Léo Malet-vecka 2) Serietecknad noir

Noire eller noir kallades den hårdkokta deckarromanen made in USA när den importerades till Frankrike, först översattes och sen också fick inhemska efterföljare.

Pappan till den franske noire-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabaretsångare, kontorist, spökskrivare, tidningsförsäljare med mera som under andra världskriget råkade läsa några hårdkokta deckare av Chandler och Hammett.

Strax satte sig Malet vid Remingtonmaskinen och började kriva franskamerikanska deckare om Nestor Burma, privatdetektiv vid byrån Fiat Lux. Debuten, ”120 rue de la Gare” (utgiven 1943), utspelar sig under tyskarnas ockupation av Frankrike.

I 40 år fortsatte Malet att skriva deckare om Nestor Burma – oftast med Paris som miljö. Där, på Paris gator och nattklubbar, snokar Burma som bäst. (Detektivbyrån finns på adressen Rue de Petits-Champs). I deckare efter deckare – en för varje arrondissement samt några extra – guidar Burma läsaren genom dagens och nattens Paris. (Böckerna innehåller kartor!)

Orden är pastisch och ironi men också allvar.

Interiören till ett ”mordrum” kan Malet låna från Agatha Christie medan Nestor Burma är en Philip Marlowe med fransmannens intresse för kvinnor. Sexigare fransyska än sekreteraren Helene Chatelain finns inte! Florimond Faoroux, den polisiäre trätobrodern, kunde vara
polisinspektör i tusen deckarromaner.

Nestor Burma åldras knappt en minut. Han förblir densamme från 40- till 80-talet. Men tiden går: Paris och världen, samhället och politiken förändras omkring honom.

Under så många att man nog kan tvivla på om det någonsin kommer att ske har ”120 rue de la Gare” varit på väg att översättas till svenska. Jag kollar fortfarande varje år i tidskriften Svensk Bokhandels vår-, sommar- och höstboknummer… Men nej, inte i år heller.

Fast romanen finns ändå på svenska – i form av seriealbumet ”Dödens adress” (Medusa), som Leo Malets landsman Jacques Tardi tecknade efter den första deckarromanen om Nestor Burma. Också seriealbumet är noir: Tardi har gjort svart-gråa snarare än svart-vita serierutor.

Rutor ur Malets och Tardis seriealbum ”Dödens adress”.

Tiden: 1940-41. Tyskarna har intagit Paris och ockuperat tre femtedelar av Frankrike. Miljöerna: först ett fångläger i Tyskland (för tillfångatagna franska soldater), sedan staden Lyon (i den icke-ockuperade franska frizonen) och till sist Paris.

Intrigen är sedvanligt rörig och upplösningen likaså sedvanligt pratig – men vadå? De bästa deckarförfattarna använder ju intrigen mest som en förevändning för att kunna skildra människor och miljöer. I detta fall människorna i ett land som ockuperats av en främmande makt: Vilka skor sig på situationen, vilka kämpar emot så gott de kan, vilka bryr sig inte?

Jacques Tardi är en till petitesserna noggrann tecknare. Genom att teckna av autentiska affischer – som reklamen för utställningen ”Juden och Frankrike” – och husväggarnas slagord – Pétain fnaskar” – pekar han på den franska regeringen Pétains undfallenhet inför Nazityskland.

Tardi har arbetat med gråskalor och olika sorters raster så att att serierutorna blivit svart-gråa istället för svart-vita. Det enda vita i en serieruta kan vara ett ansikte eller lyktorna från en bil. Med sin tecknarstil hyllar Tardi den svarta franska deckartraditionens skapare, men sättet att teckna är också en effektfull och effektiv metod för att skildra både den psykiska och fysiska stämningen i krigsårens Frankrike.

Han lyckas förmedla en bild som är mer än fotografisk. För att använda en floskel: om somliga serierutor från Lyon och Paris l u k t a r det gengas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Jacques Tardis seriealbum ”Dödens adress” har blivit en tecknad klassiker också i Sverige. Jo, det får man säga när det än idag är tillgängligt i handeln.

Och Léo Malets franska noir-deckare ”120, rue de de la Gare” har nu äntligen översatts till svenska (Ersatz). Till detta ska jag återkomma.

Annonser

Léo Malet-vecka 1) Nu äntligen på svenska!

I förra veckan, efter att ”120, Rue de la Gare” av Léo Malet helt oväntat och plötsligt anlänt med PostNord (?!),  instagrammade Deckarlogg om att typ 100 år efter att förläggaren och tillika översättaren Ola Wallin första gången annonserade en svensk utgåva av den här franska noir-deckaren så har den alltså faktiskt tjoho också getts ut av förlaget Ersatz.

”120, Rue de la Gare” finns nu i verkligheten! På svenska! Fysiskt, i handen och handeln!

Sen tog jag tillbaka några år, skrev att i alla fall tio år sen var det väl. Och det var det exakt, ser jag när jag tittar efter. I tio år har i alla fall jag väntat och längtat. (Med ojämna mellanrum har jag hört av mig till förlaget och undrat: När? När? När?)

Åsså nu!!! Äntligen. För att fira detta tänkte Deckarlogg göra den här veckan till en Léo Malet-vecka.

Några av de texter jag under året skrivit om den franske noir-författaren Léo Malet och hans hårdkokte deckarsnok Nestor Burma har hämtats upp ur datorn och kommer att läggas ut på Deckarlogg. Med start här och nu…

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Leo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (Kristianstadsbladet augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Malet / Burma som tecknad serie på svenska.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Leo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Leo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Malet / Burma i original på franska.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

Malet / Burma på engelska.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petis-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

Malet / Burma på danska.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2010

 

Malet / Burma på svenska?

Ja, om jag inte minns fel så såg Malet-deckarens omslag ut enligt ovan när boken första gången annonserades av förlaget Ersatz. När den nu faktiskt getts ut har omslaget bytt utseende. 

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (mars 2019)

Laurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
Märklig för att inte säga helgalen deckare men också rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman med utgångspunkt från den 20 februari 1980 då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – mördad? – på en Parisgata för sen att avlida på sjukhus en månad senare: gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling på samma gång.

Eva Dolan: ”Till det bittra slutet” (Modernista)
Fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om hatbrottspoliserna Zigic och Ferreira i den engelska staden Peterborough, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London, fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga skriftprosa som är typisk för Dolan och hennes polisserie. (Längre recension kommer.)

Deon Meyer: ”Kvinnan i den blå slängkappan” (Weyler)
Sydafrikanske deckarförfattaren Meyer är en av mina absoluta favoriter så jag är väl inte den kritiker jag borde vara när jag läser hans deckare, till exempel den här, nya korta – mer en kortroman eller långnovell än en reguljär roman – med och om polisen Bennie Griessel: som alltid en roman om Sydafrika, livet och människorna, lika mycket som en deckare och lika bra som bäggedera. (Recension kommer.)

Ulf Nilsson (text) / Gitte Spee (ill.): ”Största minsta polisen!” (Bonnier Carlsen)
Nilsson – här med hjälp av illustratören Spee – är en av Sveriges både flitigaste och främsta barn- och ungdomsdeckarförfattare: det började redan på 70-talet med Hondagänget, sen följde flera serier med ungdomsdeckare från Helsingborg och numera den här – så fyndiga och så charmerande! – småbarns- och högläsningsdeckarserien om kommissarierna Gordon och Paddy på sin polisstation.

Deckarloggs red.

Vem mördade Roland Barthes och varför?

Laurent Binet
Språkets sjunde funktion
Övers: Sara Gordon
(Albert Bonniers Panache)

En märklig för att inte säga helgalen deckare men rätt vanlig för att vara en fransk kriminalroman. I Frankrike kan ju deckare skrivas så här – så att man inte vet om det är en deckare eller inte. Titeln kunde förresten vara någonting som Bo Strömstedt hade sagt (fast han pratade istället om alfabetets tjugonionde bokstav).

Platsen är Paris och årtalet 1980, närmare bestämt i februari och den dag, den 20/2 om man ska vara helnoga, då Roland Barthes råkar ut för en olycka – eller blir mördad, det är ordet – som en månad senare orsakar hans död. Så som i Laurent Binets lingvistiska och filosofiska kriminalroman som i verkligheten.

Eller…? Binet har författat på den smala gräns mellan verklighet och fiktion, allvar och litterärt lurendrejeri som kan kallas ironi. Vad är vad? Och när är vad vad?

Ur verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?

Apropå ”semiotiker”, citat ur Binets kriminalroman: ”Semiologi är en mycket märklig sak.” Så här inleds hans deckare: ”Livet är inte någon roman. Det är åtminstone vad ni skulle vilja tro.” Och innan berättelsen börjar citeras Jacques Derrida, fransk filosof: ”Det finns tolkar överallt. Var och en talar sitt språk även om han kan den andres språk lite grann.”

Jacques Bayard är den kommissarie som utreder mordet – det eventuella – på Roland Barthes, om den varubil som körde på Barthes när denne var på väg hem genom Paris efter att ha ätit lunch hos Mitterand gjorde detta med flit – eller? Till sin hjälp har – eller tar – Bayard (väl för att han ska kunna begripa sig på dessa postmodernistiska filosofer och semiotiker) en ung lingvist vid namn Simon Herzog.

Kumpanerna Bayard och Herzog utreder och genomforskar Paris tillsammans: hemma hos Barthes på rue Servandoni (två lägenheter och en arbetsvåning), på Café de Flore (där sitter författaren, filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre, som knappt ser längre och ska avlida om ett par månader, med författaren och filosofen Simone de Beauvoir), på Diderotbadet (bastuklubb bortåt La République – där det händer saker!) och så vidare.

Två bilar följer – ständigt – efter dem: ”en svart DS” och ”en blå Fuego”. Med i handlingen finns också, för att blott nämna några av personerna, Michel Foucault, fransk filosof med mera (Foucault återfinns på bastuklubben), Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker med mera, och Umberto Eco, italiensk författare, universitetslärare med mera.

Just med mera är väl ett nyckelbegrepp för den här deckaren av fransmannen Laurent Binet, som dock skriver lite ojämnt. Vissa sidor är så välformulerade att jag njuter medan Binet på andra romansidor för en stund verkar ha tappat lusten att skriva.

Känner man till alla människor som omnämns och medverkar i handlingen så lägger det nog lite extra till läsningen. Annars får man göra som jag: googla. Det går bra det också. Och det är underhållande – låt säga underfundig – läsning och därtill laddat med action och utflykter från Paris till Italien och USA.

Som en utredning av, över och genom lingvistiken och en burlesk över det postmodernistiska tänkandet och snacket. Dock, samtidigt: på nog så mycket allvar. Liksom den franskaste av franska kriminalromaner: gata och intellekt, sex och filosofi. Deckare – noir och hardboiled – är ju något högst intellektuellt i Frankrike, eller åtminstone i Paris.

Sen kan en ju undra också, med anledning av vissa diskussioner i Facebooks författargrupper (får man skriva om verkliga människor och nämna, säg, restauranger vid namn?), hur Laurent Binet kunnat ta sig dessa friheter med verkliga personer och använda dem som fiktionskaraktärer?

Och till sist blir väl gåtan löst, frågan om ”språkets sjunde funktion” får sitt svar. Ett sista citat, nu från François Mitterrand, som ännu inte är president men 1981 ska han bli, för också han är personligen med i berättelsen: ”Den verkliga makten är språket.”

Bengt Eriksson

Parisisk flört i ögonvrån

Dominique Sylvain
Medusas gåta
Övers: Nadja Leijonhufvud
(Norstedts)

Även om jag inte känt så många fransyskor vågar jag hävda att Dominique Sylvain skriver franska – ja, fransyska – deckare. Eller typiska Parisdeckare? Så tyckte jag när jag läste hennes första deckare på svenska, ”Dubbla begär”, och likadant med den nya, ”Medusas gåta”.

Det lätta anslaget i berättandet, den kärleksfulla men smått ironiska personskildringen, den parisiska ögonvrånsflörten i tonen och så mycket humor! När läste jag senast en svensk deckare som den beskrivningen passade in på? Faktiskt aldrig, såvitt jag minns.

Lola Jost, tidigare kriminalkommissarie och nu en motvillig privatspanare, samt Ingrid Diesel, massör och nakendansös med artistnamnet ”Glödheta Gabriella”, är problemlösare också i den nya deckaren.

Miljö: Paris 10:e arrondissement. Deras favoritrestaurang ligger i Passage Brady och i samma passage har Lady Mba sin afro-hårfrisering. Där börjar kriminalgåtan. Lady Mbas manlige schamponerare har nämligen försvunnit, spårlöst.

Intrigen går från Saint-Martin-kanalen via metron till Sulawesisjön i Indonesien och inkluderar uteliggare, gamla nazister, hårdkokta Pariserskurkar, dykare och amatörsmugglare. Det blir, kort sagt, mycket.

Men inte heller här bryr jag mig såvärst om intrigen. För viktigast är Dominique Sylvains skildring av Paris, dess gator, människor och dofter, musik (som att Touré Kunda hörs hos Lady Mba) och mat (jamen kolla vilka franska maträtter som serveras på restaurang Belles!).

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Livsthriller i Paris

Liten påminnelse om ”Bombyx”, det första som kom på svenska och som jag läste av den franska deckarförfattaren Anne Rambach.

Sen dess: en favorit!

Anne Rambach 
Bombyx
Övers: Helena Stedman
(Sekwa)

Anne Rambach låter pusselbitarna – livets såväl som thrillerns – komma i sjok, på varandra, en i taget.

Som att Diane Harpman, frilansreporter i Paris, förlorat make och son. Att föräldrarna har ett skomakeri. Att hon bor i en etta, somnar med kläderna på och dövar sorgen med snabba reportage.

Ändå återvänder de döda till henne, lika verkliga som i livet.

Diane plåtar ett bröllop på kineskrogen Bombyx och hamnar i en eldstrid. Kameran fylls med avslöjande bilder.

Så växer och växer romanen – från kinesiska triader till biologisk terrorism.

Samt en hisnande skildring av dagens Paris. Och så välskrivet dessutom.

Bengt Eriksson
Olika varianter i bl a TCO-Tidningen och Ystads Allehanda 2008

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 3)

Joyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers)

1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom, för det här ska också bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient. Varför tecknar E.H. gång på gång samma nakna, unga flicka i sitt block? En deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att följa. Fast den deckargåta som Oates försökt lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Som alltid gräver hon så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

Tony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Rättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar. Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego. Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjat avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt. Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verklighet. Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

Leïla Slimani
Vaggvisa
Övers: Maria Björkman
(Natur & Kultur)

Det har redan stått i recensioner av ”Vaggvisa” och det står direkt i inledningen: två små barn är döda. Ja, de har dödats. Leïla Slimanis roman om, för det handlar den om i grunden, dagens franska klassamhälle går från nu och bakåt. Ett advokatpar, som bor i en fin våning i ett fint Pariskvarter, anställer en barnflicka, som bor i en liten usel lägenhet. Där uppe och här nere, vi och dom. Barnflickan gör mycket mer än passar barnen: sköter om hela lägenheten och hushållet, blir oumbärlig, följer med på semester till Grekland. Familjens kvinnliga advokat och barnflickan kommer varann sååå nära. En riktigt otäck thriller – med djup längst ner i verkligheten – för att den är just så verklig och sann, ett snitt ur livet = våra olika liv.

Jesper Stein
Solo
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Tur att danska Politiken startade förlaget Polaris i Sverige. Annars hade väl aldrig Danmarks just nu främste deckarförfattare, alltså Jesper Stein, fortsatt att ges ut här. ”Solo” är Steins tredje polisroman – med tilläggen hårdkokt och noir – om vicepolitikommissær Axel Steen och stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. Bägge är huvudpersoner: personen hör ihop med platsen och platsen med personen. En polisnoirserie som blir romaner om en man, således polisen Steen, som inte fixar det så bra, varken att vara en bra polis – jo, det är han men på sitt sätt – eller en bra man, särskilt inte av sorten ”den nye mannen”. I ”Solo” (på danska ”Akrash”, arabisk slang för snut) går ryktet att ryska maffian har en mullvad inom den danska polisen.

Fred Vargas
Den instängdas blick
Övers: Ingrid Wikén Bonde
(Sekwa)

Kommissarie Adamsberg kopplar av från allt arbete på isländska ön Grimsey – när han får ett meddelande från Paris. Hans avdelning vid kriminalpolisen behöver hjälp med ett mordfall. Tveksamt återvänder han, hittar strax mördaren och löser i förbifarten ett annat fall (eller två). Han intresserar sig mer för några andra dödsfall: tre äldre män blev bitna av brunspindlar och dog – trots att spindelns gift inte kan döda. Inget för polisen, enligt kollegerna. Men Adamsberg envisas: mord. Kommissarien ser och tänker ju som bäst när det är ”dimmigt”. Rakare än förut, inte lika overkligt verkligt. Ändå vindlar och svindlar berättelsen så det räcker. Av de åtta polisromanerna på svenska om och med Jean-Baptiste Adamsberg är detta nog den mest fascinerande. Och faktiskt bästa.

Deckarloggs red.