Kultur i coronans tid

Jag brukar vänta någon vecka eller så innan jag till exempel på Deckarlogg lägger ut texter jag skrivit till en tidning. I det här fallet Ystads Allehanda ska få chans att vara först med att publicera och dess prenumeranter först med att läsa.

Men jag gör ett undantag idag – av en anledning som blir uppenbar i slutet av texten.

***

Går det att läsa sig ur coronan? Hjälper det? Att läsa litteratur som skildrar liknande eller värre tider och farsoter? Från ”Pestens år” (1772) av Daniel Defoe över ”Pesten” (1947) av Albert Camus till ”Som pesten” (2018) av Hanne Vibeke Holst.

Mer eller mindre historiskt, i Europa och USA. Många romaner har skrivits på temat pest, digerdöd, polio, HIV och dödlig influensa. Om man läser en pandomiroman, mår man bättre sen? Man ser att världen, samhället och människorna klarat av liknande situationer och det stärker läsaren? Svar: Miljoner och åter miljoner människor dog ju faktiskt. Själv är jag så mörk i synen att jag blir än mer deprimerad.

YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson reagerar inte som jag utan han läste ”Pesten” av Albert Camus på nytt. Det ska bli en litteraturkrönika – håll ögonen öppna för den! Jag letar istället upp, ser och hör konserter på nätet. För två veckor sen skrev jag en musikkrönika om så kallade coronakonserter, i betydelsen spelningar hemifrån vardagsrummet istället för inställda fysiska konserter. Då hade det knappt kommit igång, nu finns det väl ingen artist, musiker eller grupp som inte framträtt hemma-live, oftast via Facebook.

 

Litteraturrundan

Klicka HÄR och kolla mitt ljud- och bildtips för Litteraturrundan inklusive tolkningar av Sapfofragment. Om länken inte fungerar, verkar vara lite si & så med det, så kolla på Facebook. Där finns klippet.

Det ligger så många hemma hos-konserter kvar överallt på nätet att det är omöjligt att hitta alla. Samordning, tack! Vissa artistiska ”fegisar” går in i en studio med avancerad ljud- och bildapparatur så att resultatet blir som en tevesändning. Det är väl åkej fast mycket roligare när allt ifrån mindre till mer kända artister kopplar upp mobilen eller plattan och sänder direkt från sitt vardagsrum eller kök.

Vissa sjunger lite skralt, andra spelar sisådär på gitarr eller piano. Jag gillar det. Som om musiken får komma hem, till låtskrivaren och artisten. Musiken skalas av och ner, in till kärnan och hjärtat. Det som nu sänds och delas över världen är inte artisten som artist utan människan, världsberömd eller inte.

Lokalt har bland andra rockpoeten Elisabeth Kitzing haft nätrelease hemifrån Rydsgård för sitt debutalbum, Pär Moberg gav solokonsert på blåsinstrument med diverse folkmusik från sitt uthus i Villie och Michael Saxell satt på sängen i Lunnarp och sjöng en av sina tidigare låtar till gitarr.

Internationellt gillade jag att se och höra Sheryl Crow sjunga egna låtar till enkelt gitarrspel och ännu roligare när Mary Chapin Carpenter stod hemma i köket, spelade gitarr och sjöng. En hund låg nöjt bredvid henne och en katt kom gående och satte sig att lyssna. Willie Nyle kompade sig själv på våldsam akustisk rock´n´roll-gitarr från New York-lägenheten i en ”Covid-19”-låt med budskapet: Ta hand om varann! Wash your hands!

Även författare har fått offentliga framträdanden inställda på bibliotek och bokmässor. Men varken författarna eller litterära arrangörer verkar vara lika alerta som musiker, musikarrangörer, musik- och teaterhus vad gäller att hålla kulturen igång. Lite konstigt, bör väl gå lättare ändå att live-sända uppläsningar och författarintervjuer?

Några författare/böcker jag var mest intresserad av i vår har i alla fall presenterats digitalt. När Poesimässan 2020 i Göteborg ställdes in läste Anna-Linnea Ringfors istället på nätet ur diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. Maria Broberg, som skrivit den västerbottniska noir-romanen ”Bakvatten”, och Annika Anderbark, som haft advokatbyrå i Hammenhög och med ”Oväsen i Älvdalen” inleder en romansvit om ”trolldomsprocesserna”, höll sina bokreleaser via nätet.

Men här måste jag muttra lite. Viktigt ju att resultatet blir så tekniskt bra som möjligt. Varför inte testa först och lära sig sända med mobil eller platta – innan man kör live? Fullt godtagbar kvalitet håller Berg & Berg (som i Anders och Bengt), vilka under rubriken ”Hållplats E45” sänder författarsamtal från förlaget Heidruns tidigare bokcafé i värmländska Fensbol. Bra idé, skulle vilja se och höra mer sånt från svenska bokhandlar och även förlag.

Jag fick tips på att fler författare läser ur sina böcker på Instagram, under hashtaggen #quarantinereading. Fast det var ju så osorterat och svårt att hitta, här behövs ännu mer av samordning!

Den skånska Litteraturrundan, planerad till början av maj, har flyttats fram till den 5-6 september. Det är ju bra – vem vill riskera att sprida corona? – men också trist. Kan inte Litteraturrundan, när chansen nu finns, testa att ha en digital litteraturrunda redan i vår? Som en försmak inför höstens fysiska runda och för att presentera de författare som finns i Skåne?

Jag gjorde ett förslag i ljud och bild: ställde mobilen mot en blomkruka på middagsbordet och tog fram de tolkningar av urkärlekspoeten Sapfo som jag tänkte läsa på Litteraturrundan, startade mobilen och spelade in. (Resultatet finns på Facebook, om du vill kolla kvalitén.) Bestäm läsordningen, presentera författarna kort och låt var och en spela in sig själv, en kvart till tjugo minuter. Allt sänds under en dag eller två på Litteraturrundans hem- och/eller Facebooksida.
Nå, vad sägs?

Tre X kulturnytt

1. Deckare. Efter att Karin Brunk Holmqvist provat med kriminella inslag i sina mysiga äldreromaner har hon äntligen bestämt sig för att skriva en deckare. ”Mord på marknadsplatsen” blir titeln och den här gången utspelar sig handlingen i kanten av Österlen. ”Jag låter det gamla, ursprungliga Lövestad möta det nya, inflyttade och moderna”, säger hon. Utgivning i september.

2. Hemleverans. Affärer och krogar har ju redan startat utkörning av mat till ”de äldre”. Nu följer Systembolaget efter. Kostnaden för hemtransport har tillfälligt tagits bort av staten. Från och med idag kan alla över 70 år och andra riskgrupper beställa varor på Systemets nätsida och få dem levererade till dörren utan kostnad. Vid leverans krävs ålderslegitimation eller läkarintyg.

3. Bibliotek. En glädje att första gången besöka det nu också meröppna biblioteket i Vollsjö. Bara att dra sin så kallade tag och knappa in koden, sen var jag inne. Kunde lämna böcker och hämta några beställda. Och det gick ju lätt att ordna, bara politikerna hade bestämt sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och Vollsjö skolas stora ingång blev nödutgång. Inte svårare än så.

PS. Ystads Allehanda bestämde att det här året skulle det inte vara några aprilskämt i tidningen. Jag har en delvis annan åsikt om detta. Det är väl i svåra tider, som när Sverige och världen lider av corona, som det behövs humor och skämt som mest.

Notiserna publicerades alltså inte. En eller flera av dem är första aprilskämt. Vilken – eller vilka?

Bengt Eriksson

Kriminell samhällsturism i Japan

Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)

Som inledning lånar jag – och vrider till lite – en beskrivning av deckare och annan krimi som jag minns från en recension av just den här romanen i The Guardian (googlar fram recensionen igen, det var Mark Lawson som skrev): ”Kriminalromaner är ett slags samhällsturism som visar upp samhällen från deras sämsta sida.”

Det stämmer exakt in på japanen Hideo Yokoyamas ”64” och det stämde också för britten David Peaces bägge Tokyoromaner, ”Tokyo år noll” och ”Ockuperad stad”. (Den tredje romanen i trilogin, för det skulle bli en trilogi, kom väl aldrig på svenska, kom den förresten alls?)

När jag läser Hideo Yokoyama repeteras David Peace i huvet. Peace skildrade det gamla – med tillägget manliga – Tokyo och Japan precis efter andra världskriget. Yokoyama skildrar dagens, det betyder 2000-talets – och fortfarande med tillägget manliga – Japan. Eller kanske snarare att Peace skildrade resterna av det gamla, ödelagda Japan som Yokoyamas nya moderna Japan skulle byggas på (observera titeln ”År noll”).

Yokoyama 64”64” är på 619 sidor med tättryckt text. Jag påpekar det, dels för att det är mycket att läsa och dels för att få förlag idag nog skulle ta sig an en 619-sidig japansk deckare och polisroman som bara till viss del är en deckare och polisroman. Jag påpekar det också för att framhålla att Ersatz, som alltså låtit översätta och ge ut ”64”, är ett av de svenska förlag som ser minst lika mycket till litteraturen – bra litteratur ska göras tillgänglig! – som försäljningen och att 619 sidor inte alls är för många, vad gäller just den här romanen.

Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i alla dessa sidor. Här finns en kriminalintrig och en deckartråd rätt igenom romanen, än tvinnas den mer och än ligger den kvar i bakgrunden. Intrigen kan beskrivas så här: Huvudpersonen, Yoshinobu Mikami, har förflyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom polisen. Han är medelålders och karriären borde ju ha gått uppåt men det här är definitivt en degradering för en kriminalare.

När vi möter Mikami har hans sextonåriga dotter Ayumi varit försvunnen i sex månader. Hon rymde hemifrån, för det kan väl inte vara något annat som hänt? Det har tagit hårt på Mikamis hustru, som isolerat sig, inte lämnar hemmet utan håller sig nära telefonen. Genom en speciell överenskommelse tilllåts Mikami vara den första som får se liket av varje ung kvinna som hittas död.

Det blir inte bättre och lättare av att han kommer en gammal utredning på spåret, en utredning som tydligen – av någon intern polisiär anledning – verkar ha mörklagts. Utredningen gällde/gäller en ung flicka, Shoko, sju år, som försvann för fjorton år sen, 1989. Hon kidnappades och en stor lösensumma betalades ut men Shoko återfanns ändå – död.

Samtidigt sköter – eller missköter – Mikami sitt arbete som polisens presstalesman. Varje  morgon står kriminalreportrar utanför hans dörr och vill ha nyheter. Och han blir ovän med alla eller de flesta – både gamla kolleger på den kriminalavdelning där han tidigare arbetade och de nya på informationsavdelningen. Mikami är inte heller någon vidare trevlig polis, människa och man. (Eventuellt kan han vara en typisk japansk man?) Inte minst ogillar han att det också arbetar en ung kvinna på hans avdelning. Som polis! Kvinnor ska inta vara poliser.

(Inom parentes kan tilläggas att kvinnor i Japan väl fortfarande slutar arbeta när de gifter sig. Som gifta stannar de i hemmet. Minns hur förvånad jag blev när jag träffade en ung, mycket framåt och framgångsrik yngre kvinnlig musiker och skivbolagsägare i Tokyo och hon sa att om hon gifter sig måste hon sluta med ”allt det här”. Hennes blivande man skulle aldrig tillåta att hon arbetade. Jag blev häpen, det måste väl också finnas andra sorters japanska män? Just den där kvinnliga musikern bor förresten numera i Sverige…)

Att handha det japanska livet, att leva i det japanska samhället, att vara japan = en japansk man. Det är vad ”64” handlar om, vid sidan och runt om det kriminella. Hur (en) man uppför sig och inte uppför sig på en japansk arbetsplats och i livet. Här finns dessutom en rad intressant information i förbifarten, liksom medan personerna gör något annat. Ett enda exempel av många: poliser ger gåvor till vittnen som ska förhöras. Ja, redan titeln ”64” är japansk (på vilket sätt avslöjar jag inte). Romanen ”64” är, för att återknyta till Mark Lawson, ”samhällsturism” i det japanska samhället, på både ont och gott.

Hideo Yokoyama har skrivit en mycket spännande deckare, krimi och annan roman, som förresten utsågs till årets bästa översatta deckare när den gavs ut i Tyskland. Hur kommer Svenska Deckarakademien att agera? På omslagets baksida kan man läsa en blurb från David Peace, själv aldrig deckarakademinominerad här i Sverige (hmmmm), med följande beröm: ”Not only is Sixty Four an addictive read, it is an education about Japan, its police and its society, and simply one of the best crime novels I have ever read.”

Instämmer, helt.

Bengt Eriksson

 

Pesten, i åminnelse

I dessa Coronatider läser man ju i pressen olika förslag till karantänläsning riktad kanske främst till oss som befinner sig i mer eller mindre frivillig husarrest, förlåt karantän. Alla verkar vilja oss i de så kallade riskgrupperna väl – det är väl egentligen bara högbrynta ”kändisar” inom gruppen 70+ vilka som vanligt tycker man vet och kan bäst.

Pesten 1 bMen frågan är om jag inte själv är farligt nära den attityden. Fast nu har jag ju ett par personer i min närhet som inte bara vill mig väl utan också drar mig i örat när jag faller tillbaka i gammalt invant mönster.

Tack för det, vill jag bara ha sagt. Det är knappt ens jag får gå till det lokala konditoriet – för att inte tala om Systemet – för lite stödköp, och det känns ju för all del lite surt.

Grands röst ljöd nu dovt; ”En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne´s blommande alléer.” Så tystnade han.

Nå. Nu plockade jag från bokhyllan fram min gamla Delfinpocket av den karantänrekommenderade Albert Camus ”Pesten” från 1963, fast den kom ju på svenska första gången redan i slutet av 1940-talet.

Pesten 4Snedläst var den och gulnad och säkert inpyrd av allehanda bakterier och annat skit, men läst och det allra mesta kom jag dessutom ihåg. Märkte jag när jag nu läste nu om den på en lördag eftermiddag/kväll när delar av familjen var och roade sig på annat håll.

Jag la sen ut den på min blogg efter att jag ätit en härlig speciallax och druckit lite gott vin därtill. Skål medborgare!

Vid ett annat tillfälle läste han för sina båda åhörare upp den första meningen i följande omarbetning: ”En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne´s blommande alléer.”

(Hur många vet by the way vad Delfinserien var?

Förläggare Per Gedin, verksam på Bonniers, kunde efter stort motstånd och efter förebild från engelska Penguin Books starta pocketutgivning i först Aldus från slutet på 1950-talet, med fokus på populärvetenskap, och sedan i just Delfinserien runt 1960, med fokus på kvalificerad skönlitteratur.

Pesten 2Motståndet var alltså stort eftersom pocketformat här hemma mer eller mindre var synonymt med så kallad kiosklitteratur, och sånt ville ju inte det förnäma Bonniers förknippas med. Men succén var omedelbar och stor och följdes också av motsvarande satsningar från andra förlag.

I dag kan man ju inte föreställa sig den svenska bokmarknaden utan sin pocketutgivning. För detta skall Gedin äras och höljas i lager).

”De egendomliga händelser, som skildras i denna berättelse, inträffade i Oran år 194…”.

Så lyder den klassiska inledningen till ”Pesten”. Nu tänker jag inte vare sig recensera, kommentera eller betygsätta denna bok som tillhör världslitteraturen och som det måste anses höra till allmänbildningen att vara någorlunda bekant med. Jag skall istället för de säkert ointresserade eventuella läsare av denna blogg avslöja en ungdomsförsyndelse.

Och så läste han med segerstolt min meningen: ”En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en praktfull fux genom Bois de Boulogne´s alléer, fulla av blommor.”

Pesten 5Jag tillhörde vid tidpunkten då jag första gången läste boken en liten grupp bleka skönandar i den lilla staden Lund. Vi inte bara läste boken utan diskuterade den också livligt och ingående. Men också kanske ännu mer livligt och ingående vad som hände eller inte hände den lille obetydlige och misslyckade tjänstemannen Joseph Grand.

Han som förlorat sin kvinna och som trots åratals ansträngningar inte lyckts formulera första meningen i den bok han ville skriva. Det tyckte vi som ansågs oss vara en intellektuell och marxistisk elit var utomordentligt skrattretande.

Nu inser jag att vi förtjänade ett slag på käften. Men fortfarande kan jag ur minnet citera den sista mening som jag tror att Grand till slut tyckte var sådan att han kunde acceptera den. Ack ja. Förlåt oss Grand, skulle jag vilja säga, ty vi visste inte bättre. Ung och dum var man. Vad är man nu?

Pesten 6Ovanför dessa ord stod med prydlig handstil den sista versionen av den mödosamt utformade meningen. Läs den, sa Grand. Och Rieux läste. ”En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en praktfull fux fram genom Bois de Boulogne´s alléer, som prunkade av blommor.” Är det bra så?, frågade den gamle med feberhet stämma. Rieux undvek att se på honom.

Kenneth Olausson,
gästrecensent, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat den här texten med minnen av och funderingar kring Albert Camus ”Pesten”.

Mmmmmm. De va – de va gott de.

När jag i går återpublicerade en recension av holländaren Tim Krabbés roman, krimi och kanske-deckare ”Grottan” så nämnde jag också hans landsman Maarten ´t Hart så inte mer en rätt att jag letade reda på något jag skrivit – och sagt – också om en av hans romaner, krimi och kanske-deckare, ”Om så hela världen rasar”.

Men först blir det mat…

***

Ja har ätit ett litet mellanmål – för ja kunde inte låta bli att gå till deckarspisen å laga en extra måltid – jag kunde kunde inte låta bli de när jag satt å bläddra å läste i den här boken –

ja har ju – också – förut en gång stått stått vid deckarspisen å lagat just deckarmat – ja sa då att när jag får ögonen på en ny Homan-deckare av Jan Mårtenson så bläddrar ja allra först upp dom matrecept – som brukar finns längst bak i boken

Homan matnu har de kommit en hel bok – som handlar om just ”Mord & Mat” – undertiteln e ”Till bords med Johan Kristian Homan” å här finns då Homans alla matrecept – eller rättare sagt – Jan Mårtensons matrecept – eller ännu rättare sagt – Catarina Mårtenson Granqvists matrecept – för de e – lär ja mej nu – Jan Mårtenssons fru Catarina som står för recepten – för dom riktigt läsvärda sidorna i Homan-deckarna

ja satte ugnen på 250 grader å tillaga en maträtt – en liten smakbit bara – ett recept från Homan-deckaren ”Ramses hämnd” – å nu har ja suttit här vid deckarmatbordet å smaskat i mej ugnsbakad aubergine – mycket gott – å medan jag gjorde de så har jag – samtidigt – läst ännu en – ja, de e nog en deckare som ja läst –

Svenska Deckarakademin – som – varje år utser årets bästa deckare – anser i alla fall – att just den här romanen e 1994 års bästa – utländska till svenska översatta deckare.

Ja måste först säja nåt om omslaget – de e mycke fint – där finns en bild som föreställer ett hav – ett par båtar å några människor – som står i strandkanten – omslaget e en målning från 1882 av den holländske konstnären – Mästaren – Vincent van Gogh – å den här stämningen som finns i målningen – den – exakt samma stämning – närheten till havet – människornas utsatthet – beroende av nånting som man inte riktigt har kontroll över – just den stämningen finns också i romanen som kanske e en deckarroman –

MaartenMaarten ‘t Hart heter författaren – också han – holländare – precis som van Gogh – deckarens titel – den e – ”Om så hela världen rasar”…

Maarten ´t Hart e inte deckarförfattare – inte alltid – utan författar skönlitterära romaner – ”Om så hela världen rasar” – kan placeras i genren – skönlitterära romaner me visst kriminellt innehåll.

De e klart – att – vill man att de ska va action i en deckare – att de ska va spännande hela tiden – å hända mycket – fort – fort – till den deckarläsaren skulle ja nog inte rekommendera Maarten ‘t Harts kanske-deckare

men ja – ja vill rikta ett varmt tack till Svenska Deckarkademin som fått mej att upptäcka å läsa den här romanen – för de e en bra roman – de e en stämningsfull smutt-deckare – man kan smutta på meningarna – en efter en – Maarten ‘t Harts prosa e så – vacker –

å visst – här sker ett mord – året e 1956 – å mitt under ett väckelsemöte – råkar romanens huvudperson bli vittne till ett mord – på en polis –

själva mordet e ett slags centrum – eller kanske snarare – ett slags facit – till händelserna i romanen – men ännu mer spännande – ja – den spänning som brukar uppstå när människor konfronteras med å mot varann – människor me olika åsikter – olika sorters liv å erfarenheter

Maarten ‘t Harts roman ”Om så hela världen rasar” – inleds me – just en inledning – som utspelar sej under andra världskriget – ett fartyg ska precis ge sej iväg ut på havet för att smuggla ett antal flyktingar från Holland till England – undan nazismen

andra världskriget e bakgrunden till mordet på poliskonstapeln – å till hela romanen – en roman som börjar 1940 å slutar in på 80-talet – de e en berättelse om arbetarkvarteren i en liten stad – en hamnstad – i Holland – de e en berättelse om barnet – pojken – å den vuxne mannen – om människor – å religion – kalvinismen – å inte minst om musik – om först – Beethoven – å sen Bach å Mozart

som sagt en smutt-bok att långsamt – avsmaka – smutta på – som på en god måltid – en matbit – eller nåt gott att dricka – så e holländaren Maarten ‘t Harts ”Om så hela världen rasar” – en roman som också kan läsas som en deckare…

Bengt Eriksson
Ur ett radiomanus från 1994 – därför texten ser ut som den ser ut – i serie inslag som jag tror kallades ”Deckarfåtöljen”.

Familjemörker med psykologisk skärpa

Caroline Eriksson
Kom i min famn
(Harper Crime)

Caroline Eriksson är socialpsykolog, när hon inte författar. Jag kunde inte bli mindre förvånad. Just detta – den psykologiska blicken och skärpan – är hennes främsta förmåga också som författare, vid sidan om själva skrivförmågan.

”Kom i min famn” inleder en serie med samtalsterapeuten Simon Boman som huvudperson. Förlaget, förmodar jag, har valt att skapa och placera romanen i genren ”Family noir”. Det bör väl vara detsamma som tidigare uttrycktes ”Domestic noir” och ”Domestic crime”.

Alltså familje- eller vardagsmörker – eller till och med familje- och vardagsskräck. Genrer är som de är, både ett sätt att beskriva och inte minst att marknadsföra.

”Kom i min famn” har också blivit en deckare eller thriller. Ja, om någon vill skriva en deckare så vill förstås någon skriva just en deckare. Och om någon vill läsa en deckare så vill någon läsa just en deckare.

Caroline Eriksson kom-i-min-famnMen låt mig uttrycka det så här – att det hade inte behövts.

Caroline Eriksson psykologiska blick och skärpa som författare fungerar som allra bäst och skarpast när hon skildrar de problem som kommer krypande, smygande i en familj – eller i två familjer – och sida för sida tar över familjens vardag.

Det är vad som sker både i Simones egen familj och i Thomas familj, både med henne och honom. Thomas arbetar på ett företag där Simone fått i uppdrag att reda ut medarbetarnas kontaktproblem och hon blir lite förtjust i honom.

Simone funderar nämligen, en tanke som återkommer allt oftare, på om hon fortfarande älskar sin man? Medan Thomas, som sätter en ära i att vara en bra make och far, en god människa, plötsligt får ett extra, utomäkenskapligt slarvbarn i sitt och familjens liv.

Spännande, för det här måste varje läsare, åtminstone i portioner, kunnba identifiera sig med. Så vardagligt och allmängiltigt – därför blir det mycket spännande när vardagen börjar att krackelera och familjerna att vittra.

Att det är en kriminalroman – en deckare, en thriller – framgår genast av det ”Efterord”, som inleder romanen (istället för den idag så vanliga prologen). Ett ”Efteråt” som fyndigt och välplanerat varieras också som avslutning. I ”Efterorden” anas respektive konstateras ett mord (eller flera).

Caroline Eriksson är också skicklig på att organisera romaner, få allt att ske i rätt ordning. Så inget i intrigen stannar upp utan berättelsen flödar på naturligt. Hon jobbar dessutom med språket, kan ändra och anpassa sitt skriftspråk så att känslor skrivs in – fast ändå finns utanför – själva orden.

Som när Simone får ett oväntat, skrämmande besked av sin mamma. Då beskriver Caroline Erikssons både vad Simone tänker och hur hon tänker det – med följande ord och kommatering: ”Det. Kan. Inte. Vara. Det. Får. Inte Vara.”

Jag gillar det. Jag gillar författaren Caroline Eriksson. Och antagligen gillar jag också psykologen. Deckare eller inte deckare, ja, ja, oavsett kommer jag att följa den fortsatte (krimi)serien om och med samtalsterapeuten Simone Boman.

Bengt Eriksson

Gästrecension: Jan Guillous stora århundrade

Jan Guillou
Det stora århundradet
(Pirat)
Finns som pappers- e- och ljudböcker, de sistnämnda i uppläsning av Tomas Bolme

Brobyggarna
Dandy
Mellan rött och svart
Att inte vilja se
Blå stjärnan

Äkta amerikanska jeans
1968
De som dödar drömmar sover aldrig
Den andra dödssynden

Risk för spoilers – det är oundvikligt när en hel bokserie ska kommenteras. Om du inte vill ta risken, så blir rådet: läs/lyssna, det är en stor läsupplevelse som ger ny förståelse för skeenden som varit avgörande för dagens värld.

Från kolonialismens era till andra världskriget

Efter att ha avslutat den femte delen i serien, ”Blå stjärnan”, känner jag mig faktiskt tagen. ”Blå stjärnan” markerar kulmen för den andra generationen i en släkthistoria som börjar med ”Brobyggarna” och tre fattiga fiskarbröder i Norge som genom tur och driftighet får möjlighet att utbilda sig till diplomingenjörer i Dresden för att sedan spridas för historiens vindar. En av dem åker tillbaka till Norge och bygger broar, en flyr till Tyska Östafrika, bygger järnväg och blir rik på ädelträ och elfenben.

Att Guillous hjältar är ingenjörer är förstås ingen slump. Det är genom ingenjörernas ögon han vill skildra det nya århundradet, de teknologiska framstegens sekel. Med liknande metoder har han genom en svensk korsriddares ögon skildrat Sveriges födelse och islam, och 1970-90-talen ur en underrättelseagents ögon. Upplägget känns igen med andra ord, även i karaktärsskildringarna. Inte minst att Guillous hjältar för det mesta är driftiga, i grund och botten har goda avsikter och åtminstone försöker handla rätt och att de på ett eller annat sätt till slut ramlar ner på fötterna. Det är publikfriande, men det funkar.

Men 1900-talet var inte bara de industriella framstegens utan också de industriella krigens och utrotningarnas tid. Och detta präglar de fyra efterföljande böckerna.
Guillou skildrar i den andra boken, ”Dandy”, första världskriget ur förlorarnas perspektiv – nämligen Tysklands – och från kolonial horisont med broder diplomingenjör i Tyska Östafrika. Vår bild av såväl första världskriget som kolonialismen har i hög utsträckning formats av andra världskriget. Men vad Guillou påpekar, och det med rätta, är att de värsta massmördarna i Afrika var engelsmännen och belgarna.

Den tredje brodern, Sverre, försvann ur handlingen i ”Brobyggarna” för att återkomma i ”Dandy”. Han är homosexuell och finner en fristad i England – och sitt livs kärlek. Sverre är den konstnärlige och kulturellt bevandrade av de tre bröderna. Det ger Guillou möjlighet att skildra såväl modernismens framväxt som nya ekonomiska idéer (Keynes är förstås en av de bekanta).

Med den afrikanska förmögenheten i ryggen sammanstrålar bröderna i ett slaget Tyskland, köper fastigheter i Dresden och bygger infrastruktur i ett Sverige som i den nya samförståndsandan utvecklas väldigt olikt ett Tyskland som istället marscherar mot avgrunden. Familjen splittras – för eller emot Hitler, för eller emot Tyskland.

”Mellan rött och svart” skildrar mellankrigstiden och vägen till andra världskriget som sedan är temat i ”Att inte vilja se” där kriget betraktas genom den tyskvänliga svenska överhetens ögon, gestaltad av bröderna Lauritz och Oscar. In i det sista vägrar Lauritz acceptera de fruktansvärda brott som tyskarna gjort sig skyldiga till. Först när bilderna från Buchenwald publiceras bryter verkligheten med brutal kraft igenom hans sista mentala försvarsvallar.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström

”Blå stjärnan” är romantekniskt intressant eftersom den utspelar sig samtidigt som ”Att inte vilja se” men nu ur nästa generations perspektiv. Många av händelserna i förra boken spelas upp på nytt, men perspektivet är nu döttrarnas: Rosa, som jobbar på den svenska underrättelsetjänsten och Johanne, kodnamn Blå stjärnan, major i den brittiska underrättelsetjänsten och med i den norska motståndsrörelsen. Det är en stark roman om motstånd och kvinnlig frigörelse, om bortglömda hjältar och om en bortglömd historia. Inte minst hjälper Guillou till att lyfta fram de kvinnor som utnyttjades av underrättelsetjänsten för prostitution i statens tjänst, men som sedan gömdes undan medan männen dekorerades.

Efterkrigstiden: individualismens 50-tal, 68-vänstern, IB-affären och spekulationsekonomins 80-tal

Den tydligaste skillnaden jämfört med de första fem romanerna är att historien nu snävas in. För med den tredje generationen träder Guillou själv in i handlingen, eller egentligen två versioner av honom. Först i form av Eric Letang som växer upp med misshandlande styvpappa, så lik pappan i ”Ondskan” att läsaren förmås att tro att det är samma huvudperson. Fram tills Eric Letang träffar Erik Ponti – huvudpersonen i Ondskan och Guillous alter ego i Hamiltonböckerna.

Men storyn blir alltså snävare. Från att befinna sig i världshistoriens mittpunkt till att följa unge Eric när han upptäcker sin sexualitet – stora delar av ”Äkta amerikanska jeans” handlar om detta – till en något äldre Eric som utvecklar sina talanger på området med en strid ström av kvinnliga kamrater i de båda efterföljande böckerna.

”Äkta amerikanska jeans” når inte i närheten av ”Blå stjärnan”, men den är både till innehåll och form – det är en roman i romanen, baserad på den äldre Erics manuskriptutkast som han brevväxlar om med tant Johanne – rätt underhållande.

Dess syfte verkar dock mest vara att leda fram läsaren till ”1968” och ”De som dödar drömmar sover aldrig”. Här får vi följa den nya vänsterns brokiga skara. Erik Ponti etablerar sig som journalist. Eric Letang som jurist. Letang är förstås radikal, men hamnar hos kändisadvokaterna Henning Sjöström och Leif Silbersky (något justerade namn i romanerna dock). Det är det sista ställe han tänkt sig till (han vill hellre försvara amerikanska desertörer som sökt asyl i Sverige).

Men advokaterna är mitt uppe i neurosedynprocessen mot Wallenbergägda Astra. Sjöström ställer den unge socialisten en fråga som helt får honom ur fattningen: – Står du på de vanskapta barnens eller Wallenbergs sida?

På den frågan finns förstås bara ett svar. Neurosedynskandalen är oerhört intressant skildrad och tar Eric till Tyskland där han träffar blivande vänsterterrorister liksom kärleken och sedan vidare till Prag. Därmed kan Guillou skildra såväl Pragvåren som vänsterterrorismen. Och så förstås FNL-rörelsen, Palestinarörelsen, 68-vänsterns olika schatteringar och mycket mer.

Finalen är förstås IB-affären, alltså den militära underrättelsetjänstens åsiktsregistrering, infiltrationer och våldsprovokationer som avslöjas av Erik Ponti. Om det är något nytt som kommer fram jämfört med Guillous memoarer (”Ordets makt och vanmakt”, 2009) kan jag inte bedöma. Men det är tydligt att Guillou försöker få nån sorts sista ord om IB-affären. Gott så, för det som hände då har bäring även på vår tid. Dessutom är det spännande.

© 2019 Fotograf Anna-Lena AhlströmDärmed är vi framme vid 80-talets spekulationsekonomi (släkten bildar fastighetsbolag) och jakten på kurdiska påstådda terrorister mot vilka speciallagar med hemliga rättegångar tillämpas helt enkelt för att det inte finns några bevis.

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström.

Men som advokat Eric Letang snart får erfara är det där med avsaknad på bevis inte alls en så självklar fördel för försvaret som man kan tro. Om det inte finns några bevis finns det ju heller inga bevis som försvaret kan ifrågasätta. De kurder som frias i den vanliga rätten döms sedan i hemliga rättegångar.

Det hela är ypperligt skildrat i nionde delen av romansviten – ”Den andra dödssynden”. Romanen kulminerar med mordet på Palme, och den bisarra polisutredningen under Hans Holmér som också han ser kurder i varenda buske.

Det här lär väl bli Guillous sista stora projekt – han är 76 år – och det är uppenbart att ingen annan skulle ha klarat att skriva 1900-talets historia så här skickligt och ögonöppnande. Jag hoppas att vi snart får se nästa generation Lauritzen/Letang under Östblockets upplösning och välfärdsstatens fall på 90-talet, och förhoppningsvis också vidare in i det nya millenniets krig mot terrorn och vår högerpopulistiska samtid. Det ska bli intressant att se hur Guillou tar sig an detta.

Om jag summerar betygen blir det så här:

Brobyggarna 4+
Dandy 3,5
Mellan rött och svart 4 +
Att inte vilja se 4
Blå stjärnan 5
Äkta amerikanska jeans 3,5
1968 4
De som dödar drömmar sover aldrig 4+
Den andra dödssynden 4

Tony Johansson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016) och ”Smugglaren” (2018), bägge i miljöerna Landskrona med omnejd. På försommaren 2020 kommer Tony Johanssons tredje deckare, ”Källa X”.

LÄNK till recension av ”Smugglaren”.

Den så spännande spänningen i det outskrivna

Patrick Modiano
Ur den djupaste glömska
Övers: Anna Säflund-Orstadius
(Grate)

Patrick Modiano skriver ett slags thrillers där inget händer och är spännande utan att vara spännande. Eller rättare sagt, hans romaner är alltid spännande men de är spännande utan att där finns några spännande händelser.

I romanen ”Ur den djupaste glömska” utgörs – ja, utförs – spänningen av det som inte händer; det outskrivna, i mellanrummen – luften – balanserandet – mellan det som Modiano faktiskt skriver och det han utelämnar, inte skriver.

Han kan nämna blott ett gatunamn eller två, oftast i Paris men den här gången också i London, och i huvudpersonens förflyttning mellan dessa bägge adresser, som alltså inte skildras, uppstår både färgen noir och en så spännande spänning.

Modiano ur-den-djupaste-glomska_haftadExistentiell noir – det är Patrick Modianos egen genre.

Han skriver kortfattat och lite, han skriver inte mer än han skriver. Alltid undrat hur han väljer, vad han stryker, vad han skriver, vad han stryker igen, än mer, det är poetens finkänsliga arbete.

Det finns alltid eller oftast en aning av kriminalitet också i hans romaner, som om någon har begått eller är i färd med att begå ett brott. Romanen ”Ur den djupaste glömska” innehåller faktiskt ett reellt brott, inte stort, endast ett litet, men ett brott: en stöld av en väska med egentligen alldeles för lite pengar.

Romanen börjar i Paris, fortsätter i London och avslutas återigen i Paris, ett antal år senare. Här finns fler personer men huvudpersonerna är huvudpersoner och tre: Jag samt paret Jacqueline och Van Bever. Två män, en kvinna; ett triangeldrama men inte som ni tror, inte riktigt i alla fall.

Jaget, som väl ska bli författare men tills vidare försörjer sig på att sälja böcker till antikvariat, bor på ett hotell i Paris. Jacqueline och Van Bever, den senare försörjer sig och dom genom att spela på casinon, dit åker han – eller dom – för att spela någon gång i veckan. De bor på ett annat hotell i Paris.

Ja, det är väl vad som händer. Dessa tre träffas på krogar och barer, pratar och dricker, äter kanske nåt också. Och ordet triangeldrama betyder nog det ni tror men säker kan ingen vara, det hör till det outskrivna. Inget sker, nej, egentligen sker ingenting – jo, här finns en längtan, främst hos Jacqueline, att flytta till Mallorca – innan den där stölden jag nämnde, efter den reser Jacqueline och jaget från Van Bever till London.

Där stämningen förbyts. Detta är så magiskt att jag måste använda detta överanvända ord. En stämning i Paris, en annan i London. Givetvis, för så är det ju, varje stad har sin stämning, och Paris och London har verkligen var sin stämning och atmosfär, den ena så olik den andra.

Men det magiska, det märkliga, är att Modiano inte med ett ord skildrar stämningarna, han beskriver dem inte, inte med ord, för det behöver han inte, inte han. Stämningarna och atmosfärerna finns – just det – i det outskrivna, i mellanrummet, i själva luften som personerna andas, stämningen bara är. Det är genialt, det är mästerligt. Det är obegripligt hur han lyckas.

Spänningen finns med här också, i London, kanske kan den beskrivas som ovisshetens spänning. Något – men vad? – som ska ske, som inte ens anas utan det liksom bara känns att något måste det vara, som ska ske.

I den korta romanen – 163 sidor med texten satt i större stilgrad – kommer i slutet vad som är nästan en deckarupplösning utan att romanen är det minsta av deckare, däremot lite av thriller och mycket av noir.

Då har det manliga jaget börjat bli författare och kommit tillbaks till Paris – han bor på hotell igen – medan Jacqueline har försvunnit. Men nu är – ja, jag höll på skriva – bägge i Paris men det gör jag inte, det får ni läsa. Van Bever, vart blev han av? Ingen aning? Livet, vart tog det vägen? Vem vet det? Dit det ville, sällan dit man själv tänkte att man skulle.

Handlar ”Ur den djupaste glömska” om slumpen i människors liv? Handlar romanen om att våga och fega, vilja och försöka men så tar slumpen över? Ödet, är det ödet? Vad är livet? Ditt och mitt. Hur kan en så kort liten fåordig roman innehålla så mycket, föda så många tankar. Vad betyder egentligen romanens titel?

Bengt Eriksson