Ur deckarhyllan: fler italienska deckare

Vet inte hur det är men er men jag tycker det kan bli extra spännande när en deckare utspelar sig på en plats, ja, en verklig plats, där man aldrig varit förut. Varken livs levandes eller i litteraturen.

För varje land, stad och ort har sina särdrag och detta avspeglas i (kriminal)litteraturen.

Så därför: ytterligare ett par italienska deckare, lite äldre, som jag tidigare recenserat. Många missade att läsa dem, det vet jag, för så uppmärksammade blev de inte.

Men sånt går ju att reparera…

***

Det finns också likheter (nationella?) mellan ett par nya italienska deckare: ”De oskyldigas orden” (Norstedts; övers: Elisabeth Olin) av Michele Giuttari och ”På sannolika skäl” (Schibsted; övers: Ulla Trenter) av Gianrico Carofiglio.

De oskyldigas ordenDe skriver olika men ändå snarlika. Så de kanske skriver italienskt?

Bägge har en manlig huvudperson: kommissarie Michele Ferrara vid Florenspolisen (hos Giuttari) och advokat Guido Guerrieri i och kring staden Bari (hos Carofiglio). Där finns likheterna, tror jag, i de manliga personteckningarna.

Deras huvudpersoner har manlighetens hela skala: från grovt till intellektuellt, från hårt till mjukt (eller i omvändning ordning). Det är till exempel lika självklart för advokat Guerrieri att besöka en bokhandel som att slå några gatubusar på truten.

Ett autentisk skildring av den italienske mannen? En typisk italiensk kriminalkommissarie respektive advokat? Eller kanske åtminstone författarnas alter egon: deckarförfattaren Michele Giuttari har liksom sin romanhjälte varit kommissarie vid Florenspolisen och deckarförfattaren Gianrico Carofiglio är anti-maffiaåklagare i Bari. Det kan man hålla i minnet, även vad gäller kriminalintrigerna.

Som också är likartade och hemska. Och inte specifikt italienska utan allmängiltiga, tyvärr, eller varför inte henningmankellska? I bägge romanerna har två ungdomar, ja, barn, hittats döda: en ung, nerknarkad flicka, 13 kanske 14 år, i en skog utanför Scandicci i Florens, och en liten pojke, 9 år, på en av stränderna vid Bari.

Samma sorgsna budskap och tema: Hur kan något sådant hända?  Hur kan ett samhälle, det italienska såväl som det svenska, avhumaniseras på detta sätt.

På sannolika skälDe italienska deckarförfattarna Giuttari och Carofiglio  – liksom den svenska deckarförfattaren Henning Mankell – skildrar ett hemland på väg att gå förlorat. Kommissarie Ferrara och advokat Guerrerio – liksom kommissarie Kurt Wallander – engagerar sig så starkt att det görs vad som behövs, också om de måste gå emot överornade och kolleger och göra sig impopulära.

Det specifikt italienska är att maffian verkar vara ständigt närvarande i Italien, lite mindre i Bari (åtminstone i den här romanen) men desto mer i Florens. Intressant också att invandring med det åtföljande rasism skrivs in i böckerna som en naturlig del av det moderna Italien.

Michele Giuttari skriver rakt och sakligt. Hans polisroman ger sken av att vara dokumentär. Gianrico Carofiglio skriver mångordigt och jargongaktigt, särskilt när han i romanens första del presenterar sin huvudperson. Men så fort advokaten tar sig an försvaret av den misstänkte mördaren, en invandrad gatuförsäljare från Senegal, utvecklar sig romanen till en spännande domstolsdeckare.

Dessutom har bägge skrivit intressanta mansromaner. Tycker jag, som man. Vad tycker kvinnliga deckarläsare?

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Mord och martinisRemvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

judaskyssen”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

VintereldAnders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Motiv X”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Risk och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

En helt vanlig familjMattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

EsterOlsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

malmomord”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Edvardsson En helt vanlig familjSen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson

 

Så att mitt hjärta svider

Fick precis Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Gänget” i postboxen. Ska strax läsas och lär väl återkomma om den…

Men i väntan på detta så tog jag fram min recension av hennes förra spänningsroman, som kom för ett par år sen. Om ni läser recensionen nedan så förstår ni att jag genast kastade mig över hennes nya…

*

Katarina Wennstam
Skymningsflickan
(Albert Bonniers)

”Skymningsflickan”, som titeln på Katarina Wennstams nya spänningsroman syftar på, heter Molly och är tonåring, bosatt med sin pappa i samma lägenhetshus som Charlotta Lugn, sjukskriven kommissarie.

På nätterna skriker Molly så det hörs i hela huset, hennes armar är fulla av ärr, när hon i skymningen ibland lämnar huset brukar Molly och Charlotta mötas.

Wennstam SkymningsflickanWennstam varvar så många personer och små bitar av händelser att det borde vara omöjligt att hänga med. Fast det gör man: varje person blir tydlig och klar; berättelsen växer till en sammanhängande och rent förskräcklig helhet.

Wennstam får mig som alltid att tro att hon gjort ett samhällsreportage, skildrat verkligheten som den är. Mitt hjärta svider, så urförbannad jag blir.

Det handlar om ungdomars liv, vuxnas förhållande till barn, ungdomars behandling av varann. Och som djävulens epicentrum: våldtäkt och hur rättssystemet behandlar våldtäktsoffer.

Observera att Wennstam inte har skrivit en hämndroman utan en väl avvägd kriminalberättelse, där förstörda liv och livsbejakande krav på hämnd vägs mot polisutredningar, svensk lag och domstolars beslut, som i en demokrati förstås måste bygga på bevis.

Så är två tredjedelar av ”Skymningsflickan”. Men när Charlotta Lugn återgår till sitt arbete som polis och advokaten Shirin Nouri, tidigare Sundin, återupptar våldtäktsfallet – då övergår verkligheten till fiktion.

”Skymningsflickan” blir som en vanlig polisroman och rättegångsthriller.

Det var snöpligt. Slutet är ju nästan lyckligt.

Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar, 2015)

2016 års två bästa deckare gånger två

Ett tag nu har det strulat så pass med det där som kallas livet att jag insett att min sedvanliga genomgång av deckaråret nog inte hinner bli klar förrän till midsommar. Och det går ju inte för sig.

Så jag har tvingats ta det drastiska, tycker jag själv, beslutet att ställa in deckarsårgenomgången 2016. Nog är det lite trist men så måste det bli. Får komma igen med nya krafter när ännu ett deckarår har gått.

Som viss kompensation tänkte jag göra ett antal nedslag i fjolårets deckarutgivning, skriva ihop några kortare notiser om vad som tilldrog sig. Och jag börjar förstås med 2016 års bästa deckare/krimi/spänningsromaner – i form av 2 gånger 2.

Svenska Deckarakademins val

persson-gMalin Persson Giolitos ”Störst av allt” (Wahlström & Widstrand) och Ray Celestins ”Yxmannen” (Kalla Kulor; övers: Hanna Williamsson) utsågs av Svenska Deckarakademins ledamöter till 2016 års bästa svenska respektive bästa översatta deckare.

”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk.” Så – exakt och precist – motiverades valet av Persson Giolito. ”Om celestin-yxmannenmord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö” var en lika träffsäker beskrivning av Celestins historiska deckare om en – autentisk – seriemördare från 1919.

Ja, jag instämmer. Jag håller med. Högst läsvärda, bägge två.

Och det är ovanligt – att Deckarakademin och jag är ense om vilka deckare som är bäst.

Deckarloggs alternativa deckarval

Fast jag vore ju inte jag om jag ändå inte hade haft ett par andra, alternativa nomineringar till valet av 2016 års bästa deckare. Skulle inte istället, till exempel…

alsterdalTove Alsterdal – också – ha varit värd att få ”Vänd dig inte om” (Lind & Co) utsedd till årets bästa svenska deckare? Svar: Jo.

Alsterdal har skrivit en multiroman med mordgåtan som nav. Här ryms ett familjedrama (numera så kallad ”domestic noir”), en skildring av vad som hände med de intagna när mentalsjukhuset Beckomberga lades ner och – allra mest obehagligt – en bilresa till tiggande romers hem på en soptipp i Rumänien.

gard-sveenOch till årets bästa översatta hade väl också Gard Sveens ”Den siste pilgrimen” (Lind & Co; övers: Per Olaisen) kunnat utses? Svar: Jodå, det med.

Även norrmannen Sveen har skrivit ett par romaner inom samma omslag: en nutida polisroman blir en historisk roman om andra världskriget, nazism och ockupation.

Miljön är främst Oslo och Norge men även Sverige. Tiden som var kastar sin skugga in i nutiden, Deckarlogg 2genom generationerna.

Bengt Eriksson