Alla dessa kvinnor i svart

Så blev det dags för mig att ännu en gång möta ”Kvinnan i svart”.

Den här gången, vilken gång i ordningen kan det vara, den femte, sjätte kanske, som följetong i radion. Eller ljudbok från radion, om man vill.

Sveriges Radio har sänt och nu finns ljudboken/radioföljetongen också på SR Play. Uppläsare: Björn Granath.

Och vilken suverän uppläsare. Skrämmande bra! Visserligen fick Deckarloggs red. speeda upp hastigheten något men så är det ofta om inte alltid.

Björn Granath läser så just skrämmande att han strax hamnade som trippeletta, tillsammans med själva romanen och den teateruppsättning som nämns sist i den här logguppdateringen, bland mina upplevelser av de olika kvinnorna i svart.

Läs om boken här nedanför, om film och teateruppsättningar samt mig och mitt möte med ”Kvinnan i svart”.

***

Nu ska den här pjäsen, alltså ”Kvinnan i svart”, sättas upp igen.

Den här gången på Scalateatern i Stockholm med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar i rollerna. Premiär: den 31 januari 2019.

Så jag får försöka ta mig upp till Stockholm och se den nya uppsättningen!

Tills vidare: en text jag skrev för några år om ett antal ”kvinnor i svart”; på papper, teatercen och bioduk/TV-skärm.

***

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2014

Tillbaks på Öland

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Äntligen.

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Har du missat de tidigare delarna – ”Skumtimmen”, ”Nattfåk”, ”Blodläge” och ”Rörgast” – är du bara att lyckönska. Det är något av det bästa som en svensk deckarförfattare skrivit, enligt mig.

Det är lika bra att jag redovisar min inte helt objektiva utgångspunkt redan från start. När jag sätter mig för att avnjuta ”Benvittring” är förväntningarna skyhöga. Fallhöjden enorm. Och det är upplagt för en besvikelse.

Men det visar sig att författaren använt de åtta åren som det tagit sedan ”Rörgast” kom ut på bästa sätt. Jag bara älskar den här boken. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå.

Handlingen då. Ja, i ärlighetens namn så börjar det lite spretigt.

Vi får tre mordfall serverade som inträffat från 1939 till 2001. Det är lite svårt att hänga med i de tvära kasten men när inledningen är avklarad tar författaren med oss in i huvudhandlingen.

Den utspelar sig 2001 och det kan vara bra att ha i åtanke när det gäller vissa tekniska detaljer. Här finns fortfarande gott om fasta telefoner.

Vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen.

Det visar sig att det ligger en man begravd under stenraset. Lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik som har en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn.

Och nu börjar man känna igen författaren.

Johan Theorin har inte bråttom när han berättar sina historier. Som en erfaren konstnär lägger han grundfärgen och konturerna först innan han börjar med detaljerna. Vi får följa flera karaktärer i olika tidsepoker. Jag älskar den här berättarstilen. Det är ett komplext bygge som kräver total kontroll från författaren.

Johan Theorin. Foto: Johanna Hanno

Det sätter också alla som påstår att ljudböcker måste ha enkla konstruktioner med få berättarröster i skamvrån. Det funkar. Det kräver bara en skicklig författare. Johan Theorin lutar sig mot ett fantastiskt språk. Det är få, om någon, som kan slingra sig så elegant mellan brott, miljöbeskrivningar, karaktärsutveckling och tid.

När historien växer fram blir den djupare och djupare. Vi kastas tillbaka i tiden till bortglömda miljöer då livet såg annorlunda ut i vårt land. Här står generationen som föddes i början av 30-talet i fokus. De som på så många sätt lade grunden för dagens välstånd.

Det är liv och öden som alltmer sällan får ta plats i skönlitterära skildringar. Och det är i elfte timmen som Johan Theorin skriver ”Benvittring”. I boken är Gerlof Davidsson 87 år och även om han är en sällsynt pigg krutgubbe kan han i ärlighetens namn inte jaga bovar in i nästa decennium.

Även om Tilda Davidsson är polisen i historien, och hon får sin beskärda del av utrymmet i boken, så är det Gerlof som är den drivande för att lösa mordgåtan. Och jag är lite förälskad i honom. Det är lika bra att jag erkänner.

Han liknar min farfar som tyvärr inte lever längre. ”Benvittring” är en fin hyllning till den generationen. De smarta och lite roliga gubbarna och gummorna. Som varit med om värre tider och inte hetsar upp sig för småsaker.

Mina rädslor kommer på skam. När jag nu avslutat ”Benvittring” är det med en bitterljuv lyckokänsla. Den var precis så bra som jag hade hoppats. Men jag inser att det troligen är det sista vi får se av Gerlof Davidsson. Betyg är ganska meningslöst i sammanhanget. Det blir inte bättre än så här.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Klockrena mysdeckare, som börjar bli mer allvarsamma…

Katarinas eminenta detektivbyrå,

en bokserie av

Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

(Lind & Co)

Det här är en samlad recension av de första fem delarna i bokserien om Katarinas eminenta detektivbyrå, som släppts som ljud- och e-böcker. Böckerna är fristående men bör avnjutas i rätt ordning för att följa de röda trådarna:

Del 1: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken

Del 2: Detektiv på hett plåttak

Del 3: Mord och gröna skogar

Del 4: Bättre dö än illa fäkta

Del 5: Varning för dödlig fara

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin  sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor.

När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv.

Sofia Rutbäck Eriksson Foto Patrik Öhman

Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Det kallas mysdeckare och lika mycket som jag själv ryser åt detta epitet så är det precis en klockren beskrivning av vad författarduon Rutbäck Eriksson och Boström bjuder på.

Böckerna är fyllda av dråpligheter och en gigantisk dos humor som i de allra flesta fall träffar precis rätt. Vi bjuds även på riktigt underhållande gästspel av riktiga människor:

I ”Detektiv på hett plåttak” förekommer 90-talets barn-TV-duo Johan och Pipen (Johan Anderblad, även känd som barnboksförfattare och förbaskat trevlig person) som mordmisstänkta och i ”Mord och gröna skogar” tar man upp jakten på drottning Silvia som försvinner efter ett stadsbesök.

Böckerna är fristående men det finns naturligtvis röda trådar att följa. Det handlar om allt från Katarina och Gretas relation som fördjupas till Katarinas kärleksliv som utvecklas på ett så varmt och fint sätt att jag kommer på mig själv med att le lite fånigt åt vissa av situationerna

Det förekommer även andra färgstarka och genuina Luleå-original som på olika sätt påverkar Katarinas liv.

Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma.

Detta gäller främst den senaste av de hittills släppta delarna, ”Varning för dödlig fara”, där Katarina får i uppdrag att hjälpa en mordhotad kommunalpolitiker. Tonen är något mörkare (utan att det någonsin blir vare sig våldsamt eller becksvart) och jag gillar det skarpt.

Det här är helt klart den hittills bästa boken i serien och det blir bitvis ganska spännande.

 Och på tal om spänning så är det inte bokseriens främsta vara, medvetet naturligtvis och inte heller att ta som kritik från min sida.

Serien om Katarnas eminenta detektivbyrå bjuder på många timmars underhållning där träffsäker humor är det som ligger i främsta fokus. Dråpliga situationer avlöser varandra alltmedan karaktärerna fördjupas och detektivbyrån utvecklas från att i princip uppfinna egna fall till att anlitas för seriösa utredningar.

Katarina Zapp är en fröjd att följa. En genuint god choklad-, bubbel-, och spänningsälskare som samtidigt är både naiv, ganska osmart och klantig på gränsen till Papphammar-nivå. Det är tur att hon har bästa vännen Greta i sin närhet.

Samtliga böcker är inlästa av skådespelerskan Ellen Jelinek, som gör ett riktigt bra jobb. Hon läser med en ton och inlevelse som passar böckernas innehåll perfekt.

Nästa del i serien, ”Jag drömmer om ett mord hemma”, kommer på ljudbok den 6/12 och jag hoppas på att det blir ett antal till efter det.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Han är även författare och har utöver fyra utgivna böcker (”Europa Pandemus”, ”Europa Refugium”, ”Aurora, beskyddaren” och ”Bara vanlig”) medverkat i ett tiotal novellantologier och skrivit noveller till såväl ”Creepypodden” som ”Monsterboxen” och ”Radioväsen”. Hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022.

Ännu en stark svensk deckardebutant

Tina N Martin

Befriaren

Uppläsare: Lo Kauppi

(Polaris)

Äntligen!

Jag har väntat på den där kriminalromanen som lyckas kombinera en smart, överraskande intrig, intressanta karaktärer och ett vasst språk. Och här har vi svaret på mina önskningar.

”Befriaren” är en av de bättre deckarna jag lyssnat på i sommar.

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer.

På ytan verkar hon inte ha några fiender men vad döljer sig i hennes förflutna. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt.

Samtidigt för polisen en kamp mot klockan för att hitta en diabetessjuk flicka som kidnappats från ett dagis. Spåren leder till en sektliknande miljö där vansinnet gror bakom stängda dörrar.

Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer.

Det är många som försöker kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckas. Men ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom?

Karaktärernas motiv är komplexa och intressanta. Jag njuter av det rappa språket i boken. Dialogerna sitter fastnaglad som femtumsspik i en ekplanka.

Jag har bara några mindre synpunkter på sektmiljön och de teologiska avsnitten men det kan passera. Har du inte lyssnat på ”Befriaren” ännu är du bara att gratulera. Du har några spännande timmar att se fram emot.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” nu är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Vilken dårfinksdeckare!

Kent Klint Engman

Snuten på Dårön

(Kung Kent förlag / BoD)

Det var någonting fick mig att börja lyssna på just den här ljudboken. Fråga mig inte vad, för jag vet inte, men något var det. Och när jag börjat lyssna kunde jag inte sluta. Varför jag fortsatte att lyssna vet jag däremot alldeles säkert.

Det var idén med uppläsningen, som författaren Kent Kling Engman själv svarar för, som verkade fyndig (och inte så lite våghalsig). Och resultatet infriade idén. Uppläsningen sker på dialekt: hälsingedialekt. Rättare sagt, hälsingedialekter.

Kung Kent Klint Engman läser författarrösten med sin egen hälsingedialekt och byter sen dialekter så att olika personer i romanen får tala och tänka på lite olika, varierade hälsingedialekter. Svårt att med ord beskriva hur det låter men det fungerar bra. Det låter väldigt bra. Medryckande, Underhållande. Roande. Från småleende- till skrattlockande.

Kung Kent är en utmärkt uppläsare av ”Snuten på Dårön”. Boken kan beskrivas som en deckare med mera. En galen deckare. En dårfinksdeckare. Också en skitdeckare – och nu ska ni inte missförstå den karaktäristiken. Skämt och eventuellt allvar blandas. Burlesk och eventuell realism. Overkligt och eventuellt verkligt. Vad som sker och vad som eventuellt sker. Vad som syns och vad som ses i syne. Vad som levs och vad som blott upplevs.

Händelserna utspelar sig på ”Dårön” – folkligt namn för ön Gallbjäre som ligger en färja bort utanför kusten vid Nordanstig i Hälsingland. Öknamnet ”Dårön” syftar på det mentalsjukhus som finns på ön. Gallbjärsbergets Mentalvårdsinrättning lyder det officiella namnet. Öns hotell heter Skrikmåsen.

Det är oktober men ändå snöstorm, så tidigt. Alltså perfekt deckarväder för att ta sig med färjan ut till Gallbjäre. Det har skett ett mord, ett ordagrant skitmord. Två poliser utreder; en som faktiskt är polis (men snart ska sluta) och en som inte är (men gärna vill vara och därför blir). Därmed förvandlas också ”Dårödeckaren” till något av en förväxlingskomedi, bland allt annat den är.

Polisroman. Deckare. Landsbygdsroman. Bygdeskröna. Skälmroman. Fantasy. Bygdefantasy. Oavsett, underhållande är det. I beskrivningen av ljudboken finns citatet, misstänker starkt att det är författaren Kent Klint Engman själv som står för detta, ”Arkiv X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”. Nja, snarare – enligt mig – som en historia av en än mer grovhuggen Fritiof Nilsson Piraten där norr uppifrån.

Jo, jag hade nöje av ”Snuten på Dårön” – som ljudbok, vill säga. Fast jag ville läsa också, se hur hälsingedialekterna fungerar på papper. Så jag skaffade dessutom den här hälsingedeckaren som pappersbok. Men… Jaaaaa, om ni tänker lyssna så läs inte följande. Detta är blott… ja, faktiskt, ursäkta… en ”varningstext” för eventuella pappersbokläsare.

Kung Kent Klint Engman skriver för att höras – inte läsas. Det mesta av hälsingedialektens varianter försvinner på papper. Författaren är inte heller samma kung på papper, inte världens främsta stilist. Lite redaktörshjälp hade behövts. Dessutom har pappersboken blivit onödigt svårläst. Jag förmodar att det är en layout- och tryckmiss för ibland ser sidorna och styckena ”riktiga” ut – men oftast inte.

Boken har ojämn högerkant. Det är åkej för mig – även om en del läsare brukar ogilla det – och förenklar ju layoutandet. Värre är att (nästan) alla stycken, inklusive pratminusen, saknar indrag (med undantag för inledningen på varje kapitel, i första stycket har det däremot gjorts indrag).

Alltså precis tvärtemot som det brukar vara i böcker – som det rimligen ska vara i böcker. För det här är jättesvårläst. Sidorna blir som en klump text, bara. Och det är ju verkligen trist. Och det är synd att allt mitt gnäll ska behövas, för det jag gnäller över hade varit ganska så lätt avhjälpt. Men tyvärr kan jag inte rekommendera ”Snuten på Dårön” som pappersbok.

Däremot: provlyssna ”Snuten på Dårön” som ljudbok. Denna galna skälmdeckare!

Bengt Eriksson

Ett par kriminella observationer

Den första observationen

gäller detta nya sätt att skriva böcker, när böckerna är ljudböcker och särskilt om ljudböckerna är feelgood eller deckare eller bägge på samma gång. Då krävs det tydligen att det skrivs böcker i en serie och ljudboksläsare/lyssnare vill tydligen att titlarna i serien ska komma supersnabbt efter varann, direkt när en bok är slutlyssnad ska nästa titel finnas tillgänglig.

Hur skriver man då, Sofia Rutbäck Eriksson? Det finns nog fler författare som arbetar och skriver på liknande sätt men det var Rutbäck Erikssons mjuka, humoristiska serie – comic crime eller deckare med skratt? – om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Umeå som uppmärksammade mig på detta. Nyligen kom de fyra första titlarna (först som ljud- och e-böcker och nu också som pappersböcker) i snabb takt: ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken”, ”Detektiv på hett plåttak”, ”Mord och gröna skogar” och ”Bättre dö än illa fäkta” (alla utgivna 2021 av Lind & Co).

Men hur snabbt skrev hon egentligen den här serien (det tål att påpekas att titlarna dessutom håller ordinär romanlängd)? Hur många veckor tog och tar det att författa en bok? Max en månad eller? Det undrar en = undertecknad som skrivit på samma bok i fem år och först nu snart närmar sig/mig slutet. Hur många av de nya (främst) ljudboksförfattarna skriver på detta illersnabba sätt, kollar man på strömningstjänsterna så verkar det ju finnas fler?

Ur försörjnings synpunkt är det ju bra förstås – det går att leva på sitt författande. Men blir inte författaren snart en maskin mer än författare och hur hanterar författaren det när det börjar gnissla i maskineriet?

Sofia Rutbäck Eriksson. Foto: Privat / Lind & Co

Fast jag ska påpeka också att Sofia Rutbäck Eriksson absolut inte håller en lägre kvalitet på grund av skivtempot. Om jag inte hade observerat utgivningstakten hade jag aldrig kommit att tänka på att böckerna måste ha skrivits snabbt.

Det andra observationen

gäller en författare som blev två författare: Sofia Rutbäck Eriksson och (med mindre stil) Mattias Boström. Eller som anges inuti boken ”i spirande samarbete med Mattias Boström”. Den senare är ljudboksförläggare/redaktör på Lind & Co. Således har redaktören deltagit i författandet, bidragit till att boken blev skriven. Boström nämnde att hans bidrag kanske handlar om 10 procent av det färdiga resultatet.

Men jag vet ju böcker där det skrivits till och ändrats betydligt fler procent – ja, i något fall nästan hela den omskrivna boken – av förlagsredaktören. Angavs då detta på bokslaget?

Mattias Boström. Foto: Privat / Lind & Co

Nej. Där angavs namnet på den författare som inte författat hela sin bok – alltså del-författaren. Trots att författaren inte skrivit hela boken så får författaren svara för hela boken med sitt namn. Det har jag undrat över ibland, om det vara så? Borde inte en redaktör som lagt en stor näsa i manuset anges med namn, hen också?

Det tycker jag. Det borde, som tillägg, i sådana fall stå, anges författare men också. Typ,  Redaktör: Näsvisa Svante. Eller som i fallet Rutbäck Eriksson/Boström så bör bägge, författaren-författaren och författaren-redaktören, anges som bokens författare och svara för boken. Kan det vara ett tredbrott vid ser nu, med serien om ”Katarina eminenta detektivbyrå”? Framöver kommer förlagen att namnge såväl eventuellt  redaktörer som medförfattare på sina böckers namn på sina böcker?

Summeringen

av detta blir att jag tror att bäggedera – snabbskrivning av främst ljudböcker och namngivet delskrivande av böcker kommer att bli allt vanligare. Bra eller dåligt? Det har jag ingen åsikt om, inte generellt. Som alltid: Bra är bra, oavsett hur det tillkommit.

Bengt Eriksson     

Den sista måltiden och andra kulinariska mord

Diane Mott Davidson

Land: USA

Genre: småstadsdeckare,

matdeckare,

kvinnodeckare

Bara några av recepten: Goldilocks gourmetspenatsoppa, Julians ostcanneloni, Hoisinkalkon med pinjenötter på salladsblad, Chili Relleno Tarta, Schulz guacamolesallad, Irländskt sodabröd, Lyxig jordgubbspaj, Häftiga plättar, Montessorimuffins, Chokladdoppade biscotti, Happy End-kaka, Goldys drömkaka… Mums.

Nej, försök inte läsa Diane Mott Davidson ”matdeckare” utan att ha åtminstone en liten smörgås (eller två) och en kopp té (eller en hel kanna) inom armlängds avstånd. Det går bara inte.

I alla fall blir jag så hungrig av all den här maten – inte minst de läckra efterrätterna – som tillagas och serveras i Davidsons deckare. Mums, som sagt.

För recepten och tillagningen svarar Davidsons huvudperson och hjältinna: Gertrude som hon är döpt till, Goldy som hon hellre kallar sej. Goldy Bears cateringfirma, ”Goldilocks Catering Med Mat Som Passar Perfekt”, lagar och serverar mat vid olika tillställningar – offentliga och privata – i den lilla staden Aspen Meadow någonstans bland bergen och skogarna i Colorado.

Hon är också ensamstående mamma med en son i skolåldern. Det var när hon skilde sej från ”Kräket”, så kallas han i böckerna, som Goldy startade sin cateringfirma.

Sonens pappa och Goldys före detta make är läkare men också en brutal man som misshandlade henne och fortsätter att förfölja henne efter skilsmässan. Nu har Goldy istället inlett ett lite tafatt förhållande – från bägge parter – med böckernas kriminalinspektör, Tom Schultz.

Diane Mott Davidsons deckarromaner kan karaktäriseras både som småstads- och matdeckare, men främst är de kvinnodeckare. Davidson författar kvinnoromaner. Nog måste många skilda, ensamstående mammor – också i Sverige – kunna identifiera sej med Davidsons porträtt av den ensamstående mamman och yrkeskvinnan Goldy Bear?

Det förtjänar att påpekas att Goldy och författarinnan, vilka inte snålar på grädde och kalorier i de inledande romanerna, kommer på magrare tankar i den fjärde boken, ”Osminkad död” (1996). Alla recept i den här boken, bl a fettsnål fettuccine och dito kycklingbuljong, ”innehåller mindre än 30 procent fett”, påpekar Diane Mott Davidson.

Inte i Sverige men i hemlandet USA fortsätter Goldy att laga mat och lösa deckargåtor. Diane Mott Davidsen har publicerat sammanlagt elva böcker, senast ”Chopping Spree” (2002), om sin kulinariska hjältinna.  

Om du, liksom jag, njuter av kombinationen mat och deckare så kan jag också rekommendera Michael Bonds böcker om Monsieur Pamplemousse, hemlig provsmakaragent för matbibeln Le Guide. En enda av Bonds matdeckare har översatt till svenska, ”Monsieur Pamplemousse” (1985). Många fler kan läsas på engelska.

Diane Mott Davidson.

Också Cathie John (pseudonym för John och Cathie Celestri), ”Add One Dead Critic” (1997) m fl, och Jerrilyn Farmer, ”Sympathy for the Devil” (1998) m fl, har deckarhjältinnor som arbetar inom cateringbranschen: Kate Cavanaugh som återfinns i Cincinatti, Ohio respektive Madeline Bean som lagar mat åt Hollywoods stjärnor.

”Murder on the Menue Volume 1” (1991), ”Murder on the Menue Volume II” (1991) och ”Murder by the Glass” (1994) innehåller matdeckarnoveller av bl a Agatha Christie, P.D. James och Ruth Rendell.

I boken ”Mord & Mat” med undertiteln ”Till bords med Johan Kristian Homan” (1994) har Jan Mårtenson samlat några av de recept till maträtter som ätits i den långa serien deckare – hittills trettio titlar! – om antikvitetshandlaren Homan.

”Madame Maigrets receptbok” (1994) innehåller, precis som titeln säger, recept till franska maträtter som Louise Maigret serverat sin  kommissarie (och även mat som han ätit ute).

Och i ”Food to Die For: Secrets from Kay Scarpetta’s Kitchen” (2001, inte översatt till svenska) av Marlene Brown och Patricia Daniels Cornwell finns recept till 28 rätter som rättsobducenten och hennes kolleger äter i Scarpetta-böckerna. Dessutom får man reda på vad Scarpetta brukar ha hemma i kylskåpet.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven 2002

***

Diana Mott Davidson

i svensk översättning

Stängt på grund av mordförsök (1991)

Med mord på menyn (1992)

Kryddat med mord (1994)

Osminkad död (1996)

***

Hela serien på engelska

Catering to Nobody (1990)

Dying for Chocolate (1993)

The Cereal Murders (1994)

The Last Suppers (1995)

Killer Pancake (1996)

The Main Corpse (1997)

The Grilling Season (1998)

Prime Cut (2000)

Tough Cookie (2001)

Sticks and Scones (2002)

Chopping Spree (2003)

Double Shot (2005)

Dark Tort (2007)

Sweet Revenge (2008)

Fatally Flaky (2009)

Crunch Time (2011)

The Whole Enchilada (2013)

***

Mat- och receptbokbok:

Goldy’s Kitchen Cookbook:

Cooking, Writing, Family, Life (2015)

PS. Det lär ska finnas ytterligare en titel i Goldy-matdeckarserien – den artonde titeln – men jag kan inte spåra upp den. Någon som vet bättre?

PPS. Samtliga svenska utgivningar är totalt utgångna, vilket betyder att de inte heller finns i pocket eller som e- och ljudböcker. Trist. Tror de skulle kunna bli mycket bra ljudböcker.

De svenska böckerna får alltså jagas på antikvariat (misstänker att många – de flesta? – bibliotek också rensat ut dem. Originalböckerna (på engelska) finns däremot både i pocket och som ljudböcker (även på svenska strömningstjänster).

Grönt för mord

Johan Brännström

Röd signal

(Ordfront)

Jag kapitulerar.

Författaren Johan Brännström har gjort det igen. Efter den succéartade debuten förra året med ”Feber” har han levererat ännu ett spännande nutidsdrama av högsta klass. Det är smart, överraskande och förbannat skickligt skrivet.

Något är fel med de svenska tågen. Rälsen, signalsystemen och vagnarna hänger på gärdesgården.

Förseningarna står som spön i backen och orsakar ”trainrage” bland frustrerade passagerare. Som om det inte var nog är det någon galning som knuffar ner inte ont anande passagerare framför de framrusande tågen.

Tågproblemen blir hett nyhetsstoff för journalisterna Mikaela och Kim som jobbar på nyhetsbyrån. De dras in i dramat på ett sätt som ingen av dem kunde förutse när de börjar bevaka händelserna.

Samtidigt får vi följa polisens jakt efter den galne gärningsmannen.

Det är minst sagt oväntat att spinna en deckarhistoria kring tågproblematiken. Men det funkar.

Med deckaren ”Röd signal” visar författaren att ”Feber” inte var en ”one hit wounder”. Hantverket sitter som en smäck och skulle kunna funka som skolbok för hugade deckarförfattare.

Naglarna är inte riktigt lika sönderbitna som efter ”Feber” men spänningen skruvas långsamt upp till en dramatisk final.

”Röd signal” är väl investerade timmar med hörlurarna på.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Som framgår av recensionen lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

PS. Rubriken till den här recensionen, som satts av Deckarloggs redaktör, ska läsas som en hommage till deckarförfattaren Folke Mellvig. En av Mellvigs deckarpjäser för radion hette just så, ”Grönt för mord” (1957).

Den svenska spionen: ”En rultig gubbe i sextioårsåldern”

Kjell-Olof Bornemark (1924-2006)

Land: Sverige

Genre: filosofiska spionromaner/thrillers

”De malätna” (1991) är titeln på en av Kjell-Olof Bornemarks romaner. Så är människorna i alla hans romaner: malätna.

De lever inte i samhället utan vid sidan om. De arbetar inte 9 till 5 utan fixar och trixar med pengarna och livet. Det är knappt att de finns. Dvs de välanpassade samhällsmedborgarna – du och jag – vi som lever enligt samhällets skrivna och oskrivna lagar och regler – känner knappast till att den här sortens människor existerar. Just så är de: av en annan sort.

De kan vara spioner (för att citera omslagstexten till debutromanen, ”Legat till en trolös”, 1982: ”… minst en miljon människor är engagerade i underrättelsetjänsten världen över. Några hundra eller tusen av dem finns i Sverige.”) eller spelare (det spelas på hästar, på Solvalla och Åby) eller missanpassade i största allmänhet. De är ”outsiders”; enslingar. De har ”lärt sig konsten att vara ensamma”.

Oftast skriver Bornemark om spioner – öststatspioner. I romanerna förekommer en oroväckande mängd svenska spioner, infödda eller invandrade, som samlar uppgifter och skickar österut via Östtyskland. Romantiteln ”De malätna” syftar egentligen på dem som blev över, när kommunismen och Berlinmuren föll och deras världsbild upplöstes: Stasiagenterna från det forna DDR.

Kjell-Olof Bornemarks samtliga filosofiska spionromaner och thrillers finns återutgivna på strömningstjänster, t ex Storytel, som ljud- och vissa även som e-böcker.

De har blivit spioner av övertygelse eller nödtvång. Philip Tragg, huvudpersonen i Legat till en trolös, genomskådade ”den kapitalistiska världens tjyvaktighet” och lät sej ”värvas till en fredens kunskapare av ideologiska skäl”. Verner Braun, huvudperson i den följande romanen, ”Skiljelinjen” (1983), var en tysk socialdemokrat som flydde till Sverige undan nazisterna – med hjälp av ryssarna. I många år har han nu tvingats spionera åt öst och förråda sitt nya hemland.

Förresten är det fel att säga att de lever vid sidan om det vanliga samhället. Snarare lever de i en halvvärld – en värld i världen. Vi kan se dem på stan, men vad de ägnar sej åt anar vi inte.

Spionerna och deras kontaktmän, s k ”kontrollörer”, brukar träffas på ölsjapp och restauranger – t ex Grimman, en ölkrog i norra Stockholm, eller Knekten, en ölstuga på Kungsholmen. I Skiljelinjen ringer Verner Braun spionsamtal från telefonautomaten på Sundbybergs stadsbibliotek.

Kanske har du ätit lunch och tagit en öl på samma krog? Kanske har du lånat den här boken på Sumpans bibliotek? Bornemarks spion är inte någon James Bond (Ian Fleming) eller ens någon Bernard Samson (Len Deighton). Han skriver om ”de små agenterna”. Hans spion kan vara en ”rultig gubbe i sextioårsåldern” (Verner Braun). Spionlivet är långt ifrån glamoröst. Spionen är sliten, ”maläten”, både som spion och människa.

Kjell-Olof Bornemarks romaner är knappast actionthrillers. Så kanske ska de inte kallas spion- eller agentromaner utan filosofiska romaner om människor som råkat bli spioner.

”Förgiftat område” (1984) handlar också om en svensk spion eller agent – men på Irland. ”Skyldig utan skuld” (1989) kan läsas som ett möjligt facit till mordet på Olof Palme. Huvudpersonen, som skulle kunna vara Palmes mördare, är en utanförmänniska; förtidspensionerad, utstött, egen. I en skokartong i garderoben förvarar han en revolver, som han bär med sej på stan – som en kraftkälla, en talisman. I ”Spelaren” (1994) porträtteras en självutnämnd yrkesspelare och miljön kring Åby travbana i Mölndal, Göteborg.

På omslaget till sina romaner har författaren Kjell-Olof Bornemark presenterats som en mångsysslare. Han har bl a ”sålt biblar, varit sjöman, husmäklare, direktör för en teknisk firma, varit med om att starta en kommunistisk veckotidning… – samt inte minst spelare med trav som specialitet”. Ursäkta, men på fotot ser han ut som ”en rultig gubbe i sextioårsåldern”.

Bornemark skulle, nästan, kunnat vara huvudperson i en av sina egna romaner…? Nog är det förståeligt att åtskilliga journalister frågat honom:

– Har du också varit spion?

Kjell-Olof Bornemark publicerade sin sista spionroman 1994. Det verkar också att – ordagrant – bli hans sista bok.  Bornemark har nämligen offentligt förklarat att han pensionerat sej och slutat skriva. 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Böcker av Kjell-Olof Bornemark:

Legat till en trolös. 1982.

Skiljelinjen. 1983.

Förgiftat område. 1984.

Handgången man. 1986.

Skyldig utan skuld. 1989.

De malätna. 1991.

Kontrollören. 1992.

Spelaren. 1994.

Efterlysning

Deckarlogg, vars redaktör fortfarande inte lyssnar på så många böcker som han, alltså jag, kanske borde utan istället fortsätter att läsa pappersböcker, skulle tycka det var kul om någon kunde skriva om kriminella ljudböcker på Deckarlogg. För oavsett om redaktören läser och/eller lyssnar ska förstås ljudböcker finnas med på Deckarlogg.

Och det har ju hänt hittills också, fast mer sporadiskt, att några av Deckarloggs inbjudna recensenter och ibland även gästrecensenter lyssnat på en ljuddeckare och skrivit om den. Nu skulle Deckarlogg vilja att ljudböcker förekom här lite oftare, inte minst eller snarare framför allt för att det nu ges ut allt fler originaldeckare som enbart ljud- (och ibland samtidigt som e-) böcker.

Dessa får ju inte Deckarlogg missa, eller hur? Därför denna efterlysning:

Kan det finnas någon bland Deckarloggs läsare som skulle tycka det är kul att recensera ljuddeckare för Deckarlogg? Men observera, viktigt påpekande, Deckarlogg är ett helt igenom ideellt arbete. Inte en krona finns iblandad i loggandet, vare sig för redaktören eller någon annan.

Ändå, om om om någon skulle tycka att det här vore väl rätt kul, att recensera lite på Deckarlogg, så hör av dig! Antingen här på mejladressen eller i en kommentar eller via ett direktmeddelande när Deckarloggredaktören lägger ut detta på Facebook.

Och så håller jag tummen…

Bengt Eriksson