkommer. I den nya deckaren tecknar Åsa Nilsonne också porträtt av en rad andra – och sinsemellan mycket olika – kvinnor.

Nilsonne Kyskhetsbältet– Inom psykiatrin agerar man ibland som om det fanns en idealpersonlighet. Men i mitt arbete som psykiater har jag aldrig haft målet att anpassa någon till en norm eller dyvla på en människa en annan personlighet. Vi måste respektera den variation som – tack och lov – finns i våra yttre och inre egenskaper.

Men något har ”dina” kvinnor gemensamt: osäkerheten.

– Man ska inte underskatta den osäkerhet som folk går omkring med, säger Åsa. Enligt min erfarenhet är de flesta människor mycket mer osäkra än vad man tror, än vad de visar.

En av kvinnorna är polischef. Hennes osäkerhet riskerar hela utredningen. Om inte polisinspektör Pedersen reagerat – mot chefens vilja – så hade nog mordet aldrig blivit löst.

Ett ovanligt kvinnoporträtt – av en dålig chef.

morda-ulla-montan-asa-nilssonne-foto-ulla-montan– Sådana finns ju, riktigt dåliga kvinnliga chefer. Liksom det finns riktigt dåliga manliga chefer.

Men som man, säger jag, vågar man knappt ens tänka så. Vad hade recensenterna sagt om en manlig deckarförfattare beskrivit en kvinna på det sättet?

Foto: Ulla Montan

– Det är ju hemskt – om en man inte får tycka att en kvinna är en dålig chef. Och ännu mer hemskt – om en manlig författare inte har rätt att skildra kvinnor som de faktiskt kan vara.

Osäkerheten – främst den kvinnliga – är ett genomgående tema för Åsa Nilsonnes tre romaner. Mest osäker av alla är huvudpersonen, polisinspektören Monika Pedersen.

– Jag skriver en serie utvecklingsromaner om en kvinna som försöker hitta sitt sätt att vara kvinna och människa. Hon iakttar andra kvinnor, hur gör de för att hantera sin kvinnlighet, för att inte gå vilse i sig själva.

En bit på väg har väl Monika ändå kommit? Nu tjatar hon i alla fall inte hela tiden om hur ful hon är.

– Hennes osäkerhet är i grunden en reaktion mot detta – att kvinnor som inte är vackra inte kan vara intressanta.

Nilsonne bakom ljusetFör mig är det ändå obegripligt och trist att hon jämt ska behöva vara så orolig. Monika är ju smart och handlingskraftig!

– När hon väl ska göra nåt – måste ingripa – gör hon det utan problem. Trots osäkerheten har hon god tilltro till sin egen förmåga och bra verklighetsuppfattning. Och så har hon civilkurage.

Som ni anat är Åsa Nilsonne psykiater; förut överläkare, numera lektor. Hon undervisar läkarstuderande på Karolinska institutet.

Därför utspelar sig också hennes romaner i läkar- och sjukhusmiljöer. Den här gången handlar det bland annat om konsekvenserna av nedskärningarna inom sjukvården.

Nilsonne Ett liv att dö– Och inom polisen, tillägger Åsa Nilsonne.

– Polisen löser färre och färre brott. Resurserna räcker inte till, varken för polisen eller sjukvården.

– Vad händer med de människor som om och om igen misslyckas med att leverera den vård som behövs? Hur mår sjukvårdspersonalen? Det är ingen tillfällighet att så många läkare är sjukskrivna.

– Ska bli intressant att se vilka reaktioner jag får från mina kolleger…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000

Kriminalromaner om och med Monika Pedersen
1991 – Tunnare än blod
1992 – I det tysta
2000 – Kyskhetsbältet
2003 – Bakom ljuset
2006 – Ett liv att dö för

Som du märker fortsatte Åsa Nilsonne att med några års mellanrum skriva och ge ut deckare i den serie vi pratade om i intervjun. Efter seriens tredje del, alltså ”Kyskhetsbältet”, skulle hon också tilldeles Polonipriset som Sveriges bästa kvinnliga deckarförfattare år 2000.

Leif Silbersky och Samuel Rosenbaum

Tom Alandhs dokumentärserie om Leif Silbersky har börjat sändas på SvT. Det slog mig, när jag tittade, att advokaten Silbersky ju talar och pläderar precis som advokaten Rosenbaum.

Alltså som huvudpersonen i hans och Olov Svedelids deckare. Så jag ur mina deckarhyllor tog jag fram några av deras deckare om Samuel Rosenbaum, började blädda och läsa. Kanske ska läsa om hela serien från början?

Följande skrev jag i alla fall om de judiska Rosenbaum-deckarna i andra utgåvan av boken ”Deckarhylllan”…

***

Leif Silbersky
Olov Svedelid
Land: Sverige
Genre: advokatdeckare, romaner om judendom

Samuel Rosenbaum, född 1905, öppnade advokatbyrå i Hamburg 1931 (enligt egen uppgift i ”Målbrott”, 1980). Hans hustru hette Miriam, sonen Daniel. Före Hitler och nazismen var de en lycklig familj; i första hand tyskar, i andra hand judar.

Kristallnatten 1938 togs familjen Rosenbaum av nazisterna och lastades i olika godsfinkor. Miriam och Daniel transporterades till ett koncentrationsläger, Samuel till ett annat. Efter sex år i koncentrationslägret kom Samuel Rosenbaum till Sverige med den första vita Bernadottebussen. Hustrun och sonen dog – avrättades – i lägret.

Rosenbaumhylla

Min Rosenbaum-hylla. Vilken bok ska jag börja med att läsa om?

Rosenbaum är jude och ateist. Han kan inte längre tro på Gud: i koncentrationslägret förlorade han sin tro. Inte ett enda foto har han kvar på hustrun och sonen – allt är borta – men de lever i hans minne. Koncentrationslägret finns också i hans minne, återkommer i hans mardrömmar. Han lider av klaustrofobi, har svårt att besöka häktade klienter i polishusets besöksrum.

Samuel Rosenbaum på Humlegårdsgatan i Stockholm. Han är gammal och trött. Advokatbyrån har han egentligen lagt ner, men den återuppstår i Silberskys/Svedelids böcker. Sin återstående tid ägnar han åt att sitta på KB, Kungliga Biblioteket, och granska byggstenarna i olika filosofers tankesystem: Bergson, Spinoza, Simonez, Schwager… Hos filosoferna söker Rosenbaum svar på frågan: Hur kunde det ofattbara ske?

Leif Silberskys och Olov Svedelids romaner om den judiske advokaten Rosenbaum har lärt mej att judendomen är mycket mer än en religion: en flertusenårig tradition och en samling livsregler; den judiska lagen. Därför händer det att Rosenbaum går i synagogan, trots att han inte längre är religiös. T ex på Jom Kippur (Försoningsdagen).

I ”Straffspark” (1978) besöker Rosenbaum synagogan på Nybrogatan 12 i Stockholm, där nästan hela inredningen kommer från en synagoga i Hamburg. Detta är det enda som finns kvar av alla tyska synagogor före Hitler. Inredningen sändes 1938 som ”bråte” till Sverige och räddades därmed undan nazisternas härjningar.

Silbersky/Svedelid låter Rosenbaum (och i senare böcker hans unga släkting Rhea Moser) göra en nästan systematisk rundtur till olika moderna svenska miljöer.

”Straffspark” handlar om ett allsvenskt fotbollslag, lagets tränare och en blivande proffsspelare. I ”Målbrott” hittas en kvinnlig elev mördad i en skolsal, i ”Dina dagar är räknade” (1982) mördas en gammal man i ett badkar på ett långvårdshem och i ”Narrspel” (1988) mördas en skådespelare på scenen inför publik under generalrepetitionen. ”Svart är dödens färg” (1993) handlar om modebranschen, ”Skrivet i blod” (1994) om skandaltidskriften Spaden, ”Mördaren har inga vänner” (1998) om organiserad brottslighet, ”Den sista lögnen” (2000) om kommunalpolitik och kriminaljournalistik. I den senaste Rosenbaumdeckaren, ”Upplösningen” (2002), beskrivs de följder som en spermadonation kan få.

Silbersky

Se första delen av dokumentärserien om advokaten Leif Silbersky på SvT Play.

Dagens Stockholm, det moderna livet, människorna, alla händelserna, brott och straff, filtreras genom judendomen. Så smått introduceras läsaren i judendomen – en främmande värld, ett främmande tankesätt – och får betrakta världen med nya ögon: Samuel Rosenbaums ögon.

En av de senare Rosenbaumdeckarna förtjänar att nämnas speciellt:

”Den stora tystnaden” (1995), som delvis utspelar sej på och kring Cirkus Scott, är en av de bästa böckerna i hela serien. En ohygglig roman! Tiden är 90-tal, men händelserna har sin grund i Tyskland under andra världskriget, nazismen och koncentrationslägren. Det handlar om miljö och arv. Finns ondskan lagrad i arvsmassan? Går ondska i arv från far till son? Det handlar om historien, som varken får eller kan glömmas, och som aldrig tar slut utan lever vidare från generation till generation.

I den tionde boken, ”Bilden av ett mord” (1986), ringer det på Rosenbaums dörr på Humlegårdsgatan. Det är en ung kvinna, Rhea Moser, 26 år. ”Min mormors far var er bror”, presenterar hon sej. Rhea Moser är alltså släkt med Rosenbaum. Hon kallar honom ”morbror”. Rhea studerar juridik och blir notarie på Rosenbaums nedlagda men inte avregistrerade advokatbyrå – den framtida advokatbyrån Rosenbaum & Moser.

Samuel Rosenbaum är, som sagt, gammal och trött. Faktiskt ända sen den första Rosenbaumdeckaren, ”Sista vittnet” (1977), har i alla fall den här läsaren befarat att Rosenbaum ska avlida innan boken tagit slut. Också somliga böcker visar tecken på rosenbaumsk trötthet; ett visst ointresse, en smula brist på inspiration.

Att i bok efter bok spegla det svenska samhället genom judendomen måste vara svårt, upprepningen ligger nära. Säkert är det därför som de senare Rosenbaum-deckarna blivit mindre judiska och mer av juristdeckare: de utspelar sej till större delen i en rättssal, där Rosenbaum som en äldre och judisk Perry Mason friar den mordåtalade klienten och pekar ut en annan mördare.

När Rhea Moser ringde på dörren och steg in i böckerna så piggade hon upp både Rosenbaum och Silbersky/Svedelid. Men nu har de skrivit fler böcker om paret Rosenbaum-Moser än om den ensamme Rosenbaum. År 2002 bör Samuel Rosenbaum, enligt författarnas födelseattester, fylla nittiosju eller t o m nittioåtta år (födelseåret varierar) och Rhea Moser borde vara över fyrtio år.

Ändå, trots att Silbersky/Svedelid beskriver Rhea som en framgångsrik advokat, låter de henne aldrig bli så riktigt så kunnig och klok att hon klarar av att driva advokatbyrån Rosenbaum & Moser-Enzino (extranamnet tillkom efter giftermålet med svensk-italienaren Paolo Enzino) på egen hand. Oftast eller alltid måste Rosenbaum rycka in i sista sekunden och bistå med den avgörande lilla detaljen som friar klienten. Som Rhea utbrister: ”Han är mästaren och jag bara elever. Kära, älskade mästare morbror Samuel Rosenbaum!”

Med advokat Samuel Rosenbaum har Leif Silbersky och Olov Svedelid skapat en av de mest originella huvudpersonerna och problemlösarna i deckarlitteraturen, både i Sverige och, faktiskt, i hela världen! Rhea Moser, kvinna, judinna och advokat, skulle kunna bli minst lika spännande – om hon fick vara ensam huvudperson.

”Hans sista juridiska föreställning var slutförd!” lyder sista meningen i Den stora tystnaden. Men hotet är inte nytt. Inte heller har vi hört det för sista gången. I ”Den sista lögnen” (2000), där Rosenbaum reser sej från sjukbädden efter en svår hjärtinfarkt för att bistå i rättegångssalen, uttrycker den urgamle advokaten ännu en gång sin önskan om att få dö. Men Rhea utropar glatt: ”Må det dröja länge…”

Å andra sidan förstår jag varför Silbersky/Svedelid tvekar. Farbröderna har svårt att hantera Rhea. Deras syn på denna unga kvinna och judinna, i synnerhet hennes kärleksliv, är minst sagt gammelmansaktigt.

Därför föreslår jag, liksom i förra upplagan av Deckarhyllan: Ska serien fortsätta och bli ännu längre så ta in en ny medlem i författarfirman! Det behövs ännu en medförfattare – en kvinna! (Anita Goldman, kanske?) Låt nu Rhea Moser – äntligen! – bli ensam huvudperson…

Böcker om advokaten Samuel Rosenbaum av Leif Silbersky och Olov Svedelid:
Sista vittnet. 1977.
Straffspark. 1978.
Bländverk. 1979.
Målbrott. 1980.
Dödens barn. 1981.
Dina dagar är räknade. 1982.
Ont blod. 1983.
Villfarelsen. 1984.
Villebrådet. 1985.
Bilden av ett mord. 1986.
Narrspel. 1988.
Sprängstoff. 1989.
En röst för döden. 1990.
Döden tar inga mutor. 1992.
Svart är dödens färg. 1993.
Skrivet i blod. 1994.
Den stora tystnaden. 1995.
Gå i döden. 1996.
Mördaren har inga vänner. 1998.
Den sista lögnen. 2000.
Upplösningen. 2002.
Hämnden är aldrig rättvis. 2006.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2003

Svensk nu-noir

Christoffer Carlsson är – utmärkt kombination – kriminolog och deckarförfattare.

Aktuell som kriminolog genom sin medverkan i TV-programmet Veckans Brott och han blir aktuell som deckarförfattare senare i vår med romanen ”Järtecken”.  Hans första deckare efter den prisbelönta noirpolistrilogin om och med Leo Junker.

Sista delen i Junker-serien, ”Den tunna blå linjen”, utnämndes av Svenska Deckarakademin till 2017 års bästa kriminalroman. Även ungdomsnoirthrillern ”Oktober är den längsta månaden” har prisbelönts, den tilldelades Deckarakademins pris Spårhunden för 2016 års bästa barn- och ungdomsdeckare.

”Järtecken” – alltså den nya kommande – har jag förresten började tjuvläsa som förhands-pdf. Jag greps direkt, inte mer än så avslöjar jag just nu.

Har du inte upptäckt och läst Christoffer Carlssons tidigare böcker, som debuten med noirthrillern ”Fallet Vincent Franke” (2010), så gör det! Varenda bok han skrivit är högst läsvärd, bland det bästa svenska i den (under)genre som brukar sammanfattas med begreppet noir.

Eller nu-noir; (sätter ut ett ; här för att fira dagen idag = semikolondagen) så kanske Christoffer Carlssons genre skulle kunna beskrivas.

Inte minst debuten, där man kan fundera över vilken hjälp deckarförfattaren Carlsson har av kriminologen Carlsson. Så här skrev jag om debutromanen, när den kom (tidigare på erikssonskultursidor@wordpress.com)…

***

Christoffer Carlsson
Fallet Vincent Franke
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson debuterar med en kriminalroman, ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget), i den moderna, nutida form som jag tror kommer att bli allt mer vanlig.

Här finns tjyvar och poliser och även en gåta – en kriminalgåta men ännu mer en livsgåta – som eventuellt hade kunnat lösas men istället blir allt mer tilltrasslad. På sista sidan har ingenting, absolut ingenting, löst sig utan där tar det kort och snabbt slut för huvudpersonen.

Vincent Franke, så heter huvudpersonen, är morfinist och langare. Han har precis släppts ur häktet och kommer hem till sin genomsökta lägenhet i en söderförort till Stockholm.

Narkomanen Vincent är berättelsens jag, genom och kring honom utspelar sig romanen.

I ”Fallet Vincent Franke” porträtteras en intelligent ung människa som kunde ha gått – eller valt – en annan väg i livet, en narkoman av en sort som många av oss nog inte tror att narkomaner kan vara.

Med Vincent som guide blir romanen också ett porträtt av ett parallellt Stockholm där det vardagliga kriminella livet består av knarklangning, våld, organiserad brottslighet, trafficking…

En stämning av… ja, verklig noir. Intressant också att författaren Christoffer Carlsson studerar till kriminolog. Hur »sann« är romanen?

Inte minst har boken skrivits med ett så vackert och välutmejslat språk, som passar exakt för Vincent Franke på hans Golgatavandring.

Årets svenska debutdeckare? Ja, nästan så man vill utnämna ”Fallet Vincent Franke” till det, redan nu.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010