Hybridextremism i Sverige och Europa

Malin Thunberg Schunke
Blind vrede
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunke skriver europeiska (och internationella) polisromaner. Eller om romanerna ska kallas  jurist- och/eller åklagardeckare.

Hon skriver samtidigt samhällsromaner – ja, politiska böcker. Om man med det menar att hon med politiska ögon fokuserar och skärskådar vad som sker i samhället. Vad som politiskt riskerar att vara på gång i samhället.

Hon gör detta samtidigt; i ett. Thunberg Schunke har en sälläst förmåga att inte stanna upp handlingen (jo, lite lite mot slutet, då) och förklara det som behöver förklaras, analysera det som behöver analyseras. Utan hon skriver, just, i ett.

Det samhälleliga – ja, politiska – skrivs in i handlingen, i deckarberättandet.  Det förklaras och analyseras av och i det som händer i romanen. Skickligt, minst sagt, att lyckas med det.

Egentligen vill jag inte avslöja för mycket om hennes nya, fjärde polis/jurist/åklagarroman om Eurojust i Europa och den svenska åklagaren Esther Edh (samt Fabia Moretti, italiensk åklagare) med flera. Och för mycket känns den här gången som att alls avslöja något av innehåll och handling.

Men jag ska nämna det nyckelord som jag använde redan i rubriken: Hybridextremism (det nämns också i boken och är utgångspunkt för intrigen). Hybridterrorism kan ordet/begreppet byggas ut med och leda till.

De svenska demonstrationerna mot coronavaccin var ett exempel, ur verkligheten alltså. Malin Thunberg Schunke skriver rätt ur verkligheten. Hon skriver verklighetsdeckare. Men nu är jag redan på gång med att avslöja mer än jag tänkte.

”Blind vrede” handlar exakt om detta: när vreden blir blind. Vad händer då? När samhällsutvecklingen går på ett håll och politikerna handlar eller inte handlar på sätt som gör människor så vreda att de blir blinda?

Samma lite märkliga symbol har börjat återfinnas vid demonstrationer och terroristdåd på olika platser i Europa, vid olika sorters demonstrationer och terroristdåd, arrangerade och orsakade av olika organisationer, egentligen motsatta organisationer, från höger till vänster, från vänster till höger, vadsom.

Nej, nu hamnade jag där igen. För mycket.

Efterforskningarna leder till södra Sverige, till Skåne.

Samtidigt handlar romanen om moral, våra samveten, vårt samhällsengagemang. På flera plan, inom  olika – motsatta – delar av samhället, bland medborgare som makthavare, nere och uppe, uppe och nere.

Hur långt sträcker detta sig? Hur långt ska vi tillåta det att sträcka sig? Oss att sträcka oss…

Bengt Eriksson      

På väg igen

Amor Towles
Lincoln Highway
Övers: Jan Hultman /
Annika H Löfvendahl
(W&W)

Många är kallade att skriva den stora amerikanska romanen, från John Don Passos, William Faulkner, John Jakes (Nord och Sydstatsserien), F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway och Upton Sinclair.

I modern tid är det nog Amor Towles som vid sidan av Jonathan Safran Foer lyckats att i samtiden formulera en berättelse om USA.

När jag läser den fem hundra sidor tjocka romanen ”Lincoln Highway” så är det direkta kopplingar till Jack Kerouacs ”På drift”, James Deans ”Ung Rebell” och filmatiseringen av Evan Hunters (Ed McBain) roman ”Vänd dem inte ryggen” (Blackboard Jungle).

Stephen Kings ”Stand by Me” kan också vara en referens till denna roman som utspelas kring 1954 då rockmusikens inflytande från Sun Records skall ge ekon åt ungdomskulturen.

Emmet Watson har tillbringat sin tid på ungdomsläger eller korrektionsanstalt om man så vill för ett dråp.

Modern övergav Emmet och hans lillebror Billy medan fadern nu har gått bort och efterlämnat hus och skulder. Men ändå har han sparat 3 000 dollar åt dem. När Emmet återvänder för att ta hand om sin bror Billy, börjar livet på allvar.

Att börja om och flytta från Nebraska är idén men två vänner på rymmen från lägret infinner sig lagom till dödsboet och deras planer förändras i samma stund.

Allt detta är början på det äventyr som fångar in ett stor kontinent med ett femtiotal som skall forma vår syn på ungdomens kommande kulturella genombrott.

I en värld där beatpoesi, frihetens drömmar, Elvis framträdande och medborgarrörelsen gryende uppvaknande existerar.

Tre unga män och en pojke på jakt efter en försvunnen moder och eventuellt också ett arv hos en av de unga männen.

Denna bok är lika stark som till exempel Douglas Stuarts ”Shuggie Bain” var förra året.

En stor läsupplevelse.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Influencermorden

Mons Kallentoft
Grissly
(Forum)

Är inte riktigt säker men tror att nya ”Grissly” är Mons Kallentofts tjugonionde utgivna bok och om det stämmer blir det trettioboksjubileum i höst när han med ”Kärlekens algoritm” startar den nya serien ”Underdogs” om ett mörkt Stockholm i en snar framtid.

”Grissly” är i alla fall den åttonde boken med stockholmspolisen Zack Herry i huvudrollen.

 Serien är löst baserad på myterna om Herkules tolv stordåd, men inte i ordning. Denna den åttonde boken inspireras av det fjärde stordådet där uppdraget var att fånga ett fruktansvärt vildsvin som huserade på berget Erymantes i norra Arkadien och föra det till Mykene.

Här illustrerar svinet instagramkontot Grissly som är tydligt med att en del svin på nätet är influencers som inte förtjänar att leva, ett konto vars snuffilmer snart kommer att följas av många tusen människor.

Författaren tar i rejält mot den narcissistiska pandemin på nätet som kanske främst representeras av just influencers. Människor med stort inflytande har alltid funnits men dagens influerare på nätet är ändå en ny och märklig företeelse vilket också är det aktuella temat i denna underhållande spänningsroman.

Redan i prologen får vi möta en anonym person som håller på att lägga upp instagramkontot Grissly med vildsvinet som profilbild och där det i profiltexten bland annat står: ”Does it take a swine to kill one?”

En tidig måndagsmorgon i februari besöker Zack Henry Stockholms sjukhem för att sitta en stund vid Douglas Justes sjuksäng. Hans tidigare chef som visade sig vara hans biologiska far, något som han fått reda på rätt nyligen.

Douglas har ett eget rum, det har Zacks mäktiga och förmögna mamma Olympia sett till. Zacks udda familjeförhållanden är en del av seriens långa berättelse.

Zack är gift med Hebe, som visat sig vara hans syster och de har älskade sonen Xavier tillsammans. I en tidigare bok kidnappades sonen av storskurken Peter som visade sig vara Zacks bror. Ytterligare en person i den långa historien är Ester, en grannflicka till Zack, nästan en bonusdotter som vuxit upp, studerar nu i Cambridge, och har även byggt upp ett instagramkonto som nu har så många följare, nästan 200 000, att det också börjar ge henne rätt bra intäkter.

Familjehistorierna kommer in i handlingen då och då men inte för mycket, de tar inte över berättelsen i just denna bok.

Uteliggaren Börje Landin fryser denna kalla februarimorgon. Han öppnar en sopcontainer utanför Karolinska där han tidigare hittat användbara saker, men nu hittar han en knivskuren död kropp i exklusiva kläder och med en ännu mer exklusiv klocka. Zack får samtalet just när han lämnar sjukhemmet och åker direkt mot Karolinska.

Den döda unga mannen visar sig vara Rico Binell, en av landets största influencers och det hela blir ett fall för Särskilda enheten som Zack nu leder. Där finns även Deniz Akin, Kala Sakuni, Rudolf Gräns och Sirpa Hemälainen, en stark samling av särpräglade och mycket olika karaktärer.

Mons Kallentoft. Foto: Pär Olsson

Den skickliga berättartekniken ger dem också egna utrymmen, egna röster i egna kapitel, som både ägnas åt deras perspektiv på pågående utredning och vad som händer i deras privata liv.

Vi kommer in i en värld med en hel del kändisar från olika sektorer i samhället som alla lockas av den glamour som de sociala mediernas influerare ständigt målar upp. En fasad med en mörkare baksida som innehåller missbruk och mycket annat elände.

Ytterligare en känd influencer dör, mördas i direktsändning på nätet, och tempot i utredningen drivs upp, vilket ackompanjeras med ett mer intensivt språk på vägen mot upplösningen. Det är välskrivet och spännande med ett starkt driv i berättandet. Underhållning på hög nivå.

Invändningar? Inte många. När jag skrev om Erik Axl Sunds trilogiavslutande ”Otid” för någon vecka sedan tyckte jag att författarna möjligen krånglade till det för mycket och möjligen gäller motsatsen i någon mån för Grissly.

Jag har absolut inte läst allt som Mons Kallentoft skrivit, men mina favoriter av det jag läst är helt klart duon ”Se mig falla” och ”Hör mig viska” där författaren excellerar i ett febrigt språk när han berättar om en pappas desperata jakt efter sin försvunna tonårsdotter i ett mörkt Palma.

Men ”Grissly” gav mig också helt klart underhållande timmar kring ett väl valt tema.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggextra: Grammis 2022 i kategorin folkmusik

Det här var ju lika kul som glädjande.

Grammisjuryn inte bara nominerade utan gav också Grammisen i kategorin folkmusik till Ebo Krdum!!! Dessutom i stark konkurrens med bland andra Ale Möller och Merit Hemmingson.

Ju så att man (nästan) återfår tron på Grammis…

Följande recension skrev jag till Hifi & Musik när det Grammisprisade albumet gavs ut.

***

Ebo Krdum
Diversity
(Supertraditional)
5/5

På Ebo Krdums första utgivning i eget namn förenas afrikanskt, arabiskt och svenskt till sudansk-svensk ökenblues.

Albumet har titeln ”Diversity” (som i mångfald) men kunde ha hetat ”Together” (som i tillsammans).

Så lycklig jag blir när Ebo Krdums röst och melodier ackompanjeras av ”potastissvenska midsommarfioler” (citat från en annan skribent).

Anna Möller svarar för stråkarrangemangen som förenar viola d´amore, viola da gamba, oktavfiol och fiol till en ensemble likt dem i arabiska orkestrar.

Förutom Anna M. medverkar bland andra Robin Cochrane (balafon, djembe med mera), Sara Parkman (röst) och inte minst Ale Möller, som genast med sin flöjt i förstaspåret Worbe é webwe visar att han ständigt befinner sig än här, där och överallt.  

För tio år sen flydde Ebo Krdum till Sverige från kriget i regionen Darfur, Sudan. Där utestängdes han från universitetet och utsattes för tortyr.

Från Sverige har han skrivit låtar som sjöngs under demonstrationerna i Darfur mot den diktator som störtades 2018. Till exempel Revolution Call med engelsk text och den enda av albumets låtar jag förstår.

Övriga sjungs på ytterligare sju språk som talas i och kring Sudan.

Även de handlar om förändring, samexistens och acceptans – och dem tar jag till mig starkast. Trots att jag inte förstår låtarna i ord så ”förstår” jag i toner och rytmer.

Ebo Krdums röst och sång, orden, tonerna och melodierna – allt blir en enhet. De hör ihop och förmedlar styrka.

Då sjunger han också på ett annat sätt, mer mässande och typiskt (skriver jag som inte vet annat än vad mina öron hört från den här delen av Afrika).

De olika spåren är ändå varierade. Låtarna kan än inledas med fioler och än gitarr, oftast akustiskt men ibland lätt elförstärkt.

Alltid med Ebo Krdums sång som drivande och ledande, likt en taktpinne som ser till att musiken spelas, låter och blir som den ska.  

Bengt Eriksson
Publicerat I Hifi & Musik

Dolly Parton, country & thrillerförfattare

Dolly Parton / James Patterson
Run, Rose, Run
Övers: Carla Wiberg
(Bazar förlag)

Med ”Run, Rose, Run” har även countrysångerskan Dolly Parton, liksom bland många andra Bill Clinton och Liza Marklund, författat en roman tillsammans med den amerikanska thrillerns snabbskrivare James Patterson.

Eller med hjälp av? Frågan är ju hur Pattersons  samskrivande med en allt längre rad andra författarnamn går till. Vem skriver vad?

Och hur hinner han med dessa samarbeten vid sidan om sin egen bokproduktion?

Efter debuten 1976 har James Patterson gett ut över tvåhundra böcker (vuxen-, ungdoms- och barnböcker, thrillers, deckare, romantik, fantasy och sakprosa).

År 2022 lär det komma tjugo nya Patterson-titlar. Det ryktas – men det är obekräftat – att han ibland använt spökskrivare.

Vad gäller Pattersons litterära samarbeten har han själv sagt att han fungerar som ett slags manusutvecklare. Han sorterar berättelsen och gör ett synopsis med målet att få till en spännande bladvändare.

Så vem av Patterson och Parton skrev egentligen romanen ”Run, Rose, Run”?

Tja, har det någon betydelse? Att Dolly Parton svarar för innehållet kan ingen betvivla. Personer, miljöer och händelser är så trovärdiga, ja, autentiska att mycket måste vara självupplevt.

Den unga countrysångerskan AnnieLee Keyes bör vara Dolly som ung. Den äldre countrysångerskan Ruthanna Ryder, som blir den yngres mentor, kan vara Dolly idag.

AnnieLee Keyes, redan boktiteln låter ana att hon egentligen heter något annat, är på resa i betydelsen flykt.

Vid berättelsens början står hon vid vägkanten med liftartummen för att ta sig till countrymusikens huvudstad Nashville. ”Is it easy” sjunger hon. Det är en egen countrylåt: ”No it ain’t / Can I fix it? / No I cain’t.”

Och vilken catchy låt!

Det hör jag på det album som Dolly Parton gett ut som romanens ljudspår. Hon är låtarnas upphovsperson men i slutet av boken, där texterna finns till alla nämnda och citerade låtar, har de tillskrivits romanpersonerna.

Det gillar jag, när fiktion och verklighet blandas tills man inte vet vad som är vad.

Klicka här ovanför och lyssna på Dolly Partons album ”Run, Rose, Run”!

Den unga AnnieLee kommer till Nashville, får chansen att sjunga offentligt och upptäcks av Ethan Blake, en äldre countrymusiker.

AnnieLees uppväxt var hård och mörk. Hon blev kaxig som ett sätt att klara sig, det är på gott och ont i mötet med countryindustrin (radiostationer, skivbolag, managers).

Romanen benämns ”thriller” och ”crime” men de få thrillermomenten kommer och försvinner igen. Country noir vill jag hellre kalla Dolly Partons och James Pattersons gemensamma roman, som utspelar sig i countryland mot en mörk botten.

Eller varför inte country & thriller…

Det är måttligt spännande men desto mer intressant, både en stark kvinnoskildring – ja, kvinnoroman – och en berättelse om den amerikanska countrybranschen.

Först i upplösningen knyts romanen ihop med typisk action á la en thriller och deckare.

AnnieLee försvinner (har hon flytt igen eller kidnappats?) och Ethan beger sig till hennes uppväxtort någonstans i skogarna bland bergen i Arkansas för att försöka hitta henne…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Tar det någonsin slut? Hjälper någonting någonsin?

Benny Haag & Lennart Karlsson
Stockholm nu
Det som inte syns
(Ordfront)

Lennart Karlsson är narkotikapolis. Benny Haag är skådespelare och författare. Bägge romandebuterar med sin gemensamma polis- och samhällsroman ”Det som inte syns”.

Det ska bli en deckarserie med den övergripande rubriken ”Stockholm nu”. Vilket är exakt vad det handlar om redan i första boken. Huvudstaden Stockholm som den har blivit, som den är. Just nu idag.

Som jag utbrustit förut: Det här med prologer i svenska deckare begriper jag mig inte på. ”De som inte syns” börjar med två prologer eller ingen, av vilka den ena kallas prolog och  den andra inte.

Bägge är lika hemska.

I prologen är en statsrådsbil på väg till ett rum i ett hotell där det finnas en ung, mycket ung pojke.

I den andra ”prologen”, som rubriceras Kapitel 1 utspelar sig 2012 i Afghanistan, dansar en ung pojke, nog ännu yngre, för männen. Snart ska han göra mer än så, göra det dar, med en av männen.

Rakt på beskrivet. Det är för jävligt. Vidrigt. Lätt att förstå att narkotikapolisen Karlsson måste skriva av sig, informera om detta, sin vardag, vad som händer i Stockholm nu.  

Sortera i huvet. Tankarna och känslorna. Jobbet och privatlivet. Hela livet.

Det finns så många sorters deckare. Så många sorters läsare som läser deckare av olika anledningar. Underhållningsdeckare (även om jag har svårt att tänka mig mord som underhållning) och deckare som vill något annat och mer.

Informera om verkligheten. Beskriva samhället och samtiden. De är deckare som samhällsromaner; samhällsromaner som deckare.

Wollter och Bergström, likaså knarkpoliser i Stockholm, är huvudpersoner i samhälls- och polisromanen alternativt polis- och samhällsromanen ”Det som inte syns” tillsammans med Dorte Jacobsen, åklagare.

De är tänkande poliser, förbannade poliser, poliser med känslor inför allt som de upplever i arbetet. De griper först en langare, som visar sig ha en lista över alla han sålt till. En lista med samhällets toppar, högt uppsatta personer, också inom polisen.

De griper därefter en ung pojke från Afghanistan, hazar som så många av de unga pojkar som nu är i Sverige, de griper honom för… ja, vadå?

Hos den nämnda langaren finns en nedgången ung kvinna som får Wollter att känna ännu mer, likadant som han nu sitter med dottern i köket hos langaren har han suttit med hennes mamma när hon var i samma ålder.

Tar det någonsin slut? Hjälper det arbete som polisen utför, på något sätt? Eller fortsätter det bara, går på och på, och så läggs nya jävligheter till hela tiden? Hjälper någonting någonsin? Mina funderingar när jag läste.

Wollter syftar på Sven, filmpolisen. Wollter, den riktiga polisen i polisromanen, kallas så efter filmpolisen. Hela romanen, dess upplägg, händelser och innehåll, blickar bakåt på både Sjöwall-Wahlöö och G.W. Persson.

Någonting mitt emellan, en ny Sjöwall-Wahlöö i Stockholm nu fast inifrån. Författad av poliserna själva. Haags och Karlssons deckardebut är obehagligt stark, realismen är realistiskt, den fiktiva verkligheten verkligt verklig.

Men det är mycket som ska med för att en roman ska bli mer än en rapport. Jobbet och hemma. Bakgrunder, förklaringar och beskrivningar. Miljöerna. Allt detta ska helst flätas in så att handlingen aldrig stannar upp. Svårt att åstadkomma, särskilt i en debut.

Haag & Karlsson lyckas åkej. Nej, det var snålt. De lyckas mer än åkej. Men inte riktigt, riktigt. Ändå. Den här första gången. För att vara en första gång är det imponerande bra – men allt som måste vara kan säkert mixas ihop ännu bättre till nästa titel.  

Bengt Eriksson

Spänningstoppen maj 2022

Kollar Spänningstoppen, sammanställd av Gota Medias deckar/krimirecensenter, i min lokaltidning Ystads Allehanda. Samma ”Boktoppen Spänning” publiceras en gång per månad i flertalet Gota Media-tidningar, från Boris Tidning till Smålandsposten, Barometern, Blekinge Läns Tidning, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda plus nog ytterligare någon tidning som jag glömt just nu.

Alltid lika spännande att se (trots att jag själv ju recenserar för Gota Media) vilka författare och titlar som placerat sig var, stigit eller sjunkit på listan eller tagit sig in den här månaden.

Majmånadens spänning toppas nu av Nita Prose med ”Städerskan”. Medan ”I dina händer” av Malin Giolito Persson och ”Natriumklorid” av Jussi Adler-Olsen ligger kvar – fast några placeringar lägre den här månaden.

Det var tre titlar det – de övriga är faktiskt nykomlingar! Hela sju stycken, således.

Mest gläder jag mig åt att Marie NDiayes ”Min är hämnden” tagit sig in och placerat sig som nummer 2. För det är ju en krimi mer än en deckare. Jag gillar det – att den här Spänningstoppen är så bred som den är, nästan alltid är.

Bland övriga nykomlingar kan nämnas Dolly Partons debutcountrythriller ”Run, Rose, Run”, skriven tillsammans med James Patterson.

Liksom Helena Dahlgrens existentiella thriller ”Skarp” och Markus Grönholms debutpolisroman ”Lelo”. 

Också ”Kultur” av Camilla Läckberg & Henrik Fexeus, ”Ett lik för mycket” av Carin Hjulström och ”Mannen på gatan” av Trevor Wood har gått in på Spänningstoppen.

Ja, det var väl alla för den här månaden. Varierat som sagt: hårdare och mjukare, deckare och krimi.  Motiveringen till varje placering kan du hitta på nätsidorna för respektive tidning.

Bengt Eriksson

Deckarloggextra: Bellman – framförd, gestaltad, iscensatt

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor (Cister Music)
****

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa. Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa” (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I ”Glimmande nymf” (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten.

Men en djävul anas på tungan. Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad”(”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det!

Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås. Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 

– Allt eller nästan allt är sant.

Carl Hiaasen
Land: USA
Genre: hårdkokta skämtdeckare,
våldsamma burlesker,
miljödeckare 

Han skriver våldsamt roligt. Med det menar jag att hans deckare är lika våldsamma som de är roliga. Tänk dej att Bröderna Marx åkt till Miami och gjort en film tillsammans med Quentin Tarantino.

Ungefär så är Carl Hiaasens deckare: så groteska och overkliga att man lätt kan få för sej att de måste vara dikt och fantasi – riktiga skrönor! Åtminstone måste han ju överdriva.

Därför passade Hiaasen vid ett besök på Bokmässan i Göteborg på att dementera. I intervju efter intervju upprepade han:

– Allt eller nästan allt jag skriver är sant. Personerna finns i verkligheten, men jag har ändrat deras namn. Det som händer i böckerna har också hänt i verkligheten.

Och han borde ju veta. När Carl Hiaasen inte skriver deckare är han journalist på Miami Herald. Två gånger i veckan skriver han krönikor om Miami: politikerna, advokaterna, knarksyndikaten, husspekulerare osv.

De uttalanden och händelser som inte får plats i kolumnerna, för att de är så overkliga att de inte passar i en nyhetskrönika, sparar han och använder istället i sina deckare.

Hiaasen är född och uppvuxen i Florida, ungefär tre hus från där han bor i dag. Då fanns det djur överallt. Det var grönområden, kanaler och små sjöar. Där pojken Carl brukade campa och fiska, där finns numera inte mindre än fem olika affärscentrum.

I sina deckare går Hiaasen med burlesk vrede och våldsam humor till angrepp mot alla säger ALLA som exploaterar Floridas natur. Genombrottsromanen, ”Tourist Season” (1986, inte översatt till svenska), handlar om en miljögrupp som matar en jättekrokodil med tillfångatagna turister.

Också i ”Blå tunga” (1993), den första av Hiaasens deckare som översattes till svenska, är ämnet turism och miljö. Berättelsen utspelar sej i och kring turistparadiset Amazing Kingdom of Thrills – en kombination av nöjespark, zoo och delfinarium.

Ägaren till detta Disney World gånger hundra heter Francis X Kingsbury. I likhet med många andra omåttligt framgångsrika Floridabor är han inflyttad. I likhet med många andra nyblivna Floridabor är han också en brottsling på flykt.

Amazing Kingdom of Thrills har en turistattraktion man är ensam om: ett par sällsynta blåtungade mangosorkar (så sällsynta t o m att någonting sådant inte existerar vare sej i uppslagsböckerna eller djurvärlden). De blåtungade sorkarna stjäls av, ska det visa sej, en ”gammal tant”: en äldre, gråhårig miljöaktivist som grundat organisationen Vildmarkens mödrar (med den militära grenen Naturens räddningskommando).

Verkligheten är inte mindre burlesk i den följande romanen, ”Striptease” (1994). Här handlar det om politik, lag och moral.

För att ha råd att anlita en advokat arbetar Erin Grant, en  av huvudpersonerna, som stripteasedansös. Hon kämpar för att få vårdnaden om sin dotter. Men domaren anser att hennes f d man – narkoman och tjuv (han stjäl rullstolar!) – är bättre lämpad som vårdnadshavare. Det vet domaren av egen erfarenhet: domaren är nämligen stamgäst på stripklubben!

Bland stamgästerna på klubben Eager Beaver i Fort Lauderdale finns också en kongressledamot, som betuttat sej i strippan Erin. Vid ett besök på stripklubben blir kongressledamoten så sotis på en annan besökare att han slår rivalen i huvet med en champagneflaska.

(Hiaasen hävdar bestämt att händelsen hämtats rätt ur Miamis verklighet. Politikern existerar, fast har ett annat namn.)

Vid sidan om journalistik och författande har Carl Hiaasen också skrivit texter till några rocklåtar. Albumet ”Mutineer” med Warren Zevon innehåller bl a en text, ”Rottweiler Blues”, om det allt mer våldsamma och skjutgalna Miami: våld, som föder våld, som föder våld, som…

Hiaasen beskriver en man som har en pistol i lådan till nattduksbordet, ett maskingevär vid sovrumsdörren och en skottsäker väst som han alltid tar på sej när han går och handlar. Refrängen lyder:

Don’t knock on my door  If you don’t know my rottweiler’s name

Fler Florida-deckare:

Mellan ”Farlig grannlåt” (1965) och ”Ett stilla vinterregn” (1987) publicerade John D. MacDonald en lång serie deckarromaner om Travis McGhee, amatördetektiv och bosatt på en husbåt i Bahia Mar vid Fort Lauderdale (inte alls långt ifrån där Carl Hiaasen växte upp).

Hoke Moseley – huvudperson i flera romaner av Charles Willeford, bl a ”Miami blues” (1988) – är detektiv vid Miamipolisens mordrotel. 

Också James W. Hall använder södra Florida som miljö i sina deckare. ”I skydd av dagsljus” (1988) var Halls debut som deckarförfattare.

Med ”Guldlock” (1979) inledde Ed McBain ännu en serie deckare. Huvudpersonen, Matthew Hope, är advokat i staden Calusa, Florida.

Elmore Leonard har skrivit flera hårdkokta deckare, t ex ”LaBrava” (1985) och ”Maximum Bob” (1993), med Florida som miljö.

Lawrence Sanders skrev bl a en serie hårdkokta skämtdeckare om Archy McNally, playboy och detektiv i det soliga Florida. Den första boken i serien heter ”McNallys hemlighet” (1993).

På nätet:

www.carlhiaasen.com
Hiaasens officiella hemsida.

https://www.miamiherald.com/search/?q=Hiaasen
Hiaasens krönikor från Miami Herald kan läsas på tidningens nätsida.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” (BTJ Förlag 2002)

Titlar (i svensk översättning):
Blå tunga (1993) Övers: Johan Günther.
Striptease (1994) Övers: Johan Günther.
Orkanens öga (1996) Övers: Johan Günther.

Romantitlar på engelska:
Tourist Season (1986)
Double Whammy (1987)
Skin Tight (1989)
Native Tongue (1991)
Strip Tease (1993)
Stormy Weather (1995)
Naked Came the Manatee (1996)
Lucky You (1997)
Sick Puppy (2000)
Basket Case (2002)
Skinny Dip (2004)
Nature Girl (2006)
Star Island (2010)
Bad Monkey (2013)
Razor Girl (2016)
Squeeze Me (2020)

Tillsammans med William Montalbano:
Powder Burn (1981)
Trap Line (1982)
A Death in China (1984)

Deckarloggextra helt apropå: Intervju med Philemon Arthur & The Dung

Nog är det märkligt.

Efter cirka 53 år verkar folk fortfarande, kvarvarande som nytillkomna, vara lika nyfikna på vilka Philemon Arthur & The Dung kan vara, den där skånska musikduon som lyckades att under flera år lägga ner grammisutdelningen.

Nu senast efter det påstådda (själv)avslöjandet i Kristianstad, där grundarna av gruppen Anna Koka Fem Ägg och så vidare hävdade eller så gjorde de det inte att de just de faktiskt skulle vara Ph A & D. Håhåjaja.

Jag tog i alla fall fram den här texten från en av de gånger jag intervjuade såväl Philemon Arthur som The Dung. Hemliga då, hemliga än…

***

Har det blivit en fusion mellan skiv- och livsmedelsbranschen? Nu finns i alla fall en konservburk till försäljning i Sveriges skivaffärer.

Philemons sardiner liten

Är det sardiner i burken? Nej, öppna burken med en konservöppnare och inuti ligger en kassett med – Philemon Arthur & The Dung!

Tål lagring!
Kylskåpsfoto: Bengt Eriksson

Minns du? För femton år sen kom en LP med några som kallade sig Philemon Athur & The Dung. De sjöng på skånska, spelade dragspel, ostämd gitarr ”trummor”. Trumsettet bestod av kakburkar, som de fått av farmor, och ett element, som var mormors.

Vilka som dolde sig bakom namnet Philemon Arthur & The Dung var en hemligthet. Någon journalist kallade dem ”popens Bo Balderson”.

Femton år senare är fortfarande Philemon Arthur & The Dung ”hemliga”.

– Ja, och det ska vi förbli, säger de.

När vi träffas någonstans i Skåne är Philemon Arthur & The Dung maskerade. Den ene är längre och smalare, den andre kortare och knubbigare. Kan det vara så som det ibland gissats att Philemon Arthur & The Dung i själva verket är Thomas och Mikael Wiehe?

– Nej, inte är vi bröderna Wiehe. Eller hur Thomas?

– Nej, Mikael. Det är vi inte.

Anledningen till att jag stämt hemligt möte med Philemon Arthur & The Dung är förstås kassetten – men den typiskt philemonarthur&thedungska titeln ”Skisser över 1914 års badmössor” – som skivbolaget Silence gett ut för att fira 15-årsjubileet. Kassetten innehåller tjugofyra (!!!) nya inspelningar med Philemon Arthur & The Dung.

”Nya”, förresten.

Philemon Arthur & The Dung har inte gjort nya inspelningar nu på 80-talet. Tvärtom är låtarna på kassetten t o m mer av ”originalinspelningarna” än låtarna på LP-n från –72. Som det står på burketiketten: ”Äkta Philemon Arthur-distorsion”.

– När vi skulle göra LP-n kom inspelningsteknikern Anders Lind ner med en Revoxbandspelare och ett par studiomikrofoner, berättar Philemon Arthur.

– Men mickarna var för bra. Vi lät inte som Philemon Arthur & The Dung, fortsätter The Dung.

– Han fick gå och köpa ett par billigare mickar. Då blev det bättre. Men som våra egna inspelningar lät det ju inte.

Tack vare den moderna inspelningsteknikens filtreringsmöjligheter kan nu Philemon Arthur & The Dungs egna originalinspelningar för första gången presenteras!

På jubileumskassetten finns flera låtar som bör kunna bli ”slagdängor” – som ”In kommer Gösta”, ”Du är min ende vän” och ”Blomman” blev på 70-talet.

Philemon Arthur foto

Den enda bild som finns på Philemon Arthur & The Dung, sägs det.
Foto: Birgitta Olsson

Dragspelslåtarna ”Låt den hänga ute” och ”Ödesvalsen” skulle passa utmärkt för Roland Cedermark. (Fast den förstnämnda är kanske för fräck?) ”Jag mår så illa” är en rökig rockare som skulle passa utmärkt på Wilmer X:s repertoar.

Berätta The Philemon Arthur & The Dung Story!

Philemon Arthur: – Som jag minns det bodde jag granne med dig.

The Dung: – Och jag bodde granne med dig.

– Jag hade först ett dragspel och lånade sen en akustisk gitarr, som jag ännu inte har lämnat igen.

– Med en kakburk som virveltrumma, en annan kakburk som bastrumma och brickor som cymbaler byggde jag ett trumset. Jag satte ihop det med något slags primitivt mekanobygge.

– 1962 började vi spela tillsammans. Då kallade vi oss The Popbeams efter en cykel som hette Sunbeam.

– När vi blev mer självkritiska tog vi namnet The Dung. Och en dag när vi höll på att jamma ihop började vi plötsligt att sjunga ”Philemon Arthur”.

– I början var Pat Boone och Larry Finnegan idolerna. Vi spelade ”Speedy Gonzales” och ”Dear One”. Sen blev det Beatles, Kinks, Who och Stones.

– Jag (Philemon A) gjorde en ”fuzzbox” genom att stoppa papper mellan gitarrsträngarna. Jag ville låta som Jimi Hendrix.

I slutet av 60-talet skickade Philemon Arthur & The Dung egna inspelningar till först Thomas Tidholm, som då hade ett radioprogram, och sen ”Bandet går”. Resten är historia och myt.

Idag, då? Spelar Philemon Arthur & The Dung fortfarande tillsammans?

Nej, de båda vännerna från 60- och 70-talen har inte spelat ihop på många år. Men de funderar på att börja igen. Och, kan jag berätta, Philemon Arthur har köpt en synthesizer…

Bengt Eriksson
Svenska Dagbladet 1987