Daniel Woodrell – Country Noir-litteraturen personifierad

De nya romanerna av Maria Broberg, Stina Jackson och Karin Smirnoff har fått mig att leta bakåt efter tidigare romaner i genren country noir eller landsbygdsnoir.

Och givetvis hamnade jag först hos den här amerikanen… En text jag skrev för rätt längesen nu.

***


Man måste inte sjunga country på skiva och scen. Man kan också skriva country i form av romaner. Vilket amerikanen Daniel Woodrell gör. Han skriver country noir.

Woodrell har inte skapat country noir-genren, han är inte dess pappa. Genren fanns långt före Woodrell och många andra nutida amerikaner skriver också country noir. Men han döpte döpt genren.

I undertiteln till ”Give Us A Kiss” (1996) beskrev han sin roman som »A Country Noir«. Därmed fick den här sortens amerikanska landsortsromaner om fattiga vita bonnalortar, »white country trash«, sitt namn. Mer än så: Daniel Woodrell personifierar genren, numera är det som om country noir-litteraturen definieras utifrån hans romaner.

”Give Us A Kiss” skulle – med de följande titlarna ”Tomato Red” (1998) och ”The Death Of Sweet Mister” (2001), nu utgiven på svenska med titeln ”Gryningen kommer aldrig åter” (Natur och Kultur) – bilda ett slags trilogi. Här finns inga återkommande personer men miljön binder ihop romanerna. Dessutom har författaren kommit hem. Han föddes och bor i romanmiljön: bergstrakterna the Ozarks vid gränsen mellan Missouri och Arkansas.

Innan Woodrell började på Ozark-trilogin (kanske blir fler romaner än tre, förresten?) tränade han liksom upp sej med en annan trilogi: ”Under The Bright Lights” (1986), ”Muscle For The Wing” (1988) och ”The Ones You Do” (1992). Mellanboken smögs ut på svenska 1990 med titeln ”Inkräktarna”. Den kom som kioskdeckare och i kioskdeckaröversättning (boken kunde alltså ha varit bättre översatt).

De här tre romanerna brukar knytas ihop med benämningen St Bruno-trilogin efter den mytologiska stad som Woodrell skapat i södra Louisianas träskmarker – ett Louisiana i koncentrat. Staden St Bruno är indelad i Frogtown (där stadens fattiga vita befolkning bor), Fry Pan (där de svarta bor) och Hawthorne Hills (reservatet för stadens rika befolkning).

Till den litterära formen kan de kallas polisromaner. Woodrells otyglade polis heter Rene Shade, hälften fransman och hälften irländare. Rene är mellanbror i familjen Shade, både till åldern och socialt. Storebror driver en bar, som frekventeras av skumrasket i Frogtown, och lillebror arbetar på åklagarämbetet.

I St Bruno-trilogin porträtteras en stad där kriminalitet är ett givet resultat av livsvillkoren; i sin tur ett resultat av historien. Kriminaliteten skär rätt igenom staden, genom familjer och individer. Snart sagt varje invånare lever på lagens gräns. Woodrell beskriver ett konstant kriminellt tillstånd.

Hårdkokt, atmosfärrikt och spännande, alls inga dåliga deckare. Men ändå blott en förövning inför de kommande romanerna, en föraning om vad som skulle följa. Precis som jag skrev ovan är det också som om han undan för undan tränar upp sej, går i skolan hos sej själv.

För varje ny roman har Woodrell skrivit allt bättre, såväl innehållsligt som språkligt. Personerna och berättelserna blir mer levande, trovärdiga och »sanna«. Prosan närmar sej personerna, berättelserna och författaren själv. Tills allt förenas i något som ingen annan än Woodrell skulle kunna skriva och berätta.

”Give Us A Kiss”, ”Tomato Red” och ”Gryningen kommer aldrig åter” – alltså serien om människorna i Ozarkbergen – är inga polisromaner, kanske inte ens deckare, men absolut – till innehållet – kriminalromaner. Woodrell verkar ha tänkt: Varför ska jag anpassa romanerna till en deckarform? De blir ju ändå kriminalromaner, helt automatiskt, för att personerna begår kriminella handlingar.

De tre romanernas genomgående tema kan beskrivas med ordet sammanhang; längtan efter och problem med, för och emot.

”Give Us A Kiss” skildrar grogrunden för landsortslivet i Missouri: familjesammanhållning och därför grannosämja. Skräpdeckarförfattaren Doyle Redmond har stulit en Volvo från sin (blivande) ex-fru och är på väg till barndomstrakterna. Han träffar sin brorsa som har en marijuanaodling. Strax utbryter bråk – ja, krig – om odlingen mellan de snarlika familjerna Redmond och Dolly (samma bonnapatrask).

Sammy Barlach, jag-berättaren i ”Tomato Red”, är »en person som alltid ska betraktas som misstänkt«. Barlach, misslyckad inbrottstjuv, längtar efter att bli älskad av den familj han inte har. Så han skaffar sej en: syskonen Jamalee (med tomatrött hår) och Jason samt deras prostituerade mamma. Jason är bög – inget kan vara värre i the Ozarks…

Den tredje romanen i serien, ”Gryningen kommer aldrig åter”, finns alltså nu på svenska. Att börja från slutet, är inte det fult gjort av förlaget? Har man, som jag, följt Woodrell från början så visst blir man lite uppretad. Men romanerna hänger inte ihop, så det spelar mindre roll. Jag förstår också förlaget: ”Gryningen kommer aldrig åter” är definitivt Woodrells bästa roman, hittills.

Jag-berättaren i den här romanen – Shuggie Akins, 13 år och överviktig – har familj men en familj som han inte borde ha, som ingen borde ha, för så här borde inte människor vara, leva och ha det. Mamma Glenda dricker rom och cola ur termos och är sexuellt provocerande mot alla, också sonen. Red, hennes pojkvän men knappast hans far, tvingar Shuggie att göra inbrott och kallar honom ”fläskis”. Medan Glenda kallar sonen ”älskling” och ”lilla gubben”. Hon uppmanar honom att vara tuff när han går ut genom dörren på morgon och fortsätta vara tuff tills solen går ner. För livet kräver att man är tuff.

Mörkaste noir. Bottenlös misär. Hårda, skröpliga liv utan hopp. Daniel Woodrell skildrar USA:s landsbygd och dess vita fattiga trashankar så ledsamt att man får tårar i ögonen. Som (deckar)kollegan Dennis Lehane säger om boken i citatet på omslaget: ”Den krossade mitt hjärta.” Woodrell skriver hårdkokt, våldsamt och grovt – och samtidigt poetiskt, ömt och vackert. Man förstår att han älskar och sörjer dessa människor, som tvingas leva dessa liv och tvingas utföra dessa handlingar.

När jag läser Daniel Woodrell, i synnerhet Ozarkromanerna, hör i alla fall jag country i öronen. Personerna kunde lika gärna vara med i någon countrylåt.

Woodrell är en av USA:s främsta författare och hans böcker är, hävdar jag bestämt, obligatorisk läsning för varje countrylyssnare.

Samtliga ovannämnda titlar finns i engelsk/amerikansk pocket. ”The Death Of Sweet Mister” / ”Gryningen kommer aldrig åter” kan faktiskt läsas på svenska, eftersom Eva Johansson gjort en osannolikt bra översättning av Woodrells på samma gång skitiga och sköna amerikanska. Men får du syn på ”Inkräktarna”, kiosköversättningen av ”Muscle For The Wing”, så låt den ligga. Den är oläsbar i svensk översättning.

Vill du veta mer om country noir-genren så rekommenderas – det är alltså hon som översatt ”Gryningen kommer aldrig åter” – Eva Johanssons kunniga artikel ”Grälla nyanser av svart”, som återfinns i antologin ”I neonljusets skugga – Den moderna kriminalhistorien”. Boken bör finnas på närmsta bibliotek men vill du ha ett eget exemplar så skicka två tjugor (pocketbok plus porto) till mej – adress: Bengt Eriksson, Box 92, 270 33 Vollsjö – så kommer den på posten.

Några av antologins övriga artiklar: ”Det stod i tidningen” (Mats Olsson om sanning och fiction), ”Ett fall för Lew Archer” (Carmilla Floyd om deckarnas och sitt eget L.A.), ”Från Harlem till Hackney” (Dotun Adebayo om svarta gangsterromaner), ”Roll over Puccini, tell Wagner the news” (Bengt Eriksson om musikaliska deckare) och ”Svarta själar och vit jazz” (Mikael Widell om dagens amerikanska hårdkokta thriller).

www.noexit.co.uk/woodrell.htm

www.richmondreview.co.uk/features/woodrell.html

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat på rotsmusiksajten Rootsy.nu 2004

På svenska finns dessa, alltför få titlar av Daniel Woodrell:
”Gryningen kommer aldrig åter” (2005)
”Fel sida av järnvägen” (2007)
”En helvetes vinter” (2008, alla Natur & Kultur)

Mörkt, tufft och hårt (och lite skräpigt)

thompson_GriftersDet damp ner två översatta deckare av amerikanen Jim Thompson, ”Grifters” och ”Getaway” (bägge utgivna av Modernista). Och jag uppskattar verkligen, det har jag skrivit tidigare, att förlaget Modernista – med sina återutgivningar av äldre deckare – ser till att bevara deckartraditionen. Ja, hålla den vid liv.

Men ”Grifters” har jag väl recenserat tidigare? tänkte jag. Förra gången den kom på svenska. När var det?

thompson_getaway_omslag_inbJag sökte i datorn och upptäckte att någon recension hade jag nog inte skrivit, däremot en krönika om bland annat två deckare av just Thompson. Plus några liknande författare, senare efterföljare. Här är den krönikan, där jag nämner ett antal författare/titlar som förtjänar att sökas upp.

Vart tog förresten Simon Kernick vägen? Han skriver väl fortfarande? Varför översätts han inte till svenska längre?

***

Kernick Handeln med DödenSimon Kernicks debutdeckare, ”Handel med döden” (Bra Böcker; övers: Jan Risheden), börjar direkt, hårt och brutalt. Dennis Milne, kriminalinspektör i London, berättar ”en sann historia” om en pedofil och våldtäktsman, en våldtagen tioårig flicka och hennes far, som tar lagen i egna händer efter att våldtäktsmannen klarat sig undan straff. Pappan blir – däremot – anhållen och dömd för mordbrand och mordförsök på våldtäktsmannen.

Dennis Milne kommenterar sarkastiskt: ”Bättre att tio skyldiga män går fria än att en oskyldig blir inspärrad.” Polisen Milne har blivit så cynisk och avtrubbad att han också privat börjat se till att kriminella får sina välförtjänta straff.  Han straffar dem personligen och handgripligen: tar livet av dem.

Kan en sådan roman vara bra? Är det ens moraliskt att läsa den? För att inte tala om att skriva romanen!

Det är förstås omöjligt att läsa ”Handel med döden” som en stunds avkoppling och underhållning. Kernicks polisroman kräver läsarens aktiva och inte så lite obehagliga deltagande i en diskussion om brott och straff, om synen på rättssamhället. Vid läsningen uppstår – förhoppningsvis – en dubbel sensmoral: romanens kontra läsarens.

Simon Kernick skriver i genren neo noir. Snabbhistorik: Det började i USA på 1920-talet med pulp = skräplitteratur (science fiction, western och kioskdeckare) ur vilken den deckargenre som kallas hardboiled, alltså hårdkokt, växte fram.

I Frankrike användes benämningen noir om både film och litteratur med mörka, dystra stämningar. Ordet noir importerades sen till den anglosaxiska världen och används nu också i USA och England som benämning på hårdkokta deckare, filmer som romaner. Idag förekommer dessutom begreppen neo noir och neon noir (medan tuffa landsortsdeckare kallas country noir).

Raymond Chandler och Dashiell Hammett räknas i Sverige som den hårdkokta deckargenrens skapare och främsta företrädare. Men där är det stopp, knappast någon av alla övriga amerikanska deckarförfattare som var med om att utforma den hårdkokta genren har blivit kända i Sverige.

Och nästan lika illa är det med deras nutida efterföljare i den nya, hårdkokta vågen – eller trenden – som sköljt över USA och England från slutet av 70-talet och framåt. Alltför få nya, hårdkokta författare introduceras i Sverige och de som faktiskt fått böcker översatta (som George Pelecanos och Daniel Woodrell) har sällan uppskattats efter förtjänst, varken av Svenska Deckarakademien eller (deckar)kritikerkåren.

Varför? Det kan bero på att traditionen efter Sjöwall-Wahlöö står i vägen. Kritiker och andra svenska deckarläsare har fått för sig att samhälleliga – ja, socialrealistiska och politiska – romaner med eller utan ett poliskollektiv är den bästa – enda – kriminallitterära formen om det ska skrivas spännande och samtidigt verklighetsförankrade deckare.

mordaren-i-mig---modernista-pulpEfter en osannolikt lång graviditet verkar det ändå som om det också i Sverige uppstått ett intresse för noir, hårdkokt och pulp. Ett eller snarare två tecken på detta är att just två deckare av amerikanen Jim Thompson från 1952 respektive -63 nu – äntligen! – publicerats av var sitt förlag, ”Mördaren i mig” (Modernista Pulp; övers: Johanna Mo) och ”The Grifters”
(Kaliber; övers: Einar Heckscher).

En enda av de cirka 30 böcker som amerikanen Thompson skrev fanns tidigare på svenska, utgiven av kioskdeckarförlaget Komet. Det är väl problemet: Thompson har ansetts för ”skräpig”, hård och tuff – ja, rå. Det stämmer: han kan skriva riktigt obehagligt och räligt. Men han är också en av de främsta författarna i den del av den hårdkokta genren som drar mot pulp.

Grifters KaliberAv titeln ”Mördaren i mig” framgår att temat är snarlikt det som Simon Kernick skulle knyta an till 55 år senare. Det gäller inte bara den här romanen utan det mesta som Thompson skrev. Han skildrar människans mörkaste skrymslen och vrår, det monster som finns i människan. Ja, i varje människa, också dig och mig. Vissa kan hålla monstret inlåst i en bur – andra klarar inte av det.

”Mördaren i mig” skildrar, ordagrant, en psykopat.  Lou Ford är polis med titeln vicesheriff i en liten stad i Texas. Snällare finns inte, tror folk, men han har en mördare i sig.  Ford bär på en ful hemlighet som får honom (minns kriminalinspektör Milne!) att ta rättvisan, om det nu är rättvisan, i sina egna mördarhänder.

”The Grifters” handlar om en småskojare, Roy Dillon, och en ännu större skojare, hans mamma Lilly. Också här skildras kampen mellan det goda och den växande, allt mer accelererande ondskan, inte inom mänskligheten utan i varje människa.

jesus-son---modernista-pulpSamma förlag har också låtit översätta och ge ut varsin nutida efterföljare: ”Jesus´ son” (Modernista Pulp; övers: Niclas Nilsson) av Denis Johnson och ”Psychosomatic” (Kaliber; övers: Einar Heckscher) av Anthony Neil Smith, bägge amerikaner.

De är både mer och mindre skrämmande. Författarna har vidgat förebildens perspektiv och samhälle, flyttat historier och personer fram till nutiden, när allting blivit värre ändå. De enstaka dårfinkarna och helgalningarna finns i flerdubbla upplagor och befolkar hela samhället.

SpychosomnicJohnsons jag-berättare liknas vid Jesus son i låten ”Heroin” med Lou Reed. Hamnar Guds barnbarn i verkliga situationer och stöter på verkliga människor eller finns de enbart i hans narkotikahjärna? Smiths otroliga huvudperson, Lydia, är en kvinna utan armar och ben, så hämndlysten på sin exman att hon blivit galen. Och så otrolig att övriga personer, från småtrixare till mördare, ju verkar helt normala.

Samtidigt skriver Johnson och Smith i en färdig form, en tidigare skapad litterär stil. De bemästrar den hårdkokta stilen, skriver tufft men skönt. Fast där finns också en aning av pastisch. Medan Thompson skapade en stil, eller skrev utan att veta hur han skrev och resultatet blev det som nu kallas noir. Hinnan mellan litteratur och verklighet är tjockare hos Denis Johnson och Anthony Neil Smith än hos Jim Thompson, där hinnan är så tunn att den knappt märks.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2008

Människor som anser sig vara förmer

Tony Parsons
Slaktaren i Highgate
övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Nu får Mark Billingham faktiskt se upp, för annars finns risken att Tony Parsons tar över som Englands bästa noir-författare.

Parsons deckardebut, ”Murder Bag”, var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och den andra titeln med Max Wolfe, ensamstående pappa och kriminalpolis i London, är bättre ändå.

slaktaren-i-highgateEn mer sammanhållen, tajtare berättelse, författad på den mest exakta, hårdkokta brittiska prosa. Just brittiska – eller engelska – för Tony Parsons skriver i genren brittisk polisnoir.

Och därmed också mer spännande och – inte minst – ännu mer otäck.

Det börjar med att (nästan) en hel familj (ordagrant) slaktas och fortsätter med överklassens nöjen, som småpojkar. Överhuvudtaget handlar det om människor (läs: främst män) som anser sig vara förmer än andra människor.

Det är som om Tony Parsons skildrar (sina egna, antar jag?) mardrömmar med verklighetsanknytning – snarare än själva verkligheten. Ibland går han över från noir och hårdkokt till pulp, övervåldsamt och rått.

Och då kan jag ibland rygga tillbaka (som att han också den här gången inleder med ett så våldsamt förstakapitel att man, så att säga, får försöka ta sig igenom det).

Han skriver med ett så ursinnigt patos att det kan gå överstyr men det balanseras upp av värmen mellan Wolfe och hans dotter. Vilket väl som (nästan) alltid är huvudtemat för Tony Parsons: den ensamma pappan och barnet.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(kortare version för Gota Media)

Mångtypiskt franskt

Pierre Lemaitre
Alex
(Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Pierre Lemaitre, annars manusförfattare för TV och film, har skrivit en dubbelt typisk fransk deckare.

Romanen ”Alex” spretar på alla de sätt som franska deckare brukar göra.

Dels kan författaren inte hålla sig till genren, thriller enligt omslaget, utan ”Alex” växlar mellan att också vara en utredande polisroman, nära på en procedurroman.

Som dessutom glider över i en psykologisk spänningsroman och ett bitande samhällskritiskt diskussionsinlägg.

Inte minst har Pierre Lemaitre skrivit in ännu en sån där fransk polis, kommissarie Camille Verhoeven i Paris, som är så osannolik att han med allt fler sidor man läser blir sannolik. (Tänk främst på Fred Vargas och hens kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.)

sekwa_alex-192x300Den lille Camille, inte ens en och en halv meter lång, kan tyckas förvirrad och långt utanför både deckargåtan och banan i sina analyser, tankar och funderingar men till sist blir det förstås han som får rätt.

Det är det ena, alltså det ena typiskt franska draget. Det andra är att ”Alex” också ansluter sig till den hårdkokta franska deckargenren. Också här med betoning på franska.

Inte alla franska deckarförfattare skriver mörkt och hårdkokt men de som gör det brukar vara mindre influerade av, låt säga, intellektuell amerikansk noir (med Raymond Chandler som exempel) och desto mer av pulp, den sortens deckare som i Sverige brukade kallas kiosklitteratur eller kioskdeckare.

Grovt, våldsamt, blodigt. Och just därför kanske mer på allvar. Litterär realism som verklig realism. Eller otrolig och overklig realism som blir trovärdig och verklig.

Och just i Frankrike – inte mindre intellektuell för det.

Åtminstone har jag fått för mig att Jean-Patrick Manchette, som beskrivningen främst stämmer in på, använde och omvandlade amerikansk noir och pulp till fransk kriminallitteratur på just det här sättet.

Rekommendation: Läs Manchette, om ni inte gjort det (och vågar).

Det är väl uppenbart Pierre Lemaitre inspirerats av Jean-Patrick Manchette i sin beskrivning av Alex Prévost, denna föränderliga kvinna som byter namn, peruker och utseende lika ofta som… ja, just peruker.

Alex, i romanens thrillerdel, är seriemördare. Hon slår, under olika namn, som olika kvinnor, med olika utseenden, ner människor – främst män – så de blir medvetslösa och nästan, nästan döda, innan hon häller koncentrerad svavelsyra i munnen på dem.

Då dör man. Garanterat.

Fast romanen ”Alex” börjar med att Alex kidnappas, kläs av naken, fängslas och placeras i en bur högt ovan marken, torteras av själva sammanhanget = fångenskapen.

Det krävs styrka av läsaren för att ta sig igenom den här första thrillerdelen. Lemaitre skriver, liksom Manchette, så mörkt att det inte går att upptäcvka någon väg ut, så svart att svärtan färgas röd som i – och av – blod.

Mitt råd: läs vidare, ändå.

För det kommer en förklaring, även om den dröjer till slutet. Romanen om Alex avslutas med något så annorlunda och märkligt, så kan det tyckas, som polisens försvar av den kvinnliga seriemördaren Alex.

Från en blandad pulpthriller och polisroman i procedurskolan till en lågmäld och därför ännu mer läsvidrig politisk vendetta mot (mans)samhället.

Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu. Nej, jag tror inte det. Och jag tyckte jag måste beskriva ”Alex” så pass ingående för att göra rättvisa åt den här mycket starka, den här brutalt drabbande, franska deckaren.

PS. Pierre Lemaitre har skrivit fler polisromaner om och med den lille kommissarien Camille Verhoeven. Översätt dem också! utbrister jag till förlaget Sekwa.

Fast ”Alex” är inte den första titeln i serien. Ännu en gång börjar översättningarna av en deckarserie en bit in i serien, inte från början. Men varför? utbrister jag också till Sekwa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson