Sämre men bättre i 30-talets Berlin

Volker Kutscher
Den stumma döden
Babylon Berlin (del 2)
(Ersatz; övers: Ola Wallin)

Jag har återigen stiftat bekantskap med kriminalkommissarie Gereon Rath i 30-talets Berlin. Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Den var fullspäckat med karaktärer och sidospår och ibland hade jag lite svårt att hänga med i handlingen.

Men den var ändå en större läsupplevelse än del 2. I den ”Stumma döden” är storyn mycket stramare och det är inga problem att hänga med i handlingen. Boken är fristående med det är såklart en fördel om du först tagit del av ”Babylon Berlin”. Då har du redan koll på flera av karaktärerna.

Kutscher den-stumma-dodenDen här gången har författaren gjort en djupdykning i filmens värld. Stumfilmen får ge vika för den nya ljudfilmen men det är inte alla som uppskattar förändringen.

Skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Flera kvinnliga skådespelare hittas mördare och snart hotar masshysterin i Berlin.

Den unge kriminalkommissarien lyckas hela tiden sätta sig själv i skiten och han får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Jag gillar skildringarna av Berlin. De känns trovärdiga och jag upplever att jag får följa med till 30-talets Tyskland och brytningstiden mellan Weimar-republiken och Hitlerväldet. Jag älskar den här typen av skönlitterära skildringar som även bidrar till att jag får lära mig något nytt om ett historiskt skeende eller en plats som jag inte varit på.

Den här boken är inte lika myllrande och komplex som ”Babylon Berlin” men just det ger större utrymme åt karaktärerna att växa. Och därför tycker jag att den både är sämre och bättre än första delen. Men helt klart en mycket bra deckare i en intressant historisk miljö.

Samuel Karlsson är bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö samt återkommande recensent på Deckarlogg. Andra delen av Mörkö-serien kom i år och han är nu i färd med slutföra fjärde delen för utgivning 2020. Samuel Karlsson lyssnar på fler deckare än han läser och har därför startat facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”.  Gå in där för fler tips om ljudböcker, såväl deckare som en del annat.

Svenska Deckarakademins priser 2019

Så har Deckarakademins ledamöter sammanträtt på deckarbiblioteket i Eskilstuna och delat ut sina priser för 2019.  Resultaten blev enligt följande (enligt Akademins hemsida):

***

”Svenska Deckarakademin har idag beslutat att ge Camilla Grebe ”Den gyllene kofoten”, priset för årets bästa kriminalroman. ”Skuggjägaren” belönas för att det är ”En elegant komponerad polisroman med kvinnohistoriskt perspektiv”.

DeckarprisPriset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman går till Jane Harpers ”En förlorad man”. Motivering: ”Ett dödligt kammarspel kring familjehemligheter i Australiens outback”.

Those were en annan dag.
(Brasklapp, missförstå inte. Är alltså inte nu det här priset delats ut, fick det för många år sen.)

Deckarakademin delar i år även ut ett debutantpris till Malin Thunberg Schunke och hennes bok ”Ett högre syfte”. ”Internationell thriller som förnyar temat med den oskyldigt anklagade” löd motiveringen.”

***

Deckarlogg har inget direkt att invända även om den här loggen hade och har Christoffer Carlssons ”Järtecken” som favorit. Hans bästa ända sen debuten! om Deckarlogg får säga.

Om Jane Harper är Deckarakademin och – loggen helt överens. Malin Thunberg Schunkes debutdeckare har Deckarlogg faktiskt inte hunnit läsa. Ja, jag vet, skäms.

Nu ska det genast bli av! Men att utse årets deckardebutant kan inte ha varit lätt, sååå många bra deckardebutanter att läsa och välja mellan just 2019.

Fiktivt och verkligt i 60-talets Uppsala, Karlskoga och världen

Lars Andersson
De Gaulles dotter och kommissarie Ringer
(Albert Bonniers)

Lars Andersson har skrivit en ny ”kriminalistisk roman” som, enligt recensenten Bengt Eriksson, blivit ett tidsdokument och en läsupplevelse.

Lars Andersson ansluter ännu en gång till de skönlitterära författare som skriver över den kriminella gränsen. Fram och tillbaks över kriminalgenrens gräns, ska nog tilläggas.

De flesta stannar kvar i det skönt litterära samtidigt som de lånar ämnen, intriger och pusselbitar från deckaren. Monica Fagerholm, Marie Hermanson, Karin Smirnoff och Sara Stridsberg är några andra svenska författare som de senaste åren förenat kriminellt och litterärt.

Lars Andersson”Kriminalistisk”, så benämnde han själv sin första och förra roman, ”De våra” (2015), om den då biträdande konstapeln Leonard Ringer.

Benämningen kan också passa för den nya romanen, ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer”. Det har hunnit gå tjugo år mellan romanerna. Ja, inte mellan utgivningarna, som synes, men i Ringers levda liv.

Leonard Ringer, denna udda polis, har lyckats avancera till kriminalkommissarie i Uppsala. Förra romanen utspelades krigsåret 1944, nu är tiden alltså efterkrigsåret 1964. Så bör det beskrivas, mycket eller det mesta i handlingen såväl som i Ringers tankar går bakåt till andra världskriget.

Miljön är Värmland, nu som då, och särskilt Karlskoga, även om romanen börjar i Uppsala med att en ung man hittas död nedanför Dombron i Fyrisån.

Den dödes föräldrar finns i Karlskoga. Det får Uppsalapolisen Ringer att resa dit, flera gånger, utan att det egentligen behövs för polisutredningen.

Lars Andersson, som ju själv kommer därifrån, tecknar ett kunnigt porträtt av staden med dess 60-talsgator, platser, stadshotell och bibliotek. Han låter Ringer träffa allt från arbetskraftsinvandrare till raggare och även bevista Karlskogas katolska församling.

Två människor dör och det begås ett par ytterligare mordförsök. Inte utan spänning och action, men det mesta sker ändå i Ringers tankar. Han påminner om hela raden av tänkande kommissarier i svensk kriminallitteratur: Martin Beck (Sjöwall/Wahlöö), Lars Martin Johansson (Leif GW Persson), Van Veeteren (Håkan Nesser) med flera.

Mest tänker Ringer på sin döda syster Dionysia, vilket får honom att också tänka på president de Gaulles dotter.

Såväl i hans tankar som i romanens handling och personernas berättelser blandas fiktiva och verkliga människor.

I Karlskoga finns den blivande domprosten Gunnar Helander och katolske fadern Kazimir Vilnis, i Johannesburg, dit romanen något oväntat reser mot slutet, finns den fängslade Nelson Mandela och advokaten Bram Fischer. Även Göran Tunström blixtrar förbi i kommissarie Ringers minnen.

Det är något gammaldags över Lars Anderssons sätt att skriva och berätta: långsamt och omsorgsfullt, ibland omständligt och lite otympligt. Varken han eller Ringer har någon brådska.

Men det gör ingenting, Nej, det får romanen att bli än bättre. Genom språket förmedlas en starkt autentisk – ja, levande – känsla. Som om boken skrevs just då, år 1964.

En så nära och fin tidsskildring! Litterärt och kriminellt förenas på bästa möjliga sätt. Ta det lugnt, läs i skrivtempot. Då kommer ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” att bli en läsupplevelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

 

Det börjar vid en biograf på Sveavägen i Stockholm, fast 1949

Mikael Fuchs
Mord på öppen gatan
(Lind & Co)

(Ännu) en svensk deckardebutant som verkar ha gått många förbi. Också mig, tills nu. För ”Mord på öppen gata” är väl Michael Fuchs deckardebut?

Tiden är september 1949 och platsen det Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu.

På ett ungefär. Gick detta att förstå? Det jag skrev förmedlar i vilket fall den dallrande bilden av tiden och miljön i Fuchs deckare.

Fuchs mord-pa-oppen-gataPastisch? Nja. Ironi? Vet inte, det heller. Som om Mikael Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman – den har blivit en kommentar till hela eller halva genren. Och delvis till verkligheten.

Från öppningsscenen vid den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen i Stockholm (precis när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad får det dig att tänka på?) till den avslutande scenen med konfrontationen mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och berättelsens kvinnliga huvudperson (vad får det mig att tänka på? ja, det kan jag väl nämna: Mickey Spillane, om än Spillane light).

Och de bägge kriminalpoliserna Håkansson och Magnusson, de är som alla romanpoliskolleger genom kriminallitteraturen. Sjöwall-Wahlöö, GW Persson, alla!

”Stockholm noir”, anges på omslaget. Stockholm, ja., Noir, återigen nja. Något slags spräcklig noir, i så fall. Inte läst en svensk deckare som blandat och gett bland så många genrer sen jag läste Stieg Larssons debut.

En man ska mördas där på Nya Sveavägen, så var det sagt (om det inte anats tidigare). Förresten tänker jag rätt mycket på Vic Suneson (en orättvist bortglömd svensk författare av polisromaner) också när jag läser ”Mord på öppen gata”. Och för all del på ”Blade Runner” och Philip K. Dick, typ framtidsdystopisk deckare.

Om min beskrivning har verkat rörig så är det raka motsatsen till Michael Fuchs polisroman. Han får in och med allt detta utan att resultatet alls blir rörigt. Ordet är istället effektivt.

Fuchs skriver mycket väl också. ”Mord på öppen gata” är en välskriven, välkomponerad och cirka tajt deckar- och polishistoria med en snett leende i mungipan.

Åkej, då. L i t e ironiskt. L i t e av pastisch. Ändå. Jäkla bra deckardebut.

Bengt Eriksson

Årets bästa deckare och annan krimi, enligt Svenska Deckarakademin

Svenska Deckarakademins nomineringar, fem vardera, till årets bästa svenska respektive årets bästa översatta kriminalroman.

Årets bästa svenska:

Tove Alsterdal: Blindtunnel (Lind & Co)
Christoffer Carlsson: Järtecken (Albert Bonniers Förlag)
Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Camilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Erik Axl Sund: Dockliv (Ordfront)

Årets bästa utländska översatta:

Jene Harper En förlorad man (Övers: Klara Lindell, Forum)
S.A. Lelchuk: Rädda mig från farliga män (Övers: Anders Tengner, Bokfabriken)
Manda Scott: Förrädare (Övers: Kjell Waltman, Modernista)
Joe Spain: Förlåt oss våra synder (Övers: Hanna Williamsson, Modernista)
Sara Vaughan: Efter skandalen (Övers: Molle Kanmert Sjölander, Albert Bonniers Förlag)

Kommentar (från mig), inte om författare och titlar, dem återkommer jag till, utan om förlag:

Ordfront lyckades, trots få deckarutgivningar, få med två titlar. Även Modernista har fått två nomineringar. Fast Bonniers har dock hela fyra, inklusive Forum och W&W.

Annars är det intressanta att titlar från mindre förlag – av olika mindre storlekar – verkar nomineras allt mer, även Lind & Co och Bokfabriken finns ju med. Jag anar en trend som jag anat länge…

Något annat som ska bli spännande att se: Kommer något svenskt debutantpris att delas ut i år? Finns ett antal debutanter ju att välja på…

Bengt Eriksson

Längs de smala, krokiga, backiga – dessa stup vid vägkanterna utan räcken! – i lågalpernas Provence

Magnan självbiografi

Det var på tiden när det nyligen kom en bok av Pierre Magnan på svenska. ”Kyndelälskaren” (Elisabeth Grate bokförlag), som den heter, är en självbiografisk berättelse med undertiteln ”Min barndom i Provence”.

Redan på första sidan kände jag igen mig. Jag var tillbaks i Provence, både i verkligheten – och framför allt – i fiktionen.

En gång åkte hela familjen Eriksson på semester till Provence, körde bil uppåt Basses-Alpes (lågalperna) och satt på ett kafé i Manosque, där Pierre Magnan är född. Men hans nya bok (ny och ny, i Frankrike kom den 1988) fick mig ännu mer att minnas de Magnan-deckare som på 80-talet översattes till svenska.

Pierre Magnan (född 1922) är mindre en fransk och mer en provencalsk författare. Han skriver burleskt och grovkornigt, berättar historier från en annan, äldre tid då det var långt mellan landsbygd och storstad.

Beskrivningen stämmer in lika bra på hans deckare som på självbiografin. Det påminns jag om när jag nu plockat fram dem ur deckarhyllan och börjat läsa dem på nytt. Ingen större skillnad, faktiskt.

Så här skrev jag om deckarförfattaren Pierre Magnan i boken ”Deckarhyllan”:

————————————————————————-

Pierre-Magnan-010

Det är inte den vanliga deckarmiljön. Det är inte någon vanlig miljö över huvud taget. Det är en värld bortom världen, ett Europa bortom Europa, ett land bortom landet.

Området, som i Pierre Magnans romaner blir ett eget land, sträcker sej, ungefär, från staden Gap i norr, Digne i öster, Manosque i söder och Apt i väster. Inom området/landet finns också städer och byar som Forcalquier, Banon, Sault, Dauban, Simiane, Largue, Sisteron, Piégut, Saint-Michel-les-Portes, Cruis… Rätt igenom Magnans litterära landskap rinner floden Durance.

BergetPå verklighetens karta kan man hitta städerna och byarna i södra Frankrike, i Provence. Inte längst ner vid kusten, på Rivieran, utan tjugo, trettio mil mil norr om Marseille, i det område som kallas Basses-Alpes (lågalperna).

Men avståndet från den moderna storstaden bör snarare räknas i tid: år, årtionden, t o m århundraden. I Magnans litterära småstäder och byar går tiden framåt med cirka två timmar per dag. Det är som om tiden, nästan, har stannat.

Livet är präglat av traditioner, gamla livsmönster och vidskepelse. Och inte minst av, på samma gång, instängd och pulserande sexualitet. Romanpersonerna lever i en instängd värld. Livet i den stora världen utanför sipprar in, men inte mer. Somliga personer är i det närmaste provençalska troll. Kriminalhistorierna kan ha sin utgångspunkt i något som hände för länge sedan.

Någon gång utspelar sej hela historien i en, också tidsmässigt, äldre tid. I ”Döden på berget” (1985) heter huvudpersonen Modeste Laviolette, 17 år, lokförarmedhjälpare och blivande far till Magnans ordinarie huvudperson, kriminalkommissarie Laviolette.

Sommartid är det ett soligt landskap. Då lockas stadsborna att köpa hus i Basses-Alpes och bosätta sej på landet. På hösten och vintern kommer prövningen: storm och snö; isolering, omöjligt att ta sej därifrån. Citat från ”Cyklisternas tysta död” (1983): ”Den första vintern fick vederbörande på knä efter bara åtta veckor.”

CyklistenMed ”Cyklisternas tysta död” debuterade Pierre Magnan som deckarförfattare. Romanen innehåller en i ordets mest ordagranna betydelse naturalistisk skildring av vädrets växlingar i lågalperna.

I den följande romanen, ”Guldsvampen” (också 1983), finns en novell i romanen om tre bilar som från varsitt håll är på väg mot ett oundvikligt möte:

Från ett lågtryck i norr kom utlöpare av ett stormcentrum med snö som smältes ner och piskades vidare av mistralen i söder,

skriver Magnan och fortsätter med att beskriva hur yrsnön uppifrån Lurebergen viner genom Deffensskogen, Calavonpasset, klippkanjonerna i Crau de Bane. Yrsnö framför bilrutan. Plötsliga drivor på de smala, slingrande alpvägarna. Blixthalka. Den ökända ”mures basses”-kurvan, där sikten är obefintlig också i vanliga fall.

Upptakten till ”Guldsvampen” är en ganska typisk Magnanmiljö. Det är tryffelsäsong och Alyre Morelon letar tryffel med hjälp av suggan Roseline. En riktig tryffelgris – en sällsynt sugga som gräver upp tryfflar utan att äta upp dem.

I ”Guldsvampen” förekommer också en ålderdomlig och dödlig odlingsmetod för just tryffel. Även i ”Cyklisternas tysta död” är mordredskapet urgammalt och traditionellt. Bland dem som förhörs finns ett par vildsvinsjägare.

GuldsvampenMagnans två återkommande huvudpersoner – kriminalkommissarien Laviolette, som är äldre, och undersökningsdomaren Chabrand, yngre – är kumpaner, sammansvurna, fast i hemlighet. Bägge har ”deporterats” till småstaden Digne. Den förre för att ha förolämpat en mäktig politiker, den senare för sina vänsteråsikter.

Offentligt beklagar de sej över att de kvarhålls på en plats där deras begåvning inte kommer till sin rätt – i hemlighet trivs de mycket bra i lilla Digne.

På några få år, 1983-87, publicerades åtta romaner av Pierre Magnan i Sverige. Sen blev det stopp. Det finns fler att översätta!

Deckare av Pierre Magnan:

Cyklisternas tysta död. 1983. Le sang des atrides. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Guldsvampen. 1983. Le commissaire dans la truffière. Övers: Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann.
Den femte graven. 1984. Le tombeau d’Hélios. Övers: Jens Nordenhök.
Skuggspel. 1984. Le secret des andrônes. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Döden på berget. 1985. Les charbonniers de la mort. Övers: Sonja Berg Pleijel.
Stenängeln. 1986. La maison assassinée. Övers: Christina Angelfors.
Dödsbudet. 1987. Les courriers de la mort. Övers: Hans Lindeberg.
Dvärgen som älskade. 1988. La naine. Övers: Åsa Forsberg och Carl G. Liungman.

Bengt Eriksson
Från Kristianstadsbladet 2009 och boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag, 1995/2002

Litterär skvader: skröna, agentaction och whiskyhistorik

Per Erik Tell / Börje Berglund
Whisky Blues – Hela historien om fat 1692
(Ultima Esperanza Books)

”Whisky Blues 2”, så får man väl kalla den nya romanen eftersom den har en föregångare med samma titel, måste vara det bästa som Per Erik Tell har skrivit – än en gång tillsammans med Börje Berglund. Eller bästa och bästa, snarare det mest lovande han skrivit. Vilket ju kan tyckas vara märkligt uttryckt, när Tell gett ut en lång rad böcker. Förklaringen kommer i slutet av recensionen…

Också den föregående romanen, som inleder och finns med i den här nya utgåvan, recenserade jag i YA och beskrev som en (för Tell alltså) ”mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria” (vilket kan ha varit Berglunds förtjänst). En galen berättelse var det ändå, något annat vore väl omöjligt (när Tell författar), och fortsättningen är nästan lika galen.

whisky-blues-hela-historien-om-fat-1692Frågan är, till att börja med, om man måste läsa ”Whisky Blues 1” innan man tar itu med uppföljaren? Svaret blir kanske men inte nödvändigtvis. Fast varför ska man inte göra det, läsa eller läsa om för att få bakgrund till personerna, miljöerna och berättelsen, när den gamla ettan nu har återutgivits ihop med nya tvåan.

Utdrag ur recensionen av (gamla) ”Whisky Blues” med undertiteln ”Hämnden”: En fyndig historia, både skämtsam och allvarlig, bland whiskyproducenter i Skottland. Välberättat och stämningsfullt med extra plus för den högländska skotska whiskymiljön som doftar starkt och gott från sidorna.

Och, som jag skrev ovan, en galen berättelse om en rent otroligt misslyckad auktion av en tunna – eller ett fat – urvintage whisky från 1692 (?!) och dess följder. Härmed nog om del 1 (men det kan tilläggas – utan att avslöja för mycket – att tunnan kommer på villovägar med sitt innehåll av både whisky och något annat).

Del 2 av ”Whisky Blues” med undertiteln ”Återkomsten” utspelar sig två-tre år senare, således 2010 (dock med tillbakablickar så långt bak som just 1692 och även 1746-88 och till tiden för den förra romanen). Whiskytunnan, som borde ha varit försvunnen, återfinns – av alla platser – i Mogadishu, Somalia.

Därefter återkommer personerna: Sir Eric Montgomery, väl ägare av whiskytunnan och skyldig till det mesta; Lord Edward Humbleton eller om han nu ska tituleras Lady Edith; Fiona Flanahan, konsult i whiskybranschen; systrarna Angie Connors, ett slags frilansande agent (á la hårdkokt privatsnok) och Jennifer Wright, sekreterare och inte så oklipsk som hon verkar.  Dessutom tillkommer de unga halvbröderna Tom och Duncan, musiker i The Whisky Blues Band, samt en före detta hästjockey och numera pubägare. Med flera.

Resultatet blir en så kallad skvader: skröna, agentaction, polisroman och whisky- samt i viss mån vinhistorik, på omslaget sammanfattat som kriminalroman. Miljöerna växlar mellan Skottland och England, Italien, Kenya, Somalia och Argentina.  Och vilken plats som berättelsen än hamnar på ger författarna (främst ansvarig för detta är väl globetrottern Tell) korta, snabba och exakta men likaväl stämningsfulla nedslag i miljöerna. Levande och bra gjort.

Men inte heller den här gången blir det riktigt spännande. Ibland är det på väg – men, nej. Tell och Berglund är för berättarglada, det finns hela tiden så mycket mer och annat och vid sidan om som de vill berätta. Så även ”Whisky Blues – Återkomsten” har mest blivit en rövarhistoria och skröna. Fast, det bör betonas, en högst underhållande skröna.

I sista kapitlet planteras dessutom en cliffhanger som låter ana en eventuell tredje del av whiskysviten (med mindre av whisky och mer musik). Det där ordet lovande då, vad menade jag med det? Jo, att Per Erik Tell tidigare skrivit ett par lika stämningsfulla (till miljöskildringarna) men spretiga (berättelserna) skånska deckare. Jag har flera gånger riktat följande uppmaning till Tell men när han nu börjat tajta ihop berättandet så vädjar jag: Skriv ännu en skånsk deckare och gör det på största allvar!

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2019