Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Det finns så mycket jag uppskattar med Michael Connelly som deckarförfattare att det är svårt att veta vad jag ska nämna först.
Men – som att miljön, allra oftast Los Angeles, är den egentliga och återkommande huvudpersonen. Los Angeles är platsen han skildrar: trädgårdshelvetet Los Angeles. Den plats han befolkar med människor, snarare än personer och karaktärer, platsen han levande- och dödliggör med händelser.
Connelly öppnar pärmarna till var och en av sina romaner och släpper in Los Angeles. Detta innebär också att personer, ja, människor från en av hans romaner eller romanserier plötsligt kan stiga in och möta en annan person, ja, människa från en annan av hans romanserier.
Det gillar jag mycket. Till exempel, ett enda eller två exempel, när Connelly efter den långa raden polisromaner med Harry Bosch som kriminalpolis och huvudperson bröt av med att börja på en ny, trodde man, serie polisromaner om en yngre, kvinnlig polis som jobbar i samma miljöer och på samma polisstation i Hollywood där Bosch tidigare arbetade (före pensionen).
Han skrev först polisromanen ”The Late Show” / ”Nattskiftet” (2017 / 2018) med och om – och enbart – nattkriminalpolisen Renée Ballard men redan i nästa Ballard-titel, ”Dark Sacred Night” / ”Mörk och helig natt” (2018 /2019) släppte han också in Harry Bosch.
Det blev en dubbeldeckare där läsaren fick följa bägge två. Parallellt – ja, i viss mån – även om parallellt berättande har en annan betydelse eller ingen annan alls när det gäller Michael Connelly.
Även den nu aktuella, senaste romanen som översatts, ”The Night Fire” / ”En eld i natten” (2019/2020), är en dubbeldeckare med både Ballard och Bosch. Dessutom både en polisroman och noir- eller hårdkokt privatdeckare, eftersom Harry Bosch nu inte på något sätt arbetar åt polisen.
(Det bör tilläggas att Renée Ballard och Harry Bosch långt ifrån är de enda människor, personer, karaktärer som besöker varandras romaner med Connelly som introduktör. Journalisten Jack McEvoy, lite av Michael Connellys alter ego som kriminalreporter, är en annan och främst gäller det förstås limousineadvokaten Mickey Haller, som efter att ha presenterats i en egen advokatserie nu återfinns i de flesta romaner där Harry Bosch är med. Till exempel ”En eld i natten”, alltså den nya deckaren med Ballard, Bosch och Haller.)
”En eld i natten” skulle nästa kunna beskrivas som en idéplacerad polisroman och deckare. Till att börja med använder Connelly alltså sitt eget sätt att berätta parallellt. Allt som sker, sker i nutid. Detta trots att både Ballard och Bosch är huvudpersoner, som berättar omväxlande, för intrigen framåt var för sig, för att ibland mötas.
Ballard och Bosch arbetar med sitt – samtidigt som de då och då i berättelsen arbetar tillsammans. Jag tror också att man kan säga att det här, på sätt och vis i alla fall, är en bok om kvinnor: om en kvinnlig Los Angeles-polis men också en kvinnlig förövare, mer ska jag inte avslöja. Dessutom, även detta har väl märkts, arbetar Connelly med olika genrer – polisroman, noirdeckare och advokat/rättegångsdeckare – inom samma pärmar, förenar dem i samma roman.
Det börjar med att Harry Bosch är med på begravningen av en äldre kollega, som var mentor till Bosch som nybörjarpolis. Den dödes änka överräcker en tjugo år gammal mordbok som hennes make, den äldre kriminalpolisen, sparat under alla dessa år. Varför?
Mordboken gäller ett ouppklarat fall – ett mord på ung man för alltså tjugo år sen. Connelly vill hedra sin mentor genom att försöka lösa mordet. Men…. Varför har den äldre polisen egentligen sparat mordboken? För att komma in i det polishus, där han numera inte hör hemma, tar Harry Bosch kontakt med Renée Ballard.
Samtidigt med detta arbetar Bosch åt advokaten Haller, förresten hans halvbror, det vill säga åt motståndarsidan, dessa advokater som får skyldiga att gå fria. Och Ballard fortsätter att arbeta natt med det som sker i Los Angeles nattetid. Allt detta ska Michael Connelly undan för undan knyta ihop utan att det knappt märks, liksom helt logiskt, det bara blir så.
Oavsett om Bosch arbetar privat eller Ballard arbetar polisiärt är ”En eld i natten” som en lärobok i procedurskolan. Bägge arbetar långsamt och logiskt, arbetet tar den tid det tar. Och Connelly berättar, känns det som, i den tid det tar för Bosch och Ballard.
Långsamt och metodiskt, för såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – med stark dramatisk nerv. Connelly får själva metodiken att bli spännande. Dessutom handskas han betydligt bättre med upplösningen den här gången, än i den förra Ballard-Bosch-deckaren ”Mörk och helig natt”.
Ja, det är ju som om han driver med kritikerna, med oss som klagade över att han förra gången lät allting sluta som deckare ”ska” sluta idag – med en actionfylld upplösning. Här räknar jag till inte mindre än tre säger tre upplösningar med mindre av action men ändå action varje gång.
Det är riktigt smart gjort. Skrivtekniskt har Michael Connelly blivit en av de allra skickligaste deckarförfattarna. Som polisromanförfattare överträffas han idag av – ingen!
Bengt Eriksson
Deckarlogg 
Kommentera