Sommardeckare under päronträdet (11): En självmördares självbiografiska halv- eller trekvartsdeckare

Jonas Hassen Khemiri? Paul Auster? Det var Victor Malm som på Expressens kultursida jämförde Håkan Nesser med de nämnda. Jag kontrar med Stig Claesson, för i och med sin nya roman ”Halvmördaren” (Albert Bonniers) har Nesser blivit allt mer snarlik Claesson.

Halvmördaren själv, som är den som för ordet och berättar i romanen, börjat minnas och skriva sin livshistoria, hade – nästan – kunnat vara jag-personen i någon Stig Claesson-berättelse. Som det anges i Nesser-romanens undertitel: ”Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv”.

Så heter han alltså, halvmördaren. Han heter Adalbert Hanzon, efter att i skolåldern ha bytt namn från Bert Hansson. Varför får du själv slå upp förstasidan och läsa. Fast Nesser är mer av skrönikeberättare – via Hansson – mer skrivglad än vad Claesson var, som författade på varje dags blodiga allvar.

Om denne ”halvmördare”, vilket han suttit inne för, har Håkan Nesser skrivit en halv- eller eventuellt trekvartsdeckare. Kan Nesser ens längre skriva en kriminalroman?

Undrar det, också hans förra ”deckare”, alltså ”De vänsterhäntas förening”, där han fick liv i Van Veeteren igen och sammanförde honom med Gunnar Barbarotti, två deckare och ”deckare” i en och ett så att säga, var ju knappast en – vad det nu är – regelrätt kriminal- och polisroman utan  mer av en skröna; åkej en deckarskröna.

Håkan Nesser HalvmördarenHan gillar för mycket att berätta för att kunna få berättelsen kriminalintrigtät. Samtidigt som han aldrig riktigt, riktigt vekar kunna skriva sig ur deckargenren. Resultat blir därför, just, halv- och trekvartsdeckare.

Som ”Halvmördaren”, skriven i presens, som just nu. Jag upplever den så, att Hanzon/Nesser skriver i samma stund och tempo som jag läser (över axeln eller nåt). Som om Hanzon eller Nesser inte vet vad som ska skrivas förrän det skrivs. Har väl ett hum om vad som ska vara med och vartåt berättelsen ska gå men inget synopsis och eller nån skiss eller ens några rader om innehållet.

Utan det blir Nesser skriver; han skriver som det blir. (Som om det annars inte vore nå´ kul att skriva.) Skrivlockande för honom och läslockande för mig. Fast – ja, det får läsaren ta och godta – det blir några ”onödiga” verbala svängar i språket ibland, förflugna formuleringar som författaren gillade i stunden och fick stå kvar.

Stig Claessons jag-personer brukade väl vara mer eller mindre Claesson själv. Nessers ”självmördare” är väl inte Nesser, snarare vad han – genom att skriva, fortsätta att författa – vill undvika att bli. Anonym, ingen, som Bert Hanssons farsa sa till sonen: ”Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen”.

Hans farsa tog förresten livet av sig och därefter växte Bert upp hos faster Gunhild. När läsaren får möta honom är han åldrig, småfet och dito alkoholiserad, bor i ett som vanligt hos Nesser påhittat samhälle, en stad någonstans i Sverige, och umgås med i stort sett ingen utom en granne, Henry Ullman, i samma nämnda tillstånd på samma gata, Spillkråkevägen, bara det, de röker Chesterfield och dricker grogg på single malt och Trocadero (jaaaamen), samt en fotspecialist han besöker en gång i månaden och så har han också en, har också fått för han visste inte att han hade en, kvinnlig halvkusin. Ingvor Stridh heter hon.

Nämner alla vid namn för oavsett vad farsan sa så spelar alla roll.

Det kan gå fyra dagar utan att Adalbert pratar med någon så det var väl allt, misantropiskt så att säga, innan han råkade få syn på en kvinna som satt och väntade på en av de röda receptstolar på apoteket, Kronans Droghandel för att vara nog. Kan det, verkligen, kunde det, vara hon – hon! – den enda kvinna han älskat, kunde det vara Andrea Altman, på detta ynka apotek, fyrtiofem år senare (det står fyrtiotre i omslagstexten), kände han igen henne, var det hon? Kunde det vara…

A A med en tatueringen, ett datum, 14/6, på den vänstra vackra tutten. Den enda han älskat, ja, det skrev jag, men det kan upprepas. Detta triggar Adalbert, givetvis. Han måste ta reda på om det var hon, verkligen var hon, så han anlitar först Ingvor (för att hålla koll i duschen och dambastun på Bollgrenska badet, eftersom Andrea, förr åtminstone, tyckte så mycket att bada) och sen också, fast mer motvilligt, Henry, för han går ju ner till torget och köpcentrat varje dag.

Vad som mer händer får du själv läsa, i denna roman och berättelse om det som kallas liv mellan födsel och död. Ett slags bejakning av det så kallade livet. När man tror det är slut kanske det ändå inte är slut. Mordet? Halvmordet? Det finns med det också, som en del av livet, Adalbert Hanzons liv, tillsammans med kärleken, den enda, den som försvann.

Tar nog ett halvsteg tillbaka från det jag skrev inledningsvis, också Håkan Nesser har författat på och med vardagens blodiga allvar, även om han gillar, verkligen gillar, att få det att bli eller så det verkar att vara en skröna.

En verklig skröna. Den slutar lyckligt, faktiskt. Ja, kanske gör den det, för Adalbert Hanzon, det kan sluta lyckligt… Och jag gillar romanen ”Halvmördaren”, jag gillar lika mycket att läsa den som Nesser nog gillade att skriva och berätta.

Bengt Eriksson

 

Poliser som läser deckare

Om man går ett antal år tillbaka så var det vanligt att poliser muttrade över deckare. Sånt läste de inte för polis- och kriminalromaner skildrade ju inte verkligheten.

Numera har snart var och varannan polis själv skrivit en deckare och de som inte har det debuterar säkert snart som deckarförfattare de också.

Och allt fler av dagens poliser läser också deckare. Betyder det att polis- och kriminalromanerna blivit allt mer verklighetsnära?

Läs och se i den här intervju jag gjorde för några år sen…

***

Litteraturprogrammet Babel på SvT hade en deckarspecial. I studion satt Björn Ericsson, tidigare rikspolischef, och Carin Götblad, tills nyligen polismästare för Stockholm och Gotland, tillsammans med Anne Holt, deckarförfattaren från Norge.

Det framgick att både Ericsson och Götblad läser deckare. De diskuterade Maria Lang och hade olika åsikter. Han var mer förtjust än hon i Langs deckare.

”Jag vill ha verklighetstroget”, sa Carin Götblad. ”Det realistiska är det som fångar mitt engagemang, som gör intryck på mig och gör det intressant. Särskilt om jag märker att författaren vet vad hon skriver om.”

Det hon sa var så ovanligt att jag fick gå in på SvT Play för att kolla om Götblad verkligen sagt det hon sa. ”Då berör det mig”, fortsatte hon, ”och det är saker jag också bär med mig i mitt yrke. Riktigt god litteratur på det här området har faktiskt påverkat mig i min yrkesutövning som polischef.”

GötbladDe flesta poliser, som uttrycker åsikter om deckare och särskilt polisromaner, brukar säga som Björn Ericsson gjorde i Babel: ”Nästan inga (deckarförfattare således) beskriver polisarbete som det går till.”

Carin Götblad. Foto: Lars Hedelin / Polisen

Carin Götblad har alltså motsatt åsikt? Inte lätt att passa in i hennes upptagna kalender (Götblad arbetar nu som regeringens samordnare mot våld i nära relationer) men till sist lyckades jag få en telefontid för ett samtal om deckarläsande, fiktion kontra verklighet.

Hon menar att ”det finns ingen motsättning” mellan vad hon sa i Babel och polisernas åsikt om deckare. ”De är ofta väldigt orealistiska. Det tycker jag också. Många deckarförfattare verkar hämta sin bild av polisarbetet från amerikanska actionfilmer.”

Men Götblad tillägger att det finns undantag, både bland deckare och inte minst skönlitterära romaner som gränsar till deckare genom att också de skildrar människor och kriminalitet. ”Delvis är ju människorna”, menar hon, ”den kriminella gåtan.”

Hon har plockat fram exempel ur de hyllor med 5 000 böcker som hon delar med sin sambo Erling Bjurström, professor vid Tema Kultur och samhälle på Linköpings universitet. Hennes första val: advokaten och deckarförfattaren Jens Lapidus.

”Snabba cash” och likadant med ”Livet deluxe” är ”väldigt obehagliga böcker”, säger hon. Särskilt för att böckernas människor ”existerar i verkligheten. Allt som händer i böckerna har hänt.”

Götblad nämner ”miljön och utsattheten, unga killar som lockas in, tar en chans att göra affärer i gråzoner”. Hon säger: ”Polisen hade inlett NOVA-projektet (en närbevakning av Sveriges 100 mest kriminella) och Lapidus fick oss att utvidga projektet, göra ytterligare insatser mot maffialiknande strukturer.”

Nästa deckarval: amerikanen James Ellroy. Då protesterar jag: Hans polis- och andra romaner är väl ändå överdrivna? Nej, hävdar Götblad och poängterar att hon varit mycket i USA. ”Ellroy skildrar människor i samhällets utkant, där han ju själv har levt. Jag upplever det han skriver som sant.”

Carin Götblad tvekar. Hennes övriga favoriter skriver om människor, utsatthet och kriminalitet – men de skriver väl inte deckare? Strunt i det, säger jag. Låt oss skapa den gränsöverskridande genren ”krimi” med verkligheten som gemensam nämnare – sen kan det vara vilken sorts skönlitteratur som helst eller t o m med en fackbok.

Hon nämner fyra svenska namn.

Marie Hermanson, som i ”Värddjuret” och ”Musselstranden”, skrivit ”subtilt” men ”otäckt”. Majgull Axelsson, som innan hon blev författare skrev flera ”jätteintressanta” reportageböcker om ”människor i vårt Sverige”, t ex ”Rosario är död”, ”Dom dödar oss” och ”… dom som inte har”. Poeten Elisabeth Rynell, som har ”ett så vackert språk”, som ”trollbinder” och skriver ”intensivt” om människor och skuld i romanerna ”Hohaj” och ”Till Mervas”. Stig Larsson, inte deckarförfattaren utan poeten, vars senaste bok ”När det känns att det håller på ta slut” blir som en ”manlig motsvarighet” till ”Blonde”.

Alltså Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe. Amerikanskan Oates är den allra främsta, det enas Götblad och jag om. Hon räknar upp ”Vad jag levde för”, ”Livets uppkomst”, ”Det var vi som var Mulvaneys” och titel efter titel.

”Jag fattar inte hur hon orkar!” säger Carin Götblad. Så ”mörka” böcker, den ena efter den andra, ibland flera nya böcker på ett år, om ”det amerikanska våldet, strukturen, samhället, historien, människorna…”

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen/Arbetet 2013

Ny gästrecension: En fullpoängare…nästan!

Belinda Bauer
När repet brister
Övers: Nils Larsson
(Modernista)

Det här är bra. Riktigt bra. Belinda Bauer har gjort det igen. Det är bara att ta av sig gubbkepsen och bocka och buga inför denna välpolerade pärla i spänningsgenren.

En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten av en motorväg. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen Jack att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon för att ringa efter hjälp. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Hon hittas sedan mördad någon kilometer längre bort längs med vägen.

Tre år senare vaknar den gravida Catherine While med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Kort därefter hör hon ett ljud som bekräftar hennes misstankar. Hon lyckas skrämma bort inkräktaren, men när hon återvänder till sovrummet hittar hon en kniv och ett kort meddelande: »Jag kunde ha dödat dig.«

Belinda BauerDet visar sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen men allt är inte som man tror. Jag har som regel svårt med böcker där barn råkar illa ut men Belinda Bauer lyckas skildra Jack och hans systrar på ett gripande sätt utan att det går till överdrifter.

Handlingen är oförutsägbar och det gillar jag. Den liknar ingen deckare jag läst tidigare och det bidrar till att jag vill fortsätta läsa. Här är det barnen som har huvudrollen och poliserna befinner sig mer i bakgrunden av storyn. Författaren bjuder på flera oväntade vändningar och det känns aldrig som man riktigt vet var det hela ska ta vägen.

Och jag som är en stor nörd på hantverksmässigt gjorda knivar njuter av att en speciell kniv spelar en viktig del i historien. Jag brukar nästan aldrig dela ut en fullpoängare och även om jag gillar den här boken snubblar den på mållinjen.

Vissa delar i slutet känns onödiga och bromsar tempot. Men jag skulle bli förvånad om den här boken inte nomineras till något pris för bästa översatta deckare. Så bra är den. Betyg 4 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (till hösten kommer polisromanen/deckaren ”I mördarens skugga”, andra titeln i hans nya serie om och på Mörkö i Tjust skärgård) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker. Numera får Samuel Karlsson kallas regelbunden gästrecensent på Deckarlogg.

Sommardeckare under päronträdet (10): Ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet

(Fick bli läsning vid köksbordet igen, solen har ännu inte gått upp över päronträdet.)

Har ju redan skrivit några rader om Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand) men bör skriva ytterligare några. Det är hon värd, den danska deckardebutanten Engberg.

Fast det var då det, 2016, som hon deckardebuterade – och gjorde succé – i Danmark med ”Krokodillevogteren”. Sen dess har två titlar tillkommit i serien och en fjärde är på gång i början av hösten (i Danmark alltså).

Det var på tiden att Katrine Engberg också introducerades i Sverige. (Vilket föranleder mig att ännu ännu ännu en gång påpeka att dansk krimi ska läsas på just danska – annars riskerar man antingen att missa en del bra danska deckarförfattare eller, som nu, att komma några år efter.)

Katrine EngbergEngberg är bra på intriger: i debuten ringlar kriminalintrigen fram på ett inte alls väntat sätt. Och  särskilt bra på idéer till intriger: redan titeln ”Krokodilväktaren” är ju fyndig. (En krokodilväktare har genom historien påståtts leva i symbios med krokodiler, plocka insekter från krokodilen rygg, men det är nog just ett påstående eller en myt. Googla och kolla själv!)

Intrigfyndigt är också att en av personerna, en äldre kvinna och ägare till lägenhetshuset där ett mord begåtts, håller på att skriva en bok – en deckare – om ett mord som begås på samma sätt. I boken som i boken, således. Extra intrigellt eller vad det heter blir det av att deckaren i deckaren inte är utgiven ännu utan enbart finns som manus.

Nog om plotten. Jo, den är fyndig rätt igenom, kan poängteras.

Men det som fångar mig i och med deckare är ju sällan själva deckarintrigen utan annat; allt annat, vad som helst annat kan det vara. Som med Engbergs deckare i genren polisroman:  personskildringen, miljöskildringen och den stämning/spänning som kommer ur språket, författarens  sätt att skriva.

Persongalleriet är, säg, intressant. Det börjar redan med de bägge och högst omaka poliserna,  kriminalutredarna Jeppe Kørner och Anette Werner vid Köpenhamnspolisen, men också den nämnda blivande kvinnliga deckarförfattaren och husägaren/värden Esther de Laurenti kan placeras i facket personlighet. Liksom för den delen hennes mopsar (observera deras namn).

Miljöskildringen är kännbar gånger två: kännbar och igenkännbar. Katrine Engberg tar med läsaren till Köpenhamn och för att känna det, att man är i denna danska storby, behöver man inte vara mer än en flyktig köpenhamnsturist irl. En av de platser som läsaren får besöka: rummet högst upp på Det Kongelige Teater, sju våningar ovan teaterscenen.

Och så stämningen, framför allt den – nej, inte jargongen men nåt åt det hållet. Tempo är inte heller riktigt rätt ord. Det finns en slags kokpunkt mellan poliserna Kørner och Werner och även mellan poliserna och övriga personer, när spanarna är ute på jobb.

Inte hårdkokt, inte rakt av och på, men ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet (betoning på alla orden) som jag gillar. Säg, krimihygge.

Och än bättre blir det – i kommande titlar, det kan en deckarläsare som läser dansk krimi på danska avslöja.

Bengt Eriksson

 

Sommardeckare under päronträdet (9): Historiskt, musikaliskt och språkligt sväng i New York

Ray Celestin
Gangsterns klagan
Övers: Ann Margret Forsström
(Southside Stories)

(Blåser i träa idag och alltför svalt under päronträdet, så istället sitter jag vid frukostbordet i köket och läser Ray Celestins tredje deckare ”Gangsterns klagan”.)

Han bor i London men skriver så amerikanskt att jag tänker på amerikanerna James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (både musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare).

Nej inga jämförelser – mest för att leda dig, som inte läst Ray Celestin förut, i de rätta riktningarna.

Läst förut förresten, det borde du ha gjort. Celestins debutdeckare ”Yxmannen” (2016 i svensk översättning) utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta kriminalroman och uppföljaren ”Mafioso” (2017) nominerades till samma pris.

Ray CelestinPlatsen är den här gången New York (tidigare New Orleans och Chicago, nästa gång förresten, i vad som på engelska kallas ”The City Blues Quartet”, blir det Los Angeles), där de efter de tidigare böckerna bekanta privatdetektiverna Michael Talbot och Ida Davis/Young nu befinner sig för att reda ut och ordna upp det för Michael som sitter fängslad, misstänkt för mord.

Det är ena berättelsen, ett slags privatdeckarstory.

Här finns också en parallell historia med och om Gabriel Leveson, som driver Club Copacabana åt maffiabossen Frank Costello och får i uppdrag av denne Costello att ta reda på var ett par miljoner som en annan gangster, Bugsy Siegel, lånade av Costello kan ha tagit vägen.

Och det är brådis, för Gabriel, eftersom han om en vecka drygt måste fly landet med sin systerdotter efter att också han försnillat pengar från maffian.

Själva kriminalintrigerna och de är sådär, rätt ordinära, varken bra eller dåliga, flipp eller flopp, men helt åkej. Och jag tror det mest beror på skriftspråket; Celestin skriver ordrikt uppkäftigt svängigt amerikanskt när han skildrar miljöer och personer men betydligt vanligare och därmed tråkigare när han borde driva upp spänningen.

Så det intressanta – det verkligt spännande – blir hur Celestin förankrar sin roman i den historiska tiden och verkligheten. Att han för in autentiska personer, miljöer och händelser i sin fiktion.

Det kan vara att ju både Frank Costello och Bugsy Siegel var maffiagangsters också i verkligheten, liksom att klubben Copacabana funnit – ja, fortfarande finns för den delen. (Jag måste googla och kolla men det stämmer.)

Och att sångerskan Carmen Miranda uppträder på Copa med typisk blomkruka i håret, att Dean Martin och Jerry Lewis underhåller mellan musiken och att bland andra Frank Sinatra och Rocky Graziano finns i publiken, bägge amfetaminhöga.

Som rätt ur verkligheten?

Några sidor längre fram återvänder förresten Louis Armstrong till New York efter att ha varit på turné (och det blir bråk med busschauffören som kört dem, men det får du läsa mer om i boken).

Det är detta som är själva grejen med Ray Celestins musikhistoriska deckare – det autentiska. Hans kriminalromaner upplever jag som så verkliga att de kunde vara kriminalreportage (med inslag av musikjournalistik).

Riktig vad som är exakt historiskt och vad han fifflat en smula med framgår av efterordet. Grejen är, som jag skrev, att det svänger om Celestins kvartett (hittills tre romaner på svenska): det svänger språkligt och historiskt, musikaliskt och mänskligt.

Och kriminallitterärt, visst, åkej, det också.

Bengt Eriksson

 

Ännu en gästrecension: Mysdeckarpärla

Rachel Rhys
Dödligt arv
Övers: Malin Bylund Westfelt
(Etta)

Jag tycker om böcker som briljerar i sin genre.

”Dödligt arv” är en brittisk så kallad ”mysdeckare” av bästa adelsmärke. Rachel Rhys är en värdig arvtagare till Agatha Christie.

Boken är så där underbar som man vill att den ska vara utan att bli larvig. I grunden är det en klassisk askungesaga.

RhysEn alldaglig brittisk kvinna får plötsligt ärva en del i ett hus på franska Rivieran av en man som hon aldrig träffat. Arvtagerskan får ett minst sagt kyligt mottagande av mannens familj när hon anländer till huset.

Författaren beskriver kläder, frisyrer, hus och miljöer ingående men utan att det blir tjatigt. Här finns inga psykopatiska mördare eller grafiskt blodiga scener men det är spännande ändå.

Man vill veta hur det ska gå och historien är välkryddad med gamla nazister, konsttjuvar, filmstjärnor, författare och lömska gentlemen.

Arvtagerskan genomgår en klassisk karaktärsutveckling utan att det känns krystat. Historien bjuder på relationsdramatik kryddad med en liten kriminalhistoria. Alla trådar vävs ihop snyggt i slutet.

Författaren har skapat en riktig liten pärla i genren mysdeckare. Betyg (vilket egentligen inte delas ut på Deckarlogg, red:s anmärkning) 4 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” .  Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var ännu en gästrecension på Deckarlogg.

Sommardeckare under päronträdet (8): Obehagligt, kallt och rått om och som nattstaden Stockholm

Det blåser. Svalt i trädgården idag. Inte alls så skönt att sitta vid trädgårdsbordet och läsa. Å andra sidan är inte heller polisromanen/thrillern ”Flickorna som sprang” (Harper Crime) så skön läsning – utan obehaglig att läsa, kall och rå som samhället.

Polisen Simon Häggström… (Förresten, det var ju inte många år sen då alla eller de flesta poliser fnös åt deckare och annan kriminallitteratur, tyckte att sånt inte hade något med verkligheten att göra. Nu skriver var och varannan polis, både nu verksamma som före detta, egna deckare, inte minst polisromaner. Lite intressant, som det kan gå, vad beror det på?)

Simon HäggströmPolisen Simon Häggström, med prostitution och människohandel som sitt område, debuterar skönlitterärt med den här polisthrillern. Tidigare har Hägglund skrivit ett par faktaböcker, ”Skuggans lag” och ”Nattstad” (bägge South Side Stories), där han berättar om nattstadens verklighet utifrån sig själv och sina egna upplevelser av arbetet som chef för prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen.

Han skildrade människohandeln – eller, som han själv kallar det, ”slavhandeln” – i Stockholm och Sverige: prostituerade och hallickar, pedofiler, kopplingen till organiserad brottslighet och  människosynen, dessa mäns syn på kvinnor.

Han är arg, ilsken, urförbannad. Och sorgsen. Han tar ställning för sexköpslagen, som också borde gälla utomlands, till exempel i Thailand.

Det är – var – ruskig läsning.

Också romandebuten ”Flickorna som sprang” är ruskig läsning. Kanske ännu mer ruskig och skrämmande. Det kan ju vara så, att fiktionens verklighet når ännu djupare ner och in och bakom än  redogörelser för den faktiska verkligheten.

Av den anledningen att författaren har möjlighet att byta perspektiv, från poliserna Markus Lundström och Natalia Volotkova på människohandelsgruppen i Stockholm till de unga tjejerna Jennifer, Malvina och Molly. Eller snarare tvärtom, början med tjejerna och sen poliserna. Det börjar och slutar med tjejerna.

Eller för den delen låta poliserna testa ovanliga och (o)möjliga, kontroversiella metoder.

Resultatet blir extra verkligt, på grund av den skönlitterära berättarformen. Extra drabbade. Men stryk ”skön”. Simon Häggström är ingen skön författare. Han skriver ingen skön litteratur. Romanen och läsningen är brutala. Obehagliga. Sånt man inte vill utsätta sig för att läsa men samtidigt som man ska utsätta sig för att läsa.

Det är fantamej ens skyldighet – som människa.

Någon som läste Andrew V. Vachss arga, ilskna, urförbannade New York-deckare när de kom på svenska? (Ja, Vachss har fortsatt att skriva men numera ges inte böckerna ut i Sverige.) Ämne: pedofiler, pedofiler och ännu fler pedofiler.

Om inte kan det vara dags att leta reda på dem. Häggström påminner om Vachss. Läs bägge – först Simon Häggström och sen också Andrew Vachss.

Bengt Eriksson