Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Miljöprofessorn som skrev Greta-deckare

Strömningstjänsterna för ljud- och e-böcker får äldre deckare att vara som nya igen.

Ja, när äldre – ”gamla”? – romaner blir inlästa eller går från papper till epub så förändras samtidigt publikens läs- och lyssningsvanor. För vem kollar originalutgivningsår när en ”ny” titel plötsligt finns på till exempel Storytel?

Om man upptäcker en ”ny” bok, hör eller läser den för första gången, så är den ju också som ny – på nytt. Ifall berättelsen håller innehållsligt och tidsmässigt, förstås.

De flesta av de böcker som Staffan Westerlund skrev håller tyvärr alldeles för bra och riktigt. Inte mycket har skett och förändrats, hotet mot miljön och allas vår framtid kvarstår.

Inte bara det – hoten är än större nu.

Staffan Westerlund var miljöprofessor och miljödeckarförfattare. Undrar om Greta Thunberg har läst hans deckare? De skulle nämligen kunna beskrivas som ”Greta-deckare”.

***

Staffan Westerlund (1942-2012)
Land: Sverige
Genre: miljö- och samhällsdeckare, framtidslitteratur

De kunde vara omslag till fackböcker om djur och natur. På sex omslag av nio finns målningar – de flesta signerade John Ahlgren – av naturen: fåglar, luft, vatten.

Den deckarläsare, som också är fågelkännare, kan förresten lösa gåtan – kidnappningen – i ”Sång för Jenny” (1985) bara genom att titta på omslaget.

Westerlund InstitutetStaffan Westerlund är professor i miljörätt – Sveriges första – i Uppsala. Också när han skriver – eller skrev, för nu har han inte publicerat någon deckare sen 1994 – skriver han miljödeckare. Ingen tvekan om att miljön både är hans yrke och livsuppgift: hans kall.

Men hans deckare är inte enfrågeromaner.

Miljön – naturen – har huvudrollen. Naturen är ”offret”, som kan mördas eller räddas, våldtas eller älskas, exploateras eller värnas. I en av romanerna, ”Att bara försvinna” (1987) är det faktiskt – boktavligen – ett träd med äpplen, en häck med syrener, en skog med rödhakar och en sjö med badvik och fisk som mördas.

Det handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan onda och goda människor. Westerlund skriver romaner som – samtidigt – är klassiska sagor, samhällsdeckare och framtidslitteratur. Han skildrar ett samhälle som inte finns idag, just nu.

Men han skildrar inte heller ett samhälle om hundra år. Det som händer i hans deckare kan hända i morgon, nästa månad eller nästa år. (Eller det kan ha hänt, sen förra upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades.)

Westerlund Sång för JennyDe onda är företag, politiker, myndigheter och domstolar som sätter egoismen före folkflertalets bästa, kortsiktiga vinningar och profit före naturens och mänsklighetens fortlevnad.

Om cynismen inom läkemedelsindustrin har Westerlund skrivit flera gånger: i debutromanen ”Institutet” (1983), ”Sång för Jenny” och, den senaste/sista, ”O-lösningen” (1994).

När ”Svärtornas år” (1984) börjar har en härdsmälta inträffat på kärnkraftverket Ringmark. ”Större än sanningen” (1986) handlar om incest, nitiska socialarbetare och ett ohyggligt kontrollsamhälle (man måste visa legitimation för att få tanka bilen). ”Ljusa sjöar” (1992) handlar om bl a ekonomisk brottslighet och en eventuellt mutad domare.

Mot ondskan kämpar Det godas gäng, som Westerlunds hjältar kan kallas.

Det godas gäng leds av en kvinna, advokaten IngaLisa Östergren. Hennes närmaste medhjälpare är Mikael Andersson, tidigare sekreterare till IngaLisa, senare jurist och numera advokat, och Stig Eklund, teknik- och datakunnig konsult i ”säkerhetsbranschen”. Där finns också några poliser: poliskommissarien Krister Strömbom, Perlegrund, Lovander…

Medlemmarna i Det godas gäng är, eller är på väg att bli, rättshaverister. När politikernas vilja och lagarna inte räcker till, bänder de och kringgår lagen. De är, för att uttrycka det milt, civilt olydiga.

Westerlund Svärtornas årDet kan också uttryckas så här: liksom Mike Hammer hos Mickey Spillane och Burke hos Andrew Vachss är de hämnare.

Metoderna är inte lika grova, men inställningen till lagen är identisk. Ändamålen helgar medlen.

I romanen ”O-lösningen” slutar Gunnar Lovander vid polisen och blir privatpolis: börjar ägna sej åt
”samhällsrevision” på en privat detektiv- eller polisbyrå: ”Inte bara någon konsulterande detektivbyrå. Utan en initiativtagande sådan.”

Advokaten IngaLisa Södergren ser privatpolisbyråverksamheten som en ”fortsättning” på arbetet som advokat. Hon stödjer ”Mästerdektiven Blomkvist i kolossalformat”. Som Mike Hammer kan hon säga: ”Jag är juryn”. (Så, ”I, the Jury” eller ”Hämnden är min” på svenska, hette Spillanes debutdeckare.)

IngaLisa är en god människa – men sympatisk? Hon är både god- och hårdhjärtad: effektiv, iskall. En ”manlig” kvinna, liksom hennes man, konstnären Torkel, som stannat hemma hos de bägge adoptivbarnen, Dan från Sydafrika och Lisa från Korea, är en ”kvinnlig” man.

IngaLisa Södergren är Carl Hamiltons syster.

Att förvandla sej till deckarförfattare måste vara miljörättsprofessorns säkerhetsventil. I deckarna släpper Westerlund ut desperationen, ilskan, hatet. Han kan bryta mot lagen och ändå vara laglig.

Westerlund Rörligt målIlskan och desperationen bottnar i ömhet för naturen och människorna, inte minst barnen: den gamle mannen i ”Att bara försvinna”, den strålskadade, elvaårige pojken Nelson i ”Svärtornas år”, trettonåriga Jenny i ”Sång för Jenny”.

Böckerna innehåller lyriska skildringar av den ombytliga, än spröda, än våldsamma, men alltid
förföriskt vackra naturen. Som de allra första raderna i den allra första romanen:

Det hade varit en varm dag, den fjärde i rad. Men denna dag blev det åska på eftermiddagen, och augustikvalmet skingrades något. Under ett par timmar dundrade det över skärgården. Mycket var molnblixtar, ibland flera nästan samtidigt. Åskbyn drog bort norrut utan att egentligen göra luften så mycket friskare. Det blev istället vindstilla.

En av Staffan Westerlunds böcker, ”Skymningsläge” (1990), är en samling berättelser och skiljer sej en del från deckarromanerna. I egenskap av miljöjuristprofessor har Westerlund också skrivit en fakta- och debattbok, ”En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor” (1997), som egentligen handlar om precis detsamma som hans deckare: förhållandet mellan miljövård och rättsordning.

PS. När jag läser korrektur på ”Deckarhyllan” får jag reda på att Staffan Westerlund återkommer som deckarförfattare efter nästan tio år. Hans nya deckare ska publiceras hösten hösten 2003.

Titlar:

Institutet. 1983.
Svärtornas år. 1984.
Sång för Jenny. 1985.
Större än sanningen. 1986.
Att bara försvinna. 1987.
Baktändning. 1988.
Skymningsläge. 1990.
Ljusa sjöar. 1992.
0-lösningen. 1994.
Rörligt mål. 2003.

Samtliga har återutgivits som ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson
Publicerat i boken Deckarhyllan 2 från 2002 

Lika delar obehag och sorg

Malin Lindroth
Rolf
(Norstedts)

Det finns så många romaner att läsa, det går inte att hinna med alla. Till exempel ”Rolf” av Malin Lindroth, som jag ännu inte hunnit läsa när jag såg följande på Facebook:

”Får grava obehagskänslor av att läsa ”Rolf”. Han kryper under huden på mig fast jag inte vill, den där urtrista, tjatiga, hemska mannen, och nu sitter jag här och tittar ut genom tågfönstret och funderar på hur många av hans gelikar jag träffat i mitt liv (utan att veta om det).”

Det var författaren Helena Dahlgren som satt på tåget, läste ”Rolf” och skrev detta. Hon fortsatte:

”Grå, nästan osynliga män som kokar av vrede och oförrätter. Män med fula, beiga jackor och kronisk ensamhet som en dag går för långt, gör något oåterkalleligt. Otäckare än zombier, spöken och mördarclowner kombinerat.”

Då tänkte jag att nu måste jag läsa ”Rolf”…  En recension av Malin Lindroths nya roman är nog, rent ut sagt, nödvändig på Deckarlogg.

Det är en kort roman på 160 sidor, men dessa få sidor är desto starkare. De etsar sig in och fast. De är otäck, ja, obehaglig läsning. De är också sorgsen läsning.

malin lindroth recensioner rolf 2

Rolf Boman, jag-berättaren och huvudpersonen, kan beskrivas som Helena Dahlgren gjorde, att ”han kokar av vrede och oförrätter”. Men det går också att beskriva honom som att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg.

Frågan är eller borde vara varför människor människor – ja, en man då – är så här. Eller blir så här. Vad som format denne man – eller dessa män.

Han heter Rolf men kunde han inte lika gärna ha hetat till exempel Stig-Helmer, om det gått riktigt illa för Stig-Helmer? Hade han inte kunnat heta Bengt också, om det gått riktigt illa för mig?

Hur klarar man sig i samhället, bland andra människor, om man inte passar in i något sammanhang, inte accepteras eller känner sig accepterad? Är detta något helt igenom personligt, upp till var och varje man?

Det brukar numera tyckas som så att ingen annan och inget annat än varje människa är ansvarig(t) för allt hen (man som kvinna) har gjort. Att varje människa ansvarar för sitt eget liv. Att livsmiljön och samhället skulle ha någon påverkan förnekas. Samhällets ansvar, pytt.

Dessa tankar föder Malin Lindroths roman om ”Rolf”, dessa motstridiga känslor: obehag och sorg, en ilska och en annan ilska.

Första meningen i romanens första kapitel: ”Jag skriver denna text i blodfläckade byxor, bara timmar efter flickans död.” De två sista meningarna i detta första kapitel: ”Mitt namn är Rolf Boman. I natt har jag dödat en flicka.”

”Rolf” kan placeras i en mindre men återkommande undergenre till både deckare och krimi vid gränsen till deckare: romaner där en mördare berättar om sig själv och sitt mord eller författaren skildrar mördaren istället för poliser, detektiver och offer.

Rolf Boman är i 60-årsåldern och har fått ett vikariat som lärare i svenska och engelska på Komvux. Ofta jobbar han över på kvällarna, sitter i svensklärarnas skrubb till rum och rättar prov. En kväll hörs steg från någon som går omkring på skolgården. Klackarna smäller hårt.

Veckan därpå återkommer stegen – men nu hörs de inne i huset. Tredje gången, när Rolf öppnar dörren ut till korridoren står hon där: en ung kvinna, en flicka, med tvåfärgat hår (råttfärgat och neonrosa), täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med spännen, nitar och kedjor.

Han ska kalla henne ”Pinkie”. Eller ”min skära”. Det handlar inte om kärlek; det handlar om ”skärlek”. Två gånger utsatthet och ensamhet, två ensamma människor i samhället.

Pinkie skär sig. Rolf ser på när hon gör det.

Rolf berättar om sin livsväg fram till lärarvikariatet, om sin ”skärlek” till Pinkie, om mordet – om det nu var ett mord eller ett ”mord”, något som Rolf fått för sig, inom sig tror att han begått. Det är en ruskig berättelse som Malin LIndroth berättar om och genom Rolf Boman.

Men när somliga recensenter anser att den här romanen – denna krimi vid gränsen till deckare – skildrar ännu en så kallad ”incel” så undrar jag om inte det säger mer om recensentens egen rädsla än om romanen. Om detta, som jag skrev tidigare, inte har någonting att göra med det samhälle vi lever i – då förstår jag ingenting.

Jag är så gammalmodig att jag tror att det samhälle som människor lever i faktiskt påverkar människorna, att det finns en symbios mellan människa och samhällssystem. Jag undrar, går det inte att känna och ha dessa dubbla känslor av obehag och sorg?

Eller ska också jag känna obehag inför Rolf och sorg inför Pinkie? Medkänsla med en av dem men inte den andre?

”Rolf” är en obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor fått mig att tänka mer än jag nog ville. Malin Lindroth har skrivit en nästan-deckare: en verklighetskrimi vid – eller lite över – gränsen till deckare.

Just här, i detta gränsområde, författas just nu många av de bästa svenska kriminalromanerna. ”Rolf” är ännu en.

Bengt Eriksson

Denise Mina gör något hon aldrig gjort förut

Denise Mina
Verkliga brott
Övers: Boel Unnerstad
(Modernista)

Denise Minas nya deckare/thriller ”Verkliga brott” är annorlunda.

Det vill säga skiljer sig helt från Minas genomslagstrilogi om och från stadsdelen Garnethill i Glasgow och hennes senare deckar/thriller/polisromanserier om och med huvudpersonerna Paddy Meehan respektive Alex Morrow.

”Verkliga brott” är knappast noir, i så fall en nyans av. Frågan är om berättelsen – eller berättelserna – ens är ”tartan” = så värst skotsk/a.

Jo, på ett sätt.

Denise Mina verkliga-brottRomanens huvudperson Anna McDonalds, som egentligen heter Sophie Bukaran, är en dubbelnatur och som två människor á la den skotske författaren Robert Louis Stevensons berättelse om Dr Jekyll och Mr Hyde.

Fast vem är vem av de två? Är det Sophie eller Anna som är Jekyll? Anna eller Sophie som är Hyde?

Egentligen vill jag inte alls avslöja något mer om ”Verkliga brott”. För romanen är som ”Tusen och en natt”. Berättelse efter berättelse, eller saga efter saga om man vill, uppstår ur romanen och ur varann.

Att upptäcka varje berättelse, följa med från dess födelse, är själva läsandet. Berättelserna, ja, själva berättandet, är romanen. Åtminstone ska jag vara försiktig…

Huvudpersonen Anna, tidigare alltså Sophie, är gift med den äldre advokaten Hamish. Hon lyssnar ofta och gärna på poddar om real eller true crime (därav den svenska boktiteln). Det är väl vad jag kan berätta. Och så att plötsligt en dag inträffar något som – än en gång – förändrar hennes liv.

Dels är det kriminalpodden som hon lyssnar på – om en olycka med en yacht där en man hon en gång kände fanns/finns med. Dels är det något som med en knackning på husets ytterdörr vänder hennes gifta privatliv upp och ned.

Nu – nog med avslöjanden.

Utifrån detta har Denise Mina skrivit en annorlunda deckare och thriller som är en uppvisning i att skriva, inte enbart skriva deckare och thrillers heller utan skönlitterära romaner i allmänhet.

Hur man kan berätta. Vilken fantasi en författare kan – och bör – ja, ska – ha. Och hur olika – så många – berättelser och olika – så olika – liv kan vävas ihop till något som blir en roman.

Mer Elizabeth George än Mina själv, kanske. Mer Ruth Rendell också, än Mina. Oavsett, Denise Mina har lyckats göra något hon aldrig gjort förut. Och hon gör det – hon lyckas – helt suveränt.

Bengt Eriksson

Jean Bolinder (1935-2020), godsägarson, deckarförfattare och akvarellmålare

Deckarförfattaren Jean Bolinder har dött efter en längre tids sjukdom, meddelar Svenska Deckarakademin. Han var en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst.

Följande intervju gjordes under period då vi var sams (Bolinder kunde omväxlande utnämna mig till en okunnig kritiker, efter en recension, och till Sveriges bästa deckarrecensent, efter en annan.

***

Vi går in i skrivarstugan som Jean Bolinder har i trädgården till huset i Bjärred. I bokhyllan står alla böcker han gett ut: 110 stycken! Men nu är det slut. Det ska inte skrivas fler, menar Bolinder. För att i nästa ögonblick berätta att han är klar med första delen av sin självbiografi, ”Urtaget hjärta – en herrgårdsroman”, som ska följas av ytterligare två delar.

– Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Och hur många gånger har du påstått att du aldrig mer ska skriva en deckare? undrar reportern med ironiskt spetsad tunga. I dagarna kom ju ”Målsökande robot”, ännu en ny deckare.

– Det är väl en hatkärlek som får mig att alltid återkomma till kriminalgenren.

Jean Bolinder saknar mejladress, skulle det visa sig. Jag mejlade och fick svar från honom. Trodde jag, men när jag hade mejlat flera gånger så ringde han. Mejlen gick till hans dotter som sköter försäljning och utskick av den nya deckaren, endast utgiven digitalt. Jean Bolinder står själv för den digitala utgivningen, trots att han saknar nätuppkoppling.

– Jag tröttnade på förlagen. De stora lurar en och de små kan inget. När en bok säljs går hundra kronor till bokhandeln och sjuttio till förlaget. Sen ska också den där Bolinder ha något. Trettio kronor kan han få. Nu säljs boken digitalt för trettio kronor, Jag får in lika mycket per bok och boken blir billigare att köpa.

Bolinder på ängarna 2

Jean Bolinder med Lilla Bennikan-ängarna bakom sig. Observera den något urtvättade t-tröjan, på den syns en yngre Bolinder tillsammans med deckarförfattarinnan Patricia Highsmith. Foto: Birgitta Olsson

Jean Bolinder tar fram och visar ett gammalt nummer av Allers Familjejournal (från 1946). Där finns en följetong – en detektivberättelse av John Dickson Carr om ett låst rum.

– Jag var tio år. Jag läste och blev fascinerad av berättelsen, längtade efter nästa avsnitt. Men mina föräldrar tyckte att jag var för upptagen av läsningen, så jag fick inte läsa vidare.

– Kanske hämnades jag genom att själv börja skriva detektivhistorier om låsta rum? Annars hade jag kanske inte ens blivit deckarförfattare.

– Också i herrgården – stor som ett slott – hemma i Laggarp (i Östergötland) fanns ett låst rum, det blåa gästrummet. Där blev jag upptäckt under en fest för tjänstefolket. Godsägarens son, Jean, låg i sängen med en ”enkel flicka”. Ingen av oss hade så mycket kläder.

– Det var också i det blå rummet som pappa låg lik, när han hade skjutit sig.

Jean Bolinder har skrivit deckare, annan skönlitteratur, ungdomsböcker, skol- och fackböcker, även teaterpjäser och ibland så självbiografiskt att man undrar om han inte redan skrivit självbiografin. Han är konstnär också, målar i akvarell och har haft flera utställningar med naturmotiv

Vad är viktigast – av allt detta? Bolinder svarar direkt:

– Teatern. Att skriva har varit ett andningshål men viktigast är teatern.

Jean Bolinder, 76 i år, leder dramakurser för ungdomar på S:t Petersgården. Han var tidigare dramalärare på Polhemsskolan, bägge i Lund. Från skolan blev han ”utslängd” för att han var ”för gammal”. Skånska Dagbladet sa upp honom som konstkritiker. Hos Svenska Deckarakademin har han inte satt sin fot sen han lämnade ett möte med buller och bång.

Och jag vet av egen erfarenhet att Bolinder inte är så nådig om man skriver en negativ recension. Varför blir du så arg? Du har gjort dig till ovän med så många.

– Den mer behagliga förklaringen är att jag hämnas på pappa. Den mindre behagliga att jag uppfostrades till godsägarson. Jag tror att jag är nåt. Samtidigt som jag känner mig illa behandlad. Då kan jag bli arg och vara taskig tillbaka – rent för jävlig ibland.

Ilskan har också blivit ett allt tydligare tema i dina romaner, inte minst i deckarna. Vissa personer tecknas med så stor ilska att det nästan blir nidteckningar.

– Tycker du? Det beror nog på att jag tar parti för de förfördelade. Jag har skrivit om pedofiler och skildrat omgivningens syn på en homosexuell kvinna. Jag känner vrede mot de omänskliga, mot omänskligheten. Kanske för att jag själv kände mig så illa behandlad som liten, det kan handla om identifikation.

Ett annat tema är sexualitet, också den skildras rätt på, ibland burdust och grovt.

– Jag skriver realistiskt och då måste sexualiteten vara med. Allt i livet kretsar kring sexualitet, att människan ska fortplanta sig. Sex är ju också en väldigt skön känsla. Jag har alltid gillat sex, även om det vid 76 års ålder till största delen är ett passerat stadium.

Men visst har du fått kritik för att du skriver grovt?

– Efter ”Purungen” blev det ett jävla liv. En kvinna som jag hade till bordet på en bjudning började med att säga: ”Jag vet nog vad du är för sort. Du är en sån som tycker om unga flickor.”

Jean Bolinder har också en friggebod i trädgården. Det är hans målarateljé. Han målar snabbt och spontant. Om det blir bra, så sparas målningen. Blir det dåligt, så slängs den. Tidigare återkom Koster som motiv. Nu har både Jean och hustrun fått svårare att gå, det var ett tag sen de besökte Koster.

På de nya akvarellerna syns Lilla Bennikan-ängarna vid Bjärreds södra utkant. Samma ängar som den kvinnliga huvudpersonen kommer vandrande över i inledningen till den nya deckaren ”Målsökande robot”, i riktning mot Malmö och med Lommabukten till höger. Då måste Jean Bolinder förstås bli fotograferad med ängarna i bakgrunden.

– Här, säger han och går ut en bit på ängen, ser det ut som hemma i Laggarp.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2011

Namn: Jean Bolinder
Bakgrund: Född 1935 i Östergötland, växte upp på Laggarps säteri, gymnasist i Motala och student i Uppsala. Ärvde en förmögenhet som han gjorde av med fortast möjligt (på sportbilar, vin och kvinnor men ”inte så mycket sång”) för att han inte ville vara ”en säck pengar”.
Gjort: Flera filmer under Uppsalatiden och kom 1964 till Skåne som läroverksadjunkt, varit läromedelsredaktör och lärare i svenska, historia och drama, författare och konstnär.
Familj: Marianne ”Ajan”, barn och barnbarn.
Gör nu: Skriver och målar, dramalärare.
Mest känd som: Deckarförfattare, av de 110 utgivna böckerna är över 30 deckare. ”För älskarens och mördarens skull” och ”Dödisgropen” utsågs av Deckarakademin till 1985 respektive 1990 års bästa svenska deckare.
Ännu en bok: ”I skuggan av Bolinders verkstad”, en tidigare självbiografi.

 

Kerstin Ekman, deckarförfattare

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002

Deckarloggbäst maj 2020

Gui MinhaiGui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson roger-och-rebeckaKarin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder Onda_tingUlla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenLars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

Den allvarlige Piraten

Den mörka novellen ”Mannen som blev ensam”, tidigare omnämnd på Deckarlogg, i kombination med årets Piratenpristagare fick mig att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och på ett nytt sätt. Samt rapportera om det jag läste i följande krönika.

***

Efter att Lina Wolff tilldelats årets Piratenpris gick jag till biblioteket i Vollsjö och lånade en plastkass full med Piratenböcker, både av och om Fritiof Nilsson Piraten. Också jag tycker att Wolff var ett bra val av Piratenpristagare.

Inte för att jag har något direkt emot dem som på senare år fått priset men nog har det varit allför många utanför såväl litteraturen som Skåne? Det brukar hävdas i media att priset delas ut till någon som verkar ”i Piratens anda”. Den paragrafen är dock struken ur stadgarna, numera kan Piratenpriset delas ut till vem som helst.

Därför blev jag extra glad när Wolff fick priset men också en smula förvånad över att många som skrev om pristagaren måste påpeka att hon ju har humor. Även Lina Wolff är rolig, liksom Fritiof Nilsson Piraten.

Piraten

Piratenskulpturgruppen, föreställande författaren Fritiof Nilsson Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli, vid Piratenmuseet i Vollsjö. Upphovsman: Jonas Högström. Foto: Bengt Eriksson

Och jag som trodde att Piratenjuryn bestämt sig för att prisa en seriös, i betydelsen allvarlig, författare. Som en betoning av att Piraten var en seriös och allvarlig författare. Men kan inte Wolff vara rolig? Tycker jag inte att hon har humor? Jodå, fast det är med allvar som med tempo och rytm i en berättelse (eller ett musikstycke).

Om allt hela tiden går i full fart, då blir det ändå inte tempofyllt utan enahanda. Allvar måste balanseras mot humor – små skämt, överdrifter, satir, burlesk – för att allvaret ska bli på allvar. Piraten betraktar och beskriver livet och människorna med såväl humor som allvar. Så han skrev alltså roliga historier?

Här i Vollsjö, som blev Tosterup i bland annat ”Bombi Bitt och jag” (1932) och ”Bock i örtagård” (1933) men Grimsby i ”Bokhandlaren som slutade bada”(1937), har jag sällan mött en infödd som skrattat åt Piraten, särskilt inte någon med ett par generationers bakgrund i trakten. Han överdrev, ja, drev med människorna. Piraten skrev elakt, tycker man. Fritiof Nilsson må vara född i Vollsjö men han blev aldrig bygdens författare.

Efter utnämningen av Piratenpristagaren fick jag lust att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och läsa med ögonen på allvaret. Jag ville fortsätta med det jag gjorde när PiratenTeatern invigdes på Wollsjö säteri, Gottorp hos Piraten, med en scenuppsättning av långnovellen ”Mannen som blev ensam”.

Då letade jag upp Piratens novell om trädgårdsmästaren Vanteck i samlingen ”Historier från Färs” (1940) och konstaterade i en YA-krönika: inget roligt alls. ”Mannen som blev ensam” är landsbygdsnoir: en mörk, otäck skildring av landsbygdens rädsla för det främmande och udda, skriven av en allvarlig och arg, ja, vredgad Fritiof Nilsson Piraten. En ovanlig Piratennovell, hörde jag från Piratensällskapets håll. Men hur ovanlig är novellen? Hur ovanlig är Piratens allvarsamhet?

Det räcker ju att bläddra fram till den avslutande historien i ”Bock i örtagård” och läsa skildringen av patron Jon Esping (i verkligheten mer eller mindre Ola Flygare), Vricklund och Elisa. Den förste blir kyrkvärd, de senare har levt lyckligt i synd. Också detta är en vred historia om landsbygdens klassamhälle, fattiga och rika, liv och överlevnad, samt kyrkans makt över alla.

Piraten berättar med humor men han skrev på allvar. Han gör inte minst en stark vidräkning med kyrkans syn på kärlek och äktenskap. Ja, hela ”Bock i örtagård” är mindre rolig än sitt rykte – ändå blir det i några av hans mindre ihågkomna historier som allvaret drabbar mest. Till exempel novellen ”Småländsk tragedi” i boken med samma titel (1936).

Den fattige Algot har – av en annan kommun – dumpats med hustru och fler barn än möbler i byn Askefall på det småländska höglandet. Skomakare dessutom och någon sådan behövs inte i byn, där finns redan en mästare i skrået. Berättelsen börjar i svart och mörknar än mer, först vid döden blir Algot värd något.

Samma bok innehåller fler historier som ger en bredare och djupare bild av Fritiof Nilsson Piraten. ”Vattnet verkar det visserligen icke…” är en vänlig, öm och mjuk skildring av en flicka, som författaren möter vid en morgonpromenad, och hennes mormor. Medan ”Peter slår ner strejken” är en högst oväntad och märklig skröna om strejkande arbetare och vad som kan vara bildandet av en fackförening kontra kapitalismen.

I boken ”Historier från Österlen”, som gavs ut postumt samma år som han dog (1972) och innehåller senare Piratenhistorier, finns en deckarnovell, ”Fridfulla Österlen”, om ett bankrån och ännu en mörk historia, ”En olycksfågel” om en möllare och sonen Kalle.

Och vem kan hävda att historien om slaktaren ”Klerk” i ”Historier från Färs”, för att återgå till den, skulle vara rolig? Klerk super och ”bär med sig sitt rus” hem till familjen och särskilt sonen Vilhelm. Djupt sorgligt, skrivet med ”svart på svart”, och Piraten låter inte ens historien få det lyckligare slut den kunde ha fått.

Särskilt – det dåliga – förhållandet mellan far och son återkommer hos den i tanke och ord allvarlige, sorgsne, mörke, ja, tragiske författaren Fritiof Nilsson Piraten.

Tre X kortkultur

1. Noveller. Lina Wolffs förra roman, ”De polyglotta älskarna”, fick Augustpriset. Hennes senaste roman heter ”Köttets tid”. Inte läst Wolff? Då skulle jag rekommendera hennes debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du” (alla Bonniers), med berättelser från Spanien och Skåne på temat: bryta sig ur ett begränsat liv. Jo, det kan kännas igen från Fritiof Nilsson Piraten.

2. Bibliotek. ”Dom här böckerna kan du behålla till augusti” var beskedet jag fick på Vollsjö bibliotek. Också denna sommar ska biblioteket hålla stängt. Men vilken tur då att även biblioteket i Vollsjö har meröppet. Bara att dra sin tag, knappa in koden och man är inne, kan lämna och låna böcker. Så lätt det gick när politikerna väl bestämde sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och en nödutgång ordnades. Inte svårare än så. (Obs! Senare delen av notisen är satir.)

3. Poesi. Emma Eriksson Olsson bor i Dalby, så debutdiktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (Smockadoll) kanske utspelar sig där? Hon noterar och diktar om gator och platser, människor och djur. Mycket är igenkännbart för varje småbybo. ”De säger: / vi bor nära naturen här”, till exempel. Eller: ”Vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?”

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

Stockholms trasproletärer

Genre: Urban noir? Trasproletärroman? Stadssvärta?

Deckarlogg fortsätter att ur arkivet leta upp och återpublicera förhoppningsvis fortfarande läsvärda recensioner av definitivt fortfarande läsvärda romaner.

***

Kjell Johansson
Rummet under golvet
(Norstedts)

Hur långt ifrån sig man kan hålla den här berättelsen beror nog på varje läsares bakgrund, ens egna erfarenheter. Det är inte mitt läsande utan människornas liv som är outhärdligt, så jag ska inte missbruka ordet, men det var svårt att läsa. Jag blir så bedrövad och urförbannad.

Oavsett vem man är och hur man läser Kjell Johanssons romansvit – som inleddes med ”Huset vid Flon” (1997), fortsatte med ”Sjön utan namn” (2003) och avslutas (?) med ”Rummet under golvet” – har han dokumenterat och fastlagt ett stycke svensk nutidshistoria genom att porträttera en fattigfamilj genom åtminstone tre generationer. Som Emma Charlotta säger: ”Allt går igen.”

Kjell Johansson RummetKjell Johansson skriver så kraftfullt – med stark men tillbakahållen vrede – att det bör vara omöjligt att inte drabbas. Fast tusan vet, med tanke på den syn på uteliggare, arbetslösa och invandrare som genomsyrar dagens samhälle och så kallade samhällsutveckling.

”Huset vid Flon” handlar om Einar och Eva, två syskon, som växer upp i bottenvåningen till ett risigt hus ”vid Flon” i Midsommarkransen (strax utanför Stockholm). Tiden är 1950- och 60-tal. Pappan, som kallar sig ”Greven av Kransen”, super och slår mamman. Ovanpå bor mormor och morfar, ordentliga socialdemokrater. Mormor heter Emma Charlotta.

I ”Sjön utan namn” har det blivit 90-tal. Nämnda Eva, lärare på Komvux, besöker pappans barndomshem och sina bägge kusiner någonstans på den svenska landsbygden. De hade benämnts ”white country trash”, om romanen varit amerikansk.

Den nya romanen ”Rummet under golvet” har Nils, bror till Emma Charlotta, som jag-berättare. Nils berättelse och minnen växlar mellan tre tidsplan: syskonens barndom med sin mor i Huddinge fattigstuga, tiden som gårdfarihandlare då Nils var gift med Magda från resandefolket och romanens nutid, 50-talet någon gång, när Nils efter ännu en volta kommer ut från Långholmen.

En sådan fattigdom, allt detta lidande, all denna nöd. Och ändå levde människorna, de levde vidare. Det har t o m funnits då stunder då Nils tänkt att ”livet är underbart”. Ju fattigare liv desto starkare måste människan vara.

Kjell Cato Lein

Kjell Johansson. Foto: Cato Lein

Kjell Johansson ska inte räknas som arvtagare till de svenska arbetarförfattarna. Han skildrar inte klassamhället utan de människor som inte fick någon plats alls i samhället. Han skriver inte proletär- utan trasproletärromaner.

Som han låter Nils tänka: ”Hur skapar den som ingenting är värd sitt värde?”

Trots detta är det inte skildringen av människornas tröstlösa, eländiga liv som drabbar mest – även om den drabbar nog – utan det underliggande fundament som blottas i förbifarten: de lagar och regler som stiftats av det välanpassade samhället för att lära de utanförstående och missanpassade att veta sin plats och kort sagt hut.

Barnavårdsnämnden hotar att ta barnen ifrån de hemlösa om de inte frivilligt skriver in sig på arbetsläger och blir undervisade i att frukta Gud, arbeta i jordbruket och bli bofasta. Nils hustru Magda och även sonen Fritiof går med på att – en annan benämning för tvingas – tvångssterilisera sig. I fängelset stämplas ett T (= tattare) efter Nils namn.

Också den framväxande arbetarrörelsen kräver nykterhet och området vid Årstaviken, där Emma Charlotta och maken Arvid bor innan de flyttar till ”huset vid Flon”, betraktas som ett ”slöddertillhåll”.

Efter vistelsen på Långholmen cyklar Nils utåt Huddinge för att se om fattigstugan fortfarande står kvar. Det får mig att tänka på att jag varje sommar måste åka ut till Vätö i Stockholms skärgård. Där står jag och tittar, försöker begripa hur en familj om fem personer kunde bo i detta lilla timrade hus. De lagade mat, sov och levde i samma rum som också var deras kök. Enda värmen från spisen och inget vatten, enkla fönster och utan isolering.

Min mammas barndomshem. Så här levde människor i Sverige in på 30- och 40-talet. Ja, hur länge? Vad vet senare generationer, säg födda efter 1970, om dessa svenska levnadsvillkor? Vad lär skolan om detta? Åker barnen i Stockholm på skolresa till Årstaviken och Flon, där läraren berättar hur fattigarbetare och arbetslösa levde bara några årtionden bort?

Att känna till eller inte känna till – vilken skillnad gör det för ens syn på samhällsutvecklingen i dag?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2006

När Victoria iakttog Hörby

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllopOch när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

VictoriahusetDärför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträttEva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

Bengt Eriksson
Krönika i YA/KB 2018