Deckarloggextra: Hemkulturpris till Tilliander!

Elektronikamusikern Andreas Tilliander har tilldelats födelsestaden Hässleholms kulturpris. Det var välan på tiden!

År 2004 gav Tilliander ut en låt med titeln ”Hässleholm”. Året efter, då jag satte ihop en topplista med 99 skånska låtar till Magasinet Skåne, så placerade jag just ”Hässleholm” på den skånska 99-topplistans plats nr 10.

Och gjorde samtidigt följande kortintervju med Andras Tilliander om honom och ”Hässleholm”.

***

10) Andreas Tilliander / Mokira: ”Hässleholm” (2004)

Andreas Tilliander skulle kunna beskrivas som ”en ung Brian Eno från Hässleholm”. Nej, det är inte rätt men ändå lite rätt. Tilliander hör till världens främsta inom genrerna elektronica och click & cut. Jättekänd för dem som hänger med i den nya elektroniska musiken – samtidigt helt okänd för andra musiklyssnare.

– Så är det ju men jag trivs med det. Jag spelar hellre för en publik som verkligen gillar mig än för en ombytlig publik som tycker om mig idag och någon annan nästa månad.

Hur många skivor har du gjort?

– Femton kanske, om man räknar med singlar. Sex, sju album.

Andreas Tilliander gör popigare och mer dansant musik under sitt eget namn. Mokira kallar han sig när musiken är lugnare och mer ambient. Till den sistnämnda katetegorin hör ”Hässleholm” – ett stämningsfullt stycke, melodiskt och vackert, som borde passa de flesta musiköron.

– ”Hässleholm” är hyfsat abstrakt och experimentell men ändå en låt. Annars kan det lätt bli att man mest arbetar med ljud – brus, sprak och knaster.

HÄR kan du lyssna på Andreas Tillianders/Mokiras ”Hässleholm”.

Musik som görs med dator låter ofta just som datormusik – som om musiken programmerats. ”Hässleholm” låter däremot komponerad.

– Innan jag satte mig vid datorn spelade jag in en gitarr, några pianobitar och en melodika. Jag ville att det skulle låta ganska akustiskt, få fram den där känslan av att musiken inte är exakt. Med en dator är det fantastiskt lätt spela exakt – men musiken blir tråkig.

Bengt Eriksson
Ur ”Skånska 99-listan” i Magasinet Skåne, 2005

Deckarloggfredag: Bellman som självaste Bellman?

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor
(alla CISTER MUSIC)

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa.

Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I Glimmande nymf (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten. Men en djävul anas på tungan.

Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad (”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det! Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås.

Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Kajsa Grytt på Garaget

Eftersom det är fredag… så skulle det väl också kunna vara Musikfredag på Deckarlogg.

Jag håller på och skriver en krönika om Kajsa Grytt, utifrån hennes solokonsert nyligen på Garaget i Hammenhög, till nästa nummer av Hifi & Musik. Den krönikan får ni vänta på att läsa tills tidningen är tryckt och distribuerad.

Men så länge kunde det kanske passa med ett par, tre foton på Kajsa Grytt när hon sjöng och spelade till egen elgitarr på just Garaget i Hammenhög.

Samtliga foton: Bengt Eriksson / Media I Morron I Dag

Deckarloggs musikextra: apropå Håkan

Ja, apropå Håkan Hellströms sjutton konserter på Ullevi och tjattret om Greta Thunbergs medverkan (kommentar: Lyssnar inte folk på musiken dom hör?) letade jag reda på den här gamla recensionen och lägger ut…

***

Håkan Hellström
För sent för Edelweiss
(Virgin/Emi)

Varför blir man så glad när man hör Håkan Hellström? Så upprymd! Ja, upplyft!

För att det verkar som om han själv haft så kul, förstås.  Vid inspelningen av nya albumet lär han ha slitit ut en handfull tekniker. Det förstår jag. Vilken studiotekniker vill att det ska låta så här Spela själv-spontant, som om alla bara gått in och lirat lite på skoj?

Ös och larm! Och vilka ojämna nivåer på sång och instrument.

Hellström sjunger om sin nygamla hemstad Göteborg och lånar som vanligt från halva rock- och pophistorien. Till exempel har ”Zigenarliv Dreaming” blivit en parafras på ”Bängen trålar” av/med Nationalteatern.

Förresten anknyter hela albumet till en proggig tradition från Göteborg. Nej, inte den fyrkantigt rockiga och stenhårt politiska utan den anarkistiska traditionen, där uttrycksviljan besegrade kunnandet, efter Love Explosion, Smutsiga Hundarna och faktiskt just Nationalteatern.  (Tillägg 2022: Och idag Franska trion…)

Hellström hävdar att han aldrig tänkt en politisk tanke. En definitionsfråga. Sångperspektivet är genomgående underifrån. Han minns att ”det tog hårt” på en kompis med två barn att få sparken från Pååls bagerier och påminner sig själv om att ”parkbänken e aldrig långt borta”. 

Sista spåret, ”Inte skyldig nån nåt”, är en hyllning till rocken som uppror: rock´n´roll, 60-talspop, progg och punk. ”Bebapelula” sjunger Håkan Hellström (och ”citerar” Gene Vincent).

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2008

Deckarloggs musikfredag: Den långa pausen

Följande är inledningen till en krönika jag nyligen skrev i tidskriften Hifi & Musik om ett enda stycke av Wolfgang Amadeuz Mozart.

Just så, ett enda Mozartstycke, ”Fantasie i C moll KV 475” ägnades en hel krönika. Och då ska ni veta att mina krönikor i Hifi & Musik är låååååånga, de brukar uppta fyra sidor i tidningen.

Dessutom handlar krönikan inte ens om hela stycket utan om en paus – den långa pausen efter styckets inöledande pianoackord. Som aldrig varit så lång som när Federico Colli spelar stycket på sitt senaste och nya album.

(Sen kan man fråga sig också vad det egentligen är för ackord, dur eller moll eller vad?)

Italienaren Federico Colli är den kanske mest hörvärda – om man nu ska göra såna jämförelser – av dagens nytillkomna klassiska pianister.

Ikväll medverkar Federico Colli på Helsingborgs pianofestival år 2022. Plats: Dunkers. Ett av de stycken Colli ska spela är just Mozarts ”Fantasie i C moll KV 475”.

Hur lång blir pausen ikväll? Följande är alltså början på min krönika i Hifi & Musik…

Det är pausen – den allra första pausen. Redan där, hur han spelar med den pausen. Med tystnaden. Egentligen inte han heller – utan vi, som lyssnar. Vi ska fylla pausen med… Ja, med något, oss själva, ur oss själva. Han lägger fingrarna på klaviaturen och låter ett ackord klinga ut tills tonerna tystnar, tills tangenterna, själva pianot, hela flygeln, en Steinwayflygel, med dess träkropp har tystnat. Först då lägger han återigen fingrarna på tangenterna och spelar de följande tonerna.

Denna långa paus. I alla fall jag har aldrig hört det förut. Fast Erikssons grammofonarkiv är ju inte specialiserat på västerländsk klassisk musik, inklusive  Wolfgang Amadeuz Mozart (1756–1791), utan vad arkivarien gör är att lyssna med sina öron, förvånas och häpna. Och vilja höra mer, både av denne Mozartpianist, Federico Colli, ung italienare (född 1988), och andra som spelat pianostycken av Mozart och särskilt detta stycke, Fantasie i C moll KV 475, som inleder Collis nya album med kort och gott titeln ”Mozart” samt undertiteln ”Works For Solo Piano, Vol 1” (Chandos, 2022). Jämföra dem, deras olika Mozarttolkningar.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag med musik: Välkommen tillbaks, Cyrille!

Det blev inte så många konserter för mig på årets jazzfestival i Ystad. Men några – riktigt bra – lyckades jag välja ut och få uppleva.

Och recensera. Som den här med sångerskan Cyrille Aimée, i en snabbrecension ögonablick efter konserten.

***

Ystads jazzfestival
Cyrille Aimée
Var: Ystads teater
När: den 4 augusti kl 16

Bäst: Hennes scatsång med hela kroppen, ja, varje kroppsdel.

Ännu bättre: Mångsidigheten – amerikansk jazz, fransk chanson, sydamerikansk sångpoesi.

Allra bäst: Att Cyrille Aimée återvände till Ystads jazzfestival och bjöd mig – och oss – på detta!

Energiknippe. Professionell i varje kroppsdel. Kameleont.

Fast det sistnämnda betyder inte att hon anpassar sig efter omgivningen. Däremot att hon är både så mångsidig och finkänslig att hon kan växla mellan sång- och musikformer – och bli en sångerska i just den genre som hon bytt till just nu.  

För att börja från slutet: extranumret ”La vie en rose”, den franska chansonen som är mest känd med Edith Piaf.

Först sjunger Cyrille Aimée som Piafs arvtagare. Men så slår David Torkanowsky till på tangenterna. Hårt. Starkt. Och kontrabasisten Matteo Bortone hänger på.

Chanson reser till New Orleans, där Cyrille numera bor, och förvandlas till rhythm & blues och jazz. Vilket tryck! Vilket sväng! Så tillbaks igen, r&b och jazz återgår till  fransk chanson. Konserten från början…

Sex år senare återvänder Cyrille Aimée till Ystads jazzfestival. Gitarristen, som hon hade med förra gången, har bytts mot en pianist, nämnde Torkanowsky från New Orleans.

David Torkanowsky, flygel, Cyrille Aimée, sång / baritonukulele, och Matteo Bortone, kontrabas, på Ystads teater. Foto: Media I Morron I Dag

Genast han slår an en ton, ett par toner, sitt  första ackord, fylls Steinwayflygeln på Ystads teater med just R&B, jazz och latinrytmer.

Tango? Rumba? Betonad baktakt men mer rytmiskt.

Första låten är Sidney Bechets välkända ”Petit fleur”, som får en tydlig karaktär av New Orleans och dess musiktraditioner, betydligt mer än låten hade från början.

Härefter jazz, ”Close Your Eyes”, en jazzevergreen. Nu scattar Cyrille också – och som hon gör det!

Visst scatsjunger hon mer den här gången? I minst varannan låt. Och hon gör det suveränt, scat har blivit hennes specialitet, den ordlösa sången är hon.

Cyrille Aimée föddes i Frankrike med fransk pappa och mamma från Dominikanska republiken. Nu  bor hon alltså i USA.

Allt detta hörs i hennes ordlösa sång, både rötterna och idag. Och syns på henne.

Som om olika rytmer passerar genom hennes kropp, genom varje kroppsdel. Och hon rör sig, dansar till rytmerna med varje kroppsdel: från ögonbrynen ner till midjan, rumpan och benen.

Cyrille Aimée är också sångpoet, på amerikanska, franska och spanska.

Hon har gjort en jazzlåt om att vara på resa långt hemifrån och flera stilla ballader, om ett hus hon byggt i Costa Ricas djungel och en hund som hon passade (eller som passade på henne).

De sistnämnda har spanska texter, där tar hon fram sin baritonukulele och ackompanjerar sig själv.

Amerikansk jazzsångerska. Fransk vissångerska. Sydamerikansk folksångerska. Hon kunde hålla varsin konsert för varje genre och samtliga konserter skulle bli fantastiska.

På Ystads teater bjöd hon på smakprov från alla tre. Betyg: ännu bättre än förra gången.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggfredag: Tung värmländsk rock med Sven Ingvars Eftr.

Imponerande: Att Oscar Magnusson både klarade av att hylla pappa Sven-Erik och vara sig själv.

Allra bäst: Den ännu rockigare versionen av ”Någon att hålla i hand”. Oj, spela in och släpp som singel!

Sven Ingvars
Bjärsjölagårds slott den 30/7

En mycket entusiastisk publik fyllde gräsfältet vid Bjärsjölagårds slott.

Majoriteten håller Sven Ingvars-ålder och kan de gamla låtarna utantill, det räcker att Oscar Magnusson låter bli att sjunga några rader eller en  refräng och publiken sjunger i hans ställe. Oscar ser rörd ut, flera gånger, och jag tror inte att han låtsas.

Sven Ingvars med Oscar Magnusson vid Bjärsjölagårds slott.

Dagens Sven Ingvars – namnet ska skrivas utan bindestreck – är som gruppen varit men ändå inte.

Jag minns när jag skrev om Sven Ingvars förra gången, det var en konsert vid Kronovalls slott (2016) och pappa Sven-Erik Magnusson var fortfarande med. Även sonen Oscar ingick i bandet, spelade gitarr och sjöng.

Men inte som pappa, nej, långt ifrån. Lite skrikigt och rätt så spänt. Mörkare röst också.

Och jag tänkte, när Oscar Magnusson efter pappans död skulle ta över Sven Ingvars, hur ska det gå? Det gick – över all förväntan.

Dagens upplaga av Sven Ingvars är både en hyllning till tiden med pappa Sven-Erik som sångare och något nytt, ja, originellt.

Oscar i gitarrduell.

Det nya Sven Ingvars eller Sven Ingvars Eftr (som i efterträdare). Tänk ett helt nytt Rolling Stones, inte ens Mick Jagger är med. Lika omöjligt borde det vara med Sven Ingvars utan Sven-Erik Magnusson.

Träd från Värmland visas bakom musikerna och konserten inleds med Gustaf Fröding gånger 2: först en dikt och så tonsättningen av ”Det var dans bort i vägen”. Oscars lena, värmländska dialekt, folkvisor och nyare visor (Sven Ingvars får mig alltid att tänka på vispoeten Gunde Johansson) möter tung rock. Ja, mycket tyngre än förr.

Stefan Deland planterar elbastoner i scengolvet. Elgitarristen Mats Billinger trycker på med ännu mer rock samt lite countryplock. Olle Nyberg spelar orgel så att Sven Ingvars blir Procol Harum eller The Band från Värmland. Saxofonisten Niclas Bäcklund kan bröla rhythm & blues från New Orleans. Bakom alla – trummisen Klas Anderhells stadiga taktslag.

Gitarr- och saxofonstilleben.

Ett rocktryck som snarare ligger före än efter Wilmer X.  Som när musikerna lägger ännu mer tyngd, tryck och rock i ”Torparrock” (nämnde Gunde Johansson värmländska visdänga).

Modernt och idag och samtidigt som en hyllning till ur-Sven Ingvars, de år kring 1960 då Sven Ingvars kvartett började blanda dansmusik på dragspel med rock´n´roll på elgitarr.

Den ena välkända låten efter den andra – som ”Min gitarr”, ”Kristina från Wilhelmina”, ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Fröken Fräken” och ”Börja om från början” – omväxlande med en senare låt, ”Byns enda blondin”, och några låtar av Oscar Magnusson. ”En liten bit av Värmeland” gillar jag. ”Framåt” gillar jag inte lika mycket.

Oscar sjunger fortfarande inte som pappa. Det är bra, att han inte imiterar. Han sjunger som sig själv och numera sjunger han avspänt.

Oscar Magnusson har sjungit in sig i rollen som frontperson. Riktigt bra sjunger han.

Oscar Magnusson i Sven Ingvars Eftr.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

Som ett av extranumren framförs dessutom ”Någon att hålla i hand” – den i mina öron bästa låt som Sven-Erik Magnusson/Sven Ingvars någonsin spelade in. Och den spelas nu ännu mer modernt, rockigare och tuffare.

Precis som det står på bastrumman: ”Ingenting är som förut, allt är som vanligt”. 

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag på Deckarlogg: Erikssons spellista för juni-juli 2022 med några sommarpopklassiker som bonusspår

I nya numret av H&M, precis nu ute i handeln,  recenserar jag album med Sofia Karlsson, Trio Rop, Ulrika Bodén & Sofia Sandén, Murre Eriksson, Stina Künstlicher, Barry Oreck och Sirocco. Sen finns det också kortrecensioner under rubriken ”Erikssons CD-växlare”:  Levon Helm/Mavis Staples, Lyle Lovett, Leyla McCalla med flera.

Alla nämnda finns givetvis på min spellista för juni-juli 2022. Och ännu mer och fler som jag lyssnat på de senaste månaderna,  nya utgivningar som lite äldre.  Bland andra Alice Boman, Fantastico Negrito, Frank Sinatra, Siri Karlsson, Raindear, Sarah Shock, Elvis Costello, Richard Thompson, Raylyn Nelson…

Yepp, en riktigt maffig spellista den här gången. Avslutningsvis la jag in några favoriter bland  klassiska sommarpoplåtar.  Klicka in dig och lyssna!

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Amanda Jenssen – ett blixtnedslag i Södra Mellby

Mellby Reggaekapell med Amanda Jenssen
Var & när: Folkets bakgård, Södra Mellby den 11/6

Bäst: Att Amanda Jenssen visade att nu jäddraranamma är det dags att komma igång igen!    

Tråkigt: Men så kort, Amanda! Alldeles för kort.   

Längesen som Amanda Jenssen sjöng på scen (”100  år”, sa hon själv) så framträdandet med Mellby Reggaekapell ska kanske kallas comeback?

Presentation av Österlens nya konsertplats för i sommar: trädgården till restaurangen Folkets bakgård, inrymd i Södra Mellbys gamla skola.

Bakgårdsscenen.

Charmigt men opraktiskt, för den som vill både se och höra, med scenen i ett hörn av en buskig trädgård. Få sittplatser, särskilt nära scen, så mitt råd inför framtida  konserter: Ta med egen stol eller en filt!  

Reggaen i högtalarna ersätts av levande skånsk reggae när husbandet, Mellby Reggaekapell, går upp på scenen.

Reggaekapellet spelar Peps-låtar som en hyllning till den avlidne skånske musikern. Det låter lika eget som det låter Peps. Det låter skånsk landsbygdshippiereggae, som jag brukar kalla sån här musik.

Både avspänt och bra med Micke ”Skuggan” Nilsson, elgitarr och sång, Lotta Karin Almgren, sång, elgitarr och reggaetypisk melodika, Kalle Bas, kvällens basist, och Björn Almgren, baktaktfasta trummor.

Fördomsfull tanke: Lite provocerande väl att sjunga Peps Perssons texter om Babylon och kapitalism, det stora trädet och den lilla sågen på Sommarösterlen?

Hopp ner från scenen bland publiken.

Tillbaks upp på scenen igen.

Så presenteras Amanda Jenssen – ”direkt från Köpenhamn” och med något på huvet som får det andra har på huvet att likna, säger Lotta Karin, ”ruttna bananer” – och Amanda kommer in med svart hatt, stor som en parasoll, och förstås strumpfota.

Drar igång med en blues på skånska, där hon också spelar munspel á la Bob Dylan. Lite oväntat men sen kommer ”Amarula Tree”, en av hennes mest kända låtar från tiden efter teveprogrammet Idol.

Och efter den blir det paus… Amen, när Amanda Jenssen precis kommit igång? Snopet.

Fast hon återvänder. Nu med en låt som passar för just den här delen av Sverige och Skåne, nämligen Olle Adolphsons ”Ge mig en dag” (eller ”Österlenvisan”).  

Hon spelar gitarr nu och sjunger inte jättesäkert utan lite trevande, inte riktigt inrepat. Samtidigt visar Amanda Jenssen varför hon var en enastående tävlande i Idol. Hon sjunger inte låtar utan befinner sig inuti varje låt och text.

I ”Happyland”, en annan välkänd låt, springer Amanda ut bland publiken. Hoppar runt-runt och får oss att sjunga med.

Munspel á la Dylan.

Och inte minst sången, hennes röst, förstås!
Samtliga foton: Blenda Automatique

Hon visar prov på sin enastående, ja, egenartade röst: växlar mellan rop och sång, ljusare och mörkare, sjunger sked i sked med tonerna snarare än träffar mitt i.

För att sen försvinna igen. Fast hon kommer tillbaks för extranumret: en ny, långsam låt, ”en tryckare”.

Ett blixtnedslag, så var Amanda Jenssens besök på Österlen. Det kändes spontant men orepeterat, så kanske ska hennes framträdande med Mellby Reggaekapell kallas  genrep inför comebacken…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda