Stryknin och andra gifter

Agatha Christie

En dos stryknin

Övers: Eva Wahlenberg

(Bookmark)

Exakt 20 år sen är det sen jag senast läste Agatha Christies ”En dos stryknin” (då utgiven av Albert Bonniers). Nu, när romanen återutgivits än en gång (av Bookmark) beroende på att det gått 100 år sen denna allra första Christie-deckare publicerades i England, har jag läst om den.

Agatha Christie hade dock (trösterikt nog, skulle man kunna säga) problem med att få ut boken. Flera förlag refuserade och när hon hittade ett förlag som var villigt att ge ut hennes deckare med originaltiteln ”The mysterious Affairs At Styles” – då ställdes förlaget som villkor att sista kapitlet skrevs om (vilket ju inte är trösterikt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är agatha-christie-en-dos-stryknin.jpg

Sara R. Acedo har gjort det fina omslaget till ”En dos stryknin” och även till övriga titlar i den aktuella återutgivningsserien med Christie-deckare.

Redan i ”En dos stryknin” – den svenska och absolut bättre titeln – introduceras och presenteras också Hercule Poirot, en nyligen pensionerade belgisk polis som rest till England för att vila upp sig i den lilla byn Styles St. Mary.    

Dit anländer också Poirots vän och blivande ständige ledsagare kapten Hastings, som även han ska vila upp sig (från striderna vid första världskriget). Styles i den engelska titeln syftar på herrgården Styles med den förmögna Mrs Inglethorp som ordnat flyktingboende under kriget.

Det sägs ibland att det här ska vara den allra första pusseldeckare, alltså att pusseldeckargenren härmed föddes. Något tveksamt kanske men struntsamma, ”En dos stryknin” är en mycket pusslig deckare.

Agatha Christie ger den ena ledtråden efter den andra så att läsaren ska kunna lösa mysteriet före Hercule Poirot. Hah! är väl kommentaren på det.

Christie visar sig också redan här ha skaffat sig stor kännedom i såväl stryknin som andra gifter. Så det var ju tur att hon blev deckarförfattare och inte giftmörderska, för polisen hade aldrig fått fast henne!

En extra finess med den här återutgåvan är att den har två slut: det tidigare, omändrade slutkapitlet och dessutom det refuserade originalkapitlet (som lär ha översatts till svenska för första gången). Läs och jämför – hade förlaget rätt?

Bengt Eriksson  

Den kriminella medeltiden

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag)  

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd).

Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer i Blomströms nya roman.

Han skriver varken medeltidsromaner med en deckargåta eller deckare som placeras i en medeltida miljö. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare.

Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid.

En skeppare och en besättningsman hittas mördade. För att lösa morden återinsätts Botulf som en medeltida kriminalkommissarie.

Men detta är bara en av alla trådar som knyts ihop till ett porträtt av den mångkriminella medeltiden.

Anders H Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag.

Resultat: spännande och intressant. Ja, stortartat.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Jan Guillous stora århundrade: upplösningen!

Tony Johansson har tidigare på sin hemsida – även publicerat här på Deckarlogg – gjort en genomgång av de nio föregående titlarna i Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet”.

Nu recenseras han också den avslutande titeln i serien.

***

Jan Guillou

Slutet på historien

(Piratförlaget)

Så har Jan Guillou nått fram till slutet i det som är hans andra dekalogi. Hamiltonserien bestod ju också av tio böcker (plus en novell), och utgjorde förstås en imponerande författarbragd. Men ”Det stora århundradet” toppar Hamilton.

Jag har tidigare recenserat de första nio böckerna. Jag läste dem i ett svep i våras, och det var en sådan läsupplevelse som man kommer att minnas även om många år.

”Det stora århundradet” är en episkt berättad släktsaga som tar sin början med tre norska fiskarbröder som genom slump och skicklighet utbildas till diplomingenjörer i Dresden och sedan sprids för historiens vindar.

En av dem lyckas skapa sig en förmögenhet i Tyska Östafrika som sedan de kommande generationerna träter om och lever på medan de vandrar genom det långa 1900-talet: Weimarrepubliken och nazismens maktövertag, det svenska 30-talet och samförståndandan, andra världskriget, 50-talets amerikanska hegemoni, 68-rörelsen, 80-talets nya ekonomi och så fram till sista boken med den fyndiga titeln ”Slutet på historien”.

Titeln anspelar förstås såväl på att det är sista boken som på 90-talsidén att med sovjetsystemets fall hade den ohejdade kapitalismen slutligen vunnit och därmed var historien slut.

Sverige har en lång tradition av politisk skönlitteratur. Från Sjöwall och Wahlöö till Guillou, Mankell och Stieg Larsson. Få har dock lyckats lika väl som Tony Johansson med att kombinera politisk insikt och skärpa med en riktigt bra intrig. (Magnus Nilsson, litteraturkritiker och professor i litteraturhistoria.)

Nåväl, hur väl lyckas han? Sådär, om jag ska vara ärlig. Man måste tycka väldigt mycket om Guillous författarskap för att uppskatta den. Det gör jag, så det vore fel att säga att jag inte njöt av att läsa den.

Men ”Slutet på historien” lider av samma brister som de andra fyra böckerna i serien som utspelas efter andra världskriget. Perspektivet snävas in. Från att alltid nån broder eller barn i första generationen befinner sig i historiens centrum, kretsar nu merparten av berättelsen kring ett av Guillous alter egon, advokat Eric Letang.

Det fungerade hyggligt i bok nr 7-8 där 68-rörelsen, IB och vänsterterrorism behandlades – det var åtminstone ur några perspektiv i historiens centrum. Men det fungerade väsentligt sämre i ”Äkta amerikanska jeans” (nr 6), ”Den andra dödssynden” (nr 9) och i ”Slutet på historien”.

I de två sista böckerna blir historien om det ”Stora århundradet” till Guillous diverse strider på 80- och 90-talen. Med all respekt för Guillous avslöjanden och strider men det hände faktiskt en hel del annat.

Det är med den känslan man lägger ifrån sig boken. Bra historia överlag – även om jag är rätt skeptisk till hur gammelonkel Haralds uppdykande hanteras – men så synd att berättelsen blivit så snäv.

Det här är ju tiden för Kalla krigets slut, Jugoslaviens upplösning, Irakkriget, EU:s marsch mot statsbildning – allt detta nämns men mest som en ram, inte såsom i de första böckerna där världshistorien blev en gestaltad berättelse. Det är väldigt synd.

Men Guillou är en briljant författare och ingen annan skulle ha klarat av att skriva hela den här episka tio böcker långa historien, så det blir trots detta en fyra. Serien som helhet måste ges en femma. Allt annat är uteslutet för ett sådant imponerande romanprojekt.

Slutet på historien finns som ljudbok, i inläsning av Tomas Bolme.

Tony Johansson, gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016), ”Smugglaren” (2018) och nu senast i försomras ”Källa X”, alla i miljöerna Landskrona med omnejd.

Den medeltida polisen

Också uppföljaren, Anders H Blomströms nya och andra medeltidsdeckare ”Smutsiga hjärtan”, kommer jag att recensera åt Gota Medias tidningar. Recensionen läggs ut på Deckarlogg efter att den tryckts i tidningarna.

Tills vidare, så här skrev jag om Blomströms förra och första medeltidsdeckare, snarast i genren medeltida polisroman.

***

Anders H Blomström
Eldskytten
(Horneman förlag)

blomstromSpännande, såväl för deckarläsaren som den historiskt intresserade.

Så kan Anders H Blomströms medeltida pusseldeckare och polisroman ”Eldskytten” – med undertiteln Botulf Kattlunds första fall – sammanfattas.

Botulf blir utsedd till stadsfogde, idag kunde han ha varit poliskommissarie.

Händelserna utspelar sig mellan 1342, inklusive den viktiga prologen, och 1361. Huvudorten är Visby – men Botulf och medhjälparna Knarre och Silas färdas också till bland annat Lübeck och Stralsund.

Inte färre än tre mordgåtor ska lösas. Samtidigt som både pesten och stormen härjar och Visby hotas av invasion.

Dessutom har författaren lyckats få utrymme att skildra förhållandet mellan medeltidens kvinnor och män.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

En kollega och konkurrent till Sherlock Holmes

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Mick Finlay skriver en serie historiska detektivromaner som verkligen lockar mig. Platsen är London och året 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood men sin assistent Norman Barnett.

Om någon nu tänker, aha, en konkurrent till Sherlock Holmes, så är det rätt men ändå inte. De är/var samtida men har olika kundkrets.

William Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Inte heller är Arrowood så värst förtjust i sin mer kände – men alls inte skickligare! – rival utan ilsknar till så fort han ser eller hör namnet Sherlock Holmes.

Mick Finlay morden-i-londonVisst, Mick Finlays berättartempo hackar, sjunker och höjs. Hans berättelse har en tendens att bli lite väl omständlig och långrandig, ibland. Men här finns så mycket som väger upp. Dock bör ju läsaren vara mer än måttligt intresserad av London, tror jag.

Det är jag – jag är omåttligt intresserad av London både nu och förr. ”Morden i London” handlar främst om en utredning som Arrowood och Barnett gör på uppdrag av ett par föräldrar. Deras dotter har ingått äktenskap och vill efter det aldrig höra av sig. Vad har hänt – med henne?

Dottern bor med sin make och nya familj en bit bortom Catford söder om floden. Idag är Catford snarast en förort till London men 1896 var det en by för sig. Och nu råkar det vara så att jag är extra specialintresserad av just Catford, dessutom.

Som 15-16-åring åkte jag på språkresa till England, bodde i London söder om floden, inneboende hos en familj i Forest Hill, som gränsar till Catford. Och så sent som i februari var jag på återbesök i Catford och Catford Bridge, där också detektiverna Arrowood och Barnett stiger av tåget vid sin utredning.

Alltså, varje namn – på en gata, på en plats, på en pub – får mig att googla. Fanns de, finns de i verkligheten? Jodå, det går att följa William Arrowood och Norman Barnett runt i det sena 1800-talets London. Att läsa är som att med egna ögon se hur dåtidens fattiga Londonbor hade det. Med ett ord: fattigt.

”Morden i London” blir också rätt spännande, sidvis. Men romanen är mer spänningsfylld till atmosfären och dåtidskänslan än till det mer kriminella. Om man nu inte menar att att själva det fattiga livet var kriminellt på denna tid och i detta samhälle.

Men det är helt åkej för mig, eftersom miljö- och personskildringarna är så bra utförda. Mick Finlays ”Morden i London” – fast nog kunde titeln har varit mer precis? ”The Murder Pit” är originaltiteln – förmedlar lika utmärkta som atmosfärrika som hemska bilder av London årgång 1896.

Det finns även en tidigare översatt bok i serien, den heter just ”Arrowood” (också Harper Crime, 2017), som jag tyvärr inte har läst. Nu ska jag göra det. Dessutom finns det ytterligare en titel, ”Arrowood And The Thames Corpses”, att översätta och ge ut i Sverige.

Bengt Eriksson

 

Verklighet och underhållning, enligt Peter Englund

Peter Englund.
Söndagsvägen
(Natur & Kultur)

Jazz, rock, punk och disco. Film, radio, television, internet och TV-spel. Allt har fördömts som moraliskt förkastligt när det var nytt. Från Platon och framåt återkommer samma argument genom historien; det nya är hotfullt och farligt, för individer och samhälle, argument som alltid får ett löjets skimmer över sig när det gått några år.

Jag blev faktiskt chockad över att historikern Peter Englund faller in i denna larmande kör i sin nya bok ”Söndagsvägen”. I hans fall är det kriminallitteraturen som är det stora hotet, något han avskyr, och han gör det i en bok som tillhör spänningslitteraturens allt populärare subgenre true crime?? Jag begriper faktiskt ingenting.

Peter Englund sondagsvagen-berattelsen-om-ett-mordSärskilt bra är den inte heller, många inom denna subgenre gör ett bättre jobb. Dessutom återkommande tvärsäkra distinktioner mellan fiktion och fakta som är vetenskapsteoretiskt grumliga, också det förbryllande.

Jag har alltid haft en stor respekt för Peter Englund som historiker och författare. Minns särskilt hans Augustbelönade ”Ofredsår” från 1993 som är en levande och stark skildring av svenskt 1600-tal. Han har också stått för en stark och sansad röst som akademiledamot, inte minst under hans sex år som Akademiens ständige sekreterare.

Desto mer förvånad och besviken blev jag efter läsningen av nya boken ”Söndagsvägen” som behandlar ett av landets mest uppmärksammade rättsfall.

En kväll i juli 1965 påträffas artonåriga Kickan Granell död i sitt hem i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen söder om Stockholm. De poliser som är först på plats avfärdar det som ett självmord, vilket skadar utredningen; det står snart klart att hon blivit mördad.

Därmed inleds den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige innan Palmemordet. Den legendariske kommissarien G.W. Larsson leder arbetet.
Det skulle dröja länge innan man kommer fram till svar på frågorna om vem som är mördaren och hur mordet genomförts.

Mordet väcker stor uppmärksamhet, på sätt och vis blir det starten på en speciell mediegenre, sommarmord på unga kvinnor, som särskilt kvällspressen kommer att ägna sig åt många år framåt. Det skapar också stor oro, gärningsmannen gått till verket med stort raffinemang, och både utredare och allmänhet fruktar en upprepning.

Peter Englund Foto Alexander Mahmoud

Peter Englund Foto: Alexander Mahmoud

När mördaren till slut grips visar det sig att han hela tiden funnits i närheten av utredningen. Bevisläget är inte så starkt; han frikänns i tingsrätten men fälls senare i hovrätten 22 december 1966. Under hela denna tid, nästan ett och ett halvt år, är uppmärksamheten i media enorm.

Englund har använt arkivmaterial från domstolar och polis, mediearkiv och intervjuer med berörda som fortfarande lever som källor för att kunna skapa sin berättelse. Det förefaller vara en gedigen research. Ambitionen har också varit att skapa en skildring av Sverige under rekordårens topp, som Englund definierar som mitten av 60-talet, och då inte bara av dess välstånd och framtidsoptimism, utan även dess mörka sidor.

Det är inte alls ointressant att läsa om fallets alla turer eller om den tid som jag, liksom Englund, är tillräckligt gammal för att komma ihåg, men det är varken fantastiskt eller särskilt minnesvärt. Jag har läst bättre true crime och bättre skildringar av denna moderna svenska historia.

Jag har två grundläggande problem. Ett gäller hans attityd till den spänningslitterära genre han nu anslutit sig till. Det handlar enligt Englund om böcker som inte erbjuder ”en väg till förståelse för världen utan en möjlighet till flykt ifrån den.” Den är också, enligt Englund, en av förklaringarna till mordet. Mördaren var ”en person uppfylld av den billiga kriminallitteraturens alla klichéer.

´NN´ var mycket riktigt storkonsument av den typen av litteratur. Fakta och fiktion kommunicerar.” Mördaren har ”plockat upp klichéer från populärkulturen och införlivat dem i sin fantasivärld.” Enligt Englund finns det ”få litterära genrer där glappet mellan sken och verklighet är så avgrundsdjupt som just underhållningsdeckare”.

Men om man bara tar det aktuella samhällsproblemet, kvinnohat, kvinnoförakt, och mäns våld mot kvinnor, finns det bara under det senaste året gott om exempel från svensk spänningslitteratur som ger starkt verklighetsbaserad ”förståelse för världen”.

Pascal Engmans ”Råttkungen” introducerade debatten om Incelrörelsen i Sverige. Simon Häggströms ”I skuggan av Sektor 5” gav en råstark och kunnigt verklighetsbaserad förståelse för den internationella människohandel som finns bakom prostitutionen i Stockholm. Författare som Katarina Wennstam, Caroline Engvall och många fler är exempel på skribenter inom spänningslitteraturer som ger en ”förståelse för världen” när det gäller just dessa samhällsproblem.

På ett mer generellt plan kan man t ex nämna författare inom genren som Anders Roslund och Tove Alsterdal som hela tiden använder sin skickliga skönlitterära förmåga för att sprida förståelse för högst reella och väl researchade samhällsproblem till miljoner människor i ställer för de få tusen som en ”fackbok” inom området skulle nå.

Mitt andra problem hänger delvis samman med det första. Det handlar om den skarpa gräns som denna författare hela tiden gör mellan fiktion och fakta, där det förra är föraktligt och det senare, som han själv ägnar sig åt, är berömvärt. Jag har två invändningar.

Den ena handlar om att Peter Englunds berättelse naturligtvis är just det; hans personliga och subjektiva berättelse, något annat är inte möjligt. Det är han som väljer vilka pusselbitar han vill lyfta fram, på vilket sätt han gör det, hur han lyfter in sina personliga värderingar i texten, hur han skapar sin bild som självklart skiljer sig från en annan författares bild av samma händelse.

För mig är tvärtom fiktionen ofta överlägsen det förment dokumentära när det gäller att skapa förståelse för människor, samhälle och historia. Ett exempel från Englunds hemmaplan, svensk historia: Tre av fjolårets bästa svenska böcker var Steve Sem-Sandbergs ”W”, Eva-Marie Liffners, ”Vem kan segla” och Niklas Natt och Dags ”1974”.

Alla tre är fiktion, romaner baserade på omfattande research (en av dem t o m ”kriminallitteratur”), men tillsammans gav de mig en förståelse för det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet i Sverige som jag aldrig fått från ”facklitteraturens” historieböcker.

Jag är sorgsen, för mig blev ”Söndagsvägen” en besvikelse.

Anders Kapp,
gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!

Jack Uppskäraren på Karlshamns historiska gator

Den här historiska deckarserien från Sverige, Blekinge och Karlshamn (med omnejd) blev allt bättre. Väl värt att leta på böckerna; några finns som e- och ljudböcker, övriga får man jaga antikvariskt eller låna på bibliotek.

***

Limme & Palmqvist
Körkarlen
(Kabusa böcker)

LimmeÄntligen har Johanna Limme och Martin Palmqvist skrivit klar den nya, tredje delen i sin serie med historiska kriminalromaner.

Inte ett år för tidigt (eftersom ”Böljelek”, den första delen, kom redan 2010, och ”Strömkarlen”, den följande, året efter). Under de år som gått sen sist har den nya romanen också hunnit byta titel från ”Amerikakistan” till ”Körkarlen”.

Platsen är densamma: Karlshamn med omnejd. Liksom de bägge huvudpersonerna: Simon Eldfeldt, kyrkoherde i närliggande Asarum och amatördetektiv, stadsfiskalens extra medhjälpare, samt Ivar Jönsson, reservkonstapel och systerson till kyrkoherden. Tiden har nu hunnit fram till september-oktober 1899.

Bättre och bättre för varje titel, allt mer genomarbetade kriminalhistorier och inte minst avsevärt mer atmosfärrika miljöskildringar. ”Körkarlen” är den bästa titeln i serien… hittills. Så höll jag på att skriva men det kan jag tyvärr inte.

Limme & Palmqvist väver ihop två kriminalgåtor. Först mördas en kusk – alltså körkarl – och så ännu en. Samtidigt härjar en svensk version av Jack Uppskäraren i Karlshamn.

Autentiska gator, krogar och bostadsområden, den rika staden kontra den fattiga, skildras närmare och mer doftande – ja, illaluktande – än någonsin. Fast också i den här boken kan jag sakna en karta över dåtidens Karlshamn för att kunna pricka av gata efter gata och följa med reservkonstapel Jönsson ut på stan.

I slutet vänder Limme & Palmqvist upp och ner på berättelsen. De ställer historien på sin spets. Kriminaliteten och livsmiljöerna sammansmälter till ett brutalt ärligt porträtt av det svenska klassamhället vid sekelskiftet 1900.

Hittills… det ordet kunde jag alltså inte använda. För ”Körkarlen” är inte bara den tredje utan lär också bli den sista delen i den kriminalhistoriska Karlshamnsserien. När Limme & Palmqvist äntligen fått upp berättarfarten och skriver på topp – då slutar de?!

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2014

Hela Simon Eldfeldt-serien:

Böljelek (2010)
Strömkarlen (2011)
Körkarlen (2014)
Amerikakistan (2016)

Den klassiske seriemördaren

”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” (också Hastur förlag) heter en just nu utgiven samling med sju ”säregna fantasistycken, skräckberättelser och sagor” av E.T.A. Hoffmann (1776–1822).

I väntan på att den ska hamna framför Deckarloggs ögon tog jag fram en recension från några år tillbaka av Hoffmans kortroman ”Fröken Scuderi”, en deckare med en kvinnlig detektiv som föregick Sherlock Holmes, Hercule Poirot och Miss Marple.

Ja, Hoffmans (kort)detektivroman föregick till och med före vad som ibland anses vara detektivberättelsens födelse, nämligen Edgar Allan Poes ”Morden på Rue Morgue” (1841).

Kanske kan ”Fröken Scuderi” istället ha varit den allra första deckaren?

***

E.T.A. Hoffmann
Fröken Scuderi
Övers: Inger Bahson-Rosenborg/Jonas Wessel
(Hastur förlag)

Hoffman omslag_froken_scuderiKortromanen ”Fröken Scuderi” utspelar sig 1680 i Paris, skrevs 1818, kom på svenska senare på 1800-talet och har nu återutgivits på nytt.

En kriminalklassiker som föregick Edgar Allan Poe med 22 år. Och den kan – än idag – läsas med stort nöje.

​Här finns de flesta framtida deckaringredienser.

Grundgenren är pusseldeckare fast med inslag av fantastik, humoresk och kärlekshistoria samt en antydan till advokatdeckare.

Den åldriga, diktskrivande fröken Scuderi kan vara en prototyp för Miss Marple och Desgrais heter den korkade polisen.

​Brottslingen är – alltså redan i början av 1800-talet! – seriemördare och psykopat.

I efterordet har ”Fenomenet Scuderi” placerats in i tiden och genren av den kunnige Dag Hedman.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

de la Motte varofferOckså ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Mattias Edvardsson goda-grannarÄven Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

Cecilia Sahlström hatet-vi-barI den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson kalla-xTony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Mats Svensson den-trettonde-bombenSvensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stahlbom Stieger jag-tanker-ofta-pa-pingvinerStalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri limhamns-juveler_ljudbokTony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

olseni hansen livraddaren(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Olseni Hansen grannar-i-dod-och-lustMen vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

vTina Frennstedt ag-9Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.