Pierre Lemaitre
Alex
(Sekwa; övers: Cecilia Franklin)
Pierre Lemaitre, annars manusförfattare för TV och film, har skrivit en dubbelt typisk fransk deckare.
Romanen ”Alex” spretar på alla de sätt som franska deckare brukar göra.
Dels kan författaren inte hålla sig till genren, thriller enligt omslaget, utan ”Alex” växlar mellan att också vara en utredande polisroman, nära på en procedurroman.
Som dessutom glider över i en psykologisk spänningsroman och ett bitande samhällskritiskt diskussionsinlägg.
Inte minst har Pierre Lemaitre skrivit in ännu en sån där fransk polis, kommissarie Camille Verhoeven i Paris, som är så osannolik att han med allt fler sidor man läser blir sannolik. (Tänk främst på Fred Vargas och hens kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.)
Den lille Camille, inte ens en och en halv meter lång, kan tyckas förvirrad och långt utanför både deckargåtan och banan i sina analyser, tankar och funderingar men till sist blir det förstås han som får rätt.
Det är det ena, alltså det ena typiskt franska draget. Det andra är att ”Alex” också ansluter sig till den hårdkokta franska deckargenren. Också här med betoning på franska.
Inte alla franska deckarförfattare skriver mörkt och hårdkokt men de som gör det brukar vara mindre influerade av, låt säga, intellektuell amerikansk noir (med Raymond Chandler som exempel) och desto mer av pulp, den sortens deckare som i Sverige brukade kallas kiosklitteratur eller kioskdeckare.
Grovt, våldsamt, blodigt. Och just därför kanske mer på allvar. Litterär realism som verklig realism. Eller otrolig och overklig realism som blir trovärdig och verklig.
Och just i Frankrike – inte mindre intellektuell för det.
Åtminstone har jag fått för mig att Jean-Patrick Manchette, som beskrivningen främst stämmer in på, använde och omvandlade amerikansk noir och pulp till fransk kriminallitteratur på just det här sättet.
Rekommendation: Läs Manchette, om ni inte gjort det (och vågar).
Det är väl uppenbart Pierre Lemaitre inspirerats av Jean-Patrick Manchette i sin beskrivning av Alex Prévost, denna föränderliga kvinna som byter namn, peruker och utseende lika ofta som… ja, just peruker.
Alex, i romanens thrillerdel, är seriemördare. Hon slår, under olika namn, som olika kvinnor, med olika utseenden, ner människor – främst män – så de blir medvetslösa och nästan, nästan döda, innan hon häller koncentrerad svavelsyra i munnen på dem.
Då dör man. Garanterat.
Fast romanen ”Alex” börjar med att Alex kidnappas, kläs av naken, fängslas och placeras i en bur högt ovan marken, torteras av själva sammanhanget = fångenskapen.
Det krävs styrka av läsaren för att ta sig igenom den här första thrillerdelen. Lemaitre skriver, liksom Manchette, så mörkt att det inte går att upptäcvka någon väg ut, så svart att svärtan färgas röd som i – och av – blod.
Mitt råd: läs vidare, ändå.
För det kommer en förklaring, även om den dröjer till slutet. Romanen om Alex avslutas med något så annorlunda och märkligt, så kan det tyckas, som polisens försvar av den kvinnliga seriemördaren Alex.
Från en blandad pulpthriller och polisroman i procedurskolan till en lågmäld och därför ännu mer läsvidrig politisk vendetta mot (mans)samhället.
Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu. Nej, jag tror inte det. Och jag tyckte jag måste beskriva ”Alex” så pass ingående för att göra rättvisa åt den här mycket starka, den här brutalt drabbande, franska deckaren.
PS. Pierre Lemaitre har skrivit fler polisromaner om och med den lille kommissarien Camille Verhoeven. Översätt dem också! utbrister jag till förlaget Sekwa.
Fast ”Alex” är inte den första titeln i serien. Ännu en gång börjar översättningarna av en deckarserie en bit in i serien, inte från början. Men varför? utbrister jag också till Sekwa.
Bengt Eriksson
Bengt Eriksson
Deckarintrigen inleds med mordet på en ung kvinna. Ledtråd: en kvarglömd röd damsko.
Bengt Eriksson