Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson

Gästrecension: Först ner till bror och nu upp med mor

Deckarlogg introducerar härmed gästrecensioner. Först ut är Samuel Karlsson med följande recension. Och det kan nog bli fler gästrecensioner också i fortsättningen…

***

Karin Smirnoff
Vi for upp med mor
(Polaris)

Nu har jag sträcklyssnat på ”Vi for upp med mor” och jag är mentalt utmattad. Det här är norrlandswestern av bästa sort.

Jag gillade ”Jag for ner till bror” väldigt mycket och var lite skeptisk till en fortsättning. Var det överhuvudtaget möjligt att skriva något mer om de båda kantstötta tvillingarna från Smalånger utan att det blev en upprepning och en blek kopia av första boken.

Men mina farhågor kom på skam.

Jana och Bror åker på modrens begravning i en liten by i Norrlands inland. Där härskar den strängt religiösa gemenskapen. En sekt som tror på en dömande gud och där prästen är guds ställföreträdare på jorden. Bror dras in i sekten och Jana kämpar för att vinna tillbaka honom.

vi for upp med morDet religiösa temat tycker jag är bokens styrka och det gör också att boken tillför något från första delen. Det kunde varit enkelt att bara skildra alla religiösa aspekter som galenskap men författaren hamnar inte i den fällan. När Jana går till kyrkan tar hon nattvarden eftersom det är hennes rättighet men när hon går ut ur kyrkan tänker hon ”Hasta la vista mother fucker”.

Det här är en bok som är som skriven för mig. Glöm det där med contry noir. Det är här glesbygdsmisär till sista spritdroppen.

Fyllorna blandas med kåta präster, ruttna ödehus, trasiga människor, övergivna barn, sorg, ensamhet och ett kompakt mörker. Men någonstans flämtar ändå en energi som lyser upp allt det svarta som ett flimrande norrsken. Jag drar paralleller till böcker som ”Allt jag fått lära mig”, ”Älskade älskling”, ”Tobaksvägen”, ”Ljus i augusti” och ”Ormens väg på hälleberget”.

Smirnoffs bägge böcker är litterära pärlor som kommer bli klassiker och som blåser liv i den svenska författartraditionen med namn som P.O. Enquist, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Kerstin Ekman. En tradition som var på väg att dö sotdöden.

Men det bästa av allt är ändå språket. Det är meningar som är så fulländade att man vill rama in dem och hänga upp dem som broderade bonader på väggen. Frågan är bara om det går att översätta till andra språk. Det blir nog svårt.

Det är långt ifrån feelgood men jag hoppas inte ni blir avskräckta för det. Tempot är högt i berättandet och som i en bra bok kan det alltid bli värre när man tror att det är som värst.

Jag har lyssnat på Lo Kauppis inläsning som är helt lysande men jag tror nästan att boken blir ännu bättre om man läser den själv. Jag vet att det kommer dröja länge innan jag får vara med om en så stor läsupplevelse igen. Jag undrar bara vad Karin Smirnoff ska hitta på nu. Ser fram emot att följa hennes fortsatte författarskap.

Betygsskalan är krossad men det blir fem av fem.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker.

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (april 2019)

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson
Sista färjan från Ystad
(Bokfabriken)
Karin Alfredsson är en de svenska författare, inte minst när hon nu gett ut ännu en deckare, som väl aldrig skriver någonting utan ha ett allvarligt syfte och dito mening med boken: typ i den här kriminalberättelsen om ett syskonpar som cyniskt och samvetslöst – ja, orden är underord – utnyttjar andra människor = sina så kallade medmänniskor och nog måste väl budskapet med detta vara att så här är det svenska samhället idag, så individualistiskt och egoistiskt att spegelbilden av Sverige blir kriminell.

120-rue-de-la-gareLéo Malet
120 rue de la Gare
övers: Ola Wallin
(Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny
Det vackra mysteriet
övers: Carla Wiberg
(Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

ett-krossat-hjartaGeir Tangen
Ett krossat hjärta
övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn
(Forum)
Om man skulle läsa norrmannen Geir Tangens debutdeckare om seriemördaren ”Maestro” på allvar eller som pastisch var inte så lätt att få grepp på och i uppföljaren med journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarien Lotte Skeisvolli i staden Haugesund fortsätter Tangen att skriva deckare på sitt synnerligen egna sätt – liksom en så att säga riktig deckare men samtidigt ironi och pastisch och en skämtsam lek med hela genren (ju mer inläst deckarläsare desto mer kan man nog uppskatta Tangen).

Bruden bar svartCornell Woolrich
Bruden bar svart
övers: Nils Jacobsson
(Modernista)
Cornell Woolrich har inte uppmärksammats, åtminstone i Sverige, lika mycket som till exempel Hammett och Chandler för att också han var med och grundlade den genre som idag kallas harboiled och noir; det får tas som ett kulturellt bidrag till deckarhistorien när nu fyra titlar av Woolrich – förutom den här också ”Fönstret åt gården”, ”Natten har tusen ögon” och ”Rendevouz i svart” – återutgetts på svenska (i de gamla originalöversättningarna, vilket man kan muttra lite över, men men…) så att man beroende på kan läsa om eller ikapp amerikansk deckarhistoria, börja gärna med den här som dessutom är ett typiskt exempel på pulp fiction, ”kioskdeckare” på svenska, som både filmats med anseende och omvärderats till skönlitterär kriminallitteratur.

Deckarloggs red.

Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare

Det här ska inte bli en recension av romanen, för det har redan skrivits tillräcklig många recensioner av Casmilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”, utan endast några reflektioner och noteringar.

Ja, förvånsvärt många och ännu mer förvånansvärt positiva recensioner när det gäller en annars gång på gång på gång utskälld deckarförfattare.

”En bur av guld” (Forum) är kanske ingen deckare, fast det beror ju på vad man lägger in i detta lilla behändiga ord, men det är absolut en krimi. Om inte en kvinnlig hämnddeckare så en kvinnlig hämndroman och hämndkrimi.

LäckbergFaye, huvudpersonen, sviks av sin man, Jack, och detta på det mest svekfulla sätt. Hon faller hårt och djupt – och bestämmer sig för att hämnas, lika hårt och rasande.

Det är bra berättat – med drivande tempo – och det är bra skrivet. Särskilt det senare är intressant att notera. Det Läckberg brukar kritiseras för är ju – med ett extra dumt uttryck – nickelilltrollspråket.

Jo, det finns en del kritik man kunnat ha mot – det framför allt språkliga – resultatet i hennes Fjällbacka-deckare. Men här, i ”En bur av guld”, har hon skrivit så bra att många uppmärksammade skönlitterära svenska författare skriver sämre.

Läckberg skriver som i vrede – som med huvudpersonens vrede.

Att Läckberg tar upp detta ämne – karlsloken kontra kvinnan – borde däremot inte ha förvånat någon recensent. Vilket det har, men då kan inte recensenterna ha läst en enda av hennes deckare i Fjällbacka-serien.

För vilka ämnen har Camilla Läckberg tagit upp där? Till exempel kvinnomisshandel, klassamhället, nazismen under andra världskriget och rasismen idag.

”En bur av guld” har jämförts med kvinnliga hämndromaner som Fay Weldons ”En hondjävuls liv och lust”. (Också Jackie Collins har nämnts.) Men här förekommer ju mord vilket får romanen att också bli en kvinnlig hämndkrimi – ja, hämndeckare.

Vilket har blivit en egen gren på dagens kriminallitterära träd. En gren som förresten började växa ut för rätt längesen. I minnet får jag upp Val McDermids seriemördardeckare ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” (på svenska redan 1996), där liksom allt ställs på sin spets och dras ut maximalt.

Inte minst i Sverige fylls hämnddeckargenren på med titlar av allt fler kvinnliga författare. Bland de kvinnliga hämnddeckare som Deckarlogg skrivit om på senare tid återfinns ”Som nitroglycerin” av Frida Moisto, ”Mord i det förflutna” av Annika Duvert, ”Det hemliga rummet” av Eva Swedenmark / Annica Wennström och ”Vanvett” av Lourdes Daza-Gillman.

Här kan också Camilla Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare ”En bur av guld” placeras.

Bengt Eriksson

 

Högt upp på Högalid och långt ner vid Hornstull

Så sorgligt. Nu läser jag i en minnestext av Per Holmer, publicerad i Dagens Nyheter, att Bernt Carlsson har dött.

big product imageGår och tar fram ”Fuska i sin existens” (1981) och ”Rikoschetternas marknad” (1991) ur bokhyllan, två av mina favoritromaner och två av hans bästa böcker.

Men var kan jag ha gjort av novellsamlingen ”Program till matchen och signalsystemet, program!” (1969)? Det var den som fick mig att upptäcka honom, lockad av titeln (och minnet av barndomens alla fotbollsmatcher).

Han gillade inte att bli jämförd med Charles Bukowski och jag får erkänna att de gånger jag skrev om honom så jämförde jag också. Men det var inte med det så kallade Bukowski-snusket jag såg likheter utan med miljöerna och människorna, den mänskliga solidariteten.

Han skrev noir, kan man väl säga också. Bägge skrev noir, i betydelsen att de vågade skildra livet längst ner och under gatunivå.

hogalid-2jpg1

Högalidskyrkan med sina två systrar. Foto: Bengt Eriksson

Jag kände inte Bernt Carlson men jag träffade – eller träffade på – honom några gånger. Han var en del av det kvarvarande hörn på Söder, typ Högt upp på Högalid och långt ner vid Hornstull, där jag delsbodde under många år. (Både han och jag på Högalidsgatan förresten men på varsin sida om Långholmsgatan.)

Ibland såg jag honom när han satt på kineskrogens uteservering (billigaste ölen i kvarteren) ihop med övrig lokalbefolkning i bottenvåningen till huset där jag bodde.

Det blev alltför få böcker och ett alltför hårt, svårt liv. Så sorgligt.

Läs Bernt Carlsons böcker! Upptäck honom sent om länge ifall du inte gjort det tidigare. Finns inte böckerna på närmaste bibliotek så fjärrlåna dom!

Läs! Läs! Bernt Carlson var och förblir sin egen Stockholmsförfattare, en av de allra främsta.

Bengt Eriksson

Deckarskäret i Atlanten

Man är väl lite trög, ibland kan det ta lång tid. Det dröjde ända till ett seminarium på 2015 års bokmässa i Göteborg, där Yukiko Duke intervjuade Arnaldur Indriðason, innan det gick upp för mig på allvar. Arnaldurs senaste – hans då fjortonde – roman med kriminalpolisen Erlendur Sveinsson, ”Den som glömmer”, skulle precis ges ut i Sverige och de pratade om handlingen: ett lik hittas i en damm på lavafälten utanför Reykjavík.

Naturen! tänkte jag plötsligt. Geografin och vädret. Efter seminariet, då Arnaldur satt och signerade, smög jag fram och undrade om inte han i sina isländska deckare alltid utgår från naturen, även när miljön är huvudstaden Reykjavík. Han tittade på mig, som om det var en konstig fråga, och svarade: ”Det har jag inte ens tänkt på. Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är oberäknelig och farlig.”

Låt mig dra en tes som jag brukar hävda:

indridason-signerar-litenArnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Blenda Automatique

Med annan skönlitteratur kan det vara hur som helst men krimi, deckare och spänningsromaner måste förankras på den plats där de utspelar sig, i miljön och samhället, hos människorna.

Annars blir de inte trovärdiga. Tesen haltar något, visst. Det går att hitta på en egen miljö, låta deckaren utspela sig långt bort på jorden eller i framtiden. Men ofta, nära nog alltid stämmer min envisa tes: spänningen och stämningen, samhällspegeln och ibland den litterära formen uppstår ur förhållandet – ja, konfrontationen – mellan fiktion och verklighet.

Vilket inte minst utan särskilt gäller för Island. Där består (kriminal)litteraturens grundstenar av just geografi, natur och väder. Samt volym eller skala: Island, en ö på 103 000 kvadratkilometer, är Europas mest glesbefolkade land med cirka tre invånare per kvadratkilometer. Snacka om glesbygdsdeckare! Invånarantalet var (2017, det senaste året jag hittat uppgifter från) 338 340 och av dessa bor 227 030 (fast den uppgiften är från 2018) i Reykjavíks storstadsområde.

Som Árni Þórarinsson, en isländsk deckarkollega till Arnaldur, uttryckte det på samma bokmässa: ”Island är en liten plats med ännu mindre platser.” Två deckare av Árni hade då kommit på svenska, ”Häxans tid” och ”Den sjunde sonen”. De utspelar sig – med journalisten Einar som huvudperson – på var sin ”mindre plats”: i Akureyri, norra Islands största stad (drygt 18 000 invånare), respektive Vestfirðir, ett ännu mindre – fiktivt – samhälle nordvästerut från Reykjavík.

(Personlig anmärkning: nämnda invånarantal är blott lite drygt tusen personer högre än i Sjöbo, den lilla svenska landsbygdskommun där jag bor.)

Reykjavik_rooftops

Den isländska deckarstaden Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Huvudstaden Reykjavík har (beroende på om förstäderna ska räknas eller inte) en storlek någonstans mellan Uppsala och Malmö. Fast går man ut på nätet och kollar foton så påminner stadsmiljön mer om, låt säga, Karlstad eller Hjo. Få höga hus och desto fler låga. Och om de isländska deckarna lockar en att resa till Reykjavík ska man upptäcka att stadskärnan – bara att gå femtio, max hundra meter från hotellet – ligger mitt i naturen.

Enligt termometern blir det aldrig riktigt kallt (och för den delen inte heller riktigt varmt) i Reykjavík. Men även om temperaturen inte sjunker lägre än till några minusgrader så blåser det längs gatorna och viner runt knutarna. Det känns mycket kallare. Man får dra jackan, kappan eller rocken nära om och kring sig. Många öppna platser och nära havet åt tre håll. Det regnar också: Reykjavík har över 200 regndagar per år.

Så här exakt har John Swedenmark, svensk översättare från särskilt isländska, beskrivit huvudstaden (eller om det syftar på hela Island): ”Skäret i Atlanten”.

Reykjavik 1Snapshots från Reykjavík av Blenda Auitomatique.

Geografin och vädret – kylan – märks och känns redan i titlarna till Arnaldur Indriðasons polisromaner, oavsett om miljön är Reykjavík eller övriga Island: ”Vinterstaden”, ”Frostnätter”, ”Mörka strömmar”, ”Svart himmel” med flera.

Även isländska deckare av andra författare har ofta natur- och väderkänsliga titlar, till exempel ”Aska” och ”Ödemark” (ur Yrsa Sigurðardóttirs serie med advokaten Þóra), ”Snowblind” (första titeln i Ragnar Jónassons ”Black Iceland”-serie med Ari Thór (eller Þór), en ung polis som fått sina namn efter isländskans örn respektive guden Tor) och ”Frozen Out” (likaså första boken i en hel serie med kyliga titlar – huvudperson är polisen Gunnhildur – av Quentin Bates, engelsman som bott på Island och lärt känna landet.)

Reykjavik 2Så här kunde jag fortsätta länge och rada upp natur- och väderexempel. Som att Arnaldurs polis, alltså Erlendur, har Islands vilda och farliga natur som livstrauma. I barndomen klarade han sig undan en snöstorm medan hans bror försvann och omkom.

Också Ragnar Jónassons ”Mörkret”, den enda av hans deckare som hittills finns på svenska, och Niklas Magnussons ”Offerlamm” är exempel på hur den geografiska livsmiljön påverkar kriminal- och säkert annan litteratur från Island.

Jónasson, som tidigare översatt Agatha Christie till isländska, skildrar den snart pensionerade Hulda som en miss Jane Marple inom kriminalpolisen i Reykjavík. Men geografin, naturen och vädret smyger på, romanen går från att vara engelsk till att bli allt mer isländsk.

Reykjavik 3Likadant med Magnusson, som är svensk men har bott i Reykjavík. Hans debutdeckare har två helt olika stämningar: isländsk så länge platsen är Reykjavík men när berättelsen förflyttas till Stockholm-Uppsala så blir stämningen genast en annan.

Steinar Bragi Guðmundsson heter den noir- och krimiförfattare på Island som allra mest involverar den vilda, ohanterbara naturen.

I romanen ”Höglandet” reser fyra vänner på utflykt genom Islands högland. Naturen vrids och vrängs till naturgotik eller till en ur-natur där spöken och (o)djur kommer fram. Steinar Bragis naturskildring blir samtidigt en spegel av den lika svårbemästrade kapitalismen, som gick till motattack i form av Islands finanskris år 2008.

P1040190”Kata” är en mer regelrätt deckare, som när det gäller Steinar Bragi innebär en blandning av polis- och skräckroman, fantasy, psykologisk thriller, kvinnlig hämnddeckare med mera. Nu har miljön blivit Reykjavík. Och det är det märkvärdiga, vilket jag inte förstod – inte kunde känna – förrän jag flög till Reykjavík, själv var där på plats.

Be mig inte förklara exakt hur men han skildrar stadsmiljön på samma sätt som han beskriver naturen. Gator, platser, hus och barer blir skiftningar i geografin.

Även här, i detta Reykjavík, kommer spökena fram. Liksom helt apropå har Steinar Bragi dessutom skrivit en faktabok, ”The Haunting Of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade från landsbygden in till staden.

Reykjavik 4John Swedenmark får sammanfatta det jag skrivit hittills (medan jag funderar på vad som ytterligare bör komma med): ”Isländska deckar- och författare överhuvudtaget utgår från platsen. Intrigen uppstår ur omgivningarna, gärna gränslandet mellan bebyggelse och vildmark, utkanterna, där spökena höll till förr, om dom inte gör det fortfarande. Eller rena vildmarken, obygden, där människan står alldeles ensam.”

Även Yrsa Sigurðardóttir blandar in skräck och spöklikt. I deckaren ”Eldnatt” tänker jag genast att den katt som på första raden smyger ljudlöst och gömmer sig i mörkret måste vara en släkting till Jólaköttur (denna jättelika skräckjulkatt ur isländsk folktro) och ”I Remember You” (inte översatt till svenska) är en skräckthriller.

Reykjavik 5Lilja Sigurðardóttir, som jag träffade i Reykjavík, skildrar i ”Snare” (inte heller på svenska) staden och dess människor efter bankkraschen och Eyjafjallajökulls utbrott (2010) med aska kvar i luften.

Hon beskriver också något så modernt isländskt att bara islänningar nog riktigt kan förstå. Huvudpersonen Sonja flyger in och ut igen och Lilja förklarade att flygplatsen Keflavík ”blivit en mötesplats där man träffar vänner och bekanta, lägger ut selfies på facebook”.

Ragnar Jónasson berättade om ytterligare något som han och alla isländska deckarförfattare har att förhålla sig till: mordfrekvensen. ”Här sker ju nästan inga mord”, sa han. När Ragnar skrev sin första deckarserie, där rookiepolisen Ari får placering i Siglufjörður (en hamnstad med cirka 1 200 invånare längst upp i norr), ”hade det varit omöjligt att låta alla mord ske just där, på den lilla orten. Helt verklighetsfrämmande. Därför måste jag också skriva om landsbygd och öar omkring.”

Reykjavik 6Även Yrsa har nyligen tagit upp just detta i en deckarkrönika där hon skriver att på Island sker ”i genomsnitt två mord per år”. Hon tillägger att islänningar är ”ett mycket fridfullt folk”, också procentuellt. ”Om statistiken från USA hade gått att överföra så skulle det varje år ske cirka femton mord på Island.”

Således: isländsk kriminallitteratur är – och måste bli – högst speciell. Vilket denna helsida ville påvisa. (Som en första början, kan tilläggas, för det finns mycket mer att skriva om isländska deckare…)

Bengt Eriksson
Essä i Gota Medias tidningar 2019

Från Nederländerna på 1600-talet till dagens Sydafrika

Deon Meyer
Kvinnan i den blå slängkappan
Övers: Jesper Högström
(Weyler)

Mellanbok? Som det brukar sägas. Extrabok? På sätt och vis.

”Kvinnan i den blå slängkappan”, det senaste av sydafrikanen Deon Meyer som kommit på svenska, skulle egentligen inte ha getts ut. För en större publik, vill säga. Den bokköpande publiken. Kommersiellt.

Utan ”Kvinnan i den blå slängkappan” skrevs på beställning av 2017 års “Spannende Boekenweek” i Nederländerna för att delas ut – gratis – till dem som köpte deckare och annan spänning under det där veckoslutet.

MeyerMen boken – novella på engelska, kortroman eller långnovell på svenska – översattes och gavs ut som köpebok i Storbritannien och nu finns den också i svenska bokhandlar.

Tack för det! För ”Kvinnan i den blå slängkappan” må vara kort – 151 sidor som satts i större stilgrad med extra utrymme mellan raderna i mindre pappersformat – men är en högst typisk Meyer-deckare.

Vilket betyder: Bra! Det mesta – ja, allt – som fått Deon Meyer att bli en av mina favoriter bland deckarförfattare finns med.

Huvudpersoner, förstås: Bennie Griessel, ännu nykter alkoholist och nu i färd med att köpa en ring för han ska gifta sig, igen – samt kollegan Vaughn Cupido, som har lite av samma ”problem” (inte med alkoholen men tanken på att gifta sig eller inte gifta sig).

En kvinna hittas på en stenmur längs motorvägen N2 utanför Kapstaden på den vackra utsiktsplatsen för turister. Död och naken, för säkerhets skull rentvättad från alla spår med blekmedel.

Mord och det ska visa sig ha internationella dimensioner – det betyder komplikationer – och därför övergår från den låt säga vanliga polisen = ”nybörjare” till de rutinerade kriminalpoliserna Benny och Vaughn.

Det internationella inkluderar en brittisk, egentligen amerikansk, konstefterforskare (henne känner ni redan till) och Carel Fabritius (nederländsk 1600-talskonstnär och lärjunge till Rembrandt) samt Donna Tartt (den amerikanska författaren).

Allt detta lyckas Meyer få med och skildra trots det korta formatet. Samt förstås lite om det sydafrikanska samhället (typ hur det kan fungera att försöka få ett lån från en sydafrikansk bank). Hade berättelsen blivit än bättre i längre format? Längre = mer, ja. Men bättre?

”Kvinnan i den blå slängkappan” är en utmärkt berättad kriminalhistoria av samma höga kvalitet som alltid vad gäller sydafrikanen Deon Meyer.

Bengt Eriksson