Fragmenten skapar spänning

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

”Med annorlunda ögon” av Helena Sigander är en spänningsroman med ett spännande upplägg.

Boken börjar med ett att journalisten Christian Fielding, en person som kämpar för mänskliga rättigheter, helt enkelt faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes har larmat polisen och uppträder förvirrat på platsen.

Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Men trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen utreda fallet.

För det är en del märkligheter med händelsen. Det ska sedan visa sig att det uppstår en del andra märkliga händelser, dit Agnes på något sätt kan kopplas. Men hon har hamnat inom psykvården och har starka alibin.

Boken har en stark intrig med många händelser för att skapa spänning. Samtidigt hänger nästan ingenting ihop för läsaren. Detta ger boken en extra spänningsdimension, vilket känns som ett nytt grepp i den här typen av litteratur.

Det är kanske inte intrigen som ger den extra spänningen utan det är framförandet som tillför en extra dimension.

Språket i boken är tydligt och lättläst. Men det är också fragmenterat på ett sätt som skapar spänning.

Just denna fragmentering är bokens huvudnummer. Det ger en helhet, där läsaren blir en del i sammanhanget, eftersom läsaren är lika oförstående ibland som poliserna är.

Strax innan slutet på boken blir det lite rörigt, för då tas ett nytt grepp där författaren tar olika personers perspektiv på samma händelse. Det gör läsaren förvirrad under några kapitel.

Dessa olika kapitel kopplar sedan direkt mot upplösningen, vilket för läsaren på plats igen.

Detta är för mig en riktigt bra bok, som jag verkligen rekommenderar. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Men det bästa av allt är att den har en riktigt bra helhet, som gör att den stannar i sinnet även efter läsningen.

Hans Lundin, gästrecensent på Deckarlogg, är en pensionär som efter mycket läsande blivit författare på gamla dar. Med bakgrund i Flygvapnet, Smittskyddsinstitutet och Lunds universitet finns det mycket att gräva fram för de spänningsromaner som hittills kommit och även för kommande böcker.

Kriminalroman med nästan alla ingredienser eller Varför inte en kvinnlig svensk Reacher?

Anna Tell

Norr om Beirut

(W&W)

Fängslande mix av svensk krim och internationell thriller och utan tvekan Tells bästa bok hittills, med den här slår hon många namnkunnigare författare på fingrarna.

Här finns nästintill alla ingredienser som tillhör en läsvärd kriminalroman:

Spänning från prolog till 396:e sidan. Bra story med många vändningar. Gediget skildrat utredningsarbete och ett persongalleri som fångar mej. Detaljrika och trovärdiga beskrivningar av organisation, vapen, agerande i skarpt läge med mera. Överraskande och gripande upplösning med en moralisk clou.

När Tell sedan kryddar med att Amanda lämnar Stockholm för ett riskfyllt uppdrag i Libanon, där jag njuter av att få vandra med på gatorna i det myllrande Beirut. Plus en av huvudkaraktärernas 18 månader långa strapatsrika flyktingresa från Afghanistan genom Europa till Sverige – då tackar jag för en underhållande läsning.

Språket är lättläst och har bra driv men jag hade velat ha djupare personbeskrivningar, ännu mer målande berättande och bättre dialoger. Fast jag är övertygad om att Tells författarskap fortsätter att utvecklas och hennes nästa bok är given läsning för mej.

PS. Författaren är kriminalkommissarie med ett förflutet inom Försvarsmakten och har 20 års erfarenhet av operativt arbete i Sverige och internationellt. Boken är del tre i serien om förhandlaren Amanda Lund.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Ännu en av årets kriminella återvändare

Gertrud Hellbrand

Dragoner

(HarperCollins)

Titeln syftar på målningen ”Skånska dragoner rida till bad”. En mindre kopia av den finns på hästgården i Östergötland kring vilken Gertrud Hellbrands debutdeckare utspelar sig.

Hon har gett ut flera tidigare romaner. Det framgår av deckaren ”Dragoner”.

Hellbrand kan skriva och berätta, särskilt bra är hon på att teckna personporträtt. Samtliga beskrivs, ord för ord, mening för mening, så de blir levande människor.

Mira Westman återvänder till barndomsbyn Hedsbro för att sköta om morfars stuga. Han föll och slog ihjäl sig. (Och eftersom det här är en deckare, så…)

Nu har stallpojken Ville, hennes syssling, försvunnit. Varför? Vad hände? Mira återser också ungdomskärleken Adam.

”Skånska dragoner rida till bad”, målad av Oscar Matthiesen. Originalet finns på Ystads Militär Historiska Museum.

problem är det kriminella. Dramatiken och spänningen. Det går alltför långsamt och händer för lite.

”Dragoner” blir inte mer än som en upptakt – ja, ett förord – till de kommande titlarna i ”Östgötasviten”.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Den halländska landsbygdens noir

Christoffer Carlsson  

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Christoffer Carlsson har stannat kvar där han växte upp. Även hans nya polis-, noir- och bygderoman ”Brinn mig en sol” utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad.  

Romanen inleds med att Carlssons alter ego återvänder till byn Tofta vid riksvägen mot Simlångsdalen. Han sitter i barndomshemmet och skriver en bok om Sven, polisen, och hans son, Vidar, också polis. Författaren minns bägge från barndomen.

Därefter följer polisen Svens berättelse och sonen Vidar fortsätter, både som polis och efter att han sagt upp sig.

Genrer prövas: Vad fungerar bäst – den skönlitterära romanen, polisromanen, amatördeckaren – för att beskriva livet för de människor som blev kvar på den halländska landsbygden?      

Årtalen anges: 2019, 1986, 1988, 1991 och åter 2019. Det börjar i februari 1986, kvällen då Olof Palme blir mördad. Samma kväll våldtas och mördas en ung kvinna vid Nyårsåsen.

Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, när han och en kollega får göra en utryckning till Snapparp.

Christoffer Carlsson berättar långsamt och noga, skapar brusande stämning och sugande spänning. Som om hela bygden andas, både de bebodda och tomma husen.

”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Kvinnors jävla verklighet

Lina Arvidsson

Blåmärken

(Lind & Co)  

Lina Arvidssons nya thriller ”Blåmärken” är lika hemsk som sann. Titeln anger exakt vad hennes kvinnothriller handlar om.

Också debuten ”Ett hem att dö för” sjöd av stämning och spänning – men under ytan. I uppföljaren tränger spänningen igenom, lägger sig ovanpå berättelsen och attackerar mig, som läsare.

Huvudpersonen Stella arbetar på ett äldreboende och bor ihop med pojkvännen Samuel. Ännu ett tag. Hon ska ärva en lägenhet efter Maj, en av de gamla som Stella besökte när hon var inom hemtjänsten.

Maj har dött men ändå är det som om hon bor där; hennes liv och verksamhet finns kvar, rösterna från de kvinnor som fyllde hennes lägenhet. 

I lägenheten ovanpå bor Lilly, smått tokig och försupen. Och detta av en anledning: även hon var en av kvinnorna som Maj tog hand om.

Allt fler omfattas av den hårdslående thrillertiteln ”Blåmärken”.

Lina Arvidsson berättar så hemskt att det blir sant. Att läsa är lika obehagligt som nödvändigt. Det är för jävligt.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar.

Ett angeläget äventyr

Christina Wahldén

Nämn inte de döda

(Forum)

Krokodiler, udda poliser, brutala mord, rasism och en svensk konststuderande på drift i norra Australien – Christina Wahldéns deckare ”Nämn inte de döda” är fullmatad med starka ingredienser. Och författaren har lyckats få till en riktig deckardelikatess.

En död kvinna hittas på stranden i Darwin. Kroppen är svårt sargad och går knappt att identifiera, men snart står det klart att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen. Utredningen leds av den bufflige men godhjärtade polisen Bluey och hans kollega Jess. Regnperioden dröjer, luftfuktigheten är outhärdlig och brottsligheten i Darwin ökar.

Jag har alltid drömt om att få åka till Australien och dyka på barriärrevet men aldrig lyckats skrapa ihop till biljetten. Jag är med andra ord inte svårflörtat när jag får chansen att läsa om de norra territorierna i ”Nämn inte de döda”.

Författaren tar med mig till Australiens vilda outback. Jag förflyttas till de heta nätterna som vibrerar av luftfuktighet, jag hör ljudet från havets vågor och jag följer med till urbefolkningens boningar på öarna utanför Darwin.

Det är en välbalanserad blandning med spänning, reseskildring och socialreportage. Jag tycker författaren lyckas använda deckarens förutsättningar på bästa sätt. Jag lär mig något nytt om människors villkor på en plats där jag aldrig varit samtidigt som jag dras in i handlingen av intressanta karaktärer och en spännande handling.

Bättre kan det inte bli.

Boken är nominerad till Deckarakademins pris som årets bästa deckare och jag tycker att den är en klart värdig vinnare i konkurrens med Tove Alsterdals ”Rotvälta”. Vill du lyfta blicken från coronaisoleringens torftiga vardag är ”Nämn inte de döda” en perfekt biljett ut i vida världen. Utan att du behöver lämna soffan. En riktig fullpoängare.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Å ena sidan lugn, å andra sidan spänning och däremellan livsmod

Ännu en författare och roman i avdelningen Deckare och annan krimi som kom för länge eller åtminstone flera år sen och – kanske? – glömts bort.

Just den här författaren och hans böcker ingår också i den eviga diskussionen: Vad är en deckare? Vad är en kriminalroman? Vad är krimi?

­­——————————————————————————–

Tim Krabbé

Grottan

Övers: Annika Johansson

(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Holländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte.

Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman. ”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen” (1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman, Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså vrkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, redan då en odåga, och blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i      varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv.

”Grottan” är en berättelse om livslögn: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod. Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent. Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 1999

Djävulskt spännande

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

(Notera att den tråkiga svenska titeln inte gör den engelska titeln ”The Memory Wood” rättvisa.)

Handling:

”Elissa är tretton år när hon kidnappas. Mitt på dagen blir hon inkastad i en bil, nedsövd och bortförd. När hon vaknar ligger hon fastkedjad i en håla under jorden, djupt inne i skogen. Hon har ingen aning om vem hennes kidnappare är, men hans beteende blir allt mer oförutsägbart.

Elijah är en pojke som har ägnat hela sitt liv åt att utforska varje del av skogen, och det är så han hittar Elissa. Elissa inser att den märkliga Elijah är hennes enda chans att komma undan med livet i behåll. Men Elijah vägrar att ringa polisen. Han är glad över att äntligen ha fått en vän. Och han vet hur det här kan sluta. Elissa är inte den första flickan han har hittat fången i skogen.”

Vilken läsupplevelse det här är! Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep.

Det är en renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och så är den djävulskt spännande.

Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt.

I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande.

Jag är förvånad över att jag inte har hört mer om den här boken, men det är ju alltmer så att recensenterna här fokuserar på svenska deckare. Jag tycker det är synd. Vi svenska författare har mycket att lära oss av de brittiska som ärligt talat är ett strå vassare.

Även så med Sam Loyd. En debutant! Inte förvånad över att den listats som en av årets bästa av The Guardian.

Bästa thrillern jag har läst i år.

Mariette Lindstein, gästrecensent på Deckarlogg, har gjort stor succé med sina romaner om ”Sekten på Dimön”, som den första titeln hette (den kom 2015). Lindsteins romanserie om en sekt, dess ledare och medlemmar, bygger på egna erfarenheter från Scientologerna i Kalifornien och hur hon 2004 lyckades fly därifrån.

Hur hemskt får det bli?

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen (Kristanstadsbladet var det). Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag.

Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”. Sen blir hon mer tveksam.

Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

NordinMagnus Nordin. Foto: Stefan Tell.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Bengt Eriksson
Skrivet och publicerat i bl a Kristianstadsbladet 2013

Är det för sent, är det för sent

Min första deckarrecension skrev jag för så längesen som 1969. Eller recension och recension, det var nånslags samlingsrecension i Dagens Nyheter av pseudonymen Sivar Ahlruds hela ungdomsserie med Tvillingdeckare. (Mycket fina miljöskildringar från Stockholm!)

Och sen har jag fortsatt att bevaka och recensera deckare, ibland mer och fler, ibland sporadiskt. Så tänkte att jag på Deckarlogg då och då ska lägga ut en ”gammal” recension av en ”gammal” deckare. För blir en roman, deckare eller inte, någonsin gammal – om romanen stått sig, om deckaren fortfarande är bra?

Nej. Bra förblir bra för evigt. Så här följer en äldre recension av en äldre roman, deckare eller inte, med uppmaningen: Glöm inte deckar/litteraturhistorien, läs ibland också en äldre roman/deckare! Eller krimi, så hade jag nog idag kallat romanen…

***

Tim Krabbé
Grottan
Övers: Annika Johansson
(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Tim KrabbeHolländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte. Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman.

”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen”(1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. (Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså verkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, den senare redan då en odåga, blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv. ”Grottan”är en berättelse om livslögner: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod.

Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent.

Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 1996