Aino Trosell i kortformat

Aino Trosell har precis gett ut en ny kriminalroman, ”Gränsmark” (Hoi), om sin än en gång återkommande hjältinna Siv Dahlin i Dalarna. Den har jag recenserat till Gota Medias tidningar, inte i tryck ännu, och med tiden läggs recensionen här också.

Förresten kolla: hybridförlaget Hoi?

Varför kommer Trosells böcker där numera? Av egen vilja eller vet inte förlagen bättre? Får nog ta och fråga henne.

I alla fall, medan jag väntar på att recensionen av den nya boken ska publiceras så letade jag fram en äldre recension av en Aino Trosell-bok: en samling med ”krimineller” och även här med, ofta, Siv Dahlin som huvudperson.

Väl värd att leta reda på och läsas, fortfarande.

***

Aino Trosell
Krimineller
(Lindelöws)

Kriminalnoveller – eller ”Krimineller” med Aino Trosells varumärkesskyddade namn – är en svår genre där resultatet oftare blir en krumelur än en historia.

En antydan till miljö, en kort, snabb händelse och en mordlysten knorr på slutet.

Trosell lyckas ovanligt bra i den här originalpocketen med fjorton noveller (sex av dem med Trosells återkommande hjältinna Siv Dahlin som huvudperson).

Aino Trosell drar ut på novellerna, så de blir något längre, men framför allt anstränger hon sig för att verkligen berätta en historia i det lilla formatet.

Som i – ett par av mina favoriter – anti-deckarnovellen ”En mördare går ännu lös” om den 80-åriga före detta folkskolelärarinnan i Limedsforsen eller ”En ful jul” om Siv Dahlins jobbarkompis, en slagen kvinna som tar hämnd med hjälp av Siv (utan att hon vet om det).

Bengt Eriksson

Ungefär så i KB/YA/TA 2012

Men vad är det här, egentligen?

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

Först undrar jag vad det är jag lyssnar på egentligen. Inledningen på boken känns som en sådan där fjantig romantisk komedi med förvecklingar som Meg Ryan var med i på 80-talet. Dessutom beter sig karaktärerna väldigt irriterande.

Jag är beredd att lägga ifrån mig boken. Men ihärdar. Och det var tur för mig. Jag har aldrig tidigare varit med om en bok som byter skepnad så totalt. Och det funkar.

Madeline och Jonathan springer ihop med varandra på ett café på flygplatsen JFK i New York. De tappar allt de har i händerna. I förvirringen råkar de förväxla sina mobiltelefoner. När de upptäcker misstaget är de 10 000 kilometer ifrån varandra.

Hon är blomsterhandlare i Paris och han restaurangägare i San Francisco. De kan givetvis inte låta bli att luska i den andres telefon och förvecklingarna kan börja.

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men kanske är det en fransk åkomma? Karaktärerna är inte heller speciellt sympatiska. De hittar på en massa dumheter och agerar konstigt.

Men att irritera läsaren är faktiskt ett ganska effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på här näst.

Jag rekommenderar att den som upplever inledningen lika irriterande som jag gjorde har lite tålamod. Boken blir allt mer thrillerbetonad ju längre man läser för att sluta med en fet upptrappning.

Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Och här är det fullt av dem. Det är ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt.

När huvudkaraktären gör det där idiotiska som man som läsare sitter och skriker åt att hon inte borde göra känns det ändå självklart och trovärdigt för den personen.

Uppläsaren Jonas Malmsjö gestaltar historien bra även om jag speedade på tempot lite. Jag kommer hålla utkik efter fler alster av samma författare.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu finns i handeln. Som framgår av den här recensioner lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Vem var Hanna och var låg Vollsjön?

Fredag på Deckarlogg – därmed som varje fedag en extratext om något annat än deckare.

Idag: ortnamn. Ett mycket intressant ämne!

***

Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?

Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.

För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.

Foto: Birgitta Olsson

Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.

Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”

Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.

Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.

Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.

Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.

Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.

Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).

Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

Stryknin och andra gifter

Agatha Christie

En dos stryknin

Övers: Eva Wahlenberg

(Bookmark)

Exakt 20 år sen är det sen jag senast läste Agatha Christies ”En dos stryknin” (då utgiven av Albert Bonniers). Nu, när romanen återutgivits än en gång (av Bookmark) beroende på att det gått 100 år sen denna allra första Christie-deckare publicerades i England, har jag läst om den.

Agatha Christie hade dock (trösterikt nog, skulle man kunna säga) problem med att få ut boken. Flera förlag refuserade och när hon hittade ett förlag som var villigt att ge ut hennes deckare med originaltiteln ”The mysterious Affairs At Styles” – då ställdes förlaget som villkor att sista kapitlet skrevs om (vilket ju inte är trösterikt).

Sara R. Acedo har gjort det fina omslaget till ”En dos stryknin” och även till övriga titlar i den aktuella återutgivningsserien med Christie-deckare.

Redan i ”En dos stryknin” – den svenska och absolut bättre titeln – introduceras och presenteras också Hercule Poirot, en nyligen pensionerade belgisk polis som rest till England för att vila upp sig i den lilla byn Styles St. Mary.    

Dit anländer också Poirots vän och blivande ständige ledsagare kapten Hastings, som även han ska vila upp sig (från striderna vid första världskriget). Styles i den engelska titeln syftar på herrgården Styles med den förmögna Mrs Inglethorp som ordnat flyktingboende under kriget.

Det sägs ibland att det här ska vara den allra första pusseldeckare, alltså att pusseldeckargenren härmed föddes. Något tveksamt kanske men struntsamma, ”En dos stryknin” är en mycket pusslig deckare.

Agatha Christie ger den ena ledtråden efter den andra så att läsaren ska kunna lösa mysteriet före Hercule Poirot. Hah! är väl kommentaren på det.

Christie visar sig också redan här ha skaffat sig stor kännedom i såväl stryknin som andra gifter. Så det var ju tur att hon blev deckarförfattare och inte giftmörderska, för polisen hade aldrig fått fast henne!

En extra finess med den här återutgåvan är att den har två slut: det tidigare, omändrade slutkapitlet och dessutom det refuserade originalkapitlet (som lär ha översatts till svenska för första gången). Läs och jämför – hade förlaget rätt?

Bengt Eriksson  

Den kriminella medeltiden

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag)  

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd).

Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer i Blomströms nya roman.

Han skriver varken medeltidsromaner med en deckargåta eller deckare som placeras i en medeltida miljö. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare.

Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid.

En skeppare och en besättningsman hittas mördade. För att lösa morden återinsätts Botulf som en medeltida kriminalkommissarie.

Men detta är bara en av alla trådar som knyts ihop till ett porträtt av den mångkriminella medeltiden.

Anders H Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag.

Resultat: spännande och intressant. Ja, stortartat.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Håkan Nessers detalj

Ett kort tillägg till gårdagens recension på Deckarlogg av Håkan Nessers senaste skönlitterära roman, polisroman och deckare, ”Den sorgsne busschauffören från Alster” (Norstedts).

Om Nesser som stilist. Det har han alltid varit, en författande stilist, men på sitt eget sätt…

***

Följande detalj är så liten att den inte finns. Eller för att vara exakt: den syns inte och därför finns och märks den, desto mer. Den känns. Som ett kardiogram där hjärtats lugna, rytmiska slag – plötsligt! – hoppar till.

Så besvärande att jag blir arg. Det är ju dom små, små detaljerna, som både gör det och i det här fallet, som kan rubriceras ”Håkan Nessers fall”, förstör det.

Håkan Nesser är en stilist och skönskrivare, inte minst en jäkel på att inleda sina berättelser: en förstameningens Mästare. Nu vänder jag mig från datorbordet, blundar och plockar en Nesser ur bokhyllan…

Det blev en av titlarna i Van Veeteren-serien, ”Münsters fall” (1998), vars inledning lyder: ”Den sista dagen i Waldemar Leverkuhns liv kunde inte ha börjat bättre.” Bara ett exempel av många, många!

Men varför skriver han då – också – på det där EKG-hackiga sättet? Vad som borde ha fått bli en längre mening styckas upp i flera, mindre och ofullständiga meningar. Samt punkteras.

Vad har Håkan Nesser emot kommatecken, så kallade pratminus och ett enstaka semikolon?

– Nej, det är inte jag som gör så, sa Nesser när jag intervjuade honom. Det är Åke Edwardson.

Jo, sa jag. Det är du.

Också exempel på detta finns i varje bok, inte på var och varannan sida men nästan. Ett paradexempel ur ”Eva Morenos fall” (2000): ”Hon började aldrig räkna dem. Slog sig bara ner vid ett bord under en parasoll ute på terrassen istället. Beställde vitlöksbröd, skaldjurssallad och en telefonkatalog.”

”De ensamma” (2010), årets roman i den nya polisserien med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, innehåller nog färre men tillräckligt många meningar som får läs- och skrivrytm att kollidera.

När jag läser ”Han suckade och vägde på stolen. Betraktade drivorna av odiskad disk.” och ”Var dag har nog av sin egen plåga, tänkte hon. Släckte lampan över skrivbordet…” Då stannar mitt hjärta, slår ett extra slag eller hoppar över ett.

Stämningen och atmosfären försvinner ju. Läsaren måste ta sig in boken på nytt.

Möjligt att jag har ovanligt många ofullständiga meningar, sa Nesser vid intervjun. Hakar du upp dig på det? Skymmer det berättelsen?

Håkan Nessers nya kommande roman heter ”Himmel över London”. Hur många ofullständig ameningar efter varann innehåller den?

– Jag menar, om en person sitter och tänker så behöver man inte skriva ut subjekt i mer än var fjärde mening. Det räcker gott och väl. Det finns en intuitiv regel som säger att då kan man ta bort subjektet.

– Visst kunde jag ha valt komma istället för punkt. Men du och jag tycker tydligen olika. Det är intressant.

Bengt Eriksson

Från KvP-kulturens sommarserie ”Detaljen” 2010

Håkan Nesser på ljugarbänken

Håkan Nesser

Den sorgsne busschauffören från Alster

(Albert Bonniers)

Jag ser att författaren Håkan Nesser tilldelats 2020 års hederspris av Crimetime Göteborg. Det låter väl självklart, så självklart och naturligt att det känns som om han måste ha mottagit priset för många år sen.

Det mest intressanta och spännande med dagens Nesser är att han omvandlat sig, från en författare av deckare och polisromaner till en berättare av skrönor. Sättet att skriva är numera huvudsaken (jag har en teori om det, den är enkel, annars skulle han för längesen ha tröttnat på att författandet) istället för intriger, särskilt kriminalintriger.

Han är duktigt på det här, att berätta skrönor och dra en vid näsan. I alla fall dra mig vid näsan. Det betyder att han är – måste vara – skicklig på att formulera meningar, välja de exakta orden och placera dem i rätt ordning. En jäkel på att skriva jargong. Och jo, även jargong kan vara en stilistik.

Ibland tycker jag att alla personer i Håkan Nessers romaner börjat prata och tänka likadant. Alla är lika, tja, roliga och snabba i replikerna som tänkandet. Det beror på att det ju egentligen är Nesser själv som pratar och tänker, mest hela tiden. Och jag sväljer det, för att han just berättar skrönor.

Som i årets (kriminal) roman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Huvudpersonen är väl varken de respektive kommissarierna Gunnar Barbarotti eller Eva Backman vid polisen i Kymlinge utan Albin Runge, busschauffören och akademikern i titeln. Han är bokens jag.    

Runge var akademiker men blev aldrig klar med avhandlingen utan hoppade av akademikerkarriären i Uppsala och blev istället busschaufför. Tills plötsligt en dag år 2007. Det var vinter och snöade. Runge körde från Stockholm och norrut, en skidresa, bussen full med niodeklassare. Då sladdade bussen, eller chauffören Runge sladdade undan för ett djur med bussen, och touchade den mötande trafiken. Hans buss hamnade långt, djupt vid sidan av vägen.

Sexton elever och en förälder omkom.

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

När romanen, Nesser och läsaren träder in i handlingen är året 2012. Kommissarierna Barbarotti och Backman har fått ihop det, äntligen, det var på tiden (observera också hur Nesser låter Backman liksom vid sidan om fundera över vikten och funktionen, gånger två, hennes och hans, Backmans och Barbarittis, av mannens sperma). Albin Runge är omgift. Han är också hotad till livet, tror han. Det har börjat komma hotelsebrev och ett telefonsamtal.

Och nu har Runge gått till polisen, till först och främst Backman men också Barbarotti.

Jag läste romanen i ett, från första till sista sidan. Håkan Nesser höll fast mig i sitt berättargrepp. Han både följer Rungetråden och flätar in andra trådar. Som kommissarieras hemliv och ett misstag, kanske eller kanske, det var nog rätt beslut, som Backman gör. Han får huvudtråden att ringla runt sig själv och knyta ihop sig med andra.

Så blir året 2018.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman lånar en stuga på Gotland, närmare bestämt Fårö, av en annan polis. De tar semester, särskilt Eva behöver semester. Då händer det som faktiskt framgår redan av romantiteln ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Nej, det gör det inte, förresten. För Alster finns inte verkligheten utan enbart i Håkan Nessers fiktion är Alster ett litet samhälle på just Fårö.

Jag svalde hela skrönan, medan jag läste. Först efteråt började jag undra. Men det där och det här och det här och det där hänger ju inte ihop. Inte logiskt. Blir ens  porträttet av Albin Runge ett helt och fullständigt porträtt? Hade hans liv, om det varit verkligt, kunnat gestalta sig här? Men hur godtrogen får en vara? Och…

Nej. Slutet köper jag inte alls, faktiskt. Nu efteråt alltså. Men medan jag läste, då köpte jag som jag skrev alltihop.

Dagens Håkan Nesser är en jäkel på att berätta skrönor. Crimetime borde förära honom priset i form av ljugarbänk! Men en, låt säga, rimlig kriminalförfattare är inte Nesser idag. Som om det skulle spela nån roll, när han är så bra på att ljuga ihop skrönor och dra mig vid näsan.

Bengt Eriksson

Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson

Intressanta kvinnoporträtt i lovande debutdeckare

Charlotte Bergenwitt

I ljuset dansar skuggor

(Ekström & Garay)

Det är en ny svensk deckarboom på gång, om inte redan i full gång. Om man kan säga så när det sen länge ges ut fler deckare och annan krimi än någon kan hinna läsa. Fast det verkar inte hindra att det ändå finns ett tillflöde av ständigt nya deckarförfattare.

Också de allt fler svenska deckardebutanterna är svårt att hålla koll på och hinna läsa. Det är lite trist och ibland får Deckarloggan lite samvetskval också för att allt och alla inte hinns med.

Extra synd eftersom förvånansvärt många deckardebutanter är klart läsvärda och några riktigt bra – ja, faktiskt skriver som om debutdeckaren kunde ha varit deras andra eller tredje deckare.

Och så precis under dessa, de bästa eller låt säga redan färdiga debutanter, finns också de lovande – så lovande att de absolut är läsvärda men ännu mer lovar att nästa gång, när de nu tränat upp sig med en debutdeckare skulle kunna åstadkomma något ännu bättre, lyfta sig till de allra bästa.

En sådan – ja, ännu en sådan – är Charlotte Bergenwitt som debuterat med deckaren/polisromanen ”I ljuset dansar skuggor”.

Visst finns här lite att jobba med, som onödiga ord i meningarna – rensa! Och runtomkringbeskrivningar som tar upp plats utan att tillägga något – rensa mer! Då hade deckaren också blivit något kortare, vilket den kunde = borde ha varit.

Men observera att inget av detta förtar en starkt lovande debut. Jag läste gärna den här deckaren med dessa bägge – så olika – kvinnoporträtt.

Det börjar med en nära och direkt – kanske alltför nära och direkt? – beskrivning av ett kvinnomord (eller det första kvinnomordet). Detta så explocit skildrat i ett kort första kapitel att det nästan kunde ha förekommit i en deckare av Tony Parsons.

Det fortsätter med inlevesefullt tecknade personporträtten av de bägge kvinnorna i berättelsens centrum.

Den ena – Elina eller Alicia eller Lillan eller… – är en sönderdelad alternativt sammansatt kvinna och människa med flera personligheter och kvinnor inom sig. Elina med flera ser ”syner”, återupplever de mord som skett.

Den andra – kriminalassistenten Chandi Kapur – är också en intressant kvinna, alltså polis och med indiska rötter. Även hon kan beskrivas som en dubbel människa och kvinna, i arbetet och privat. Chandi bor, fortfarande, med sin mamma.

För mig, lika mycket som jag läser Charlotte Bergenwitts debutdeckare ”I ljuset dansar skuggor” som en polisroman, har hon skrivit en roman om psykisk ohälsa och hur sådant kan uppstå. Och liksom parallellt med detta en roman om den livsoreda som också kan drabba och vara med i livet som en vardaglig ”ohälsa”.

Eller låt sig så här, att det levda livet, både vårt eget och närståendes, tar plats och sätter sig i människor, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

Allt detta upphängt på en spänningstråd som Bergenwitt håller spänd rätt igenom berättelsen. Miljöerna är förresten Storstockholm, det första mordet sker vid Observatoriet i Saltsjöbaden.

Bengt Eriksson