Lena Andersson löser Palmemordet (en utredning och thriller)

Lena Andersson
Koryféerna
(Polaris)

Jag kommer till min förvåning på mig med att ……… Lena Anderssons nya roman. Om det nu är en roman? Om Lena Andersson skriver skönlitteratur? Ja, litteratur är det ju men skönt? Och en roman i betydelsen en berättelse?

”Koryféerna” karaktäriseras på omslaget som en ”konspirationsroman”. Konspiration- stämmer. Konspiration- med vad det nu ska vara efter kunde också de föregående titlarna i hennes serie om ”Folkhemmet”  kallas, ”Sveas son” och ”Dottern”.

Om ”Koryféerna” kunde man i sin tur säga att den handlar om allas vår, hela Sveriges fader och hans släktingar. Och som alltid vad gäller Lena Andersson med tillägget politik. Det är det hon skriver om så att ordet ältas inte är långt borta: politik i socialdemokratisk form.

Hon försöker blottlägga den politiska konspiration som hon anar och ja, tror på och blir därmed också sin egen konspiratör. ”Koryféerna” är liksom de förestående titlarna en dubbel konspirationsroman, om man… åkej, accepterar den benämningen, men snarare – den här gången – en konspirationsthriller.

Olof Palme, här kallad Carl Stjärne, statminister i landet Sverige, här till en början kallat Thule, skjuts ihjäl på öppen gata i landets huvudstad och Lena Andersson ger sig som typ den 352-a Palmespanare ut för att avslöja vad som – egentligen – hände. Vem eller vilka som – egentligen – stod bakom mordet. Vad mordet – egentligen – berodde på.

”Sägen” är det ord som Lena Andersson använder. Det vi = allmänheten fått reda på om mordet var en ”sägen”, vilken Lena Andersson nu, personifierad av Roger Lilja, (frilans)journalist, får i uppdrag av en tidskrift att skriva ett reportage till en årsdag av mordet.

Så börjar romanen och så gör hen detta: skriver och avslöjar eller skriver för att avslöja. Lena Andersson skriver så lenaanderssons typiskt att det är tveksamt om en frilansjournalisten Roger Lilja hade kunnat skriva så och få några uppdrag.

Lena Andersson skriver som alltid och vanligt – som när hon skriver ledakrönikor (tidigare i Dagens Nyheter, nu i Svenska Dagbladet). Så programmatiskt skriver hon att varje mening överfylls med en politisk under- eller överton och/eller åsikt. Resultatet blir allt annat än skönlitterärt: det är ledarkrönikeprosa. Och kort sagt astrist att läsa.

Varken ”Sveas son” och ”Dottern”… jo, jag läste dem från första till sista sidan, men jag klarade knappt av dem och det berodde inte på Lena Andersson och jag har nära nog rakt motsatta åsikter om Sverige, politik och socialdemokrati – det får jag knapra i mig – utan det beror på hennes språk. Hennes olitterära stilistik.

Då, när jag läste ”Koryféerna”, kalla den roman då, kalla den thriller, inträffade något som förvånade mig: Jag gillade det jag läste mer än jag brukar när Lena Andersson har skrivit. Nej, jag tycker inte heller att ”Koryféerna” är särskilt bra som roman och jag tycker inte mer om Anderssons ”skönlitterära” språk den här gången.

Men hennes ledarkrönikespråk passar bättre – inte bra men bättre – för den här utredande romanen/thriller/boken/utredningen än den gjorde i ”Sveas son” och ”Dottern”. Människor pratar inte, om inte Andersson har en säregen umgängeskrets och det är väl möjligt, som personerna i hennes romaner. Så ju mindre av människor som personerna är och försöker vara, i hennes romaner alltså, så desto bättre.

”Koryféerna” har formen av en utredning och de människor som befolkar, borde befolka, boken är knappast ens personer. De (polischefen, politiker) är sagofigurer (ja, det är ju en ”sägen” enligt Andersson). De är mytifierade, mytologiska exempel redan innan Lena Andersson började skriva den 104-e boken och 23-e romanen om Palmemordet.

Nästan lite av mumier som plockas fram ur en Palmemonter. Så hennes ibland mindre men ofta mer styltiga språk fungerar bättre här och nu – än förr och då. Men skönlitterärt är det inte. Är det intressant då? Njavars. Spännande? Njavars. Underhållande? Njavars. Väl genomfört? Njavars. Bra? Nävars. Värt att läsa? Jovars kanske ändå.

För jag kom till min förvåning, ja, häpnad på mig med att uppskatta Lena Anderssons nya roman. Det är en thriller.

Bengt Eriksson

Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

När Victoria iakttog Hörby

Läser i ”Mitt stora vackra hat – En biografi över Victoria Benedictsson” (Polaris) av Elisabeth Åsbrink. Rätt spännande på flera sätt, både boken med sin titel och författaren/människan/kvinnan Victoria Benedictsson. Återkommer till den här biografin…

Medan jag läste kom jag att tänka på en text jag själv skrev om tjejen där bortifrån kröken från mig räknat, alltså Fårakroken bortom Frenninge och uppåt Skumparp och Hårderup, nämligen densamma: Victoria Bruzelius, gift Benedictsson, författarnamn Ernst Ahlgren.

Så jag lägger väl ut den texten igen. Dock, ett par påpekanden om texten:

Hörby museum med sin permanenta utställning om Victoria Benedictsson är tyvärr stängt sen rätt länge och SD, som styr i Hörby kommun, har ännu inte återöppnad museet.

Opsis Barnkultur, den enda tidskrift som Sverige hade om barn- och ungdomslitteratur, verkar nu likaså tyvärr nedlagd för gott. Det är allt bra sorgligt.   

***

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllop

Och när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

Victoriahuset

Därför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträtt

Eva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

Bengt Eriksson
Krönika i YA/KB 2018

Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Månvind & Hoff – för barn, ungdomar och så kallade vuxna

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

”Blodspakten” är fjärde delen i Johan Rundbergs unga krimiromaner om Månvind & Hoff. För den inledande titeln, ”Nattkorpen”, har han tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award.

”Unga” som i ungroman, skrev jag. (Förlaget anger läsåldern 9 till 12 år.) Kriminalroman, likaså. Bägge stämmer sådär. Berättelserna om Månvind & Hoff (eller Mika och Valdemar) innehåller mer än så, mycket mer.

Dels går böckerna att läsas av yngre som äldre. Men så är det ju med många barn- och ungdomsböcker, blott ens egna fördomar (eller eventuell nervositet, vad ska folk säga om jag läser barnböcker?) som hindrar en att läsa över åldersgränserna.

Dels – och detta är en av flera viktiga anledningar till att så kallat vuxna ska läsa så kallade barnböcker – verkar många barn- och ungdomsförfattare ta sig friheter som de flesta vuxenförfattare varken kan eller vågar. Och det borde ju uppskattas av nyfikna, modiga läsare…

I många barn- och ungdomsböcker är det som om genregränserna ännu inte stiftats. Till exempel i Månvind & Hoff-serien. Rundberg skriver polisromaner, amatördeckare, historiska romaner, samhälls- och spänningsromaner, thriller, skräck och fantasy, övernaturligt.

Allt i ett och det fungerar utmärkt. Fast det stämmer kanske det där som någon sa en gång: Går man bakåt i historien blir ju allt en deckare. Historien var kriminell.

Tiden är 1700-talet. Personerna, Mika och Leonard, är barnhemsflicka respektive polis i Stockholm. Ett udda par som kallar sig Månvind & Hoff när de blir på samma gång poliser och privatdeckare: utredare av brott och annat (som jag skrev om den kriminella historien).

När ”Blodspakten” börjar är Mika och Valdemar med en skruttigt stark häst och en gammal sliten vagn på väg i riktning Uppsala. Tolv år har gått sen Mika träffade sin mamma senast. Nu ska hon träffa henne igen. Mikas mamma arbetar på godset Rosengåva, strax norr om Morgongåva i Vittinge socken.

De tar paus för natten. Vid nattlägret råkar de ut för stråtrövare… Rosengåva är förresten ett märkligt släktgods det också, med hemligheter. Att vistas utomhus är förbjudet efter solens nedgång.

”Blodspakten” är inte bara, som om det skulle vara så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring.

Samt en spännande historia. Det går att läsa ung- och vuxenspänningsromanen ”Blodspakten” för spänningens skull. Fast som om det skulle gå: spänningsläsarna får ju allt det övriga på köpet i läsningen, de/ni också.  

Bengt Eriksson

Som att läsa Raymond Chandler i Paris

Patrick Modiano
En cirkus drar förbi
Övers: Katja Waldén
(Bonniers)

Jag hittade en bok av Patrick Modiano i min bokhylla. (Ja, det finns mycket som går att återfinna där som jag glömt att jag hade eller inte vet att jag har.)

En äldre roman, skriven och utgiven många år innan Modiano skulle få Nobelpriset och hitta en publik i Sverige. (Om hans romaner är storlästa av svenskar ens nu…)

”En cirkus drar förbi”, som kom på svenska 1993, är typisk för Patrick Modiano. Genast jag slår upp första sidan och börjar läsa är det som om jag läst det förut. Jo, det har jag ju, då på 90-talet. Men det är som om jag läst det många gånger.

Som om Modiano skrivit och berättat det många gånger. Och det har han, skrivit sina varianter av ”samma” berättelse, gång på gång, igen och igen. Det gör han hela tiden.  

Romanen börjar med ett ”Jag” som är en ung man och ett polisförhör, som läsaren inte riktigt förstår vad det går ut på och inte heller den unge mannen. Platsen är Paris, givetvis Paris.

När polisförhöret är över och den unge mannen går ut ur rummet där förhöret hölls sitter en flicka, ungefär tjugotvå år (hur vare sig jaget, som redan i första meningen talat om att han är arton år, eller Modiano kan veta det) på en läderklädd bänk i korridoren och väntar i sin tur på att bli förhörd i samma rum.

Efteråt möts de, den unge mannen och den unga flickan. Han sitter och väntar på terrassen till ett café med blicken riktad mot Quai des Orfèvres (ni vet, Simenon och Maigret) och när hon kommit ut från polishuset och går förbi så knackar han rutan till terrassen. Och hon kommer in och sätter sig vid samma bord som han; ”som om vi kände varandra och hade stämt möte här…”

Det okända kontra kända; det okända som blir känt, det kända som maskerar sig till oigenkännlighet. Stadens stämning av då, inte nu. Ett slags parisisk noir. Det här sökandet eller följandet efter något som ska visa sig vara något annat. Någon annan; som den unga kvinnan.

Inte känner de varann, nej, inte känner den unge mannen den unga kvinna. Inte är hon den han tror eller den hon presenterar sig som. Hon frågar om han kan göra henne en tjänst. Javisst. Huvudpersonen i Modianos böcker verkar alltid göra tjänster åt någon annan.

Alltid vara på jakt efter något flyktigt eller förflyktigat. Något kriminellt utspelar sig också, här i själva berättelsen, i andra berättelser vid kanten av, i historien bakåt eller den ovissa framtiden.  

Som alltid är det, för mig, som att läsa Raymond Chandler i Paris. För är och förblir Patrick Modian är som en parisisk Raymond Chandler. Dock så parisisk också att Modiano blir och är sig själv. Patrick Modiano skriver gourmetromaner som är nästan-deckare – eller verkligen krimi, beroende på var och hens definition.

Således, rekommenderas till finkännande läsare av kriminalgenren, vi/ni/du som uppskattar att smutta på varje mening och ord i en roman. Och så kul att (återupptäcka) upptäcka en oläst men läst roman av Patrick Modiano.

Bengt Eriksson        

Ellen fortsätter att studera, älska och skriva

Det blev ett längre uppehåll än Deckarlogg hade tänkt nu under sommaren med likaså färre recensioner, både nya och repriser, än tänkt.

Men nu ska Deckarlogg försöka smyga igång igen. Och att göra det med just den här boken, den femte romanen om Ellen i vad som allt mer blivit Lund, passar bra.

För ”Ellens val” innefattar det mesta som brukar intressera Deckarloggs red.  

Serien är en skvader med i grunden väl kanske romantiska böcker eller feelgood, fast good byts ofta mot bad som i feel bad och ibland kan romanerna också tangera eller passera över gränsen till krimi.

Så ”Ellens val” borde passa lika väl för mjuk- och mysdeckarläsare som för feelgood-diton. Och för den delen de läsare som uppskattar samhällsskildringar, också så kan den här serien beskrivas: samhällsromaner.

Och som – definitivt – kvinnoromaner.

Dessutom, här ska vi nog tacka Helena Dahlgren för grundläggandet av serien, balanserar romanerna på ett lika suveränt som  uppkäftigt sätt mellan så kallad populärlitteratur och så kallad skönlitterär romaner.  

Seriens ”Ellens val!” förtjänar betydligt mer  uppmärksamhet! Dessutom har det nu getts ut en sjätte titel i serien, skriven av ännu en ny och tredje författare.

Nämligen ”Förbjuden längtan” av Elvira Berg. Deckarlogg har inte hunnit läsa den ännu, återkommer…  

***

Moa Eriksson Sandberg
Ellens val 5
Möte i skymningen
(Lovereads)

Helena Dahlgren grundlade den här stafettserien med de två första titlarna om Ellen Jonsson, bonddotter och studentska i staden Ljungsala år 1916.

Därefter tog Moa Eriksson Sandberg vid och har skrivit tre titlar. ”Möte i skymningen” är den senaste. 

Samma miljöer och personer. Men kan olika författare skriva ”samma” romaner utan att resultatet blir annat än klichéer, ytligt och platt?

Jodå, ”Ellens val”-serien bevisar att det går.

De skriver alltså likadant, som en enda författare? Nej, även om miljöerna och personerna återkommer så finns också skillnader.

Dahlgren hade en vass förmåga att få historiska händelser att kommentera nutiden. Eriksson Sundberg är nog bättre på att förankra personerna i miljön och tiden.

Den fiktiva staden Ljungsala har blivit snarlik Lund.

”Möte i skymningen” kan beskrivas som kollektivroman och kvinnolitteratur. Feel good och feel bad blir feel life med ett stråk av romantik.

Några unga kvinnor: Ellen, som ska gifta sig och har blivit pennskaft, Ingeborg, olyckligt kär för att hon vill ha en yrkeskarriär, Charlie, lesbisk, Serafia, prostituerad, och Gerda, pensionatsdotter.

Fattiga och rika, kvinno- och klasskamp.      

Även femte titeln i ”Ellens val” är populärlitteratur som bäst: lika underhållande som full av tankar, idéer och åsikter, väl berättad och välskriven.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Tung värmländsk rock med Sven Ingvars Eftr.

Imponerande: Att Oscar Magnusson både klarade av att hylla pappa Sven-Erik och vara sig själv.

Allra bäst: Den ännu rockigare versionen av ”Någon att hålla i hand”. Oj, spela in och släpp som singel!

Sven Ingvars
Bjärsjölagårds slott den 30/7

En mycket entusiastisk publik fyllde gräsfältet vid Bjärsjölagårds slott.

Majoriteten håller Sven Ingvars-ålder och kan de gamla låtarna utantill, det räcker att Oscar Magnusson låter bli att sjunga några rader eller en  refräng och publiken sjunger i hans ställe. Oscar ser rörd ut, flera gånger, och jag tror inte att han låtsas.

Sven Ingvars med Oscar Magnusson vid Bjärsjölagårds slott.

Dagens Sven Ingvars – namnet ska skrivas utan bindestreck – är som gruppen varit men ändå inte.

Jag minns när jag skrev om Sven Ingvars förra gången, det var en konsert vid Kronovalls slott (2016) och pappa Sven-Erik Magnusson var fortfarande med. Även sonen Oscar ingick i bandet, spelade gitarr och sjöng.

Men inte som pappa, nej, långt ifrån. Lite skrikigt och rätt så spänt. Mörkare röst också.

Och jag tänkte, när Oscar Magnusson efter pappans död skulle ta över Sven Ingvars, hur ska det gå? Det gick – över all förväntan.

Dagens upplaga av Sven Ingvars är både en hyllning till tiden med pappa Sven-Erik som sångare och något nytt, ja, originellt.

Oscar i gitarrduell.

Det nya Sven Ingvars eller Sven Ingvars Eftr (som i efterträdare). Tänk ett helt nytt Rolling Stones, inte ens Mick Jagger är med. Lika omöjligt borde det vara med Sven Ingvars utan Sven-Erik Magnusson.

Träd från Värmland visas bakom musikerna och konserten inleds med Gustaf Fröding gånger 2: först en dikt och så tonsättningen av ”Det var dans bort i vägen”. Oscars lena, värmländska dialekt, folkvisor och nyare visor (Sven Ingvars får mig alltid att tänka på vispoeten Gunde Johansson) möter tung rock. Ja, mycket tyngre än förr.

Stefan Deland planterar elbastoner i scengolvet. Elgitarristen Mats Billinger trycker på med ännu mer rock samt lite countryplock. Olle Nyberg spelar orgel så att Sven Ingvars blir Procol Harum eller The Band från Värmland. Saxofonisten Niclas Bäcklund kan bröla rhythm & blues från New Orleans. Bakom alla – trummisen Klas Anderhells stadiga taktslag.

Gitarr- och saxofonstilleben.

Ett rocktryck som snarare ligger före än efter Wilmer X.  Som när musikerna lägger ännu mer tyngd, tryck och rock i ”Torparrock” (nämnde Gunde Johansson värmländska visdänga).

Modernt och idag och samtidigt som en hyllning till ur-Sven Ingvars, de år kring 1960 då Sven Ingvars kvartett började blanda dansmusik på dragspel med rock´n´roll på elgitarr.

Den ena välkända låten efter den andra – som ”Min gitarr”, ”Kristina från Wilhelmina”, ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Fröken Fräken” och ”Börja om från början” – omväxlande med en senare låt, ”Byns enda blondin”, och några låtar av Oscar Magnusson. ”En liten bit av Värmeland” gillar jag. ”Framåt” gillar jag inte lika mycket.

Oscar sjunger fortfarande inte som pappa. Det är bra, att han inte imiterar. Han sjunger som sig själv och numera sjunger han avspänt.

Oscar Magnusson har sjungit in sig i rollen som frontperson. Riktigt bra sjunger han.

Oscar Magnusson i Sven Ingvars Eftr.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

Som ett av extranumren framförs dessutom ”Någon att hålla i hand” – den i mina öron bästa låt som Sven-Erik Magnusson/Sven Ingvars någonsin spelade in. Och den spelas nu ännu mer modernt, rockigare och tuffare.

Precis som det står på bastrumman: ”Ingenting är som förut, allt är som vanligt”. 

Bengt Eriksson

Nytt igen om Maria Lang

Margaretha Fahlgren
Ett dubbel liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia)

Ännu en bok om Maria Lang (och Dagmar Lange).

Den definitiva den här gången då? Njäe.

Skrev Maria Lang verkligen pusseldeckare ( = kunde läsarna lägga pusslet)? Skrev hon ”för att underhålla”? (Tips: Syna alltid vad en författare säger om sig själv och sina böcker.) Skrev hon med ”en manlig blick”? (Svar: Amen nej, tvärtom och likadant.)

En hel del att fundera över, kommentera och kritisera.

Deckarlogg återkommer…

Bengt Eriksson