Mörkt, tufft och hårt (och lite skräpigt)

Det damp ner två översatta deckare av amerikanen Jim Thompson, ”Grifters” och ”Getaway” (bägge utgivna av Modernista). Och jag uppskattar verkligen, det har jag skrivit tidigare, att förlaget Modernista – med sina återutgivningar av äldre deckare – ser till att bevara deckartraditionen. Ja, hålla den vid liv.

Men ”Grifters” har jag väl recenserat tidigare? tänkte jag. Förra gången den kom på svenska. När var det?

Jag sökte i datorn och upptäckte att någon recension hade jag nog inte skrivit, däremot en krönika om bland annat två deckare av just Thompson. Plus några liknande författare, senare efterföljare. Här är den krönikan, där jag nämner ett antal författare/titlar som förtjänar att sökas upp.

Vart tog förresten Simon Kernick vägen? Han skriver väl fortfarande? Varför översätts han inte till svenska längre?

***

Simon Kernicks debutdeckare, ”Handel med döden” (Bra Böcker; övers: Jan Risheden), börjar direkt, hårt och brutalt. Dennis Milne, kriminalinspektör i London, berättar ”en sann historia” om en pedofil och våldtäktsman, en våldtagen tioårig flicka och hennes far, som tar lagen i egna händer efter att våldtäktsmannen klarat sig undan straff. Pappan blir – däremot – anhållen och dömd för mordbrand och mordförsök på våldtäktsmannen.

Dennis Milne kommenterar sarkastiskt: ”Bättre att tio skyldiga män går fria än att en oskyldig blir inspärrad.” Polisen Milne har blivit så cynisk och avtrubbad att han också privat börjat se till att kriminella får sina välförtjänta straff.  Han straffar dem personligen och handgripligen: tar livet av dem.

Kan en sådan roman vara bra? Är det ens moraliskt att läsa den? För att inte tala om att skriva romanen!

Det är förstås omöjligt att läsa ”Handel med döden” som en stunds avkoppling och underhållning. Kernicks polisroman kräver läsarens aktiva och inte så lite obehagliga deltagande i en diskussion om brott och straff, om synen på rättssamhället. Vid läsningen uppstår – förhoppningsvis – en dubbel sensmoral: romanens kontra läsarens.

Simon Kernick skriver i genren neo noir. Snabbhistorik: Det började i USA på 1920-talet med pulp = skräplitteratur (science fiction, western och kioskdeckare) ur vilken den deckargenre som kallas hardboiled, alltså hårdkokt, växte fram.

I Frankrike användes benämningen noir om både film och litteratur med mörka, dystra stämningar. Ordet noir importerades sen till den anglosaxiska världen och används nu också i USA och England som benämning på hårdkokta deckare, filmer som romaner. Idag förekommer dessutom begreppen neo noir och neon noir (medan tuffa landsortsdeckare kallas country noir).

Raymond Chandler och Dashiell Hammett räknas i Sverige som den hårdkokta deckargenrens skapare och främsta företrädare. Men där är det stopp, knappast någon av alla övriga amerikanska deckarförfattare som var med om att utforma den hårdkokta genren har blivit kända i Sverige.

Och nästan lika illa är det med deras nutida efterföljare i den nya, hårdkokta vågen – eller trenden – som sköljt över USA och England från slutet av 70-talet och framåt. Alltför få nya, hårdkokta författare introduceras i Sverige och de som faktiskt fått böcker översatta (som George Pelecanos och Daniel Woodrell) har sällan uppskattats efter förtjänst, varken av Svenska Deckarakademien eller (deckar)kritikerkåren.

Varför? Det kan bero på att traditionen efter Sjöwall-Wahlöö står i vägen. Kritiker och andra svenska deckarläsare har fått för sig att samhälleliga – ja, socialrealistiska och politiska – romaner med eller utan ett poliskollektiv är den bästa – enda – kriminallitterära formen om det ska skrivas spännande och samtidigt verklighetsförankrade deckare.

Efter en osannolikt lång graviditet verkar det ändå som om det också i Sverige uppstått ett intresse för noir, hårdkokt och pulp. Ett eller snarare två tecken på detta är att just två deckare av amerikanen Jim Thompson från 1952 respektive -63 nu – äntligen! – publicerats av var sitt förlag, ”Mördaren i mig” (Modernista Pulp; övers: Johanna Mo) och ”The Grifters”
(Kaliber; övers: Einar Heckscher).

En enda av de cirka 30 böcker som amerikanen Thompson skrev fanns tidigare på svenska, utgiven av kioskdeckarförlaget Komet. Det är väl problemet: Thompson har ansetts för ”skräpig”, hård och tuff – ja, rå. Det stämmer: han kan skriva riktigt obehagligt och räligt. Men han är också en av de främsta författarna i den del av den hårdkokta genren som drar mot pulp.

Av titeln ”Mördaren i mig” framgår att temat är snarlikt det som Simon Kernick skulle knyta an till 55 år senare. Det gäller inte bara den här romanen utan det mesta som Thompson skrev. Han skildrar människans mörkaste skrymslen och vrår, det monster som finns i människan. Ja, i varje människa, också dig och mig. Vissa kan hålla monstret inlåst i en bur – andra klarar inte av det.

”Mördaren i mig” skildrar, ordagrant, en psykopat.  Lou Ford är polis med titeln vicesheriff i en liten stad i Texas. Snällare finns inte, tror folk, men han har en mördare i sig.  Ford bär på en ful hemlighet som får honom (minns kriminalinspektör Milne!) att ta rättvisan, om det nu är rättvisan, i sina egna mördarhänder.

”The Grifters” handlar om en småskojare, Roy Dillon, och en ännu större skojare, hans mamma Lilly. Också här skildras kampen mellan det goda och den växande, allt mer accelererande ondskan, inte inom mänskligheten utan i varje människa.

Samma förlag har också låtit översätta och ge ut varsin nutida efterföljare: ”Jesus´ son” (Modernista Pulp; övers: Niclas Nilsson) av Denis Johnson och ”Psychosomatic” (Kaliber; övers: Einar Heckscher) av Anthony Neil Smith, bägge amerikaner.

De är både mer och mindre skrämmande. Författarna har vidgat förebildens perspektiv och samhälle, flyttat historier och personer fram till nutiden, när allting blivit värre ändå. De enstaka dårfinkarna och helgalningarna finns i flerdubbla upplagor och befolkar hela samhället.

Johnsons jag-berättare liknas vid Jesus son i låten ”Heroin” med Lou Reed. Hamnar Guds barnbarn i verkliga situationer och stöter på verkliga människor eller finns de enbart i hans narkotikahjärna? Smiths otroliga huvudperson, Lydia, är en kvinna utan armar och ben, så hämndlysten på sin exman att hon blivit galen. Och så otrolig att övriga personer, från småtrixare till mördare, ju verkar helt normala.

Samtidigt skriver Johnson och Smith i en färdig form, en tidigare skapad litterär stil. De bemästrar den hårdkokta stilen, skriver tufft men skönt. Fast där finns också en aning av pastisch. Medan Thompson skapade en stil, eller skrev utan att veta hur han skrev och resultatet blev det som nu kallas noir. Hinnan mellan litteratur och verklighet är tjockare hos Denis Johnson och Anthony Neil Smith än hos Jim Thompson, där hinnan är så tunn att den knappt märks.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2008