En saga eller kanske thriller om människans förhållande till naturen, rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne

Deckare, har det sagts. Nja. Thriller, då? Ja, kanske. Krimi går det i alla fall att kalla följande roman, som recenseras av Kenneth Olausson, ny gästrecensent på Deckarlogg.

***

Olga Tokarczuk
Styr din plog över de dödas ben
(Albert Bonniers; övers: Jan Henrik Swahn)

Olga Tokarczuk är den näst senaste, eller hur man nu ska uttrycka det, Nobelpristagaren i litteratur. I vart fall fick hon i år 2018 års pris – historien bakom detta är ju allt för bekant för att upprepas här – och ska ta emot diplom och en rund fin check den 10 december. Det är hon väl värd, säger jag som i denna skrivande stund hittills bara läst en bok av henne – nämligen Styr din plog över de dödas ben.

Tokarczuk kommer som bekant från Polen, där hon fortfarande bor med sin familj, och är sedan tidigare prisbelönad för sitt författarskap. Hon fick till exempel Man Booker International Prize förra året, det vill säga 2018, men har också fått ett par tyska och polska välrenommerade litterära pris. Men för all del också en del kritik från politiker i Polen för olika uttalanden som detta bigotta land uppfattat som kontroversiella.

Ur ”Styr din plog över de dödas ben”:

Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den människa som drabbas av en sådan åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i tankar. … Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt.

Du – min okände läsare av denna blogg – kommer kanske ihåg att självaste kulturministern ville göra sig lustig när hon fått Nobelpriset genom att påstå att han försökt läsa henne men gav upp efter en sida eller två, eller vad det nu var. Sant eller inte, så säger det väl något om hur litteraturen och de intellektuelle uppfattas i dagens Polen.

Nå. Men vad om ”Styr din plog över de dödas ben”? Den yttre ramen är väl så enkel, om än inte särskilt klar för den sakens skull; snarare mångbottnad och gåtfull skulle jag vilja säga.

OlgaI den lilla byn Plaskowyz på den polska landsbygden bor på vintrarna tre personer. Det är den äldre kvinnan Janina Duszejkos och två män, av henne kallade Storfot och Tröger. På somrarna bor där ytterligare ett antal personer som då är där som sommarboende.

Fru D är, det måste man kunna konstatera, en lite märklig kvinna. Att hon läser och översätter den brittiske poeten och mystikern William Blake är kanske i sig inte särskilt udda, om än måhända ovanligt, men värre är det väl då med hennes intresse för astrologi. Ni vet föreställningen att man ur stjärnornas olika inbördes lägen på himlavalvet ska kunna förutse och utläsa människors liv och öden.

Detta – liksom, inte att förglömma, att tänka positiva och varma tankar om vår skapares alla skapade djur – ägnar fru D det mesta av sin tid åt. Liksom att av och till prata med sina märkligt försvunna hundar, sin döda mamma och sin likaledes döda mormor. Samtidigt som hon på timbasis undervisar små barn i engelska i den närliggande större byn.

Så helt galen är hon ju inte. Fast bra nära vågar jag påstå.

Men så en dag, eller snarare natt, dör Storfot. Mördad hävdar fru D, som i hemlighet tar ett foto hon hittar i en låda hos den döde grannen Tröger. Kanske, kanske inte blir väl polisens uppfattning. Men efterhand dör alltfler män på oklara grunder och på ganska så skrämmande sätt. Den gemensamma nämnaren visar sig vara att de alla är jägare och dessutom inte särskilt timida och trevliga.

En viss oro sprider sig av naturliga skäl i bygden. I stormens öga vilar dock fr D med ett orubbligt lugn.

Och där vilar hon ända tills … ja, mer tänker jag faktiskt inte avslöja, mer än att det i hemlighet av henne tagna fotot spelar en avgörande roll för händelseutvecklingen. Men jag kan ju citera omslaget som hävdar att boken ”är en sagoliknande thriller som utforskar människans förhållande till naturen och utmanar föreställningar om rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne”.

Ur ”Styr din plog över de dödas ben”:

Han kom till mig om natten och satte sig på sängkanten. – Sover du?, frågade han. – Är du religiös?, var jag tvungen att fråga. – Ja, svarade han stolt. Jag är ateist. Det verkade intressant. Jag lyfte på täcket och bjöd in honom, men eftersom jag varken är turturduva eller sentimental tänker jag inte ödsla fler ord på den saken.

Och gemenskap, vänskap och tillit skulle jag vilja tillägga. Liksom frågan huruvida vår tillvaro bottnar eller inte bottnar i en slags ordning och mening.

I samband med att Tokarczuk fick Nobelpriset läste jag någonstans att ”Styr din plog över de dödas ben” (som förresten är ett direkt citat ur en dikt av nämnde Blake) skrevs i ett mellanstick när hon håll på med sin gigantiska bok ”Jakobsböckerna”. Hon behövde tydligen andas lite friare ett tag.

Men detta betyder ju inte att boken är att betrakta som en så kallad mellanbok. Den är skriven på en spännande och lätt ålderdomlig, lite egendomlig prosa, som känns väl anpassad till huvudpersonens märkliga liv och leverne och alla olika sidohistorier fyller sin plats i boken och ger den också en större bredd och intensitet.

Nu ska man ju inte överbetona bokens thrillerkaraktär, men lite spännande är den allt. Och att fru D gör vad hon kan för att såga en illasinnad präst utmed fotknölarna ger förstås pluspoäng. Liksom de trägravyrer som illustrerar boken. Men slutet – visst känns slutet lite väl öppet och flytande. Ja, det gör det nog.

Kenneth Olausson introduceras härmed som gästrecensent på Deckarlogg. Under 2018 och 2019 har han varit ”ambassadör för Augustpriset”. Han har en egen blogg som han kallar ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat Olaussons recension av Nobelpristagaren Olga Tokarczuks roman ”Styr din plog över de dödas ben”.

 

Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm Vem däödadeFagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson

Fiktivt och verkligt i 60-talets Uppsala, Karlskoga och världen

Lars Andersson
De Gaulles dotter och kommissarie Ringer
(Albert Bonniers)

Lars Andersson har skrivit en ny ”kriminalistisk roman” som, enligt recensenten Bengt Eriksson, blivit ett tidsdokument och en läsupplevelse.

Lars Andersson ansluter ännu en gång till de skönlitterära författare som skriver över den kriminella gränsen. Fram och tillbaks över kriminalgenrens gräns, ska nog tilläggas.

De flesta stannar kvar i det skönt litterära samtidigt som de lånar ämnen, intriger och pusselbitar från deckaren. Monica Fagerholm, Marie Hermanson, Karin Smirnoff och Sara Stridsberg är några andra svenska författare som de senaste åren förenat kriminellt och litterärt.

Lars Andersson”Kriminalistisk”, så benämnde han själv sin första och förra roman, ”De våra” (2015), om den då biträdande konstapeln Leonard Ringer.

Benämningen kan också passa för den nya romanen, ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer”. Det har hunnit gå tjugo år mellan romanerna. Ja, inte mellan utgivningarna, som synes, men i Ringers levda liv.

Leonard Ringer, denna udda polis, har lyckats avancera till kriminalkommissarie i Uppsala. Förra romanen utspelades krigsåret 1944, nu är tiden alltså efterkrigsåret 1964. Så bör det beskrivas, mycket eller det mesta i handlingen såväl som i Ringers tankar går bakåt till andra världskriget.

Miljön är Värmland, nu som då, och särskilt Karlskoga, även om romanen börjar i Uppsala med att en ung man hittas död nedanför Dombron i Fyrisån.

Den dödes föräldrar finns i Karlskoga. Det får Uppsalapolisen Ringer att resa dit, flera gånger, utan att det egentligen behövs för polisutredningen.

Lars Andersson, som ju själv kommer därifrån, tecknar ett kunnigt porträtt av staden med dess 60-talsgator, platser, stadshotell och bibliotek. Han låter Ringer träffa allt från arbetskraftsinvandrare till raggare och även bevista Karlskogas katolska församling.

Två människor dör och det begås ett par ytterligare mordförsök. Inte utan spänning och action, men det mesta sker ändå i Ringers tankar. Han påminner om hela raden av tänkande kommissarier i svensk kriminallitteratur: Martin Beck (Sjöwall/Wahlöö), Lars Martin Johansson (Leif GW Persson), Van Veeteren (Håkan Nesser) med flera.

Mest tänker Ringer på sin döda syster Dionysia, vilket får honom att också tänka på president de Gaulles dotter.

Såväl i hans tankar som i romanens handling och personernas berättelser blandas fiktiva och verkliga människor.

I Karlskoga finns den blivande domprosten Gunnar Helander och katolske fadern Kazimir Vilnis, i Johannesburg, dit romanen något oväntat reser mot slutet, finns den fängslade Nelson Mandela och advokaten Bram Fischer. Även Göran Tunström blixtrar förbi i kommissarie Ringers minnen.

Det är något gammaldags över Lars Anderssons sätt att skriva och berätta: långsamt och omsorgsfullt, ibland omständligt och lite otympligt. Varken han eller Ringer har någon brådska.

Men det gör ingenting, Nej, det får romanen att bli än bättre. Genom språket förmedlas en starkt autentisk – ja, levande – känsla. Som om boken skrevs just då, år 1964.

En så nära och fin tidsskildring! Litterärt och kriminellt förenas på bästa möjliga sätt. Ta det lugnt, läs i skrivtempot. Då kommer ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” att bli en läsupplevelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

 

Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

oatesVarje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Oates foto

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson

Längs de smala, krokiga, backiga – dessa stup vid vägkanterna utan räcken! – i lågalpernas Provence

Magnan självbiografi

Det var på tiden när det nyligen kom en bok av Pierre Magnan på svenska. ”Kyndelälskaren” (Elisabeth Grate bokförlag), som den heter, är en självbiografisk berättelse med undertiteln ”Min barndom i Provence”.

Redan på första sidan kände jag igen mig. Jag var tillbaks i Provence, både i verkligheten – och framför allt – i fiktionen.

En gång åkte hela familjen Eriksson på semester till Provence, körde bil uppåt Basses-Alpes (lågalperna) och satt på ett kafé i Manosque, där Pierre Magnan är född. Men hans nya bok (ny och ny, i Frankrike kom den 1988) fick mig ännu mer att minnas de Magnan-deckare som på 80-talet översattes till svenska.

Pierre Magnan (född 1922) är mindre en fransk och mer en provencalsk författare. Han skriver burleskt och grovkornigt, berättar historier från en annan, äldre tid då det var långt mellan landsbygd och storstad.

Beskrivningen stämmer in lika bra på hans deckare som på självbiografin. Det påminns jag om när jag nu plockat fram dem ur deckarhyllan och börjat läsa dem på nytt. Ingen större skillnad, faktiskt.

Så här skrev jag om deckarförfattaren Pierre Magnan i boken ”Deckarhyllan”:

————————————————————————-

Pierre-Magnan-010

Det är inte den vanliga deckarmiljön. Det är inte någon vanlig miljö över huvud taget. Det är en värld bortom världen, ett Europa bortom Europa, ett land bortom landet.

Området, som i Pierre Magnans romaner blir ett eget land, sträcker sej, ungefär, från staden Gap i norr, Digne i öster, Manosque i söder och Apt i väster. Inom området/landet finns också städer och byar som Forcalquier, Banon, Sault, Dauban, Simiane, Largue, Sisteron, Piégut, Saint-Michel-les-Portes, Cruis… Rätt igenom Magnans litterära landskap rinner floden Durance.

BergetPå verklighetens karta kan man hitta städerna och byarna i södra Frankrike, i Provence. Inte längst ner vid kusten, på Rivieran, utan tjugo, trettio mil mil norr om Marseille, i det område som kallas Basses-Alpes (lågalperna).

Men avståndet från den moderna storstaden bör snarare räknas i tid: år, årtionden, t o m århundraden. I Magnans litterära småstäder och byar går tiden framåt med cirka två timmar per dag. Det är som om tiden, nästan, har stannat.

Livet är präglat av traditioner, gamla livsmönster och vidskepelse. Och inte minst av, på samma gång, instängd och pulserande sexualitet. Romanpersonerna lever i en instängd värld. Livet i den stora världen utanför sipprar in, men inte mer. Somliga personer är i det närmaste provençalska troll. Kriminalhistorierna kan ha sin utgångspunkt i något som hände för länge sedan.

Någon gång utspelar sej hela historien i en, också tidsmässigt, äldre tid. I ”Döden på berget” (1985) heter huvudpersonen Modeste Laviolette, 17 år, lokförarmedhjälpare och blivande far till Magnans ordinarie huvudperson, kriminalkommissarie Laviolette.

Sommartid är det ett soligt landskap. Då lockas stadsborna att köpa hus i Basses-Alpes och bosätta sej på landet. På hösten och vintern kommer prövningen: storm och snö; isolering, omöjligt att ta sej därifrån. Citat från ”Cyklisternas tysta död” (1983): ”Den första vintern fick vederbörande på knä efter bara åtta veckor.”

CyklistenMed ”Cyklisternas tysta död” debuterade Pierre Magnan som deckarförfattare. Romanen innehåller en i ordets mest ordagranna betydelse naturalistisk skildring av vädrets växlingar i lågalperna.

I den följande romanen, ”Guldsvampen” (också 1983), finns en novell i romanen om tre bilar som från varsitt håll är på väg mot ett oundvikligt möte:

Från ett lågtryck i norr kom utlöpare av ett stormcentrum med snö som smältes ner och piskades vidare av mistralen i söder,

skriver Magnan och fortsätter med att beskriva hur yrsnön uppifrån Lurebergen viner genom Deffensskogen, Calavonpasset, klippkanjonerna i Crau de Bane. Yrsnö framför bilrutan. Plötsliga drivor på de smala, slingrande alpvägarna. Blixthalka. Den ökända ”mures basses”-kurvan, där sikten är obefintlig också i vanliga fall.

Upptakten till ”Guldsvampen” är en ganska typisk Magnanmiljö. Det är tryffelsäsong och Alyre Morelon letar tryffel med hjälp av suggan Roseline. En riktig tryffelgris – en sällsynt sugga som gräver upp tryfflar utan att äta upp dem.

I ”Guldsvampen” förekommer också en ålderdomlig och dödlig odlingsmetod för just tryffel. Även i ”Cyklisternas tysta död” är mordredskapet urgammalt och traditionellt. Bland dem som förhörs finns ett par vildsvinsjägare.

GuldsvampenMagnans två återkommande huvudpersoner – kriminalkommissarien Laviolette, som är äldre, och undersökningsdomaren Chabrand, yngre – är kumpaner, sammansvurna, fast i hemlighet. Bägge har ”deporterats” till småstaden Digne. Den förre för att ha förolämpat en mäktig politiker, den senare för sina vänsteråsikter.

Offentligt beklagar de sej över att de kvarhålls på en plats där deras begåvning inte kommer till sin rätt – i hemlighet trivs de mycket bra i lilla Digne.

På några få år, 1983-87, publicerades åtta romaner av Pierre Magnan i Sverige. Sen blev det stopp. Det finns fler att översätta!

Deckare av Pierre Magnan:

Cyklisternas tysta död. 1983. Le sang des atrides. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Guldsvampen. 1983. Le commissaire dans la truffière. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Den femte graven. 1984. Le tombeau d’Hélios. Övers: Jens Nordenhök.
Skuggspel. 1984. Le secret des andrônes. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Döden på berget. 1985. Les charbonniers de la mort. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Stenängeln. 1986. La maison assassinée. Övers: Christina Angelfors.
Dödsbudet. 1987. Les courriers de la mort. Övers: Hans Lindeberg.
Dvärgen som älskade. 1988. La naine. Övers: Åsa Forsberg och Carl G. Liungman.

Bengt Eriksson
Från Kristianstadsbladet 2009 och boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag, 1995/2002

Olga Tokarczuk skrev en deckare…

Att få tag på böcker av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk är omöjligt för tillfället. Slutsålda hos bokhandlarna och snabbt utlånade på biblioteken, nytryck på gång.

Men… då kommer Sveriges Radio till vår hjälp. Vad som brukar kallas för Olga Tokarczuks deckare (och därför passar bra att ta upp på just Deckarlogg) har blivit inläst som radioföljetong och påpassligt nog nu lagts ut på radions nätsida för (åter)lyssning.

Deckare? Kanhända. Krimi? Definitivt! Sådär som många skönlitterära författare skriver, över gränsen till kriminalgenren.

Lyssna själva! Och hör, inte minst, hur genialt Tokarczuk formulerar sina meningar. Hon fyller, fyller och fyller ännu mer varje mening med innehåll; i och kring den historia hon nu ska berätta.

Fyller med ovidkommande saker, kan tyckas. Men så är det ju inte. Hon fyller varje mening till spränggränsen med liv, för allt hon skriver skildrar livet och världen. Allt mer, tills jag tror att meningarna ska just sprängas sönder och i luften.

Och hon då, som Tokarczuk måste tömma huvet varje gång hon sätter sig att skriva, tömma hjärtat och hela kroppen. Hur orkar hon? Men vilket resultat det blir!

Det är ju Nobelprisklass…

Klicka HÄR och lyssna på…

Del 1. Styr din plog över de dödas ben av nobelpristagaren i litteratur 2018, Olga Tokarczuk. Gunilla Abrahamsson läser.

Styr din plog över de dödas ben är en berättelse som ser ut som en kriminalroman men lika gärna kan läsas som en omvärldsanalys och kritik mot den värld vi lever i där djuren är bihang och människan dess självklara herre.

 

Jag ska genast säga någonting viktigt: Var inte rädda.

Linda Boström Knausgård
Oktoberbarn
(Modernista)

Linda Boström Knausgård skriver så gripande att jag inte kan låta bli att läsa.

Det hon berättar gör så ont.

Ändå skriver hon så vackert.

Hon skriver så vackert att det gör ännu mer ont i mig när jag läser.

”Oktoberbarn” är en hybrid till roman som jag bara måste försöka formulera några ord om, trots att den här loggen heter som den heter.

bostrom_knausgard_oktoberbarn_omslag_inb_1Ett slags livsuppehållande författarskap. Ett livsuppehållande författande som sprider sig till läsaren i hennes plåga, oavsett storlek. Att göra gott med ont.

Är det det som läkarna i ”Fabriken” tror när de utsätter Linda Boström Knausgård för den ena elektriska ETC-stöten efter den andra? Utplånar del efter del av henne för att endast det som är bra hos henne – hos människan – ska bli kvar?

Eller kort sagt: Vafan håller dom på med?!!? Ta in den här meningen: Elbehandlingen började användas 1938 av en psykiater som fick idén från ett slakteri.

”Oktoberbarn” skildrar detta, vad författaren utsatts för på ett mentalsjukhus. Det är det ena. Hon skriver också om sitt förhållande – giftermål – med, om det ska vara noga, författaren Karl Ove Knausgård. Och barnen. Om föräldrarna, för- och eftertid.

Om vad som helst. Ja, vad som helst. Linda Boström Knausgård är en författare som skulle kunna skriva vad som helst och det blev intressant, vackert, spännande, oroande, för underbart och för jävligt. Detta tror jag inte, det är jag alldeles överygad om.

Självbiografiskt, således? Jo, men inte. Samtidigt inte. Inom och utom henne själv. Utom henne och inom mig – och dig.

Hon berättar om elchockerna, undrar och ifrågasätter. Men vänder sig plötsligt till läsaren, direkt, tilltalar läsarna – och formulerar en sådan enkel mening som är så svår att formurera. Till exempel, jag bara slår upp en sida i boken:

Jag ska genast säga någonting viktigt: Var inte rädda. (Ja, hon riktar sig alltså till alla, läsare och inte läsare.) Allt jag har varit rädd för på riktigt har inträffat. Därför säger jag till er: Var inte rädda.

Det finns några andra meningar i boken också, där hon skriver om sig själv som författare, men hur jag än bläddrar kan jag nu inte återfinna dem. Så du får leta själv.

Och läsa. Läsa! Böcker är ju inte böcker, det finns sådana man läser och sen har man läst dem, och sådana man aldrig läser klart, ja, läser dem till sista sidan gör man ju, inte så jag menar, men som aldrig blir färdiglästa.

Som hela ens liv står i bokhyllan, då och då tar man fram boken igen, slår upp någonstans och läser några ord, några meningar, drabbas i sitt inre, slås sönder inuti och hela kroppen, och byggs upp, det betyder läks, på nytt.

Så kommer det att bli med ”Oktoberbarn”. Så är det med Linda Boström Knausgård. Så är det med alla hennes böcker, från diktdebuten och framåt genom romanerna.

Bengt Eriksson