Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

Annonser

Livets deckargåta inom dubbla parenteser

Joyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers förlag)

Bra? Är det ens Joyce Carol Oates syfte – att skriva romaner som kan förses med betyget/stämpeln ”bra”? Det undrar jag. Och har börjat undra allt mer.

En recensent menade att ”Mannen utan skugga” inte är någon av Joyce Carol Oates bästa romaner. Det triggade igång mig, när jag läste det så utbrast jag: Amen so what?! Spelar roll.

Själv har jag slutat sätta betyg på Oates böcker. Jag läser. Punkt. Alltid intressant, alltid spännande. Och jag tvivlar verkligen på att Oates skriver sina romaner för att få ett högt och så bra betyg som möjligt.

Hon utforskar. Varje ny roman är ännu ett utforskande av hennes återkommande ämne: USA, livet och verkligheten, och hon själv. Eller: ämnen. För USA, livet och verkligheten – och till och med hon själv – kommer ju i plural. Liksom var och hen av oss.

OatesDet är språket, hennes skriftspråk, sättet hon skriver på.  (Som det börjar och slutar med: orden, komma- och punteringarna. Och inte minst, i den nya romanen ”Mannen utan skugga”, dubbelparenteser.)

(Jag tar det igen: dubbla parenteser.)

Jo, först kan Oates skriva ett stycke inom parentes. Sen byter hon stycke och skriver inom – ännu en och annan – parentes. Men varför? För att det är nödvändigt. För att hon måste, tror jag.

Hon kan också i berättartexten plötsligt foga in tankar och kommentarer inom, just det, parenteser. En hel mening eller blott ett ord. Som bryter av, för en sekund tar läsaren med någon annanstans, bakåt eller framåt i tiden, till en annan person än den som står i berättartextens fokus, till en annan tanke, ett annat sammanhang, och sen tillbaks till själva berättelsen igen.

Ånyo: Men varför? För att hon måste. Joyce Carol Oates skriver prosa som om hon skrev poesi. Ord och formuleringar är så viktiga att de inte måste vara bra. Däremot måste de vara de rätta, de riktiga orden och formuleringarna.

De som säger exakt det författaren vill säga. Som täcker det författaren vill berätta, och när det gäller Oates: hennes utforskningar, grävandet i USA, livet och verkligheten, och henne själv.

Som för att poängtera detta har romanen ”Mannen utan skugga” inspirerats av ett verkligt ”fall” från 50-talet. Då gällde det en man som förlorade sitt närminne efter att ha opererats för epilepsi av en entusiastisk läkare.

Oates roman handlar om en man – E.H. som i Elihu Hoopes – vars korttidsminne försvunnit efter att ha drabbats av en elakartad version av herpes simplexencefalit. Med i handlingen finns också en ung ny doktorand och forskare vid ett neuropsykologiskt laboratorium, Margot Sharpe, 24 år i morgon, och hennes lärare och handledare, professor Milton Ferris.

Oates foto

Joyce Carol Oates.

Den 17 oktober 1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes för första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom. För det här ska dessutom bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ja, ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient.

Så skriver jag för att det ska framgå att ”Mannen utan skugga” handlar om mycket mer än vetenskaplig forskning och dess förhållande till forskningsobjektet, även om ”blott” detta hade räckt för en roman.

Varför tecknar E.H. – gång på gång – en och samma unga nakna flicka i sitt skissblock? Vem är hon? Kan hon heta Gretchen? Och hur kan E.H i så fall minnas henne när han glömmer Margot – vem Mar-go är – om hon bara lämnar rummet ett ögonblick för att strax återkomma.

Joyce Carol Oates gräver som alltid så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

”Mannen utan skugga” är – till viss del – en diskussionsroman om forskningsetik, forskningens eventuella utnyttjande av sina forskningsobjekt. Men Joyce gräver ut mer än så, hon diskuterar – som vanligt och alltid – också människors utnyttjande av varandra, från ungdom till ålderdom.

Vem är då forskare? Vem är då patient? Vi är alla varandras forskningsobjekt, eller?

Livets mörka skugga faller, också som vanligt hos Joyce, in över berättelsen. Vad hon än skriver så skriver hon alltid noir: livets och verklighetens noir. Med, likaså som vanligt, ett slags thrillerspänning hoppar berättelsen mellan personerna, deras handlingar och tankar, in i och ut ur deras huvuden. Det blir en deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att finna.

Fast den deckargåta som Joyce Carol Oates försökt och försöker lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Tills hon fått silvrigt hår ska Mar-go Sharpe bedriva forskning på, följa – och älska – Eli Hoopes, som ”alltid kommer att vara 37 år gammal”.

Försöka lösa hans – och sin – och allas vår – varje människas – gåta. Livsgåtan. Och då förstår man väl att en sådan roman kan inte beskrivas som ”bra” (eller motsatsen).  Detta ord duger inte, det räcker inte. Däremot: riktig. Och viktig.

Missa inte hur Oates jobbar med kursiveringar heller. Eller snarare – att hon kursiverar flitigt. När, var, hur och varför? Inte lätt att klura ut men de är många och återkommande, hennes kursiveringar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Vårt lilla lugna, trygga Sverige

Efter min recension av Inger Frimanssons nya psykologiska thriller, ”De sista rummen” (klicka HÄR om du vill läsa recensionen), så kom några kommentarer: Är det verkligen en deckare? Eller ens en thriller? Spännande? Och vad det handlar det om?

Längesen nu, år 2002, som jag gav ut boken ”Deckarhyllan” i uppdaterat skick. Där finns Inger Frimansson med. Kanske kan det jag skrev i ”Deckarhyllan” ge en bakgrund till Frimanssons utveckling till en unik svensk thrillerförfattare?

***

Inger Frimansson
Land: Sverige
Genre: psykologiska thrillers

När jag kör bil och passerar små samhällen med prydliga hus och välansade trädgårdar så brukar jag tänka: Vilka människor bor i husen? Vad tänker och gör de? Vad sker bakom fasaderna, innanför husens lyckta dörrar och fönster?

Där är så lugnt och stilla att man anar stormen.

Frimansson Ett mycket bätrte livLikadant kan det vara att läsa Inger Frimanssons romaner: att slå upp pärmarna är som att öppna dörrar till människors hemliga rum, till deras själar och hjärtan. Vilka minnen, tankar, fantasier och hemligheter – den ena mer skrämmande, fasansfull och oberäknelig än den andra – bär människor med sej genom livet? Hur hanterar de sitt livsbagage?

Romanerna befolkas av alldeles vanliga ovanliga människor: udda och knäppa, smått galna och helt tokiga. Som folk – vi – är mest; bakom välputsade fasader och inuti välordnade familje- och yrkesliv.

Hos Frimansson heter det lilla samhället ofta Hässelby, en förort till Stockholm. I ”Handdockan” (1992), där ett barn försvinner, är radhussamhället namnlöst, men nog är det misstänkt likt samhället Hässelby i ”Ett mycket bättre liv” (2001), där ett annat barn försvinner. Läkardottern Monika, Justine Dalvik, Franki Ljungberg samt paret Beth och Ulf – huvudpersoner i ”Fruktar jag intet ont” (1997), ”God natt min älskade” (1998), ”Mannen med oxhjärtat” (2000), respektive ”Katten som inte dog” (2001) – bor alla i Hässelby.

Frimansson Fruktar jag intet ontDet var praktiskt. I tjugosju år bodde också Inger Frimansson i Hässelby. Hennes livs- och romanmiljö var en och samma. I romanerna fungerar Hässelby som ett Sverige i miniatyr: sinnebilden av vårt lilla lugna och trygga, välordnade land – ett porträtt av det svenska folkhemmet.

Just därför blir hennes berättelser så hemska. Det är ju sina – våra – grannar hon skriver om. Paret Beth och Ulf bor i radhuset brevid. Franki återfinns i närmsta hyreshus. Vitsippan kan vara vilket daghem som helst.

Man tittar snett på grannarna. Är dom så här? Man betraktar sej själv i spegeln. Är jag så här? Man ser på sin hustru eller make och undrar hur hon/han egentligen är, innerst inne?

Det är så vardagligt, vem som helst skulle kunna hamna i liknande situationer. Frimansson spränger vardagen inifrån. Det ena leder till det andra, liksom bara händer…

Frimansson Mannen med oxhjärtatI ”Fruktar jag intet ont” drunknar Monikas fjortonåriga tjejkompis. Pappan köper en hund för att trösta dottern, men mamman blir allergisk och hunden måste lämnas bort. Ledsen och arg rymmer Monika hemifrån och träffar Josef…

I ”Katten som inte dog” knakar det i Beths och Ulfs förhållande. Han har börjat träffat sin förra fru. Hon tänker på sina döda tvillingar, som levde en enda dag. Allt detta ältar inom Beth när hon ser en gestalt som smyger omkring i mörkret på tomten vid sommarstugan. Hon griper yxan…

I ”Ett mycket bättre liv” rövas fyraåriga Angelica bort från daghemmet i Hässelby och hamnar hos en grupp människor som lever ett alternativt liv i protest mot samhällets utveckling. Hon får namnet Nora. Så växer hon upp och börjar undra vem hon är: Angelica eller Nora?

Också romanformen sprängs inifrån. Personernas alla minnen, upplevelser och rädslor smittar av sej på författaren – eller tvärtom? Berättandet rämnar. Den litterära formen kan bli lika ryckig och nervig som personerna. Vilket gör berättelserna ännu svårare att värja sej emot, får dem att beröra ännu djupare in i hjärtat.

De nakna kvinnornas ö FrimanssonFr o m ”Fruktar jag intet ont” räknas Frimansson som deckarförfattare. Böckerna placeras i undergenren psykologiska kriminalromaner och thrillers. Men de udda personerna har funnits med ända sen debuten med ”Dubbelsängen” (1984). Den följande romanen, ”Den förtrollade prinsen” (1986) är nästan en thriller: en obehaglig berättelse om incest. Medan ”Handdockan” definitivt är en thriller – fast en ovanlig sådan. Ingen mördas, inte ens ett brott begås. Det är bara författarinnan som luras.

Både ”Mannen med oxhjärtat” och den senaste thrillern, ”De nakna kvinnornas ö” (2002), skiljer sej till miljön från Frimanssons övriga produktion. I den förstnämnda utforskas en (mer eller mindre) sluten manlig värld: Östermalms brandstation. Den andra utspelar sej i och kring en lantgård. (Inte en enda person bor i Hässelby!)

Inger Frimansson har också skrivit en ungdomsthriller, ”Elden” (1999). Josefin, som går i 9-an, är med om en klassfest som börjar med fylla och slutar med eldsvåda. Frimansson får varje dag, timma och minut i Josefins liv att skälva av livsspänning.

Titlar (urval, uppdaterat 2018):

Handdockan. 1992.
Fruktar jag intet ont. 1997.
God natt min älskade. 1998.
Mannen med oxhjärtat. 1999.
Katten som inte dog. 2000.
Ett mycket bättre liv. 2001.
De nakna kvinnornas ö. 2002.
Mörkerspår.2003.
Skuggan i vattnet. 2005.
Ligga som ett O. 2007.
Råttfångerskan. 2009.
Det kalla landet. 2011.
En yxa åt Alice. 2014.
De sista rummen. 2018.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ingår i boken ”Deckarhyllan”, BTJ förlag 2002

Helsingfors som verklig dystopi

Antti Tuomainen
Helaren
Övers: Marjut Hökfelt
(Forum)

Först som sist, så jag inte glömmer att skriva det: hoppas verkligen att ”Helaren” av Antti Tuomainen återfinns bland de fem titlar som Deckarakademin nominerar som 2012 års ”bästa till svenska översatta deckare”.

Det är tonen. Det är också berättelsen. Och framför allt sättet att berätta: den bordunton som Tuomainen skapar genom sitt sätt att skriva. Den kvarklingande ton som genast uppstår på romanens första sida och fortsätter att höras, ljuda och klinga också efter att jag läst sista sidan.

För där slutar inte boken. Tonen klingar vidare. Vad händer förresten i sista kapitlet – ja, i de sista meningarna? Historien klipps av, trots att den inte är slut. I romanen alltså, i mitt huvud fortsätter historien. Antti Tuomainen lockar och tvingar mig att tänka vidare, berätta och ”skriva” själv.

Berätta färdigt, som om det skulle gå. Skriva färdigt livet…

Tonen är mörk, den nyans som i krimi kallas noir. I mörkret kan man hitta en tråd till Raymond Chandler och en annan till den Philip K Dick som skrev SF-deckaren ”Androidens drömmar” (ju filmad av Ridley Scott med titeln ”Blade Runner”).

Tuomainen HelarenMen det är mest en känsla, som Antti Tuomainen omvandlat till sin egen känsla, berättelse och ton.

Platsen är Helsingfors, som både känns och inte känns igen. Tiden är framtiden – hur nära eller hur långt borta?

Tapani Lehtinen, poet, sitter i en buss på väg genom stan. Det regnar, regnar och regnar. Vattenflödet, som började i september, översvämmar Helsingfors. I stadsdelarna vid havet tvingades invånarna att lämna sina bostäder – nu har hundratusentals flyktingar flyttat in i de strömlösa, mögliga och vattenfyllda bostäderna.

Han läser på nyhetsskärmen som sitter på busschaufförens pansarglasbur: krig/väpnade konflikter inom EU (13 stycken), klimatflyktingar i världen (uppåt 800 miljoner), epidemivarningar (malaria, tuberkulos, ebola, pest osv), lättsam slutkläm (det blir bättre till våren, tror Miss Finland).

Själva kriminaltråden: Tapanis hustru, journalisten Johanna, försvinner. För att försöka hitta henne blir han sin egen amatördetektiv. Här finns en polisintendent (fast inte mycket till poliskår) och även en mass- eller seriemördare, ”Helaren”, som alltså gav titeln åt romanen.

Som jag skrev: mycket – det mesta – känns igen och ändå inte. Eller tvärtom. Antti Tuomainen skriver på den smala, dallrande gränsen mellan overkligt och verkligt, troligt och otroligt, påhitt och sanning. Ren lögn eller alltför sant.

Han skriver sannolik fiktion, som får mig att tro, på gränsen till veta, att resultatet av människors oförmåga att ta itu med dagens verklighet och därmed framtiden definitivt kan leda till denna dystopiska apokalyps.

Han försöker också, det gör inte saken bättre, få mig att tro och förstå att de goda krafterna i samhället inte måste vara bättre och mer goda de heller. Det fundamentalistiskt goda leder så lätt över till det desperat onda.

Så spännande att man måste läsa men så obehagligt att man egentligen inte vill. Antti Tuomainens framtidsnoir ”Helaren” kan vara årets bästa översatta krimi.

Uppmaning till förlaget Forum: låt översätta och ge ut också hans tidigare krimiromaner: ”Tappaja, toivoakseni” (2006) och ”Veljeni vartija” (2009). Svenska titlar skulle bli, ungefär, ”Mördaren, hoppas jag” och ”Min broder”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i LO-Tidningen/Arbetet 2012

Hans Alfredsons mörkaste mörka

Hans Alfredson
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, berättelser om ondska, svensk/skånsk noir

Ska jag jämföra Hans Alfredson med några andra författare så blir det, å ena sidan, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, å den andra.

”Jag hade gott minne för roliga historier och kunde berätta dem väl.” Så skriver Alfredson i ”Om att hålla mun”, en av ”Septemberberättelserna” i samlingen ”Avbrott” (1994), och precis så är det. Liksom Piraten skriver han muntligt. Bägge anknyter till en muntlig berättartradition, som får mej att associera till bonnkomikerna på forna dagars Kiviks marknader.

När Hans Alfredson kommit igång med historieberättandet upplöser han skriftspråket. Då börjar han skriva som han pratar. Då kommaterar och punkterar han meningarna där han andas, inte där han enligt de svenska språkreglerna ska sätta komma och punkt. Den som hört Alfredson läsa någon berättelse på radio eller i TV, hör hans röst också i böckerna.

1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.

De två andra är knappast deckare, men också de är kriminella. Romanerna hör ihop och kompletterar varann.

Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.

Igen och igen ältar han dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondskan bekämpas? Hur ska ondskan bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.

”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika långt ner i djupet måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd är huvudperson i bägge böckerna och själv har Hans Alfredson birollen som en svensk Dr Watson. Att Alfredson läst och känner den traditionella pusseldeckaren framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt för en uppmärksam deckarläsare att redan efter några sidor avslöja vem som gjorde det. (Nej, själv upptäckte jag inte ledtråden.)

I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.

Också samlingen ”Avbrott”(1994) innehåller en kolsvart berättelse, en långnovell eller kortroman, en riktig mardröm, som Alfredson kallar ”En gotisk historia”. Kanske inte en kriminalhistoria eller deckare, men här förekommer ett par poliser och historien handlar om ondska och en ond man, om människors oförmåga att upptäcka och motstå ondskan.

I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…

Genom 1980- och 90-talen fortsätter Hans Alfredson att älta de eviga frågorna från romanen En ond man: Vad är ont? Vad är gott? Alfredson har dessutom ”återberättat” en berättelse, ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996), om andra världskriget och nazismen i Sverige.

Titlar (urval):
Den befjädrade ormen. 1979.
En ond man. 1980.
Tiden är ingenting. 1981.
Lagens långa näsa. 1983.
En yxa i nacken. 1992.
Avbrott. 1994.
Attentatet i Pålsjö skog: en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget / Holger Axel Andersson; utgiven och redigerad av Hans Alfredson. 1996.
De döda kring Maria. 1999.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Skönprosa om landsbygdens mörker

Medan jag skriver om Ida Lindes nu nya roman ”Mördarens mamma” – vilket inte var så lätt, att mäta sig med hennes ordval är en tuff match – så lägger jag ut det jag skrev om hennes förra.

***

Ida Lindes nya roman – kalla den krimi, norrländsk noir eller svensk landsbygdsnoir i allmänhet – börjar mitt i handlingen. Eller snarare med vad som kunde hänt några hundra sidor in i berättelsen, om ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts) hade varit en mer typisk kriminalroman.

Det börjar med att Benjamin och Sara träffas. Han är en slags norrländsk hillbilly, ”trash” eller trasproletär (välj benämning själv) och hon är väl detsamma fast hon blivit polis. De knullar desperat, lika meningslöst som förbestämt, och kör genom Västerbottens granar – vinter, mörker, snö och än mer snö ska det bli – i en blå Volvo 240.

NorrutBenjamin – men det kunde lika gärna ha varit Sara och sen blir det hon också – skjuter ihjäl alla som kommer i deras väg. Jag räknar till fem döda (det kan vara fler) inklusive en katt och Saras poliskollega Jonsson.

Andra recensenter har jämfört med allt möjligt: filmen ”Pulp Fiction”, författaren Daniel Woodrell, filmarna David Lynch, Joel och Ethan Coen. Störst likheter tycker jag att Ida Lindes berättelse har med Woodrells filmatiserade country noir-roman ”Winter´s Bone” och bröderna Coens film ”Fargo” – med den skillnaden förstås att hon inte skriver om Missouri respektive North Dakota, USA utan om just Västerbotten, Norrland, Sverige.

Framför allt skriver hon i en ny svensk litterär tradition (hit hör också författare som Ola Nilsson, Therése Söderlind och Olle Lönnaeus, serietecknare som Henrik Bromander och Dennis Eriksson) som – både inom och vid gränsen till kriminalgenren – undersöker och skildrar landsbygdens mörker.

Berättelsen fortlöper varken i tids- eller händelseordning. Som lösryckta scener ur minnet, där ett antal personer – de städar hotellrum, jobbar i krogkök, dricker hembränt i petflaska, vakar vid mammas dödsbädd – långsamt och osäkert knyts ihop.

De är släkt och bekanta eller verkar vara det. Alla befinner sig i eller återvänder till Västerbotten. De (över)lever i dödsskuggans granskog. Som också blir en skiljelinje och klassmarkör: Vem vinner = tjänar och vilka förlorar på skogen?

Norrut åker man häftadHan finns med hela tiden. Men till hälften dold, bakom Lindes formuleringar, som en bekräftelse på verklighetens orsak och verkan, för att någon gång stiga upp och in i berättelsen. James heter han, sågverksägaren.

Linde citerar sig själv, återanvänder meningar hon skrev tidigare i boken. Det går igen, det måste vara det hon vill visa, att det aldrig tar slut, det bara börjar om på nytt, ärvs från generation till generation.

Vissa recensenter har också kritiserat Ida Lindes skönprosa. De menar att hon skriver alldeles för bra och vackert. Hennes skriftspråk står i kontrast till – ja, motverkar – det mörka, brutala innehållet. Men den kritiken kan jag inte förstå.

Lindes avskalade, poetiskt utmejslade meningar fungerar ju dubbelt. Dels fångar de in varje scen, händelse och ögonblick, de innehåller så mycket mer än sina ord. Dels måste väl hennes poetiska prosa läsas som en solidarisk handling? Också dessa människor och deras liv förtjänar att omskrivas med skönhet.

Ett enda citat, så här avslutas boken och typiskt nog är det Benjamin som säger följande, långt före händelserna i romanens inledning, när han var barn: ”Mamma, jag vill inte ha min skugga, kan du ta bort den?”

Till allt detta kommer att Ida Lindes ”Norrut åker man för att dö” också är ett mycket bra exempel på en roman som passar exakt för vinjetten ”Krimi”. Om Svenska Deckarakademin håller genren tillräckligt öppen och stor så förtjänar Linde att prisas för att ha skrivit årets bästa svenska kriminalroman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2014

Från Rågsved till Bronx

Bengt Eriksson tar tunnelbanan från Blåsut till Manhattan och träffar författaren Richard Price från Rågsved. Nej, ursäkta. Bronx ska det vara.

Tjackar ett Aftonblad och ett 20-kronorshäfte i kiosken och går uppför trapporna till Blåsuts tunnelbanestation. Bläddrar igenom Bladet medan jag väntar.

Snabbt förbi Popsidan och tänker som vanligt: Fan, va Mats Olsson måste gotta sej varje måndageftermiddag. På kulturen skriver Jan Danielsson om småländska westernranchen High Chapparall som nån slags kultur. Och Innerspalten…

Jag känner mej mer medelålders för varje gång jag konstaterar att i slutet av 60-talet, då var Innerspalten varje dag en spännande och strapatsfylld safari genom litteratur, teater, konst och musik, politik, samhälle och människor.

Tåget kommer. Jag kliver på och nickar åt Svenne – med mustaschen – som sitter där djupt försjunken i en ny Manhattan-deckare.

Vid T-Centralen går jag av igen för att byta. Nya Village Voice har kommit, ser jag i Pressbyrån. Köper den också. Men hinner bara se rubriken till Lester Bangs recension av Ebba Gröns nya LP – ”Like A Cactus In Your Arse” – innan tåget från Coney Island/Brooklyn kommer in.

Det tåget känner man igen direkt på graffitin: in- och utsidan. på taket och fönstren, varenda centimeter, skulle inte förvåna mej om tågets undersida är fullmålad också, grönt och blått men mest svart, tjocka svarta streck, inga meningar, inte ett ord, bara tjocka-raka-snea-krokiga-runda streck, som om ilskan och vreden varit för stor, det har inte funnits tid att formulera sej, förbannelsen har bara blivit ett blixtsnabbt knytnävsstreck mot tunnelbanekäften.

Tåget fylls med ansiktsfärger (gula, svarta, röda, vita) och språk (italienska, spanska, kinesiska, indianska, amerikanska). Jag ser på klockan. En kvart kvar. Hinner nog.

Snabbt av på 42:a gatan och in på Downstairs skivaffär. Och vad får jag tag på om inte singeln ”Wait A Minute” med The Coasters. Otroligt! Bara plocka upp den så där! Rusar uppför Fifth Avenue, pustar ut vid Times Square. Han står där redan och väntar, Richard Price.

Richard Price 3

Klippt ur provtidningen X-TRA. Foto: Bengt Eriksson

Väntat länge? undrar jag.

”Kom lite tidigt”, säger han.

Alldeles om hörnet vid Times Square ligger en Blimpie-bar. Där sätter vi oss med varsin blimpie med kalkon och varsin pepsi.

Richard Price är strax under 30 och författare till ”Bloodbrothers”, ”Wanderers” och ”Ladies´ Man”.

Huvudpersonerna i böckerna är arbetare. ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” handlar om arbetarfamiljer och tonåringar, den senare om gänget Wanderers från Rågsved. Nä, jag menar Råttorna från Bronx. Nä, jag menar…

Precis så här är det ju.

Vi växer upp med amerikansk rock, tittar på amerikanska långfilmer och TV-deckare. Efter bion slinker vi in på McDonald och tar en hamburgare och/eller milkshake. Vi åker skateboard och rullskridskor, går i Lee-jeans och gympadojjer.

Med rasande fart blir Sverige – framför allt Stockholm – en smärre kopia av USA. Idag är Stockholm en förort till New York. Nästa gång du stiger av tunnelbanan vid T-Centralen så kolla… Det går att byta till Brooklyn. Precis som mycket rockmusik från New York inte bara handlar om USA utan också om Sverige och Stockholm, så handlar en bok om ett tonårsgäng från Bronx också om Rågsved, Bagarmossen och Jakobsberg.

”Jag började köpa singlar när jag var 10, berättar Richard Price. ”Dom stora då, det var Four Seasons och Dion, och också killar som Gary U Bonds och dom där med dom ljusa rösterna, eller en av dom där riktigt smidiga Motown-dansarna. Jag var verkligen inne på Motown också, Motown var ju stort samtidigt med att Beatles invaderade USA. Å! Va jag höll på Frankie Valli, att han skulle hålla sin plats på Top Ten. Jag ville att Stevie Wonder skulle va där, bara inte dom där från Carnaby Street, Beatles, som inte sa mej ett dugg.

WanderersÄnda sen dess har jag haft en hemlig dröm att bli rockstjärna. Bruce Springsteen, har man sagt mej, han är den sångare mina böcker har mest gemensamt med. Både två berättar vi om vita ungdomar från arbetarklassen och lägre medelklassen. Jag tror människor använder sej av musik när dom har det svårt, då letar dom efter sånger som kan gestalta deras lidande. Och jag, precis som dom flesta författare, skriver mest om lidande. Och det jag gör då, det är att lägga in ett ”soundtrack”, ett ljudspår, i mina böcker.

När jag växte upp, och det är den tiden jag berättar om i ”Wanderers”, det tidiga 60-talet alltså, den musik som spelades då, det var musiken från östkusten, det italienska Philadephia- och New York-soundet. Och Motown också, som började då. Den musiken var en mycket stor del av min uppväxt, jag kände starkt släktskap med den.

När jag skrev böckerna la jag på mina gamla singlar, söp mej småknall, använde plattorna som stimulans för minnet…”

Oh yeah, I’m the type of guy that likes to roam around
I’m never in one place I roam from town to town
And when I find myself fallin’ for some girl
I hope right into that car of mine drive around the world
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer yeah the wanderer
I roam around around around around around around around
‘Cause I’m a wanderer I’m a wanderer
(Ur ”The Wanderer” med Dion)

Du menar att rocken var den kultur som betydde mest för dej. Det börjar väl ändras lite grann nu när den första rockpubliken är mellan 30 och 40, men i Europa betraktas ju fortfarande inte rocken som kultur…

”Nja, kultur… Det är inte kultur. Det är stålar. Om det inte gick att göra pengar på den skulle rocken aldrig betraktas som kultur.”

Du berättar om samma miljöer och människor som finns i dom gamla rocklåtarna. Du är en amerikansk författare, skriver om New York och människorna som lever här…

”Jag är inte så mycket en amerikansk författare som en New York-författare. Jag tror inte New York har så mycket att göra med resten av världen, inte heller med andra delar av USA. Jag vet mycket lite om förortskultur.

Jag vet mycket lite om amerikansk småstadskultur. Jag vet mycket lite om andra stora städer. Jag vet lite grann om Los Angeles och lite grann om San Fransisco. Det jag känner till är krigsveteranerna från andra världskriget och deras barn. Det är den värld som varit är min.

Jag håller på och får fler erfarenheter nu, men fortfarande vågar jag inte säga att jag med auktoritet och kunskap kan skriva om nåt annat. Och min smak när det gäller litteratur är likadan. Jag tycker om böcker där det händer mycket och är mycket dialog. Och som berättar om ungefär samma sorts människor som dom jag skriver om. Jag försöker att läsa om andra bitar av den amerikanska kulturen, men det som verkligen når fram till mej, det är berättelser som kommer från där jag kommer från.”

Finns det fler amerikanska författare som skriver böcker om arbetarklassungdomar.

”Nej, det skrivs inte särskilt många böcker om dessa människor. Det har en enkel förklaring. Folk som kommer från arbetarklassen och lägre medelklassen blir inte författare. Författare och kritiker kommer oftast från övre medelklassen, från en studerad miljö. Jag känner inte till många författare med min bakgrund som kan berätta om miljön och människorna där dom växte upp.

Föräldrarna vill att man ska komma upp sej, få en säker framtid. Studerar man så ska man studera till advokat eller läkare. Att bli författare är en alldeles för stor risk, för vad gör man om man inte slår igenom? Man har inget att falla tillbaka på.”

The midnight gang’s assembled
And picked a rendezvous for the night
They’ll meet ‘neath that giant Exxon sign
That brings this fair city light
Man, there’s an opera out on the Turnpike
There’s a ballet being fought out in the alley
Until the local cops, Cherry-Tops, rips this holy night
The street’s alive as secret debts are paid
Contacts made, they flash unseen
Kids flash guitars just like switchblades
Hustling for the record machine
The hungry and the hunted
Explode into rock ‘n’ roll bands
That face off against each other out in the street
Down in Jungleland
(Ur ”Jungleland” med Bruce Springsteen)

Mer exakt, vilken bakgrund har du?

”Lägre medelklassen, Bronx, en arbetarstadsdel i New York. Min pappa var taxichaufför, nu jobbar han som dekoratör, lägger varor snyggt i olika skyltfönster. Jag växte upp i ett hyreshus, men jag vill inte kalla det fattigdom, jag vill inte glorifiera det genom att kalla det fattigdom. Det var hyfsat men ingen miljö som det kommer författare från.”

Hur kom det sej att du blev författare då?

”Jag har skrivit sen jag var barn. Jag var inget vidare i skolan – utom i engelska. Jag tror alla barn har nåt som han eller hon vet att dom är riktigt bra på, en bra idrottsman eller dansör, författare…

Jag har alltid trott att jag skulle bli nånting, bli känd på att göra nånting. Så jag funderade på vad jag kunde göra: jag har ingen vidare sångröst, jag är ingen idrottsman, inte bra på kemi eller utländska språk. Men jag tänkte: jag är 21 år, jag tar min chans och följer min dröm ett par år. Misslyckas jag så är jag kanske 24, jag kan studera vidare då. Och jag hade betyg så jag visste att jag kunde läsa juridik eller gå handelsskola, om jag ville.”

Bloodbrothers'Både ”Bloodbrothers” och ”Wanderers” har filmats också.

”Ja, men ”Bloodbrothers” gjorde dom om helt, ändrade hela stämningen så att den blev mycket mjukare och… Den gick inte så bra och jag tycker inte den förtjänade att gå så bra heller. ”Wanderers” handlar om ett tonårsgäng i början av 60-talet. Jag tror det blir en mycket bättre film. Det verkar som om det är trend med gängfilmer just nu, fast det är mest filmer om gäng idag. Som ”Warriors”.

Phil Kaufman, som gjort ”Wanderers”, är en bra regissör. Förut har han bl a gjort ”The Return of the Body Snatchers”. Och jag tycker manuset blivit bra. Det säger jag inte för jag sitter och väntar på att få pengar från filmen. Men jag hoppas ”Wanderers” går bra.

”Bloodbrothers” struntar jag i. Den filmen handlar inte om samma saker som boken.”

Om du jämför ”Wanderers” med ”Warriors”…

”Den har inte ett dugg gemensamt med ”Warriors” – utom att bägge filmerna handlar om gäng. ”Warriors” är en stiliserad, konstnärlig film – man gör konst av skit. Jag tycker den är en … exploatering. Jag såg ”Warriors” på en bio här vid Times Square och jag tror dom flesta i publiken kom från olika gäng. Dom garvade filmen igenom, hade aldrig sett nåt så roligt i sitt liv. ”Warriors” är Hollywoods syn på vad gäng är för nåt. Den amerikanska medelklassen skrämmer sej själv med en gängfilm. Billigt, tycker jag.

Du får ta mitt omdöme för vad det är, en partsinlaga. Men jag tror att även om ”Wanderers” inte hade tävlat med ”Warriors” och jag sett filmen bara för att jag var intresserad av ämnet, så hade jag nog tyckt likadant ändå.

”Warriors” fick dålig publicitet också. Några ungdomar dödades under visningar i Kalifornien och Boston, tror jag det var. DÅ SKA DOM VÄL LÄGGA NER DEN JÄVLA FILMEN! NÄR MÄNNISKOR MÖRDAS PÅ GRUND AV DEN! Men inte. Pengar är viktigare än människoliv, låt dom bara ta livet av varann, tycker filmindustrin.

Jag tror USA kommer att ha en av dom kortaste maktperioderna i världshistorien. Vi har varit en av de mäktigaste nationerna i snart 100 år och vi är klart på nergång nu. Kärnkraften är skrämmande. Vid olyckan på Three Miles Island tänkte jag, om ingen annan tar kål på oss så gör vi det själva. Det är inte nazisterna eller kommunisterna, det är vi själva som gör det mot oss själva. Folk är så förblindade av pengar. Det är en kapitalistisk kultur och jag antar att jag, som är en författare som gjort succé, att jag är mer kapitalist än dom flesta amerikaner. Men det är en oerhört självförstörande kultur. Vi verkar göra vadsomhelst för pengar. Vi säljer vapen till både Egypten och Israel, för vi har en ekonomi som är beroende av krig.

Jag skulle hellre leva i 30-talets depression än i det här överflödssamhället som kommer att förstöra sej själv en vacker dag när några kärnkraftverk smälter ner. Vafan är det då för mening med att jag kan gå supermarketen och välja bland alla varor och sorter när den jävla supermarketen smälter ner!

Men vi är så rädda, vi är så rädda för att oroas. Tidningarna slutar att skriva om det. Å! Va skönt! Faran över! Vi vill inte veta nåt om det. Säj vadsomhelst som gör mej mindre rädd och jag är med. Säj inte att jag är i fara! Att det krävs nåt av mej, att jag måste kämpa mot City Hall…

wanderers-350x487Jag vill inte heller höra talas om det. Man kan inte låta bli att höra talas om det, men en del säjer: ”Försvinn!” Så jag måste bestämma mej, jag som alla andra, vad ska jag göra? Springa härifrån allt vad jag orkar? Vad hjälper det? Så om inget händer? Och vad kan hända?

Människorna har fortfarande en sån barnslig inställning till kommunism och socialism. Dom tror fortfarande att Dom Röda ska ta ifrån dom deras tredje Cadillac och Det Bästa, ta barnen ifrån dom och låta dom arbeta i saltgruvorna.

Och ändå, 90 miles från Miami ligger Kuba, som jag gärna skulle vilja besöka. Ett samhällsystem som lyckats ganska hyggligt ändå, har jag hört.

Jag växte upp under Kalla Kriget. Ho Chi Minh, Chrusjtjov och Castro skulle ta friheten ifrån mej. Men det är bara snack. Och det är snacket som kommer att ta livet av oss. Det som var ”bra”, inom citat, med Three Miles Island är att det blir svårare och svårare att blint tro på våra ledare. Precis som efter Watergate.
Jag är författare… och om jag inte skriver om det här… då stödjer jag det ju. Det är nåt jag tänker mycket på. Jag menar, det jag måste, min skyldighet, är ju att skriva saker som slår folk i ansiktet, så dom inte kan glömma det. Men först måste jag komma igenom min egen ängslan för att erkänna hotet och lära mej mer om det.

Säg, vad ska jag skriva om, om jag inte skriver om detta? Att skriva böcker då… det blir som att onanera.”

I can talk
Faster and louder
I can eat
Faster and louder
I can screw
Faster and louder
I’m a man, I’m a man
Faster and louder
I can scream
Faster and louder
I can jive
Faster and louder
walk the dog
Faster and louder
mow the lawn
Faster and louder
jump back jack!
Faster and louder
get down Bernice!
Faster and louder
Hot Pants!
(Ur ”Faster and Louder” med The Dictators)

Innan vi skiljs ber jag Richard Price att sätta ett ”ljudspår” till intervjun.

”Hmmm”, säger han. ”The Wanderer” med Dion förstås, därifrån kommer ju namnet på gänget i boken och filmen, och det är också temat i filmen. Four Seasons och Bruce Springsteen, antar jag, Smokey Robinson & The Miracles och ett band som inte finns längre men medlemmarna växte upp där jag växte upp och var kompisar med min yngre brorsa, fast det visste inte jag. Dictators hette dom och dom kallade sin sista platta för ”Bloodbrothers” – efter min bok.”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
Skrivet till  X-TRA, provtidning inför Schlager 1979

PS. Det har hänt en hel del i livet, både privat och professionellt, för Richard Price, gått upp och ner och upp igen, sen jag träffade honom. Dessutom har han skrivit diverse film- och TV-manus, bl a till ”The Wire”. Här är en förteckning över hans utgivna romaner, som allt mer passerar gränsen till krimigenren:

1974. The Wanderers
1976. Bloodbrothers
1978. Ladies’ Man
1983. The Breaks
1992. Clockers
1998. Freedomland
2003. Samaritan
2008. Lush Life
2015. The Whites (som Harry Brandt)