Övernaturlig pusseldeckare

Kompletterar förra inlägget på Deckarlogg, alltså intervjukrönikan med/om Amanda Hellberg, med följande kortrecension från 2013 av hennes fortfarande – tyvärr – senaste övernaturliga vuxenskräckkrimi.

*

Amanda Hellberg
Snögloben
(Forum)

I nya romanen om Maja Grå, svenskan som for till England och upptäckte sin övernaturliga förmåga, har Amanda Hellberg bytt genre ännu en gång.

”Snögloben” är en lantlig pusseldeckare i Agatha Christie-stil.

Efter bröllopsfesten har brudgummen hittats död på ett slott nära Oxford. Polisens insatsstyrka, där Maja Grå nu ingår som speciell medarbetare, rycker ut.

Ingen märklig intrig utan det som får historien att lyfta är Hellbergs lugna, varma men ändå pådrivande sätt att berätta.

Och inte minst hennes övernaturliga – det är ordet – förmåga att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från ena meningen, ja, ena ordet, till nästa.

Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2013)

”Spooky shit” som hjälp i livet

Amanda Hellberg dementerar. Maja Grå är inte hennes alter ego. Men det hjälper inte. Jag kan inte få ur huvet att Maja Grå sitter mitt emot mig och äter frukost på More Hotel i Lund.

Det var i fredags. Amanda Hellberg hade rest till Lund från Oxford i England – där hon bor – för att medverka på barn- och ungdomsbokfestivalen LitteraLund. Men nu först skulle hon äta så mycket fil som möjligt till frukost.

”Jag tycker inte om den stekta frukosten i England. Jag saknar filmjölk. Om jag bara fick äta en enda sak i resten av livet så skulle det vara fil”, säger hon och går iväg med tallriken för att fylla på.

Amanda Hellberg är en av allt fler svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Marianne Cedervall, Therése Söderlind, Nene Ormes och Andreas Roman heter andra) som dels har (åter)infört skräck och övernaturligt i skönlitteraturen, dels börjat förena det fantastiska och fantasifulla med den realistiska kriminalgenren.

I vilken genre ska Amanda Hellbergs romaner – ”Styggelsen”, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman” för vuxna och ”Jag väntar under mossan” för ungdomar – placeras? Det är ju skräck och krimi på samma gång med det övernaturliga som bindemedel…

Hon kommer från Varnhem och beskriver barndomsbygden så här: ”En historiebygd. Många sägner och berättelser. Varnhemsspelet som skildrar bygdens historia.” Men också så här: ”En underbar, trygg miljö att växa upp på, till man blir 11-12 år. Då blir det istället så tråkigt. Inget att göra. Hur många gånger har jag inte väntat på bussen och tänkt att om jag fick se ett rymdskepp över Billingen.”

Sen citerar hon också ur sin ungdombok – som efterklok tanke – där morfar säger till barnbarnet Matilda: ”Det är bara korkade personer som har tråkigt.”

Tiden svindlade, säger intervjuaren. Så kändes det när jag besökte Varnhem. Som i dina böcker: känslan att man inte vet om man befinner sig i nutid eller någon dåtid, i det onaturliga eller naturliga, i verklighet eller fantasi. Ja, i Varnhem måste ju Maja Grå ha vuxit upp!

Nu påpekar Amanda Hellberg att Maja Grå inte är hennes alter ego utan snarare anti ego. ”Min raka motsats. Jag är mesig. Det är inte hon. Om det förekommer mobbing på en arbetsplats så önskar jag att jag hade modet att ta upp det. Maja Grå skulle våga.”

Men ni har mycket gemensamt: hon har studerat till illustratör (liksom du), bor i Oxford (som du) och när ”Döden på en blek häst” gavs ut så hade du samma klänning på författarporträttet som Maja Grå i romanen!

”Det var inte meningen. Hon hade en annan klänning i mitt råmanus, en russinfärgad tror jag. Fotot togs i förväg, det bara råkade bli så. Livet är för kort för att inte ha fina klänningar”, säger Amanda. ”Och jag tror inte heller på det övernaturliga!” tillägger hon.

Amanda Hellberg debuterade med en skräckroman – ”det var en mer litterär roman”, säger hon – medan hennes andra roman balanserade mellan skräck och krimi. Den tredje gick åt skräckhållet igen. Fast den slutade på ett sätt som fick läsaren att ana att nästa gång – hennes nya roman, ”Snögloben”, kommer i augusti – ska det bli mer av deckare.

”Roligt att skriva lite annorlunda varje gång. Jag ville skriva nåt åt pusselhållet, inte som Agatha Christie men om engelska lantegendomar och slutna rummet-problematik.”

Längre än så blir inte vårt frukostprat. Amanda Hellberg rusar iväg för att förbereda det samtal som hon ska ha med Ingelin Angerborn, barnboksförfattare, och Jens Heimdahl, arkeobotaniker/konstnär. Rubrik: ”Mellan verklighet och mystik”.

Fascinerande när hon läser en bit ur ”Jag väntar under mossan”. Hon sänker rösten, får en mjukare ton och börjar låta som – ja, bli – bokens unga Matilda. Förvandlas hon också, undrar jag, till sin återkommande huvudperson Maja Grå när hon läser högt ur vuxenromanerna?

”Är det farligt för barn att bli rädda?” undrar Amanda Hellberg från scenen. Hon svarar själv på frågan: ”Jag tror ´spooky shit´ kan ha som funktion att öva oss – både vuxna och barn – på adrenalinfyllda känslor i läsfåtöljen. Det hjälper oss i livet.”

Böcker av Amanda Hellberg:

Vuxenromaner: ”Styggelsen” (2008), ”Döden på en blek häst” (2011), ”Tistelblomman” (2012) och ”Snögloben” (2013).
Ungdomsroman: ”Jag väntar under mossan” (2012)
Barnbok: ”Det osynliga godiset” (2013)

Bengt Eriksson 
(Krönika i KB/YA/TA 2013)

PS. Efter att jag skrev det här har Amanda Hellberg bland annat gett ut barnböckerna ”Monstret vid Örnklippan” (2014) och ”Ödeborgens hemlighet” (2015) men tyvärr inga fler spöklika kriminalromaner för vuxna.

Privatsnokande buskis i Indien

Zac O´Yeah
Operation: operation
(Ordfront)

Skälmroman eller buskisdeckare?

Zac O´Yeahs berättelser om Hari Majestic, småfifflare i staden Bangalore, ska inte läsas om man är ute efter en rafflande kriminalhistoria. Däremot bjuds en stunds underhållning á la indisk bondkomik och ges inblickar i dagens Indien.

Nu har Majestic startat en detektivbyrå och för att komma igång ger han upp till 101 procents rabatt. Första uppdraget som privatsnok – att spionera på en hustru som tyvärr inte är otrogen – slutar med att han jagas av gangstrar och kör ner med sin motorcykel i ett djupt kloakhål.

Majestic hamnar på ett numera svenskägt sjukhus och boken förvandlas till en medicinthriller.

Roligt? Ja, mer än så: heltokigt.

Slutet är oväntat också, nämligen lyckligt.

Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2015)

Feelgoodkriminellt på Gotland

Marianne Cedervall
Dit solen aldrig når
(Lind & Co)

Feel Good som funkar.

Mellan oroshärdarna i världspolitiken, agenter som dras in i olika maktspel med livet som insats för tvivelaktiga mål, psykopatiska kvinnomördare med tortyr som specialitet, skändade barn, trafficking och andra mänskliga vedervärdigheter, är det skönt med Marianne Cedervall.

Hennes brottsliga universum utgår från att det mesta i livet är vardag och inte minst har hon en välgörande förmåga att hitta på roliga gotländska namn. Mullvalds, Kajpe Kviar, Hällinge (som finns i Småland), Smissarve… Listan kan göras lång på namn som har en gotländsk klang och förankring i språkbruket. Jag gillar det skarpt.

Nu har tredje delen i Cedervalls serie om pensionerade läraren Anki Karlsson kommit ut, ”Dit solen aldrig når”, och den här gången ska hon ta hand om den pensionerade kriminalaren och gode vännen Tryggve Fridmans älskade hund Putte, vilket hon gärna gör, och sitt barnbarn Maja, fjorton år.

Maja dumpas plötsligt i Ankis knä av sonen Jocke som är journalist och bara måste sticka på ett jobb till Albanien och inte kan tänka sig att det skulle bli till besvär för lilla mamma med ingen varsel alls och för resten av terminen, en och en halv månad, för att Majas mamma har stuckit till Indien med en annan tjej.

Anki sätter i halsen. När man har lämnat allt bakom sig och flyttat till Gotland för att rida islandshästar, mocka i stallet och vara sin egen, kan barnens krav komma olägligt.

Men så klart ställer farmor upp och det är klart att det blir bra. Ankis distans har en välgörande inverkan på sondotterns humör och vem säger nej till scones med plommonmarmelad? Ankis svala perspektiv på föräldraskap och barnbarn är ganska skönt.

Journalisten Ninni Weström (olyckligtvis kallad Ninni Engelhardt i baksidestexten) rotar i Smissarve prästgårds loggböcker från 70-talet. Hennes och modern Kerstins historia är förknippad med Fruntimmershuset som var en verksamhet för utarbetade och ensamma mödrar och Ninni förstår på den nu dementa modern att allt inte var idyll.

Ninni själv minns bara en hastig avfärd utan förklaring. Nu vill hon ta reda på mer för en artikelserie i en av rikstidningarna.

Men någon vill absolut inte att det ska rotas. Någon tar alla 21 loggböckerna och försvinner i natten. Någon vill Ninni mycket illa och inte ens Anki med sin outtröttliga nyfikenhet och förmåga att se samband kan stoppa skeendet.

Tryggve Fridman kommer hem från sin solsemester i Spanien något tidigare än tänkt och finner kaos och ond bråd död. Ninni Weström sökte upp honom på plats i Spanien, det var nämligen han som en gång tog emot en anmälan från Kerstin. Ett Cold Case som blir allt varmare.

Anki Karlsson och Tryggve Fridman får än en gång ta hjälp av varandra för att lösa fallet som visar sig vara som de berömda ryska dockorna. I en docka finns ytterligare en som döljer ytterligare en. Allt hänger ihop i denna charmerande men också allvarliga historia om utsatthet, ensamhet och följderna av att tiga ihjäl obehagliga sanningar.

Marianne Cedervalls tidigare böcker om Anki Karlsson heter ”Av skuggor märkt” (2015) och ”Låt det som varit vila” (2016). Ännu tidigare har hon givit ut serien om Mirjam och Hervor och byn Kajpe Kviar.

Katarina Tornborg

PS. Men kärleken då? undrar Deckarloggs andra skribent. Ska det eller ska det inte heller den här gången bli något av med den kärlek som både finns och inte finns där mellan Anki och Tryggve? Den anas ju inledningsvis, åtminstone hos Anki (plötsligt svartsjuk!) mer ändå, än tidigare…

BE

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Nora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Katarina Tornborg

Kriminallitterärt i Skåne (6): Malmö

Kerstin Ivarsson & Johan Andersson, som debuterar med ”Råttan” (Blue Publishing), är heller inga färdiga deckar- och thrillerförfattare.

Men de verkar ha så stor kunskap om dagens nya Malmö, över som under jord, och skildrar detta med så stor vilja, iver och ilska att resultatet blir både spännande och skrämmande.

Å ena sidan den oorganiserade arbetsförmedlingen (med Olof, rent otrolig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, och Alex, alltför nyfiken, bland personalen).

Å motsatt sida den organiserade brottsligheten som följt med i Malmös förändring och anpassat sig till en ny marknad.

Och där emellan finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta: arbete, pengar och framtidshopp.

Vem är ”Råttan”, förresten, som fått ge titeln åt Ivarssons & Anderssons spänningsdebut? Det kan man fundera på medan man läser, finns några alternativ…

Bengt Eriksson 
(härmed avslutas ”Det kriminallitterära Skåne” för den här gången, samtliga delar ingick i en krönika som publicerats i YA, KB, TA)

Kriminallitterärt i Skåne (5): Lund

Cecilia Sahlströms polisroman ”Vit syren” (Bokfabriken) har varit utgiven förut men reviderats och getts ut på nytt.

Men borde den inte ha bearbetats mer ändå?

Här finns mycket som är bra. Till exempel känslan, mer än skildringen, av Lund bortom det akademiska.

Och poliskollektivet – med kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker som drivande – möter jag gärna igen.

En ung flicka hittas svårt misshandlad i stadsparken. Så börjar det.

Men därefter går historien såväl framåt som i sidled och bakåt. Och dessutom i olika långa kapitel.

Det känns ofärdigt.

Forts…