Omtumlande spänning

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Utan tvekan en kandidat till ”Årets bästa svenska kriminalroman 2021”.

Omtumlande högoktanig spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några av ingredienserna: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels…

Plussar sedan på med att intrigen slingrar sig fram som en berusad skallerorm och vändningarna överraskar mej gång efter gång.

Dahl syr eminent ihop alla trådar och avslutar med en nostalgiknorr.

Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa.

Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande.

Mindre mystiskt drömsk än vanligt men stilen finns kvar: ”Det kändes som att vara tillbaka i paleoproterozoikum. Först nu var fast materia i färd med att formas på den lite udda planeten Tellus i en fullständigt intetsägande del av Vintergatan.”

Pricksäkra metaforer: ”Båthusets brygga sträckte sig ut över vattenytan likt bakbenen på en njutningsfull katt.”

Ibland stannar berättandet upp och avvaktar som en hängton av Gary Moore i en skön blues: ”Allt vilar i den tilltagande gryningen. Allt är stillhet. Tills ytterdörren slås upp.”

Då och då lite rått och skräckigt: ”Att se in i Örjans ögon var som att se in i två kristallkulor.”

Alldeles klotrunda, fyllda med det förflutnas gastar som ålade sig runt varandra.”

Litterära blinkningar som denna homage till detektivgenrens skapare, Edgar Allen Poe: ”In there stepped a stately Raven of the saintly days of yore.”

Trivia: 2019 erhöll Dahl/Arnald prestigefulla European Crime Fiction Star Award för sitt författarskap.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson 

Den hårdkokta tyskan från Hamburg

Doris Gercke

Land: Tyskland

Genre: Hårdkokta deckare,

kvinnodeckare

Hennes berättelser är korta, romanerna tunna. Hon utelämnar lika mycket som hon berättar. Frågan är om det inte händer mest mellan kapitlen.

Varje kapitel är som ett kåseri eller flanörsreportage: kort, personligt, upplevelserikt, känslofullt, stämningsinsugande. Ett snabbt nedslag på en plats, i en händelse – så ett hopp, ett vakuum, som också är fullt med händelser, människor, tankar och minnen. Men allt det här, det hoppar hon över, det skriver hon inte om. I nästa kapitel har berättelsen landat på en annan plats, i en annan händelse.

Så egentligen skriver hon innehållsrika, riktigt tjocka deckarromaner. Hon författar på en sparsam prosa, men hennes sparsmakade meningar och ord är så intresseväckande att det hon väljer att inte berätta blir händelserika extrakapitel i läsarens fantasi.

Doris Gercke. Foto: Sven Teschke. Wikipedia/Creative Commons.

Den tyska författarinnan Doris Gercke påminner om sina ”systrar” i den kvinnliga deckarvågen: amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller, engelskan Liza Cody m fl.

Men Gerckes kvinnliga privatdetektiv är äldre: drygt 50 år, kort grått hår och något överviktig, skild, inga barn. Bella Block, som hon heter, är också desillusionerad på gränsen till cynisk. Kanske kommer de amerikanska och engelska privatsnokorna att vara lika cyniska, när de blir äldre?

I Gerckes första deckare, Du skrattade, du ska dö (1991), är den blivande privatdetektiven Bella Block fortfarande polis. Men hon slutar som polis. Hon står inte ut.

Inte minst var det de manliga poliserna – ”den manliga struntviktigheten”, karriärismen, manschauvinismen – som hon inte kunde stå ut med. Fast män har hon ingenting emot, då och då, kortare perioder. Och Bella tar gärna ett glas eller två eller flera.

För sej själv och läsaren deklamerar hon ibland någon dikt av sin utomäktenskaplige farfar – den ryske poeten Alexandr Blok (som hans namn brukar stavas på svenska). Farfar Blocks dikter ledsagar Bella genom livet.

Av Gerckes romaner är Kärleken, staden och döden (1992) och Vad angår det dig, Bella Block? (1993) mina favoriter. Anledning: de är bäst för att de är ruskigast och därför sannast.

Bägge har storstaden Hamburg som miljö: de kvarter av stan där det handlas med kärlek och narkotika respektive ett förortsområde med invandrare, mammor med barnvagnar, pappor som kommer hem från jobbet och sätter sej framför TV-n, barn med minimal – om någon – framtid…

Doris Gerckes prosa är hård som staden och livet för människorna i dessa delar av staden. Hon författar kriminella prosadikter från gator och rännstenar, höghus och köpcentrum.

I romanen Vad angår det dig, Bella Block? är Bella mer cynisk än någonsin, nästan hjärtlös. Hon vill inte veta vad som händer, inte bry sej, inte engagera sej. Nej, hon har slutat blanda sej i polisaffärer, tar inga uppdrag. Nu är hon också före detta privatdektiv.

Ändå kan Bella inte låta bli att engagera sej, bry sej om. Hennes cynism har ett syskon som heter uppgivenhet men också ett par syskon som heter medkänsla och vrede.

Vad berättelsen handlar om avslöjas redan på omslaget: ”Manuela, en skolflicka, utnyttjas av äldre män för pengar”. Stryk namnet Bella Block i titeln och skriv ditt eget namn istället: Vad angår det dig, Bengt Eriksson? Om just detta – vårt personliga ansvar, ditt och mitt – handlar Gerckes deckarroman.

Ibland – som i Moskva, min älskade (1991), Vad betyder din lycka och min? (1995) och Djingis Khans dotter (1999) – reser Bella iväg från hemstaden Hamburg och betraktar istället omvärlden med sina på samma gång trötta och cyniska, nyfikna och medkännande ögon. Hon noterar den nyrika ryska maffian, svarta börs- och kvinnohandeln (i Moskva), fattigdomen, längtan efter arbete och allt vad livet i väst kan erbjuda (vid ett besök i en stad i f d DDR), ett samhälle i upplösning och nazismen som sticker upp trynet igen (i Ukraina) m m.

Inga sagor mer (1996) ingår inte i serien om Bella Block utan är en fristående roman som utspelar sej i en alltför nära framtid då det främlingsfientliga partiet Etnocentristerna vunnit valet i Tyskland.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

***

Titlar på svenska:

Du skrattade, du ska dö. 1991.

Moskva, min älskade. 1991.  

Kärleken, staden och döden. 1992.

En vacker liten ö i havet. 1992.

Vad angår det dig, Bella Block? 1993.

Vad betyder din död och min. 1995.

Dödsäsong. 1996.

Inga sagor mer. 1996.

På liv och död. 1997.

Djingis Khans dotter. 1999.

Kvinnan från havet. 2002.   

Överväldigande roman och suverän deckare

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Den här deckaren av danskan – ja, den danska deckardrottningen – Gretelise Holm läste jag och skrev om redan när den gavs ut i Danmark. Mina åsikter står sig, när jag nu läst den svenska översättningen.

I den förra recensionen skrev jag att det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm. Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva. Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” / ”Funnen död” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – på omslaget till den svenska utgivningen används benämningen family noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter?

Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru. Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Gretelise Holm. Fotograferad på Krimimessen i Horsens av Birgitta Olsson.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Funnen död”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat. Men ”Funnen död” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Funnen död” en domestic/family noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Funnen död” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorja

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresan

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövel

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Offerlamm

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Grattis, Mattias och Sherlock!

Det här är kul!

Jag glädjer mig verkligen med Mattias Boström. Han skrev en så bra bok, den och han är värd alla nomineringar och priser!

Minns när han började skriva på ”Från Holmes till Sherlock”, ja, faktiskt innan han ens tänkte att det skulle bli en bok. Då uttryckte han sig ungefär som så att det kan väl bli en bok för Sherlockianer i Sverige och kanske Norden. Men jag utbrast, spontant och direkt:

Kom igen! Att boken blir översatt till engelska är en självklarhet, och ges ut i England och USA, och sen till tyska, och sen… ja, till jordens alla språk.

Grattis på nytt nu till ännu ett pris, i Japan! Och om du, just du, inte har läst ”Från Holmes till Sherlock” av Mattias Boström… Amen, gör det!

Sanning och lögn

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Få svenska deckarförfattare håller en lika jämn och härtill hög nivå som Camilla Grebe. Men inte kan hon väl nomineras av Svenska Deckarakademin också i år och verkligen inte utses till segare ännu en gång? För att inte tala om det där skandinaviska deckarpriset. Måtta eller…

Det jag tycker allra bäst om är att Camilla Grebe skriver skönlitterär deckar- eller spänningslitteratur.  Hon kan, kort sagt, skriva. Hon vet hur ord och formuleringar ska placeras och hanteras, utifrån sammanhang, berättarröst och repliker.

Ofta använder hon sig av längre meningar, med bisatser, vilket skapar både stämning och lästempo. Hon skriver inte action utan förmedlar innehållet också mellan raderna och under ytan, lyfter fram vad som nog måste kallas verkligheten. Hon skriver verklig realism i den meningen att människors psykologi alltid är en del av – ja, lägger grunden till – verkligheten.

Camilla Grebes femte roman och deckare på egen hand, nya ”Alla ljuger”, handlar om just det som titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, var och en sin varierade beskrivning av verkligheten. Ja, alla ljuger. Grebe använder sig alltså av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp som jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta.      

Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Det är mycket svår att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas. Hon är ju nämligen, som jag också skrev, en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Dessutom pendlar hon mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare.

De romaner som Camilla Grebe skrivit på egen hand är fristående. Nästan. De är fristående romaner som ändå blir titlar i en serie. För det finns alltid något lite – eller inte så lite – som får dem att bli länkar i samma kedja. Detta något litet förenar dem.

”Alla ljuger” skildrar en familj, en ny familj med Maria, lärare, och sonen Vincent (med Downs syndrom) samt hennes nye man Samir, läkare, och hans dotter Yasmin. Men så försvinner Yasmin. Misstankar riktas mot Samir. Så läggs grunden till en livs- och relationsroman, som blir en spänningsroman, som i sin tur blir en kriminal- och (kanske) polisroman.

Det hör en förhistoria hit också, om Vincents pappa, som gav sig av, och om Samirs tidigare familj, hustrun och ännu en dotter (syster till Yasmin). Och här finns ännu en väsentlig person, polisen Gunnar. Ytterligare en styrka hos Camilla Grebe: hon får oss att lära känna sina personer, inte bara träffa eller bli bekanta med dem utan verkligen känna.

Samir? Jo, det får oss fördomsfulla att tänka på något arabland, på muslimer och islam, ja, islamism. Samir har bakgrund från Algeriet. Detta, våra fördomar om araber och muslimer, är ett blott ett av de viktiga teman som Grebe tar upp i romanen.

Hon är en seriös svensk författare av spännings- och kriminallitteratur, en författare som borde läsas av både oss som brukar läsa deckare och de som utstöter bestämda åsikter om deckare utan att läsa några. De – vi – alla – ska läsa, ja, det är en uppmaning, nej, det är tusan en befallning, ska läsa Camilla Grebes ”Alla ljuger”.

Läs romanen långsamt, ta in berättelsen, ta in människorna, låt Grebes berättelse och tankar leva vidare inom dig.

Bengt Eriksson

Storytel Awards-nomineringarna: Den slutliga listan

Daniel Åberg, enligt egen karaktäristik ”författare, skribent och bokbranschnörd”, har gjort följande genomgång och sammanställning på sin nätsida angående årets nomineringar av ljudböcker till Storytel Awards, både deckare/krimi och andra böcker.

Bra och intressant genomgång, tycker Deckarlogg (som härmed återpublicerar med välvilligt godkännande av Åberg).

***

Nu har Storytel presenterat de titlar som tagit sig vidare till finalomgången i Storytel Awards. Den första nomineringsomgången var ju väldigt bred – över 50 titlar i spännings- och romanklasserna – men nu har det kokats ner till tre i varje (fyra i barnkategorin på grund av exakt samma röstantal på de två titlar som placerade sig trea).

Så här ser den slutliga listan ut:

Årets roman:
• Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
• Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)
• Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)

Årets spänning:
• Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
• Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)
• Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)

Årets fakta:
• Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunkav Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
• En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
• Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Ungdom:
• Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
• Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)
• Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip media)

Barn:
• Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
• Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
• Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
• Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Min Nära gränsen: Hotet tog sig alltså inte vidare till finalen i spänningskategorin, men det hade jag heller inte väntat mig, det var för många starka – och mer framgångsrika – titlar bland de övriga nominerade. Kul dock att Sammy Jeridis Ghettokungen lyckades slå sig in jämte Kepler och Schepp i den kategorin, men Jeridis bok blev också något av en fenomentitel i spänningskategorin förra våren, den fick otrolig uppskattning i otaliga recensioner i ljudboksgrupperna på Facebook och även många lovord från andra spänningsförfattare, vilket spred ordet ytterligare, skulle jag gissa.

I övrigt känns det fint att två av “mina” inläsare blivit nominerade – Lo Kauppi som läser in Nära gränsen-böckerna och Philomène Grandin som läste in de tre avslutande Virus-böckerna har varsin nominering. Grattis till er! (Ja, och alla andra också, så klart.) Kauppi vann i fjol för bok två i Karin Smirnoffs Janakippo-trilogi, får se om hon lyckas plocka hem en statyett för andra året i rad.

Något mer att säga? Jo, en grej jag tänkte på – det torde vara uppenbart nu att Jonas Malmsjö har övertagit titeln som mest populära manliga inläsare i Sverige från Stefan Sauk, två av tre nominerade titlar i spänningsklassen i år för Malmsjö talar sitt tydliga språk (han är för övrigt den enda inläsare i år som har två nomineringar, vilket jag tror är lite ovanligt – kul med spridning!). Malmsjö har blivit extremt eftertraktad som inläsare av mer hårdkokta spänningsböcker de senaste åren.

Vilka leder på förlagssidan då? Bonnierförlagen har totalt fem nominerade, Storytelägda förlag har tre (Storyside plus Rabén & Sjögren) och Bokfabriken två. Lite grämer det nog Storytel att deras förlag inte lyckats få fram några finalister på vuxensidan i år.

De slutliga vinnarna presenteras på en digital gala den 29 april. Spännande!

Daniel Åberg, författare, skribent och bokbranschnörd.

Ovanstående har lånats från nätsidan danielaberg.se. Gå in och kolla annat han skrivit där!

Erik Winter (då och nu…)

Sommarkataloger från bokförlagen redan i februari… Det är att vara tidigt ute.

Bläddrar i Albert Bonniers sommarkatalog och ser att Åke Edwardson minsann har skrivit ännu en polisroman med kriminalkommissarie Erik Winter i Göteborg. ”Det trettonde fallet” kommer i juli och som titeln anger är detta den trettonde Winter-deckaren.

Så kanske dags att läsa om någon tidigare titel i serien, för att påminna sig om vem och hur Erik Winter vid Göteborgspolisen var? Till exempel följande, den sjätte titeln i serien, som jag recenserade när den kom 2002.

­­­——————————————————————————

Åke Edwardson

Segel av sten

(Norstedts)

 Åke Edwardson ger sej inte. Han blir aldrig nöjd utan sitter fortfarande på skolbänken. Han går en evig fortsättningskurs i deckarförfattande: vrider och vänder på polisromanformen, arbetar med formuleringarna så att orden blommar upp men ansar sen språket igen, filar på dialogen tills den studsar snabbast i Sverige.

Så har också varje ny Edwardson-deckare överträffat den föregående: ända från starten med böckerna om privatdetektiven Jonathan Wide, ”Till allt som varit dött” (1995) och ”Gå ut min själ (1995), över nystarten med ”Dans med en ängel” (1997), och rätt igenom serien med polisromaner om Erik Winter i Göteborg.

”Segel av sten” – den sjätte Winter-romanen – är alltså  Edwardsons bästa och dessutom mest personliga deckare hittills. Varje ny titel i serien har också varit så olik de föregående att det kan tyckas märkligt att alla ingår i samma polisromanserie. Läser man dem i fel ordning så uppstår problem. Läser man dem i utgivningsordning så kan man som extra bonus följa Åke Edwardsons utveckling som deckarförfattare.

Ska jag beskriva hans deckare med ett ord så blir det mansromaner.

Ända sen de första två ”provdeckarna” har Edwardson placerat en man i centrum, låtit historierna utspela sej kring honom. Mannen som prototyp. Just den här mannen som symbol för alla män. Mannen kontra kvinnan, livet, samhället, barnen och, inte minst, kontra sej själv: sitt yrkes- och privatliv, sina handlingar och känslor.

Erik Winter, kriminalkommissarie i Göteborg, är en komplicerad man, svårtillgänglig både för andra och sej själv. Ingen direkt trevlig man. En gåta att han fått ihop det och dottern Elsa med Angela, läkare på Sahlgrenska. Vilket väl Edwardson ville ha sagt: män – i allmänhet – är komplicerade, svårtillgängliga och inte så trevliga.

Men i samlevnaden med Angela och dottern hittar Winter, roman för roman, allt längre in i sej själv och blir då en allt mer öppen och tillgänglig man. Vilket väl Edwardson också ville säga: blott kvinnan kan göra mannen hel, göra människa av mannen.

 Ska jag beskriva romanerna med ännu ett ord så blir det musikdeckare.

Inga (deckar)romanpersoner lyssnar mer på musik än Edwardsons. Nej, det räcker inte: samtliga personer är stora musikkännare med ytterst avancerad smak. (Läser man ”Segel av sten” med penna och block i handen och noterar alla artister/låttitlar som nämns, så får man en  fantastisk lista att ta med sej till skivaffären…)

Mest är det Winter som lyssnar på musik: fortfarande helst Coltrane men även Bill Frisells överstyrda elgitarr, högt, HÖGT! I ”Segel av sten” har också, för att nämna en av de övriga musiknördarna, kriminalinspektör Aneta Djanali börjat lyssna på Gabin Dabiré, den store musikern från Övre Volta/Burkina Faso, för att komma närmare föräldrarnas (sitt eget?) hemland.

Två berättelser varvas:

Den ena, där huvudpersonen är kommissarie Winter, handlar mest om västkustfiske, Skottland och whisky (plus andra världskriget). Pappan till en gammal flamma, som dansade en sommar med Erik och är bosatt på Donsö utanför Göteborg, har rest till Skottland och försvunnit.

Den andra berättelsen, där Aneta Djanali är huvudperson, handlar om ett sannolikt fall av hustrumisshandel som blir allt mindre sannolikt eller åtminstone allt mer förbryllande ju längre inspektör Djanali utreder det.

”Segel av sten” måste vara en de minst action-fyllda deckare jag någonsin läst. Ändå dunkar en puls rätt igenom hela boken, driver upp spänningen och får mej att läsa snabbt-snabbt.

Här ges inga – eller få – förklaringar. Gåtornas trådändar knyts inte ihop utan får hänga lösa. Begås det ens något mord? Nej, här händer ju ingenting! Men ändå, så spännande detta ”ingenting” är!

Åke Edwardson bestämde sej för att skriva en polisroman – en deckare – som trotsade genrens lagar och regler. Kan man skriva en icke-deckare – i betydelsen en skönlitterär roman om människor – som är så spännande att läsarna tror att romanen är en deckare fast den inte är det? Kan man, får man, törs man ha ett öppet slut i en kriminalroman?

Ja! Ja! måste väl svaren bli. För Åke Edwardson har ju gjort det – och lyckats bra. Ja, som sagt, lyckats bäst hittills.

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 2002

Årets svenska debutant (2) inom deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

När Deckarlogg i går utsåg Maria Broberg till årets bästa svenska debutant inom kategorin deckare och annan krimi med romanen ”Bakvatten” så var det efter viss möda och vånda.

Jo, Brobergs roman är bäst men flera andra debutanter gav under 2020 ut romaner i samma kategori som är snudd på lika bra. Och en av dem, författarna och romanerna, håller lika hög debutantnivå.

Deckarlogg kan inte välja, det måste bli bägge. Det måste bli två författare som Deckarlogg utnämner till årets bästa deckar- och annan krimidebutant.

En annan miljö, annan genre också. Eller kanske inte. Både Broberg och David Ärlemalm, för det är förstås han det gäller, skriver noir. Broberg: Norrlandsnoir, lands- och glesbygdsnoir. Ärlemalm: urban noir, gangsternoir, Stockholm noir, .

David Ärlemalms skildring i  ”Lite död runt ögonen” av den ensamstående, småkriminelle pappan Arto med dottern Bodil håller en nivå, innehållsligt och stilistiskt, som debutanter sällan når upp till.

Både Maria Broberg och David Ärlemalm debuterar som ”färdiga” författare. Romanerna kunde vara deras tredje, fjärde utgivningar.

Några rader ur Deckarlogg recension:

”Ärlemalm berättar med ett så exakt språk att endast de nödvändiga orden finns kvar på romansidorna, allt överflödigt är borta. Korta stycken – som kortast blott ett ord, ”Mariatorget”, nej, inte ens ett ord, endast ”Mm” – som varvas med längre. Inga citattecken eller pratminus vid dialoger heller. Det känns så autentiskt, som om varje ord i berättelsen kommer ur Arto, hans och dotterns liv.”

Klicka HÄR och läs hela recensionen.

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg