Tillbaks till 1890-talet och Sherlock Holmes

Lyndsay Faye

The Whole Art of Detection

Lost Mysteries of Sherlock Holmes

(Mysterious Press/Grove Atlantic)

Arthur Conan Doyle skrev 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes. Den första av berättelserna var romanen ”En studie i rött”, som publicerades i 1887 års Beeton’s Christmas Annual, ett årligt häfte underhållning som utgavs i november från 1860 och 1898. Den sista av Conan Doyles berättelser om Holmes var novellen ”Shoscombe Old Place”, originaltryckt i den amerikanska veckotidningen Liberty den 5 mars 1927.

Vid det laget hade Holmes redan fått tjogtals rivaliserande excentriska litterära detektiver, och en hel del rena imitationer. Efter Conan Doyles död 1930 följde ytterligare, men dödsboet månade om sin upphovsrätt och de pastischer där Holmes fick behålla sitt namn och sina kännetecken var inte oräkneliga. Det har de blivit sedan upphovsrätten till gestalten upphört efter år 2000.

Numera utges varje år betydligt mer nyskrivet material om Sherlock Holmes än Conan Doyle åstadkom under sina fyrtio år som doktor Watsons mellanhand. Wikipedia listar för dagen 135 författare som skrivit Sherlock Holmes- pastischer; jag misstänker att de bara är toppen på isberget. Kanske har någon hängiven Sherlockian läst dem alla. Själv har jag aldrig ens försökt, men ändå fått mig till livs Holmeshistorier av ett tjugotal olika författare.

Några har jag uppskattat som kriminalromaner – de första av Laurie R. Kings vid det här laget 19 volymer långa serie om Mary Russell, där den femtonåriga Mary träffar den nästan sextioårige Holmes och medverkar när han löser ett fall. Senare utvecklas relationen, de gifter sig och fortsätter att utreda brott och mysterier.

Har någon missat böckerna är de – åtminstone så långt jag följde med – gedigna, men föregivet skrivna långt senare av en åldrad Mary. De är ett gott exempel på vad en begåvad författare kan åstadkomma genom att omtolka en annan författares ikoniska gestalt.

Men sedan finns också de otaliga försöken att skiva genuina pastischer – historier som ligger så nära Conan Doyles i stil, ton, personteckningar och tidsfärg att läsaren idealiskt inte kan se någon skillnad. Här har alla jag tidigare läst snubblat på ribban. Att skriva som man gjorde för ett sekel sedan är inte lätt. Att skriva som en viss författare gjorde är ännu mycket svårare.

Och att dessutom fånga hans synsätt, idiosynkrasier och tonläge gör det till ett mästarprov. Men det har faktiskt visat sig vara möjligt, och som bevis för det framlägger jag Lyndsay Fayes novellsamling ”The Whole Art of Detection”. I den presenteras tretton fallredogörelser skrivna av dr Watson samt två utdrag ur Sherlock Holmes egen dagbok där han återger andra problem han ställts inför.

Som kriminalnoveller är de här texterna inte några storverk. Till och med jag kunde i de flesta fall komma på lösningen innan den presenterades. Men många av dem är finurligt uttänkta och trivsamma. I konstruktion ansluter de dessutom till Conan Doyles egna Holmes-äventyr: enstaka handlar om mord, men andra bara om missförstånd eller om händelser som inte ens i egentlig mening är några brott.

Ändå är det som fascinerar i boken just pastischkonsten. Har man läst Conan Doyles engelska original känns de här novellerna perfekta: inte ett felvalt ord, inte ett enda stilbrott. Så vitt jag kan se inte ens några begrepp som inte var kända på Sherlock Holmes tid – Faye använder till exempel inte ordet ”mercury” för kvicksilver, utan det äldre och mer allmänt använda ”quicksilver”.

Och förfaller självklart inte till att ha med de apokryfiska men överallt förekommande formuleringarna ”Elementary, my dear Watson” eller ”The game’s afoot”. Så till dem som älskar och vördar sin Sherlock Holmes måste den här samlingen varmt anbefallas. Även om den för andra troligare är bara ett sällsamt kuriosum.

John-Henri Holmberg, härmed gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.

Fiktion eller fakta?

Den tyske advokaten och författaren Ferdinand von Schirach och hans berättelser på bägge sidor om fiktion och verklighet hör till favoritläsningen för Deckarloggs redaktör som både läst och skrivit om hans böcker från start, när debutboken ”Brott” (en samling med elva noveller) gavs ut i Sverige för drygt 10 år sen.

Då var det stora Bonniers som publicerade von Schirach, numera har lilla Lindelöws bokförlag övertagit utgivningen och både gett ut fler böcker efter att Bonniers tröttnade och nu också också övertagit och börjat återutge de ”gamla” böckerna.

Som nu debutboken ”Brott”, snart kommer även ”Fallet Collini” i återutgivning och förhoppningsvis sen också ”Skuld”. De hänger ju ihop, brott och skuld.

Till återutgivningen av ”Brott” har Lasse Winkler, denne eldfängde debattör av förlagsbranschen, skrivit ett förord. Följande positiva skrev Deckarloggs redaktör om ”Brott” och ”Skuld” när de gavs ut första gången 2010-11.

***

Ferdinand von Schirach
Brott
Övers: Lena Hammargren
(Lindelöws)

Ferdinand von Schirach
Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach Brott

Ferdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1

Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson

Publicerat i LO Tidningen 2011

Deckarloggfredag: Öster om leden

Börjar bli den tiden på året.

Det är både dags för årets skånska Litteraturrunda, på Österlen som i övriga Skåne. Själv ska jag i år resa runt lite i sällskap med min grekiska – eller snarare lesbiska – väninna Sapfo, sjutton år på det typ 2500-åriga. Klicka HÄR om du vill se vilka litterära händelser som bjuds på Litteraturrundan 2021.

Och sen är det dags för den årliga traditionen vad gäller diskuterande och dbeatterande, den infaller lite oregelbundet på året men oftast i samband med turistsäsongen på Österlen. Just nu facebookas det både här och var i ämnet, bestämt och småilsket.

Det var en tid då det mest brukade handla om grishals men diskussionen verkar ha upphört och ersatts av den årliga den årliga diskussionen om Österlen. (Eller de årliga diskussionerna, för detta kan blossa upp flera gånger om året, eldfängt så det sprakar.)

Var går gränserna för Österlen? Ska husmäklarare och turistjippies tillåtas att utöka Österlens traditionella, ja historiska, sen så länge fastslagna gränser? Dags då också för följande text om Österlen, skriven för ett antal år sen men som det verkar evigt aktuell.

***

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

Österlenbok

Ja, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Edgar Allan Poe (1809-1849)

edgar_allan_poe_2

Kommande januari skulle vi kunna hylla Edgar Allan Poe på 200-årsdagen. Poe lär ha fötts i Boston den 19 januari 1809. Men helt säker kan ingen vara, födelsedagsbevis saknas. Han dog blott 40 år senare i Baltimore, den 7 oktober 1849. Det vet man säkert, däremot grälas det om orsaken till hans död. Också dödsattest saknas. Det har gissats på delirium tremens, självmord och att han blev nedslagen på gatan.

Gå in på nätet och sök på namnet – intressant att läsa om hans liv! Resumé: Edgar Allan Poe levde och dog som en person i någon av sina noveller.

Poe har kallats den första deckarförfattaren och dessutom utnämnts till litterär fader för många andra genrer: gotisk skräck, fantasy och science fiction, den psykologiska kriminalromanen. Han har också kallats den första novellisten. Men Poe var mer av en ”fadder” än fader till dessa genrer (benämningen har lånats från Sven-Christer Swahn, som översatt Poes psykologiska kriminaldikt ”Korpen”). De litterära strömningarna under första hälften av 1800-talet tog han till sig, förenade och personliggjorde.

Edgar Allan Poe skrev en enda längre prosatext, ”Arthur Gordon Pyms berättelser”, som väl får kallas roman. Hans skrev desto fler dikter och noveller. Poes tre… låt säga… mer regelrätta detektivhistorier – ”Morden på rue Morgue”, ”Mysteriet Marie Rogêt” och ”Det stulna brevet” – är alltså noveller. De har samma huvudperson: C. Auguste Dupin, bosatt i Paris med en beundrande vän. Dupin löser kriminalgåtor genom att tänka… ja, rent genialt. Inte så lite av en besserwisser.

Någon som associerar till Sherlock Holmes och dennes beundrande vän Dr Watson? Säkert var Arthur Conan Doyle influerad av Poe, när han i slutet av 1800-talet började skriva noveller om sin detektiv.

För något år sen kom Poes ”Samlade noveller” på svenska i tre volymer (h:ström). Definitionen av en detektiv- och kriminalberättelse har vidgats allt mer. Idag kan många av Edgar Allan Poes noveller placeras i kriminalgenren. Till exempel ”Den svarta katten”, som inleder ”Volym 1”.

Samma, återkommande tema: människans ondska, skuld och samvete. Samma, obesvarade fråga: hur kan människan leva med sig själv? Här skildras ondskan i form av en man, som hade en hustru och även en katt. Men hustrun har dött, så mycket kan jag väl skriva, och även katten försvann. Fast den sistnämnda återkommer, likt ett dåligt samvete. När polisen besöker mannens hus så jamar plötsligt den försvunna katten och avslöjar…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

Det hemskaste hemska klippet på YouTube

Helena Dahlgren

Bleke Karl

(Nypon förlag)

”Bleke Karl” är en liten bok med en kort, lästläst spök- och skräckberättelse av Helena Dahlgren. En stick-emellan-bok, kanske, för både mig och henne. En, just, lättläst bok.

Nypon förlag beskriver sin målgrupp: ”Nypon har en övertygelse. Alla barn, unga och vuxna måste lära sig läsa.” Och tillägger: ”Lättläst handlar om mer än bara böcker – det är en fråga om demokrati.”

Jag instämmer.

Tre huvudpersoner: de unga tjejkompisarna Linnea och Bella samt Bleke Karl. De unga tjejerna brukar träffas efter skolan och kolla videoklipp på YouTube. Det gör de nästan varje dag.

Linnea tycker mer om gulliga klipp, som hundar och pyssel. Medan Bella gillar spök- och skräckklipp. Hemska klipp. Linnea har svårt att sova efteråt.

Så får de syn på det hemskaste hemska klippet på YouTube. Detta klipp tänker jag inte beskriva med ett enda ord, det får du läsa om själv. (Och titta på?!) Men ett så hemskt spök- och skräckklipp att till och med Bella blir rädd.

Och om man tittar… på det… då… så… Men det är svårt låta bli, ju.

De tittar, ändå. Och då händer det som händer…

Som sagt, en liten kort lättläst berättelse. Men skulle inte Helena Dahlgren kunna skriva en längre – djupare, svårare, ännu märkligare, mer spöklik och skrämmande – spök- och skräckroman? Jag gillar ju hennes sätt att skriva, jag har också gillat tidigare böcker hon skrivit, i stil åt fantasy för yngre och romantik för äldre, på detta, sitt eget liksom på samma gång populära och litterära språk.

Jag vill ha en skräckroman á la Helena Stephen Dahlgren King! (Debutromanen ”Orkidépojken” pekade ju åt det hållet, väl?) Och jag vill ha den nu.

Bengt Eriksson

Morbid äldre dam på äventyr i Sydafrika

Helene Tursten

Äldre dam med mörka hemligheter

(Nona)

Gärna fler berättelsen om Maud, före detta lärare och 90 plus, i Vasastan i Göteborg!

Så avslutades min recension av Helene Turstens förra berättelse- eller novellsamling med den precisa titeln ”Äldre dam med onda avsikter” om denna Maud, lika morbid som faktiskt charmig. (Fast man skulle ju inte vilja göra nåt som retar Maud och råka ut för henne…)

”Äldre dam med mörka hemligheter” heter uppföljaren, ordagrant uppföljaren. Den nya boken tar vid där den förra slutade, förklarar både varför Maud blev som hon blivit (svar: det började redan i barndomen) och låter oss följa med henne på en rundresa i Sydafrika (med viss omnejd).

Mer av en roman den här gången: en samling berättelser som formar sig till en roman. Den längre huvudberättelsen gäller Sydafrikaresan, även där och överallt får Maude visa sin handlingskraft = handgripliga kraft.

Jag skrev att detta är en uppföljare, ligger det något negativt i uttrycket? Det kan göra.

Det går nämligen inte att låta bli att undra om Helene Tursten skrev sin nya novellsamling/roman av  egen sprittande lust eller på beställning. Hennes förra bok blev så upptäckt av läsarna och fick så bra kritik (faktiskt även översatt till engelska i USA) att om jag varit redaktör på hennes förlag så jag definitivt föreslagit en uppföljare så fort som bara möjligt.  

Lite så känns faktiskt och tyvärr ”Äldre dam med mörka hemligheter”. Återblickarna – i berättelsen  Maude som barn, handlingskraftig redan då, när hon hämnas på två ungar som varit elaka mot Maudes syster och likaså berättelsen om hur Maude handgripligen skaffade sig en fast lärarinnetjänst – är som i den första boken: morbida men på ett oförklarligt sätt också charmiga.

Men Sydafrikaresan är seg. Där händer det för lite. Och detta kompenseras inte av rese- och miljöskildringarna, som är för bleka. Maude griper in ett par nödvändiga gånger men annars är berättelsen ju på tok för charmig (i betydelsen intetsägande). Denna äldre morbida kvinna visar sig ju vara en snäll och vänlig gammal tant, ja, nästan så.

Vill inte avslöja hur det slutar men det slutar… positivt. Både för Maude och en handfull sydafrikanska kvinnor. Det slutar snällt. Ska det vara så? Ja, kanske. Men detta kräver i så fall än mer av författaren, om Helene Tursten i en följande, tredje bok ska fortsätta att skildra Maudes äventyr i Sydafrika så krävs det mer av allt: miljö- och personskildringar, sydafrikansk historia, livsförhållandena i Sydafrika, inte minst för kvinnor…

Och av Maude själv; som vit, äldre kvinna i Sydafrika. Ska Maude från Göteborg nu istället bli en charmig Miss Marple i Kapstaden? Fast väl fortfarande morbid, vid behov. Jo, det kunde också skrivas en sådan novellsamling, den tredje…

Bengt Eriksson

Skrämmande noveller

Lina Arvidsson

Aldrig ensam

(Konsai)  

Lina Arvidsson (den andra, eller hur hon ska benämnas) har skrivit tre noveller på temat att ingen människa lever ensam eller om oro, rädsla och skräck. Det är en likaså skrämmande novellsamling.

Nyss recenserade jag väl en bok av Lina Arvidsson? Ja, fast det här är en annan Lina Arvidsson. Lite svårt att skilja dem åt när denna har skrivit en novell om samma ämne som i romanen av den förra: en man som slår.

”Aldrig ensam” är en till sidantalet tunn samling med tre till känslorna välfyllda noveller.

Om jag fått bestämma hade titeln blivit ”Oro”, ”Rädsla” eller ”Skräck”. Men nuvarande titel stämmer också, att vi alltid lever och känner i förhållande till andra människor. 

Vad rädsla och skräck beror på i första novellen har framgått, i den andra handlar det om graviditet och i den tredje växer oro till rädsla som blir skräck på grund av arbetslöshet och vad den gör med ett äktenskap. 

Huvudpersoner: en kvinna, en annan kvinna och en man.

Lina Arvidsson använder språket som en skulptris. Hon knådar det, kommaterar och punkterar där det behövs, för att förmedla skräcken.

Det blir skrämmande noveller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Liksom kusligt även när det inte är kusligt

E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnen

och andra sällsamma historier

Övers: Heidi Havervik

(Hastur förlag)

Uppmaning till mig själv (och dig): E.T.A. Hoffmann (1776-1822) var – och är – en författare att upptäckta. Jag (och du?) har både läst för lite av och vet för lite om honom. Tidigare hade jag läst och recenserat hans urdeckare ”Fröken Scuderi” (också Hastur förlag) som utspelar sig 1680 i Paris och skrevs 1818, och därmed föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Men Hoffmann var och gjorde mer än så, mycket mer. Det får Sten Wistrands förord till den nu på svenska aktuella novell-, berättelse- eller historiesamlingen ”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” mig att förstå och häpnas över. Vad var Ernst  Theodor Amadeus Hoffmann inte? Med två ord: tysk romantiker. Med flera: författare, kompositör och konstnär samt jurist.  

Något som fascinerar i alla fall mig lite extra är när Wistrand berättar att poeten Per Daniel Amadeus Atterbom anländer till Skåne år 1817 för att från Ystad resa på sin stora kontinentala resa och då passera Berlin, där han gärna skulle vilja träffa den omtalade Hoffmann. Om de verkligen möttes (det har jag sett på nätet) är inte säkert men Wistrand beskriver mycket fascinerande såväl detta som annat och mer om Hoffmann.

Frestande att skriva att den här boken är värd att läsas om så blott för förordet. Bara se vilka mer av dåtidens och med tiden mer kända författare som hörde till Hoffmanns fanclub och blev inspirerade av honom! Ja, gör det, läs och se det själv i bokens förord. Efter detta följer än mer än så – nämligen ett antal, som titeln säger, ”sällsamma historier”.

Lite långsamt och ålderdomligt berättat, vilket Heidi Havervik har bevarat i sin översättning. Också på svenska förmedlas stämning, atmosfär och känsla av att, för att anknyta till novellen, berättelsen och/eller historien om ”Den kuslige gästen”, ha tagit sig igenom stormen till ”överstens hus” och nu sitter man där, med ”det onda vädret” vinande utanför och lyssnar på när en i sällskapet berättar en sällsam saga kanske, någon skräckhistoria eller något fantastiskt, rent otroligt för de övriga i sällskapet.

Som en av Serapionbröderna, så kallade de sig: sex vänner som träffades och berättade historier för varann. Lite som det då var att lyssna på dessa historier som det idag är att följa teveserier. Den här samlingen innehåller sju sådana noveller i olika, säg, genrer – men som samtidigt inte håller sig till och i sin genre utan varje berättad historia lämnar sin genre och form för att bli något mer och annat; en stämning och känsla byts mot sin motsats. Inget är som det är, det mesta är osäkert.

Som en av mina favoritberättelser, titelhistorien ”Det främmande barnet”. Vem är detta barn som plötsligt uppenbarar sig för de två andra barnen?

E.T.A. Hoffmann, samtida oljemålning.

Detta både jordiska och utom- eller överjordiska barn. Verklighet och overklighet. Realism och fantasi. Dystert men muntert. Form och genre: saga, väl. Också en moralitet, på flera plan. Till exempel människors ojämbördiga plan. Nej, jag vill inte referera för mycket. Jag vill att du ska läsa och upptäcka själv.

Och en gång till – eller jag kanske inte skrev det: börja för all del med att läsa förordet. Några fler novelltitlar, som pekar på innehållet: ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, som jag skrev ”Den kuslige gästen”… Samtliga noveller, berättelser, sagor, historier kommer med en krypande stämning som smyger på, oavsett vilken stämning och sen byts stämningen – mot en annan.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt. Spökligt även när de är människor. För övrigt – och det har ju inget alls egentligen med E.T.A. Hoffmanns berättelser att göra – har jag nu blivit lockad att kolla upp P.D.A. Atterboms fantastiska resa genom Skåne år 1817. Förresten var och väl också den i stämning och upplevelser som en historia av Hoffmann, till exempel när Atterbom ska passera gränsen mellan Småland och Skåne?  

Bengt Eriksson

Aino Trosell i kortformat

Aino Trosell har precis gett ut en ny kriminalroman, ”Gränsmark” (Hoi), om sin än en gång återkommande hjältinna Siv Dahlin i Dalarna. Den har jag recenserat till Gota Medias tidningar, inte i tryck ännu, och med tiden läggs recensionen här också.

Förresten kolla: hybridförlaget Hoi?

Varför kommer Trosells böcker där numera? Av egen vilja eller vet inte förlagen bättre? Får nog ta och fråga henne.

I alla fall, medan jag väntar på att recensionen av den nya boken ska publiceras så letade jag fram en äldre recension av en Aino Trosell-bok: en samling med ”krimineller” och även här med, ofta, Siv Dahlin som huvudperson.

Väl värd att leta reda på och läsas, fortfarande.

***

Aino Trosell
Krimineller
(Lindelöws)

Kriminalnoveller – eller ”Krimineller” med Aino Trosells varumärkesskyddade namn – är en svår genre där resultatet oftare blir en krumelur än en historia.

En antydan till miljö, en kort, snabb händelse och en mordlysten knorr på slutet.

Trosell lyckas ovanligt bra i den här originalpocketen med fjorton noveller (sex av dem med Trosells återkommande hjältinna Siv Dahlin som huvudperson).

Aino Trosell drar ut på novellerna, så de blir något längre, men framför allt anstränger hon sig för att verkligen berätta en historia i det lilla formatet.

Som i – ett par av mina favoriter – anti-deckarnovellen ”En mördare går ännu lös” om den 80-åriga före detta folkskolelärarinnan i Limedsforsen eller ”En ful jul” om Siv Dahlins jobbarkompis, en slagen kvinna som tar hämnd med hjälp av Siv (utan att hon vet om det).

Bengt Eriksson

Ungefär så i KB/YA/TA 2012

Miljöprofessorn som skrev Greta-deckare

Strömningstjänsterna för ljud- och e-böcker får äldre deckare att vara som nya igen.

Ja, när äldre – ”gamla”? – romaner blir inlästa eller går från papper till epub så förändras samtidigt publikens läs- och lyssningsvanor. För vem kollar originalutgivningsår när en ”ny” titel plötsligt finns på till exempel Storytel?

Om man upptäcker en ”ny” bok, hör eller läser den för första gången, så är den ju också som ny – på nytt. Ifall berättelsen håller innehållsligt och tidsmässigt, förstås.

De flesta av de böcker som Staffan Westerlund skrev håller tyvärr alldeles för bra och riktigt. Inte mycket har skett och förändrats, hotet mot miljön och allas vår framtid kvarstår.

Inte bara det – hoten är än större nu.

Staffan Westerlund var miljöprofessor och miljödeckarförfattare. Undrar om Greta Thunberg har läst hans deckare? De skulle nämligen kunna beskrivas som ”Greta-deckare”.

***

Staffan Westerlund (1942-2012)
Land: Sverige
Genre: miljö- och samhällsdeckare, framtidslitteratur

De kunde vara omslag till fackböcker om djur och natur. På sex omslag av nio finns målningar – de flesta signerade John Ahlgren – av naturen: fåglar, luft, vatten.

Den deckarläsare, som också är fågelkännare, kan förresten lösa gåtan – kidnappningen – i ”Sång för Jenny” (1985) bara genom att titta på omslaget.

Westerlund InstitutetStaffan Westerlund är professor i miljörätt – Sveriges första – i Uppsala. Också när han skriver – eller skrev, för nu har han inte publicerat någon deckare sen 1994 – skriver han miljödeckare. Ingen tvekan om att miljön både är hans yrke och livsuppgift: hans kall.

Men hans deckare är inte enfrågeromaner.

Miljön – naturen – har huvudrollen. Naturen är ”offret”, som kan mördas eller räddas, våldtas eller älskas, exploateras eller värnas. I en av romanerna, ”Att bara försvinna” (1987) är det faktiskt – boktavligen – ett träd med äpplen, en häck med syrener, en skog med rödhakar och en sjö med badvik och fisk som mördas.

Det handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan onda och goda människor. Westerlund skriver romaner som – samtidigt – är klassiska sagor, samhällsdeckare och framtidslitteratur. Han skildrar ett samhälle som inte finns idag, just nu.

Men han skildrar inte heller ett samhälle om hundra år. Det som händer i hans deckare kan hända i morgon, nästa månad eller nästa år. (Eller det kan ha hänt, sen förra upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades.)

Westerlund Sång för JennyDe onda är företag, politiker, myndigheter och domstolar som sätter egoismen före folkflertalets bästa, kortsiktiga vinningar och profit före naturens och mänsklighetens fortlevnad.

Om cynismen inom läkemedelsindustrin har Westerlund skrivit flera gånger: i debutromanen ”Institutet” (1983), ”Sång för Jenny” och, den senaste/sista, ”O-lösningen” (1994).

När ”Svärtornas år” (1984) börjar har en härdsmälta inträffat på kärnkraftverket Ringmark. ”Större än sanningen” (1986) handlar om incest, nitiska socialarbetare och ett ohyggligt kontrollsamhälle (man måste visa legitimation för att få tanka bilen). ”Ljusa sjöar” (1992) handlar om bl a ekonomisk brottslighet och en eventuellt mutad domare.

Mot ondskan kämpar Det godas gäng, som Westerlunds hjältar kan kallas.

Det godas gäng leds av en kvinna, advokaten IngaLisa Östergren. Hennes närmaste medhjälpare är Mikael Andersson, tidigare sekreterare till IngaLisa, senare jurist och numera advokat, och Stig Eklund, teknik- och datakunnig konsult i ”säkerhetsbranschen”. Där finns också några poliser: poliskommissarien Krister Strömbom, Perlegrund, Lovander…

Medlemmarna i Det godas gäng är, eller är på väg att bli, rättshaverister. När politikernas vilja och lagarna inte räcker till, bänder de och kringgår lagen. De är, för att uttrycka det milt, civilt olydiga.

Westerlund Svärtornas årDet kan också uttryckas så här: liksom Mike Hammer hos Mickey Spillane och Burke hos Andrew Vachss är de hämnare.

Metoderna är inte lika grova, men inställningen till lagen är identisk. Ändamålen helgar medlen.

I romanen ”O-lösningen” slutar Gunnar Lovander vid polisen och blir privatpolis: börjar ägna sej åt
”samhällsrevision” på en privat detektiv- eller polisbyrå: ”Inte bara någon konsulterande detektivbyrå. Utan en initiativtagande sådan.”

Advokaten IngaLisa Södergren ser privatpolisbyråverksamheten som en ”fortsättning” på arbetet som advokat. Hon stödjer ”Mästerdektiven Blomkvist i kolossalformat”. Som Mike Hammer kan hon säga: ”Jag är juryn”. (Så, ”I, the Jury” eller ”Hämnden är min” på svenska, hette Spillanes debutdeckare.)

IngaLisa är en god människa – men sympatisk? Hon är både god- och hårdhjärtad: effektiv, iskall. En ”manlig” kvinna, liksom hennes man, konstnären Torkel, som stannat hemma hos de bägge adoptivbarnen, Dan från Sydafrika och Lisa från Korea, är en ”kvinnlig” man.

IngaLisa Södergren är Carl Hamiltons syster.

Att förvandla sej till deckarförfattare måste vara miljörättsprofessorns säkerhetsventil. I deckarna släpper Westerlund ut desperationen, ilskan, hatet. Han kan bryta mot lagen och ändå vara laglig.

Westerlund Rörligt målIlskan och desperationen bottnar i ömhet för naturen och människorna, inte minst barnen: den gamle mannen i ”Att bara försvinna”, den strålskadade, elvaårige pojken Nelson i ”Svärtornas år”, trettonåriga Jenny i ”Sång för Jenny”.

Böckerna innehåller lyriska skildringar av den ombytliga, än spröda, än våldsamma, men alltid
förföriskt vackra naturen. Som de allra första raderna i den allra första romanen:

Det hade varit en varm dag, den fjärde i rad. Men denna dag blev det åska på eftermiddagen, och augustikvalmet skingrades något. Under ett par timmar dundrade det över skärgården. Mycket var molnblixtar, ibland flera nästan samtidigt. Åskbyn drog bort norrut utan att egentligen göra luften så mycket friskare. Det blev istället vindstilla.

En av Staffan Westerlunds böcker, ”Skymningsläge” (1990), är en samling berättelser och skiljer sej en del från deckarromanerna. I egenskap av miljöjuristprofessor har Westerlund också skrivit en fakta- och debattbok, ”En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor” (1997), som egentligen handlar om precis detsamma som hans deckare: förhållandet mellan miljövård och rättsordning.

PS. När jag läser korrektur på ”Deckarhyllan” får jag reda på att Staffan Westerlund återkommer som deckarförfattare efter nästan tio år. Hans nya deckare ska publiceras hösten hösten 2003.

Titlar:

Institutet. 1983.
Svärtornas år. 1984.
Sång för Jenny. 1985.
Större än sanningen. 1986.
Att bara försvinna. 1987.
Baktändning. 1988.
Skymningsläge. 1990.
Ljusa sjöar. 1992.
0-lösningen. 1994.
Rörligt mål. 2003.

Samtliga har återutgivits som ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson
Publicerat i boken Deckarhyllan 2 från 2002