Mariette Lindstein (1): Vem, varför & hur?

Hade tänkt att jag skulle recensera Mariette Lindsteins nya spänningsroman och krimi, ”Requiem på Dimön” (Harper Crime), men så kom Samuel Karlsson med ett erbjudande om en recension jag inte kunde motstå. Så nu får det istället bli ”Mariette Lindstein gånger 2”: först denna presentation, om det skulle behövas, och i morgon följer recensionen (av Samuel Karlsson).

***

Mariette Lindstein är mer än en bra spänningsförfattare. Hon är en intressant författare – en författare att studera för deckarrecensenter och lära sig av på de etablerade (deckar)förlagen. Också en spännings- och krimiförfattare, snarare än deckare-. Fast framför allt en samhällsskildrande författare. Genre: spännande samhällsromaner.

Det här ska alltså mynna ut i en recension av Mariette Lindsteins nya spänningsroman/krimi/thriller/deckare, men jag tänkte ta det från början. Behöver Lindsteins återkommande ämne och tema presenteras? Kanske inte men ändå, kort:

Mariette Lindstein Dimön 1Sektberoende, med ett ord. Hur man knappt tar sig ur en sekt, flyr och de risker som följer med flykten. De hårt knutna bojor som sekten har runt ens armar och ben, långt in i ens hjärna. Det var vad Mariette Lindstein ville skildra och som hon skildrat i en serie romaner – från den första,  ”Sekten på Dimön” (2015) och framåt.

Om sin tid hos och flykt från scientologerna i USA, där hon var aktiv långt upp i organisationens topp, har Mariette Lindstein vid det här laget berättat om i åtskilliga intervjuer. Det är alltså (nära nog) självupplevt, det är (nära nog) autentiskt, det hon skildrar i sina romaner. Och det märks. Det känns.

Hennes debutbok recenserade jag aldrig (lyckades inte sälja in någon recension av den och Deckarlogg hade inte kommit riktigt igång). Uppföljaren, ”Sekten som återuppstod” (2016), recenserade jag däremot. Bägge böckerna presenterade en lovande spänningsförfattare som, trots några nybörjarskavanker, som det borde ha funnits intresse för hos vartenda förlag.

Men så var det inte. Mariette Lindsteins två första spänningsromaner gavs ut av det lilla förlaget Mörkersdottir. Varför då? Med hennes egna ord:

”Jag skickade mitt första manus till tre stora förlag och fick nej från två och hörde inte tillbaka från ett på en månad. Då tänkte jag att – nej, så här kan det inte fortsätta och började leta efter mindre förlag och hittade Mörkesdottir som var ett hybrid-förlag. Men innan jag sökte upp Mörkersdottir betalade jag för att en lektör skulle läsa mitt manus och skrev om en hel del. Jag tog refuseringarna på de två stora förlagen på allvar, förstod att det måste förbättras.”

Mariette LIndstein @AddeHalmstad

Mariette Lindstein. Foto: Adde Halmstad

”Jag hade lite pengar vid tillfället och investerade i tryckningen och att själv göra marknadsföringen mot att jag fick 70% av vinsten. Det var ett av mina bästa beslut. Jag tjänade såpass bra på ´Sekten på Dimön´ att jag kunde sluta mitt jobb och börja skriva på heltid. När ´Sekten på Dimön´ vann bästa debutantpriset på Crimetime Gotland kontaktade Forum (och flera andra förlag) min agent. Jag gjorde upp med Mörkesdottir i godo och gick över till Forum.”

Här kan tilläggas att Mariette Lindstein nu också gått över från Forum till Harper Collins/Crime. Men framför allt finns det några saker att fundera över:

Borde inte de stora förlag som Lindstein skickade sitt debutmanus till ha uppmärksammat författarens talang, skrivit kontrakt och hjälp henne att vidareutveckla manuset? Mitt svar: Jo. Hur ska förlag kunna överleva annars, om de inte har redaktörer som ser var kvalitet finns också där den så att säga inte riktigt syns ännu? Då får förlagen helt egna sig åt Zlatan-böcker.

Dessutom bör ju både förlag och recensenter hålla koll på bokutgivningen, även när böckerna egenutges av författarna eller kommer på så kallade hybridförlag. Att upptäcka en bok först när den får ett litterärt pris duger inte, kort sagt. Hur många svenska deckarkritiker recenserade Mariette Lindsteins debutroman ”Sekten på Dimön”?  Hur många recenserar överhuvudtaget svenska egen- och/eller hybridutgivna deckare?

Följande konstaterande är mitt lika mycket som Linsteins, jag instämmer helt: ”Jag tror att man måste hålla ögonen på debutanterna och småförlagen. Det är orealistiskt att alla bra manus kommer att hamna hos ett stort förlag.”

För så är det: De bästa nya deckarförfattarna behöver inte alls debutera på ett stort eller ens etablerat förlag. De kan lika gärna ha skickat runt sitt manus till Sveriges alla förlag innan de suckande tog ett banklån eller nåt och gav ut debutdeckaren själv. Och då ska åtminstone deckarkritikerna vara så nyfikna och ha så mycket vett att de upptäcker den här okända, lilla men såååå lovande deckarförfattaren. Och förlagen se till att hålla koll på och läsa egen- och hybridutgivna deckare av nya namn.

Mariette requiem-pa-dimonVissa förlag gör det, också. Till exempel Emelie Schepp, Kamilla Oresvärd, Frida Moisto och nu senast Anna Kuru är några andra som – i likhet med Mariette Lindstein – debuterade på egen hand och sen snappades upp av förlag. Samtliga klart läsvärda – så gör det, läs deras deckare! Alla hade också lika gärna kunnat = varit värda att debutera direkt på etablerade förlag.

Å andra sidan, det kanske är bättre att sköta det själv? Ha ett eget förlag? Ekonomiskt borde väl bästsäljarförfattare som Schepp och Lindstein tjäna på det? Ja, alla författare som säljer större upplagor av sina böcker borde väl tjäna på att göra det själv? Om inte författare enbart vill ägna sig åt författandet, inte vill driva en affärsrörelse.

Kan ju påpekas att Mariette Lindsteins romaner inte bara sålt rätt bra, sammanlagt 250 000 exemplar, och blivit populära i Sverige utan de har också börjat översättas och ges ut i hittills 13 länder. Dessutom ska böckerna om Dimön bli en TV-serie.

Jag tror det kommer allt mer, att författare startar egna förlag och håller i hela sin författarverksamhet. Så Deckarlogg återkommer säkert till ämnet, längre fram. I morgon recenseras alltså ”Requiem på Dimön” av Samuel Karlsson.

Bengt Eriksson

 

Anders de la Motte från början

Snart kommer ”Våroffer”, sista delen i Anders de la Mottes så kallade årstidsserie. Och den här gången har miljön flyttats från en del av Skåne till en annan, närmare bestämt Österlen.

Anders de la Motte inledde sin deckar/thrillerförfattarkarriär – se här nedanför – på bästa sätt. Fast årstidsserien är ändå det bästa han skrivit. En annan de la Motte som skrivit, skulle man kunna säga.

Jag har tjuvläst den kommande och avslutande delen i serien men recensionen på Deckarlogg dröjer lite – först ska jag recensera i Ystads Allehanda med flera.

Till dess en rak fråga: Har du läst Anders de la Motte från starten? Eller missade du hans tidiga böcker? Dags att reparera det, i så fall!

Så här tyckte jag om hans deckarakademiprisade debut:

***

Anders de la Motte
[geim]
(Alfabeta)

Vilken märklig historia, växelvis gangster- och polisroman. Inte skulle det här väl kunna hända i verkligheten – eller snarare i någon av verkligheterna, den reella eller den virtuella? Kan det ens finnas såna poliser som Rebecca Normén, anställd på Säpos livvaktsrotel?

Jo, men kanske ändå. Anders de la Motte, debuterande författare, har varit polis i Stockholm och arbetar nu med säkerhetsfrågor på ett dataföretag. Så han borde veta…

Henrik Pettersson, kallad HP, småfixare och, ska det visa sig, brorsa till Rebecca, sitter på Märstapendeln. Han ser en överbliven mobiltelefon, när han tar upp den så vaknar mobilen till liv. På skärmen står texten: ”Wanna play a game, Henrik Pettersson?”

Strax börjar berättelsen att studsa mellan mobilskärmen och Stockholms gator. Någon (vem?) delar ut uppdrag på mobilen. Uppdragen, allt svårare och värre, ska utföras i det vi kallar verkligheten. Det virtuella övergår till det reella.

HP grips av spelet, inte minst som egotripp. Ju bättre han lyckas desto högre poäng. Plus att han lockas av pengarna han kan tjäna/vinna.

Parallellt tecknas också porträttet av Rebecca, polisinspektören. Hennes bakgrund och liv framträder, långsamt och allt mer, och knyts ihop med brorsans liv, förut och nu.

Det här thrillersättet att skriva bygger på att författaren lyckas hålla tempot uppe och samtidigt för en diskussion om samhället. I sista tredjedelen börjar boken att sagga och idissla, men så tar det sig igen.

Debutanten de la Motte har fått ihop en spännande och bra samhällsthriller, som får mig att både ställa och försöka besvara fråga på fråga:

Vad händer när gränsen för de olika verkligheterna förflyttas? När man förlorar kollen på vad som är det ena och det andra, verkligt respektive overkligt. Hur triggar dataspelandet ens jakt på kickar? Och förändrar synen på arbete? Och på samhället.

Och är det möjligt – faktiskt – att hitta så mycket information på nätet om allt och alla? Ursäkta ordvalet: jävla obehagligt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällposten 2010

PS. Svenska Deckarakademin har utsett ”[geim]” av Anders de Motte till 2010 års svenska debutdeckare. Motivering: ”En roman, förankrad i vår tid, skriven på dagens språk, med humor och spänning”.

PPS. Och så här tyckte jag om den förra, alltså tredje delen i Anders de la Mottes årstidsdeckarserie…

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Bengt Eriksson

Två kvinnor som då var i början av deckarkarriärerna

Ännu har inte Polonieffekten avtagit i styrka. Varje år debuterar fortfarande ett antal kvinnliga deckarförfattare i Sverige. Fast när det gäller Anna Jansson och Karin Wahlberg, ett par av de senast nytillkomna svenska deckarförfattarinnorna, kanske man istället ska använda uttrycket Polonismittan. (Ursäkta skämtet, kunde inte låta bli.)

Den förstnämnda, Anna Jansson, är nämligen sjuksköterska i Örebro. Den andra, Karin Wahlberg, är läkare i Lund.

Anna Jansson debuterade i fjol med (för att använda förlagets benämning) spänningsromanen ”Stum sitter guden” och årets uppföljare heter ”Alla de stillsamma döda” (bägge Prisma). Hennes deckare utspelar sej inte – ännu så länge – i sjukhusmiljö. I våras debuterade Karin Wahlberg med (också förlagets benämning) kriminalromanen ”Sista jouren” (W&W). Hon valde däremot, vilket titeln låter ana, sjukhusmiljön för sin debutdeckare.

Om jag ska plocka ut det viktigaste citatet från samtalet med respektive deckarförfattarinna blir det följande:

Anna Jansson Foto Leif Hansen

Anna Jansson, som deckardebuterade år 2000, är 2020 aktuell med sin nya Maria Wern-polisroman ”Dödslistan”. Foto: Leif Hansen 

– Det var datorn som fick mej att börja skriva. (Anna Jansson)

– När jag fyllde 50 år tänkte jag att nu ska jag bara göra det jag själv vill! (Karin Wahlberg)

– Skrivandet ligger helt på nöjeskontot, fortsätter Karin Wahlberg. Det är min egen lilla ruta. Jag skriver istället för att spela golf, som kanske andra människor gör. Det är kul att pula med ord och formuleringar. Och när boken nu har kommit ut känns det som en bekräftelse på att det skrivna ordet fungerar.

– Jag tror att människor får olika talanger och jag är född som en skrivande människa. Pappa var journalist på Barometern i Kalmar, skrev om sjöfart, böcker, film och sånt (pseudonymen Axon). Jag har alltid läst och nu har jag också börjat skriva. Det är som att ha kommit tillbaka till ”gå”.

Idag arbetar Karin Wahlberg alltså som läkare i Lund, närmare bestämt på Universitetssjukhusets kvinnoklinik. Men läkarstudierna började hon med först när hon var 36 år. Tidigare hade hon varit doktorand i nordiska språk och innan dess var hon lärare i svenska, filosofi och religion på högstadiet och gymnasiet.

– Lärare och läkare är mina yrken, säger hon. Att skriva är jag. Skrivandet hör ihop med mej.

– Men skrivandet har också blivit ett sätt att hålla avstånd till arbetet som läkare. Att vara läkare är psykiskt krävande. Riktningen är hela tiden utgående – man tar av och ur sej själv. Man ska lyssna, hjälpa och stötta. Men när jag skriver, då skapar jag en egen värld – en värld där jag styr och ställer.

Det var i mitten av 90-talet som Karin Wahlberg bestämde sej för att skriva en deckare. Hon minns exakt var hon fick idén: under ett morgonmöte på lasarettet.

– Läkarna försökte visa sej störst och bäst. Jouren och trött och ville gå hem. Jag satt och längtade därifrån jag också, lät tankarna vandra. Tänk om nåt oväntat hände. Om någon blev mördad på lasarettet till exempel. En patient, kanske – nej, en läkare…

– Jag valde kirurgen, en annan klinik än min egen, för jag ville ha manliga patienter i boken. Jag valde en mindre stad än Lund också, ett mindre lasarett i en medelstor stad. Sverige består ju av medelstora städer. Jag tänkte på Oskarshamn, där jag har arbetat. Jag lät huvudpersonen bli en kvinnlig kirurg, något yngre än jag. Kvinnliga kirurger har jag ju träffat, ja, har ju själv arbetat på en kirurgklinik.

– Det är ingen nyckelroman. Absolut inte! Men folk läser ju – ändå – in så mycket…

Våren 1996 började Karin Wahlberg att skriva så smått. Hon skrev på ”snuttid”, när hon fick tid över från arbetet som läkare. När hon kommit en bit in i boken fick systern, som är sjuksköterska, och dottern, som studerar medicin, läsa, tycka och bedöma. Bra! tyckte de. Fortsätt skriva!

– Någon gång –99, säger Karin, insåg jag att längre så här kom jag inte själv. Jag behövde råd av en professionell redaktör.

Karin Wahlberg Foto Magnus Liam Karlsson

Karin Wahlberg som deckardebuterade år 2001 är 2020 aktuell men sin nya polisroman och sjukvårdsdeckare ”De drabbade”. Foto: Magnus Liam Karlsson

– Då jag gick till Anita Linde (legendarisk bokhandelsmedhjälpare, känd av alla bokintresserade i Lund med omnejd) på Gleerups och hörde om det fanns någon bok med adresser till svenska bokförlag. Hon tittade på mej och sa: ”Varför behöver du en sån bok?” Då fick jag ju berätta att jag skrivit en roman. ”Det är svårt att få en bok utgiven”, sa hon. Men sen hjälpte hon mej med att välja ut fem förlag som jag skickade manuset till.

Wahlström & Widstrand hörde av sej först. Förlaget hade läst och var preliminärt intresserat, men förlagets redaktör hade också några förslag på förbättringar.

– Jag fick inga löften från förlaget. Men jag följde redaktörens råd, skrev om och ändrade. Bland annat ville redaktören att skildringen av sjukhusmiljön skulle byggas ut. Sen skickade jag in manuset igen och det blev antaget, säger Karin.

Anna Jansson bor med sin familj i Vintrosa utanför Örebro. Julen 1997 fick familjen en dator i julklapp. Anna, som hade hatat uppsatsskrivning i skolan, började genast att skriva.

– Det var datorn, säger hon. Rättare sagt berodde det på ordbehandlingsprogrammet.

– Min pappa är dyslektiker och jag har nog ärvt en del av honom. Jag är urusel på att stava. Men ordbehandlaren innehöll ju ett rättstavningsprogram så därför vågade jag försöka att skriva. Dessutom har jag en dotter på 15 år och vänner och bekanta som läser det jag skriver.

– Jag har aldrig tänkt tanken att skriva något annat än deckare. Döden är en naturlig del av livet, men i Sverige har det blivit tabu att tala om döden. Jag har också märkt att förbluffande många av patienterna på sjukhuset läser thrillers. Det tror jag beror på att huvudpersonen i en thriller möter det otäcka i livet men alltid klarar sej.

Hon skrev först en deckare, som refuserades. Sen ytterligare en, som också blev refuserad.

– Nu förstår jag varför de refuserades. Jag är faktiskt tacksam för att de blev refuserade. Att skriva en roman är som att laga en trerättersmiddag som läsarna glufsar i sej på halvtimma. Mina första böcker var överfulla med intriger. Jag tog inte tillräcklig hänsyn till att läsandet går så mycket fortare än själva skrivandet.

”Stum sitter guden” – hennes tredje deckarmanus – blev debutromanen. Fast lite orolig var hon nog för att också den tredje deckaren skulle förbli outgiven. Anna Jansson skickade manuset till flera förlag – men förlagen dröjde med svaren. Till slut tröttnade Anna, ringde upp Prisma och undrade vad de hade gjort av hennes manus.

– Just nu sitter jag och läser ditt manus, svarade den kvinnliga redaktören. Jag är på sidan 123 och om du säger hur det går så lägger jag på luren!

Samtidigt som hon skriver deckare fortsätter Anna att arbeta som sjuksköterska. Och som om det inte skulle räcka med två heltidsarbeten har hon de senaste åren också utbildat sej till massör.

– Jag arbetar som nattsköterska, säger hon. Ibland är man så trött när man inte arbetar att man bara vill sova. Men ibland har man några dygn eller en hel vecka ledigt. Då låser jag dörren, lägger av luren – någon mobil har jag inte skaffat mej – och skriver från 8 på morron till Jonas, 12 år, kommer hem halv två. Om barnen har något konstigt lov, som jag glömt bort, då kan jag nästan bli gråtfärdig.

Men för att detta dubbel- eller trippelarbete (ja, arbetet väl till och med fyrfaldigt om man räknar med barn och hem) ska fungera krävs noggrann planering.
– Det börjar med en grundidé. När jag skriver på en deckare kan jag få en idé till vad brottet ska handla om i nästa deckare. Jag antecknar på lappar som jag lägger ut på köksbordet. Sen skriver jag ett synopsis.

– Innan jag började skriva ”Stum sitter guden” gjorde jag research i sex månader. Jag studerade mytologi. Att skriva tog tre månader.

– Jag tycker om myter. De handlar om något genuint mänskligt, innehåller essensen av allt. Det finns ju en anledning till att berättelserna överlever. Min andra bok, ”Alla de stillsamma döda”, bygger på den grekiska myten om Sisyfos, som tvingas rulla ett klippblock uppför ett berg. Men klippblocket rullar hela tiden ner igen. Ett fullständigt meningslöst arbete och liv.

Hennes deckare utspelar sej – liksom Karin Wahlbergs – i en fiktiv, mindre stad. Vilket Anna tycker är bra.

– Ingen vet ju hur det ser ut i ”min” stad. Jag kan skapa nya bostadsområden och hitta på gator, göra vad jag vill. I ”Stum sitter guden” använder jag mej delvis av Uppsala så jag fick placera min fiktiva ort någonstans i närheten. Jag har lagt orten strax ovanför Gävle men söder om Höga kusten. Fast platsen är mycket inspirerad av Gotland, som jag kommer från.

Anna Jansson skriver polisromaner med Maria Wern, polisassistent i den första romanen, kriminalinspektör i den andra, som polis, huvudperson och hjältinna. Maria har två barn och är, tyvärr, gift med Krister. En man som kan beskrivas som en odåga. Man kan också säga att han är rent odräglig. Att äktenskapet fortfarande håller efter två böcker kan jag inte begripa.

Just när de hade flyttat ihop, ekonomin var knaper och de knappt hade pengar till mat, kom Krister hem med en present: en jukebox. Den hade kostat 5.000 kronor. Den månaden fick de låna pengar till hyra och mat från Marias föräldrar. Ett exempel, bara.

Anna Jansson gapskrattar.

– Ja, jag blir alltid så full i skratt.

– Det är många män som sagt precis som du. Alla män verkar reagera likadant. Manliga läsare tycker att Krister är bedrövlig. Också kvinnliga läsare reagerar likadant – fast tvärtom. Kvinnorna tycker att han är charmig.

– Det beror på att han är uppvaktande man, tror jag. Han uppvaktar sin hustru. Jag tänkte på det när jag var på semester i Grekland. Tänk om männen i Sverige kunde uppvakta kvinnor på samma sätt som de grekiska männen. Kvinnor tycker att Kristers goda, uppvaktande sida väger upp den andra, dåliga sidan.

– Tycker du, tillägger hon, att Krister är odräglig i den första boken, vänta då tills du ser hur han är i den tredje…

– Också min beskrivning av Marias svärmor får kvinnor och män att reagera helt olika. Kvinnorna säger: Precis så är min svärmor! Men inte de manliga läsarna, för det är ju deras mammor jag beskriver.

Intervjuarens privata kommentar: Kvinnor föredrar alltså en charmig tölp framför en trevlig man? Om man som Krister någon gång emellanåt serverar hummer till middag, dukar bordet med linneservetter och en flaska vitt samt ger hustrun ett sidennattlinne i present, så kan man uppföra sej hur knölaktigt som helst resten av året.

– Vad jag vill visa är att kvinnor tar huvudansvaret för hemmet, samtidigt som de arbetar och ofta har ett yrke med lägre lön än sina män. Krister är dataexpert, konsult och föreläsare. Han behöver inte arbeta så mycket, har inga studieskulder men bättre betalt än Maria. Hennes arbete är ansvarsfullt men lågavlönat och hon har säkert tagit studielån.

– Att jag valt en kvinnlig polis som huvudperson beror också på att det finns likheter mellan att vara polis och att vara sjuksköterska. Bägge arbetar intimt med människor. De måste prata med brottsoffer och anhöriga. Tre fjärdedelar av brotten klaras inte upp. Jag är sjuksköterska på en lungklinik med många cancerpatienter. Vi har två dödsfall i veckan. Man måste kunna bemöta patienterna och göra sitt bästa även om man inte längre kan rädda liv.

För att polisarbetet ska skildras så autentiskt som möjligt använder Anna Jansson sej av ett par polisiära ”konsulter”, en manlig och en kvinnlig polis.

– Det ska bli rätt. Många gånger har jag skrattat åt TV-serier där sjukhuspersonalen kommer rusande genom en korridor med natriumkloriddropp. Så gör man ju inte! Jag har ändrat på polisdetaljer, efter påpekanden. Men jag ändrar ingenting i berättelsen, ändrar ingenting som jag inte vill ändra.

Titlarna på Anna Janssons deckare, ”Stum sitter guden” och ”Alla de stillsamma döda”, är hämtade från dikter av Nils Ferlin. Dikten ”Stum sitter guden” har hon dessutom tonsatt. På hemsidan http://www.thriller.nu kan man både se musiken i noter och lyssna på tonsättningen. Hon hämtar ofta inspiration från poesin. Nils Ferlin och även Karin Boye är hennes favoritpoeter.

– Bägge har på olika sätt diktat om döden. Ferlin var rädd för döden, medan Boye väl såg döden som den stora befriaren. Bägges dikter handlar om att leva i nuet, vilket bara den kan göra som är medveten om att livet är ändligt.

– En pangbok med mycket blod ville jag inte skriva. Det är inte min grej, säger Karin Wahlberg. Om kalibrar och annat tekniskt som har med polisarbete att göra vet jag ingenting.

– Inte heller var jag tillräckligt modig för att ringa och fråga. Hur skulle polisen ha reagerat: Hej, jag håller på och skriver en deckare. Kan ni hjälpa mej? Men nu, när jag publicerat en deckare och skriver på med den andra, så har jag fått kontakt med två kommissarier som jag ska träffa i nästa vecka.

– Men delvis blev det ändå en polisroman, för några poliser ville jag ju ha med i boken.

Ett arbetsplatsreportage från nästan vilken arbetsplats som helst i allmänhet och från ett sjukhus i synnerhet. Så kan ”Sista jouren” beskrivas.

– Sjukvården är en politisk organisation. Politikerna bestämmer. Det är väl läraren och folkbildaren i mej, jag vill vara fotfolkets röst. Jag skildrar sjukvården på min nivå, här nere, bland sjukhusets personal. Politikerna måste begripa att vi som arbetar inom sjukvården vill vara stolta över vårt jobb, vi måste kunna tycka att vi är nåt, för då får vi också den där lilla extra, nödvändiga gnistan. Alla blir vi ju patienter, förr eller senare.

– Den värsta gruppen är alltid de egna leden. Men läkarkolleger och sköterskor verkar vara nöjda. Boken har både lästs på min egen klinik och gått runt på min systers avdelning. Man känner igen sej, säger de.

– Samtidigt skildrar jag allmängiltiga problem. Jag skriver om människor i 40-årsåldern som luften börjat gå ur. Målet var kanske inte det viktiga? Kanske att vägen är det spännande? Det kommer ny, yngre personal till arbetsplatsen. De äldre oroar sej, ska de bli utkonkurrerade?

– Jag skriver om arbetsrelaterad otrohet, den mest vanliga formen av otrohet. Men jag ville inte moralisera. Det är ingen moralisk fråga. Det handlar inte om gott eller ont, om att han eller hon skulle ha ett straff.

– Här finns också en riktigt otrevlig kirurg, Philip Jarl, men såna typfigurer finns ju överallt.

Karin Wahlbergs debutdeckare innehåller dessutom en långsamt groende kärlekshistoria om kärlek i medelåldern: mellan den kvinnliga kirurgen Veronika Lundborg-Westman, skild med en utflugen dotter, och den ensamstående kriminalkommissarien Claes Carlsson. Om det nu blir någonting mellan dem. Det anar man, men helt säker kan läsaren inte vara ens efter att ha läst sista sidan. Slutet är en riktig cliffhanger.

– Ja, nu får Claes Carlsson ta sej i brasan och bestämma sej, säger Karin och skrattar. Slutet är medvetet gjort. Det stannar i tomme, med ett öppet slut. Så att läsaren vet att det kommer en bok till med samma personer, minst en bok till…

– I recensionerna har jag fått kritik för att deckargåtan är för tunn, tillägger hon. Det bryr jag mej inte om. Jag har varit mer intresserad av att skildra människorna än själva brottet. Men jag ska försöka bättra mej, även om det också i nästa bok lutar mer åt psykologi än komplicerad deckargåta. Jag sa ju att efter 50 så gör jag vad jag vill!

Orden ”ännu så länge”, som stod i början av artikeln, syftade på att deckarförfattarinnan Anna Jansson skriver i god tid. När Tidningen Boken störde henne satt hon vid den livsgörande datorn och skrev på sin fjärde deckare. Den tredje, som ska heta ”Må döden sova” och publiceras i juni nästa år, är redan klar. Den utspelar sej, just precis, i sjukhusmiljö.

– Historien är viktigast. Den måste vara bra. Sen kommer funderingarna om jobbet.

– Personalen dras ner. Det finns inte längre tid att rulla håret på tanterna, fotvård, gå ut med patienterna. Allt mer teknik på bekostnad av välbefinnandet. Den som har råd kan köpa sej en gräddfil på ett privat sjukhus.

¬– Äldre kolleger har berättat hur det var förr, när det fanns privatsalar på sjukhusen. Där serverades maten på silverservis och man tog deras ringningar först. Inte för att de var sjukast utan för att de hade betalat för att ligga på privatsal.

Har du läst Karin Wahlberg sjukhusdeckare?

– Nej, inte ännu.

Artikelförfattaren uppmanar därför Karin Wahlberg att skicka ett exemplar av sin debutdeckare till Anna Jansson så kan Anna i sin tur skicka ett ex av sin kommande, tredje deckare till Karin. Och så avslutar jag artikeln som den började – med ett citat från vardera deckarförfattarinna:

– Skulle deckare bara vara en underhållningsgenre? Det är det ju inte! (Karin Wahlberg)

– En deckare är för mej en berättelse om ont och gott. Jag skriver om existentiella frågor snarare än politiska. (Anna Jansson)

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2001

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe skuggjagaren_e-bokCamilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterHelene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna RoosAnna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.

Många trådar i Göteborg

Anna Ihrén
Maskmakaren
(MiMa)

Också ”Nattvakten” – första titeln i ”Jubileumsserien” – svängde och krängde och var rätt spektakulär dessutom. Men där tyckte jag att Anna Ihrén lyckades knyta ihop trådarna och få till, som jag skrev, ”en ordagrann bladvändare”.

I uppföljaren, ”Maskmakaren”, är det som om intrigen huggits ut med stämjärn, limmats ihop och hålls på plats med en tving. Varken berättelse eller språk flödar.

Eller berättelserna. För nog är det för många trådar? Jag tycker det.

Anna Ighren signerad-maskmakaren-jubileumsserien-del-2Ung affärsman som mördas. Det sker olyckor och sabotage på Göteborgsoperan. Ett par barn rövas bort.

Allt detta ska Ihréns återkommande götebogspoliser Sandra och Dennis – samt den nervösa polischefen Camilla – försöka reda ut och lösa. Vilket inga poliser i hela världen skulle kunna göra med ett så klumpigt polisarbete!

Och den där resan till Indien mot slutet av berättelsen… Kan någon tycka att det svensk-indiska polissamarbetet är trovärdigt?

Många trådar blir det och flera rullas aldrig upp. Det är tråkigt, eftersom det finns något hos deckarförfattaren Anna Ihrén som jag uppskattar och får mig att vilja läsa hennes deckare, en blandning av privatdeckare och polisromaner.

En skrivlust, en vilja att berätta och än mer, en vilja att skildra Göteborg – mer socialt och mänskligt än direkt geografiskt – inför stadens kommande 400-årsjubileum.

Första titeln i serien, alltså ”Nattvakten”, var lovande. Andra titeln, ”Maskmakaren”, blev en besvikelse. Tyvärr. Nog kan Ihrén bättre än så här?

Jag hade bland annat velat ha ett större fokus på själva titeln: maskmakaren på Göteborgsoperan. Den miljön med teatermaskmakarens arbete inför uppsättningen av ”Fantomen på Operan” var det mest intressanta – ja, spännande – för mig i den här deckaren.

Eller hade kunna bli intressant och spännande – men den tråden hänger och dinglar i luften.

Bengt Eriksson

Religiöst och kriminellt i Värmlandsskogarna

Rolf Carlsson
Församlingen
(Vivenda Albatross)

Rolf Carlsson påminner mig om Maria Lang, Stieg Trenter och kanske mest H-K Rönblom. Vilket ju är ett bra betyg. Samtidigt som det väl ger känslan av att han måste ha skrivit en lite gammaldags deckare. Och det har han också.

”Församlingen” är Carlssons andra spännings- och polisroman om och med Leo Bredberg, journalist på Östra Wermlands Nyheter i Kristinefors. (Dock den första som jag har läst.) Av tonen i dialogen mellan Ulf Lind, kriminalpolis i Karlstad, framgår att också han väl fanns med förra och första gången.

Rolf Carlsson forsamlingenKriminalmiljön – den lilla byn Djursjön – ligger än längre in i Värmlandsskogarna. Där bor en av Bredbergs kollegor på Tidningen. Nu har denne försvunnit. Spårlöst, går inte att hitta honom.

Det blir en dubbel – eller parallell – utredning av journalisten Bredberg och polisen Lind. Utredningen leder in i den lokala församlingen i Djursjön med dess präster och kyrkoverksamma. Ett märkligt porträtt av Svenska kyrkan, kan jag tycka, som sluten och just gammaldags. Kan en sådan som den gamla kyrkoherden Stridhssköld finnas idag?

Unga flickor i församlingen, kvinnomisshandel, hotbrev och inte minst Kristi blod är andra trådar i Rolf Carlssons kriminella berättelse. Som… nej, den inte är dålig. Skriva och berätta kan Carlsson, händelser och ledtrådar hamnar där de ska.

Fast – med nämnde Stridhssköld som undantaget – det blir tyvärr för lite av allt. Själva kriminalberättandet går för långsamt och ändå stannar inte berättelsen upp för att levandegöra personerna. Det går liksom för långsamt och för snabbt, på samma gång.

Lovande, ja, betydligt mer lovande än bra (trots att det här alltså är Carlssons andra Bredberg-deckare). Risken – eller chansen – finns att ”Församlingen” blir en lokal succé men knappt upptäcks alls utanför Värmland. Lite synd kan jag tycka, för jag tror att Rolf Carlsson skulle nog kunna höja sitt deckarberättande med det där lilla extra som krävs för att han ska nå ut till en större del av Sveriges deckarpublik.

Bengt Eriksson

Svenska Deckarakademins priser 2019

Så har Deckarakademins ledamöter sammanträtt på deckarbiblioteket i Eskilstuna och delat ut sina priser för 2019.  Resultaten blev enligt följande (enligt Akademins hemsida):

***

”Svenska Deckarakademin har idag beslutat att ge Camilla Grebe ”Den gyllene kofoten”, priset för årets bästa kriminalroman. ”Skuggjägaren” belönas för att det är ”En elegant komponerad polisroman med kvinnohistoriskt perspektiv”.

DeckarprisPriset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman går till Jane Harpers ”En förlorad man”. Motivering: ”Ett dödligt kammarspel kring familjehemligheter i Australiens outback”.

Those were en annan dag.
(Brasklapp, missförstå inte. Är alltså inte nu det här priset delats ut, fick det för många år sen.)

Deckarakademin delar i år även ut ett debutantpris till Malin Thunberg Schunke och hennes bok ”Ett högre syfte”. ”Internationell thriller som förnyar temat med den oskyldigt anklagade” löd motiveringen.”

***

Deckarlogg har inget direkt att invända även om den här loggen hade och har Christoffer Carlssons ”Järtecken” som favorit. Hans bästa ända sen debuten! om Deckarlogg får säga.

Om Jane Harper är Deckarakademin och – loggen helt överens. Malin Thunberg Schunkes debutdeckare har Deckarlogg faktiskt inte hunnit läsa. Ja, jag vet, skäms.

Nu ska det genast bli av! Men att utse årets deckardebutant kan inte ha varit lätt, sååå många bra deckardebutanter att läsa och välja mellan just 2019.