Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

Annonser

Unga blodsvänner under andra världskriget

Camilla Lagerqvist:
Blodsvänner 1: Försvunnen
Blodsvänner 2: Vittnet
(B. Wahlströms)

Historisk spänning har blivit Camilla Lagerqvists specialitet. Hon tilldelades Nils Holgersson-plaketten för ”Uppdraget”, första delen av fyra i en serie om en flicka i Värmland och motståndsgruppen Svarta rosorna under andra världskriget. ”Den vita döden” och ”Spetälskesjukhuset”, ett par andra av hennes, låt säga, vuxna barnböcker, bygger mer eller mindre på det gamla skillingtrycket ”I en sal på lasarettet”.

”Försvunnen” och ”Vittnet inleder” ännu en historisk spänningsserie med namnet ”Blodsvänner”. Också den nya serien utspelar sig under andra världskriget. Inget exakt årtal anges, däremot görs vissa tidsmarkörer som på ett ungefär placerar berättelserna i tiden. Dessutom är det ju en extra poäng med att tiden inte markeras definitivt. Vissa likheter med dagens Sverige blir ännu tydligare.

forsvune_13128Huvudpersonen Disa, tolv år, bor på ett barnhem utanför Uppsala. Hennes mamma försvann, pappan gifte om sig och fick nya barn. Eftersom Disa är av resandefolket har Barnavårdsnämnden tvångsplacerat henne på barnhemmet. Där finns också den föräldralöse Albin, vars farmor är barnhemmets föreståndare. Även Ville, som inte bor på barnhemmet utan kommer från en finare familj, ingår i den trio som ska bli blodsvänner och lösa mysterier.

Morfar Ludde är Disas enda kontakt med sin familj – utom något enstaka kort från pappa. Ludde, som reser runt med häst och vagn och spelar dragspel, brukar komma och hälsa på varje söndag. Men inte den här söndagen. Disa väntar i tre timmar på att Ludde ska komma. Har han också försvunnit, som mamma gjorde? Så börjar den första boken, som alltså heter ”Försvunnen”.

vitne_13149Historisk spänning är en svår genre, oavsett vilken åldersgrupp som författaren riktar sig till. Å ena sidan måste berättelsen vara spännande, å den andra ska det finnas plats för information om, i det här fallet, Statens institut för rasbiologi och sinnessjukhuset Ulleråker. Här och var i ”Försvunnen” tycker jag att balansen håller på att bli fel, så att berättelsen tyngs ner av informationen. Men varje gång som berättandet är på väg att stanna upp får Camilla Lagerqvist fart på det igen.

Till detta bidrar de korta berättelser i berättelsen – som egna scener – där tiden, åsikterna och politiken gestaltas och tydliggörs. Som när Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet kommer till barnhemmet för att hämta ”tattarflickan Lindgren och Persson med den fallande sjukan”. Det vill säga Disa, som ska fotograferas och mätas, och Edit, en barnhemsflicka som har epilepsi och därför måste genomgå ”en mindre operation”(med annat ord: steriliseras). Eller när Disa och Albin är hembjudna till Ville och någon kallar henne ”tattare”. Disa blir rasande och går därifrån, som hon hatar det ordet, det är ”skitfult”.

I ”Försvunnen”, där ju också huvudpersonerna Disa, Albin och Ville måste introduceras, hamnar betoningen mer på tiden än på spänningen och de tre blodsvännernas försök att hitta Ludde. I den andra boken drivs spänningen upp.

”Vittnet” är mycket mer av spänningsroman – ja, en deckare. En fattig pojke blir vittne till ett mord på en gata i Uppsala. Mordet visar sig hänga ihop med en stöld av konstföremål som Albins pappa – han var arkeolog – skänkte till Gustavianum. Givetvis är Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet också inblandad i detta.

bortfda_cmyk_13189Vid sidan om blodsvännernas spännande jakt på mördaren har Lagerqvist även fogat in några scener som visar människornas olika livsvillkor. Disa kommer hem till sin skolkamrat Karin, som bor i en fin lägenhet i Uppsala, och alla tre vännerna besöker ”vittnet”, alltså pojken som råkade bevittna mordet, i stadens fattigkvarter.

”Bortförda”, tredje titeln i serien ”Blodsvänner”, har annonserats till början av 2018.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017

Att välja kriminaliteten

Julian de la Vega & Scarlett Rudas
Jag och min Maffiapappa II Eget bild
Om en pappa med ett ovanligt yrke…
(Reko förlag)

Julian de la Vega är 15 år, liksom huvudpersonen Jake. Den nya, andra boken om ”Jag och min Maffiapappa” har Julian skrivit tillsammans med sin yngre syster Scarlett Ruda.

Genre: ungdomsgangsterroman. Åldersgrupp: runt 10 år. Fast jag tror boken kan uppskattas också längre upp i åldrarna.

Till exempel av mig. ”Maffiapappa II” är nämligen mycket spännande med pådrivande action och dessutom mer välskriven än många vuxendeckare jag läst på senare tid.

jag-och-min-maffiapappa-iiNär dialogen är som bäst mellan Jake och hans kompis Ahmed så blir den så ettrig att den smattrar.

Jake, ibland kallad Joker, är tillbaks i Skåne. Men inte längre i Trelleborg utan nu bor han med sin mamma i ”kriminella Nydala”, ett bostadsområde i Malmö.

Föräldrarna har skiljt sig, ”Maffiapappan Carlos” bor någon annanstans, var vet inte sonen Jake.

Det börjar med att Jake, Ahman och två andra kompisar med hagelgevär rånar en guldsmedsaffär vid Gustav Adolfs torg – och får polisen efter sig.

Efterföljande handling: inbrott i ett hus, bråk med andra kriminella, kidnappning, fötterna i cementblock, kniv och pistol, dråp och mord…

Och medan det ena efter det andra händer så funderar Jake över att ha valt samma livsväg som pappa: kriminaliteten. Och genren vänder: boken blir en antigangsterroman.

Ibland kan det tyckas lite överdrivet och våldsamt, för mycket action. Men berättelsen har samtidigt ett genomgående stråk av realism och trovärdighet.

”Jag och min Maffiapappa II” – men varför inte en egen titel? – är en riktigt bra barn- och ungdomsdeckare!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

När det mördats i Lund

Sedär, ja.

Nästan en månad tog det för PostNord – även känt som PostMord – att leverera boken ”En lundensisk litteraturhistoria – Lunds universitet som litterärt kraftfällt” (Makadam förlag). Det innebar att jag grovt missade min deadline för att skriva om boken.

En stor, tjock bok med många korta texter om likaså många författare i – och med anknytning till – Lund och dess universitet. Samt några samlingsessäer.

Slår genast upp sid 392, där Bo Lundin under rubriken ”Mord i Lund” skriver om kriminallitteratur med Lund som miljö. Det gläder mig att han lyfter fram Lunds främsta skildrare inom kriminalgenren, nämligen K. Arne Blom och Mårten Sandén.

lundalitt_front_skugga_webbSåväl Bloms skildringar av lundastudenternas liv, vilket började i debutdeckaren ”Någon borde sörja” (1971), och särskilt kanske serien om säkerhetspolisen Loman och Lund under andra världskriget, som inleddes med ”Skuggan av en stövel” (1988), är bland det främsta som skrivits inom svensk kriminallitteratur.

Förutom att det är bra skildringar av Lund, alltså.

”Deckare” var förresten en benämning som K. Arne Blom ogillade. Ja, han kanske gör det fortfarande? Blom menade att han anslöt sig till den nya tradition som Sjöwall-Wahlöö grundat med ”romaner om brott”. (Och, för tillfället inom parentes, det är extra intressant eftersom Blom hade en annan politisk samhällssyn än  grundarna av denna politiska kriminalgenre.)

Den andre som Bo Lundin lyfter fram som kriminell lundaskildrare är Mårten Sandén, författare till ungdomsdeckarna om tvillingarna Petra och Peter Petrini i Lund, förstås.

Sandén är ännu mer av en lundadeckarskildrare. De lundensiska miljöerna är noga inplacerade i intrigerna, ibland kan en intrig utgå från en speciell miljö. Dessutom bor ju familjen Petrini mitt i Lund, på Lilla Fiskaregatan. (Som ju är stor, medan Stora Fiskaregatan är liten – en lundaspecialitet.)

Om tvillingdetektiver får en att tänka på Tvillingdetektiverna, alltså författarpseudonymen Sivar Ahlruds långa serie med ungdomsdeckare, så stämmer det. Sandén skriver med Ahlruds tvillingdeckare som inspiration – men resultatet blir helt egna tvillingdeckare, både vad gäller de unga problemlösarna och ungdomsdeckarserien.

Skriver och blir, ja. Skrev och blev, kanske. För nu var det tag sen det kom en Petrinideckare. Mårten Sandén, visst ska du skriva fler?!!?

Bo Lundin går också igenom andra deckarförfattare som gjort kriminella besök i Lund, längre eller kortare. Om dem får du läsa själv i den nya boken ”En lundensisk litteraturhistoria”. Medan jag ska fundera ut något annat ställe där jag kan placera en text om boken, när den förra deadlinen passerat…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Barndeckare på vuxet allvar

Senaste nytt: Hon vann! Elsie Petrén blev årets Spårhunden-pristagare. Tredje gången gillt och mycket välförtjänt!

*

Elsie Petrén (se även Deckarbloggs förra inlägg) har med sin senaste titel i Skuggmyra-serien, ”Döden i Skuggmyra” (Zek Bokförlag), nominerats till Svenska Deckarakademins barn- och ungdomsdeckarpris Spårhunden.

Övriga nominerade: Ritta Jacobsson med ”Labyrintens hemlighet” (B Wahlströms) och Martin Widmark & Petter Lidbeck med ”Talmannens hämnd (Bonnier Carlsen)”. Vinnaren utses den 30 september på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (som jag inte tänker besöka, så fick jag det sagt.)

Vinner Petrén? Ja, det hoppas jag. Och det tror jag också. Det skulle vara välförtjänt. Hon har nominerats två tidigare gånger utan att vinna. Skulle ju vara extrakul dessutom när ”Döden i Skuggmyra” är en egenutgiven bok.

Vad jag tycker om den nominerade boken kan läsas i följande recension… (Och så kan jag meddela en halvhemlis: efter några böcker på eget förlag har Elsie Petrén nu skrivit kontrakt med Lind & Co.)

Elsie Petrén
Döden i Skuggmyra
(Zek Bokförlag)

Kompisarna Tim, Selma och Marvin återkommer från ”Mysteriet i Skuggmyra” och ”Brottsplats: Kollo”. Samt hunden Dexter (som i och med ”Döden i Skuggmyra” får anses vara den fjärde ”kompisen”.)

skuggmyra-doden-i-skuggmyraKanske ska Tims mormor, 60 plus, som äger en modeshop och gillar gamla bilar, i den här boken kör hon sin sommarbil, en Mercedes 190 SL, också räknas till gänget? Liksom Tobbe, pappa till Selma.

Oavsett så är det relationerna mellan alla dessa som så att säga g ö r Elsie Petréns deckare.

Men där står ju Dexter, utanför Harrys grind. Harry bor granne med Selma och Dexter är hans hund, som alltid brukar slita sig. Det vet hela Skuggmyra. Men nu har Harry byggt en hundgård åt Dexter och ändå står hunden utanför grinden.

Och var är Harry? Konstigt att han inte kommer, trots att Dexter skäller. Harry ligger på gräsmattan, i onaturlig ställning och med en plågad grimas. Har han ramlat, blivit sjuk eller…?

Nej, eftersom ”Döden i Skuggmyra” är en deckare – på allvar – så har det skett som brukar ske i deckare. Det tycker jag är bra. Inte att det skett men att Petrén låter det ske i en deckare för barn eller snarare mellanåldern, där har hennes Skuggmyra-deckare placerats: som mellanåldersläsning.

Elsie Petrén tar barn på allvar, suddar inte bort döden – ja, mord – ur kriminalberättelsen och därmed ur barn liv, i deras upplevelser av livet. Döden är ju närvarande hela tiden, till exempel på teve, också i barnens liv.

Hon fördjupar Enid Blyton, kunde man säga. ”Döden i Skuggmyra” passerar igenom hela traditionen av barn- och ungdomsdeckare – från Blytons Fem-, Mysterie- och Hemliga sjuan-böcker och allt vad de hette, kanske lite Åke Holmberg och Ture Sventon också, en smula Agatha Christie och Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Blomkvist, Maria Langs ungdomsdeckare, Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och dagens tvillingdetektiver Petrini i Mårten Sandéns böcker, och så vidare, och så vidare.

Petrén omhändertar – det är nog ordet – det bästa i barn- och ungdomsdeckartraditionen, nutidsanpassar och fördjupar ännu mer. Och jag tror, faktiskt, att då behöver det vara ett mord i centrum, så att det blir riktigt kännbart, för att allt annat i berättelsen också ska bli på allvar.

Det handlar om hennes personer, som är människor. Tims mormor, som i dagens Sverige ju är en helt realistisk mormor. Selmas pappa, som hon kallar Tobbe. De tre kompisarnas relationer, som inte alls är så smärtfria. De tycker olika, tycker alla tre ens riktigt om varann?

Och Harrys tre söner, giriga och otrevliga. Också de utvecklas och nyanseras.

”Döden i Skuggmyra” handlar om mycket mer än tre barn med hund som löser en gåta. Elsie Petrén har skrivit en vuxendeckare av bästa sort i form av en barn/mellanåldersdeckare. Samtidigt som hon i språket och berättandet riktar sig till bokens målgrupp, till barnen.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Elsie Petrén, barndeckarförfattare och egenutgivare

Samvetet gnager.

Jag lovade ju att jag skulle skriva om egen- och hybridförlagsutgivna deckare. Och det kommer, jag ska göra det, det lovar jag igen. Jag läser och läser och får deckarstapeln med egentutgivet och hybrider att sjunka allt mer undan för undan.

Kommissarie TaxMen det dröjer ännu lite till, sen återkommer jag…

Men jag ska ändå börja så smått med att uppmärksamma barndeckarförfattaren Elsie Petrén, aktuell med ”Döden i Skuggmyra” (Zek bokförlag) som är tredje titeln i Skuggmyra-serien.

Elsie Petrén ger numera ut sina böcker på eget bokförlag. Varför? Det är ju en fråga som brukar ställas om och till egenutgivare. Och det gjorde jag också, till henne.

Och fick ett långt svarsmejl – med till och med två svar, ett kort och en längre version – där hon berättade hela historien om sina böcker och deras utgivningar: först kommissarie Tax-serien (på Natur och Kultur), därefter Adrian-serien (B.Wahlströms förlag) och sist de två första titlarna i Skuggmyra-serien (också Wahlströms).

Ingen uppmuntrande läsning.

zata-samlingsvolym-1Den långa versionen (om omslag, målgrupp, markandsföring med mera) ska jag inte citera, den är lite för öppenhjärtligt, tycker jag. Men den korta versionen kan jag väl citera, i sin helhet:

”Jag vill själv kunna bestämma och slippa vara i händerna på de etablerade bokförlagen (och framförallt deras marknads- och säljavdelningar) som ibland tar förödande felaktiga beslut.”

Låt mig konstatera: så som Elsie Petrén beskriver det, så ska ingen författare bli behandlad av något bokförlag. Någonsin!

I det här fallet är det ju ännu konstigare, eftersom Petrén är en prisad författare (bland annat tilldelad Ture Sventon-priset ”Temmelburken” 2004) som lovar ännu mer inför framtiden. Inte minst kommersiellt, vilket (väl? väl!) borde göra bokförlag intresserade.

Suck, bara suck.

Skuggmyra'Slutsats (egentligen självklart men ibland framförs ju den motsatta åsikten): Det behöver inte alls vara så att författare som ger ut böcker på eget förlag gör det för att inget etablerat förlag vill ha deras böcker. Det omvända kan också gälla: Författaren vill inte ha förlagen.

Efter detta passar det ju med en recension av Elsie Petréns senaste barn- eller kanske mellanåldersdeckare, alltså ”Döden i Skuggmyra”. Den recensioner följer i nästa inlägg på Deckarlogg…

Bengt Eriksson

Se vilket bokomslag!

Det kom en bok i brevlådan. Ingen deckare eller ens en bok för vuxna utan en ungdomsroman.

Wursten framFast spännande verkar den var när jag bläddrar lite och läser, för det här ska inte bli en recension.

Eller det kanske är en så kallad (förr i tiden åtminstone) tjej- eller flickbok. Huvudpersoner: Wursten, som hon kallas, och Veganen, som hon är. Bägge i den skolålder där lekar är eller inte är på väg att ta slut.

Åsa Asptjärn har författat ungdomsromanen ”Wursten och Veganen” (Bonnier Carlsen). En bok med ett så fint omslag – fram som bak – att jag inte kunde låta bli att genast plocka upp boken, börja titta och läsa.

En del böcker har intetsägande omslag. Medan andra har rätt bra men man ser dem knappt ändå. Och så finns det några som är enastående. Ja, oemotståndliga.

Wursten bak_0001Så är det omslag som Nils Olsson, OINK gjort till ”Wursten och Veganen”. Hur har han gjort omslaget? Tecknat först (eller kanske fotograferat?) och sen fixat i datorn eller? Skulle nog vilja ringa honom och höra.

Så mycket han fått med också av bokens förmodade handling: två tjejer bakifrån, en hund som sitter vid ena sidan, en omkullslängd cykel, en kiosk som man inte vet om den är öppen eller stängd eller kanske nedlagd och så någon äldre människa, ja, man ser inte om det är kvinna eller man, som går långt bort vid andra sidan och stödjer sig på en käpp.

Samt ljuset; de överdrivna färgerna. Som i både fiktion och verklighet. Gillar det här omslaget.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Fler bokomslag att kolla in av Nils Olsson finns här: katslosadesign.com