Sommardeckare under päronträdet (5): Kvinnlig ligaledare bland brittisk över- och underklass

”Vackra unga döda” (Polaris, övers: Ylva Stålmarck) är andra titeln i serien om ”Mitfordmorden” av Jessica Fellowes.

Serien första titel, ”Mysteriet på Asthall”, gjorde mig något avog. Eller avvaktande. Alltså idén – att skriva historiskt med dessutom autentiska personer ur den brittiska historien – är ju helt åkej, sånt kan bli riktigt bra.

Men handhavandet av historien, av fakta, att Fellowes återanvänder namn ur historien och sen omskapar personerna, hittar på lite hur som helst. Går det an? Mitt betyg blev, som jag skrev, avogt och avvaktande.

Fast Fellowes låtsas ju inte, det är i alla fall bra, låtsas inte att hon skriver autentiskt. Första boken inleddes med ett tydligt faktafel som jag tror betydde att hon ville tala om för läsarna att hon inte skriver som det var utan jag ljuger och fabulerar.

FellowesI ”Vackra unga döda” fortsätter hon att skildra de sex systrarna Mitford i tur och ordning samt deras barnsköterska Louise.

Överklassfamiljen Mitford med de sex systrarna har funnits och inte är det så längesen heller, när Louisa på bokens första sidan har rest från Asthall Manor på engelsk landsbygd in till London med den unga Pamela, ett av de sju syskonen, för att träffa Nancy med smeknamnet Koko, den äldsta systern, är året 1925.

Som ni märkte finns det alltså en bror också i syskonskaran. Och när jag läser så undrar jag, kan någon av syskonen Mitford fortfarande leva, och om ingen gör det så måste det väl finnas barn och barnbarn, vad säger de om Jessica Fellowes tilltag att använda dem i en ”autentisk” deckarserie?

I förra romanen var jag även lite förundrad över att Fellowes använde Florence Nightingale Shore, just densamma, sjuksköterskan, som en romanperson. Men inte som Florence Nightingale var i verkligheten utan som författaren tyckte passade i romanen. Hmmm.

Man = jag kan ju inte låta bli att googla så när den kvinnliga ligaledaren Alice Diamond som leder två tjuvligor, de fyrtio tjuvarna (med kvinnliga tjuvar) och Elefanterna (med manliga), nämns första gången – då gör jag ju det. Googlar och ser genast att Alice Diamond har funnits, också hon är autentisk. (Men hur mycket som stämmer och vad som är påhitt i Jessica Fellowes porträtt av den kvinnliga gangsterledaren, det vet jag ju inte.)

När jag läst klart, nej, jag tittar aldrig på sista sidan i förväg, så finns där också ett ”post scriptum” om autentiska personer och händelser i romanen – men efterordet är skrivet sådär lockande luddigt att man blir ännu mer intresserad av vad som är autentiskt och vad som är fri fabulering…

Deckartrådgåtfinnarna är, liksom i förra delen, dels tjänstekvinnan och barnsköterskan Louisa Cannon, dels polisen Guy Sullivan, nu vid Scotland Yard (fast längre än till receptionsdisken har han inte avancerat när berättelsen inleds).

Deckarberättelsen spinner kring nämnda Alice Diamond och hennes kvinnliga tjuvliga. Louisa får en ny bekantskap. Dulcie, som visar sig ha kontakter med den kvinnliga tjuvligan och Guy lyckas ta sig ut på Londons gator som polis för att lokalisera de kvinnliga tjuvarna.

Fast innan dess festar de unga vackra människorna från London ute på Mitfordgodset Asthall Manor och det går som det ska gå: någon blir mördad.

Nu tycker jag dock inte att det kriminella inte är grejen med Jessica Fellowes historiska deckare, tyvärr. Kriminalintrigskapandet går trögt vilket smittar av sig på min läsning som också gick trögt. Både den här och förra gången.

Stämningen får hon till bättre däremot, den största behållningen är skildringen av klassamhället: över- och underklass, inte minst beskrivningarna av överklassens skick, fason och maner blir rätt underhållande. Tänk om hon fick till det kriminella lite bättre också.

Och så det här med Louisa och Guy, i förra boken blev de inte ihop fast man kunde tro det, ska de bli det i den här? Nja, njo, tjavars. Slutet är en slags cliffhanger som kan gå i både ena och andra riktningen, i tredje delen…

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (4): Två mordgåtor blir en i gårdagens och dagens Reykjavík

Arnaldur Indriðason är och förblir den främsta av Islands författare av deckare och främst polisormaner.

Jo, jag vet att jag skrev ner första titeln i hans nya serie med polisromaner om Reykjavík och Island under världskriget men han tog sig upp sig igen till sin sedvanliga nivå i den följande, andra titeln och med tredje, senaste delen, ”Mord i Reykjavík” (Norstedts, övers: Ingela Jansson) håller han absolut sin nivå. Med råge.

Efter att jag äntligen besökt Reykjavík läser jag också Arnaldurs deckare med än större behållning. Det gjorde jag tidigare också, läste med stor behållning, men när jag personligen, på egna fötter, gått på hans isländska romangator, jag tror jag gått på varenda gata i inre Reykjavík, så blir läsningen än mer intensiv.

Pärondträd IndridasonNu vet jag ju hur det ser ut irl. En floskel men som floskler kan vara, rätt sanna ibland, så är det som om jag är där. Jag går bredvid mordutredarna, både i det ockuperade Reykjavík under andra världskriget och just nu, i den långsamt allt mer moderna isländska huvudstaden.

”Mord i Reykjavík” är en dubbeldeckare, som utspelar sig både idag och under andra världskriget. En deckare om två mord. I dagens Reykjavík hittas en äldre man, 90 år, död – kvävd – i sin lägenhet; under andra världskriget mördades en ung kvinna.

Arnaldur knyter ihop detta, igår och idag. Han knyter ihop de bägge morden: visar hur såväl mordhistorierna hör ihop som att varje tid, år och händelse är en länk på den kedja som är människans, vår, historia.

Han knyter ihop allt på ett… hur ska jag säga… mycket personligt sätt, konkret personligt. Med en av personerna men nej, jag tänker inte avslöja vem och hur.

Under andra världskriget sköttes mordutredandet av isländske kriminalpolisen Flovent och hans västisländske = kanadensiske eller kanske amerikanske (eftersom USA var ockupationsmakten) medhjälpare Thorson. Idag sköts det utredandet mestadels av före detta kriminalkommissarien Konráð, nu pensionerad, egentligen.

Två mordutredningar blir en och samma i två städer som också blir samma stad, de får sin gemensamma historia. En ypperlig polisroman och ett stadsporträtt av Reykjavík för oss som varit där och för den delen för alla som läser Arnaldur Indridðason och lockas dit.

För det är vad som sker med alla som läser honom!

Bengt Eriksson

 

Nya egenartade svenska författarskap

Nu har det hänt igen!

Det var först Karin Smirnoff som debuterade med ”Jag for ner till bror” (och nu också skrivit uppföljaren ”Vi for upp med mor”) på långt upp i norrland-dialekt (någonstans mellan skellefteå och umeå), utan kommateckecken och inte heller några stora bokstäver.

Genre: egenartad norrländsk noir.

Sen var det också Karin Valtersson som debuterade med romanen ”Angelika” där meningarna är så långa att de kunnat bli två, tre, fyra meningar på en annan författares tangentbord och dessutom utan vare sig pratminus eller citattecken för dialogen.

Genre: thriller som blir deckare. Miljö: mest omnejd kring London.

Ida AndersenOch nu Ida Andersen som i dagarna gett ut sin debutroman ”I oxögat”. Den hade jag inte ”beställt” för recension, det är ju ingen deckare och det får vara måtta på beställningar av recex.

Men så läste jag om boken och blev så uppiggad att jag genast måste gå in på en e-bokssajt och hämta hem romanen. Nej, inte uppiggad på grund av innehållet, för det är tragiskt, utan ännu en gång så var och är det språket.

Ida Andersen låter sina romanpersoner prata småländska. Hon skriver ut replikerna dialektalt – och som jag älskar detta! Det ger en särskild autencitet och dessutom personlighet – ordet är egenart – åt romanspråket.

Genre: historisk roman. Miljö: jo, naturligtvis Småland, närmare bestämt Dåvedshult. (Alltså redan detta ortnamn, så listigt namngivet.) Tid: år 1741.

Tema: fattigdom, det liv som fattigdomen förde med sig och den syn som överheten hade på fattiga människor. Sverige = ett rått, hänsynslöst, omedmänskligt klassamhälle.

Nu till själva poängen med den här texten på Deckarlogg: Polaris, förlaget således. Dessa tre författare och deras debutromaner har getts ut av bokförlaget Polaris.

Hur kan det komma sig? Finns det en redaktör på Polaris med ett speciellt öga för egenarter, som uppskattar och uppmuntrar personliga skriv- och berättarsätt? Eller kan det vara förlagschefen själv som lagt detta som policy – att uppmuntra udda författarskap?

Får allt mejla och höra…

Sist en tanke och en undran: Om dessa författare skickat sina debutmanus till andra förlag – det betyder de stora svenska förlagen – hur hade manusen tagits emot? Med lika stor glädje eller hade någon redaktör skrivit tillbaks att berättelsen är ju inte dum men språket, läsarna kommer ju tycka det är konstigt, kanske sluta läsa, så det måste vi = jag = förlaget ändra på.

Och i de tryckta romanerna hade små bokstäver blivit stora, långa meningar blivit korta och dialektala ord blivit rikssvenska.

Bengt Eriksson

PS och tillägg. Jag lät lura mig (för så stod det i en recension). Men Ida Andersen är visst inte debutant utan har blivit utgiven tidigare. Fast det gör ju inte hennes nya roman sämre och mig mindre uppiggad.

Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär

Sol och värme, nästan sommar. Dags att sitta under päronträdet i trädgården och göra vad jag då – nu – brukar göra.

Nämligen läsa årets Homan-deckare. Det har blivit en årlig somrig tradition.

Titeln för året/sommaren 2019 är ”Dödligt hot” (W&W) och ska vara Jan Mårtensons fyrtiosjunde deckare med och om Johan Kristian Homan med antikhandel på Köpmangatan (nummer okänt) i Gamla Stan i Stockholm. (Fast det där med 47, struntsamma, tar jag som jag gör. Vid en tidigare numrering råkade jag kolla upp och siffran stämde inte alls.)

I alla fall har jag läst samtliga 47 eller hur många titlar det är och sällan får jag så många påhopp som när jag ”avslöjar” det (kan endast jämföras med att jag också uppskattar Björn Hellberg). Så kanske ska jag en gång för alla försöka redovisa varför.

Jan Mårtenson skriver trevliga deckare: feelgood crime och mysdeckare. Går nog att hävda att han lagt ett antal grundstenar till att denna mjukkokta genre de senaste åren lockat allt fler svenska deckarförfattare och fått allt fler läsare.

Mårtenson Dödligt hotDet är trevligt att vistas i Johan Kristian Homans och hans närmaste väninna, katten Cléo de Merodes sällskap. Homan har, likt någon ung hjälte i en ungdomsdeckarserie, stannat i växten. Han är ständigt typ medelålders, hade samma ålder 1973 då Mårtenson gav ut sin första Homan-deckare.

Detsamma gäller Cléo, som måste vara Sveriges äldsta katt. (Och det bör väl numera också gälla Homans särbo, Francine Silfverstierna, avdelningschef inom Säpo, som han mötte och blev ihop med ett större antal titlar framåt i serien, om hon inte ska växa om Johan Kristian alltså.)

Samhället omkring Homan har däremot förändrats, titel för titel och år för år. En smått märklig kontrast som fascinerar mig. Och tydligen även Homan (och Mårtenson) vilka återkommande diskuterar samhället och världen.

Antikhandlare Homan är konservativ men inte reaktionär. (Misstänker att han röstar M men ogillar Ulf Kristersson. Ifall författare Mårtenson är av annan åsikt får han protestera.) Och det är skillnad det – alltså mellan att vara konservativ och reaktionär. Homan kan till exempel ha svårt för modern konst, som Basquiat i den här romanen, samtidigt som han uppskattar – ja, lovordar – Greta (Thunberg).

Just funderandet kring, diskussionerna om och redovisandet av framför allt kanske den svenska antikvitets- och konsthistorien – och även historia i allmänhet, både då- och nutidshistoria – är navet och hjärtat i Homan-deckarna. Som en borgerligt kultiverad middagsdiskussion och det är väl inte det sämsta.

Dessa lärorika samtal som Homan/Mårtenson för med läsarna uppskattar jag. Ett trevligt samkväm som också är lärorikt. Tackar för injudan!

Det ”sämsta” i romanerna däremot – de föregående liksom i nya ”Dödligt hot” – är  kriminalgåtorna och deckarpusslandet. Hade Jan Mårtenson kunnat skriva homanska feelgood-romaner också utan det kriminella?

Jo, det kunde han väl ha gjort men det hade ju i vilket fall behövts en berättande tråd att hänga upp Homans konst- och antikvitetshistoriska föreläsningar och funderingar på. Så varför eller varför inte en kriminaltråd?

Dessutom ingår kriminaliteten i Homans/Mårtensons samhällsdiskussion. För även det kriminella uppdateras och nutidsanpassas titel för titel. Det handlar om nutidskriminalitet, i ”Dödligt hot” om internationell terrorverksamhet som hotar Sverige och Stockholm. Kanske är deckartråden, som kommer i plural, gånger 2,  dessutom är lite bättre än ordinär den här gången också?

Fast det vete den, för denna andra tråd håller varken Homan, som förstås hamnar mitt i och råkar illa ut men klarar sig, så värst hårt i utan tråden ringlar än hit, än dit.

Och så avslutas även ”Dödligt hot” med ett alldeles för enkelt matrecept. Vet att jag muttrat över det här tidigare men nog var recepten betydligt bättre, mer intressanta och gourmetlockande förr i tiden?  ”Catarinas (mamma till särbon Francine) tonfisksås till pasta” borde inte ens kräva ett recept. Då räcker det inte att vara novis utan får man vara en dilettant i köket.

Summa summarum: samma procedur som varje sommar. En lagom lärorik och lite lätt underhållande – men inte det minsta spännande som i deckare – stund under päronträdet. Nyckelord: trivsamt och trevligt, småmysigt sådär.

Bengt Eriksson      

Följ med Sir Arthur Conan Doyle runt i Stockholm för (nästan) hundra år sen…

Lite ojämna år här och var men när en av världens främsta Sherlock Holmes-kännare, alltså Mattias Boström, skriver om Sir Arthur Conan Doyle apropå att denne föddes för 160 år sen och besökte Stockholm 1929, så strunt i såna futtigheter.

Omöjligt att det skulle kunna bli annat än intressant…

Engraving of Sherlock Holmes and WatsonDet är på den nyuppväckta sajten SherlockHolmes.se som han gör detta. Mattias Boström skildrar Conan Doyles besök i Stockholm och tar oss med runt till de platser han besökte och de människor han träffade under stockholmsvistelsen.

Illustration av Sidney Paget från 1892.

Det börjar med att Conan Doyle anlände till Centralstationen kl 9 på söndagmorgonen den 27 oktober 1929 och slutar med att han blir sjuk på torsdagkvällen den 31 oktober.

Nej, inte riktigt. Boström gör också ett extra tillägg.

Sir Arthur Conan Doyle skulle nämligen inte tillfriskna utan avled mindre än ett år senare i sitt hem i Sussex på morgonen den 7 juli 1930.

Läs, läs, läs mer på SherlockHolmes. se! Här en DIREKTLÄNK till artikeln ”Gå i Conan Doyles fotspår i Stockholm”.

Bengt Eriksson

PS. Det finns mycket-mycket mer intressant att läsa också på den där Sherlock Holmes-sajten.

 

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (april 2019)

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson
Sista färjan från Ystad
(Bokfabriken)
Karin Alfredsson är en de svenska författare, inte minst när hon nu gett ut ännu en deckare, som väl aldrig skriver någonting utan ha ett allvarligt syfte och dito mening med boken: typ i den här kriminalberättelsen om ett syskonpar som cyniskt och samvetslöst – ja, orden är underord – utnyttjar andra människor = sina så kallade medmänniskor och nog måste väl budskapet med detta vara att så här är det svenska samhället idag, så individualistiskt och egoistiskt att spegelbilden av Sverige blir kriminell.

120-rue-de-la-gareLéo Malet
120 rue de la Gare
övers: Ola Wallin
(Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny
Det vackra mysteriet
övers: Carla Wiberg
(Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

ett-krossat-hjartaGeir Tangen
Ett krossat hjärta
övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn
(Forum)
Om man skulle läsa norrmannen Geir Tangens debutdeckare om seriemördaren ”Maestro” på allvar eller som pastisch var inte så lätt att få grepp på och i uppföljaren med journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarien Lotte Skeisvolli i staden Haugesund fortsätter Tangen att skriva deckare på sitt synnerligen egna sätt – liksom en så att säga riktig deckare men samtidigt ironi och pastisch och en skämtsam lek med hela genren (ju mer inläst deckarläsare desto mer kan man nog uppskatta Tangen).

Bruden bar svartCornell Woolrich
Bruden bar svart
övers: Nils Jacobsson
(Modernista)
Cornell Woolrich har inte uppmärksammats, åtminstone i Sverige, lika mycket som till exempel Hammett och Chandler för att också han var med och grundlade den genre som idag kallas harboiled och noir; det får tas som ett kulturellt bidrag till deckarhistorien när nu fyra titlar av Woolrich – förutom den här också ”Fönstret åt gården”, ”Natten har tusen ögon” och ”Rendevouz i svart” – återutgetts på svenska (i de gamla originalöversättningarna, vilket man kan muttra lite över, men men…) så att man beroende på kan läsa om eller ikapp amerikansk deckarhistoria, börja gärna med den här som dessutom är ett typiskt exempel på pulp fiction, ”kioskdeckare” på svenska, som både filmats med anseende och omvärderats till skönlitterär kriminallitteratur.

Deckarloggs red.

Léo Malet-vecka 4) Från USA via Frankrike till Sverige

Léo Malet
12, rue de la Gare
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Handlingen känner ni vid det här laget, annars är det bara att scrolla bakåt genom de texter jag lagt ut under Léo Malet-veckan på Deckarlogg och repetera vad ”120, rue de la Gare” har för story, och att jag väntat i tio år – ja, egentligen ännu fler år – på att denna grundsten för såväl Frankrikes som hela Europas noir-deckargenre skulle översättas till svenska, det ska jag inte dra en gång till.

Utan när jag nu läst den efterlängtade svenska översättningen tänkte jag koncentrera mig på just detta: översättningen. Det vill säga språket: orden, stämningen, tiden eller tiderna.

Att översätta Léo Malets franska noir-deckare om privatsnoken Nestor Burma i 40-talets Paris kan kort sagt inte ha varit lätt. Som Malet-fan har jag redan tidigare läst romanen på tre språk: franska, engelska och danska. (Plus att jag läst den i en variant på svenska, som tecknad serieroman av Jacques Tardi.)

120-rue-de-la-gareDen engelska översättningen lyckades sämst, som oftast. Engelskt skriftspråk skiljer sig så mycket från franskan – eller för den delen från de flesta språk, typ nordiska – att jag oftast brukar ha problem med engelska översättningar av europeiska böcker. Resultaten blir mer engelska än original. På engelska kunde Léo Malet varit född i typ sydöstra London.

Också danska är ett eget språk, i flera betydelser. Där finns, tycker jag ofta, någon slags inbyggd ironi och pastisch i själva språket. Så på danska blev den franske noir-författaren Malet nära nog en en bror eller i alla fall kusin till Dan Turèll. Inte det värsta men inte riktigt Malet.

På svenska då, i Ola Wallins översättning?

Som sagt: svårt. Men förutsättningarna är kanske ändå något bättre vad gäller själva språket. Svenskt skriftspråk flyter sällan lika lätt som engelskan och har inte heller skämtlynne inbyggt som danskan – utan svenska är, låt säga, ett mer neutralt skiftspråk. Vilket nog kan vara en lämplig utgångspunkt för att översätta Léo Malet och Nestor Burma.

Åtminstone tre saker gäller det att ha koll på och klara av för en svensk översättare, om resultatet ska bli läsvärt och bra. Det första är den lätta grad av pastisch som finns i Maléts original – när den hårdkokta amerikanska deckargenren från till exempel Los Angeles importerades och omplanterades på gatorna i till exempel Paris och upp växte fransk noir.

Just pastisch men ändå på allvar. Inte för mycket; inte för lite.

Det andra är tiden: alltså andra världskrigets 40-tal. Det tiden måste ju kännas, detta måste finnas kvar: känslan av historisk detektivroman. Och ändå ska det vara läsbärt, spännande och underhållande för läsning idag. Som om Malets roman – nästan – kunde ha skrivits av någon svensk deckarförfattare.

Det tredje är förhållandet mellan fransk och svensk litterartur, särskilt mellan fransk och svensk litterär noir. Tidigare skrevs knappt några noir-deckare i Sverige, först på senare år som svenska deckarförfattare blivit intresserade av hårdkokt och noir.

”120, rue de la Gare” måste förbli en fransk noir-deckare också på svenska. Samtidigt som romanen måste ”försvenskas” och ”nutidsanpassas” – jo, vet att det är fel ordval men hittar inga bättre ord och ni förstår nog – sådär lagom att den blir tillgänglig och lockande att läsa.

Och det är den. Jag är nöjd. Tror inte ”120, rue de Gare” går att översätta bättre. Att läsa är som att åka över Atlanten i sällskap med en amerikansk privatsnoks hårdkokta jargong: resa från USA via Frankrike till Sverige, från den hårdkokta deckarens amerikanska födelse på 20-talet via 40-talets europeiska noir-introduktion till Sverige år 2019.

Att läsa och resa: hisnande.

deckarlogg-2Bengt Eriksson