Ljudböcker: Dialekt eller inte dialekt? (Och nej, rikssvenska finns inte.)

Det är ju jättebra att litteratur börjat diskuteras, igen och igen. Då finns ju litteraturen, om den anses värd att debatteras. Eller ska jag dra motsatt slutsats – att litteratur diskuteras när den riskerar att tyna bort?

Ljudböcker, som nu utsätts för diskussion och debatt, är däremot på motsatt väg: uppåt. Allt fler lyssnar på böcker. Ljudboksdebatten handlar, just nu, om in- och uppläsning, hur detta ska ske i betydelsen på vilken dialekt. Victor Malm i Expressen var det väl som startade allt med frågan: Varför finns det så få upplästa ljudböcker på skånska?

Det kan man undra, liksom på norrländska eller östergötska eller den dialekt som är min, från gränsen mellan Enskede och Johanneshov söder om Stockholm med Sofielundsplan som epicentrum. De flesta uppläsningar sker på ”rikssvenska”, sägs det. Vad det nu skulle vara? Lätt att konstatera i alla fall att detta ord och denna ”dialekt” kommer i plural, som rikssvenskor. Så kallat rikssvenska uppläsningar låter olika.

Just skånska verkar debatten ha snöat in på. I centrum senast är varför en roman som utspelar sig i Malmö inte skulle bli uppläst på malmöitiska. Den skånska (?!) uppläsaren ska till och med ha blivit tillsagd att läsa på ”rikssvenska”. Fast grejen var inte att boken utspelar sig i Malmö, om man ska vara noga och det ska man, eller att romanens huvudperson är uppvuxen i Malmö och rimligen talar skånska, utan att romanen är skriven i första person; i  jag-form.

Deckarloggdebattören. Foto: Birgitta Olsson

Eller för att vara extra extra noga: jag-former. Flera personer blir huvudperson i sina delar av boken. Vem av dessa huvudpersoner är huvudhuvudperson och ska styra valet av uppläsare? Ska man ha flera uppläsare, då? Till exempel när en jag-person är kvinna och en annan är man, ska det då vara en kvinnlig och en manlig uppläsare, eventuellt med olika dialekter?

Och hur gör man i dialoger – låter olika personer replikera med olika dialekt? Och för att återgå till malmöitiskan, frågan är vilken malmöitiska som romanen ska läsas upp på. Det finns så många dialekter, samhällsklassmarkerande dialekter, inom Malmö och det gäller att välja rätt om man nu ska välja skånska – nej, det räcker inte – i betydelsen malmöitiska – nej, det räcker inte heller, alltså singular – som uppläsningsspråk. Inte är det lätt, det är mitt enda svar.

Vad säger författaren? är min fråga. Veto mot uppläsare borde nog vara inskrivet i framtidens förlagsavtal. Men för övrigt har jag blott en enda åsikt, liksom ett enda svar, på detta: Uppläsaren ska vara den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga, liksom översättare från utländska till svenska ska vara bästa möjliga tillgängliga.

O m man anser att böcker från Norrland, Östergötland, Göteborg, Skåne och varje del och by  Sverige ska läsa upp på den dialekt som pratas i den miljö där romanen utspelar sig – då blir det inte lätt för någon inblandad, inklusive lyssnaren/ljudboksläsaren. Den flitigare ljudbokskonsumenten riskerar att bli knäpp i huvet av alla omkringflygande dialekter och dessutom riskerar böckerna att bli sämre upplästa, om man fokuserar på just dialekten.

Och hur gör man med översatta böcker? Aha, där kommer rikssvenskan in. Den finns inte. Nej, den finns inte. Den är ett hittepåuttal. Så jag tar det igen: Varje ljudbok ska läsas upp av den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga uppläsare. (Och sen ska uppläsaren ha rimligt betalt också, det anser nog jag är en viktigare fråga än dialekten.)

Och, får jag lust att utbrista: Det handlar om böcker, om uppläsningen av en bok. Någon annan läser en annans bok om andra personer. Nyckelord: andra och olika. Lite provocerad blir jag av att jag som lyssnare tydligen är så dum att jag inte kan till mig detta ”andra” och ”olika” om jag inte får dialektal hjälp. Återigen: Boken ska läsas upp så bra som möjligt. Detta kan inkludera dialekt. Men måste det inkludera dialekt? Nej.

PS. Det finns ju böcker som blivit upplästa på dialekter, trots att jag inte är en storkonsument av ljudböcker så har jag hört det. Har du något tips på böcker som lyfts en extra bit av en passande dialekt? Skriv och säg, ge tips på författare, bok och uppläsare…

Bengt Eriksson

Ljudboksteater om och från Dårön (del 2)

Kent Klint Engman
Toner från förr
Snuten på dårön 2
Uppläsare: Författaren
(Kung Kent förlag)

Kent Klint Engman tar oss återigen med på en tur till Dårön tillsammans med fejksnuten Knujt.

Kung Kent och dialekterna

Precis som i första boken står författaren själv för inläsningen och låt oss kort påstå att det skänker boken en, om inte fler, ytterligare dimensioner. Kent imiterar dialekter (och det riktigt bra!) och kör med inlevelse vilket gör detta till något av en ljudboksteater.

Kanske inte för alla, men jag gillar’t!

Åter till Dårön

Jag gillade första boken skarpt för dess humor och oförutsägbara galenskaper och har därav sett fram emot att återvända till Knujts märkliga värld.

Det är som en parodi på krimgenren, en deckarbuskis komplett med fulländade dialekter. Många färgstarka karaktärer passerar revy.

Jag är lika underhållen som i första boken men jag kan även här känna att man är ganska mätt på buskiskänslan och dialekterna när 12 timmar gått och det är väl inte särskilt märkligt egentligen, även om det är underhållande?

Tänk dig själv att sitta och titta på Stefan och Krister ett halvt dygn! Ingen bra liknelse med tanke på att jag själv inte uppskattar den “riktiga” typen av buskis, men ni fattar?

Det blir mäktigt och man kanske egentligen gör rätt i att dela upp en sån här lyssning med några pauser för att verkligen ta in och uppskatta allt. För det är oförutsägbart, underhållande och – återigen – inläsningen är fenomenal.

Och det är just humorn och den quirkiness som genomsyrar ”Toner från förr” jag gillar, för särskilt spännande blir kanske inte men det behövs å andra sidan inte heller.

En annan sak jag återkommande tänker är hur roligt det vore att höra nån av alla superseriösa Stefan Sauk-inläsningar i nyversion av Kent Klint Engman. Han hade passat som Truut.

Om boken

“Knujt Maxner, polisen som egentligen inte är polis har gjort sig lite mer hemmastadd på Gallbjäre, ön som ligger utanför Hälsingekusten i Nordanstig.

Det är en massa frågetecken kring hans släkts historia som han vill ha svar på, men han får annat att fokusera tankarna på. Flera fasansfulla mord inträffar där offren är mycket svårt sargade. Samtidigt sker några mystiska stölder på ön, men det som stulits har endast ett personligt värde.

Bland en sur och fördomsfull butiksägare, en udda skulptör, uppkäftiga tonåringar, en uttryckslös rättstekniker, en grisbärande spåkärring och diverse andra originella individer, försöker Knujt och hans assistenter Markel och Katta att samla information för att lösa fallen.”

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Ljuddeckarlyssnat: Kort om Lotta Luxenburg, Nick Johansson och Klara Pil

”Fångad” (Lind & Co) är Lotta Luxenburgs femte bok i deckarserien om poliserna Nick Johansson och Klara Pil.

Redan vid första boken fastnade jag för karaktärerna och deras liv. Man vill följa dem, se dem utvecklas och höra det dom söker i sina liv.

Det saknade jag lite i den här. 

Som vanligt är det en spännande och underhållande story med tidspress som har en del oförutsägbara och oväntade vändningar.

Inte den bästa i serien, men ändå bra. Men den underliggande bakgrundstorysen tror jag man finner mest utbyte av om man har läst de fyra tidigare delarna. 

Uppläsning av Maria Lyckow, som läst även de tidigare delarna.

I juni kommer del sju ut och med det spännande slutet så då kastar jag mig direkt vidare över ”Skyldig” (också Lind & Co) som är den sjätte delen i samma serie.

Beskrivning av ”Fångad”:

Arton miljoner kronor i lösensumma! Annars kommer tjugosjuårige Martin att mista livet. Och blanda under inga omständigheter in polisen.

Men den kidnappades far, fastighetsmagnaten och miljardären Peder Albrektsson, är tveksam. Det låter bara som ännu ett försök av den misslyckade sonen att pressa honom på pengar.

I all tysthet hamnar dock fallet hos kriminalkommissarie Nick Johansson och hans kollega Klara Pil, och snart tar det en allvarlig och makaber vändning. Tiden håller på att rinna ut, men hur ska man kunna finna någon när man inte ens får yppa vem det är man söker?

Anna Piippolainengästrecensent på Deckarlogg, är författaraspirant med mål att sätta vackra Älvkarleby och dess omnejd på Sveriges spänningskarta. Hon nöjeslyssnar på och amatörrecenserar alla böcker hon hinner, också ekonomiassistent, dragracingfru, mamma och mormor.

När alla ska vara ljudboksförfattare

När allt fler börjar lyssna på ljudböcker, istället för att läsa fysiska böcker, är det viktigt att diskutera de ersättningar som författare – och översättare? – får för strömmade böcker. Hur strömningstjänsternas ersättningsmodeller fungerar.

Risken finns att det går med ljudböcker som med strömmad musik, artister och kompositörer. Ersättningen blir så liten att de flesta upphovspersoner inte tjänar i princip någonting längre på sitt skrivande, spelande, komponerande utan måste resa ut på turné och uppträda för att få in pengar. Men är detta ens möjligt för de flesta författare?

Detta har också börjat diskuteras, senast i branschtidningen Svensk Bokhandel. I den diskussionen har det framgått att olika strömningstjänster för ljudböcker har olika ersättningsmodeller för författare/förlag. Inte minst ur konsumentsynpunkt vore det tacksamt om dessa skillnader redovisades offentligt.

Har ens Författarförbundet koll på de olika, skiftande ersättningarna? Vem förhandlar om ersättningen till författarna, gör Författarförbundet det?   

Något, också viktigt, som jag såg att nu äntligen börjat diskuteras, är själva skrivandet. Jag minns hur utställd jag blev av både författare och redaktörer när jag i början av ljudboksvågen hävdade att ljudböcker och fysiska böcker är två olika saker, att de skiljer sig åt, också stilistiskt, vad gäller själva författandet. Ljudböcker respektive fysiska böcker bör, ett ord som ligger nära måste, skrivas på olika sätt.

Debattören. Foto: Birgitta Olsson

Jag tog det jag har lång erfarenhet av som exempel: tidningstexter kontra radiomanus.

Idag förekommer sällan några manus i radion utan det babblas på fritt ur hjärtat men förr i tiden skrev radiopratarna – bland andra Pekka Langer och Kjell Alinge, för att nämna ett par av radiomanusets mästare – manuskript till det som de skulle säga i radion. När de läste upp vad de skrivit i förväg lät pratet helt spontant, som om de bara pratade, fast allt var nedskrivet och planerat.

Hur deras radiomanus såg ut vet jag inte men jag vet hur mina såg ut. Mina radiomanus hade varit omöjliga att publicera som tidningsartiklar, de var skrivna för att pratas och höras. Omvänt hade de tidningsartiklar, som jag skrev för att andra skulle läsa dem, varit omöjliga att använda som radiomanus, att läsa upp. De hade aldrig låtit spontana, som pratade i stunden.

Inte exakt likadant men på ett ungefär så är det med litterära manuskript för ljudböcker kontra fysiska böcker. Jovisst, det finns fysiska böcker som passar bra också som ljudböcker, liksom det finns ljudböcker som passar som pappersböcker. Men inte generellt, långt ifrån.

Nu såg jag att författare själva börjat diskutera detta och jag såg, till viss häpnad, att vissa författare ändrat sitt sätt att skriva efter vad som passar bättre för ljudböcker. Där ser man,  vill säga jag. Det var ju detta jag skälldes för när jag påstod att så skulle det gå. Fast måste detta då var något dåligt? Är ljudböcker sämre än pappersböcker?

Nej, absolut inte. Som med en roman för läsning och filmatiseringen av romanen, det ena är inte sämre än det andra. Men det handlar om olika, säg, genrer. Också ljudboken är – oftast – en annan genre än den fysiska boken. Det är där min oro börjar. Vad händer om – eller snarare när – ljudboken tar över allt mer, om/när det lyssnas mer på ljudböcker än köps fysiska böcker?

Kommer då bokförlagen att prioritera ljudboken? Kanske, kanske inte. Eller troligen, vågar jag påstå. Som så ofta eller alltid lär väl ekonomin styra. Och innebär detta då att förlagen även prioriterar författare som skriver manus till ljudböcker? Jo, den risken finns nog.  Böcker/romaner som passar både för lyssning och läsning går fortfarande an, men inte böcker/romaner som måste läsas (jo, det finns sådana).

En framtida bok ska fungera för ljudformatet. Ljudboksförfattare prioriteras före pappersboksförfattare. Och nålsögat för att få förlagskontrakt blir ännu mindre och smalare, om författaren inte anpassar sig till ljudbokstrenden. Det måste väl vara fler än jag som tycker att det skulle vara sorgligt för litteraturen.

Bengt Eriksson    

Spänningstoppen / januari 2022

Så har Gota Medias deckarkritiker sammanställt årets första Spänningstopp. Och Deckarlogg har fräckheten att låna den.

Dels för att Spänningstoppen, ett samarbete mellan Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kritistanstadsbladet, Ystads Allehanda och än fler Gota Media-tidningar, alltid är en lika spännande J lista och dels för att påpeka att Gota Media har bland den bästa deckarbevakningen i Sverige.

Så gå gärna in på någon av dessa tidningars nätsida – och titta – och läs! Till exempel de korta motiveringarna till varje författare/titel på Spänningstoppen, som Deckarlogg utelämmnar.

Några noteringar om Spänningstoppen / januari 2022:

Listan toppas av en svensk deckardebutant (Bergenstav). För första gången finns en ljud- och e-deckare (inte utgiven som fysisk bok) med på listan (Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström). Och så tycker Deckarlogg personligen att det är lite extra kul att den danska femikrimimästarinnan (Blædel) har en ny bok ute igen.

***

1) Jeanette Bergenstav: Syndoffer (Norstedts)

2) Hillary Rodham Clinton & Louise Penny: I terrorns grepp (Bokfabriken)

3) Sara Bergmark Elfgren: Grim (R&S)

4) Denise Rudberg: Elva änkors man (Bookmark)

5) Matias Faldbakken: Vi är fem (Albert Bonniers)

6) Johan Theorin: Benvittring (W&W)

7) Sara Blædel: Flickan under trädet (Polaris)

8) Helene Flood: Betraktaren (Polaris)

9) Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström: Mordnatt råder, tyst det är i husen (Lind & Co)

10) Katarina Wennstam: Djävulens advokat (Albert Bonniers)

Kamp på liv och död

Så många deckare och annan krimi att läsa. Och sen ska de ju recenseras också.

Det första är en sak, läsa kan Deckarlogg göra när och var som helst. Det andra, samla tankarna och skriva, är än svårare att hinna.

Så det händer att deckare och annan krimi som borde ha recenserats på Deckarlogg inte blir det. Lika trist varje gång det är så.

Till exempel Samuel Karlssons senaste Mörkö-deckare, den fjärde i serien, som kom i fjol. Orecenserad på Deckarlogg, hittills orecenserad.

För nu har Deckarloggs gästrecensent Anna Piippolainen gjort det!

***  

Samuel Karlsson

Dödsspelet

Uppläsare: Gunilla Leining

(Lind & Co)

Vilken actionstory!

Inte en lugn sekund för kriminalinspektör Jessica Jackson i ”Dödsspelet” av Samuel Karlsson, den fjärde delen i serien.

En bok med speciella karaktärer, fylld med svindlande överraskningar och oväntade twister. Med miljöbeskrivningar som är väldigt målande. Stundvis lite rå och brutal, dramatisk och spännande i högt tempo.

Huvudkaraktären Jessica Jackson är otålig. Hon tvekar inte att tänja på gränserna om det behövs, på gott och ont. Vilket kan innebära onödiga risker, men klockan tickar…

Även parallellhandlingen med Jessicas son är nervpirrande.

”Dödsspelet” är riktigt bra, faktiskt den bästa i serien.  (Har man inte läst de tidigare delarna så nu risk för spoilervarning)

En grupp tungt kriminella män blir fritagna från kriminalvårdsanstalten i Västervik där de sitter av sina straff för grova våldsbrott. En av dem är ledaren, Sergei Barkov, en våldsverkare som när ett intensivt hat mot Jessica Jackson efter tidigare sammandrabbningar.

Nu hamnar de återigen på olika sidor om lagen när Jessica dras in i en intensiv jakt på de förrymda fångarna.

Samtidigt är Johannes, Jessicas son, på långresa i Sydostasien.

I staden Chanthaburi i östra Thailand börjar reskassan sina och han blir snabbt ett tacksamt offer för en av de många bedragare som skor sig på aningslösa ungdomar långt hemifrån och innan Johannes vet ordet av är han indragen i en farlig härva med ortens gangsterkung och tvingas in i ett spel med livet som insats.

Kommer han någonsin kunna ta sig hem till tryggheten i Småland igen?

Men på Mörkö står ingen trygghet att finna. En kamp på liv och död utspelar sig mellan Jessica och Sergei. Vem vinner och vem förlorar i dödsspelet?

Anna Piippolainen, gästrecensent på Deckarlogg, är författaraspirant med mål att sätta vackra Älvkarleby och dess omnejd på Sveriges spänningskarta. Hon nöjeslyssnar på och amatörrecenserar alla böcker hon hinner, också ekonomiassistent, dragracingfru, mamma och mormor.

Under askan glimrar glöden!

Ragnar Jónasson

Det mörka Island  (del 2)

Aska

Övers: Arvid Nordh

Uppläsare: Viktor Åkerblom

(Modernista)

Hur bär han sig åt? Det finns många bra författare men få lyckas gång efter gång att skapa så komplexa och intressanta deckare som den isländske mästaren Ragnar Jónasson.

Om jag förstått det rätt är ”Aska” hans uppföljare till debutdeckaren ”Snöblind”. Båda ingår i serien ”Det mörka Island”. Det är med andra ord inte han senaste verk som nu kommit ut som ljud- och (pappers-) bok .

Men hans mästerliga handlag känns igen. Han lyckas samla fler komplexa karaktärers livsöden inom ramen för samma mordgåta. Det är snyggt, spännande och förbannat skickligt. Jag faller på knä inför mästaren.

Handlingen då.

Jo. Det börjar så klart med ett mord. En man hittas ihjälslagen på en strand. En journalist som hamnat i det berömda kylskåpet får chansen att rapportera om fallet. Hon lyckas med list och halvlögner avslöja detaljer som varken polisen eller några andra konkurrenter lyckas få fram.

På den minimala polisstationen i Siglufjördur kämpar Ari Þór Arason och hans kollegor med ett alltmer förbryllande fall, samtidigt som den ljusa sommaren börjar förvandlas till mörker av ett askmoln från ett vulkanutbrott. Någonstans finns även en kvinna som riskerar att mista livet om inte fallet blir löst i tid.

Spänningen byggs upp mot en rafflande upplösning.

Huvudintrigen är inte överdrivet komplicerad. Ett mord, kamp mot klockan, mörka hemligheter och lögner. Dessutom ett askmoln som förmörkar himlen. En lagom kompott för en habil deckare.

Men ”Aska” är allt annat än en dussinvara i mängden.

Och här är det karaktärernas bagage som ger tyngd och djup åt storyn. Författaren låter oss följa med i flera karaktärers utveckling. Även om journalisten och polisen står i centrum finns det flera intressanta porträtt av kantstötta figurer. Alla har sin ryggsäck med sten att släpa på.

Jag gillar när handlingen växlar mellan olika tidsplan och flera karaktärer. Det gör berättelsen mer oförutsägbar men det ställer också större krav på författaren. Inga trådar får tappas bort och varje övergång måste kännas naturlig.

För Ragnar Jónasson är det inga problem. Han är en mästare på att väva med de små trådarna för att skapa den stora bilden. Ja, ja. Ni fattar. Jag är såld. Men nu är den slut. Och jag får vänta tills den isländske mästaren behagar bjuda på mer från sin gyllne penna.

Ger även högt betyg till Viktor Åkerbloms lite eftertänksamma inläsning.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är den hittills senaste. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson

Ännu en svensk deckardebutant, i årets sista månad, med stämning från 50-talet

Peter K Andersson

Den halshuggna giraffen

(Lind & Co)

Ännu en deckardebutant och deckardebutant. Peter K Andersson har gett ut flera böcker men ”Den halshuggna giraffen” är väl hans debut som deckarförfattare.

En kort roman eller lång novell, blott cirka 140 sidor, och i första hand utgiven som ljudbok, förmodar jag. Och sen också tryckt som print on demand. Bra metod, tycker jag, då krävs ju ingen upptryckning av en större upplaga.

”Den halshuggna giraffen” – titeln syftar på ett trasigt prydnadsföremål – utspelar sig mestadels i Malmö (och lite Helsingborg samt upplösning i Börringe) på 50-talet. I omlagstexten jämförs Peter K Anderssons litterära atmosfär med Georges Simenons polisromaner om kommissarie Maigret i Paris.

Jo, kanske. Det ska i så fall vara att miljön liksom bara finns här, knappt beskrivs men ändå känns.

Fast ”Giraffen” är ingen polisroman utan en lågmält och långsamt hårdkokt deckare á Raymond Chandlers om privatdetektiven Philip Marlowe fast i Sverige och på svenska. Huvudpersonen – bortsett från den försvunne Olsson – Urban Krook är privatdetektiv.

Som en tobakshandlare i boken säger: ”Privatdetektiv? Det trodde jag inte fanns här i Malmö. Kan det löna sig?” Privatdetektiv Krook: ”Knappt.”

Därmed återknyter ”Den halshuggna giraffen” också till en tid i den svenska litterära kriminalhistorien då det faktiskt skrevs hårdkokta deckare med just privat- eller amatördetektiver. Så att Peter K Anderssons deckare blir historisk på flera sätt.

Privadetektiv Krook anlitas av mamman till järnvägsinspektor Erik Olsson som – ordagrant spårlöst – försvunnit från sin lägenhet och sitt arbete. Krooks efterforskning blir såväl en fysisk sådan (var kan Olsson finnas? har något hänt honom, vad?) som en psykisk eller mental (vem var – är – egentligen Olsson?).

Varför blir en människa, i det här fallet järnvägsinspektor Erik Olsson, som han blivit och är? Ett lika vanligt tema för detektivromaner, tänk Simeon, tänk Chandler, tänk även Sjöwall-Wahlöö, som i livet.

Långsamt, stämnings- och  insiktsfullt berättat, de få sidorna för sida. Privatdetektiven Krook kommer, liksom läsaren, allt närmare den försvunne Olsson.

Peter K Anderssons ”Den halshuggna giraffen” är ännu en av 2021 års klart läsvärda svenska debutdeckare: en noir med kvardröjande stämning från 50-talet.

Bengt Eriksson

Alla dessa kvinnor i svart

Så blev det dags för mig att ännu en gång möta ”Kvinnan i svart”.

Den här gången, vilken gång i ordningen kan det vara, den femte, sjätte kanske, som följetong i radion. Eller ljudbok från radion, om man vill.

Sveriges Radio har sänt och nu finns ljudboken/radioföljetongen också på SR Play. Uppläsare: Björn Granath.

Och vilken suverän uppläsare. Skrämmande bra! Visserligen fick Deckarloggs red. speeda upp hastigheten något men så är det ofta om inte alltid.

Björn Granath läser så just skrämmande att han strax hamnade som trippeletta, tillsammans med själva romanen och den teateruppsättning som nämns sist i den här logguppdateringen, bland mina upplevelser av de olika kvinnorna i svart.

Läs om boken här nedanför, om film och teateruppsättningar samt mig och mitt möte med ”Kvinnan i svart”.

***

Nu ska den här pjäsen, alltså ”Kvinnan i svart”, sättas upp igen.

Den här gången på Scalateatern i Stockholm med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar i rollerna. Premiär: den 31 januari 2019.

Så jag får försöka ta mig upp till Stockholm och se den nya uppsättningen!

Tills vidare: en text jag skrev för några år om ett antal ”kvinnor i svart”; på papper, teatercen och bioduk/TV-skärm.

***

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Kvinnan i svart bok

Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Woman in Black DVD

Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

kvinnan

Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2014