Perssons döende alter ego

Ser att Leif G.W. Persson nu också tilldelats brittiska The CWA International Dagger-award för romanen ”Den döende detektiven” (utgiven Sverige 2010).

På samma roman bygger förresten en svensk TV-serie som kommer att börja visas i januari 2018. Så här skrev jag om ”Den döende detektiven” när romanen gavs ut i Sverige.

***

Leif GW Persson
Den döende detektiven
(Albert Bonniers)

Ingen skriver bättre svenska polisromaner än Leif GW Persson! utbrister jag när jag läser första, andra, tredje, fjärde, femte kapitlet i hans nya polisroman ”Den döende detektiven” (Albert Bonniers). Eller som han själv i Sjöwall/Wahlöö-tradition kallar berättelsen: ”en roman om ett brott”.

Men ungefär där, efter 50-60 sidor, börjar berättelsen ändå att sega. Hur bra Persson än skriver – få svenska deckarförfattare håller högre stilistisk nivå – så går det för långsamt, blir för omständligt och utförligt.

layoutKunde inte Leif GW Persson ge tusan i att snacka smörja i pressen om Björn Ranelid och ägna tid åt att stryka ner och korta? Då hade Perssons nya ”roman om ett brott” kunnat bli ännu bättre. Den är bra och läsvärd nu också, men romanen kräver (allför?) mycket av sin deckarläsare: stort intresse, gott om tid och uthållighet.

Lars Martin Johansson, tidigare och återkommande chef för Rikskriminalen, polisen som kan ”se runt hörn”, fast nu är han pensionerad, skulle ha varit på sitt sommarställe i Roslagen men måste åka in till stan för ett möte på banken. På tillbakavägen stannar han vid Stockholms bästa korvkiosk (Günters på Karlbergsvägen) och köper en så kallad zigenare med surkål och senap.

Sätter sig i bilen för att käka – och får en isdubb i nacken. Bildligt. Precis så känns det. Allt blir mörkt. Det är romanens inledning, det är också början till slutet för polisen som kunde se runt hörn. Lyckligtvis har en piketbuss stannat vid samma korvkiosk: snabbt in med Johansson i piketen för transport – blåljus på! – till akuten på Karolinska.

Under sjukhustiden och konvalescensen hemma ägnar sig Johansson åt att lösa ett tyvärr preskriberat brott (en pedofil och mördare har klarat sig undan polis och rättvisa). Alltså det vanliga temat i Leif GW Perssons romaner: om bara poliserna varit lika klyftiga som Persson själv så hade många fler rövare suttit inne.

Trovärdigt berättat, i alla fall tror jag att någon före detta polis á la Johansson/Persson (nog finns här en del självbiografiskt?) med lite hjälp från likaså pensionerade kollegan Jarnebring hade kunnat lösa det här brottet. Johansson lägger, sida för sida, bit för bit, ett pussel där bilden av Yasmine, 9 år, framträder allt mer. Jasmine försvann den 14 juni 1985 på väg mellan sin mamma och pappa, våldtogs och mördades. För 25 år sen och nu är brotten preskriberade, pedofilen, våldtäktsmannen och mördaren går fri.

Bibeln, t om Gamla testamentet, citeras gång på gång i Leif GW Perssons nya roman. ”Öga för öga… (Andra Mosebok, 21:24) står det innan berättelsen ens hunnit börja. Citatet förlängs, varieras och poängteras: ”Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot…” Precis före slutet kommer ett sista citat: ”Visa ingen förskoning…” (Femte Mosebok, 19:21).

Det här är något annat och nytt som tillkommit i ”Den döende detektiven”. Har Leif GW Persson blivit mer reaktionär? Ska romanens ”budskap” verkligen tydas så som jag tyder det: preskriptionstiderna för brott måste avskaffas och lyckas inte polisen få fast brottslingarna så får rättvisa skipas på annat sätt.

Tycker kriminalprofessorn och deckarförfattaren så här, numera? Det är åtminstone den diskussion som både Persson och hans alter ego polisen Johansson för med sig själv(a), romanen igenom. Och därmed också – med läsarna.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010

Annonser

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

När britter väljer nordiskt

Recenserar den på svenska nya polisromanen “Kolibri” av finskan Kati Hiekkapelto (recensionen kommer i Gota Medias tidningar) och fick anledning att kolla upp deckarpriset Petrona Award, dit nämnda roman var nominerad ett tidigare år.

Petrona Award – läs HÄR om priset och varför det heter som det heter – är ett brittiskt deckarpris som årligen delas ut till ”The Best Scandinavian Crime Novel of the Year”. Alltså nordiska deckare i översättning till engelska.

Petrona AwardKati Hiekkapelto har nominerats också i år, för en annan roman i samma serie som ”Kolibri”. De sex nominerade kriminalromanerna/författarna är:

”The Exiled” av Kati Hiekkapelto, övers: David Hackston (Orenda Books; Finland)
”The Dying Detective” av Leif G.W. Persson, övers: Neil Smith (Doubleday; Sverige)
”The Bird Tribunal” av Agnes Ravatn, övers: Rosie Hedger (Orenda Books, Norge)
”Why Did You Lie?” av Yrsa Sigurđardóttir, övers: Victoria Cribb (Hodder & Stoughton, Island)
”Where Roses Never Die” av Gunnar Staalesen, övers: Don Bartlett (Orenda Books, Norge)
”The Wednesday Club” av Kjell Westö, övers: Neil Smith (MacLehose Press, Finland)

Observera att två nominerade kommer från Norge och likaså två från Finland men att ingen deckare från Danmark har nominerats. Något skumt fast det kan bero på förlagen (vilka titlar som översätts) förstås.

Tre av de sex har jag läst.

Perssons är en av hans bästa, tycker jag. Staalesens är också, fortfarande så här långt fram i serien, en av de bästa med privatsnoken Varg Veum. Att Westös historiska roman om 30-talets Helsingfors räknas som deckare i Storbritannien, lite förvånad blev jag. Men visst, om man använder benämningen krimi så.

Övriga tre får jag skaffa och läsa.

Lite extra intressant ju hur ”Nordic Crime” uppfattas utomlands. Ofta på ett annat sätt, än i hemländerna. I Storbritannien har t ex Camilla Läckbergs deckare kallats  psykologiska kriminalromaner.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Deckarnominerade till Visby

Deckarfestivalen Crimetime Gotland (går av den så kallade stapeln i Visby den 3–5 augusti 2017) har offentliggjort årets nominerade svenska deckardebutanter respektive barndeckare till Crimetime Specsavers Award. Nämligen:

Crimetime Specsavers

2017 års deckardebut
Åsa Avdic, för ”Isola” (Natur och kultur, 2016).
Lina Bengtsdotter, för ”Annabelle” (Forum, juni 2017).
Tobias Olsson, för ”Av samma blod” (Wahlström & Widstrand, 2016).
Marie Bengts, för ”En sax i hjärtat” (Albert Bonniers, 2017).
Anna Bågstam Ryltenius, för ”Stockholm Psycho” (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

2017 års barndeckare
Kristina Ohlsson, för sin nya skräckserie med senast utkomna bok ”Varulvens hemlighet” (Lilla Piratförlaget, april 2017).
Martin Widmark och Christina Alvner, för serien om Nelly Rapp, senast utkomna bok ”Nelly Rapp och gastarna i skolan” (Bonnier Carlsen, 2017).
Ingelin Angerborn, för Mebeltrilogin, med sista delen ”Fyr 137” (Rabén & Sjögren, maj 2017).
Mats Strandberg och Sofia Falkenhem, för serien om Monstret Frank, senast ”Monstret och människorna” (Rabén och Sjögren, april 2017).
Katarina Genar och Alexander Jansson, för serien om ”Mystiska skolan med senast utkomna bok ”Spöket i biblioteket” (Bonnier Carlsen, juni 2017).

Har Deckarloggs medarbetare läst samtliga? Många, ja. Men nej, inte riktigt alla. Som ni ser har inte samtliga nominerade heller hunnit publiceras ännu.

Deckarlogg lär återkomma med åsikter om både det ena och det andra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Kvinnlig svensk klassikerspalt

När det kommer så många nya kriminalromaner är det lätt att glömma bort att det också finns äldre deckare som är väl värda att upptäcka och läsa – eller återupptäcka och läsa om.

Leta bakåt i deckarhistorien, gärna bland deckare som skrivits av kvinnliga författare och varför inte svenska deckare.

Maria Lang, vår första och största deckardrottning, fick en renässans nyligen när böckerna började filmatiseras.

Samtidigt återutgavs några titlar, bland annat hennes debut från 1949, ”Mördaren ljuger inte ensam (Norstedts)”, där amatördetektiven och litteraturforskaren Puck Bure introduceras.

Lang Ofärd i husetÄmnet för kriminalintrigen var annorlunda och modernt för sin tid: homosexualitet. Fast andra Maria Lang-deckare är både mer typiska och faktiskt bättre, som ”Kung liljekonvalje av dungen” och ”Ofärd i huset bor” (endast på antikvariat eller bibliotek).

Den förstnämnda skildrar kärlek och andra kontroverser i småstaden Skoga (= Nora) och den andra är en kvinnoroman, där kommissarie Christer Wijk möter operasångerskan Camilla Martin.

Kerstin Ekman har haft två deckarkarriärer.

Ekman 30 meterDen senare kan dateras till 1999, då Deckarakademin utsåg ”Händelser vid vatten” (Bonniers) till årets bästa svenska kriminalroman. Men redan när Ekman debuterade 1959 så var det med en deckare: ”polisromanen 30 meter mord. ”

Hon skrev sig igenom och ut ur genren, från poliser och pussel till psykologiskt.

Hennes språk var – redan då – en njutning. Sju deckare blev det, innan hon 1967 övergick till annan litteratur.

Tidiga Ekman-deckare har man fått leta efter på bibliotek och antikvariat men nu finns ”30 meter mord”, ”Kalla famnen”, ”Han rör på sig”, ”De tre små mästarna” och ”Dödsklockan” återutgivna som e-böcker (Bonniers).

Trosell YtspänningDagens kriminallitterära kvinnovåg tog fart när Polonipriset i slutet av 90-talet började delas ut till kvinnliga debutanter.

Till exempel inleddes Aino Trosells deckarkarriär med att hon 1999 Poloniprisades för boken ”Ytspänning” (Dejavu). En spännande – ja, ordagrant hudnära – thriller om en kvinna i den mest manliga arbetsmiljö: en dykarklocka i Nordsjön.

Alvtegen SaknadKarin Alvtegen är en annan av de nya, personliga deckarförfattarna. Och ”Saknad” (Brombergs pocket) måste nog vara hennes bästa och mest spännande deckare.

Genre: ett slags folkhemsnoir. Det börjar med att Sibylla Forsenström, 32 år, uteliggare i Stockholm och bokens huvudperson, hamnar mitt i ett mord på Grand Hôtel.

Emma Vall KattjaktEmma Vall (pseudonym för Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström) skrev fem deckare åren 1998-2002.

Huvudperson: Amanda Rönn, modig och tuff, kvinnlig och mjuk ung tjej i Doctor Martens-kängor. Miljö: Sundsvall.

Småstaden placeras i nutiden, nationellt och internationellt. Det mysiga blir spännande – ja, otäckt.

Börja med första titeln, ”Kattjakt” (Alfabeta), där utsiktstornet på Norra berget sprängs i luften.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Publicerad i Femina 2013)

Rebecka Martinsson filmas – igen

Så har Åsa Larssons kriminalromaner filmats igen, den här gången som TV-serie. Första avsnittet av ”Rebecka Martinsson”, som serien heter efter juristen och huvudpersonen, visades på TV4 nu i veckan.

Men en av Åsa Larssons romaner – debuten ”Solstorm”, för vilken hon prisades av Svenska  Deckarakademin som 2003 års bästa deckardebutant – har redan filmats. Då som långfilm med premiär 2007.

Resultatet blev väl… Ja, så här skrev jag i alla fall lite kort när jag hade sett filmen…

*

Tyvärr har inte (heller) ”Solstorm” (Sandrew/Metronome), som var en sensationell kriminalromandebut av Åsa Larsson, blivit någon särskilt lyckad kriminalfilm. Också en låg- och snabbproduktion?

SolstormMikael Persbrandt har inte lyckats göra sin roll som svavelosande frikyrkopredikant till något mer än ännu en märklig figur och den norrländska miljön doftar mer på papper än på duk och skärm.

Att låta Izabella Scorupco spela advokaten Rebecka Martinsson var nog ingen bra tanke. Åsa Larssons advokat är yrkes- och privatmänniska, klok och naiv, vuxen kvinna och liten flicka – ofta lite tafatt.

Tyvärr gestaltas inte det flickiga och tafatta utan Scorupco är – inte samma sak – tafatt som skådespelerska.

Både i Läckberg- och Larsson-filmatiseringarna överdrivs våldet från romanerna. Samma våld men på bild blir det automatiskt mer våldsamt.

Ska bilder ha samma funktion som ord måste våldet tvärtom tonas ner – om man inte vill att filmerna ska vara mer våldsamma än böckerna.

Vilket nog var syftet: filmatiseringarna görs inte för mig och oss som läser kriminalromaner utan riktar sig till den målgrupp som vill ha några schyssta action-rullar. Och då måste ju svenska filmdeckare konkurrera med amerikanskt action-våld.

*

Rebeckka 2Just debutdeckaren har man – i alla fall till stor del – hoppat över i den nya TV-serien som istället bygger på romanerna ”Det blod som spillts”, ”Svart stig”, ”Till dess din vrede upphör” och ”Till offer åt Molok”.

Ida Engvoll agerar den här gången som huvudpersonen Rebecka Martinsson. Klarar hon det bättre än Izabella Scorupco?

Är TV-serien bättre än filmen? Ja, vad tyckte ni om första avsnittet? Och hur bra – eller motsatsen – är TV-serien kontra Åsa Larssons kriminalromaner?

Plats för diskussion!

Deckarlogg 2Deckarlogg återkommer med sina åsikter.

Bengt Eriksson

2016 års bästa svenska ungdomsdeckare: Christoffer Carlssons ungdomscountrynoir!

Christoffer Carlsson, känd som vuxendeckarförfattare, tilldelades deckarpriset Spårhunden för att med sin ungdomdeckardebut ”Oktober är den kallaste månaden” ha skrivit 2016 års bästa barn- och ungdomsdeckare.

Instämmer helt! Det är han och boken värda. Följande skrev jag, när jag recenserade hans ungdomsdeckare – eller ungdomsnoir – i tidskriften Opsis Barnkultur.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Christoffer Carlsson
Oktober är den kallaste månaden
(Gilla Böcker)

Vega, sexton år, är ensam hemma när polisen ringer på dörren och undrar om hon vet var hennes bror Jakob kan finnas. ”Som jag har förstått det är ni ganska nära.” Nej, Vega vet inte det. Förstås. Hon får en lapp med polisens telefonnummer, som hon kastar.

Deckarförfattaren Christoffer Carlsson har skrivit sin första ungdomsdeckare – eller snarare en country noir-roman om ungdomar som snabbt blir äldre än de är. Huvudpersonen Vega kan vara en svensk syster till Ree, likaså sexton år, i den filmatiserade romanen ”Winter´s Bone” av amerikanen Daniel Woodrell.

Detta ödsliga lilla samhälle mitt ute i skogen, där Vega bor med sin mamma i ett ännu ödsligare hus, kunde ha legat på Woodrells mörka litterära landsbygd, någonstans i Missouri. Vilket poängteras än mer av ett par andra influenser som berättelsen bygger vidare på: amerikansk tonårspop från 60-talets början och ett par låttexter av Bruce Springsteen.

carlsson-oktoberMen skulle Varvet, som samhället heter, också kunna finnas i en svensk verklighet? Utspelar sig berättelsen i dagens Sverige eller bakåt i tiden – på, säg, 50- eller 60-talet? Har Christoffer Carlsson bara fantiserat ihop en ond bråd mardröm eller finns den här sortens människor, så kallade country trash i USA, i vårt svenska samhälle årgång 2000 plus?

Om man bor och dessutom är född i en större svensk stad kan det nog vara svårt att tänka sig. Bor man ute på landsbygden är det inte lika svårt att föreställa sig att det utspridda samhället Varvet – med en kilometer mellan husen – ligger någonstans inne i skogen vid en gropig grusväg där asfalten tar slut. Som det står i boken: ”den avskilda småländska landsbygden”. Så kallades Varvet i tidningarna den där gången då en bonde skjutit sin dräng i ryggen.

Pappa gav sig av. Mamma jobbar på Varvshuset, det lokala ölstället (kallat ”konkurrenten”). Jakob, storebrorsan, har alltså flyttat hemifrån. Han är dessutom försvunnen. Så börjar ”Oktober är den kallaste månaden.”

Vega ger sig ut för att leta efter sin bror. Först till Kolonin, där de som stötts ut ur samhällets gemenskap bor i husvagnar. Och dit även Jakob flyttade. Sen vidare till sluttningen bakom Marbäcken, där Jakobs bästa kompis Malte bor i ett ombýggt skjul. Det är lång väg att gå. Vega röker cigarett på cigarett. Hon cyklar till Svartmon och farbror Dan. Till Krakasa och Hellmans hus; Hellman som också har försvunnit, det sägs att han är död. Till Fattigkärret och huset där Tom, en skolkamrat som i somras tog Vegas oskuld, bor med sin mamma.

Saknar alla barn fäder? Att Jakob håller sig undan, kan det ha något att göra med den där kvällen då Vega följde med i sin brors bil, när han först levererade en möbel till Nattflysjön och så dunkarna till Hellman? Och att Hellman nu är borta, han också? Förresten, dunkarna kanske daterar berättelsen? Hembränning har väl gått ur tiden som inkomstkälla på landet?

Här finns en deckargåta i form av Hellmans anteckningsblock, som Vega försöker tyda. Men ännu mer en livsgåta, den gåta som är Vegas liv. Att växa upp och passera gränsen mellan barn och vuxen: mänskligt, personligt, sexuellt. Inte minst det sista, både för att hon skulle och ville. Eller för den delen mellan flicka och pojke, kvinna och man. ”Det var männen i mitt liv som hade lärt mig att skjuta, först pappa och sedan Jakob”, tänker Vega när hon tar hagelgeväret.

Ska hon ge sig av? Eller stanna kvar, här bland de människor som blivit kantstötta, knotiga och brutala, liksom livsväderbitna, för att livsförhållandena är brutala? Christoffer Carlsson har skrivit en lika mörk och hård som varm och öm ungdomsroman om Vega Gillberg, sexton år. Hans berättelse är överfull av solidaritet med Vega och alla bonnlortar som lever utanför, bortom och underst, som varken vill svika sin bakgrund eller bli en del Deckarlogg 2av den, låta den bestämma deras liv.

Bengt Eriksson