Verklig spänning

Ferdinand von Schirach
Straff
Övers: Rebecca Kjellberg
(Lindelöws förlag)

Fiktivt men autentiskt. Så kan hans tredje novellsamling sammanfattas.

Ferdinand von Schirach avslutar sin novelltrilogi – efter ”Brott” och ”Skuld” – med samlingen ”Straff”.

SchirachMer skönlitterärt – eller ordet är nog fiktivt – nu än tidigare. Omöjligt att von Schirach kan känna till allt detta om de människor han skildrar, samtidigt som de måste vara hämtade ur hans erfarenhet som advokat.

Han skriver precist och exakt, inte ett ord som utsmyckning. Det ger ett starkt autentiskt intryck.

Genre: verklig spänning. Mellan raderna finns flera sensmoraler.

Dels om rättssamhällets nyckfulla sätt att straffa eller inte straffa brottslingar. Dels att det alltid finns en anledning till att ett brott begås.

Mest gripande är novellen om kvinnan som suttit i fängelse för att ha dödat sitt barn. När hon släpps fri råkar hennes man ut för en olycka och hon ställs inför rätta igen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Brott, Skuld och snart Straff

Jag har recenserat den nyaste novellsamlingen av Ferdinand von Schirach, ”Straff” (Lindelöws förlag), till Gota Medias tidningar. Bör ligga ute nu i Borås Tidning, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera tidningar och framöver kommer recensionen här också.

Jag recenserade också hans bägge föregående novellsamlingar (eller om det är autentiska noteringar?) ”Brott” och ”Skuld”. Så här skrev jag då…

***

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach BrottFerdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen, numera Arbetet, 2011

Två gånger deckarförfattaren (?!) Christer Nylander

Numera mest känd som riksdagspolitiker – en av få kulturintresserade sådana dessutom, för närvarande ordförande i riksdagens kulturutskott – och kanske eller kanske inte påtänkt som blivande partiledare för (L).

Men Christer Nylander var tidigare också en lovande deckarförfattare med, om han inte smög ut någon extra deckare jag aldrig fick syn på, tre publicerade titlar i krimigenren.

Jag recenserade alla tre – de bägge första var/är bäst. Så vassego: deckarförfattaren Nylander ggr 2!

***

Christer Nylander
Olösta mord i Kristianstad
(Books-On-Demand)

I förordet uppger Christer Nylander, riksdagsman för (fp), att han fick ett brev från en pensionerad polis som gått och grunnat på fem kriminalfall.

Officiellt är fallen lösta – men på rätt sätt? Den gamle polisen, som vill vara anonym, tvivlar.

Sina funderingar och spekulationer har polisen formulerat i fem berättelser som han vill ha Nylanders hjälp att publicera. Märklig begäran, tyckte Nylander, men nu kan novellerna läsas i boken ”Olösta mord i Kristianstad”.

ChristerNylander8_2018Även om han försöker skoja med läsarna är det förstås Nylander som härmed debuterar som deckarförfattare.

Christer Nylander, riksdagspolitiker för (L) och deckarförfattare.

Christer Nylander är bosatt utanför Kristianstad och novellerna utspelar sig också i och kring hemstaden, bl a i Tivoliparken och på Åhusstranden.

Det handlar om passion, kommunalt fiffel, spritlangning, brand och bröllop med dödliga utgångar. Olyckor, mord eller dråp?

Nylander skriver och berättar så väl att man tror att både miljöer och människor hämtats rätt ur verkligheten. Hans deckardebut lovar mer.

***

Christer Nylander
Den fjärde spelpjäsen
(Egen utgivning)

Christer Nylander, riksdagsman för (fp), deckardebuterade med en novellsamling. ”Den fjärde spelpjäsen” är första försöket som deckarförfattare i romanform.

Också romanen utspelar sig i och kring Kristianstad. Det har blivit en så märklig deckare att man frestas jämföra med Jean Bolinder.

Historien placeras i realistiska miljöer och även personerna är trovärdiga, vilket lockar – eller lurar? – läsaren att tro att romanen ska läsas som en realistisk thriller.

Men ska man det? Är Jacob Svensk, huvudpersonen, sjukskriven från arbetet som lärare pga hustruns tragiska död?

Pågår en asiatiskt inspirerad tvekamp på liv och död mellan två vuxengäng i trakten av Kristianstad? Eller utspelar sig alltihop inne i huvet på huvudpersonen?

Är Jacob Svensk schizofren och kanske också en mördare? Ska ”Den fjärde spelpjäsen” istället läsas som en psykologisk spänningsroman?

I vilket fall fortsätter Christer Nylander att vara en merläsningslockande deckarförfattare. Dessutom skriver han bättre, rent språkligt, än många andra svenska författare i kriminalgenren.

Bengt Eriksson
Bägge texterna skrivna till och tidigare publicerade i BTJ:s AV-häften.

Högt upp på Högalid och långt ner vid Hornstull

Så sorgligt. Nu läser jag i en minnestext av Per Holmer, publicerad i Dagens Nyheter, att Bernt Carlsson har dött.

big product imageGår och tar fram ”Fuska i sin existens” (1981) och ”Rikoschetternas marknad” (1991) ur bokhyllan, två av mina favoritromaner och två av hans bästa böcker.

Men var kan jag ha gjort av novellsamlingen ”Program till matchen och signalsystemet, program!” (1969)? Det var den som fick mig att upptäcka honom, lockad av titeln (och minnet av barndomens alla fotbollsmatcher).

Han gillade inte att bli jämförd med Charles Bukowski och jag får erkänna att de gånger jag skrev om honom så jämförde jag också. Men det var inte med det så kallade Bukowski-snusket jag såg likheter utan med miljöerna och människorna, den mänskliga solidariteten.

Han skrev noir, kan man väl säga också. Bägge skrev noir, i betydelsen att de vågade skildra livet längst ner och under gatunivå.

hogalid-2jpg1

Högalidskyrkan med sina två systrar. Foto: Bengt Eriksson

Jag kände inte Bernt Carlson men jag träffade – eller träffade på – honom några gånger. Han var en del av det kvarvarande hörn på Söder, typ Högt upp på Högalid och långt ner vid Hornstull, där jag delsbodde under många år. (Både han och jag på Högalidsgatan förresten men på varsin sida om Långholmsgatan.)

Ibland såg jag honom när han satt på kineskrogens uteservering (billigaste ölen i kvarteren) ihop med övrig lokalbefolkning i bottenvåningen till huset där jag bodde.

Det blev alltför få böcker och ett alltför hårt, svårt liv. Så sorgligt.

Läs Bernt Carlsons böcker! Upptäck honom sent om länge ifall du inte gjort det tidigare. Finns inte böckerna på närmaste bibliotek så fjärrlåna dom!

Läs! Läs! Bernt Carlson var och förblir sin egen Stockholmsförfattare, en av de allra främsta.

Bengt Eriksson

Hans Alfredsons mörkaste mörka

Hans Alfredson
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, berättelser om ondska, svensk/skånsk noir

Ska jag jämföra Hans Alfredson med några andra författare så blir det, å ena sidan, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, å den andra.

”Jag hade gott minne för roliga historier och kunde berätta dem väl.” Så skriver Alfredson i ”Om att hålla mun”, en av ”Septemberberättelserna” i samlingen ”Avbrott” (1994), och precis så är det. Liksom Piraten skriver han muntligt. Bägge anknyter till en muntlig berättartradition, som får mej att associera till bonnkomikerna på forna dagars Kiviks marknader.

När Hans Alfredson kommit igång med historieberättandet upplöser han skriftspråket. Då börjar han skriva som han pratar. Då kommaterar och punkterar han meningarna där han andas, inte där han enligt de svenska språkreglerna ska sätta komma och punkt. Den som hört Alfredson läsa någon berättelse på radio eller i TV, hör hans röst också i böckerna.

1979-81 publicerade Hans Alfredson tre romaner: ”Den befjädrade ormen”, ”En ond man” (delvis filmad med titeln ”Den enfaldige mördaren”) och ”Tiden är ingenting”. Med Svenska Deckarakademins allt vidare definition av genren kan ”En ond man” räknas till kriminalgenren.

De två andra är knappast deckare, men också de är kriminella. Romanerna hör ihop och kompletterar varann.

Alfredson har skrivit en (kriminal)trilogi om människans ondska; brott och eventuellt straff. Han måste ha skrivit med ursinne i bröstet, gråt i ögonen och skrik i rösten.

Igen och igen ältar han dessa banala men livsviktiga, för livet grundläggande frågor: Vad är ont? Vad är gott? Varför blir människor onda? Hur kan ondskan bekämpas? Hur ska ondskan bestraffas?

Mest närvarande – rent fysiskt närvarande – är ondskan i de sex berättelser som tillsammans bildar romanen ”En ond man”. Än står han i centrum, än i periferin, men oavsett var den onde mannen befinner sej i berättelsen är det hans ondska som, bokstavligen, bestämmer över de andra människornas liv och död, i nuet och i framtiden.

”En ond man” har Alfredson suttit i sitt svartaste hål och författat. För att hitta en annan författare som utforskat ondskan lika långt ner i djupet måste jag gå till, just, Joyce Carol Oates.

De tjugoen kriminalberättelserna i ”Lagens långa näsa” (1983) och romanen ”En yxa i nacken” (1992) är mer regelrätta deckare: pusseldeckare i Sir Arthur Conan Doyles, Agatha Christies och Dorothy L. Sayers anda.

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd är huvudperson i bägge böckerna och själv har Hans Alfredson birollen som en svensk Dr Watson. Att Alfredson läst och känner den traditionella pusseldeckaren framgår inte minst av att han i ”En yxa i nacken” placerar ut en ledtråd som gör det möjligt för en uppmärksam deckarläsare att redan efter några sidor avslöja vem som gjorde det. (Nej, själv upptäckte jag inte ledtråden.)

I bägge böckerna finns också en alfredsonsk svärta som kontrasterar mot deckarberättelsen som underhållning. ”En yxa i nacken” skildrar, för att citera författaren/berättaren, ”ett ovanligt äckligt mord”. Mordet utförs, kan jag tillägga, av en ovanligt ond människa: så självisk och ond att boktiteln hade kunnat vara just ”En ond människa”.

Också samlingen ”Avbrott”(1994) innehåller en kolsvart berättelse, en långnovell eller kortroman, en riktig mardröm, som Alfredson kallar ”En gotisk historia”. Kanske inte en kriminalhistoria eller deckare, men här förekommer ett par poliser och historien handlar om ondska och en ond man, om människors oförmåga att upptäcka och motstå ondskan.

I romanen ”De döda kring Maria” (1999) – en hårdkokt thriller – finns många onda människor samt en god människa som av kärlek till Maria och hat mot ondskan går över gränsen och själv blir ond. Han blir en hämnare. Ämnen: incest, narkotika, kvinnomisshandel…

Genom 1980- och 90-talen fortsätter Hans Alfredson att älta de eviga frågorna från romanen En ond man: Vad är ont? Vad är gott? Alfredson har dessutom ”återberättat” en berättelse, ”Attentatet i Pålsjö skog” (1996), om andra världskriget och nazismen i Sverige.

Titlar (urval):
Den befjädrade ormen. 1979.
En ond man. 1980.
Tiden är ingenting. 1981.
Lagens långa näsa. 1983.
En yxa i nacken. 1992.
Avbrott. 1994.
Attentatet i Pålsjö skog: en historia om några sabotörer och Sverige under andra världskriget / Holger Axel Andersson; utgiven och redigerad av Hans Alfredson. 1996.
De döda kring Maria. 1999.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Realism, skräck och övernaturligt

Gillian Flynn
En sån som du
Övers: Molle Kamnert Sjölander
(Albert Bonniers)

Ska man hoppas på kriminalnovellens renässans?

flynnGillian Flynns Edgar-prisade långnovell kom snabbt på svenska. Inte som succéromanen ”Gone Girl” utan här blandas krimi med övernaturligt.

En kvinna, som fått besvär med handen vid jobb i sexbranschen, övergår till att spå människors framtid. Bra på att gissa så kunderna uppskattar henne.

En förortsfru vill att hon ska jaga en ond ande ur familjens hus. Lättförtjänta pengar – eller?

Realistiskt blir skräck och realism igen. Andar, finns dom?

Flynn har grov humor och skriver lite längre så att en hel historia får plats i novellformatet. Ruskigt och fyndigt med oväntat slut.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)