Dickens detektivbyrå i Åhus (fiktivt och verkligt)

Lätt att hitta till Torget i Åhus. Bara att följa den tecknade kartan som finns på insidan av bokomslagen. När jag parkerar bilen står Suzanne Mortensen och väntar vid Dickens detektivbyrå.

Åhus 1

På adressen Torget 21 i Åhus finns Dickens detektivbyrå. Till vänster har hon sin bostad och till höger finns detektivbyrån.

– Jag hade bestämt mig för att just här skulle detektivbyrån ligga, säger hon. Då hände något märkligt.

– Min man och jag stod på torget. Vi skulle göra en bussutflykt. Också ett annat par stod och väntade och vi började prata. Kvinnan pekade: Där bor vi.

– Oj! tänkte jag. Det var en liten chock. Då hade jag ännu inte skrivit något bokkontrakt och jag kom mig inte för att berätta att jag inhyst en kvinnlig brittisk privatdetektiv med spårhund i deras hus.

– När jag hade fått ett förlag, då knackade jag på och berättade. Mottagandet var lite avvaktande men jag fick tillåtelse att förvandla huset till en detektivbyrå.

Åhus 2

I huset bredvid har Katinka sitt konstgalleri. En viktig person för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus.

I våras kom ”Papegojmysteriet” – den femte titeln i barndeckarserien om privatdetektiven Clara Dickens, spårhunden Safir och detektivbyråns unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante.

Att hon skulle skriva deckare för unga läsare var inte planerat.

Suzanne Mortensen hade skrivit många kortare texter, som boktips, recensioner och noveller. Nu ville hon skriva något längre. En skönlitterär berättelse skulle det vara – mer än så visste hon inte.

– Ska jag börja med intrigen? Eller personerna? Eller miljön kanske? Så tänkte jag. Men vilken miljö? Malmö, där jag arbetar (som bibliotekarie), eller Lund, där jag bor. Eller varför inte Åhus, där vi bor på sommaren. Problemet är att i Åhus händer ju inte så mycket…

Åhus 3

Från Åhus museum försvinner en fantastisk silverskatt, precis innan utställningen ska invigas.

– Det behövs någon som kommer utifrån, funderade jag, och ser Åhus med nya ögon. En gammal dam, som är en internationellt känd privatdetektiv. Clara Dickens kan hon heta! När jag kom på namnet så visste jag att det skulle bli deckare för barn. Då måste jag ha ett par barn också, för det ska det vara i barnböcker.

– Jag fantiserade om huset på Torget 21. Clara Dickens kan bo i ena halvan och ha detektivbyrå i den andra. Här finns parkeringsplatser för klienterna och en glasskiosk, som också är bra att ha nära till hands.

Dags att slå upp böckerna och börja promenera!

Så känns det när Suzanne Mortensen tar mig med på en guidad tur genom Åhus, i fiktion och verklighet. Som om hon bok för bok öppnat pärmarna för allt fler hus och gator.

Åhus 4

Barndeckarförfattaren Suzanne Mortensen framför Aoseum, kulturhuset i Åhus. Härifrån kidnappas popsångerskan Ellas kakadua. Eller har Kirre, som han heter, bara tagit en flygtur?

I huset bredvid Dickens detektivbyrå har Katinka sitt konstgalleri. En stor tillgång för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus. Snett över Torget ligger museet, därifrån försvinner en silverskatt (i boken Silverskatten).

Vi går till kulturhuset Aoseum. som förekommer i ”Papegojmysteriet”. Medan popstjärnskottet Ella står på scen och sjunger så försvinner hennes vita kadadua. Bara flugit en sväng eller har Kirre, som den heter, blivit kidnappad?

Vi går längs Köpmannagatan med Nya Conditoriet, som med sina citronmuffins är ett favoritställe för detektiverna.

Trädet mitt emot fiket, påpekar Suzanne, har en viktig funktion i ”Papegojmysteriet”. En lösensumma hängs upp i trädet och detektiverna sitter på fiket och spanar.

Åhus 5 B

Nya Conditoriet är ett favoritställe för Clara Dickens och hennes unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante. De dricker té och saft och smaskar på citronmuffins.

Vi passerar turistbyrån-biblioteket-polisen (så fiffigt ordnat är det i Åhus, alla tre i ett, både i böcker och verklighet. Där inne finns Svanas och Svantes mamma. Hon är bibliotekarie.

Sen går vi in på antikvariatet och jag presenteras för en romanperson. Hon heter Sanne och driver antikvariat pslinden tillsammans med sin man Peo. De förekommer på sidan 85 i ”Silverskatten”.

Ber du om tillåtelse innan du använder något hus eller någon person i dina böcker?

– Både när det gäller människor och om det ska hända något speciellt i huset så frågar jag. Ingen har tackat nej.

Åhus 7

En livs levande romanperson, Sanne på antikvariatet i Åhus, tillsammans med författaren Suzanne Mortensen.

Vi fortsätter neråt hamnen och passerar vandrarhemmet (både hem och föreståndare finns med i ”Juvelkuppen”) och slottsruinen (”Silverskatten”). Vid hamnkajen ligger ”Glassbåten”, alltid lika viktig. I ”Stoppa ficktjuvarna!” flyttar Suzanne Mortensen på alla båtarna i hamnen och utlyser en fisketävling – Vem fångar Gästisgäddan, även känd som Monsterfisken.

– Där, säger Suzanne och pekar på en sten vid Åhus Gästgifvaregård, stod turistchefen och sköt startskottet för fisketävlingen. Som Anders vann, tillägger hon. Det blev han väldigt glad för.

Anders, som i boken har efternamnet Rosén men annars heter Mortensen, är gift med Suzanne. Han är också lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Åhus 8

Den lilla kvarvarande slottsruinen i Åhus förekommer i boken ”Silverskatten”.

Vår guidade tur genom Clara Dickens-deckarna slutar där den började, vid detektivbyrån på Torget.

– När jag började skriva fanns ingenting i den del av huset där jag placerade detektivbyrån. Nu har husets sondotter öppnat en affär för handgjorda brevpapper och anteckningsböcker. Titta! säger Suzanne.

Och jag tittar i fönstret. Där finns minsann några anteckningsböcker på vilka det står: Dickens detektivbyrå.

Bengt Eriksson
Skrivet till Kvällsposten 2011

Åhus 9

Glassbåten nere i Åhus hamn förekommer hela tiden, både i fiktionen och verkligheten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med ”Londonmysteriet” (B Wahlströms), där Clara Dickens och hennes unga medhjälpare Svana och Svante reser till London, avslutas serien om Dickens detektivbyrå i Åhus.

Fast Suzanne Mortensen fortsätter att skriva minideckare i stil med ”Åhusmysteriet”, som barndeckarläsare i sommar kan hämta gratis på turistbyrån för att sen gå runt i Åhus och spana efter svar på frågor i texten.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2013

Samtliga titlar i Suzanne Mortensens barndeckare om Clara Dickens, spårhunden Safir och de unga detektivmedhjälparna Svana och Svante (med omslag och tecknad karta över Åhus av Kristina Grundström):

GlassbilenGlassbilen som försvann
Stoppa ficktjuvarna!
Silverskatten
Juvelkuppen
Papegojmysteriet
Hemlig last
Londonmysteriet (alla B. Wahlströms förlag)

Hemsida för Dickens detektivbyrå.

Liten rapport om vad som varit och är på gång för Deckarlogg

Jag lever ett stilla Coronaliv
mellan Ica och apoteket 
tar ibland också en sväng till Systemet

eller hur den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti skulle ha diktat om han bott på Storgatan i Vollsjö.

Här följer en rapport om en del som Deckarlogg har gjort, annat som inte hunnits med ännu och sånt som ska göras…

Några deckare från och om Japan har jag läst tidigare – som Natsuo Kirino (om och från) och David Peace (om). Nu har jag – snart – också tagit mig igenom thrillern/polisromanen ”642″ av Hideo Yokoyama.

Jag själv litenNej, inte i betydelsen svårt och ovilligt utan för att det är en lång roman: 619 sidor (i översättning av Yukiko Duke och utgiven av Ersatz – undrar om något annat svenskt förlag hade vågat sig på en så lång japansk deckare och/eller krimi?).

Har läst i etapper och är snart klar nu – sen blir det recension.

Karin Alfredssons ”Roger och Rebecca” (Bokfabriken) har jag recenserat åt Gota Medias tidningar så det kommer en recension i bl a Borås Tidning och även här med tiden. Tills vidare ska jag bara skriva att jag undrar om inte Alfredsson är ännu bättre när hon inte skriver deckare?

Som här: ett slags, tja, känn hela livet-roman.

Kristina Ohlssons ”Mysteriet på Ödeborgen” (Bonnier Carlsen) tänkte jag recensera nu i eftermiddag åt Opsis Barnkultur. Gillar Ohlssons barndeckare, tycker att hon är bättre som barn- än vuxendeckaförfattare. Ursäkta, det var kanske fräckt uttryckt, men faktiskt.

Recensionen av den nya barndeckaren kommer också på Deckarlogg – framöver. I helgen är det sen dags för läsning av ytterligare tre svenska deckar/krimi/spänningsdebutanter. Amen, slutar de aldrig att debutera!

Om nu ”Bakvatten” (Norstedts) av Maria Broberg är en krimi? I alla fall spänningsfylld, har jag bläddrat och sett. En nästan-krimi? Eller en Västerbottensnoir. Det händer att det pratas på dialekt, har jag också sett. Verkar ligga i tiden.

En annan debutant är Maria Grund med ”Dödssynden” (Modernista). Miljö: en ö på Sveriges ostkust. Först ett självmord och sen ett mord eller om självmordet också var mord, utredningen sköts av kriminalkommissarien Sanna Berling med kollegan Eir Pedersen.

Kul att Modernista fortsätter att ge ut, för så verkar det vara, handplockade debutanter.

I Roger Svedbergs ”Carmensyndromet” (Mormor) mördas den kvinnliga chefen för Stockholmsoperan – samtidigt som mordet sker i den fjärde akten av operan ”Carmen”. Mördaren ska till och med ha citerat en replik ur ”Carmen”.

Yngve Malmgren på Norrmalmspolisen i Stockholm leder utredningen. Var rätt längesen jag läste en deckare från förlaget Mormor, nu har just detta förlag gett ut flera stycken nya deckare.

Sånt är alltid extra intressant, hur förlag väljer utgivning. Ja, det var lite av vad Deckarlogg haft och har för sig. Vad gör du? Läser nåt spännande och kul?

Bengt Eriksson

Är det för sent, är det för sent

Min första deckarrecension skrev jag för så längesen som 1969. Eller recension och recension, det var nånslags samlingsrecension i Dagens Nyheter av pseudonymen Sivar Ahlruds hela ungdomsserie med Tvillingdeckare. (Mycket fina miljöskildringar från Stockholm!)

Och sen har jag fortsatt att bevaka och recensera deckare, ibland mer och fler, ibland sporadiskt. Så tänkte att jag på Deckarlogg då och då ska lägga ut en ”gammal” recension av en ”gammal” deckare. För blir en roman, deckare eller inte, någonsin gammal – om romanen stått sig, om deckaren fortfarande är bra?

Nej. Bra förblir bra för evigt. Så här följer en äldre recension av en äldre roman, deckare eller inte, med uppmaningen: Glöm inte deckar/litteraturhistorien, läs ibland också en äldre roman/deckare! Eller krimi, så hade jag nog idag kallat romanen…

***

Tim Krabbé
Grottan
Övers: Annika Johansson
(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Tim KrabbeHolländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte. Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman.

”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen”(1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. (Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså verkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, den senare redan då en odåga, blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv. ”Grottan”är en berättelse om livslögner: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod.

Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent.

Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 1996

Tvillingdetektiverna Petrini på nytt äventyr

Mårten Sandén
Petrinideckarna
Trollkarlarna
(Rabén & Sjögren)

Oj, en ny Petrinideckare! Den var efterlängtad, för det känns längesen. Men det är faktiskt, upptäcker jag, bara de senaste åren som Mårten Sandén hoppat över ett och annat skrivarår i sin ungdomsdeckarserie med samlingsnamnet Petrinideckarna.

Den första titeln gavs ut 1999 och sen dess har det – nästan – kommit en ny bok per år. Trollkarlarna, nytillskottet för i år, alltså jubileumsåret 2019, är den artonde titeln i serien.

Sitt namn fick Petrinideckarna dels efter tvillingarna Petra och Peter Petrini, nu väl 13 år, som med kompisen Lucy är de unga detektiverna, och dels efter Tvillingdetektiverna, den ännu längre serien med ungdomsdeckare som författarpseudonymen Sivar Ahlrud skrev från mitten av 1940- och in på 70-talet.

Måten Sanden TrollkarlarnaSom ung läste Mårten Sandén, berättade han i en intervju, såväl Tvillingdetektiverna som andra ungdomsdeckare, främst Femböckerna av Enid Blyton och Osynliga klubben av Gunnel Linde. Han började skriva Petrinideckarna för att han tyckte det var kul att ”försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare”.

Man kunde säga att han byggt en litterär bro mellan så kallat ”finare” ungdomsdeckare, till exempel Mästerdetektiven Blomkvist av Astrid Lindgren, och så kallat ”dåliga”, som de snabbproducerade Tvillingdetektiverna.

Vilket Sandén kommenterade i intervjun: ”Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla. Ivar Ahlstedt (ena halvan av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage – med autentiska miljöer – om Stockholm på 50-talet.”

Miljön för Petrinideckarna är oftast Lund. Med omnejd, kan tilläggas. Familjen Petrini flyttade till Lund från New York, där Petra och Peter föddes. En titel i serien gjorde en avstickare dit, en annan utspelar sig i Stockholm (omslaget med tvillingarna Petrini i tunnelbanan är en hommage till Tvillingdetektiverna) och några gånger sker det spännande ute på Österlen.

Bäst blir Petrinideckarna, tycker jag och tydligen fler med mig, när miljön består av Lunds så autentiska gator, platser och hus att turistbyrån ordnat stadsvandringar. Den nya boken ”Trollkarlarna” börjar i Lund, utanför Gleerups bokhandel vid Stortorget, för att fortsätta i en fiktiv konsthall någonstans bortåt Österlen mellan de likaså fiktiva slotten Tornåsa och Mörkafors. (Bägge förekom i en tidigare Petrinideckare.)

Familjen Petrini är väl kanske inte så speciellt annorlunda idag, låt säga att familjen är modern. Nu har pappa åkt på jobbresa till Botswana och mamma Leah jobbar för fullt med att iordningställa den utställning som ska inviga Jan-Olof Wallers nystartade konsthall där ute på Österlen.

Även Rebecka, storasyster i Petrinifamiljen, och kollegan Omar kommer hit från USA för att se till att Wallers konsthall får ett pålitligt säkerhetssystem.

Det börjar med att Hemliga ögat, som Petra, Peter och Lucy kallar sig när de blir detektiver, upptäcker ficktjuveri på stan i Lund. Främst är det förstås Petra, som lägger märke till det. Hon är mest – ja, ständigt – intresserad av att vara detektiv, också mest våghalsig och smart.

Spåren leder till Enigma, en grupp trollkarlar. Enigma uppträder på företagsfester och efter föreställningarna är det något som har försvunnit från företaget, det trollas bort lika med stjäls. Men hur bär de kombinerade trollkarlarna/tjuvarna sig åt? Så engageras Enigma för en trolleriföreställning på Wallers konsthall…

Med i utredandet finns som vanligt också kriminalkommissarien Olle. Ju fler deckargåtor som Hemliga ögat hjälpt till med desto bättre vänner har den unga privatdetektivbyrån blivit med honom. ”Trollkarlarna” är ett både efterlängtat och välkommet nytt bidrag till Petrinideckarna.

Som alltid välskrivet och välberättat, underhållande, rätt mysigt och lite spännande, men inte den mest kluriga och fyndiga titeln i serien.

Mårten Sandén fortsätter att balansera mellan och förena Kalle Blomkvist och Tvillingdetektiverna, Astrid Lindgren och Sivar Ahlrud. Det gör han bra, varje gång. Så bra att jag gärna ser och läser ännu en ny Petrinideckare redan nästa år, mycket gärna hemma i Lund.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur

Julaftonsgåtor i Valleby

Finns det – efter Åke Holmberg med Ture Sventon och Sivar Ahlrud med Tvillingdetektiverna – någon och något som skrivit sig in så definitivt i den svenska barn- och ungdomsdeckarhistorien som Martin Widmarks – och förstås också Helena Willis – böcker om ”LasseMajas Detektivbyrå”?

Vet ingen, i alla fall. Tror inte det. Om du har förslag på några barn- och ungdomsdeckare efter Holmberg och Ahlrud som kommer att gå till historien och bli eviga – så meddela! (Ja, Kalle Blomkvist-deckarna Astrid Lindgren är ju också klassiker men mer som myten om kalleblomvistare än som fortfarande lästa ungdomsböcker, väl?)

Räknar jag rätt har – det började med ”Diamantmysteriet” (2002) – Widmark skrivit och Willis tecknat tjugoåtta stycken LasseMaja-deckare. I själva huvudserien alltså, det finns dessutom ett antal extraböcker vid sidan om. Plus filmerna. Svårt att hålla koll på allt och alla.

LasseMajaTill exempel nu i dagarna kom ”Jul i Valleby. Det stora strömavbrottet” (Bonnier Carlsen) som väl ska fungera som julläsning för unga. LasseMajas Detektivbyrå står inför ännu en gåta och ett fall – se titeln, händelsen  inträffar mitt på självaste julafton – men dessutom kan de unga läsarna (och i mitt fall äldre läsaren) hjälpa detektivbyrån.  (Nästan) varje uppslag avslutas med något att klura på: en gåta med en ledtråd.

Två unga detektiver, Lasse och Maja, är ju ingen märkvärdig idé. Men det handlar inte om det utan om hur. Hur Martin Widmark berättar och Helena Willis illustrerar, hur de tillsammans skapar en stämning att tycka om och vilja vara med i. Hur varje bok, uppslag och sida blir en biljett till Valleby, där LasseMaja Detektivbyrå verkar.

Läsaren reser dit med böckerna. Är med, på plats. Till detta bidrag den karta, som finns i varje bok,  över Valleby, torget och husen, kyrkan, cafét, stationen, posten, hotellet, biografen och så vidare, som väl utökas pö om pö (eller är det jag som hoppat över nån bok?). Och förresten…

… så har jag alltid – ända sen jag satt på cafét vid Enskede torg söder om Söder i Stockholm nångång när de första böckerna hade kommit och tittade ut över torget, då slog det mig och sen dess har jag trott det, att Widmark/Willis faktiskt utgått från det lilla torget i Enskede när Valleby skapades. Nånting med torget och gatorna runt om, gatornas sträckning och den där kyrkan, där den ligger, som får mig att tro eller inbilla mig det.

Nej, säg inte om det stämmer eller inte. Låt mig fortsätta att tro så.

Faktiskt har jag inte läst just ”Det stora strömavbrottet” ännu, skriver innan jag läst, för läsa ska jag göra i självaste julaftonsfriden, om jag säger. Det står en lång rad med LasseMaja-deckare i min hylla och nu väntar jag på att Lukas, vårt senaste barnbarn, ska bli något år äldre så ska han få allihop. Att lyssna på när hans pappa läser för honom, först, och sen läsa själv.

Dessa blivande klassiker bland svenska barn- och ungdomsdeckare. Samtliga böcker i huvudserien finns numera återutgivna – i färg. Som teckningarna ska vara förstås. Förstår inte vem som kunde komma på idén att illustrationerna skulle vara i svartvitt (ekonomi?), som de var i början. Också de tidiga teckningarna har nu fått färg och böckerna har alltså återutgivits.

Som de och det ska vara.

Bengt Eriksson

 

Tvillingdetektiverna i Lund

Ska just idag ställa mig och skriva om ”Trollkarlarna”, årets nya titel i Mårten Sandéns ungdomsserie ”Petrinideckarna”, för Opsis Barnkultur.

Syskonen Petra och Peter Petrini samt deras kompis Lucy, ungdomsprivatdetektiver i mestadels Lund, har jag följt  sen starten. Det är arton titlar sen. ”Gömstället”, första titeln i serien, kom för tjugo sen, 1999.

Vad jag tycker om den nya och senaste får ni läsa i Opsis (eller här på deckarloggen) nån gång framöver). Men omskrivandet/recenserande av den nya Petrinideckaren fick mig att ta fram följande intervju jag gjorde med Mårten Sandén för… ja, längesen det också nu.

***

Mårten Sandén är i Stockholm några dagar i veckan. Där har han sitt ena jobb: han gör låtar (helst country men oftast pop) tillsammans med olika låtskrivarkolleger. På skiva kan låtarna höras med bland andra Jivin´ Jake, Wizex, Joyride, Charlotte Nilsson och Alcazar.

Sitt andra jobb sköter Mårten Sandén under resorna tur och retur mellan Lund och Stockholm: han skriver ungdomsdeckare med tvillingarna Peter och Petra Petrini som problemlösare. Den första, ”Gömstället”, kom 1999 och har sålt cirka 25 000 exemplar. Nu i våras kom den senaste och sjätte, som heter ”Skatan”.

– Resan tar fyra timmar. Lika länge räcker batteriet i datorn. Det har passat mig bra att skriva på tåget.

Att de unga detektiverna är tvillingar och att bokserien försetts med vinjetten ”Petrinideckarna” får en att ana varifrån inspirationen kan ha kommit. Jodå, det stämmer.

– Som barn läste jag, intygar Mårten, Osynliga klubben av Gunnel Linde, Femböckerna av Enid Blyton och förstås Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Och som författare är det kul att försöka utveckla och modernisera den här sortens ungdomsdeckare för en ny generation unga läsare.

Oavsett om de skrivs för äldre eller yngre så brukar serieromaner – alltså en serie böcker där samma personer och miljöer återkommer – vara lika älskade av läsarna som  hatade av kritikerna.

Mårten Sandén Foto Christian Saltas

Mårten Sandén. Foto: Christian Saltas.

– Några av de här böckerna skrevs säkert väldigt fort. Men de är skrivna med gott humör och mycket humor. Och både Femböckerna och särskilt Tvillingdetektiverna kunde vara mycket stämningsfulla.

– Ivar Ahlstedt (hälften av pseudonymen Sivar Ahlrud) var en bra författare. Böckerna om Tvillingdetektiverna blev högkvalitativa reportage om Stockholm på 50-talet. Miljöerna var autentiska. Man kan fortfarande promenera i Stockholm med böckerna som guide.

– Det finns många fördelar med att skriva serieböcker. Man kan utveckla personerna och bygga upp en värld under loppet av några böcker.

Också Mårten Sandéns ungdomsdeckare utspelar sig i autentiska miljöer. I böckerna finns dessutom en karta över Lund där läsarna till exempel kan se var tvillingarna Peter och Petra bor (på Lilla Fiskargatan).

– Jag vet att läsarna vill kontrollera mig. Stämmer det som jag skriver? Det där fönstret, kan man verkligen se det därifrån?

–  Turistbyrån har faktiskt ordnat stadsvandringar. Någon museiperson går runt med en grupp barn, visar  bokmiljöerna och väver in lite av Lunds historia.

Något som skiljer Petrinideckarna från sina föregångare Tvillingdetektiverna är att Peter och Petra blir äldre. Det sägs inte rätt ut i böckerna, men visst kommer de upp i högre skolklasser och blir intresserade av ”vuxnare” saker (som kärlek)?

– Nja, i så fall är det omedvetet. Tvillingarna var i tolvårsåldern när jag började skriva om dem och de får inte bli för gamla. För jag vill fortsätta att skriva om dem.

– Men samtidigt… Har du läst John Updikes böcker om Haren? Han har skrivit fyra böcker om samma människa – på 60-, 70-, 80- och 90-talet. Att följa en person under så många år är fascinerande.

Mellan raderna kan också anas att Peter och Petra, som på omslagen har svart och lockigt hår, nog inte ser ut riktigt som alla lundabor. Själv gissade jag på afro-amerikaner eller en latin-blandning. Men det var fel.

– De kan ha lite indianblod i sig. Men de är judisk-italienska till största delen. Jag har ju alltid bott i Lund så jag tyckte det var spännande att låta några komma hit utifrån och uppleva staden med nya ögon.

– Peter och Petra kommer från New York som ju är en smältdegel av olika sorters människor. Precis som Sverige börjat bli. Tack och lov!

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2004

Ungdeckarparet Fredriksson, Lilian och Karl G

Ser att Lilian Fredriksson har dött nu också. Hennes man Karl G Fredriksson dog för några år sen.

FredrikssonJag minns deras bok om Uppsala och en bok om katter men framför allt minns jag deras stora engagemang i och betydelse för svenska ungdeckare.

Paret Fredrikssons faktabokklassiker om barn- och ungdomsdeckare. Slutsåld, gack till biblioteket!

Banbrytande är nog ordet, tråkigt att ingen på allvar fortsatt deras bevakning av deckare och annat spännande för barn och ungdom.

Jaja, vi hade sällan samma åsikter om de böcker vi läste men vad har det med något som helst att göra.

Bengt Eriksson

PS.Svenska Deckarakademins hemsida har Ulf Durling skrivit en längre minnestext om Lilian Fredriksson.

Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.inddDen här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015

 

Deckarloggbäst

Bäst i deckarhyllan just nu (mars 2019)

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
Märklig för att inte säga helgalen deckare men också rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman med utgångspunkt från den 20 februari 1980 då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – mördad? – på en Parisgata för sen att avlida på sjukhus en månad senare: gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling på samma gång.

DolanEva Dolan: ”Till det bittra slutet” (Modernista)
Fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om hatbrottspoliserna Zigic och Ferreira i den engelska staden Peterborough, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London, fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga skriftprosa som är typisk för Dolan och hennes polisserie. (Längre recension kommer.)

MeyerDeon Meyer: ”Kvinnan i den blå slängkappan” (Weyler)
Sydafrikanske deckarförfattaren Meyer är en av mina absoluta favoriter så jag är väl inte den kritiker jag borde vara när jag läser hans deckare, till exempel den här, nya korta – mer en kortroman eller långnovell än en reguljär roman – med och om polisen Bennie Griessel: som alltid en roman om Sydafrika, livet och människorna, lika mycket som en deckare och lika bra som bäggedera. (Recension kommer.)

Ulf NilssonUlf Nilsson (text) / Gitte Spee (ill.): ”Största minsta polisen!” (Bonnier Carlsen)
Nilsson – här med hjälp av illustratören Spee – är en av Sveriges både flitigaste och främsta barn- och ungdomsdeckarförfattare: det började redan på 70-talet med Hondagänget, sen följde flera serier med ungdomsdeckare från Helsingborg och numera den här – så fyndiga och så charmerande! – småbarns- och högläsningsdeckarserien om kommissarierna Gordon och Paddy på sin polisstation.

Deckarloggs red.

Svensk nu-noir

Christoffer Carlsson är – utmärkt kombination – kriminolog och deckarförfattare.

Aktuell som kriminolog genom sin medverkan i TV-programmet Veckans Brott och han blir aktuell som deckarförfattare senare i vår med romanen ”Järtecken”.  Hans första deckare efter den prisbelönta noirpolistrilogin om och med Leo Junker.

Sista delen i Junker-serien, ”Den tunna blå linjen”, utnämndes av Svenska Deckarakademin till 2017 års bästa kriminalroman. Även ungdomsnoirthrillern ”Oktober är den längsta månaden” har prisbelönts, den tilldelades Deckarakademins pris Spårhunden för 2016 års bästa barn- och ungdomsdeckare.

”Järtecken” – alltså den nya kommande – har jag förresten började tjuvläsa som förhands-pdf. Jag greps direkt, inte mer än så avslöjar jag just nu.

Har du inte upptäckt och läst Christoffer Carlssons tidigare böcker, som debuten med noirthrillern ”Fallet Vincent Franke” (2010), så gör det! Varenda bok han skrivit är högst läsvärd, bland det bästa svenska i den (under)genre som brukar sammanfattas med begreppet noir.

Eller nu-noir; (sätter ut ett ; här för att fira dagen idag = semikolondagen) så kanske Christoffer Carlssons genre skulle kunna beskrivas.

Inte minst debuten, där man kan fundera över vilken hjälp deckarförfattaren Carlsson har av kriminologen Carlsson. Så här skrev jag om debutromanen, när den kom (tidigare på erikssonskultursidor@wordpress.com)…

***

Christoffer Carlsson
Fallet Vincent Franke
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson debuterar med en kriminalroman, ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget), i den moderna, nutida form som jag tror kommer att bli allt mer vanlig.

Här finns tjyvar och poliser och även en gåta – en kriminalgåta men ännu mer en livsgåta – som eventuellt hade kunnat lösas men istället blir allt mer tilltrasslad. På sista sidan har ingenting, absolut ingenting, löst sig utan där tar det kort och snabbt slut för huvudpersonen.

Vincent Franke, så heter huvudpersonen, är morfinist och langare. Han har precis släppts ur häktet och kommer hem till sin genomsökta lägenhet i en söderförort till Stockholm.

Narkomanen Vincent är berättelsens jag, genom och kring honom utspelar sig romanen.

I ”Fallet Vincent Franke” porträtteras en intelligent ung människa som kunde ha gått – eller valt – en annan väg i livet, en narkoman av en sort som många av oss nog inte tror att narkomaner kan vara.

Med Vincent som guide blir romanen också ett porträtt av ett parallellt Stockholm där det vardagliga kriminella livet består av knarklangning, våld, organiserad brottslighet, trafficking…

En stämning av… ja, verklig noir. Intressant också att författaren Christoffer Carlsson studerar till kriminolog. Hur »sann« är romanen?

Inte minst har boken skrivits med ett så vackert och välutmejslat språk, som passar exakt för Vincent Franke på hans Golgatavandring.

Årets svenska debutdeckare? Ja, nästan så man vill utnämna ”Fallet Vincent Franke” till det, redan nu.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010