Bästa skärgårdsmordet hittills

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
Uppl: Gunilla Leining
(Björnlunds förlag)

Inleder också denna recension som jag inledde min recension av ”Mentorn”, den förra titeln i deckarserien ”Skärgårdsmorden”:

Ska Louise Björnlund bli nästa i raden av egenutgivande svenska deckarförfattare att tas över av ett förlag, större eller mindre? Det skulle inte förvåna mig. Om hon nu vill, det är ju inte säkert. Å andra sidan förstår jag inte hur hon kan få ekonomi i att ge ut sina deckare som originalpocket…

Tillägg: Jo, det måste vara så att hon inte vill. Det måste vara egenutgivna som hon vill ha sina böcker. Sköta allt själv, behålla kontrollen. Tidigare kom ljudböckerna på ett annat, traditionellt förlag och hon gav själv ut pappersböckerna. Nu svarar Björnlunds förlag, alltså hennes eget, för både pappers- och ljudböcker.

Men papperspocket, inte ens storformat? Nej, fattar inte hur Louise Björnlund får sin bokutgivning att gå ihop.

”Dödsängeln” är nummer 4 i serien ”Skärgårdsmorden”. Och den bästa hittills. Björnlund skriver snabbare och rappare, tempot i intrigen och berättandet går igång fortare och hålls uppe än bättre än tidigare. Samtidigt som hon hinner att få med såväl person- som miljöteckningar.

Miljöerna, som är hennes grej. Ja, det anges redan i seriens namn, alltså ”Skärgårdsmorden”. Som i Stockholms skärgård, bör påpekas. Från norr till söder: från Sandhamn till Utö, när hennes nya deckare spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Simma och springa mellan och över 26 öar i Stockholms skärgård. Spektaklet (ursäkta ordbruket, det är mitt) finns inte blott i Björnlunds fiktion utan till råga på allt också i verkligheten.

Huvudpersonen heter som alltid Kina Bergsmed, annars skärgårdsguide men nu har hon fått i uppdrag att delta i säkerhetsteamet under nämnda Ötillö. Också Björnlunds återkommande Södertörnspoliser, bland dem Kinas kompis Biggan, finns med.

Det kriminella handlar den här gången om konststölder och, givetvis, ett mord som sker under VM i swimrun / Ötillö. Fast nu gick jag händelserna i förväg, en av deltagarna i Ötillö försvinner och ska hittas… Sjöpolisen tillkallas.

Som jag skrev tidigare, fyran är bäst hittills. Miljöer, kriminalitet och privatliv fogas ihop och blandas ännu smidigare och bättre. Jag har läst betydligt sämre deckare som getts ut av traditionella eller till och med de största förlagen.

Ändå måste jag också sluta som förra gången. Jag förmodar att Louise Björnlund använt sig av en redaktör eller lektör? Råd: byt hen. Inte mycket den här gången men när det mesta är så spännande och bra syns ju små små små skavanker mer tydligt. En skicklig redaktör hade kunnat påpeka ett par saker.

Men framför allt behövs bättre korrläsning. Ibland saknas eller dubbleras ord, det är synd, extra synd när tempot och berättande är så uppdrivet och bra. Det blir ett hinder, som en vattengrav vid läsningen. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag önskar att Louise Björnlunds lät sig plockas upp av ett riktigt bra förlag som kunde står för den allra sista finputsen. Det förtjänar både hon och deckarläsarna. Men nu blev jag så där onödigt negativ igen. ”Dödsängeln” är en klart läsvärd svensk deckare och Louise Björnlund en deckarförfattare som är värd att upptäckas, om du inte redan gjort det.

”Dödsängeln” finns alltså även som ljudbok på strömningstjänsterna.

Bengt Eriksson

Ödesdigert, nervspännande och briljant på fjället

Ulf Kvensler
Sarek
Uppl: Mirja Turestedt
(Albert Bonniers)

Åh så bra!

Jag riktigt njuter av att lyssna på ”Sarek”. Miljöerna, karaktärerna och det dramaturgiska greppet – allt sitter som det ska. Det är nervigt spännande in i det sista.

Tre vänner som känner varandra sedan de studerat i Uppsala ska genomföra sin traditionsenliga fjällvandring. Men den här gången vill Milena bjuda med sin nya pojkvän Jacob .

Anna och Henrik tvekar men låter honom följa med. Tanken är att de ska vandra Kungsleden från Abisko till Kebnekaise men Jacob lyckas övertala dem att åka till Sarek istället.

Och precis där börjar allt gå fel.

Från småsaker som borttappade kartor till ödesdigra konflikter. Det visar sig att Jacob har mörka sidor som framträder allt mer. Det blir ett psykologiskt drama på liv och död i den hänsynslösa vildmarken.

Författaren har inte bara lyckats skapa en spännande, psykologisk thriller. Han har också satt fingret på något i vår samtid. Det elitistiska tränings- och friluftslivet som utövas av inte minst av många stockholmare.

Det duger inte att gå Kungsleden. Nej, det ska vara det värsta av det värsta.

Sarek. Jag gillar att fjällvandra men på lite enklare nivå och jag uppskattar verkligen skildringarna av fjället, forsarna, snåren och de vidunderliga vidderna. Storslaget, vackert, farligt.

Jag är med när det kalla regnet öser ner, när gasoltuben försvinner, när forsen är nära att dränka en av fjällvandrarna. Det märks att författaren känner till ämnet som han skriver om. In i minsta skavsårsplåster.

Jag brukar inte recensera in/uppläsaren. Men den här gången kan jag inte låta bli. Med Mirja Turestedts karaktäristiska röst träffar historien rakt i mellangärdet.

Det är lite radioteater över det men det blir aldrig för mycket. Tvärt om. Det är riktigt bra. Något av det bästa jag hört av en inläsare på senare tid.

Det här blir lite långt. Ursäkta. Men en sak till bara.

Utan att avslöja för mycket så använder sig författaren av ett dramaturgiskt grepp som jag bara älskar. Och han gör det med briljans. Lyssna själva så förstår ni

Det kan inte bli annat än en fullpoängare. Skulle inte förvåna mig om ”Sarek” och Ulf Kvensler belönas med en hel hög med priser. Det är både boken och författaren värda.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Imponerande webbdeckare!

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
Uppl: Mattias Linderoth
(W&W)

Jag gillar den norska författaren Jørn Lier Horst deckare om kriminalaren William Wisting. Ja, jag kan nog sträcka mig så långt och säga att det är en av de författare som jag inspireras mest av i mitt eget skrivande.

Få är så skickliga på att skapa lågintensiv spänning och smarta dialoger. Och hans senaste deckare i serien om William Wisting lever upp till förväntningarna, även om författaren gjort det ovanligt svårt för sig. Han har i princip gett sig ut på ett dramaturgiskt självmordsuppdrag.

Temat är crowdsolving och den engelska förklaringen på begreppet lyder: ”Crowdsolving is the idea that many individuals can come together to provide collective solutions to problems.” Det handlar helt enkelt om privatpersoner som löser fall tillsammans med hjälp av internet.

Mycket intressant som fenomen och som deckarstoff.

Handlingen i ”Gränslös” börjar med att polisen i Norge kontaktas av en kvinna i Australien som driver en webbsida där hon tillsammans med andra försöker lösa ett mordfall som inträffat i Spanien. Den mördade kvinnan är en väninna till henne som varit på semester.

På webbsidans forum träffas intresserade privatpersoner från hela världen som använder sina specialkunskaper för att komma närmare en lösning av fallet.

För varandra är de bara kända under olika alias. En av dem är den norska Astria. Hon driver ett bildprojekt i gruppen där hon samlar in alla bilder tagna under dagen som kvinnan mördas från den aktuella orten. Fallet kopplas ganska snabbt ihop med fler mord på unga kvinnor längs med den spanska solkusten.

William Wisting dras in i utredningen och sakta men säkert faller pusselbitarna på plats.

Det som är så imponerande men den här deckaren är att så stor del utspelar sig på webben genom olika alias. Det är inte någon som jagas i en mörk skog av en mördaren med en yxa i högsta hugg. Ändå blir det spännande. Jag vill lyssna vidare för att få reda på gåtans lösning.

I boken skildrar författaren hur webben påverkar vår vardag och vårt resande. Ska någon boka ett hotell kollar den personen givetvis Tripadvisor först. Ska en adress letas upp följer man Google maps. Bilder finns lagrade i något moln.

Det blir en ganska avslöjade spegelbild av hur beroende vi blivit av webben. Men också lite skrämmande vilka digitala spår vi lämnar efter oss.

Det är ingen rafflande spänning men författaren lyckas ro i land med sitt omöjliga projekt. Jag är djupt imponerad. Vill du lyssna på en deckare med ett lite annorlunda upplägg kan jag varmt rekommendera ”Gränslös” av Jørn Lier Horst.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Med det förflutna ständigt närvarande

Jane Harper
Överlevarna
Övers: Mattias Edvardsson
Inläsare: Niklas Engdahl
(Forum)

”Överlevarna” är den fjärde boken av den australiska författaren Jane Harper. Till skillnad från i hennes tidigare verk ”Hetta”, ”Falska vänner” och ”En förlorad man” utspelar sig inte ”Överlevarna” på Australiens fastland utan på Tasmanien, där havet är skoningslöst och tidvattnet dramatiskt, något som är en viktig ingrediens i boken.

I fokus står Kieran Elliot, en kille i trettioårsåldern som lämnade det lilla kustsamhället Evelyn Bay för ett liv i Melbourne efter en tragedi vid en kraftig storm där två män omkom, däribland Kierans storebror Finn.

Kieran själv – och många andra i Evelyn Bay – anklagar Kieran för det som hände den där dagen, men när hans pappas demens börjar bli allt allvarligare återvänder han hem tillsammans med sin sambo Mia och dottern Audrey. Kort därefter hittas en död ung kvinna på stranden, samma strand där en ung flicka försvann och aldrig återfanns samma dag som stormen rasade och tog de båda männens liv ute till havs.

Har man läst Jane Harpers tidigare verk – och det bör man ha gjort tycker jag, för hon är en riktigt bra spänningsförfattare! – tar det inte lång tid innan man känner igen sig i ”Överlevarna”.

Det förflutna är ständigt närvarande och kastar långa skuggor över nutiden, och självklart visar det sig att det vi tror inträffade den där ödesdigra dagen för tolv år sedan när så mångas liv rämnade vid århundradets storm kanske inte är vad som verkligen hände.

Det är välskrivet och medryckande, om än aldrig explosivt i skeendet. Harper skriver effektivt och hittar hela tiden nya krokar som får läsaren att vilja fortsätta läsa eller lyssna.

En rolig detalj är att det i ”Överlevarna” förekommer en författare som tidigare varit en återkommande sommargäst i Evelyn Bay men som nu tänkt bosätta sig där på riktigt. Författaren, som långtifrån framställs i enbart ljus dager, har en bakgrundshistoria som verkar påminna starkt om Harpers egen utifrån vad jag läst om henne, vilket jag tycker är skoj.

Om jag ska komma med någon kritik, så är det kanske att hon skriver utifrån en sorts formel.

Jag passade på att se filmatiseringen av hennes debutbok ”Hetta” i helgen (finns på Viaplay och biblioteksstreamingtjänsten Cineasterna under originalnamnet ”The Dry” och har Eric Bana i huvudrollen) och med de båda berättelserna i färskt minne gick det att se tydliga likheter i strukturen främst i bakgrundshistorierna.

Men hade jag inte färskat upp minnet av ”Hetta” genom att se filmen (som också var bra, men som nog hade mått bättre som tv-serie på fyra till sex avsnitt för att kunna ge bakgrundshistorien mer utrymme) hade jag nog inte ens reflekterat över det.

De svenska ljudboksversionerna av Jane Harpers böcker är samtliga inlästa av Niklas Engdahl. Jag brukar alltid gilla Engdahls inläsningar, och så även här. Som bonusinfo kan nämnas att ”Överlevarna” är översatt av författaren Mattias Edvardsson (hans första översättning!) och han gör det med den äran.

Så – ta er an ”Överlevarna”!

Daniel Åberg är författare, kulturskribent och härmed också gästrecensent på Deckarlogg. På senare år har han främst skrivit för ljudboksmarknaden med Storytel Original-serierna ”Virus” och ”Nära gränsen”. Han skriver också den lättlästa ungdomsbokserien ”Avbrottet”. Daniel Åberg är bosatt i Vittangi öster om Kiruna.

Ännu en lovande svensk deckardebutant – i den snabba bilvärlden

Ellinor Wessel
Farliga affärer
(Bookmark)

Om boken

Dyra bilar och snabba pengar.

Johan Wagner har utåt sett allt man kan önska sig: ett framgångsrikt bilhandelsföretag, ett lyxigt hus, en vacker fru och tre barn. När han en dag försvinner uppdagas även en älskarinna i den femton år yngre och drivna Emily Tranchell, anställd som regionchef på Porsche.

Inget tyder på att ett brott har begåtts, men poliskommissarien Thomas Stark blir alltmer övertygad om att något inte stämmer. Emily och Thomas förenas i sitt sökande efter den försvunne bilhandlaren, och beträder därmed en värld som står i bjärt kontrast till den svenska idyllen.

”Farliga affärer” har recenserats som ljudbok men finns också som ljud- och pappersbok.

Innan de vet ordet av har de alla förvandlats till brickor i ett farligt spel, orkestrerat av makt, pengar och internationella intressen.

”Farliga affärer” är en fängslande aktuell ekobrottsthriller som bjuder in till bilindustrins extravaganta företagarvärld.

Disa läser

Disa Östrand, skådespelare (”Känn ingen sorg”, Lyckoviken bland annat) och inläsare (Daniel Åbergs ”Virus-serie” exempelvis) står för inläsningen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Ibland tycker jag att hon gör det riktigt bra. Inlevelsen glimmar till och hon har en naturligt ganska cool stämma som delvis passar materialet men som i andra inläsningar jag lyssnat till så upplever jag att det emellanåt känns väldigt…

Mekaniskt. Bra, men ingen favorit.

Snabba bilar, snabb intrig

Det går ganska fort att dras in i handlingen. Att det hela utspelar sig inom bilindustrin tycker jag medför en riktigt trevlig extra dimension, för det är klart något utöver det vanliga.

Det är intressant och välskrivet och trots det så hinner jag i början tänka att det känns inte bara som en debut, utan även som en debut utgiven på ett mindre förlag. Beror det på kvalitén, språket eller paketering?

Jag vet inte riktigt. Men det är första intrycket, vilket dock förändras när intrigen spinner vidare. Jag tycker att boken tar sig väldigt mycket en tredjedel in.

Karaktärer

Intrigen tar sig som sagt och jag upplever att hela boken överlag lyfter efter första tredjedelen och känns mer genomtänkt och välskriven och jag tänker fler än en gång att det här känns som en lovande början på en bokserie.

Som debut kan detta ses som en imponerande start även om jag kan känna att ett proffsigt förlag som Bookmark borde tagit mer vara på innehållet.

Något jag saknar för djupare engagemang är karaktärer att investera sig i, för faktum är att bokens karaktärer och deras respektive öden inte intresserar nämnvärt, även om vissa av dem utvecklas under bokens gång. Det finns inget som verkligen sticker ut.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, har i år publlicecart av Lava Förlag. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Ljudböcker: Dialekt eller inte dialekt? (Och nej, rikssvenska finns inte.)

Det är ju jättebra att litteratur börjat diskuteras, igen och igen. Då finns ju litteraturen, om den anses värd att debatteras. Eller ska jag dra motsatt slutsats – att litteratur diskuteras när den riskerar att tyna bort?

Ljudböcker, som nu utsätts för diskussion och debatt, är däremot på motsatt väg: uppåt. Allt fler lyssnar på böcker. Ljudboksdebatten handlar, just nu, om in- och uppläsning, hur detta ska ske i betydelsen på vilken dialekt. Victor Malm i Expressen var det väl som startade allt med frågan: Varför finns det så få upplästa ljudböcker på skånska?

Det kan man undra, liksom på norrländska eller östergötska eller den dialekt som är min, från gränsen mellan Enskede och Johanneshov söder om Stockholm med Sofielundsplan som epicentrum. De flesta uppläsningar sker på ”rikssvenska”, sägs det. Vad det nu skulle vara? Lätt att konstatera i alla fall att detta ord och denna ”dialekt” kommer i plural, som rikssvenskor. Så kallat rikssvenska uppläsningar låter olika.

Just skånska verkar debatten ha snöat in på. I centrum senast är varför en roman som utspelar sig i Malmö inte skulle bli uppläst på malmöitiska. Den skånska (?!) uppläsaren ska till och med ha blivit tillsagd att läsa på ”rikssvenska”. Fast grejen var inte att boken utspelar sig i Malmö, om man ska vara noga och det ska man, eller att romanens huvudperson är uppvuxen i Malmö och rimligen talar skånska, utan att romanen är skriven i första person; i  jag-form.

Deckarloggdebattören. Foto: Birgitta Olsson

Eller för att vara extra extra noga: jag-former. Flera personer blir huvudperson i sina delar av boken. Vem av dessa huvudpersoner är huvudhuvudperson och ska styra valet av uppläsare? Ska man ha flera uppläsare, då? Till exempel när en jag-person är kvinna och en annan är man, ska det då vara en kvinnlig och en manlig uppläsare, eventuellt med olika dialekter?

Och hur gör man i dialoger – låter olika personer replikera med olika dialekt? Och för att återgå till malmöitiskan, frågan är vilken malmöitiska som romanen ska läsas upp på. Det finns så många dialekter, samhällsklassmarkerande dialekter, inom Malmö och det gäller att välja rätt om man nu ska välja skånska – nej, det räcker inte – i betydelsen malmöitiska – nej, det räcker inte heller, alltså singular – som uppläsningsspråk. Inte är det lätt, det är mitt enda svar.

Vad säger författaren? är min fråga. Veto mot uppläsare borde nog vara inskrivet i framtidens förlagsavtal. Men för övrigt har jag blott en enda åsikt, liksom ett enda svar, på detta: Uppläsaren ska vara den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga, liksom översättare från utländska till svenska ska vara bästa möjliga tillgängliga.

O m man anser att böcker från Norrland, Östergötland, Göteborg, Skåne och varje del och by  Sverige ska läsa upp på den dialekt som pratas i den miljö där romanen utspelar sig – då blir det inte lätt för någon inblandad, inklusive lyssnaren/ljudboksläsaren. Den flitigare ljudbokskonsumenten riskerar att bli knäpp i huvet av alla omkringflygande dialekter och dessutom riskerar böckerna att bli sämre upplästa, om man fokuserar på just dialekten.

Och hur gör man med översatta böcker? Aha, där kommer rikssvenskan in. Den finns inte. Nej, den finns inte. Den är ett hittepåuttal. Så jag tar det igen: Varje ljudbok ska läsas upp av den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga uppläsare. (Och sen ska uppläsaren ha rimligt betalt också, det anser nog jag är en viktigare fråga än dialekten.)

Och, får jag lust att utbrista: Det handlar om böcker, om uppläsningen av en bok. Någon annan läser en annans bok om andra personer. Nyckelord: andra och olika. Lite provocerad blir jag av att jag som lyssnare tydligen är så dum att jag inte kan till mig detta ”andra” och ”olika” om jag inte får dialektal hjälp. Återigen: Boken ska läsas upp så bra som möjligt. Detta kan inkludera dialekt. Men måste det inkludera dialekt? Nej.

PS. Det finns ju böcker som blivit upplästa på dialekter, trots att jag inte är en storkonsument av ljudböcker så har jag hört det. Har du något tips på böcker som lyfts en extra bit av en passande dialekt? Skriv och säg, ge tips på författare, bok och uppläsare…

Bengt Eriksson

Ljudboksteater om och från Dårön (del 2)

Kent Klint Engman
Toner från förr
Snuten på dårön 2
Uppläsare: Författaren
(Kung Kent förlag)

Kent Klint Engman tar oss återigen med på en tur till Dårön tillsammans med fejksnuten Knujt.

Kung Kent och dialekterna

Precis som i första boken står författaren själv för inläsningen och låt oss kort påstå att det skänker boken en, om inte fler, ytterligare dimensioner. Kent imiterar dialekter (och det riktigt bra!) och kör med inlevelse vilket gör detta till något av en ljudboksteater.

Kanske inte för alla, men jag gillar’t!

Åter till Dårön

Jag gillade första boken skarpt för dess humor och oförutsägbara galenskaper och har därav sett fram emot att återvända till Knujts märkliga värld.

Det är som en parodi på krimgenren, en deckarbuskis komplett med fulländade dialekter. Många färgstarka karaktärer passerar revy.

Jag är lika underhållen som i första boken men jag kan även här känna att man är ganska mätt på buskiskänslan och dialekterna när 12 timmar gått och det är väl inte särskilt märkligt egentligen, även om det är underhållande?

Tänk dig själv att sitta och titta på Stefan och Krister ett halvt dygn! Ingen bra liknelse med tanke på att jag själv inte uppskattar den “riktiga” typen av buskis, men ni fattar?

Det blir mäktigt och man kanske egentligen gör rätt i att dela upp en sån här lyssning med några pauser för att verkligen ta in och uppskatta allt. För det är oförutsägbart, underhållande och – återigen – inläsningen är fenomenal.

Och det är just humorn och den quirkiness som genomsyrar ”Toner från förr” jag gillar, för särskilt spännande blir kanske inte men det behövs å andra sidan inte heller.

En annan sak jag återkommande tänker är hur roligt det vore att höra nån av alla superseriösa Stefan Sauk-inläsningar i nyversion av Kent Klint Engman. Han hade passat som Truut.

Om boken

“Knujt Maxner, polisen som egentligen inte är polis har gjort sig lite mer hemmastadd på Gallbjäre, ön som ligger utanför Hälsingekusten i Nordanstig.

Det är en massa frågetecken kring hans släkts historia som han vill ha svar på, men han får annat att fokusera tankarna på. Flera fasansfulla mord inträffar där offren är mycket svårt sargade. Samtidigt sker några mystiska stölder på ön, men det som stulits har endast ett personligt värde.

Bland en sur och fördomsfull butiksägare, en udda skulptör, uppkäftiga tonåringar, en uttryckslös rättstekniker, en grisbärande spåkärring och diverse andra originella individer, försöker Knujt och hans assistenter Markel och Katta att samla information för att lösa fallen.”

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Ljuddeckarlyssnat: Kort om Lotta Luxenburg, Nick Johansson och Klara Pil

”Fångad” (Lind & Co) är Lotta Luxenburgs femte bok i deckarserien om poliserna Nick Johansson och Klara Pil.

Redan vid första boken fastnade jag för karaktärerna och deras liv. Man vill följa dem, se dem utvecklas och höra det dom söker i sina liv.

Det saknade jag lite i den här. 

Som vanligt är det en spännande och underhållande story med tidspress som har en del oförutsägbara och oväntade vändningar.

Inte den bästa i serien, men ändå bra. Men den underliggande bakgrundstorysen tror jag man finner mest utbyte av om man har läst de fyra tidigare delarna. 

Uppläsning av Maria Lyckow, som läst även de tidigare delarna.

I juni kommer del sju ut och med det spännande slutet så då kastar jag mig direkt vidare över ”Skyldig” (också Lind & Co) som är den sjätte delen i samma serie.

Beskrivning av ”Fångad”:

Arton miljoner kronor i lösensumma! Annars kommer tjugosjuårige Martin att mista livet. Och blanda under inga omständigheter in polisen.

Men den kidnappades far, fastighetsmagnaten och miljardären Peder Albrektsson, är tveksam. Det låter bara som ännu ett försök av den misslyckade sonen att pressa honom på pengar.

I all tysthet hamnar dock fallet hos kriminalkommissarie Nick Johansson och hans kollega Klara Pil, och snart tar det en allvarlig och makaber vändning. Tiden håller på att rinna ut, men hur ska man kunna finna någon när man inte ens får yppa vem det är man söker?

Anna Piippolainen, gästrecensent på Deckarlogg, är författaraspirant med mål att sätta vackra Älvkarleby och dess omnejd på Sveriges spänningskarta. Hon nöjeslyssnar på och amatörrecenserar alla böcker hon hinner, också ekonomiassistent, dragracingfru, mamma och mormor.

När alla ska vara ljudboksförfattare

När allt fler börjar lyssna på ljudböcker, istället för att läsa fysiska böcker, är det viktigt att diskutera de ersättningar som författare – och översättare? – får för strömmade böcker. Hur strömningstjänsternas ersättningsmodeller fungerar.

Risken finns att det går med ljudböcker som med strömmad musik, artister och kompositörer. Ersättningen blir så liten att de flesta upphovspersoner inte tjänar i princip någonting längre på sitt skrivande, spelande, komponerande utan måste resa ut på turné och uppträda för att få in pengar. Men är detta ens möjligt för de flesta författare?

Detta har också börjat diskuteras, senast i branschtidningen Svensk Bokhandel. I den diskussionen har det framgått att olika strömningstjänster för ljudböcker har olika ersättningsmodeller för författare/förlag. Inte minst ur konsumentsynpunkt vore det tacksamt om dessa skillnader redovisades offentligt.

Har ens Författarförbundet koll på de olika, skiftande ersättningarna? Vem förhandlar om ersättningen till författarna, gör Författarförbundet det?   

Något, också viktigt, som jag såg att nu äntligen börjat diskuteras, är själva skrivandet. Jag minns hur utställd jag blev av både författare och redaktörer när jag i början av ljudboksvågen hävdade att ljudböcker och fysiska böcker är två olika saker, att de skiljer sig åt, också stilistiskt, vad gäller själva författandet. Ljudböcker respektive fysiska böcker bör, ett ord som ligger nära måste, skrivas på olika sätt.

Debattören. Foto: Birgitta Olsson

Jag tog det jag har lång erfarenhet av som exempel: tidningstexter kontra radiomanus.

Idag förekommer sällan några manus i radion utan det babblas på fritt ur hjärtat men förr i tiden skrev radiopratarna – bland andra Pekka Langer och Kjell Alinge, för att nämna ett par av radiomanusets mästare – manuskript till det som de skulle säga i radion. När de läste upp vad de skrivit i förväg lät pratet helt spontant, som om de bara pratade, fast allt var nedskrivet och planerat.

Hur deras radiomanus såg ut vet jag inte men jag vet hur mina såg ut. Mina radiomanus hade varit omöjliga att publicera som tidningsartiklar, de var skrivna för att pratas och höras. Omvänt hade de tidningsartiklar, som jag skrev för att andra skulle läsa dem, varit omöjliga att använda som radiomanus, att läsa upp. De hade aldrig låtit spontana, som pratade i stunden.

Inte exakt likadant men på ett ungefär så är det med litterära manuskript för ljudböcker kontra fysiska böcker. Jovisst, det finns fysiska böcker som passar bra också som ljudböcker, liksom det finns ljudböcker som passar som pappersböcker. Men inte generellt, långt ifrån.

Nu såg jag att författare själva börjat diskutera detta och jag såg, till viss häpnad, att vissa författare ändrat sitt sätt att skriva efter vad som passar bättre för ljudböcker. Där ser man,  vill säga jag. Det var ju detta jag skälldes för när jag påstod att så skulle det gå. Fast måste detta då var något dåligt? Är ljudböcker sämre än pappersböcker?

Nej, absolut inte. Som med en roman för läsning och filmatiseringen av romanen, det ena är inte sämre än det andra. Men det handlar om olika, säg, genrer. Också ljudboken är – oftast – en annan genre än den fysiska boken. Det är där min oro börjar. Vad händer om – eller snarare när – ljudboken tar över allt mer, om/när det lyssnas mer på ljudböcker än köps fysiska böcker?

Kommer då bokförlagen att prioritera ljudboken? Kanske, kanske inte. Eller troligen, vågar jag påstå. Som så ofta eller alltid lär väl ekonomin styra. Och innebär detta då att förlagen även prioriterar författare som skriver manus till ljudböcker? Jo, den risken finns nog.  Böcker/romaner som passar både för lyssning och läsning går fortfarande an, men inte böcker/romaner som måste läsas (jo, det finns sådana).

En framtida bok ska fungera för ljudformatet. Ljudboksförfattare prioriteras före pappersboksförfattare. Och nålsögat för att få förlagskontrakt blir ännu mindre och smalare, om författaren inte anpassar sig till ljudbokstrenden. Det måste väl vara fler än jag som tycker att det skulle vara sorgligt för litteraturen.

Bengt Eriksson    

Spänningstoppen / januari 2022

Så har Gota Medias deckarkritiker sammanställt årets första Spänningstopp. Och Deckarlogg har fräckheten att låna den.

Dels för att Spänningstoppen, ett samarbete mellan Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kritistanstadsbladet, Ystads Allehanda och än fler Gota Media-tidningar, alltid är en lika spännande J lista och dels för att påpeka att Gota Media har bland den bästa deckarbevakningen i Sverige.

Så gå gärna in på någon av dessa tidningars nätsida – och titta – och läs! Till exempel de korta motiveringarna till varje författare/titel på Spänningstoppen, som Deckarlogg utelämmnar.

Några noteringar om Spänningstoppen / januari 2022:

Listan toppas av en svensk deckardebutant (Bergenstav). För första gången finns en ljud- och e-deckare (inte utgiven som fysisk bok) med på listan (Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström). Och så tycker Deckarlogg personligen att det är lite extra kul att den danska femikrimimästarinnan (Blædel) har en ny bok ute igen.

***

1) Jeanette Bergenstav: Syndoffer (Norstedts)

2) Hillary Rodham Clinton & Louise Penny: I terrorns grepp (Bokfabriken)

3) Sara Bergmark Elfgren: Grim (R&S)

4) Denise Rudberg: Elva änkors man (Bookmark)

5) Matias Faldbakken: Vi är fem (Albert Bonniers)

6) Johan Theorin: Benvittring (W&W)

7) Sara Blædel: Flickan under trädet (Polaris)

8) Helene Flood: Betraktaren (Polaris)

9) Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström: Mordnatt råder, tyst det är i husen (Lind & Co)

10) Katarina Wennstam: Djävulens advokat (Albert Bonniers)