Rör sig handen eller inte? Finns någon annan i rummet? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen? Kan han hålla ihop sitt liv?

Magnus Dahlström
Vesalius
(Albert Bonniers)

Jag kan ju förstås inte veta hur många läsare som Magnus Dahlström har, men jag tror att de oavsett är för få.

Dahlström, som skriver både romaner och dramatik, har sedan debuten 1986 gett ut 11 romaner och nu senast ”Vesalius”. Jag har dem alla i min bokhylla och är mycket glad för det. Hur många har du, handen på hjärtat, min okände läsare av denna blogg?

Han finns, har jag kollat, på både nätbokhandlarna och Bokbörsen och, utgår jag från, på antikvariaten, en av vår tids stora kulturbärare. Nu duger inga ursäkter om han inte finns i också din bokhylla. Så gack åstad.

Men vem är då ”Vesalius”, närmare bestämt Andreas Vesalius?

Jag hade en vag, mycket vag, föreställning om detta, men fick gå till Wikipedia för säkerhets skull. Och då lär jag mig att denne läkare levde mellan 1514 och 1564 och betraktas som grundare av den moderna anatomiska vetenskapen.

År 1543, alltså ännu inte fyllda 30 år, gav han ut ett banbrytande anatomiskt verk. Vad gjorde du själv vid den åldern? Mer än att du trevande sökte dig fram i livet, kanske försökte hitta en stabil kärlek och kanske skrev på en sista uppsats.

Inte skrev du i vart fall motsvarigheten till ”De humani corporis fabrica libri septem” (Sju böcker om människokroppens uppbyggnad). Och inte heller jag, kan jag avslöja.

Men det slår mig då att jag måste ha läst en annan roman som handlar om denne Vesalius. Minnet känns starkt om än dunkelt. Jag ögnar därför genom bokhyllan från A (som råkar vara Lars Ahlin och ”Bark och löv”) till Ö (som råkar vara Klas Östergren och ”Under i september”).

Men nej – ingen minnesträff. Så återigen spelar de allt tröttare hjärncellerna – eller kanske det bara är ögonen – mig ett spratt. Trist men sant, hursomhelst.

Nå. Men vad om ”Vesalius”, boken? Texten, där Vesalius är den som ensam för ordet, är ett enda långt stycke på 200 sidor utan kapitelindelning. Han berättar om sitt liv, sina framgångar, sina motgångar, sina konflikter, sitt äktenskap och – vill jag tro – om stunden innan sin död.

Det är en fascinerande, närmast febrig och mycket läsvärd och välskriven text som genomgående också andas det ifrågasättande av hans vetenskapliga syn, inte minst av olika religiösa företrädare, som måste ha omgärdat honom under hans liv. Den kräver en del av läsaren.

Magnus Dahlström. Foto: Caroline Andersson Renaud

Nu känns det ibland som om Vesalius i sitt liv, åtminstone som Dahlström beskriver det i texten, understundom famlar efter stöd i tomma luften. Detsamma kan komma att gälla också för den läsare som inte följer texten eftertänksamt och med intresse. Man måste som läsare kunna hålla ett antal textbollar i luften samtidigt och också se och uppfatta när texten byter fokus och ändrar riktning.

Men det kan man förstås. Och det är det som gör texten obrutet intressant. Och, höll jag på att säga, levande.

Texten börjar med att Vesalius tror sig ha fått en låda med ett skelett av en högerhand och  ett följebrev som – om än svårläst och otydligt – antyder att det kan vara vår frälsares hand. Men allt blir nu alltmer svårtytt för honom.

Rör sig handen eller inte? Är han själv sjuk eller inte? Finns han hustru och dotter där eller inte? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen eller inte? Var är han egentligen? Vad finns dolt bakom de tunga draperier som döljer väggarna? Vad säger egentligen de viskande fientliga till häften uppfattade rösterna från gatan? Finns någon annan i rummet eller verkar det bara vara så när han tittar i den stora spegel som finns där? Kan han hålla ihop sitt liv?

Men när boken slutar tror jag att det är så att den alltmer omtöcknade och febersjuke Vesalius av oklara skäl försökt stympa sig själv och att han till följd av detta avlider. Så tror jag.

Det är en mörk roman utan klart förlopp, utan tydlig början och slut. Men det finns mellan raderna och inte minst genom den man, som Vesalius tror sig skymta i den av och till färgändrande spegeln, ett outtalat men ändå påtagligt hot mot honom. Diffust men påtagligt.

Men det smyger sig efterhand faktiskt på oss båda – både på den alltmer förvirrade ångestridne Vesalius och läsaren. Så läser jag texten. Och jag ger ”Vesalius” fem stars av fem i betyg.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Thriller mitt i försöket till en arabisk vår i Syrien

Iben Albinus
Damaskus
Övers: Kalle Hedström
(Modernista)

Hade börjat att skriva en text som skulle förklara varför den här avdelningen på Opulens inte har vinjetten Deckare utan Krimi. Om det behövs en förklaring? Jo, det gör det nog. Det handlar om bredden och för den delen djupet – att krimi innehåller så många fler sorters romaner än blott deckare = detektivromaner.

Men så kom ett recensionsex av en ny roman – en spänningsroman, enligt omslaget – som fick mig att låta texten om deckare kontra krimi ligga kvar i datorn och istället läsa och skriva om den här nya… ja, spänningsromanen eller krimin.

”Damaskus”, som romanen heter efter dess viktigaste plats och miljö, är skriven av danskan Iben Albinus. Dessutom hennes debutroman och en riktigt bra debut.

För mig, som läsare, är romanens berättelse också lite speciell. Det gäller platsen, alltså Damaskus, dit den danska huvudpersonen Sigrid Melin reser från Köpenhamn – efter att hon gjort bort sig på TV som representant för den danska avdelningen av Amnesty International – till ett jobb på lokalkontoret för ett skandinaviskt telekombolag.    

Familjen, make och barn, lämnar hon kvar hemma i Köpenhamn. Hon tyckte det var värt det, tänkte att hon ville bidra med det hon kunde till vad som kallades Arabiska våren och nu verkade ha kommit också till Syrien. Året: 2011.  

Fast det vet ju vi som läser romanen år 2022, nämligen att så kommer det inte att bli. Detta framgår direkt också av romanens prolog. Där befinner sig Sigrid i en cell, i det ökända fängelset al-Khatib strax utanför Damaskus. Inte bara ökänt för lopporna i madrassen utan för den tortyr som förekommit – och förekommer – i al-Khatib.

Jag har också varit där, inte i det nämnda fängelset gudskelov men i det svårbegripliga landet Syrien och staden Damaskus. Åren har gått, mitt besök skedde ett antal år tidigare, men jag känner ändå igen mig i romanen. Jag känner igen mig i Syrien och Damaskus.

Det jag kunde ana vid mitt besök fortsatte, om man ska kalla det så, att utvecklas. Sonen Bashar al-Assad har ersatt pappan Hafez al-Assad som hårdför president. Ja, som det verkar: en ännu mer hårdför president. (Och sonen som inte ens ville bli president, sas det.)

Damaskus, Syrien. Foto: Media I Morron I Dag

Syrien var ett märkligt arabland när jag var där och fortsatte tydligen att vara det. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Som att där fanns spritaffärer och (kristna) restauranger som serverade alkohol.

I gathörnen stod militärpoliser, beväpnade med maskingevär. Få kvinnor, om någon, dolde ansiktet bakom en sjal. På musikhögskolan gick muslimska, kristna och judiska elever, lediga på varsina religiösa helgdagar. Säkerhetstjänsten kändes igen på att de körde fortfarande än några – och även andra körde fort – på autostradan genom Damaskus.

Jag känner alltså igen mig. Fast jag tror på gränsen till att jag kan lova att romanen ”Damaskus” också ger en bra bild av Syrien och dess huvudstad, hur landet var 2011 och än idag, för alla som är intresserade av Syrien och den arabiska våren. Det är det jag menar med krimi – att en krimi är och ger så mycket mer än att vara en deckare eller ens spänningsroman.

Men spännande blir det, också. Försöket till en arabisk vår i Syrien slås ner hårt och brutalt. Sigrid Melin går med på att – samtidigt med arbetet för telekombolaget – utföra ett uppdrag för den underrättelsetjänsten. Hon blir spion eller agent. Det är riskabelt. Det blir farligt.

”Damaskus” är dessutom en spionroman med vad som hör till: action, våld, blod, död.

I Damaskus träffar Sigrid också en ungdomsväninna, Reem, från studenttiden i Köpenhamn. En arabisk kvinna eller för att vara noggrann, Reem är alawit (en mindre folkgrupp, som också Syriens president hör till, med sin egen tolkning av islam).

Iben Albinus. Foto från Modernista

Reem äger numera en säkerhetsfirma, som bland annat sköter säkerheten åt det skandinaviska telekombolaget. Hon har också nära kontakter med Syriens regering. På vilken/vems sida står Reem, egentligen?

Romanen ”Damaskus” går och slutar inte som jag trodde (och nog inte som någon läsare tror). Den slutar inte heller som Sigrid (eller Reem) trodde. Men att åtminstone Sigrid Melin klarar sig kan jag väl avslöja, eftersom ”Damaskus” är första delen i en spännings- eller krimiserie med henne som huvudperson.

Bengt Eriksson
Publicerat i nättidskriften Opulens

Steinar Bragi: isländsk noir, krimi och andra deckare, nu-, bak- och framtid, verkligt och overkligt, naturligt och övernaturligt, människor, gudar och spöken

Romaner från vissa språk bara måste översättas till svenska för att man, det betyder jag i Sverige, ska kunna läsa. Det gäller ju till exempel isländska romaner.

Som Steinar Bragi Guðmundssons… Alltför lite av det han skrivit har kommit på svenska. Det är trist, för det jag läst är mycket bra.

Steinar Bragi är en övertypisk isländsk författare. Jag brukar ju hävda att det mesta som författas på Island blir mer eller mindre krimi, ibland deckare men nästan alltid krimi. Mycket av det som skrivs på Island utspelar sig också liksom i två världar, den verkliga (om man kan säga så) och den overkliga.

Steinar Bragi.
Foto: Salomonsson Agency

Romanerna innefattar såväl människor som naturen med sin befolkning, som gudar och troll. Hos Steinar Bragi finns allt detta med, övermycket med. Den isländska historien och myterna, naturen och dess varelser inkluderas i en levande och realistisk nutid.

Nu (eller nu och nu, 2020 kom boken på Island) har Steinar Bragi gett ut sin nya roman ”Truflunin”. Titeln betyder ”Avvikelsen” – eventuellt, eftersom romanen ännu inte finns på svenska och jag har inte hört något om att en översättning är på gång. Men kanske ändå, förhoppningsvis, när Steinar Bragi och ”Truflunin” har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris år 2022.

”Truflunin” stämmer in på allt i min beskrivning ovan av Steinar Bragis romaner med tillägget att den också är en framtidsroman. Berättelsen utspelar sig i en framtida stadsdel med mitt i Reykjavíks centrum med historiska gatunamn, nämligen uppkallade gamla gudar. Exempelvis Odinsgatan. Samtidigt som romanen i högsta grad verkar ha sin blick på nutiden.

Mer om ”Trufludin” kan du klicka HÄR och läsa på Nordiska Rådets nätsida.

Litteraturprisnomineringen fick mig att ta fram ett par romaner av Steinar Bragi som faktiskt översattes till svenska och som, särskilt den ena, hör till det bästa jag läst inom som utom deckare och annan krimi. Den första är en övernaturlig men verklig krimi, den andra faktiskt en Reykjavík-deckare. Bägge rekommenderas!

Fast det blir nog till att anlita bibliotek och/eller antikvariat. Ingen av romanerna verkar finnas kvar i tryck. Aaaaamen! I alla fall letade Deckarlogg reda på vad jag skrev om böckerna, när de kom på svenska…

____________________________________________

Krimi: Island som naturgotik

Steinar Bragi
Höglandet
Övers: Inge Knutsson)
(Natur & Kultur)

H-glandet

Islänningen Steinar Bragi har t o m skrivit sig utanför krimin. Åtminstone nästan. Bragis nya roman ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

Som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik. Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt, allt på samma gång. Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

(Arbetet 2014)

____________________________________________

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi Kata

I Steinar Bragis senaste roman, ”Kata” (Natur och Kultur, övers: Sara Gombrii), skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

***

”Kata” är en mer regelrätt deckare, som när det gäller Steinar Bragi innebär en blandning av polis- och skräckroman, fantasy, psykologisk thriller, kvinnlig hämnddeckare med mera. Nu har miljön blivit Reykjavík. Och det är det märkvärdiga, vilket jag inte förstod – inte kunde känna – förrän jag flög till Reykjavík, själv var där på plats.

Be mig inte förklara exakt hur men han skildrar stadsmiljön på samma sätt som han beskriver naturen. Gator, platser, hus och barer blir skiftningar i geografin.

Även här, i detta Reykjavík, kommer spökena fram. Liksom helt apropå har Steinar Bragi dessutom skrivit en faktabok, ”The Haunting Of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade från landsbygden in till staden.

PS.

haunting_of_reykjavik_book_cover

Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

(Ur ett par krönikor i Ystads Allehanda 2018-2019)

Bengt Eriksson

Roliga och iskalla äventyr i 1900-talets början

David Nessle
Herr Nymans detektivbragd
(Kartago)

Äntligen har David Nessle följt upp sin historiska kriminalroman ”Döda fallet” (från 2004) med ännu en historisk deckare.

Fast hans nya roman, ”Herr Nymans detektivbragd”, är spräckligare än så. En kombinerad historisk roman, äventyrs-, skälm och detektivroman.

Förra gången var det 1920-tal, nu har åren gått ytterligare tjugo år bakåt i tiden.

Herr Nyman utför detektivbragder dels på Stockholms gator vid förra sekelskiftet och dels (med tvekan och motvilja) under professor Bergfeldts nya polarexpedition.

Einar Nyman är notisskrivare på tidningen Aftonväkten men får också till ett scoop: en intervju med ingen mindre än August Strindberg där denne kritiserar just polarexpeditioner.

Intervjun publiceras under pseudonym, eftersom Nymans fästmö råkar vara Bergfeldts dotter Hettie.

Signaturen Snask-Pelle i boulevardblaskan Moder Sveas Väl går ännu hårdare åt Bergfeldt och hans polarexpeditioner. Men vem är Snask-Pelle?

Ingen som vet. Notisskrivaren blir amatördetektiv när fästmön uppmanar honom att ta reda på det! Nyman ska visa sig vara en riktigt smart detektiv.

Mycket som sker? Ja, rätt så. Roligt att läsa, också rätt så.

Atmosfärrikt, humoristiskt och allt mer spännande.

Miljöerna verkar noga researchade. Tonträffen är exakt i ordval och formuleringar.

Jag kan få känslan att berättelsen är skriven i sin tid, alltså att jag läser en återutgiven deckare från tidigt 1900-tal.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Lissabon runt med Pessoa

Fernando Pessoa (1888-1935, författare, poet och filosof, född och död i Lissabon) är ständigt närvarande i sin hemstad. Också 2014. Ja, allt mer för varje år.

Fernando Pessoa staty liten

Fernando Pessoa som staty.

Pessoa tar emot i ingången till tunnelbanan vid flygplatsen och följer med under hela veckan i Lissabon. Han finns och syns överallt: på metrons kakelväggar, på äldre och nya målningar (även graffiti), vykort, affischer, turistbussar och kylskåpsmagneter, i bokhandelsfönster (så många böcker av Pessoa) och tonsatta dikter/sånger med Amália Rodrigues, Mariza och Marina Lima, som staty vid ett bord på Café A Brasileira, museet/huset Casa Fernando Pessoa och när jag flanerar (fötter, hiss, spårvagn, berg- och tunnelbana) upp- och nerför Lissabons kullar med hans guidebok ”Lisbon, What the Tourist Should See” (troligen skriven 1925) i min hand.

Pessoa känns igen på hatten och glasögonen. Men det är privatpersonen, som han såg ut när han drack kaffe (och annat), spelade schack och skrev på något café (han bytte favoritställen). Inte de många och olika så kallade heterotyper, genom vilka han författade sina böcker. Pessoa skapade olika författarpersonligheter, som var och en diktade på sitt sätt.

Bergbanan Gloria liten

Bergbanan Gloria.

De viktigaste: Alberto Caeiro (fåraherde), Álvaro de Campos (modernist), Ricardo Reis (epikuré) och Bernardo Soares (bokhållare, nog Pessoas alter ego). Dikten ”Ode till havet” från 1915 av Pessoa/Campos (i översättning av Lars Axelsson) inleds så här:

Ensam på den öde kajen denna sommarmorgon
blickar jag ut mot redden, ut mot oändligheten,
och jag fylls av glädje vid åsynen av en liten svart
och glänsande ångare som stävar in.

En lång dikt, flera sidor och många rader senare utbrister modernisten Campos (det bör påpekas att detta diktades 1915):

Men må allt detta ske på havet, på ha-a-a-avet,
på HA-A-AAVET!
Å-å-å-å-å! Å-å-å-å-å-å-å! Åhå-å-å-å-å-å-å-å!
På HA-A-A-A-AAVET!

Lissabon är fadons – den ödesmättade sångens och portugisiska gitarrens – hem- och huvudstad. Men också ögonens – konstens, utsmyckningens, arkitekturens och hantverkets – stad. Bara att titta upp på husgavlarna eller ner på trottoaren: kakelplattorna och gatstenarna.

Gammalt tegel liten

Äldre sortens kakel.

Modernt kakelhus liten

Modernt kakelhus.

Det förstnämnda heter azulejo. Hela husväggar är kaklade med småmönstrade plattor i blått, gult, grönt. På vissa hus, i kyrkor och gamla järnvägsstationer finns infällda motiv – mosaik – bilder – konstverk – av kakel. Det andra heter calςada. Trottoarerna är lagda med små fyrkantiga stenar, antingen vita med svart inramning eller svart-vita motiv: olika mönster, stjärnor, rutor, böljande hav, fartyg, fiskar, sjömonster…

Torgvågor liten

Havsböljande torg av gatstenar.

Gatustenar liten

Gatstensmotiv.

Calςada och azulejo förekommer även i tunnelbanan. En perrong kan vara en stenbelagd trottoar. På väggarna finns kakelmotiv av både inhemska och utländska konstnärer. Rossio, stationen vid mitt pensionat, har en kakelremsa med en framrusande kvinna (skapad av Helena Almeida). Cais do Sodré är fylld med Alice i Underlandet-kaniner (av António Dacosta).

Framskyndande kakelkvinna liten

Framskyndande kakelkvinna.

Vasco da Gama kakel liten

Vasco da Gama som kakelmotiv.

 Flest kakelbilder finns på den största stationen, Lisboa Estacion Oriente, skapade till världsutställningen i Lissabon 1998 av bland annat Hundertwasser (Österrike), Erró (Island), Raza (Indien), Zao Wou Ki (Kina) och Abdoulaye Konaté (Mali). Tema: världshaven (fartyg, sjöjungfrur, fiskar, Vasco da Gama).

Och när man befinner sig på Orientstationen bör man åka upp och se stationen utifrån. Arkitekten, Santiago Calatrava, har ju också ritat Turning Torso i Malmö. Men vilken oansenlig byggnad i jämförelse med Lissabons jättelika metro- och järnvägsstation. Takets virrvarr av stålstänger och glas ska efterlikna hundra ihopflätade trädkronor.

Pessoa som graffiti liten

Fernando Pessoa med flera som graffiti.

Parkeringsgaragegraffiti liten

Parkeringsgaragekakel. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med denna tradition av offentlig utsmyckning är det inte svårt att förstå att Lissabon också tagit graffitin till sitt hjärta. Det gäller både politikerna (som alltså står närmare Malmös graffitiväggar än Stockholms nolltolerans) och invånarna.

Några platser för graffiti är ”Galeria Del Arte Urbana” vid bergbanan Gloria (stadens eget utomhusgalleri där bilderna växlar) och parkeringshuset ovanpå Cao do Loureiros supermarket. Flera fint sprayade bilder (stadsmotiv och, än en gång, Pessoa) och några mindre bra. Från en buss fick jag också syn på en stor graffitimålning över en hel rivningshusvägg, alla igenspikade fönster hade målats blåa med vita prickar.

Pessoa och krönikören i hattar liten

Pessoa och krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Fernando Pessoa – som kakelfigur – tar farväl vid metrostationen Aeroporto. Hatten, inköpt hos Chapelaria Azevedo Rua, sitter på huvet. 1886 började Manuel Aquino de Azevedo Rua tillverka och sälja hattar. Affären finns än idag kvar vid Praça Dom Pedro IV. Så också krönikören hade förstås en hatt på sitt huvud när han reste hemåt Vollsjö igen.

Bengt Eriksson
(Något kortare i Ystads Allehanda 2014)

Stuart M. Kaminsky (1934-2009), ”rysk” deckarförfattare

Var finns en författare som Stuart M. Kaminsky (1934-2009) idag? Kaminsky, amerikan (med ryska rötter), skrev deckare och polisromaner, bland annat om Sovjet/Ryssland.

Finns det någon liknande författare idag, i eller utanför Ryssland? Det skrevs och gavs ut många deckare i Sovjet/Ryssland förr i tiden. Har detta upphört? Numera finns ingen rysk kriminallitteratur?

Deckarlogg vet inte. Någon annan som vet? Kriminallitteratur kan vara en fantastisk bra källa till kunskap om samhälls- och livsförhållanden. Människorna, det dagliga livet, samhällsystem och politik.

Följande skrev jag för 22 år om Stuart M. Kaminsky och hans sovjetiska/ryska polisromaner.

***

1941 steg en rysk pojksoldat ut framför en tysk stridsvagn.

A Fine Red Rain

Han lyckades stoppa den med en handgranat, som han stulit från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Porfiry Petrovich Rostnikov, som den unge soldaten hette,  krigsveteran och nära på krympling.

Trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sig genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den utvandrade ryssen Stuart M. Kaminsky.

Numera har Rostnikov anvancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Man Bear

Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sig i det kommunistiska Sovjetunionen. I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles” (alla Ballantine), är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, demokratiska Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrati, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100.000 poliser har så dåig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja en familj – från plommon på torget till rubler från maffian. 

Blood Rubles

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach,  inspektörerna Emil Karpo och Elena Timofeyeva m fl –  ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett café skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sig gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 2000

Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Idolporträtt i två delar av den mest subversiva thrillerförfattaren. Första delen: från början…

”Konst”, skrev Patricia Highsmith, ”har inget samband med moral, konvenans eller moraliserande.”

Graham Greene kallade henne ”de onda aningarnas poet”; det är en träffande karaktäristik. Kanske är hon den författare som lidit störst skada av det genretänkande som uppstod under nittonhundratalets början, när litteratur började delas in i kategorier efter intrig, miljö, motiv eller författaravsikt.

Där det tidigare fanns skönlitteratur fanns nu plötsligt ”skräcklitteratur”, ”relationsromaner”, ”detektivromaner”, ”vilda västern-romaner” och ett otal andra kategorier – samt, enligt vad flertalet kritiker och akademiska litteraturvetare hävdade, skild från de här kategorierna den riktiga, seriösa litteraturen, den som handlade om allmängiltiga frågor och därför inte tillhörde någon av kategorierna, som alla var ”populärlitteratur” och därför inte kunde ha konstnärligt värde.

Det är intressant att spekulera i hur litteraturhistorien skulle se ut om kategoriindelningen ägt rum hundra år tidigare – eller inte alls. Anta att den genomförts redan kring år 1800. Skulle vi i så fall betrakta Dostojevskijs Brott och straff som ett odödligt mästerverk, eller bara som en tidig kriminalroman? Skulle systrarna Brontë hyllas, eller avfärdas som romansförfattare? Eller skulle vi omvänt, om kategorilitteratur inte börjat betraktas som automatiskt oseriös, kanske i dag kunna räkna J.G. Ballard, Tove Jansson och J.R.R. Tolkien bland Nobelpristagarna?

Och var skulle i så fall Patricia Highsmith hamna?

Detektivromaner skrev hon avgjort inte. ”Jag tycker att det är ett fånigt sätt att retas med människor”, sa hon om dem. ”De intresserar mig inte det minsta … De är som pussel, och pussel intresserar mig inte.”

Men hon skrev odiskutabelt det som vi enligt genretänkandet kallar för psykologiska thrillers.

Redan i tonåren fascinerades hon av psykologi och existentialism. Som åttaåring upptäckte hon Karl Menninger och försjönk i hans fallstudier av patienter med pyromani och schizofreni; senare läste hon Freud, Jung och Reich; hon läste Kierkegaard, Nietzsche, Sartre och Camus; hon läste Dostojevskij och Tolstoj, Joseph Conrad och Franz Kafka och André Gide.

Hon älskade den brittiske konstnären Francis Bacon: ”Vad mig anbelangar fångar Bacons målningar sanningen om hur vår värld ser ut”, sa hon. ”Mänskligheten som spyr i en toalett med sin nakna bak i vädret.”

Mary Patricia Plangman föddes i Fort Worth, Texas, den 19 januari 1921 – för övrigt samma dag som Edgar Allan Poe, om nu någon skulle tro att den sortens slump betyder något; Highsmith trodde det inte.

Hon var inte direkt något välkommet barn. Hennes mor var Mary Coates och hennes far var Jay B. Plangman. Föräldrarna var båda konstnärer. De gifte sig i juli 1919, men när Mary Coates ett år senare upptäckte att hon blivit med barn gick förhållandet in i en kris. De blivande föräldrarna hade just börjat hitta uppdragsgivare bland förlagen i New York och ett barn skulle hämma deras karriär.

Jay Plangman insisterade på abort och på inrådan av en väninna drack Mary Coates terpentin, men den enda märkbara effekten av det försöket tycks ha varit att Highsmith livet igenom tyckte att terpentin luktade gott. I stället separerade paret och nio dagar före Patricia Highsmiths födelse kom skilsmässodomen.

Så Mary Coates flyttade hem till sina föräldrar med dottern, och där bodde de i över sex år, från sommaren 1924 tillsammans med också illustratören Stanley Highsmith, som Mary i slutet av det året gifte om sig med och som adopterade Patricia. 1925 var Patricia nära döden i spanska sjukan; läkarna gav upp och slutade besöka henne, men hennes mormor fortsatte att behandla henne på egen hand och till slut tillfrisknade hon.

1927 flyttade familjen Highsmith till New York. Här började Patricia skolan vid sex års ålder och flyttades nästan genast upp i andra klass eftersom hon redan kunde läsa och skriva.

Hon hade vid det här laget börjat avsky sin styvfar, som trängt sig mellan henne och hennes mor och förstört deras mycket nära relation. Senare skrev hon i sin dagbok att hon tänkte ”onda tankar, till exempel om att mörda min styvfar, när jag var åtta eller ännu yngre”. Gradvis försämrades förhållandet mellan Mary Coates och Stanley Highsmith och vid början av 1930-talet var grälen konstanta och explosiva.

Sommaren 1933 reste Mary tillbaka till Fort Worth med dottern, men efter ett par veckor dök Stanley upp och övertalade henne att följa med tillbaka till New York. Patricia lämnades kvar hos sin mormor. Hon var tolv år, hade just hittat en kamratkrets och hade lärt sig älska New Yorks puls, stimulans och mångfald. Året hos morföräldrarna kallade hon det sorgsnaste i hela sitt liv.

1934 hämtades hon tillbaka till New York.

Nu bosatte sig familjen i Greenwich Village och hon fick byta skola igen. Den här gången hamnade hon i en flickskola, Julia Richman High, och stannade där till 1938. Under de åren insåg hon att det var i andra flickor hon förälskade sig.

Hennes mor, hängiven anhängare av Mary Baker Eddys sekt Christian Science, förkastade fullständigt tanken och Patricia svarade med att sluta sig nästan helt; hon blev tyst, inbunden och upplevdes som så blyg att hon var nästan kontaktlös. Samtidigt var det nu hon började tänka sig ett liv som författare.

Sommaren 1933 hade hon tillbringat en månad på läger och därifrån skrivit dagliga brev till sin mor och styvfar; breven hade sammanställts och skickats in till månadstidningen Womans World, och i april 1935 fick Highsmith besked om att de skulle publiceras i julinumret och att hon skulle få 25 dollar i arvode.

Möjligheten att tjäna pengar på att skriva fick Highsmith att målmedvetet arbeta med texter och börja anteckna idéer, infall och intryck i en rad anteckningsböcker. Snart började hon publicera noveller i skoltidningen och fick om inte nära vänner så åtminstone ett umgänge: de andra intellektuella flickor som markerade sin inriktning genom att läsa Elliot, Hemingway, Katherine Mansfield och Proust på rasterna.

I september 1938 skrev Patricia Highsmith in sig på Barnard College, en del av New Yorks Columbiauniversitet men då med enbart kvinnliga studenter och känt för sina höga intagningskrav.

Hon hade anmält sig till en fyraårig Bachelor of Arts-utbildning i litteratur. Hon blev medlem av redaktionen för den litterära tidskriften Barnard Quarterly, publicerade under collegeåren nio noveller i den och blev under sitt sista år chefredaktör. Hon sökte efter en ideologi, ett tankesystem som kunde hjälpa henne att förstå och tolka världen, anslöt sig till och lämnade flera olika riktningar – hinduismen, kommunismen, freudianismen.

Och i november 1938 inledde Highsmith sitt första längre kärleksförhållande med en aldrig identifierad 22-årig kvinna hon i sin dagbok kallade Virginia och beskrev som sin ”första glimt av ett stycke av himlen som förts ner på jorden”.

Men samtidigt sjöd det av motstridiga känslor inom henne; hon kände sig ratad, var svartsjuk, led av att Virginia behandlade henne illa, plågades av att hennes känslor var ”onaturliga”. Hon tog sin tillflykt till skrivandet: ”Jag läser, skriver och skapar. Jag måste gå fullständigt upp i arbete, så att där inte finns plats för henne/någonting annat.”

Patricia Higsmith, 35 år.

Nya romanser ersatte så småningom Virginia. Den mest dramatiska blev med Rosalind Constable, nästan femton år äldre och faktagranskare vid tidskriften Fortune, som sommaren 1941 blev Highsmiths stora passion. Förhållandet skapade en växande klyfta mellan Patricia och hennes mor och styvfar; de upplevde att hon nu ville imponera på Rosalind och hennes umgänge i New Yorks intellektuella etablissemang genom att baktala och förringa dem.

1942 tog Highsmith sin examen och började leta efter lägenhet och arbete. Hon satte siktet högt och sökte till Vogue och The New Yorker; till slut blev hon anställd som assistent på Jewish Morning Journal, friställdes när tidningens ekonomi försämrades under hösten men fick i december ett nytt och bättre betalt arbete vid serietidningsförlaget Michel Publishers som gjorde det möjligt för henne att flytta hemifrån till en lägenhet i hörnet av 56:e gatan och Första avenyn där hon bodde i tretton år.

Hos Michel skrev Highsmith manus till serietidningar som skildrade berömda personers liv – Einstein, Cromwell, Newton, Galileo, doktor Livingstone. Efter några månader bytte hon till förlaget Fawcett, där hon i stället fick skriva originalmanus till serier med superhjältar som Captain Midnight, Golden Arrow och Spy Smasher. På kvällar och helger skrev hon noveller.

Nu hade hon ett kort, stormigt förhållande med konstnären Allela Cornell, som tre år senare begick självmord genom att dricka salpetersyra. Inget tydde på att självmordet hade något med Highsmith att göra, men det påverkade henne starkt.

Mot slutet av 1943 kom Highsmith överens med förlaget om att få sända in sina manus per post och ändå behålla sin fasta lön och i januari 1944 begav hon sig tillsammans med sin nya partner Chloe av till Mexiko, där de hyrde hus i Taxco. Under ett halvår i Mexiko skrev Highsmith serier, noveller och merparten av en första, ofullbordad roman.

När pengarna tog slut återvände hon till New York ensam, sedan Chloe bestämt sig för att stanna i Mexiko. Älskarinnorna avlöste varandra, novellerna blev allt fler men publicerades sällan, och den enda fasta inkomsten under 1940-talet kom från seriemanuskripten.

Sent 1945 fick hon idén till en berättelse om två män som byter mord med varandra. Den 16 december skrev hon ett intrigutkast i sin dagbok men under 1946 arbetade hon i stället på en annan, aldrig fullbordad bok. Sommaren 1946 träffade hon en av de kvinnor som livet igenom – som minne och vision – blev hennes inspiration, Virginia Kent Catherwood, en firad societetsskönhet som studerat i Paris, presenterats vid det brittiska hovet och var gift med bankiren Cummins Catherwood.

I juni 1947 började hon på allvar skriva romanen Främlingar på tåg. Affären med Virginia tog slut under hösten och arbetet på romanen blev lidande, men för en gångs skull var slumpen vänlig mot henne.

På en bjudning 1948 träffade hon Truman Capote, och de gjorde en överenskommelse. Highsmith lånade ut sin lägenhet till Capote och i utbyte hjälpte han henne att få ett stipendium till konstnärsstiftelsen Yaddo i Saratoga Springs, där Highsmith hoppades kunna finna den ro och nya miljö hon behövde för att skriva.

Mellan maj och juli 1948 nästan fullbordade hon romanen på Yaddo. Månaderna där mindes hon som några av sina lyckligaste; när hon dog nästan femtio år senare testamenterade hon sin förmögenhet till Yaddo. Men omedelbart därefter hamnade hon i en absurd situation.

Hon träffade och attraherades av den brittiske författaren Marc Brandel, men kände äckel och självförakt när de gick i säng. Ändå beslöt de att försöka bo tillsammans i en månad, men Brandel oroade sig så mycket att han bad en bekant, målaren, designern och fotomodellen Ann Clark, att tillsammans med honom ta emot Highsmith när hon dök upp. Innan kvällen var över hade Highsmith och Clark inlett ett passionerat förhållande; de förblev nära vänner till Highsmiths död och Ann Clark skrev att Highsmith ”var den enda människa jag verkligen älskade djupt – hon behagade min blick, mitt förnuft, min kropp och min själ”.

Marc Brandel var mindre förtjust över händelseutvecklingen och klandrade de båda kvinnorna för att ha lurat honom; i slutet av november 1948 gick Highsmith med på att gå i terapi hos psykoanalytikern Eva Klein Lipshutz, som skulle ”bota” henne så att hon kunde gifta sig med Brandel. Psykoanalytikern meddelade Highsmith att hon aldrig varit lycklig, att hon i själva verket avskydde kvinnor och älskade män, men att hon led av en ”grundläggande missanpassning till människor och sex som grundlagts under de tidigaste anal-sadistiska åren”.

Hon sattes i gruppterapi tillsammans med fyra gifta kvinnor som Klein bedömde som latent lesbiska. ”Jag kan kanske roa mig med att förföra ett par av dem”, skrev Highsmith i sin dagbok. Hon blev aldrig ”botad”, men kostnaderna för terapin tvingade henne att ta extraarbete som expedit på leksaksavdelningen i varuhuset Bloomingdale’s.

Patricia Higsmith, 45 år.

Den 8 december steg en vacker blondin i minkkappa in, köpte en docka till en av sina döttrar, bad att få den hemskickad och gick. Highsmith träffade henne aldrig mer, men minnet av henne blev bestående. I Highsmiths fantasi förvandlades hon till Carol, en av de två huvudpersonerna i romanen The Price of Salt (översatt och filmad som Carol).

Highsmith fortsatte i terapin, oförmögen att göra slut med vare sig Marc Brandel, som hon till och med förlovade sig med, eller med Ann Clark. Till slut flydde hon i juni till Europa efter att ha fått beskedet att förlaget Harper & Brothers antagit hennes första roman, Främlingar på tåg.

Självklart förälskade hon sig under månaderna i Europa i Londonläkaren Kathryn Cohen, som följde henne till Italien. Hemma i New York väntade Marc som envist ville gifta sig med henne medan Highsmith sände ändlösa brev och presenter till Kathryn i London och till slut skrev novellen ”Love Is a Terrible Thing”, om en man så besatt av kärleken till en kvinna som inte besvarar hans brev att han till slut irrationellt anar henne i en annan kvinnas brev till en granne.

Och hon fortsatte på romanen om Therese och Carol, en extraanställd expedit på ett New York-varuhus och en dockköpande kund som förälskar sig djupt och ger sig ut på en flackande bilfärd genom Amerika, förföljda av en detektiv anlitad av Carols man som inför skilsmässan vill få ammunition för att få vårdnaden om barnen.

Men romanen slutar lyckligt. Therese och Carol får varandra.

John-Henri Holmbergåterkommande gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.

Bödlar och lönnmord

Ricky Strandberg
Bödlarnas profetia
(Modernista)

Ännu ett exempel på en bok som först publicerats på eget, hybrid- eller annat litet förlag och sen upptäckts av ett större, mer etablerat förlag och återutgivits.

Själv upptäckte jag aldrig ”Bödlarnas profetia” när romanen gavs ut av Silverpilen förlag. Fast då jag kollar på nätet ser jag att originalutgivningen fick flera recensioner. Det var både hiss (i DN faktiskt) och diss.

Jag har inte heller originalet tillgängligt och kan kolla om boken omarbetats inför återutgivningen. Fast det gör väl detsamma, den här utgivningen gäller nu.

Betydligt bättre omslag andra gången, det lägger jag märke till allra först. Första omslaget för plottrigt, nu har bokomslaget försetts med ett foto av ett gammal hus som på samma gång  lockar och skrämmer. Bra omslag (så välvalt trots att det är ett Shutterstock-foto)som ger en perfekt ingång till romanen.

Genre: skräckkrimi.

Det nya omslaget.

Upptakten, som i romanen kallas ”Prolog” fast det knappast är en sådan utan snarare den direkta början på berättelsen, eftersom prologen/upptakten/inledningen sker blott några dagar innan berättelsen ska fortsätta.

Berättelsen börjar just i ett gammalt hus, vars äldsta delar är från sent 1600-tal, vid Malmgårdsvägen på Vita bergen i Stockholm. Husets ägare, en äldre man, Åke, befinner sig i huset. Ricky Strandberg börjar med att skildra ägarens sista stunder i livet – en helt suverän skildring!

Skräck och krimi. Realism och nån slags skräckfantasy. Noir och gotik. ”En spökhistoria”, som det står på originalomslaget. Skuggor och människor; människor som är skuggor. Historiska händelser går – och sker – igen. Åke försöker göra något, försöker få det som sker eller snarare det som en gång skett att inte ske igen, men kan inget göra.

Nu ska jag inte avslöja mer. Det är suveränt skrivet – en riktigt bra skräckkriminovell. Ja, ”prologen” hade hållt som det, en novell, för sig själv. Men så mycket kan jag väl ändå avslöja som att berättelsen går tillbaks till det som redan avslöjas i titeln ”Bödlarnas profetia”.

Och med tanke på huset: historiskt. Detta får också läsaren redan på innan hen börjar läsa – i redan i baksidestexten anges att allt går tillbaks 300 år i tiden, att det handlar om blodsdåd, om ett eller flera lönnmord.

Så fortsätter romanen, blott ett par dagar senare. Mikael blir nu berättelsens huvudperson. Han är brorson till Åke och arvtagare till huset. Mikael ska ordna med farbror Åkes begravning och se till att testamentet följs.

Mikael bor i en ärvd lägenhet på Fjällgatan, också Södermalm, inte alls långt ifrån det gamla huset på Malmgårdsvägen, tillsammans med sin sambo Rebecka. Han – de – sitter med gamla dokument om huset och tiden; urgamla dokument och efterlämnade brev, pamfletter, notiser och tidningsklipp.

Ibland understrukna rader. Mikael har en gammal spegel också efter Åke, en märklig spegel enligt en konservator som även han bidrar till märkligheten.

Originalomslaget.

Det är mycket: många papper att läsa, försöka förstå och fundera på. Medan det dagliga livet också går vidare. Ock det blir för mycket, när författaren måste väva rätt bland trådarna.  Det går rätt trögt. Det är segt. Varken särskilt spännande eller historiskt intressant.

Och så samlas Mikael och andra anhöriga i det gamla huset på Vita bergen, där det händer…  Ja, vad händer? Inte så att man, det jag, blir skrämd i alla fall. Efter den spännande inledningen och den trögare fortsättningen så blir det inte mycket alls av upplösningen, heller.

Så tråkigt. Så trist. Idén bakom romanen är inte alls dålig. Tvärtom, nog kunde det ha blivit spännande? Men nej, det var synd.

Jag är inte den som brukar rekommendera förlagsredaktörens handgripliga deltagande i författandet av en roman – jag tycker att en roman är och ska vara författarens bok och ensak – men jag kan ändå inte låta bli att undra: Har någon redaktör haft åsikter om vissa rader och sidor inför återutgivningen av Ricky Strandbergs ”Bödlarnas profetia”?

Bengt Eriksson   

Kriminella pocketguider

Sen början av 2000-talet har Deckarlogg köpt på sig små pocketguider till kriminallitteratur.

Det var ju innan internet och nätsökandet kom igång på allvar så dessa små guider till olika grenar på det litterära kriminalträdet var ännu viktigare då för en första grundkurs. Men jag har fortsatt och fortsätter att köpa och bläddra i dom för att få tips på nya författare och deckare från många av jordens hörn.

Och det finns alltid, det är ju det fantastiska och det märkliga att det alltid finns, nya deckarförfattare att upptäcka!

I början kom böckerna från Storbritannien. Då var det Paul Duncan som skrev informativa pocketguider som gavs ut av ett förlag med det så träffande namnet Pocket Essentials. Duncan skrev bland annat om ”Noir Fiction” och ”Film Noir”.

Också på senare år har det fortsatt att komma kriminella pocketguider från Storbritannien, nu nästan alltid författade av Barry Forshaw som i snabb takt skrivit om till exempel ”Nordic Noir”, ”Euro Noir” , ”Brit Noir”, ”American Noir” och ”Historical Noir”, faktiskt fortfarande utgivna av  Pocket Essentials, nu genom förlagen No Exit Press och Old Castle Books.

Ett urval kriminella pocketguider.

Fast det har också börjat komma såna här små kriminella guider från annat håll – som Australien. Eller annat håll och annat håll, ”Southern Cross Crime” av Craig Sisterson är även den utgiven av Old Castle Books och när jag kollar efter så ser jag att författaren faktiskt bor i London.

Boken har han dock ägnat åt sin specialitet: deckare från ”Down Under”, alltså Australien och Nya Zeeland. Mycket intressant, mängder med tips på författare och böcker som varken du eller jag ens har hört talas om. Det vågar jag nog lova.

I julas skaffade jag mig ännu en kriminell pocketguide om ett ämne som flera deckarkritiker och böcker behandlat på senare år – nämligen ”Scandinavian Noir” med undertiteln ”In Pursuit of a Mystery” (Picador), skriven av den amerikanska författaren Wendy Lesser.

Hon har läst nordiska deckare sen 1980-talet – började med Sjöwall Wahlöö och Beck – och har fortsatt fram till och in i idag. Detta var, enligt egen utsago, hennes enda informationskälla om Sverige, Norge och Danmark. Hon hade aldrig besökt Norden utan läste sig till hur länderna var, hur vi hade det här, samhället, politiken och livet – genom deckare!

Amen! Ursäkta! Stå på huvet och dra mig på en tallkott!

Nog för att jag också tycker att man lär sig om människor, länder och liv genom att läsa kriminalromaner men det får väl ändå vara måtta. Om jag inte hade haft och aldrig skaffat mig någon annan kunskap om USA än den jag fick genom farsans Manhattan-deckare när jag växte upp – vad jag hade jag då fått för bild av USA och amerikaner?

Det går ju inte. Omöjligt. Men ändå: fascinerande. Vilken synnerligen märklig ingång till människor, samhällen och politik, ja, hela verkligheten och livet – genom deckare! Många gånger som jag drog på mun och ibland skrattade högt när jag tog del av Lessers kriminallitterära analyser av verklighetens Sverige, mest Sverige, med kunskap från deckare.

Underhållning, om jag säger. Så får Wendy Lessers bok om ”Scandinavian Noir” läsas.

Övriga nämnda titlar är mer på allvar, mer seriösa. Bra sätt att grundförkovra sig, som sagt. Rekommenderas! Och för all del, läs också Lesser. Samtliga böcker finns i pocket till rimligt pris.

PS. Såna här pocketguider skulle man = jag ju vilja att det ges ut också i Sverige, på svenska, om svenska författare och deras deckare. Ämnen: Norrland Noir, Kvinnor som deckarförfattare och deckarkaraktärer, Den svenska polisromanen efter Sjöwall Wahlöö, Come back för hårdkokt i Sverige, Svenska feelgood- och trivseldeckare…

Nä, det är nog omöjligt. Finns ingen ekonomi i det, varje sig för förlag eller deckarkritiker.

PPS. Jo, nog vet jag, som ju var med och skrev där, att BTJ Förlag gett ut liknande böcker om deckare. De såg ut som pocketböcker, mjuka pärmar, blott något större pocketformat, men prissättningen var tyvärr ännu högre än för böcker med hårda pärmar.

Bengt Eriksson