Svensk deckardebut i Rippermordens London

Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Visto förlag)

Det står ingenting vare sig på bokomslaget eller inuti boken om vem Sofie Bjarup kan vara. Så jag fick googla och försöka komma underfund med att hon nog finns här nere i Deckarloggs trakter, alltså Skåne.

Detta borde förstås angetts i baksidestexten ihop med lite info om vem hon är, vad hon gör när hon inte deckarförfattar och att hon deckardebuterar med ”Mörkrets barn”.

Ja, faktiskt. Det kan tilläggas. För det är en riktigt bra debutdeckare!

Platsen och året: London 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Romanens huvudperson, William Sinclair, är inte adelsman – men nästan. Den unge Sinclair har börjat arbeta som reporter på en av Londons dagstidningar, The New Chronicle.

Sofie BjarupOch han råkar hamnar mitt i Rippermorden. Och träffar James, en annan journalist men på en mer folklig tidning, East London News, som ska bli hans vän.

Men här händer mycket annat också: den ena likdelen efter den andra (och de kommer inte från Ripper) hamnar på bårhuset, en kvinna och sen ännu en kvinna försvinner, William blir förföljd och hotad, den förbjudna, kriminaliserade kärleken spirar så långsamt, och så vidare.

Inte minst går William, både som journalist och människa, på upptäcktsfärder i ett London som är så fattigt att han knappt anade att det fanns. De bägge London möts och konfronteras: ett mycket rikt och ett mycket fattigt.

Detta skildrar – ja, avtäcker – Sofie Bjarup långsamt men säkert, så att säga blad efter blad. Och så logiskt: skildringen av London, dess människor och deras livsmiljöer lägger sig aldrig i vägen för berättelsen utan uppstår ur den.

Och det uppstår en historisk atmosfär som känns filmisk, så att man ser och känner London år 1888. Det är bra gjort. Det är skickligt skrivet och berättat. Det är till och med förvånansvärt – av en debutant.

Kan inte låta bli att undra varför den här historiska deckaren hamnade hos lilla Visto förlag, som väl får beskrivas som ett hybridförlag?

”Mörkrets barn” kunde – ja, borde – ha getts ut av vilket svenskt bokförlag som helst! Undrar om något annat förlag, mindre som större, upptäcker Bjarup, återutger den här titeln och skriver avtal om fler böcker?

Hon är värd det. Vi svenska deckarläsare är också värda det. Se det här som ett tips till säg Bokfabriken, Lind & Co och Harper Collins, som tidigare snappat upp egenutgivare och hybrider i kriminalgenren, eller varför inte Bonniers?

Bengt Eriksson

Annonser

Leif Silbersky och Samuel Rosenbaum

Tom Alandhs dokumentärserie om Leif Silbersky har börjat sändas på SvT. Det slog mig, när jag tittade, att advokaten Silbersky ju talar och pläderar precis som advokaten Rosenbaum.

Alltså som huvudpersonen i hans och Olov Svedelids deckare. Så jag ur mina deckarhyllor tog jag fram några av deras deckare om Samuel Rosenbaum, började blädda och läsa. Kanske ska läsa om hela serien från början?

Följande skrev jag i alla fall om de judiska Rosenbaum-deckarna i andra utgåvan av boken ”Deckarhylllan”…

***

Leif Silbersky
Olov Svedelid
Land: Sverige
Genre: advokatdeckare, romaner om judendom

Samuel Rosenbaum, född 1905, öppnade advokatbyrå i Hamburg 1931 (enligt egen uppgift i ”Målbrott”, 1980). Hans hustru hette Miriam, sonen Daniel. Före Hitler och nazismen var de en lycklig familj; i första hand tyskar, i andra hand judar.

Kristallnatten 1938 togs familjen Rosenbaum av nazisterna och lastades i olika godsfinkor. Miriam och Daniel transporterades till ett koncentrationsläger, Samuel till ett annat. Efter sex år i koncentrationslägret kom Samuel Rosenbaum till Sverige med den första vita Bernadottebussen. Hustrun och sonen dog – avrättades – i lägret.

Rosenbaumhylla

Min Rosenbaum-hylla. Vilken bok ska jag börja med att läsa om?

Rosenbaum är jude och ateist. Han kan inte längre tro på Gud: i koncentrationslägret förlorade han sin tro. Inte ett enda foto har han kvar på hustrun och sonen – allt är borta – men de lever i hans minne. Koncentrationslägret finns också i hans minne, återkommer i hans mardrömmar. Han lider av klaustrofobi, har svårt att besöka häktade klienter i polishusets besöksrum.

Samuel Rosenbaum på Humlegårdsgatan i Stockholm. Han är gammal och trött. Advokatbyrån har han egentligen lagt ner, men den återuppstår i Silberskys/Svedelids böcker. Sin återstående tid ägnar han åt att sitta på KB, Kungliga Biblioteket, och granska byggstenarna i olika filosofers tankesystem: Bergson, Spinoza, Simonez, Schwager… Hos filosoferna söker Rosenbaum svar på frågan: Hur kunde det ofattbara ske?

Leif Silberskys och Olov Svedelids romaner om den judiske advokaten Rosenbaum har lärt mej att judendomen är mycket mer än en religion: en flertusenårig tradition och en samling livsregler; den judiska lagen. Därför händer det att Rosenbaum går i synagogan, trots att han inte längre är religiös. T ex på Jom Kippur (Försoningsdagen).

I ”Straffspark” (1978) besöker Rosenbaum synagogan på Nybrogatan 12 i Stockholm, där nästan hela inredningen kommer från en synagoga i Hamburg. Detta är det enda som finns kvar av alla tyska synagogor före Hitler. Inredningen sändes 1938 som ”bråte” till Sverige och räddades därmed undan nazisternas härjningar.

Silbersky/Svedelid låter Rosenbaum (och i senare böcker hans unga släkting Rhea Moser) göra en nästan systematisk rundtur till olika moderna svenska miljöer.

”Straffspark” handlar om ett allsvenskt fotbollslag, lagets tränare och en blivande proffsspelare. I ”Målbrott” hittas en kvinnlig elev mördad i en skolsal, i ”Dina dagar är räknade” (1982) mördas en gammal man i ett badkar på ett långvårdshem och i ”Narrspel” (1988) mördas en skådespelare på scenen inför publik under generalrepetitionen. ”Svart är dödens färg” (1993) handlar om modebranschen, ”Skrivet i blod” (1994) om skandaltidskriften Spaden, ”Mördaren har inga vänner” (1998) om organiserad brottslighet, ”Den sista lögnen” (2000) om kommunalpolitik och kriminaljournalistik. I den senaste Rosenbaumdeckaren, ”Upplösningen” (2002), beskrivs de följder som en spermadonation kan få.

Silbersky

Se första delen av dokumentärserien om advokaten Leif Silbersky på SvT Play.

Dagens Stockholm, det moderna livet, människorna, alla händelserna, brott och straff, filtreras genom judendomen. Så smått introduceras läsaren i judendomen – en främmande värld, ett främmande tankesätt – och får betrakta världen med nya ögon: Samuel Rosenbaums ögon.

En av de senare Rosenbaumdeckarna förtjänar att nämnas speciellt:

”Den stora tystnaden” (1995), som delvis utspelar sej på och kring Cirkus Scott, är en av de bästa böckerna i hela serien. En ohygglig roman! Tiden är 90-tal, men händelserna har sin grund i Tyskland under andra världskriget, nazismen och koncentrationslägren. Det handlar om miljö och arv. Finns ondskan lagrad i arvsmassan? Går ondska i arv från far till son? Det handlar om historien, som varken får eller kan glömmas, och som aldrig tar slut utan lever vidare från generation till generation.

I den tionde boken, ”Bilden av ett mord” (1986), ringer det på Rosenbaums dörr på Humlegårdsgatan. Det är en ung kvinna, Rhea Moser, 26 år. ”Min mormors far var er bror”, presenterar hon sej. Rhea Moser är alltså släkt med Rosenbaum. Hon kallar honom ”morbror”. Rhea studerar juridik och blir notarie på Rosenbaums nedlagda men inte avregistrerade advokatbyrå – den framtida advokatbyrån Rosenbaum & Moser.

Samuel Rosenbaum är, som sagt, gammal och trött. Faktiskt ända sen den första Rosenbaumdeckaren, ”Sista vittnet” (1977), har i alla fall den här läsaren befarat att Rosenbaum ska avlida innan boken tagit slut. Också somliga böcker visar tecken på rosenbaumsk trötthet; ett visst ointresse, en smula brist på inspiration.

Att i bok efter bok spegla det svenska samhället genom judendomen måste vara svårt, upprepningen ligger nära. Säkert är det därför som de senare Rosenbaum-deckarna blivit mindre judiska och mer av juristdeckare: de utspelar sej till större delen i en rättssal, där Rosenbaum som en äldre och judisk Perry Mason friar den mordåtalade klienten och pekar ut en annan mördare.

När Rhea Moser ringde på dörren och steg in i böckerna så piggade hon upp både Rosenbaum och Silbersky/Svedelid. Men nu har de skrivit fler böcker om paret Rosenbaum-Moser än om den ensamme Rosenbaum. År 2002 bör Samuel Rosenbaum, enligt författarnas födelseattester, fylla nittiosju eller t o m nittioåtta år (födelseåret varierar) och Rhea Moser borde vara över fyrtio år.

Ändå, trots att Silbersky/Svedelid beskriver Rhea som en framgångsrik advokat, låter de henne aldrig bli så riktigt så kunnig och klok att hon klarar av att driva advokatbyrån Rosenbaum & Moser-Enzino (extranamnet tillkom efter giftermålet med svensk-italienaren Paolo Enzino) på egen hand. Oftast eller alltid måste Rosenbaum rycka in i sista sekunden och bistå med den avgörande lilla detaljen som friar klienten. Som Rhea utbrister: ”Han är mästaren och jag bara elever. Kära, älskade mästare morbror Samuel Rosenbaum!”

Med advokat Samuel Rosenbaum har Leif Silbersky och Olov Svedelid skapat en av de mest originella huvudpersonerna och problemlösarna i deckarlitteraturen, både i Sverige och, faktiskt, i hela världen! Rhea Moser, kvinna, judinna och advokat, skulle kunna bli minst lika spännande – om hon fick vara ensam huvudperson.

”Hans sista juridiska föreställning var slutförd!” lyder sista meningen i Den stora tystnaden. Men hotet är inte nytt. Inte heller har vi hört det för sista gången. I ”Den sista lögnen” (2000), där Rosenbaum reser sej från sjukbädden efter en svår hjärtinfarkt för att bistå i rättegångssalen, uttrycker den urgamle advokaten ännu en gång sin önskan om att få dö. Men Rhea utropar glatt: ”Må det dröja länge…”

Å andra sidan förstår jag varför Silbersky/Svedelid tvekar. Farbröderna har svårt att hantera Rhea. Deras syn på denna unga kvinna och judinna, i synnerhet hennes kärleksliv, är minst sagt gammelmansaktigt.

Därför föreslår jag, liksom i förra upplagan av Deckarhyllan: Ska serien fortsätta och bli ännu längre så ta in en ny medlem i författarfirman! Det behövs ännu en medförfattare – en kvinna! (Anita Goldman, kanske?) Låt nu Rhea Moser – äntligen! – bli ensam huvudperson…

Böcker om advokaten Samuel Rosenbaum av Leif Silbersky och Olov Svedelid:
Sista vittnet. 1977.
Straffspark. 1978.
Bländverk. 1979.
Målbrott. 1980.
Dödens barn. 1981.
Dina dagar är räknade. 1982.
Ont blod. 1983.
Villfarelsen. 1984.
Villebrådet. 1985.
Bilden av ett mord. 1986.
Narrspel. 1988.
Sprängstoff. 1989.
En röst för döden. 1990.
Döden tar inga mutor. 1992.
Svart är dödens färg. 1993.
Skrivet i blod. 1994.
Den stora tystnaden. 1995.
Gå i döden. 1996.
Mördaren har inga vänner. 1998.
Den sista lögnen. 2000.
Upplösningen. 2002.
Hämnden är aldrig rättvis. 2006.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2003

Vad var Sudetenland? Vad hände där?

Tove Alsterdal
Blindtunnel
(Lind & Co)

Tove Alsterdal har alltid, från debuten med “Kvinnorna på stranden” (2009) och framåt, hört till de deckarförfattare som skriver mer, i betydelsen mer än en deckare. Men alltid också utan att slarva med deckargenren, utan att skriva bort den.

Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: just mer – mer än de flesta får plats med i en deckarroman.

Hon skiljer sig dessutom från många, kanske de flesta, andra deckarförfattare genom att inte skriva seriedeckare. I hennes romaner finns inga återkommande personer eller miljöer. En ny Alsterdal-deckare kan handla om vad som helst och utspela sig var som helst.

Alsterdal BlindtunnelI sin förra deckare, ”Vänd dig inte om” (2016), lyckades hon förena Sverige och Rumänien, de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus las ner och de fattiga romer som kommer hit från Rumänien för att tigga ihop till sin överlevnad.

Hennes allra bästa deckare och samhällsroman hittills, om jag får säga. Fast så bör jag kanske inte skriva när jag nu ska recensera hennes nya deckare, ”Blindtunnel” (2019).

Ännu en annan deckarmiljö – ja, ännu en annan deckare och roman. Lågmäld och stilla, som ett slags långsam arkeologisk utgrävning av historien.

Det medelålders paret Sonja och Daniel har sålt radhuset i Älvsjö och lämnat Sverige. Ja, lämnat allt för att börja om. De hittade något på nätet som kanske varit en vingård, någonstans i Böhmen, på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, bilavstånd till både Prag och Berlin.

Det så kallade Centraleuropa: där bor de nu, i detta gamla hus, detta smutsiga gamla hus, så mycket att göra i ordning, som en gång var en vingård.

I källaren finns ett igenmurat utrymme, en underjordisk tunnel med ett bergrum. De hittar gamla vinflaskor på en hylla. Det står ”Julia” på en flaska de provar – nja eller nä! – och ”Müller-Thurgau” samt årtalet 1937. Senare hittar Sonja också något annat i källaren.

”Böhmens Schweiz”, så kallas området. Sudetenland är ett annat namn. Det går en katt genom husets trädgård, som om trädgården är kattens. En äldre man som minns huset, trädgården och vingården från en annan tid kommer på besök. Sonja bekantar sig med byn och dess invånare, medan Daniel renoverar huset. Hon träffar en engelsk kvinna, om hon är engelska, och turist, om hon verkligen är turist, på byns värdshus.

Och så sker ett mord (vem som blir mördad må andra recensenter ha avslöjat men det gör inte jag) och utifrån detta mord grävs det historiska Sudetenland upp, vilket är en värre berättelse ändå. En än värre kriminalhistoria. Ett verkligt historiskt pussel där Sonja får rollen som arkeologisk privatdetektiv i Europas historia.

Nazityskland kom till Böhmen och försvann igen. Och med dem och detta försvann både traktens judar och tyskar. Så deprimerande, likadant där som här som alltid och överallt, för att förkorta jävligheterna, människors evigt återkommande främlingssyn, synen på andra människor. Det hat som kan lockas fram ur människors innersta.

Tove Alsterdal förmedlar och blottlägger ett stycke av Europas historia jag är rätt övertygad om att de flesta i Sverige inte hade en aning om. Det är en ganska kort roman och deckare, blott 268 sidor, men ändå lite kantig och oframkomlig, tyckte jag medan jag läste. Men efteråt, efter att ha läst klart, har jag kommit på mig med att tänka på bokens innehåll, flera gånger, styrkan i den historiska skildringen finns kvar i mig och växer.

Det lite omständliga sättet att berätta passar bra ihop med innehållet också, med Sonjas utredande och undersökande. Som om Sonja själv – och inte Tove – skrivit berättelsen. Som om den är lika sann som den känsla av verklighet som berättelsen förmedlar.

Jag tror också det är medvetet som ”Blindtunnel” blivit en så pass kort roman. Undrar om inte Tove Alsterdal strukit mycket av det hon skrev, sparat det historiskt och kriminellt nödvändiga – medan en annan roman med ett mer personligt fördjupat innehåll får bubbla och puttra under.

För den finns där, den också, den romanen och berättelsen, fast outskriven: romanen om Sonjas och Daniels förhållande, hur de egentligen har det, tillsammans i livet. Ibland visar sig något men det mesta visar sig aldrig, det anade jag blott när jag läste.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Tecknade seriedeckare från Skåne – lika verkliga som makabra, ja, ockulta

Dennis Gustafsson är en av Sveriges främsta deckarförfattare. Och tecknare.

Han skriver och tecknar deckare i form av kriminella, historiska och övernaturliga viktor-kasparsson---fadernas-synderseriealbum. Eller ”makabra”, för att återanvända det ord han själv använder.

Huvudperson: Viktor Kasparsson, privatdetektiv och mer. Miljöer: Skåne mest med utgångspunkt från Helsingborg.

Nu har Dennis Gustafsson gett ut sitt åttonde Viktor Kasparsson-album, ”Fädernas synder” (Albumförlaget).

Vilket Deckarlogg förstås ska återkomma till. Men i väntan på den recensionen: en presentation av/krönika om/intervju med Dennis Gustafsson…

***

Det var vinter när jag öppnade Dennis Gustafssons första album om Viktor Kasparsson. På 1930-talet och strax före jul, snön faller över Hälsingborg (dåtidens stavning). Trots kylan är Kasparsson ute på stan i bara ”fiskbensrandig kostym och tidningspojkekeps”. Han besöker Jennifer Rosendahls antikvariat och hittar en intressant bok: ”Ockultism Encyclopedia” av Lewis Spence. Antikvariatshandlerskan slår in den som en julklapp.

Sen dess har det kommit ytterligare fem album om och med helsingborgaren Viktor Kasparsson, som tänkte bli kriminalfotograf men av omständigheterna görs till privatdetektiv. ”Album” skriver jag. Det betyder tecknade serier. Dennis Gustafsson berättar och tecknar deckare. Om seriealbumen varit romaner kunde de ha prisats som några av de bästa svenska deckarna. Eller kanske ändå inte – hade Deckarakademin, övriga deckarkritiker och läsare accepterat blandningen av verkligt och makabert, ja, ockult?

”Som de flesta serieförfattare vill jag väl bli en romanförfattare”, säger Dennis Gustafsson. ”Men jag blygs över min ringa skicklighet i författarhantverket, så tills vidare får jag gömma texterna bakom en massa bilder. Att första boken, ´Makabra mysterier´, har epiloger i skönlitterär form beror på att jag leker med tanken att skriva en novellsamling med Kasparssonberättelser.”

Viktor Kasparsson kb

Tecknat och målat av Dennis Gustafsson.

De makabra mysterierna utspelar sig både i Helsingborg och på landsbygden – mest platser i norra Skåne: Söderåsen, Djupadals dansbana, Raus kyrkogård, Ramlösa, Svartmåla, Äsphult, Utvälinge med flera. Berättandet sker oftast i kortare serienoveller, flera stycken i ett album. Årtalen växlar, fram och tillbaks. Kasparsson är ”lika gammal som seklet” och upplever sitt första mysterium som 19-åring i berättelsen ”Syndaätaren”.

Du kommer från Helsingborg, därför som du placerat Viktor Kasparsson just där? ”Ja, jag är född och uppvuxen i Helsingborg”, svarar Dennis Gustafsson. ”Men jag började spåna på Kasparsson när jag bodde i London. Man blir ju mer hemkär desto längre bort man är från hemtrakten. Jag har många minnen också av äventyr i ungdomens Helsingborg, gamla rivningskåkar på söder och nedstängda sjukhus i Ramlösaparken.”

Helsingborgs gator, hus och caféer, utsikten över hamnen, Auktionskammaren, Hotell Vega… Allt är så pyttenoga exakt, realistiskt och verkligt tecknat och målat. Ända tills det overkliga, makabra och ockulta inträffar – då går tecknandet liksom överstyr och blir friare, mer explosivt, orealistiskt och overkligt.

Fast deckarserieskaparen Gustafsson tycks mena att också det overkliga kan vara verkligt. ”Platserna är historiska och övernaturligheterna baseras på sånt som rapporterats av riktiga människor eller förts vidare som sägner från generation till generation. Hotell Vega finns kvar i Helsingborg men heter nu Hotell Viking. Personalen berättade att de sett två spöken och när jag gick runt i hotellet tyckte jag mig få en känsla av en ung man och en ung kvinna…”

”Och”, tillägger han, ” googla ordet ´Råttkung´ så ska du få se! Nackhåren reser sig.” Varför inte låta Viktor Kasparsson lösa något mysterium också i sydöstra Skåne? Till exempel i mina hemtrakter, alltså Vollsjö. ”Genast det rapporterats om något övernaturligt otyg i Vollsjötrakten så…” säger Gustafsson. ”Har du någon lokal sägen på lager? Skriv till mig så ska jag skicka vidare till Viktor.”

Också vinter när jag avslutar det nya, sjätte Kasparsson-albumet ”Vinterbrand”. Tid: november 1927. Efter att ha löst ett makabert/ockult mysterium i byn Asketorp är Viktor Kasparsson med redardottern Emilia Varga vid ratten på väg hemåt Helsingborg igen genom ett allt snöigare Östergötland. De sista rutorna täcks av stora snöflingor: vitt, vitt, vitt.

Dennis Gustafssons seriealbum:
Viktor Kasparssons makabra mysterier (2010)
Skräckens ängel (2011)
Spöket på Hotell Vega (2012)
Blodsband (2013)
Syndaätaren (2014)
Vinterbrand (2015)
Alla utgivna av Albumförlaget

deckarlogg-2Bengt Eriksson
(Krönika i Ystads Allehandas 2015)

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 3)

kvinnan-vid-kanalenSet Mattsson
Kvinnan vid kanalen
(Historiska Media)

Året är 1951. Platsen ett Malmö på gränsen mellan gammal ingrodd fattigdom, klass- och kvinnohat och nya, kanske ljusare tider. Efterkrigstidens ekonomiska expansion och det folkhem som hägrar med sanitet och välstånd har ännu inte brett ut sig – trakterna kring Väster präglas av råhet, råttor och pilsner. En man hittas groteskt sminkad, bunden och död i ett resanderum på Väster. Och kriminalöverkonstapel Douglas Palm har ett jobb att göra. En tät och spännande berättelse om ett Malmö som var alldeles nyss. Före tapasställen, krogar och caféer med otaliga sorters latte.

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

EsterOlséni & Hansen
Ett lik i garderoben
(Bokfabriken)

Ester Karlsson (med K) har än en gång blivit inblandad i ett dödsfall som hon givetvis inte rapporterar till polisen utan tänker sköta på egen hand. Ack Ester! Du är en 78-årig samhällsfara! Med friskt humör kastar författarduon in sin hjältinna på ett 80-årskalas på Hjularöds slott och läsaren återknyter bekantskapen med ett antal personer från Esters bostadsrättsförening Lärkan i Lund, när en av gästerna dör. Ester får utlopp för sin rastlösa energi och ja, vi ska ta det där med garderoben bokstavligt.

Sara StridsbergSara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Poetiskt, vackert och vidrigt. Stridsberg skildrar vad alla sorters kriminallitteratur egentligen handlar om: djupast inne, längst ner. Och det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets eviga förbindelse med döden. Huvudpersonen, Kristina, kallad Inni, missbrukare, protistuerad och styckmördad redan innan berättelsen börjar, berättar själv. Vissa meningar och formuleringar är ohyggliga, raka och direkta men ändå poetiska – och samtidigt just ohyggliga och obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Tursten snödrevHelene Tursten
Snödrev
(Massolit)

”Snödrev” är en rakt och raskt berättad historia om ett personligt svek och ett försvinnande som tär på Emblas sinne. Sedan hennes bästa vän Louise försvann för 15 år sedan har hon inte kunnat släppa tanken på det som hände. Hon tar dock resolut tag i saken och pratar med sin chef. Kan det finnas ett samband med den avrättade gangsterbossen och andra personer i hans närhet? Tursten skriver om prydligt tvättade fasader och våldsamheten, fulheten och cynismen strax under. Två sidor av ett mynt som blivit en otäckt vanlig valuta.

Deckarloggs red.

Bertil Mårtensson (1945-2018)

Bertil Mårtensson är nog mer ihågkommen för sina science fiction-berättelser men han var – och är – för mig den främste av de tidiga deckarförfattare som skildrade Malmö: den malmöitiske ur-deckarföfattaren.

Följande är ett lätt omskrivet avsnitt ur en längre krönika om just deckarförfattare som haft/har Malmö som kriminell miljö.

***

Kriminallitteratur är ofta bra på att skildra miljöer och människorna som lever där och då, ta temperaturen på samhället och livsvillkoren.

Bertil Mårtensson har skrivit en serie polisromaner – ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna” (1976-79) – om Malmö under 70-talet. Ett helt annat Malmö än det som senare decvkarfröfattare skulle skildra.

vaxande-hot”Växande hot” finns som e-bok hos både nätbokhandlar och bibliotek.

Min favoritdeckare av Mårtensson är och förblir ”Växande hot”. Vet inte hur många gånger jag plockat ner den från deckarhyllan och läst beskrivningen av bostadshuset där gamla fru Göransson gör ett kusligt fynd när hon ska slänga sopor.

Hon bor omodernt i centrala Malmö, släpar sig nerför trapporna – sliten ledstång, mörkt trapphus, skitigt och dant – och ut på gården med soppåsen, lyser med ficklampan, öppnar soptunnan och får syn på…

Så fattigt kunde människor i Malmö leva i mitten av 70-talet. Endast 35 år sen.

Förresten, ungefär likadant, i nergångna, misskötta fastigheter, ägda av värdar som är ointresserade av allt utom pengar, kan människor i Malmö bo än idag.

Skillnaden: då var det så kallade ”etniska svenskar”, idag är det mest invandrare.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2012

 

Det var i Berlin våren 1929…

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir är ett skrivsätt, en inställning och ett temperament. En känsla och en färg. En palett med olika nyanser av svart.

Längesen nu som noir var något specifikt amerikanskt inom litteraturen (och då främst deckare). Tur och retur Frankrike-USA kan noir idag appliceras på alla litterära genrer, platser och tider.

Babylon Berlin bokNoir har blivit en teknik för att spegla och skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En mycket användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman.

Som i Berlin våren 1929.

Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar just denna stad och detta år i sin tyska noirroman ”Babylon Berlin” (första titeln av hittills sex i en serie som ska sträcka sig fram till 1938).

Samt polisroman. Huvudpersonen heter Gereon Rath och är en ung kommissarie, förut i Köln och numera i Berlin, tidigare vid kriminalpolisen men nu på sedlighetsroteln. Rath förflyttades och ”degraderades” efter att ha skjutit sonen till en mäktig man.

Weimarrepubliken ska snart falla och nazismen marschera in. ”Babylon Berlin” utspelar sig från den 28 april till 10 maj 1929.

Sedlighetspolisen Gereon Rath, 29 år, blir turist- och tidsguide till en stad som är full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord.

Om några dagar ska det ju också bli första maj – och demonstrationer, kommunisterna planerar att bryta mot demonstrationsförbundet.

Babylon Berlin filmSå påträffas en anonym, torterad kropp i Landwehrkanalen och Rath engagerar sig, trots att han ju inte har med det här att göra, i en mordutredning som inkluderar såväl pengar som vapen och kärlek.

Och Rath själv, som… Nej, jag avslöjar inte mer.

Volker Kutscher skildrar detta – det sönderbrutna samhället, människorna och staden – med, låt säga, en axelryckning och en lite nonchig inställning, särskilt i polisen Raths repliker.

Och samtidigt på stort allvar. Alltså rätt typisk noir-prosa.

Vilket ger just det som noir är så enastående suverän på: en inträngande skildring av ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. (Det var då; det kan vara nu.)

Denna första polis- och noirroman i Kutschers serie har också filmats och ska nu börja visas på SvT. Jag har inte sett någonting av TV-serien när jag skriver det här så jag undrar: Hur ska det gå? Noir-romaner – alltså den där jargongen – brukar inte vara det lättaste att få till på film, ju…

deckarlogg-2Bengt Eriksson