Deckarloggbäst

Bästläst sommaren 2019

Assar AnderssonAssar Andersson: När de sista duvorna har tystnat (Reko, endast e- och ljudbok)
En kortare roman när Assar Andersson nu återkommit: lika nervig som hans tidigare deckare men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och hemskare och ruskigt trovärdig.

AspenströmKarin Aspenström: Nattspår (Lind & Co)
Ur Samuel Karlssons recension: Bokens huvudkaraktär är kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig på värmländska landsbygden. Snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen, ansikten speglar sig i fönsterrutorna. Nervkittlande – utan att det blir larvigt eller överdrivet.

Belinda BauerBelinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel K:s rec: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Ray Celestin 2Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Ann Lindell återkommer efter tio år som före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp, en ort i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo, med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Det bara är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska.

Elly Griffiths 2Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Anonyma brev, som i första boken. En arkeologisk ”stenring”, liksom i första. Det hittas, som förra gången, benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action. Romanens människor får tid att leva. Fast det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: ”Ön” (Modernista)
En av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromanerna från Island. Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ju ännu bättre. Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som polis. Hon återutreder ett gammalt mordfall; en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt. Utredningen blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj. Så hårt skrivet, gentemot Island poliskår, att en undrar om det kan vara ”autentiskt”. Dessutom: ännu en bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser;

China MChina Miéville: Staden & Staden (Doppelgänger)
Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Som i titeln: två städer, ja, syskonstäder, ja, tvillingstäder. Lika varann till invånare, hus och gator – ändå olika varann. Polisinspektör Tyadur Borlú utreder vad som verkade vara ett rutinfall: ung kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad mellan knarklangare och skejtare. Han måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det nygamla klassamhället, möts och krockar…

Deckarloggs red.

Sommardeckare under päronträdet (9): Historiskt, musikaliskt och språkligt sväng i New York

Ray Celestin
Gangsterns klagan
Övers: Ann Margret Forsström
(Southside Stories)

(Blåser i träa idag och alltför svalt under päronträdet, så istället sitter jag vid frukostbordet i köket och läser Ray Celestins tredje deckare ”Gangsterns klagan”.)

Han bor i London men skriver så amerikanskt att jag tänker på amerikanerna James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (både musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare).

Nej inga jämförelser – mest för att leda dig, som inte läst Ray Celestin förut, i de rätta riktningarna.

Läst förut förresten, det borde du ha gjort. Celestins debutdeckare ”Yxmannen” (2016 i svensk översättning) utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta kriminalroman och uppföljaren ”Mafioso” (2017) nominerades till samma pris.

Ray CelestinPlatsen är den här gången New York (tidigare New Orleans och Chicago, nästa gång förresten, i vad som på engelska kallas ”The City Blues Quartet”, blir det Los Angeles), där de efter de tidigare böckerna bekanta privatdetektiverna Michael Talbot och Ida Davis/Young nu befinner sig för att reda ut och ordna upp det för Michael som sitter fängslad, misstänkt för mord.

Det är ena berättelsen, ett slags privatdeckarstory.

Här finns också en parallell historia med och om Gabriel Leveson, som driver Club Copacabana åt maffiabossen Frank Costello och får i uppdrag av denne Costello att ta reda på var ett par miljoner som en annan gangster, Bugsy Siegel, lånade av Costello kan ha tagit vägen.

Och det är brådis, för Gabriel, eftersom han om en vecka drygt måste fly landet med sin systerdotter efter att också han försnillat pengar från maffian.

Själva kriminalintrigerna och de är sådär, rätt ordinära, varken bra eller dåliga, flipp eller flopp, men helt åkej. Och jag tror det mest beror på skriftspråket; Celestin skriver ordrikt uppkäftigt svängigt amerikanskt när han skildrar miljöer och personer men betydligt vanligare och därmed tråkigare när han borde driva upp spänningen.

Så det intressanta – det verkligt spännande – blir hur Celestin förankrar sin roman i den historiska tiden och verkligheten. Att han för in autentiska personer, miljöer och händelser i sin fiktion.

Det kan vara att ju både Frank Costello och Bugsy Siegel var maffiagangsters också i verkligheten, liksom att klubben Copacabana funnit – ja, fortfarande finns för den delen. (Jag måste googla och kolla men det stämmer.)

Och att sångerskan Carmen Miranda uppträder på Copa med typisk blomkruka i håret, att Dean Martin och Jerry Lewis underhåller mellan musiken och att bland andra Frank Sinatra och Rocky Graziano finns i publiken, bägge amfetaminhöga.

Som rätt ur verkligheten?

Några sidor längre fram återvänder förresten Louis Armstrong till New York efter att ha varit på turné (och det blir bråk med busschauffören som kört dem, men det får du läsa mer om i boken).

Det är detta som är själva grejen med Ray Celestins musikhistoriska deckare – det autentiska. Hans kriminalromaner upplever jag som så verkliga att de kunde vara kriminalreportage (med inslag av musikjournalistik).

Riktig vad som är exakt historiskt och vad han fifflat en smula med framgår av efterordet. Grejen är, som jag skrev, att det svänger om Celestins kvartett (hittills tre romaner på svenska): det svänger språkligt och historiskt, musikaliskt och mänskligt.

Och kriminallitterärt, visst, åkej, det också.

Bengt Eriksson

 

Sommardeckare under päronträdet (5): Kvinnlig ligaledare bland brittisk över- och underklass

”Vackra unga döda” (Polaris, övers: Ylva Stålmarck) är andra titeln i serien om ”Mitfordmorden” av Jessica Fellowes.

Serien första titel, ”Mysteriet på Asthall”, gjorde mig något avog. Eller avvaktande. Alltså idén – att skriva historiskt med dessutom autentiska personer ur den brittiska historien – är ju helt åkej, sånt kan bli riktigt bra.

Men handhavandet av historien, av fakta, att Fellowes återanvänder namn ur historien och sen omskapar personerna, hittar på lite hur som helst. Går det an? Mitt betyg blev, som jag skrev, avogt och avvaktande.

Fast Fellowes låtsas ju inte, det är i alla fall bra, låtsas inte att hon skriver autentiskt. Första boken inleddes med ett tydligt faktafel som jag tror betydde att hon ville tala om för läsarna att hon inte skriver som det var utan jag ljuger och fabulerar.

FellowesI ”Vackra unga döda” fortsätter hon att skildra de sex systrarna Mitford i tur och ordning samt deras barnsköterska Louise.

Överklassfamiljen Mitford med de sex systrarna har funnits och inte är det så längesen heller, när Louisa på bokens första sidan har rest från Asthall Manor på engelsk landsbygd in till London med den unga Pamela, ett av de sju syskonen, för att träffa Nancy med smeknamnet Koko, den äldsta systern, är året 1925.

Som ni märkte finns det alltså en bror också i syskonskaran. Och när jag läser så undrar jag, kan någon av syskonen Mitford fortfarande leva, och om ingen gör det så måste det väl finnas barn och barnbarn, vad säger de om Jessica Fellowes tilltag att använda dem i en ”autentisk” deckarserie?

I förra romanen var jag även lite förundrad över att Fellowes använde Florence Nightingale Shore, just densamma, sjuksköterskan, som en romanperson. Men inte som Florence Nightingale var i verkligheten utan som författaren tyckte passade i romanen. Hmmm.

Man = jag kan ju inte låta bli att googla så när den kvinnliga ligaledaren Alice Diamond som leder två tjuvligor, de fyrtio tjuvarna (med kvinnliga tjuvar) och Elefanterna (med manliga), nämns första gången – då gör jag ju det. Googlar och ser genast att Alice Diamond har funnits, också hon är autentisk. (Men hur mycket som stämmer och vad som är påhitt i Jessica Fellowes porträtt av den kvinnliga gangsterledaren, det vet jag ju inte.)

När jag läst klart, nej, jag tittar aldrig på sista sidan i förväg, så finns där också ett ”post scriptum” om autentiska personer och händelser i romanen – men efterordet är skrivet sådär lockande luddigt att man blir ännu mer intresserad av vad som är autentiskt och vad som är fri fabulering…

Deckartrådgåtfinnarna är, liksom i förra delen, dels tjänstekvinnan och barnsköterskan Louisa Cannon, dels polisen Guy Sullivan, nu vid Scotland Yard (fast längre än till receptionsdisken har han inte avancerat när berättelsen inleds).

Deckarberättelsen spinner kring nämnda Alice Diamond och hennes kvinnliga tjuvliga. Louisa får en ny bekantskap. Dulcie, som visar sig ha kontakter med den kvinnliga tjuvligan och Guy lyckas ta sig ut på Londons gator som polis för att lokalisera de kvinnliga tjuvarna.

Fast innan dess festar de unga vackra människorna från London ute på Mitfordgodset Asthall Manor och det går som det ska gå: någon blir mördad.

Nu tycker jag dock inte att det kriminella inte är grejen med Jessica Fellowes historiska deckare, tyvärr. Kriminalintrigskapandet går trögt vilket smittar av sig på min läsning som också gick trögt. Både den här och förra gången.

Stämningen får hon till bättre däremot, den största behållningen är skildringen av klassamhället: över- och underklass, inte minst beskrivningarna av överklassens skick, fason och maner blir rätt underhållande. Tänk om hon fick till det kriminella lite bättre också.

Och så det här med Louisa och Guy, i förra boken blev de inte ihop fast man kunde tro det, ska de bli det i den här? Nja, njo, tjavars. Slutet är en slags cliffhanger som kan gå i både ena och andra riktningen, i tredje delen…

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (4): Två mordgåtor blir en i gårdagens och dagens Reykjavík

Arnaldur Indriðason är och förblir den främsta av Islands författare av deckare och främst polisormaner.

Jo, jag vet att jag skrev ner första titeln i hans nya serie med polisromaner om Reykjavík och Island under världskriget men han tog sig upp sig igen till sin sedvanliga nivå i den följande, andra titeln och med tredje, senaste delen, ”Mord i Reykjavík” (Norstedts, övers: Ingela Jansson) håller han absolut sin nivå. Med råge.

Efter att jag äntligen besökt Reykjavík läser jag också Arnaldurs deckare med än större behållning. Det gjorde jag tidigare också, läste med stor behållning, men när jag personligen, på egna fötter, gått på hans isländska romangator, jag tror jag gått på varenda gata i inre Reykjavík, så blir läsningen än mer intensiv.

Pärondträd IndridasonNu vet jag ju hur det ser ut irl. En floskel men som floskler kan vara, rätt sanna ibland, så är det som om jag är där. Jag går bredvid mordutredarna, både i det ockuperade Reykjavík under andra världskriget och just nu, i den långsamt allt mer moderna isländska huvudstaden.

”Mord i Reykjavík” är en dubbeldeckare, som utspelar sig både idag och under andra världskriget. En deckare om två mord. I dagens Reykjavík hittas en äldre man, 90 år, död – kvävd – i sin lägenhet; under andra världskriget mördades en ung kvinna.

Arnaldur knyter ihop detta, igår och idag. Han knyter ihop de bägge morden: visar hur såväl mordhistorierna hör ihop som att varje tid, år och händelse är en länk på den kedja som är människans, vår, historia.

Han knyter ihop allt på ett… hur ska jag säga… mycket personligt sätt, konkret personligt. Med en av personerna men nej, jag tänker inte avslöja vem och hur.

Under andra världskriget sköttes mordutredandet av isländske kriminalpolisen Flovent och hans västisländske = kanadensiske eller kanske amerikanske (eftersom USA var ockupationsmakten) medhjälpare Thorson. Idag sköts det utredandet mestadels av före detta kriminalkommissarien Konráð, nu pensionerad, egentligen.

Två mordutredningar blir en och samma i två städer som också blir samma stad, de får sin gemensamma historia. En ypperlig polisroman och ett stadsporträtt av Reykjavík för oss som varit där och för den delen för alla som läser Arnaldur Indridðason och lockas dit.

För det är vad som sker med alla som läser honom!

Bengt Eriksson

 

Nya egenartade svenska författarskap

Nu har det hänt igen!

Det var först Karin Smirnoff som debuterade med ”Jag for ner till bror” (och nu också skrivit uppföljaren ”Vi for upp med mor”) på långt upp i norrland-dialekt (någonstans mellan skellefteå och umeå), utan kommateckecken och inte heller några stora bokstäver.

Genre: egenartad norrländsk noir.

Sen var det också Karin Valtersson som debuterade med romanen ”Angelika” där meningarna är så långa att de kunnat bli två, tre, fyra meningar på en annan författares tangentbord och dessutom utan vare sig pratminus eller citattecken för dialogen.

Genre: thriller som blir deckare. Miljö: mest omnejd kring London.

Ida AndersenOch nu Ida Andersen som i dagarna gett ut sin debutroman ”I oxögat”. Den hade jag inte ”beställt” för recension, det är ju ingen deckare och det får vara måtta på beställningar av recex.

Men så läste jag om boken och blev så uppiggad att jag genast måste gå in på en e-bokssajt och hämta hem romanen. Nej, inte uppiggad på grund av innehållet, för det är tragiskt, utan ännu en gång så var och är det språket.

Ida Andersen låter sina romanpersoner prata småländska. Hon skriver ut replikerna dialektalt – och som jag älskar detta! Det ger en särskild autencitet och dessutom personlighet – ordet är egenart – åt romanspråket.

Genre: historisk roman. Miljö: jo, naturligtvis Småland, närmare bestämt Dåvedshult. (Alltså redan detta ortnamn, så listigt namngivet.) Tid: år 1741.

Tema: fattigdom, det liv som fattigdomen förde med sig och den syn som överheten hade på fattiga människor. Sverige = ett rått, hänsynslöst, omedmänskligt klassamhälle.

Nu till själva poängen med den här texten på Deckarlogg: Polaris, förlaget således. Dessa tre författare och deras debutromaner har getts ut av bokförlaget Polaris.

Hur kan det komma sig? Finns det en redaktör på Polaris med ett speciellt öga för egenarter, som uppskattar och uppmuntrar personliga skriv- och berättarsätt? Eller kan det vara förlagschefen själv som lagt detta som policy – att uppmuntra udda författarskap?

Får allt mejla och höra…

Sist en tanke och en undran: Om dessa författare skickat sina debutmanus till andra förlag – det betyder de stora svenska förlagen – hur hade manusen tagits emot? Med lika stor glädje eller hade någon redaktör skrivit tillbaks att berättelsen är ju inte dum men språket, läsarna kommer ju tycka det är konstigt, kanske sluta läsa, så det måste vi = jag = förlaget ändra på.

Och i de tryckta romanerna hade små bokstäver blivit stora, långa meningar blivit korta och dialektala ord blivit rikssvenska.

Bengt Eriksson

PS och tillägg. Jag lät lura mig (för så stod det i en recension). Men Ida Andersen är visst inte debutant utan har blivit utgiven tidigare. Fast det gör ju inte hennes nya roman sämre och mig mindre uppiggad.

Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär

Sol och värme, nästan sommar. Dags att sitta under päronträdet i trädgården och göra vad jag då – nu – brukar göra.

Nämligen läsa årets Homan-deckare. Det har blivit en årlig somrig tradition.

Titeln för året/sommaren 2019 är ”Dödligt hot” (W&W) och ska vara Jan Mårtensons fyrtiosjunde deckare med och om Johan Kristian Homan med antikhandel på Köpmangatan (nummer okänt) i Gamla Stan i Stockholm. (Fast det där med 47, struntsamma, tar jag som jag gör. Vid en tidigare numrering råkade jag kolla upp och siffran stämde inte alls.)

I alla fall har jag läst samtliga 47 eller hur många titlar det är och sällan får jag så många påhopp som när jag ”avslöjar” det (kan endast jämföras med att jag också uppskattar Björn Hellberg). Så kanske ska jag en gång för alla försöka redovisa varför.

Jan Mårtenson skriver trevliga deckare: feelgood crime och mysdeckare. Går nog att hävda att han lagt ett antal grundstenar till att denna mjukkokta genre de senaste åren lockat allt fler svenska deckarförfattare och fått allt fler läsare.

Mårtenson Dödligt hotDet är trevligt att vistas i Johan Kristian Homans och hans närmaste väninna, katten Cléo de Merodes sällskap. Homan har, likt någon ung hjälte i en ungdomsdeckarserie, stannat i växten. Han är ständigt typ medelålders, hade samma ålder 1973 då Mårtenson gav ut sin första Homan-deckare.

Detsamma gäller Cléo, som måste vara Sveriges äldsta katt. (Och det bör väl numera också gälla Homans särbo, Francine Silfverstierna, avdelningschef inom Säpo, som han mötte och blev ihop med ett större antal titlar framåt i serien, om hon inte ska växa om Johan Kristian alltså.)

Samhället omkring Homan har däremot förändrats, titel för titel och år för år. En smått märklig kontrast som fascinerar mig. Och tydligen även Homan (och Mårtenson) vilka återkommande diskuterar samhället och världen.

Antikhandlare Homan är konservativ men inte reaktionär. (Misstänker att han röstar M men ogillar Ulf Kristersson. Ifall författare Mårtenson är av annan åsikt får han protestera.) Och det är skillnad det – alltså mellan att vara konservativ och reaktionär. Homan kan till exempel ha svårt för modern konst, som Basquiat i den här romanen, samtidigt som han uppskattar – ja, lovordar – Greta (Thunberg).

Just funderandet kring, diskussionerna om och redovisandet av framför allt kanske den svenska antikvitets- och konsthistorien – och även historia i allmänhet, både då- och nutidshistoria – är navet och hjärtat i Homan-deckarna. Som en borgerligt kultiverad middagsdiskussion och det är väl inte det sämsta.

Dessa lärorika samtal som Homan/Mårtenson för med läsarna uppskattar jag. Ett trevligt samkväm som också är lärorikt. Tackar för injudan!

Det ”sämsta” i romanerna däremot – de föregående liksom i nya ”Dödligt hot” – är  kriminalgåtorna och deckarpusslandet. Hade Jan Mårtenson kunnat skriva homanska feelgood-romaner också utan det kriminella?

Jo, det kunde han väl ha gjort men det hade ju i vilket fall behövts en berättande tråd att hänga upp Homans konst- och antikvitetshistoriska föreläsningar och funderingar på. Så varför eller varför inte en kriminaltråd?

Dessutom ingår kriminaliteten i Homans/Mårtensons samhällsdiskussion. För även det kriminella uppdateras och nutidsanpassas titel för titel. Det handlar om nutidskriminalitet, i ”Dödligt hot” om internationell terrorverksamhet som hotar Sverige och Stockholm. Kanske är deckartråden, som kommer i plural, gånger 2,  dessutom är lite bättre än ordinär den här gången också?

Fast det vete den, för denna andra tråd håller varken Homan, som förstås hamnar mitt i och råkar illa ut men klarar sig, så värst hårt i utan tråden ringlar än hit, än dit.

Och så avslutas även ”Dödligt hot” med ett alldeles för enkelt matrecept. Vet att jag muttrat över det här tidigare men nog var recepten betydligt bättre, mer intressanta och gourmetlockande förr i tiden?  ”Catarinas (mamma till särbon Francine) tonfisksås till pasta” borde inte ens kräva ett recept. Då räcker det inte att vara novis utan får man vara en dilettant i köket.

Summa summarum: samma procedur som varje sommar. En lagom lärorik och lite lätt underhållande – men inte det minsta spännande som i deckare – stund under päronträdet. Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär.

Bengt Eriksson      

Följ med Sir Arthur Conan Doyle runt i Stockholm för (nästan) hundra år sen…

Lite ojämna år här och var men när en av världens främsta Sherlock Holmes-kännare, alltså Mattias Boström, skriver om Sir Arthur Conan Doyle apropå att denne föddes för 160 år sen och besökte Stockholm 1929, så strunt i såna futtigheter.

Omöjligt att det skulle kunna bli annat än intressant…

Engraving of Sherlock Holmes and WatsonDet är på den nyuppväckta sajten SherlockHolmes.se som han gör detta. Mattias Boström skildrar Conan Doyles besök i Stockholm och tar oss med runt till de platser han besökte och de människor han träffade under stockholmsvistelsen.

Illustration av Sidney Paget från 1892.

Det börjar med att Conan Doyle anlände till Centralstationen kl 9 på söndagmorgonen den 27 oktober 1929 och slutar med att han blir sjuk på torsdagkvällen den 31 oktober.

Nej, inte riktigt. Boström gör också ett extra tillägg.

Sir Arthur Conan Doyle skulle nämligen inte tillfriskna utan avled mindre än ett år senare i sitt hem i Sussex på morgonen den 7 juli 1930.

Läs, läs, läs mer på SherlockHolmes. se! Här en DIREKTLÄNK till artikeln ”Gå i Conan Doyles fotspår i Stockholm”.

Bengt Eriksson

PS. Det finns mycket-mycket mer intressant att läsa också på den där Sherlock Holmes-sajten.