Deckarloggbäst oktober 2021

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Iris Bure lämnar både pojkvännen Jonas, som hon återfann i den förra debutboken, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, har försvunnit. Genast kör Iris Bure norrut mot Åmål. Det berättas, liksom i debuten, långsamt och ordrikt. Alltför långsamt? För ordrikt? Än tycker jag så, än inte alls. Kerstin Bergman skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Hennes språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Sara Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre. Eftersom varje samhälle har en fram- och en baksida. Till Åres sol- och guldsida reser stockholmare för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. På Åres baksida däremot bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Åsa Larsson

Fädernas missgärningar

(Albert Bonniers)

Förra titeln kom 2012 och först nu en ny – och även avslutande – titel i serien om och med Rebecca Martinsson, kammaråklagare i Kiruna. Inte världens bästa ställe men bättre än Stockholm för Rebecca är hemma. Extra trist nu också när hon lastats på polisens samlade förundersökningar och fråntagits sina egna. Åsa Larsson skriver rappt och innehållsrikt på samma gång, i ett med personer och miljöer. Vad beskriver hon bäst? Miljöerna. Ja. Personerna. De också. Och främst de känslor hon får att uppstå ur miljöer och människor. I ”Fädernas missgärningar” ska Ragnhild Pekkari, en äldre kvinna, ta livet av sig. Men något kommer i vägen, så det går inte.

Olivier Norek  

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Hans kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella. Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med den lika eganrtade polisen som kvinnan Noémie Chastain – introducerade Norek i Sverige. ”Kod 93” handlar istället om den manlige polisen Coste på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis med landets flesta och grövsta brott. En fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

När polisen Sammy Nilsson vilar efter sin hjärtoperation dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls rusar. Dessa ord har han hört förut. Bakom skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare befinner sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i Ann Lindelll-serien, förut vid Uppsalakriminalen, trots att hon knappt är med. Mansroman, inofficiell polisroman, amatördeckare, ny landskapsroman – när miljön blir Österlen – och sist aningen av kärleksroman. Skriven på rakt och klart, ett lika enkelt som skönt språk.

Bengt Eriksson

Värsta kriminella förorten till Paris

Olivier Norek   

Kod 93

Övers: Lisa Marques Jagemark

(Sekwa)

Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain.

Kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg än Maigret men även drag av Steve Carella.

Fjolårets ”Ytspänning” – också en polisroman fast med Noémie Chastain, egenartad både som kvinna och kommissarie – introducerade Norek i Sverige.

Att ”Kod 93” inte handlar om henne och inte heller är lika spretig och spräcklig blev först en liten besvikelse.  Istället inleds en trilogi med polisen Coste, utredningschef på kriminalen i Parisförorten Seine-Saint-Denis, där landets flesta och grövsta brott begås.

”Kod 93” är en fransk polisroman i procedurskolan: utredningen sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Som att liket på obduktionsbordet öppnar ögonen och lever. Inifrån ett förkolnat lik ringer en mobil. Ett tredje lik är tömt på blod. Det blir en speciell utredning, särskilt när det kommer brev till Coste om olösta fall och försvunna rapporter.

Frågan ställs: korruption inom polisen?

Olivier Norek är också en skicklig persontecknare, inte minst vad gäller kvinnor.

Vilken suverän skildring av Johanna De Ritter, ny i teamet, 180 lång och rakryggad som en soldat! Hon visar sig vara något helt annat än vad de manliga kollegerna inbillat sig.

Bengt Eriksson          

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Så spännande mellan raderna

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Patrick Modiano kan främst jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Huvudpersonerna i hans romaner som på sätt och vis är en enda återkommande romanperson kan jämföras med Philip Marlowe – fast likaså fransk/a.

Modiano skriver detektivromaner, ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att romanen kan kallas deckare – fast fransk.

Nu ska jag inte trolla med ord. Fast det stämmer ju att utgångspunkten för nog alla romaner som Modiano har skrivit är just den amerikanska noirskolans detektivroman. Det är därför jag brukar tjata om att gourmetiska deckarläsare också bör läsa Modiano.

De – vi – känner igen oss och kommer med rätt stor sannolikhet att tycka om det vi läser.

”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Inte kriminellt, den här gången, men kanske har något kriminellt begåtts, utan det gäller själva formen, hur romanen byggs upp och… ja, hur ska jag beskriva det. Kanske: tänks och filosoferas fram.

Romanens jag, Jean Eyben, var knappt tjugo år när han arbetade ”på prov” några månader på Huttes detektivbyrå i Paris. Han fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst. Hutte lämnade över en ”dossier” – en himmelsblå mapp – med de knappa uppgifter som fanns. En mapp som Eyben av någon anledning som han själv inte riktigt vet råkade behålla när han slutade hos Hutte.

”Fallet” som uppdraget gällde var en försvunnen kvinna. Noëlle Lefebrve hette hon. Eyben besökte portvakten i huset där hon bodde, postkontoret där hon tog emot brev poste restante, caféet dit hon brukade gå. Han pratar med någon, några som kände henne.

Det blir en vandring genom hennes kvarter i Paris. Gator, adresser, hus nämns, just nämns, men beskrivs knappt, det mesta utelämnas. Och ändå lever Paris på romanens sidor, lever för mina ögon när jag läser. Jag går med, jag går där tillsammans med den unge detektiven Jean Eyben.

I sina skildringar av Paris kan Patrick Modiano påminna om Georges Simenon som även han  utelämnar mer än han beskriver men ändå – eller på grund av detta – får Paris att leva och andas.

”Osynligt bläck” är som alltid, vad gäller Modiano, en så kort roman att den kan kallas kortroman. Modiano utelämnar, som alltid, mer än han skriver ut. Han skriver sakligt, lite torrt, redovisande men mellan raderna öppnar sig äventyret – för hans personer och för läsaren. Det han inte skriver är ju så spännande!

Det är en skiss. Eller kanske, tänk att läsaren frågar om vägen och författaren berättar vartåt läsaren ska gå. Sen får läsaren själv finna berättelsen i sin fantasi. Hos sig själv. I sig själv. I sitt liv. Modianos romaner är egentligen 400 sidor tjocka istället för 126, som den här.

Han är väl lite mer humoristisk än vanligt dock i den romanen, när han då och då påpekar vilken romansida som läsaren och författaren befinner sig på (gällde att välja rätt grad på texten och hålla koll på sidnumreringen för förlaget).

Det finns ett mysterium i detektivromanen också. I slutet, sista delen boken, där intrigen (nåja) flyttat från Paris till Rom och åren har gått, uppdagar sig en lösning på mysteriet. Inte rent ut sagt men man anar lösningen, som i sin tur har en förklaring, som inte heller skrivs ut, också den anas blott.

”Osynligt bläck” är, som alltid det också, en finurlig roman av Patrick Modiano. Eller en del i hans evighetsroman, för på sätt och vis skriver han ju outtröttligt hela tiden på en och samma roman. Den roman som är detektivroman med uppgift att finna sig själv, Paris och världen.

Titeln ”Osynligt bläck” syftar just på minnet och livet – det är som skrivet i osynligt bläck för att närsom utan att man själv vet när kan bli synligt.

Bengt Eriksson

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Tatiana de Rosnay

Colombes granne

Övers: Emma Leonard

(Sekwa)

Det finns ett litterärt gränsområde där kriminal- möter annan skönlitteratur och skönlitteratur blir krimi. Ett spänningsfält – om ordet ursäktas – där varken kritiker eller andra läsare kan avgöra om romanen är en deckare eller ens krimi eller vilken sorts skönlitteratur.

Kommer ”Colombes granne” att finnas bland de fem titlar som Svenska Deckarakademin nominerar till priset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman? Kanske, kanske inte. Men boken kommer väl i alla fall att finnas med i Deckarakademins lista över 2012 års utgivning av översatta kriminalromaner? Samma svar igen.

Själv då, tycker jag att det är en kriminalroman eller för att använda smeknamnet deckare? Det beror ju lite på hur man definierar kriminal- och deckargenren. Men visst, det tycker jag nog. Och en krimi är det väl i alla fall? Absolut!

Spännande läsning har många namn. Spänningsroman, psykologisk kriminalroman och thriller, möjligen med ordet existentiell före, är ytterligare några. Om jag ställer samma fråga om den här romanen kontra dessa subgenrer – eller grenar på det stora krimi(nal)trädet – så blir svaret: Ja, ja, ja!

Tatiana de Rosnay, författare till ”Colombes granne”, är född i Neuilly-sur-Seine och bor i 14:e arrondissementet i Paris. Det har nog viss betydelse. Inom fransk litteratur finns många exempel både på kriminalromaner som breddar sig till den mer allmänna skönlitteraturen och skönlitterära romaner som söker sig till krimin. (Ännu ett aktuellt exempel: ”Apokalyps Baby” av Virginie Despentes.)

”Colombes granne” har skrivits precis som en deckare, kriminalroman, krimi och så vidare. Tatiana de Rosnay måste vara deckarslukare. Hon använder litterära grepp och berättartekniker från alla nämnda undergenrer inom kriminallitteraturen och placerar dessutom ut ledtrådar som i en pusseldeckare.

Colombe är huvudperson, gift med Stéphane Barou och mor till två barn i skolåldern, hemmafru med deltidsarbete som spökförfattare åt kändisar. Colombe Barou drömmer – eller har slutat drömma – om att skriva en egen roman, få sitt eget namn på omslaget.

Familjen Barou flyttar till en drömlägenhet som Colombe lyckas lägga beslag på trots alla andra som också tittar på lägenheten. Maken reser ofta bort i arbetet och när Colombe sover ensam så väcks hon av ljud mitt i nätterna. Det vill säga oljud, först högljudd musik och sen andra konstiga ljud.

De kommer från våningen ovanpå. Men när hennes man är hemma, då är det tyst om nätterna. Inga höga ljud.

I lägenheten ovanpå bor en läkare. Är det han som för oljud? Utan att tänka på det – eller medvetet? Spänningen triggas upp, allt mer och mer, sida för  sida. Som i en, låt säga, psykologisk kriminell existentiell pusselthriller. Brottslighet och våld? En bra bit över 100 sidor in i romanen undrade jag fortfarande: Ska det ske ett mord? Vem kommer att mördas?

I allt detta har Tatiana de Rosnay också skrivit in en kvinnoroman. Eller möjligen tvärtom: kvinnoromanen är den övergripande litterära formen och spänningsmomenten endast ett sätt att föra berättelsen framåt.

Colombe Barou blir allt mer en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Är de nattliga oljuden verkliga eller kan det vara hennes tankar och nerver som för oljud inom henne? Hon vill nog men ska hon kunna – våga – välja mellan äktenskapets fångenskap och den möjliga friheten utanför? Mellan sitt eventuellt egna liv och livet på familjens villkor?

Förresten, det som sker i romanen kanske inte sker i Colombes verklighet utan är intrigen i hennes kommande roman? Det slutar illa. Men ändå bra. Bäggedera. Säkert kommer Colombes granne att hamna på min lista över 2012 års fem bästa översatta krimi.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i LO-Tidningen/Krimi 2012

”Colombes granne” finns både som pocket och e-bok på strömningstjänster.

Antropologiska deckare

Nyligen läste jag om en del av mina Hillermandeckare.

Tony Hillerman (1925-2008) skrev från och med 1970 och fram till mitten av 00-talet en lång rad deckare som utspelar sig i Navajoreservatet i sydvästra USA. Det var en miljö han kände väl.

Som läsare anar jag hur halsen torkar och tungan sväller i torrheta solen i den stora ödsligheten. Hillermans deckare beskriver utifrån ett inifrånperspektiv navajos värld och föreställningar. Likt en forskande antropolog gjorde han kosmologin till en del av deckarpusslet.

Flertalet historier handlar om mötet mellan en traditionell navajokultur och den hotfulla vita kolonialiseringen av tänkande, rättsskipning och vardagsliv. Den här motsättningen lever inom huvudkaraktärerna, navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som på lite olika sätt reflekterar över tabun och kulturella gränser.

När jag doppat tungan i lite coca cola njuter jag ohöljt av böckerna. Om ni händelsevis har missat Tony Hillerman så väntar en stor läsupplevelse.

Något som är lite kul är att han har fått en fransk efterföljare, den tidigare journalisten Olivier Truc, som skriver om Sápmi med liknande respektfulla men samtidigt analytiska antropologiska glasögon.

Truc lyfter också fram flera konflikter i norska och svenska Sameland – mellan skogsbönder och renägande samer; den norska Alftakonflikten; och den rasistiska historien i form av skallmätningar.

Det antropologiska temat berörs även – fast i något mindre utsträckning – i den kanadensiska författaren Louise Pennys romaner förlagda till olika delar av regionen Quebec.

”Det vackra mysteriet” utspelas i ett munkkloster. Här består den antropologiska blicken av hur Penny tar upp klostrets kultur och föreställningsvärld. Även för en ateist är det en på flera sätt spännande läsning.

Björn Horgby,

som gästskriver på Deckarlogg är en deckarläsande historiker med ett ganska brett deckarintresse. Han framhåller inte minst de väldigt många duktiga kvinnliga deckarförfattarna. Horgby har själv skrivit böcker om rockmusik, senaste boken heter ”Rocken anfaller” 2020).

Läsning

Tony Hillerman: ”Tidstjuven” (1988)

Olivier Truc: ”40 dagar utan skugga” (2014)

Louise Penny: ”Det vackra mysteriet” (2020)

Årets bästa översatta deckare och annan krimi, enligt Deckarlogg

Och inte var det lättare att utse 2020 års bästa författare/titel i kategorin översatta deckare och annan krimi. Utan tvärtom: Det var ännu svårare!

Ännu fler titlar att göra det omöjliga med, alltså jämföra och gradera. Så olika titlar som var och en beroende på läsarens = bedömarens smak hade kunnat utses till årets bästa.

Till exempel ”Eld i natten”, en riktigt bra polisroman av amerikanen Michael Connelly. Ja, till och med kanske en av hans bästa.

Eller Deon Meyers sydafrikanska polisroman ”Villebråd”, också riktigt bra. Ja, kanske en av hans bästa.

Eller Denise Minas alltså för henne ovanliga brittiska thriller ”Verkliga brott”. Psykologisk noir och uppvisning i fantasi, i att skriva.  

Eller ”Straff” av tysken Ferdinand von Schirach: ännu en advokatdeckare där verklighet och påhitt – men hur mycket hittar han på egentligen, behöver advokaten Schirach hitta på? – går in i och ut ur varann.

Eller ”64”, den svindlande långa speciella japanska polisromanen av Hideo Yokoyama.

Nej, även om Deckarlogg läste alla dessa med stort intresse och nöje så blev det ingen av de ovannämnda som valdes till årets bästa deckare och annan krimi.

Utan ”segrare” – om det är ordet – blir fransmannen Olivier Norek med ”Ytspänning!

Visst, Deckarlogg är särskilt förtjust i franska varianter av deckare och annan krimi. Men ”Ytspänning” är dessutom en särskilt variant av den franska deckaregenren.

Noir i Paris och pusseldeckare på fransk landsbygd. Så skickligt romanens karaktär och stämning bryts och ersätts vid förflyttningen. Också en polisroman som är en kvinnoroman och – parallellt, som i typ livet – blir en mansroman.

För att bara lite grann beskriva denna innehållsrika, mångskiktade polis-, kvinno- och mansroman. Klicka HÄR och läs Deckarloggs hela recension av fransmannen Olivier Noreks ”Ytspänning” – 2020 års bästa översatta deckare och annan krimi!

Bengt Eriksson,

redaktör för Deckarlogg   

Så mycket spänning under ytan

Olivier Norek

Ytspänning

Övers: Cecilia Franklin

[sekwa]

”Ytspänning”? Men likadant hette väl den deckare eventuellt ”deckare” med vilken Aino Trosell för längesen nu tilldelades Polonipriset? Dubbeltitlar, alltså återanvändande av tidigare romantitlar, börjar bli allt vanligare. Kan det vara bra?

Men detta om detta, nu ska jag ägna mig åt deckaren, polisromanen, kvinnoromanen, landsbygdsromanen och romanen ”Ytspänning” av fransmannen Olivier Norek. Denna ”Ytspänning” börjar som en typisk fransk noir-deckare: överdrivet, våldsamt, blodigt.

Noémie Chastain, överkommisarie på Parispolisen, leder ett tillslag mot en narkotikalangare som står beredd på knä i lägenheten med ett jaktgevär och skjuter henne i ansiktet.  ”Hon rörde vid ansiktet. Uppslitet. Klibbig vätska.”

Ska hon överleva? Ska hennes ansikte gå att rädd? I prologen skjutsas Noémie Chastain i snabbaste fart till sjukhuset. Mot rött ljus. Rätt igenom och mot Paristrafiken. ”Blod överallt. Alldeles för mycket blod. Och ansiktet. Herregud, så det såg ut. Uppslitet…”

Det är bra skildrat. Olivier Norek skriver precis så hemskt som det måste vara. Men om du har svårt för den här hårdkokta våldsamma blodiga franska noiren – håll ut. Snart ska ”Ytspänning” byta skepnad och bli en annan roman…

No, som hon kallar sig efter att en bit av Noémie försvunnit, överlever. Men hon är vanställd eller ”vanställd”. Vad är skönhet? Vem är vacker? I sin egen känsla och i betraktarens ögon och känslor. Författaren Norek skriver förresten Noémie även när hon för sig själv blivit No. Går väl att tolka det också.

Kommissarie Noémie Chastain skulle väl ha blivit väl omhändertagen efter att det hemska hänt? Av poliskåren, menar jag. Och av sin pojkvän, även han polis. Men han vill inte träffa henne, han håller sig undan, klarar inte av att se hennes yta, förmår inte att se hennes inre. Det enda han ser är det vanställda ansiktet, halva ansiktet är ett ärr som han och alla stirrar på – eller tittar bort ifrån.

Hennes övriga poliskolleger vet inte heller åt vilket håll de ska glo. Parispolisen vill inte ha henne tillbaka, inte i någon tjänst – istället deporteras No eller Noémie ut på landsbygden, till den lilla byn Avalone söderöver från Paris. Uppdrag: lägg ner dess (onödiga) polisstation.

Så blir det förstås inte utan tvärtom. Noémie kommer att (be)visa hur nödvändigt det är att små orter på landsbygden har sina poliser. Hon ska istället permanenta Avalone polisstation. Eller, för att vara noga, polisstationen i Decazeville (närmsta större stad; nåja, större och större, mindre än Sjöbo kommun) eller i Aveyron (departementet där byn och stad är belägna).  

Strax förändras stämningen. Från att ha varit hårdkokt storstadsnoir förflyttas ”Ytspänning” till landsbygden och blir en landsbygds- och polisroman i procedurskolan, både lite á la Georges Simenon och vad gäller den häpnadsväckande skildringen av fransk landsbygd lite á la Fred Vargas också. Mitt emellan kommissarierna Maigret och Adamsberg, där kan kommissarie Noémie Chastain placeras.

Hon hinner knappt stiga av tåget innan ett barnskelett – vilket bör betyda historisk tid, ett antal år sen döden inträffade – flyter upp i en tunna ur den konstgjorda sjön vid byn Avalone. Och Noémie får tillsammans med de lokala poliserna, som till att börja med tittar lika mycket på eller bort från henne som de före detta kollegerna i Paris, får gå ingång direkt med att leda utredningen av ett cold case.

Bra miljö- och personskildringar men framför allt en mycket fin kvinnoskildring. No / Noémie må ha blivit av med halva ansiktet  men hon är en hel kvinna och människa. Stark och svag. Dumdristig, klok och smart. Självupptagen fast med facettögon på omgivningen. Och så vidare.

 ”Ytspänning” blir dessutom en mansroman. Dykaren från Sjöpolisen i Paris, som ska hjälpa landsortspolisen att hitta ännu ett eller två ytterligare barnskelett, ser Noémies inre skönhet. Eventuellt ser han också hennes fortfarande yttre skönhet. Två män, så olika. Med fyra så olika ögon, så många olika känslor.   

Ja, jag kan fortsätta. Tråden är polisromanen – med många kringelikrokar i intrigen och dessutom en oväntad upplösning. Men under denna yta, denna ”Ytspänning”, finns så mycket mer, många fler dimensioner, många fler berättelser. Sååå mycket innehåll. Olivier Norek har skrivit en fantastisk deckare, polisroman, kvinnoroman, landsbygdsroman, ja, mansroman och roman.

Bengt Eriksson

15 ljuddeckare i topp 2020

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg, läser = lyssnar gärna på ljudböcker. Här nedanför har han listat de 15 ljuddeckare han tyckt mest om bland dem han lyssnat på under 2020.

——————————————————————————-

1. Lite död runt ögonen av David Ärleman

2. Rotvälda av Tove Alsterdal

3. Nämn inte de döda av Christina Wahldén

4. Feber av Johan Brännström

5. Dimma av Ragnar Jónasson

6. Mannen i vattnet av Mikael Fuchs

7. Hantverkare av Sharon Bolton

8. Geiger av Gustaf Skördeman

9. Samtal från en ängel av Guillaume Musso

10. Ödesmark av Stina Jackson

11. När repen brister av Belinda Bauer

12. Den tysta patienten av Alex Michaelides

13. Blodsband av Edvard Fenvik

14. Nära gränsen av Daniel Åberg

15. Den trettonde bomben av Mats Svensson

Samuel Karlsson med illustrationshjälp (hmmmm) av Deckarloggredaktören.

Vindlande spänning i storsäljande fransk deckare

Michel Bussi

Se dig aldrig om

Övers: Cecilia Franklin

(Polaris)

Den svenska utgivningen av spänningslitteratur domineras av författare från Norden och de anglosaxiska länderna. Det gör det extra kul att den franska stjärnan Michel Bussi nu ges ut på svenska, hans ”Se dig aldrig om” är den fjärde av hans böcker som nu har översatts.

Han har redan mängder av priser, kritikerrosats sedan länge, sålt tio miljoner böcker i 35 länder och är definitivt värd svenska läsare också. Den här gången får vi besöka en liten fransk ö i Indiska oceanen i en vindlande historia om en pappa som flyr från polisen med sin sexåriga dotter, anklagad för mordet på sin fru. Det här är riktigt bra spänningsläsning!

Det är en solig fredagseftermiddag. Martial och Liane Bellion är ett vackert par som njuter av sin semester tillsammans med sexåriga dottern Sofa (egentligen Josapha). De sitter tillsammans med det något äldre paret Margaux och Jaques Jourdain vid hotellpoolen i turistorten Saint-Gilles-les-Bains på den franska ön Île de la Réunion inte så långt från Mauritius i Indiska oceanen.

15.01 reser sig Liane upp, hon ska bara gå upp för att hämta något på rummet. Hon kommer inte tillbaka. Olika personer i hotellpersonalen ser henne på vägen upp. Den gamla städerskan Eve-Marie ser henne gå in i rummet och finns i korridoren hela tiden, ända tills en orolig Martial kommer upp en timme senare för att se vart hans fru tagit vägen. Rummet är tomt, Liane är försvunnen.

Men Eve-Marie är helt säker på att Liane aldrig lämnat rummet. En liten stund senare mördas en äldre man i hamnen.

I senare förhör berättar Eve-Marie att Martial kom upp tidigare, redan 15.15, och att han då lånat en vagn för smutsig tvätt som han kört iväg med från rummet. Detta styrks av andra vittnesmål och olika fysiska bevis, blodspår på rummet och en del annat, pekar mot Martial.

Kommissarie Aja Purvi kommer snabbt fram till en given slutsats, Martial måste vara skyldig. Men när hon samlat ihop förstärkning och kommer till hotellet för att gripa honom har just hunnit fly tillsamman med dottern. Pådraget är omfattande, vägspärrar överallt för att ringa in den flyende mördaren, helikoptrar tillkallas, han ska snart vara fast.

Det är upptakten till denna berättelse; en katt-och-råtta-jakt runt denna lilla ö där vi rör oss mellan en dramatisk nutid kombinerat med återblickar i en dåtid som successivt ger oss läsare inblickar i vad som skett. Vi rör oss mellan olika berättarröster där Marial och polisen Aja dominerar men många andra får komma till tals, inte minst lilla Sofa som rör sig mellan hopp och förtvivlan; har hennes pappa verkligen dödat mamma Liane?

Jag fäster mig vid hennes språk och beundrar både författaren och översättaren Cecilia Franklin som hanterat Sofas röst, och hela texten, skickligt. Många andra intressanta karaktärer dyker upp i handlingen, en handling som rör sig snabbt i oväntade kurvor på vägen mot en dramatisk upplösning. Detta är en skicklig författare som vet hur man ska hålla läsaren fast förankrad vid boksidorna!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.