Deckarförfattaren Lundberg skriver vidare

I höst kommer det äntligen en ny och femte Malmödeckare av Kristian Lundberg. ”De som skall dö” (Bladh by Bladh) blir titeln. Samtidigt återutges hans fyra föregående deckare i pocket.

Så jag tog fram den här intervjun som jag gjorde med Lundberg när han kommit en bit in i serien och precis gett ut sin tredje Malmödeckare.  Ta det som en försmak på den kommande titeln och repetition av vad han tidigare haft för sig i deckarväg – titlarna har ju inte direkt kommit regelbundet och dessutom på än det ena än det andra förlaget.

*

Även Kristian Lundbergs nya och tredje kriminalroman, ”Malmömannen”, är full av lika poetiska som drastiska formuleringar. Som denna: ”Helvetet är också en plats på jorden.”

Vi går längs Sundspromenaden i Västra Hamnen, den   nya stadsdel som blivit Malmös stolthet, åtminstone politikernas. Lundberg berättar vilka som finns bakom fönstren till bostadsrätterna á cirka 30 000:- per kvadratmeter (och stigande). Där bor galleriägaren och skönhetskirurgen bor där.

En recensent undrade vilken stad som egentligen skildras i Kristian Lundbergs romaner. Någon sådan stad kan ju inte finnas.

– Men kom hit då! utbrister han. Ring på dörren hemma hos mig! Så ska jag guida genom Västra Hamnen. Först kan vi ta en titt på Turning Torso och sen går vi 100 meter bort till Scaniaparken, där uteliggarna har sitt nattläger och bränner bort plasten från kablar för att sälja koppartråden.

­– Det kunde vara Dickens London på 1800-talet, säger Lundberg.

”Socialpolitikens nya paroll: Var man sitt eget tält.” Alternativt: ”Äldre tiders lumpproletariat stavas nu cykelpundare.” (citat ur ”Malmömannen”)

– På somrarna invaderas också Persiska viken, som det heter i malmöitisk folkmun, av gästande badturister.  Busslinje 15 går mellan invandrarförorten Lindängen och Västra Hamnen. Resan från en värld till en annan – från ett getto till ett annat – tar 15 minuter.

2004 debuterade Kristian Lundberg som deckarförfattare. Många blev förvånade. Han var känd och prisad som poet och kritiker. Varför skulle också Lundberg ansluta sig till den långa raden av deckarförfattare?  Brukade han ens läsa deckare?

– Jag började läsa deckare när jag hade Jens Wahlöö som skolkompis, från 12 år och uppåt. Hans föräldrar var Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I deras bibliotek fanns allt från de egna deckarna och Ed McBain till Maos lilla röda. Jag skrev min första polisroman – den förblir outgiven – långt innan jag debuterade som poet.

Hans första – utgivna – polisroman fick titeln ”Eldätaren” och efter den följde ”Grindväktaren”. Den återkommande kommissarien, Nils Forsberg, 50 plus, är en avdankad, misslyckad polis, halvnykter alkoholist och katolik, som fått en sista chans i Arbetsgruppen för Extra Ordinära Utredningar. Brottsmiljön är Malmö och i den nya romanen, ”Malmömannen”, drabbas staden av en våldtäktsvåg: 20 unga flickor med invandrarbakgrund våldtas och misshandlas.

– Jag tänkte skriva fem deckare. Men när jag är klar med de första fem så ska jag nog bestämma mig för att skriva fem till. Verkligheten blir bara värre. Hur skulle jag kunna dra mig tillbaka?

Fredrik Ekelund, Tony Manieri och Mikael Bergstrand – och numera också du. Fler är det väl inte som skriver deckare om Malmö? Var det inte så att din hemstad Malmö krävde en deckare? Eller tvärtom – deckargenren krävde Malmö som kriminell miljö?

– Obegripligt att det skrivs så få Malmödeckare. Ingen svensk miljö passar bättre i en kriminalroman: politiskt, etniskt, klassmässigt och kriminellt, utanförskap och gettofiering, närheten till östblocket, skiftet från arbetar- till så kallad framtidsstad.

– Gränserna är så skarpa i Malmö. Så mycket hat. Fattiga och rika lever kloss-kloss. De stöter ihop och  konfronteras. Jag tror det snart blir raskravaller. Lite har det redan startat. Med golfklubbor jagade man bort   invandrare från Limhamn.

”Allt färre äger allt mer. Allt yngre begår allt grövre brott.” (ur ”Malmömannen”)

Kristian Lundbergs polisromaner har två förebilder.  Dansken Dan Turèlls skildring av Vesterbro i Köpenhamn inspirerade till skildringen av Malmö som både stad och  tillstånd. Sjöwall/Wahlöö är den andra förebilden.

Alla svenska polisromanförfattare – från K Arne Blom på 70-talet till Arne Dahl idag – är efterföljare till Sjöwall/Wahlöö. Men det är inte beskrivningen av poliskollektivet och polisarbetet som inspirerat Lundberg utan det som anses vara sämst med Sjöwall/Wahlöö – när de mot slutet av polisserien blev så politiskt engagerade att agitation och budskap tog över.

– Per Wahlöö var alltid politisk och alltid ilsken. Läs boken ”Mord på 31:a våningen”! Jag blir lika arg. Ingen större skillnad mellan mig och en som skriver insändare till lokaltidningen om samhällets förfall. Jag är nog urtypen för en bitter kverulantisk gubbe.

– Att läsa och skriva om polisrutiner blir tråkigt. Jag hatar…

Ja, exakt så säger Lundberg och räknar upp de flesta av Sveriges deckarförfattare…

– Jag hatar putslustiga, underhållande kriminalromaner där polisen löser allt på slutet. Som om det finns någon lösning? Det är en lögn och ett svek, både mot läsarna och dem man skildrar. Sådana deckarförfattare utger sig för att skriva samhällskritiskt men ger tvärtom sitt stöd åt dagens samhällssystem.

”Jag har själv sett hur de springer omkring på morgnarna och letar råttor!” (Också ur ”Malmömannen”: samtal till Skånepartiets närradio om vad kebab innehåller.)

Romanerna utspelar sig ungefär ett halvår före  utgivningsdatum. I Malmömannen har det ännu inte varit politiska val – men valet närmar sig. Det oroar mig att jag inte vet hur den bittre och förbannade kommissarie Forsberg ska rösta…

– Du tror att han röstar på Sverigedemokraterna? Nej, Nils Forsberg är nog en gammal hederlig socialdemokrat.

Men i en debatt i Sydsvenskan hävdade ju malmöbon och (deckar)författaren Fredrik Ekelund att det var just hederliga socialdemokrater som hade röstat på Sverigedemokraterna? Kalla dem inte främlingsfientliga – ja, rasister – utan ta deras oro på allvar!

– Det kanske var ohederliga gamla sossar som bytte parti? kommenterar Kristian Lundberg. En del av socialdemokratin har ju alltid varit rädd för det annorlunda och främmande, det som inte känns igen.

–  Det protesteras mot moskébyggen och man vill förbjuda slöjor. Man lyfter fram olika detaljer som alla bottnar i en enda sak: De har inte här att göra! Ut med dem! Sverige har blivit allt mindre öppet och allt mer trångsynt. Varför ska det vara en omöjlig tanke med en moské bredvid en Pingstkyrka?

Bengt Eriksson
(Publicerat i TCO-Tidningen 2006)

Historiker som detektiver

Det är ett banalt konstaterande, men en historiker har mycket gemensamt med en deckarförfattare. Åtminnstone i de fall då huvudpersonen gräver i papper, söker i arkiv, följer svårtydda spår, och börjar på ny kula när hen har kört fast. Där själva sökandet är historien sig och sanningspusslet läggs, bit för bit, tills bilden är hel.

I vissa lyckliga fall förenas de båda i en person och den personen är Henrik Berggren, historiker, journalist och författare som fick ett stort genomslag med sin hyllade Olof Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss” från 2010. I thrillern ”Det röda arvet” (Norstedts, 2014) heter detektiven Thomas Thorild – ett något svårburet öde – och är historiker till yrket.

I första kapitlet sitter Thorild på en altan i en mild vind och skådar ut över Biscayabukten. Det är egentligen slutet på historien, som Graham Greene skulle ha sagt – jag vågar t o m gissa att Greene har funnits med någonstans i Berggrens bakgrund. Få författare har som Greene använt sig av thrillerformen för betraktelser över politik och moral.

För Thorild är reflektionen på altanen i Spanien också en sammanfattning av tre månaders upptäcktsresa mot en förfärlig punkt i samtidshistorien: Spanska inbördeskriget (1936-1939) som slutade i katastrof för folkstyret då Francisco Franco och de konservativa och fascistiska grupperingarna segrade. Spanien förblev en diktatur fram till 1975 då Franco avled.

Många internationella frivilliga, även svenskar, deltog i det socialistiska motståndet. Så också Berggrens undflyende, hemlighetsfulle och svårinringade protagonist Erik Johansson, som efter hemkomsten blev en framgångsrik kommunalpolitiker och entreprenör i Stockholm, och det är han som är föremål för Thorilds arkivariska intresse.

En dag i april kommer en vacker irländsk journalist, Moira Byrne, till Stadsarkivet i Stockholm. Hon är intresserad av Erik Johansson och särskilt hans relation till irländaren Seamus O’Hara. Till sin förvåning går Thorild med på att hjälpa henne leta rätt på försvunnen korrespondens. Trots att han har en snäv deadline. Trots att Erik Johanssonuppsatsen är en inkomst.

Spårhunden har vaknat, jakten på de okända delarna av Erik Johanssons liv tar sin början. Vad var det som hände i Spanien 1936? Varför är så många plötsligt så intresserade av att Thorild och Byrne ska sluta leta? Vad är det omvärlden inte på villkors vis ska få veta?

I ett slag är en irländsk journalist och en svensk historiker i vägen för mäktiga krafter som till varje pris vill förhindra att det uppenbart livsfarliga innehållet i breven kommer fram.

Berättelsen drivs framåt på två plan. Dels i det otäckt gungande och osäkra nuet, där våldsamma händelser och incidenter tycks uppstå utan inbördes sammanhang. Det andra planet är en berättelse som får sitt sammanhang av autentiska tidningsnotiser, nyheter och referat från fronten.

Att på det här sättet väva ihop ett historiskt skeende med fiktiva gestalters deltagande i förloppet har gjorts förut. Sällan har jag dock läst en roman som så välskrivet och elegant tillfört kunskap med en sådan känsla för thrillerns/deckarens jakt på någon slags sanning, på en förövare (eller fler), på ett sammanhang som gör historien begriplig, på en slutpunkt.

Fast på den punkten bedrar han oss, Henrik Berggren. I slutet ligger vägen öppen för en fortsättning. Hoppas den kommer.

*

Ett detektivarbete av ett annat och helt historiskt slag är historieprofessor Eva Österbergs senaste bok ”De små då / Perspektiv på barn i historien”, (Natur och Kultur, 2016). Här är det källmaterialet som talar genom – i brist på bättre ord – ett temperament och en vilja att förstå och tolka de fåtaliga utsagorna på ett så rättvist sätt som det är möjligt.

Föremålet för hennes studie är barnen, de små, i en historisk kontext, då. Och då handlar det framförallt om den svenska och nordiska medeltiden.

Vad säger materialet om barnens ställning? Älskades och skyddades de av sina föräldrar? Hur såg man på barnuppfostran och mognad under medeltiden? när blev pojkar myndiga? Hur såg man på flickor? Vad säger lagtexterna (de svenska landskapslagarna), sagorna, balladerna, Eriks och Karlskrönikorna och de rättliga protokollen om barnen?

Inte så mycket visar det sig, men tillräckligt för att man ändå ska kunna dra vissa slutsatser om kärlek, omvårdnad och beskydd av de minsta.

Eva Österberg handskas så varsamt med de olika historiska tystnaderna och fyller i tomrummen på ett fascinerande och spännande sätt, dessutom skriver hon på ett underbart lätt och genomskinligt språk. Hur kan man bara inte älska en sådan detektiv?

Katarina Tornborg

Mångtypiskt franskt

Pierre Lemaitre
Alex
(Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Pierre Lemaitre, annars manusförfattare för TV och film, har skrivit en dubbelt typisk fransk deckare.

Romanen ”Alex” spretar på alla de sätt som franska deckare brukar göra.

Dels kan författaren inte hålla sig till genren, thriller enligt omslaget, utan ”Alex” växlar mellan att också vara en utredande polisroman, nära på en procedurroman.

Som dessutom glider över i en psykologisk spänningsroman och ett bitande samhällskritiskt diskussionsinlägg.

Inte minst har Pierre Lemaitre skrivit in ännu en sån där fransk polis, kommissarie Camille Verhoeven i Paris, som är så osannolik att han med allt fler sidor man läser blir sannolik. (Tänk främst på Fred Vargas och hens kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.)

Den lille Camille, inte ens en och en halv meter lång, kan tyckas förvirrad och långt utanför både deckargåtan och banan i sina analyser, tankar och funderingar men till sist blir det förstås han som får rätt.

Det är det ena, alltså det ena typiskt franska draget. Det andra är att ”Alex” också ansluter sig till den hårdkokta franska deckargenren. Också här med betoning på franska.

Inte alla franska deckarförfattare skriver mörkt och hårdkokt men de som gör det brukar vara mindre influerade av, låt säga, intellektuell amerikansk noir (med Raymond Chandler som exempel) och desto mer av pulp, den sortens deckare som i Sverige brukade kallas kiosklitteratur eller kioskdeckare.

Grovt, våldsamt, blodigt. Och just därför kanske mer på allvar. Litterär realism som verklig realism. Eller otrolig och overklig realism som blir trovärdig och verklig.

Och just i Frankrike – inte mindre intellektuell för det.

Åtminstone har jag fått för mig att Jean-Patrick Manchette, som beskrivningen främst stämmer in på, använde och omvandlade amerikansk noir och pulp till fransk kriminallitteratur på just det här sättet.

Rekommendation: Läs Manchette, om ni inte gjort det (och vågar).

Det är väl uppenbart Pierre Lemaitre inspirerats av Jean-Patrick Manchette i sin beskrivning av Alex Prévost, denna föränderliga kvinna som byter namn, peruker och utseende lika ofta som… ja, just peruker.

Alex, i romanens thrillerdel, är seriemördare. Hon slår, under olika namn, som olika kvinnor, med olika utseenden, ner människor – främst män – så de blir medvetslösa och nästan, nästan döda, innan hon häller koncentrerad svavelsyra i munnen på dem.

Då dör man. Garanterat.

Fast romanen ”Alex” börjar med att Alex kidnappas, kläs av naken, fängslas och placeras i en bur högt ovan marken, torteras av själva sammanhanget = fångenskapen.

Det krävs styrka av läsaren för att ta sig igenom den här första thrillerdelen. Lemaitre skriver, liksom Manchette, så mörkt att det inte går att upptäcvka någon väg ut, så svart att svärtan färgas röd som i – och av – blod.

Mitt råd: läs vidare, ändå.

För det kommer en förklaring, även om den dröjer till slutet. Romanen om Alex avslutas med något så annorlunda och märkligt, så kan det tyckas, som polisens försvar av den kvinnliga seriemördaren Alex.

Från en blandad pulpthriller och polisroman i procedurskolan till en lågmäld och därför ännu mer läsvidrig politisk vendetta mot (mans)samhället.

Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu. Nej, jag tror inte det. Och jag tyckte jag måste beskriva ”Alex” så pass ingående för att göra rättvisa åt den här mycket starka, den här brutalt drabbande, franska deckaren.

PS. Pierre Lemaitre har skrivit fler polisromaner om och med den lille kommissarien Camille Verhoeven. Översätt dem också! utbrister jag till förlaget Sekwa.

Fast ”Alex” är inte den första titeln i serien. Ännu en gång börjar översättningarna av en deckarserie en bit in i serien, inte från början. Men varför? utbrister jag också till Sekwa.

Bengt Eriksson

Antikviteter, mat och mord

Idag anlände Jan Mårtensons nya och, enligt förlaget, 45:e Homandeckare, ”Elakt spel” (W&W). Men visst var det väl lite tidigare än vanligt?

Åkej, värmen har ju börjat komma men ännu inte läge att sitta i trädgården med ett glas rosé och läsa Mårtenson. Det får dröja någon vecka till.

I väntan på att denna första utesittarläsarsommardag infinner sig tog jag fram nedanstående krönika som jag skrev i fjol, blott ett par veckor senare. Och som jag läste då lär jag väl läsa i år också…

*

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

Det finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Bengt Eriksson
(KB, YA, TA 2016)

Kriminallitteraturens eventuella nationaldrag

Kan det finnas nationella drag i deckarlitteraturen? Som att pusseldeckare är engelska och hårdkokta deckare uppstod i USA.

Ett seminarium på fjolårets danska krimimesse i Horsens handlade om ”Nordic Noir”. Där frågades hur nordiska deckarländer skiljer sig åt. Jo, i Sverige finns flest poliser, i Norge fler privatsnokar och i Danmark skrivs många spionromaner.

Efter att precis ha läst ”Madonnan i Notre-Dame” av Alexis Ragougneau och ”Flykten” av Dominique Manotti undrar jag om det någon annanstans än i Frankrike skrivs deckare som sticker iväg åt så många litterära håll och ger tusan i genregränser.

Bengt Eriksson
(Gota Media 2016)

Detektivbyrån på Denmark Street

Deckarromaner
Robert Galbraith (J. K. Rowling)
Gökens rop
Silkesmasken
Karriär i ondska
(Alla utgivna av W&W)

Teveserie med premiär 2017

Nätet
twitter.com/Robin_Ellacott
twitter.com/CormoranStrike
robert-galbraith.com
strikefans.com

På Twitter uppstod nyligen en diskussion mellan J.K. Rowling och hennes deckarhuvudpersoner, Cormoran Strike och Robin Ellacott. Det var kul och ger samtidigt en bild av hur kriminallitteratur kan fungera: personerna lever också utanför bokpärmarna.

Harry Potter-författaren tänkte skriva deckare i hemlighet. Men redan innan ”Gökens rop” kom ut hade det avslöjats att Rowling dolde sig bakom namnet Robert Galbraith.

Debuten var som ett möte mellan Agatha Christie och Raymond Chandler, uppföljaren ”Silkesmasken” blev mer hårdkokt och den tredje, hittills senaste titeln, ”Karriär i ondska”, är typisk brittisk noir.

Vinjetten till nätsidan för strikefans.com: Denmark Street i London med Cormoran Strikes privatdetektivbyrå i andra huset till höger. 

Det sista passar perfekt för Rowlings specialitet som deckarförfattare: personer och miljöer. Intrigerna (kvinna faller från balkong, författare försvinner, otäcka kvinnomord) är väl sådär; däremot andas, luktar och väsnas London (med omnejd) från romansidorna.

Ingen tillfällighet att den enbente Afghanistanveteranen Cormoran Strike har sin detektivbyrå med Robin som sekreterare på Denmark Street, en legendarisk gata för brittisk popkultur (främst musik).

Här låg musikförlagen, här gjordes inspelningar med Rolling Stones och Donovan.

Detektivbyrån finns i nr 26 – ett autentiskt hus! När böckerna utspelar sig, 2010-11, hörs basdunket från 12 Bar Club upp till kontoret. Cormorans favoritpub, The Tottenham (nu Flying Horse), ligger någon minut bort, på nr 6 Oxford Street.

Miljöerna tecknas så levande att Rowlings läsare strax följde Cormoran och Robin i fotspåren, för att sen rapportera på nätet. Det här måste filmas! tänkte jag.

Nu pågår inspelningarna av en BBC-serie med Tom Burke (som Cormoran Strike) och Holliday Grainger (Robin Ellacott). Premiär senare i år.

Bengt Eriksson
(Arbetet 2017)

Den vuxne sonen och den åldrande mamman

Det här är ingen recension. En sådan kan ju inte skrivas efter att jag läst ett enda kapitel.

Fast något måste jag skriva. Det var så att jag stod vid datorn och skrev på något helt annat när min hustru kom hem och hade hämtat posten i boxen. Så jag tog en, som jag trodde, kort paus för att öppa dagens post. I ett paket låg Mats Strandbergs nya roman – ja, skräckroman – ”Hemmet”(Norstedts).

Jag menar, jag hade ju inte tid med det här, måste skriva ett par andra texter som jag dessutom är flera dar försenad med, men jag kunde inte låta bli, måste bläddra lite i boken…

Och så började jag läsa, började läsa i första kapitlet: ”Joel” står det ovanför.

Kapitlet handlar om honom – ja, jag läste vidare, kunde inte sluta direkt – om honom, om Joel och hans mamma. Joel har åkt hem igen, till huset han växte upp i, för att hjälpa sin mamma. Hon är gammal nu – och glömsk. Hon bor ensam (maken, väl Joels pappa, är död) och har blivit så glömsk och förvirrad att hon måste flytta från sitt hus till ”Hemmet”.

Joel hjälper henne med det. I detta första kapitel får läsaren möta Joel och hans mamma, den vuxne sonen och hans förvirrade gamla mamma.

Det är hemskt men också en vacker skildring av… ja, livet. Som det är, som det kan vara, som det kan gå.

Mats Strandberg får skildringen att bli så nära och gripande att man, alltså jag, inte kan låta bli att ta till mig och placera in mig själv, jag och mina föräldrar, men samtidigt alla barn och alla föräldrar, just livet, mitt liv och våra liv, hela livet, i Strandbergs skildring, genast i detta enda, första kapitel.

Mats Strandberg fortsätter att visa vilken skicklig skönlitterär författare han är. Men nu bara måste jag skriva det jag måste skriva, tvinga mig att göra det jag måste och ska.

Men innan dess var jag helt enkelt tvungen att rapportera ovanstående. Detta snabbskrivet rätt ur känslan så ursäkta eventuella korrfel.

Bengt Eriksson