Deckarloggfredag: Bellman som självaste Bellman?

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor
(alla CISTER MUSIC)

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa.

Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I Glimmande nymf (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten. Men en djävul anas på tungan.

Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad (”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det! Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås.

Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

När Victoria iakttog Hörby

Läser i ”Mitt stora vackra hat – En biografi över Victoria Benedictsson” (Polaris) av Elisabeth Åsbrink. Rätt spännande på flera sätt, både boken med sin titel och författaren/människan/kvinnan Victoria Benedictsson. Återkommer till den här biografin…

Medan jag läste kom jag att tänka på en text jag själv skrev om tjejen där bortifrån kröken från mig räknat, alltså Fårakroken bortom Frenninge och uppåt Skumparp och Hårderup, nämligen densamma: Victoria Bruzelius, gift Benedictsson, författarnamn Ernst Ahlgren.

Så jag lägger väl ut den texten igen. Dock, ett par påpekanden om texten:

Hörby museum med sin permanenta utställning om Victoria Benedictsson är tyvärr stängt sen rätt länge och SD, som styr i Hörby kommun, har ännu inte återöppnad museet.

Opsis Barnkultur, den enda tidskrift som Sverige hade om barn- och ungdomslitteratur, verkar nu likaså tyvärr nedlagd för gott. Det är allt bra sorgligt.   

***

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllop

Och när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

Victoriahuset

Därför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträtt

Eva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

Bengt Eriksson
Krönika i YA/KB 2018

Dan Turèll (1946-92), ett slags nekrolog

Nyligen var Deckarloggs red. i Köpenhamn för första gången på länge. Och jag tänkte på Dan Turèll, jag kommer alltid att tänka på Dan Turèll när jag är i Köpenhamn.

Jag gick genom Vesterbro – ett annat Vesterbro, åtminstone delvis, än på Turèlls tid. Också ett bättre? Kanhända det, på ett sätt men inte på ett annat.

Efter Köpenhamnsbesöket tog jag fram en av de texter – många, många – jag skrev om Dan Turèll. Jag kan ha varit hans största svenska fan. Jag träffade honom många gånger också. Han vägrade prata danska med mig, påstod att han inte förstod svenska. Så han pratade engelska.

Medan jag fortsatte att prata svenska. Det gick bra. Nog tusan förstod han! Jag minns honom också från en gång på Bokmässan i Göteborg där den råa amerikanska deckarförfattare Mickey Spillane deltog. Dan och jag konspirerade om Spillane. Vi hade samma åsikt om honom.

Jag minns också när jag skrev en längre text, så kallad essä, om Dan Turèll i en av de böcker om deckare och annan krimi som BTJ förlag gav ut. Vissa danskar som brukade skriva om Turèll i Danmark alltså blev sketasnea för att en svensk nu tog och skrev om Dan Turèll och hävdade att Turèll var bra! Fan deras uppgift ju, skulle ingen på här sidan Öresund lägga sig i.

Siffran i följande text om antalet böcker som Dan Turèll skrev är i underkant. Siffran växer hela tiden, år för år. För han skrev hela tiden, år för år. Dan Turèll gav ut så många böcker det inte går att hålla kom på dem. Glöm honom aldrig!

***

Min Dan Turèll-dag i København börjar med ett parti tärning på värdshuset Frederik VI i hörnet av Alhambravej och Frederiksberg Allé. Här intervjuade jag Dan Turèll, här knöt personalen hans slipsar, här avslutade Dan och dottern Lotus sina promenader, med öl och bitter till far och cola till dottern.

Som ungkarl bodde både Dan Turèll och hans alter ego – Den namnlöse journalisten i detektivromanerna – på Istedgade, ovanpå Stjernecafén. Men, för att använda det riktiga namnet, Comet Bar finns inte längre utan har ersatts av en indisk restaurang. Så istället fortsätter min Turèll-dag med ytterligare några öl hos Ronnies på Gasværksvej.

Jørgen Ram Pedersen med Dan Turèll bakom sig på Turèllsamlingen i Vangede filialbibliotek, en kort tågresa från centrala Köpenhamn. Dit kan man åka och kolla in ”alla” böcker som Turèll skrev med mera. Foto: Media I Morron I Dag

Det är som att stiga in i någon av Turèlls deckare, dikter eller krönikor i dagstidningen Politiken. Här finns de allesammans. Ronnie står själv bakom disken och vid borden syns Don Dobbeltliv, Swing, Stof-Svend, Gamle Henry, Tågernes Kaj, Frankie & Mette, Lomme-Harry och så vidare.

De har förstås andra namn, men de känns igen. Dessa skröpliga människor, på gränsen mellan proletariat och trasproletariat, som befolkar Dan Turèlls böcker, befolkar också stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn.

Jag reser mej för att gå. Också mannen vid bordet intill reser sej. Kostym, hatt, slips. Han är misstänkt lik Dan Turèll. Det är Den namnlöse. Osynlig går han brevid mej genom byen. Hans fötter känner vägen ”precis som en häst kan komma ihåg en väg”. Själv måste jag slå upp en av deckarna, ”Mord ved Runddelen” / ”Mord på måndag”, för att hitta vägen: Strøget, Købmagergade, Nørreport, Nørrebrogade…

I romanen fortsätter Den namnlöse till Nørrebros Runddel (där han hittar ett kvinnolik), men jag svänger till vänster in på Kapelvej, vid Assistens kyrkogårdens mur. Här är Dan Turèll (1946-93) begravd, liksom H.C. Andersen, Søren Kirkegaard, Michael Strunge, Ben Webster med flera.

I Kapellet pågår en utställning om författaren Dan Turèll. Lokalen är perfekt, för det är inte en utställning – det är en vaka, en minnesstund. Hans ande är så närvarande att den andas. Flera besökare har tårar i ögonen.

Den ensamma, röda IBM-skrivmaskinen med ett sista manusblad, den lika tomma frisörsstolen, slipsarna, alla bokomslagen (sammanlagt gav han ut 87 böcker; dikt- och novellsamlingar, journalistik, romaner)…

Högtalarnas jazzmusik ackompanjerar skärmarnas berättelse om Dan Turèll: från 60- till 90-tal, från pojke till man, från hippie till familjefar, från poet till deckarförfattare. Det räcker att läsa namnen på Turèlls ”idoler” inom musiken och litteraturen för att förstå vilken ovanlig människa och författare han var: T.S. Eliot nämns samtidigt med Allen Ginsberg och Raymond Chandler, Charlie Parker med Grateful Dead och Gustav Winckler.

Turèll-dagen avslutas med att jag tar en Codan-bil (Turèlls favorittaxi) till Café Dan Turèll på Stora Regnegade. Också här hänger bokomslagen på väggen, men tog Turèll någonsin en bitter på ”Café mej själv”, som han sa, när han inte använde benämningen ”Café min bare røv”?

Men jag sitter här, bläddrar och läser i Peder Bundgaards vänporträtt av Dan Turèll, ”Superdan” (Borgen). Ögonen stannar på ett foto av Dan och hans far, elektrikern Helmuth Turèll. Ur minnet kan jag citera en av de dikter som Dan skrev till sin far: ”… somme tider tror jeg bare jeg har arvet din drøm, Far / din 1920 Nørrebro drøm att blive digter…”

Begreppet arbetarförfattare är fyrkantigt som en tegelsten (helst ska författaren också ha murat några). Men det var Dan Turèll: en arbetarförfattare. Han visste vad som gjorde människan mänsklig: skröpligheten. Detta var hans genomgående tema, i litteraturen och livet.

Fyra deckare och en bok om varulvar (?) har översatts till svenska. Det är allt. (Räkna själv: 87-5 = ?) Vad ska vi med en tåg- och bilbro till, när intresset för en kulturbro är så litet att den kanske mest egensinnige författaren och – definitivt – den främsta Köpenhamnsskildraren i dansk nutidslitteratur inte kan läsas på svenska?

Att rikta uppmaningen till de stora förlagen i Stockholm är väl meningslöst, men här är en uppmaning till Bakhåll, Ellerström, LeanderMalmsten och övriga sydsvenska bokförlag: låt genast översätta och sammanställa en samlingsvolym som presenterar Dan Turèll – poeten, författaren, journalisten, alltsammans – för bokläsarna i Sverige!

Bengt Eriksson
Publicerat i dagstidningen Arbetet nångång mot slutet av dess levnad

Fem Dan Turèll-favoriter:

Vangede Billeder (Gyldendal, 1975)Självbiografisk berättelse om uppväxten i Vangede.
Storby-Trilogien (Borgen, 1993) Samlingsvolym med storstadsdiktsamlingarna Drive-in Digte, 3-D Digte och och Storby-Blues från 1977.
Mord i Mørket (Borgen, 1981) Första ”krimin”, finns också på svenska med titeln Mord i mörker (Bonniers, övers: Anders Hammarqvist).
Pas på pengene (Mega, 1993) CD tillsammans med Halfdan E. Nielsen.
Dan Turèll i byen for sidste gang (Borgen, 1994) Sista samlingen med Köpenhamnskrönikor från Politiken.

Sapfo kör norrut

Eftersom jag tidigare idag la ut en längre text om Sapfo (urkärlekspoeten) och Anne Carson (filolog, Sapfo-tolkare och poet) samt mig själv (vad jag nu är) så kunde det kanske passa också med en översatt dikt av Anne Carson, om just Sapfo (och Anne)?

***

Jag såg två vita hästar,
i ett hörn av ett fält,
i skuggan,
de hade sökt sig till skuggan,
tankfulla.
de såg inte på varandra utan förbi,
höll sina huvuden nära, deras huvuden jämsides
så stod de
som de hade stått många gånger,
tusentals gånger,
i svaga och starka stunder,
lätt darrande,
en sval bris gled nedåt längs äppelgrenarna eller
Allt detta
du rev upp ett hål, stack in ena armen, vred om tändningen…

Anne Carson
Tolkning: Bengt Eriksson

Kajsa Grytt på Garaget

Eftersom det är fredag… så skulle det väl också kunna vara Musikfredag på Deckarlogg.

Jag håller på och skriver en krönika om Kajsa Grytt, utifrån hennes solokonsert nyligen på Garaget i Hammenhög, till nästa nummer av Hifi & Musik. Den krönikan får ni vänta på att läsa tills tidningen är tryckt och distribuerad.

Men så länge kunde det kanske passa med ett par, tre foton på Kajsa Grytt när hon sjöng och spelade till egen elgitarr på just Garaget i Hammenhög.

Samtliga foton: Bengt Eriksson / Media I Morron I Dag

Deckarloggfredag: Sapfo, Anne Carson och jag

Nej, Anne Carson presenterade inte Sapfo för mig. Sapfo och jag möttes långt tidigare: på en sida i den lärobok, ”Dikt och tanke”, som jag fick när jag 1963 började på gymnasiet. Vi umgicks några år men kom sen ifrån varandra, tills vi återsågs över 50 år senare. Då hade du fått sällskap av din yngre väninna, Anne.

Fast yngre och yngre. Den grekiska urkärlekspoeten Sapfo må ha fötts på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning och den kanadensiska filologen, författaren, poeten, översättaren och kritikern Anne Carson föddes 1950 i Toronto – men vem av dem som är yngst kan ändå vara svårt att avgöra. Sapfo är ju evigt ung. Och Anne verkar bli allt yngre och fräckare. 

Anne Carson: ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (2002)

Det är i alla fall så jag ser och läser dem. Som samtida med varandra – och mig. Sapfo är och förblir en poet i den eviga samtiden. Anne Carson är översättaren och tolkaren av denna evigt pågående samtid, från den grekiska antiken till idag, som Sapfos dikter och fragment förmedlar. Så långt tillbaks och ändå nu, just nu. Någon  helt annanstans och ändå här, precis här.

Anne Carson har också blivit den referens och hållpunkt, som snart sagt alla som översätter och tolkar Sapfo måste förhålla sig till. Detta gäller oavsett land och språk, inte minst Sverige och det svenska språket. Hon har en så egen syn på filologi (mer som poesi och filosofi), antikens historia och poeten Sapfo att jag undrar hur hon tagits emot om hon inte verkat i den nordamerikanska universitetsvärlden utan varit en svensk student. Hade Anne Carson kunnat doktorera i Lund?

Som när hon i introduktionen till sin allt mer normsättande tolkningsvolym ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (utgiven 2002) slår fast (min översättning) att ”Sapfo var musiker.” Trots att Anne Carson ju vet att det vet man inte. Ingen kan säkert säga hur Sapfos dikter (sånger?) framfördes. Men Carson fortsätter, lika istadigt som självklart: ”Hennes poesi var sångpoesi, den komponerades för att sjungas till lyra.”

Varför skriver hon så? Det är ju inte mot bättre vetande utan tvärtom: hon skriver med allt sitt vetande. Med sin kunskap skriver hon mot kunskapen. Jag gillar det. Att hon ifrågasätter, sig själv och andra, ifrågasätter feghet, både vad gäller att översätta poesi och att bedriva forskning.   

Magnus William-Olsson / Vasilis Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005)

När jag för några år sen tyckte att också jag skulle våga nytolka Sapfos dikter och fragment till svenska, då blev Anne Carson min – virtuella – redaktör. Hon stod liksom och tjuvkikade på vad jag översatte och skrev. Men Carson var inte den sortens redaktör som pekade finger och kommenderade ”korrekt språk” utan hon ropade entusiastiskt: Ta i mer! Mer ändå! Fega inte! Försök hitta ett ännu häftigare ord som är både nutida och historiskt.

Filologi kan beskrivas som lingvistik med mera: inte enbart språkstudier utan studier i språket, kulturen, samhället och livet. Till en början handlade filologi om antikens Grekland och Rom. Efter att även moderna språk och kulturer hade börjat studeras uppstod två grenar: (modern) filologi respektive (gammal) klassisk filologi.  

Fast olika filologer i olika språkområden har olika åsikter om dessa rubriceringar och indelningar. Vilket innebär: ett ypperligt vetenskapligt fält för någon så poetisk och fantasirik som Anne Carson! (Utan att tveka kan hon ju förena Sköna Helena och Marilyn Monroe till en och samma person: Norma Jeane Baker av Troja.) 

När jag menar att Sapfo är evig och samtida så är hon det inte bara för mig utan för alla – även om alla inte vet om det. Sapfo lär ha levt och diktat – främst om sin och andras kärlek till män som kvinnor men också om sin eventuella dotter och sina lika eventuella bröder, mäktiga familjer, resor och krig – i staden Mytilene på den grekiska ön Lesbos från, ungefär, år 630 till 570 före Kristus.

Jesper Svenbro: ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018)

”Lär ha”, eftersom nästan inget är känt om Sapfo. Det enda eftervärlden vet är vad som står i de diktfragment och någon enstaka dikt som nedtecknades  sådär 300 år efter hennes död. Ändå lever Sapfo, fortfarande. Hon diktar och sjunger, ännu.

Så som Sapfo beskrev kärleken, så har en lång rad efterföljare – till exempel de skrivande poeterna Harriet Löwenhjelm, Edith Södergran, Karin Boye, Ann Smith och Dorothy Parker, liksom sångpoeterna Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Melissa Horn, Françoise Hardy, Bob Dylan och Leonard Cohen, för att nämna några – också upplevt kärleken, diktat och sjungit om den.

Sapfo sammanfattar koncist med två rader i fragment 41: ”jag vet inte vad jag ska ta mig till / med mina motstridiga känslor” (min översättning). Ja, det räcker med ett enda, dubbelbetydelsefullt ord: ”bitterljuvt” eller ”ljuvbittert”. Hur många kvinnor och män har inte upplevt och känt likadant genom de drygt 2 500 åren efter Sapfo? Oräkneliga är de skrivande och sjungande poeter som uttryckt kärlekens dubbla känsla i dikter och sånger.

Ja, gå själv in på någon strömningstjänst för musik, sök på ”bittersweet” och se hur otroligt många titlar på låtar och skivor som kommer upp.

”Ingen som älskat har några invändningar”, intygar Anne Carson i sin boklånga essä om begreppet ”Eros – Den bitterljuva” (på svenska 2020) – eller ”Eros the bittersweet” (1986), som originaltiteln lyder. I boken betonar akademikern och forskaren Carson att poeten Sapfo satte ihop ordet i omvänd ordning – alltså ”ljuvbitter” – och redogör för att Sapfo menade att känslorna är samtidiga.

Bengt Eriksson: ”Sapfo på nytt” (2020)

Fast det undrar jag, om det i förälskelsens ögonblick är möjligt att känna så dubbelt på en och samma gång. Om inte den ena känslan måste komma i alla fall något lite före den andra. Och det verkar också poeten och översättaren Carson ha undrat, för i sin tolkning av Sapfos fragment 130 valde hon att beskriva kärleken som   ”sweetbitter unmanageable creature”.

Förresten kunde det kanske vara lite intressant att jämföra med några av de senaste årens svenska Sapfo-tolkare, se hur de förhållit sig till Sapfo, Anne Carson och den bittra och ljuva, ljuva och bittra kärleken?

Översättningen ”bittert ljuvliga, oregerliga djur” använde Magnus William-Olsson och Vasilis Papagheorghiou i boken ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005), ”ljuvligt stingande, obetvingliga djur” översatte Jesper Svenbro i ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018) och ”detta ljuva, bittra odresserbara djur” översätter Bengt Eriksson (det är alltså jag) i ”Sapfo på nytt” (2020).  I år har William-Olsson och Papagheorghiou återkommit med nytolkningar av sig själva i boken ”Sapfo – Dikterna och fragmenten”. Nu lyder deras översättning: ”bitterljuva, oregerliga djur”.

Läsare, läsare på stolen där. Säg vilken tolkning som den bästa är?  

Anne Carson har kommit allt närmare Sapfo, så nära att jag ibland kan få för mig att hon är Sapfo. Eller så är de bara (som om det vore så bara) bästa väninnor, i tankarna, känslorna och livet. Liksom Anne Carson blev min redaktör har Sapfo, bakom axeln och i hjärtat, blivit Annes redaktör och väninna – att samtala med om kärlek, män och kvinnor, livet och tiden.

Men väl knappast formen, den litterära formen? Anne Carson skriver inte som Sapfo, hennes dikter använder inte sapfisk strof. Vad Sapfo lärt Anne är att vara modig och våga, i forskning som i diktande. Jag tror det är Sapfo, som fått allt mer att flyta ihop allt mer hos och för Carson: tiderna och formerna, sakprosan och poesin.

William-Olsson / Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikterna och fragmenten” (2022)

Anne Carson är en modern filolog och en klassisk filolog, på samma gång. Hon är också poet och filolog, samtidigt. Hennes essäer blir poesi och dikterna är filologi. Bevis på detta kan bland annat hittas i böckerna ”Lediga män” (på svenska 2020, i original 2000) och ”Norma Jeane Baker av Troja” (2021/2019).

I den förstnämnda – ordagrant en filologisk diktsamling – handlar flera dikter om ett TV-program där Sapfo tydligen ska medverka. En av dikterna inleds: ”Sapfo sminkar sig kl. 5 på morgonen i skogen invid hotellet”. En annan dikt, dessutom benämnd ”Essä om vad jag tänker mest på”, innehåller följande rader: ”Som ni vet är filologins främsta uppgift / att reducera glädjen som en text förmedlar / till en slump”.

Fler som Carson möter i dikterna: Thukydides, Virginia Woolf, Catullus, Lasaros, Edward Hopper, Freud, Cathérine Deneuve…

Den andra boken – en pjäsmonolog eller ett operalibretto, texten har också blivit uppförd som musikteater – är den gamle greken Euripides antika drama om Helena, omtolkat av Anne Carson. Hon låter Helena av Sparta förvandlas till Marilyn Monroe, alias Norma Jeane Baker, och förflyttas från Troja till en svit på lyxhotellet Chateau Marmont i Los Angeles. Även Arthur Miller och Truman Capote förekommer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Kommunalt kulturprogram

Som du ser var det några år och val sen jag skrev följande. Men tyvärr är det lika aktuellt fortfarande.

Kolla och bocka av – vilka av dessa punkter har politikerna genomfört i din kommun? Och det finns fler, många fler, punkter som kunde tillfogas i ett kommunalt kulturprogram.

***

Dagens krönika innehåller några punkter ur ett kommunalt kulturprogram för valfritt parti (bara att ta till sig, om något lokalt parti vill och vågar) och en imaginär kommun, som till exempel kan vara Ystad, Simrishamn, Tomelilla, Skurup eller min hemkommun Sjöbo.

§ 1. Kultur är idrott, gymnastik och motion för hjärna, hjärta och själ. Kommunen ska verka för att dess invånare får tillgång till minst ett kulturellt motionspass per dag. Av kommunens budget ska lika mycket satsas på kultur som på sport- och idrottsverksamhet.

§ 2. Också kulturell motion bör starta i tidig ålder, på dagis, i skol- och förskoleverksamheten. Olika former av kultur som bedrivs och utövas i kommunen ska integreras i undervisningen genom att lärare och elever besöker bibliotek, utställningar av konst och hantverk, teater- och musikarrangemang.

Kommunen ska även agera för att fler estetiska ämnen blir obligatoriska i undervisningen med mottot att det är lika viktigt med daglig kulturell motion för skolelever som med fysisk aktivitet.

§ 3 Kulturskolan, en breddning av den tidigare musikskolan med både musik och annan kultur, ska vara tillgänglig för alla elever som vill delta. Att delta i kulturskolan bör helst vara gratis, annars ska kostnaden för elever/föräldrar sättas så lågt att ingen tvingas avstå av ekonomiska skäl.

Kulturskolans utbud ska vara tillgängligt för barn och ungdomar i hela kommunen, oavsett var de bor. Därför är det viktigt att kulturskolans verksamhet inte enbart finns på centralorten utan utlokaliseras till mindre orter i kommunen. Det kan ske genom skapa själv-verksamhet – som repetitionslokaler för musik och teater – där kommunen och kulturskolans lärare samarbetar med studieförbund, lokala kulturföreningar och byalag.

§ 4 Kommunen ska ge finansiellt och praktiskt stöd till kulturföreningar vid arrangemang av teater och musik, visning av konst och film med mera inom kommunen. Också i detta sammanhang är det viktigt att kommunen verkar för att dess samtliga invånare, också utanför centralorten, har möjlighet att delta i kulturella arrangemang och verksamheter. Det kan ske genom en kommunal kulturbuss som hämtar upp besökare i olika delar av kommunen vid kulturarrangemang på centralorten. Kommunen ska ge extra ekonomiska bidrag till teaterföreställningar, konserter, konstutställningar med mera på mindre orter i kommunen.

§ 5 I kommunen ska finnas bibliotek och konsthall samt andra utställningslokaler, teater- och biosalong.

Huvudbiblioteket har som uppdrag både att värna sin samling och köpa in nya böcker, skivor och tidningar/tidskrifter. Äldre böcker är en del av kulturarvet och får inte säljas utan ska samlas i ett utbyggt boklager. Att köpa in alla böcker som låntagare kan vilja läsa kommer aldrig att vara ekonomiskt möjligt. Det är därför av stor vikt att biblioteket informerar om nya böcker som finns tillgängliga på andra bibliotek och gör det enkelt att fjärrlåna dessa böcker. Fjärrlån ska vara gratis.

Också tidnings/tidskriftsavdelningen är en viktig del av biblioteksverksamheten. Utbudet ska vara brett såväl ämnesmässigt som politiskt med särskild inriktning på tidningar/tidskrifter från närområdet och de platser och länder som kommunens invånare kommer ifrån.

Genom att skolbiblioteken också blir folkbibliotek med inriktning på både elever och vuxna låntagare kan kommunen permanenta filialbibliotek på flera orter i kommunen.

Kommunens konsthall har hög målsättning. En utställning på ett galleri är ofta kostsam för konstnären, medan kommunen kan erbjuda gratis utställningslokal. Kommunens konsthall bör ordna utställningar med såväl intressanta lokala konstnärer som uppmärksammade konstnärer i övriga Sverige och utomlands.

§ 6 Även människor som arbetar heltid inom konstnärliga yrken ka ha låga inkomster. Kommunen ska inte bidra till att hålla nere inkomsterna. I praktiken betyder det att författare, vid skolbesök eller bokprat på bibliotek, och konstnärer, vid utställningar i konsthallen, inte ska medverka gratis utan ha ersättning enligt konstnärliga organisationers rekommendationer.

Konstnärligt arbete är också ett arbete som kommunen ska betala för. Kommunen bör dessutom sträva efter att bli försökskommun – för hela Sverige – vad gäller att yrkesarbetande inom konstnärliga områden skattebefrias för de första 100 000 kronorna av den skattegrundande inkomsten.

§ 7 Kommunen ska verka för att kulturutbudet speglar mångfalden i kommunen (och Sverige).

Och så vidare och med mera – som bredband i hela kommunen, kommunala graffitiväggar, tillgängliggörande av kommunalt inköpt konst… – i ytterligare ett antal paragrafer…

Valaktuellt på nattygsbordet

1) Sydsvenskans påläste och formuleringssäkre kulturjournalist Per Svensson har skrivit en essäistisk pamflett, ”Vasakärven och järnröret” (Weyler), om ”den långa skuggan” från 30-talets akademiska Lund till dagens Sverigedemokrater; från ”judefrågan” till ”massinvandring”.

2) Victor Lundberg har gjort en vetenskaplig historisk studie, ”En idé större än döden” (Gidlunds), om den nazistiska Lindholmsrörelsens försök att under 1930- och 40-talen locka till sig ”vanligt folk” och arbetare för att skapa en fascistisk arbetarrörelse i Sverige.

3) Samma nödvändigt återkommande ämne, likt ett livspolitiskt mantra, om just livet och politiken, om oss (inte ”vi och dom”), här och där. Kristian Lundberg träffar mig alltid mest smärtsamt när han diktar poesi, som i nya samlingen ”Vi är de döda, nu snart” (W&W).

Bengt Eriksson
Lite kortare i Ystads Allehanda 2014

Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggs musikextra: apropå Håkan

Ja, apropå Håkan Hellströms sjutton konserter på Ullevi och tjattret om Greta Thunbergs medverkan (kommentar: Lyssnar inte folk på musiken dom hör?) letade jag reda på den här gamla recensionen och lägger ut…

***

Håkan Hellström
För sent för Edelweiss
(Virgin/Emi)

Varför blir man så glad när man hör Håkan Hellström? Så upprymd! Ja, upplyft!

För att det verkar som om han själv haft så kul, förstås.  Vid inspelningen av nya albumet lär han ha slitit ut en handfull tekniker. Det förstår jag. Vilken studiotekniker vill att det ska låta så här Spela själv-spontant, som om alla bara gått in och lirat lite på skoj?

Ös och larm! Och vilka ojämna nivåer på sång och instrument.

Hellström sjunger om sin nygamla hemstad Göteborg och lånar som vanligt från halva rock- och pophistorien. Till exempel har ”Zigenarliv Dreaming” blivit en parafras på ”Bängen trålar” av/med Nationalteatern.

Förresten anknyter hela albumet till en proggig tradition från Göteborg. Nej, inte den fyrkantigt rockiga och stenhårt politiska utan den anarkistiska traditionen, där uttrycksviljan besegrade kunnandet, efter Love Explosion, Smutsiga Hundarna och faktiskt just Nationalteatern.  (Tillägg 2022: Och idag Franska trion…)

Hellström hävdar att han aldrig tänkt en politisk tanke. En definitionsfråga. Sångperspektivet är genomgående underifrån. Han minns att ”det tog hårt” på en kompis med två barn att få sparken från Pååls bagerier och påminner sig själv om att ”parkbänken e aldrig långt borta”. 

Sista spåret, ”Inte skyldig nån nåt”, är en hyllning till rocken som uppror: rock´n´roll, 60-talspop, progg och punk. ”Bebapelula” sjunger Håkan Hellström (och ”citerar” Gene Vincent).

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2008