Deckarloggfredag: Öster om leden

Börjar bli den tiden på året.

Det är både dags för årets skånska Litteraturrunda, på Österlen som i övriga Skåne. Själv ska jag i år resa runt lite i sällskap med min grekiska – eller snarare lesbiska – väninna Sapfo, sjutton år på det typ 2500-åriga. Klicka HÄR om du vill se vilka litterära händelser som bjuds på Litteraturrundan 2021.

Och sen är det dags för den årliga traditionen vad gäller diskuterande och dbeatterande, den infaller lite oregelbundet på året men oftast i samband med turistsäsongen på Österlen. Just nu facebookas det både här och var i ämnet, bestämt och småilsket.

Det var en tid då det mest brukade handla om grishals men diskussionen verkar ha upphört och ersatts av den årliga den årliga diskussionen om Österlen. (Eller de årliga diskussionerna, för detta kan blossa upp flera gånger om året, eldfängt så det sprakar.)

Var går gränserna för Österlen? Ska husmäklarare och turistjippies tillåtas att utöka Österlens traditionella, ja historiska, sen så länge fastslagna gränser? Dags då också för följande text om Österlen, skriven för ett antal år sen men som det verkar evigt aktuell.

***

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

Österlenbok

Ja, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Edgar Allan Poe (1809-1849)

edgar_allan_poe_2

Kommande januari skulle vi kunna hylla Edgar Allan Poe på 200-årsdagen. Poe lär ha fötts i Boston den 19 januari 1809. Men helt säker kan ingen vara, födelsedagsbevis saknas. Han dog blott 40 år senare i Baltimore, den 7 oktober 1849. Det vet man säkert, däremot grälas det om orsaken till hans död. Också dödsattest saknas. Det har gissats på delirium tremens, självmord och att han blev nedslagen på gatan.

Gå in på nätet och sök på namnet – intressant att läsa om hans liv! Resumé: Edgar Allan Poe levde och dog som en person i någon av sina noveller.

Poe har kallats den första deckarförfattaren och dessutom utnämnts till litterär fader för många andra genrer: gotisk skräck, fantasy och science fiction, den psykologiska kriminalromanen. Han har också kallats den första novellisten. Men Poe var mer av en ”fadder” än fader till dessa genrer (benämningen har lånats från Sven-Christer Swahn, som översatt Poes psykologiska kriminaldikt ”Korpen”). De litterära strömningarna under första hälften av 1800-talet tog han till sig, förenade och personliggjorde.

Edgar Allan Poe skrev en enda längre prosatext, ”Arthur Gordon Pyms berättelser”, som väl får kallas roman. Hans skrev desto fler dikter och noveller. Poes tre… låt säga… mer regelrätta detektivhistorier – ”Morden på rue Morgue”, ”Mysteriet Marie Rogêt” och ”Det stulna brevet” – är alltså noveller. De har samma huvudperson: C. Auguste Dupin, bosatt i Paris med en beundrande vän. Dupin löser kriminalgåtor genom att tänka… ja, rent genialt. Inte så lite av en besserwisser.

Någon som associerar till Sherlock Holmes och dennes beundrande vän Dr Watson? Säkert var Arthur Conan Doyle influerad av Poe, när han i slutet av 1800-talet började skriva noveller om sin detektiv.

För något år sen kom Poes ”Samlade noveller” på svenska i tre volymer (h:ström). Definitionen av en detektiv- och kriminalberättelse har vidgats allt mer. Idag kan många av Edgar Allan Poes noveller placeras i kriminalgenren. Till exempel ”Den svarta katten”, som inleder ”Volym 1”.

Samma, återkommande tema: människans ondska, skuld och samvete. Samma, obesvarade fråga: hur kan människan leva med sig själv? Här skildras ondskan i form av en man, som hade en hustru och även en katt. Men hustrun har dött, så mycket kan jag väl skriva, och även katten försvann. Fast den sistnämnda återkommer, likt ett dåligt samvete. När polisen besöker mannens hus så jamar plötsligt den försvunna katten och avslöjar…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

Det hemskaste hemska klippet på YouTube

Helena Dahlgren

Bleke Karl

(Nypon förlag)

”Bleke Karl” är en liten bok med en kort, lästläst spök- och skräckberättelse av Helena Dahlgren. En stick-emellan-bok, kanske, för både mig och henne. En, just, lättläst bok.

Nypon förlag beskriver sin målgrupp: ”Nypon har en övertygelse. Alla barn, unga och vuxna måste lära sig läsa.” Och tillägger: ”Lättläst handlar om mer än bara böcker – det är en fråga om demokrati.”

Jag instämmer.

Tre huvudpersoner: de unga tjejkompisarna Linnea och Bella samt Bleke Karl. De unga tjejerna brukar träffas efter skolan och kolla videoklipp på YouTube. Det gör de nästan varje dag.

Linnea tycker mer om gulliga klipp, som hundar och pyssel. Medan Bella gillar spök- och skräckklipp. Hemska klipp. Linnea har svårt att sova efteråt.

Så får de syn på det hemskaste hemska klippet på YouTube. Detta klipp tänker jag inte beskriva med ett enda ord, det får du läsa om själv. (Och titta på?!) Men ett så hemskt spök- och skräckklipp att till och med Bella blir rädd.

Och om man tittar… på det… då… så… Men det är svårt låta bli, ju.

De tittar, ändå. Och då händer det som händer…

Som sagt, en liten kort lättläst berättelse. Men skulle inte Helena Dahlgren kunna skriva en längre – djupare, svårare, ännu märkligare, mer spöklik och skrämmande – spök- och skräckroman? Jag gillar ju hennes sätt att skriva, jag har också gillat tidigare böcker hon skrivit, i stil åt fantasy för yngre och romantik för äldre, på detta, sitt eget liksom på samma gång populära och litterära språk.

Jag vill ha en skräckroman á la Helena Stephen Dahlgren King! (Debutromanen ”Orkidépojken” pekade ju åt det hållet, väl?) Och jag vill ha den nu.

Bengt Eriksson

Morbid äldre dam på äventyr i Sydafrika

Helene Tursten

Äldre dam med mörka hemligheter

(Nona)

Gärna fler berättelsen om Maud, före detta lärare och 90 plus, i Vasastan i Göteborg!

Så avslutades min recension av Helene Turstens förra berättelse- eller novellsamling med den precisa titeln ”Äldre dam med onda avsikter” om denna Maud, lika morbid som faktiskt charmig. (Fast man skulle ju inte vilja göra nåt som retar Maud och råka ut för henne…)

”Äldre dam med mörka hemligheter” heter uppföljaren, ordagrant uppföljaren. Den nya boken tar vid där den förra slutade, förklarar både varför Maud blev som hon blivit (svar: det började redan i barndomen) och låter oss följa med henne på en rundresa i Sydafrika (med viss omnejd).

Mer av en roman den här gången: en samling berättelser som formar sig till en roman. Den längre huvudberättelsen gäller Sydafrikaresan, även där och överallt får Maude visa sin handlingskraft = handgripliga kraft.

Jag skrev att detta är en uppföljare, ligger det något negativt i uttrycket? Det kan göra.

Det går nämligen inte att låta bli att undra om Helene Tursten skrev sin nya novellsamling/roman av  egen sprittande lust eller på beställning. Hennes förra bok blev så upptäckt av läsarna och fick så bra kritik (faktiskt även översatt till engelska i USA) att om jag varit redaktör på hennes förlag så jag definitivt föreslagit en uppföljare så fort som bara möjligt.  

Lite så känns faktiskt och tyvärr ”Äldre dam med mörka hemligheter”. Återblickarna – i berättelsen  Maude som barn, handlingskraftig redan då, när hon hämnas på två ungar som varit elaka mot Maudes syster och likaså berättelsen om hur Maude handgripligen skaffade sig en fast lärarinnetjänst – är som i den första boken: morbida men på ett oförklarligt sätt också charmiga.

Men Sydafrikaresan är seg. Där händer det för lite. Och detta kompenseras inte av rese- och miljöskildringarna, som är för bleka. Maude griper in ett par nödvändiga gånger men annars är berättelsen ju på tok för charmig (i betydelsen intetsägande). Denna äldre morbida kvinna visar sig ju vara en snäll och vänlig gammal tant, ja, nästan så.

Vill inte avslöja hur det slutar men det slutar… positivt. Både för Maude och en handfull sydafrikanska kvinnor. Det slutar snällt. Ska det vara så? Ja, kanske. Men detta kräver i så fall än mer av författaren, om Helene Tursten i en följande, tredje bok ska fortsätta att skildra Maudes äventyr i Sydafrika så krävs det mer av allt: miljö- och personskildringar, sydafrikansk historia, livsförhållandena i Sydafrika, inte minst för kvinnor…

Och av Maude själv; som vit, äldre kvinna i Sydafrika. Ska Maude från Göteborg nu istället bli en charmig Miss Marple i Kapstaden? Fast väl fortfarande morbid, vid behov. Jo, det kunde också skrivas en sådan novellsamling, den tredje…

Bengt Eriksson

Skrämmande noveller

Lina Arvidsson

Aldrig ensam

(Konsai)  

Lina Arvidsson (den andra, eller hur hon ska benämnas) har skrivit tre noveller på temat att ingen människa lever ensam eller om oro, rädsla och skräck. Det är en likaså skrämmande novellsamling.

Nyss recenserade jag väl en bok av Lina Arvidsson? Ja, fast det här är en annan Lina Arvidsson. Lite svårt att skilja dem åt när denna har skrivit en novell om samma ämne som i romanen av den förra: en man som slår.

”Aldrig ensam” är en till sidantalet tunn samling med tre till känslorna välfyllda noveller.

Om jag fått bestämma hade titeln blivit ”Oro”, ”Rädsla” eller ”Skräck”. Men nuvarande titel stämmer också, att vi alltid lever och känner i förhållande till andra människor. 

Vad rädsla och skräck beror på i första novellen har framgått, i den andra handlar det om graviditet och i den tredje växer oro till rädsla som blir skräck på grund av arbetslöshet och vad den gör med ett äktenskap. 

Huvudpersoner: en kvinna, en annan kvinna och en man.

Lina Arvidsson använder språket som en skulptris. Hon knådar det, kommaterar och punkterar där det behövs, för att förmedla skräcken.

Det blir skrämmande noveller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Liksom kusligt även när det inte är kusligt

E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnen

och andra sällsamma historier

Övers: Heidi Havervik

(Hastur förlag)

Uppmaning till mig själv (och dig): E.T.A. Hoffmann (1776-1822) var – och är – en författare att upptäckta. Jag (och du?) har både läst för lite av och vet för lite om honom. Tidigare hade jag läst och recenserat hans urdeckare ”Fröken Scuderi” (också Hastur förlag) som utspelar sig 1680 i Paris och skrevs 1818, och därmed föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Men Hoffmann var och gjorde mer än så, mycket mer. Det får Sten Wistrands förord till den nu på svenska aktuella novell-, berättelse- eller historiesamlingen ”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” mig att förstå och häpnas över. Vad var Ernst  Theodor Amadeus Hoffmann inte? Med två ord: tysk romantiker. Med flera: författare, kompositör och konstnär samt jurist.  

Något som fascinerar i alla fall mig lite extra är när Wistrand berättar att poeten Per Daniel Amadeus Atterbom anländer till Skåne år 1817 för att från Ystad resa på sin stora kontinentala resa och då passera Berlin, där han gärna skulle vilja träffa den omtalade Hoffmann. Om de verkligen möttes (det har jag sett på nätet) är inte säkert men Wistrand beskriver mycket fascinerande såväl detta som annat och mer om Hoffmann.

Frestande att skriva att den här boken är värd att läsas om så blott för förordet. Bara se vilka mer av dåtidens och med tiden mer kända författare som hörde till Hoffmanns fanclub och blev inspirerade av honom! Ja, gör det, läs och se det själv i bokens förord. Efter detta följer än mer än så – nämligen ett antal, som titeln säger, ”sällsamma historier”.

Lite långsamt och ålderdomligt berättat, vilket Heidi Havervik har bevarat i sin översättning. Också på svenska förmedlas stämning, atmosfär och känsla av att, för att anknyta till novellen, berättelsen och/eller historien om ”Den kuslige gästen”, ha tagit sig igenom stormen till ”överstens hus” och nu sitter man där, med ”det onda vädret” vinande utanför och lyssnar på när en i sällskapet berättar en sällsam saga kanske, någon skräckhistoria eller något fantastiskt, rent otroligt för de övriga i sällskapet.

Som en av Serapionbröderna, så kallade de sig: sex vänner som träffades och berättade historier för varann. Lite som det då var att lyssna på dessa historier som det idag är att följa teveserier. Den här samlingen innehåller sju sådana noveller i olika, säg, genrer – men som samtidigt inte håller sig till och i sin genre utan varje berättad historia lämnar sin genre och form för att bli något mer och annat; en stämning och känsla byts mot sin motsats. Inget är som det är, det mesta är osäkert.

Som en av mina favoritberättelser, titelhistorien ”Det främmande barnet”. Vem är detta barn som plötsligt uppenbarar sig för de två andra barnen?

E.T.A. Hoffmann, samtida oljemålning.

Detta både jordiska och utom- eller överjordiska barn. Verklighet och overklighet. Realism och fantasi. Dystert men muntert. Form och genre: saga, väl. Också en moralitet, på flera plan. Till exempel människors ojämbördiga plan. Nej, jag vill inte referera för mycket. Jag vill att du ska läsa och upptäcka själv.

Och en gång till – eller jag kanske inte skrev det: börja för all del med att läsa förordet. Några fler novelltitlar, som pekar på innehållet: ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, som jag skrev ”Den kuslige gästen”… Samtliga noveller, berättelser, sagor, historier kommer med en krypande stämning som smyger på, oavsett vilken stämning och sen byts stämningen – mot en annan.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt. Spökligt även när de är människor. För övrigt – och det har ju inget alls egentligen med E.T.A. Hoffmanns berättelser att göra – har jag nu blivit lockad att kolla upp P.D.A. Atterboms fantastiska resa genom Skåne år 1817. Förresten var och väl också den i stämning och upplevelser som en historia av Hoffmann, till exempel när Atterbom ska passera gränsen mellan Småland och Skåne?  

Bengt Eriksson

Aino Trosell i kortformat

Aino Trosell har precis gett ut en ny kriminalroman, ”Gränsmark” (Hoi), om sin än en gång återkommande hjältinna Siv Dahlin i Dalarna. Den har jag recenserat till Gota Medias tidningar, inte i tryck ännu, och med tiden läggs recensionen här också.

Förresten kolla: hybridförlaget Hoi?

Varför kommer Trosells böcker där numera? Av egen vilja eller vet inte förlagen bättre? Får nog ta och fråga henne.

I alla fall, medan jag väntar på att recensionen av den nya boken ska publiceras så letade jag fram en äldre recension av en Aino Trosell-bok: en samling med ”krimineller” och även här med, ofta, Siv Dahlin som huvudperson.

Väl värd att leta reda på och läsas, fortfarande.

***

Aino Trosell
Krimineller
(Lindelöws)

Kriminalnoveller – eller ”Krimineller” med Aino Trosells varumärkesskyddade namn – är en svår genre där resultatet oftare blir en krumelur än en historia.

En antydan till miljö, en kort, snabb händelse och en mordlysten knorr på slutet.

Trosell lyckas ovanligt bra i den här originalpocketen med fjorton noveller (sex av dem med Trosells återkommande hjältinna Siv Dahlin som huvudperson).

Aino Trosell drar ut på novellerna, så de blir något längre, men framför allt anstränger hon sig för att verkligen berätta en historia i det lilla formatet.

Som i – ett par av mina favoriter – anti-deckarnovellen ”En mördare går ännu lös” om den 80-åriga före detta folkskolelärarinnan i Limedsforsen eller ”En ful jul” om Siv Dahlins jobbarkompis, en slagen kvinna som tar hämnd med hjälp av Siv (utan att hon vet om det).

Bengt Eriksson

Ungefär så i KB/YA/TA 2012

Miljöprofessorn som skrev Greta-deckare

Strömningstjänsterna för ljud- och e-böcker får äldre deckare att vara som nya igen.

Ja, när äldre – ”gamla”? – romaner blir inlästa eller går från papper till epub så förändras samtidigt publikens läs- och lyssningsvanor. För vem kollar originalutgivningsår när en ”ny” titel plötsligt finns på till exempel Storytel?

Om man upptäcker en ”ny” bok, hör eller läser den för första gången, så är den ju också som ny – på nytt. Ifall berättelsen håller innehållsligt och tidsmässigt, förstås.

De flesta av de böcker som Staffan Westerlund skrev håller tyvärr alldeles för bra och riktigt. Inte mycket har skett och förändrats, hotet mot miljön och allas vår framtid kvarstår.

Inte bara det – hoten är än större nu.

Staffan Westerlund var miljöprofessor och miljödeckarförfattare. Undrar om Greta Thunberg har läst hans deckare? De skulle nämligen kunna beskrivas som ”Greta-deckare”.

***

Staffan Westerlund (1942-2012)
Land: Sverige
Genre: miljö- och samhällsdeckare, framtidslitteratur

De kunde vara omslag till fackböcker om djur och natur. På sex omslag av nio finns målningar – de flesta signerade John Ahlgren – av naturen: fåglar, luft, vatten.

Den deckarläsare, som också är fågelkännare, kan förresten lösa gåtan – kidnappningen – i ”Sång för Jenny” (1985) bara genom att titta på omslaget.

Westerlund InstitutetStaffan Westerlund är professor i miljörätt – Sveriges första – i Uppsala. Också när han skriver – eller skrev, för nu har han inte publicerat någon deckare sen 1994 – skriver han miljödeckare. Ingen tvekan om att miljön både är hans yrke och livsuppgift: hans kall.

Men hans deckare är inte enfrågeromaner.

Miljön – naturen – har huvudrollen. Naturen är ”offret”, som kan mördas eller räddas, våldtas eller älskas, exploateras eller värnas. I en av romanerna, ”Att bara försvinna” (1987) är det faktiskt – boktavligen – ett träd med äpplen, en häck med syrener, en skog med rödhakar och en sjö med badvik och fisk som mördas.

Det handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan onda och goda människor. Westerlund skriver romaner som – samtidigt – är klassiska sagor, samhällsdeckare och framtidslitteratur. Han skildrar ett samhälle som inte finns idag, just nu.

Men han skildrar inte heller ett samhälle om hundra år. Det som händer i hans deckare kan hända i morgon, nästa månad eller nästa år. (Eller det kan ha hänt, sen förra upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades.)

Westerlund Sång för JennyDe onda är företag, politiker, myndigheter och domstolar som sätter egoismen före folkflertalets bästa, kortsiktiga vinningar och profit före naturens och mänsklighetens fortlevnad.

Om cynismen inom läkemedelsindustrin har Westerlund skrivit flera gånger: i debutromanen ”Institutet” (1983), ”Sång för Jenny” och, den senaste/sista, ”O-lösningen” (1994).

När ”Svärtornas år” (1984) börjar har en härdsmälta inträffat på kärnkraftverket Ringmark. ”Större än sanningen” (1986) handlar om incest, nitiska socialarbetare och ett ohyggligt kontrollsamhälle (man måste visa legitimation för att få tanka bilen). ”Ljusa sjöar” (1992) handlar om bl a ekonomisk brottslighet och en eventuellt mutad domare.

Mot ondskan kämpar Det godas gäng, som Westerlunds hjältar kan kallas.

Det godas gäng leds av en kvinna, advokaten IngaLisa Östergren. Hennes närmaste medhjälpare är Mikael Andersson, tidigare sekreterare till IngaLisa, senare jurist och numera advokat, och Stig Eklund, teknik- och datakunnig konsult i ”säkerhetsbranschen”. Där finns också några poliser: poliskommissarien Krister Strömbom, Perlegrund, Lovander…

Medlemmarna i Det godas gäng är, eller är på väg att bli, rättshaverister. När politikernas vilja och lagarna inte räcker till, bänder de och kringgår lagen. De är, för att uttrycka det milt, civilt olydiga.

Westerlund Svärtornas årDet kan också uttryckas så här: liksom Mike Hammer hos Mickey Spillane och Burke hos Andrew Vachss är de hämnare.

Metoderna är inte lika grova, men inställningen till lagen är identisk. Ändamålen helgar medlen.

I romanen ”O-lösningen” slutar Gunnar Lovander vid polisen och blir privatpolis: börjar ägna sej åt
”samhällsrevision” på en privat detektiv- eller polisbyrå: ”Inte bara någon konsulterande detektivbyrå. Utan en initiativtagande sådan.”

Advokaten IngaLisa Södergren ser privatpolisbyråverksamheten som en ”fortsättning” på arbetet som advokat. Hon stödjer ”Mästerdektiven Blomkvist i kolossalformat”. Som Mike Hammer kan hon säga: ”Jag är juryn”. (Så, ”I, the Jury” eller ”Hämnden är min” på svenska, hette Spillanes debutdeckare.)

IngaLisa är en god människa – men sympatisk? Hon är både god- och hårdhjärtad: effektiv, iskall. En ”manlig” kvinna, liksom hennes man, konstnären Torkel, som stannat hemma hos de bägge adoptivbarnen, Dan från Sydafrika och Lisa från Korea, är en ”kvinnlig” man.

IngaLisa Södergren är Carl Hamiltons syster.

Att förvandla sej till deckarförfattare måste vara miljörättsprofessorns säkerhetsventil. I deckarna släpper Westerlund ut desperationen, ilskan, hatet. Han kan bryta mot lagen och ändå vara laglig.

Westerlund Rörligt målIlskan och desperationen bottnar i ömhet för naturen och människorna, inte minst barnen: den gamle mannen i ”Att bara försvinna”, den strålskadade, elvaårige pojken Nelson i ”Svärtornas år”, trettonåriga Jenny i ”Sång för Jenny”.

Böckerna innehåller lyriska skildringar av den ombytliga, än spröda, än våldsamma, men alltid
förföriskt vackra naturen. Som de allra första raderna i den allra första romanen:

Det hade varit en varm dag, den fjärde i rad. Men denna dag blev det åska på eftermiddagen, och augustikvalmet skingrades något. Under ett par timmar dundrade det över skärgården. Mycket var molnblixtar, ibland flera nästan samtidigt. Åskbyn drog bort norrut utan att egentligen göra luften så mycket friskare. Det blev istället vindstilla.

En av Staffan Westerlunds böcker, ”Skymningsläge” (1990), är en samling berättelser och skiljer sej en del från deckarromanerna. I egenskap av miljöjuristprofessor har Westerlund också skrivit en fakta- och debattbok, ”En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor” (1997), som egentligen handlar om precis detsamma som hans deckare: förhållandet mellan miljövård och rättsordning.

PS. När jag läser korrektur på ”Deckarhyllan” får jag reda på att Staffan Westerlund återkommer som deckarförfattare efter nästan tio år. Hans nya deckare ska publiceras hösten hösten 2003.

Titlar:

Institutet. 1983.
Svärtornas år. 1984.
Sång för Jenny. 1985.
Större än sanningen. 1986.
Att bara försvinna. 1987.
Baktändning. 1988.
Skymningsläge. 1990.
Ljusa sjöar. 1992.
0-lösningen. 1994.
Rörligt mål. 2003.

Samtliga har återutgivits som ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson
Publicerat i boken Deckarhyllan 2 från 2002 

Den allvarlige Piraten

Den mörka novellen ”Mannen som blev ensam”, tidigare omnämnd på Deckarlogg, i kombination med årets Piratenpristagare fick mig att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och på ett nytt sätt. Samt rapportera om det jag läste i följande krönika.

***

Efter att Lina Wolff tilldelats årets Piratenpris gick jag till biblioteket i Vollsjö och lånade en plastkass full med Piratenböcker, både av och om Fritiof Nilsson Piraten. Också jag tycker att Wolff var ett bra val av Piratenpristagare.

Inte för att jag har något direkt emot dem som på senare år fått priset men nog har det varit allför många utanför såväl litteraturen som Skåne? Det brukar hävdas i media att priset delas ut till någon som verkar ”i Piratens anda”. Den paragrafen är dock struken ur stadgarna, numera kan Piratenpriset delas ut till vem som helst.

Därför blev jag extra glad när Wolff fick priset men också en smula förvånad över att många som skrev om pristagaren måste påpeka att hon ju har humor. Även Lina Wolff är rolig, liksom Fritiof Nilsson Piraten.

Piraten

Piratenskulpturgruppen, föreställande författaren Fritiof Nilsson Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli, vid Piratenmuseet i Vollsjö. Upphovsman: Jonas Högström. Foto: Bengt Eriksson

Och jag som trodde att Piratenjuryn bestämt sig för att prisa en seriös, i betydelsen allvarlig, författare. Som en betoning av att Piraten var en seriös och allvarlig författare. Men kan inte Wolff vara rolig? Tycker jag inte att hon har humor? Jodå, fast det är med allvar som med tempo och rytm i en berättelse (eller ett musikstycke).

Om allt hela tiden går i full fart, då blir det ändå inte tempofyllt utan enahanda. Allvar måste balanseras mot humor – små skämt, överdrifter, satir, burlesk – för att allvaret ska bli på allvar. Piraten betraktar och beskriver livet och människorna med såväl humor som allvar. Så han skrev alltså roliga historier?

Här i Vollsjö, som blev Tosterup i bland annat ”Bombi Bitt och jag” (1932) och ”Bock i örtagård” (1933) men Grimsby i ”Bokhandlaren som slutade bada”(1937), har jag sällan mött en infödd som skrattat åt Piraten, särskilt inte någon med ett par generationers bakgrund i trakten. Han överdrev, ja, drev med människorna. Piraten skrev elakt, tycker man. Fritiof Nilsson må vara född i Vollsjö men han blev aldrig bygdens författare.

Efter utnämningen av Piratenpristagaren fick jag lust att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och läsa med ögonen på allvaret. Jag ville fortsätta med det jag gjorde när PiratenTeatern invigdes på Wollsjö säteri, Gottorp hos Piraten, med en scenuppsättning av långnovellen ”Mannen som blev ensam”.

Då letade jag upp Piratens novell om trädgårdsmästaren Vanteck i samlingen ”Historier från Färs” (1940) och konstaterade i en YA-krönika: inget roligt alls. ”Mannen som blev ensam” är landsbygdsnoir: en mörk, otäck skildring av landsbygdens rädsla för det främmande och udda, skriven av en allvarlig och arg, ja, vredgad Fritiof Nilsson Piraten. En ovanlig Piratennovell, hörde jag från Piratensällskapets håll. Men hur ovanlig är novellen? Hur ovanlig är Piratens allvarsamhet?

Det räcker ju att bläddra fram till den avslutande historien i ”Bock i örtagård” och läsa skildringen av patron Jon Esping (i verkligheten mer eller mindre Ola Flygare), Vricklund och Elisa. Den förste blir kyrkvärd, de senare har levt lyckligt i synd. Också detta är en vred historia om landsbygdens klassamhälle, fattiga och rika, liv och överlevnad, samt kyrkans makt över alla.

Piraten berättar med humor men han skrev på allvar. Han gör inte minst en stark vidräkning med kyrkans syn på kärlek och äktenskap. Ja, hela ”Bock i örtagård” är mindre rolig än sitt rykte – ändå blir det i några av hans mindre ihågkomna historier som allvaret drabbar mest. Till exempel novellen ”Småländsk tragedi” i boken med samma titel (1936).

Den fattige Algot har – av en annan kommun – dumpats med hustru och fler barn än möbler i byn Askefall på det småländska höglandet. Skomakare dessutom och någon sådan behövs inte i byn, där finns redan en mästare i skrået. Berättelsen börjar i svart och mörknar än mer, först vid döden blir Algot värd något.

Samma bok innehåller fler historier som ger en bredare och djupare bild av Fritiof Nilsson Piraten. ”Vattnet verkar det visserligen icke…” är en vänlig, öm och mjuk skildring av en flicka, som författaren möter vid en morgonpromenad, och hennes mormor. Medan ”Peter slår ner strejken” är en högst oväntad och märklig skröna om strejkande arbetare och vad som kan vara bildandet av en fackförening kontra kapitalismen.

I boken ”Historier från Österlen”, som gavs ut postumt samma år som han dog (1972) och innehåller senare Piratenhistorier, finns en deckarnovell, ”Fridfulla Österlen”, om ett bankrån och ännu en mörk historia, ”En olycksfågel” om en möllare och sonen Kalle.

Och vem kan hävda att historien om slaktaren ”Klerk” i ”Historier från Färs”, för att återgå till den, skulle vara rolig? Klerk super och ”bär med sig sitt rus” hem till familjen och särskilt sonen Vilhelm. Djupt sorgligt, skrivet med ”svart på svart”, och Piraten låter inte ens historien få det lyckligare slut den kunde ha fått.

Särskilt – det dåliga – förhållandet mellan far och son återkommer hos den i tanke och ord allvarlige, sorgsne, mörke, ja, tragiske författaren Fritiof Nilsson Piraten.

Tre X kortkultur

1. Noveller. Lina Wolffs förra roman, ”De polyglotta älskarna”, fick Augustpriset. Hennes senaste roman heter ”Köttets tid”. Inte läst Wolff? Då skulle jag rekommendera hennes debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du” (alla Bonniers), med berättelser från Spanien och Skåne på temat: bryta sig ur ett begränsat liv. Jo, det kan kännas igen från Fritiof Nilsson Piraten.

2. Bibliotek. ”Dom här böckerna kan du behålla till augusti” var beskedet jag fick på Vollsjö bibliotek. Också denna sommar ska biblioteket hålla stängt. Men vilken tur då att även biblioteket i Vollsjö har meröppet. Bara att dra sin tag, knappa in koden och man är inne, kan lämna och låna böcker. Så lätt det gick när politikerna väl bestämde sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och en nödutgång ordnades. Inte svårare än så. (Obs! Senare delen av notisen är satir.)

3. Poesi. Emma Eriksson Olsson bor i Dalby, så debutdiktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (Smockadoll) kanske utspelar sig där? Hon noterar och diktar om gator och platser, människor och djur. Mycket är igenkännbart för varje småbybo. ”De säger: / vi bor nära naturen här”, till exempel. Eller: ”Vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?”

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

När Fritiof Nilsson Piraten skrev noir

Deckarlogg har ju haft ett litet tema som återkommit då och då om country noir eller landsbygdsnoir på svenska. Detta med anledning av de nya noir-mörka romanerna om och från Norrland, Norr- och Västerbotten av Karin Smirnoff, Stina Jackson och Maria Broberg.

Deckarlogg har blickat både utanför Sverige, till Daniel Woodrells country noir-romaner, och bakåt i svensk landsbygdsnoir. Finns det en sådan, har det frågats. Eller har Smirnoff, Jackson och Broberg startat en ny genre?

Mitt svar som motfråga: Skulle inte varenda äldre arbetarroman som utspelar sig på svensk landsbygd kunna beskrivas som landsbygdsnoir? Hade varit intressant att någon gång orka läsa bakåt i landsbygdens arbetarlitteratur och skriva landsbygdsnoirens historia.

På Facebook skrevs det att dessa nya Norrlandsnoirförfattare, alltså Smirnoff, Jackson och Broberg, är motsatsen till Fritiof Nilsson Piratens berättelser från och om Skåne. Nja, tänkte Deckarloggs redaktör, bosatt så centralt i Piratenland som man kan bo.

Piraten

Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp” (upphovsman: Jonas Högström) framför Piratenmuseet i Vollsjö. Foto: Bengt Eriksson

Piraten kunde minsann skriva skånsk landsbygdsnoir – eller skåntry noir. Tänkte just på det när Vollsjö, det var ju här som Piraten föddes och växte som son till stinsen, för några år sen fick en lokal teater, kallad just PiratenTeatern, i en röd lada på Wollsjö säteri (eller Gottorp, för att använda Fritiof Nilsson Piratens litterära namn).

Som första pjäs skulle Friteatern, turnerande från Karesuando till Ystad under plus 45 år, dramatisera och sätta upp en av Piratens berättelser. Närmare bestämt långnovellen ”Mannen som blev ensam”, omarbetad flera gånger och slutligen publicerad i boken ”Historier från Färs” (1940).

Vilket ju passade bra, eftersom Piratens berättelse utspelar sig i säteriets närmaste omgivning. På ena sidan, i Vollsjö by, ligger prästgården och även huvudpersonen Vantecks hus med sin prunkande trädgård. På andra sidan finns Vollsjö station, där Fritiof Nilsson växte upp och bodde med sina föräldrar (pappan var alltså stins) när ”Mannen som blev ensam” utspelar sig.

Och bortom station, uppe på Vollsjö torg, ligger gästgiveriet som också det förekommer i Piratenhistorien.

Friteaterns uppsättning av ”Mannen som blev ensam” var inte första gången som Piratens berättelse dramatiserades. Det hade skett två gånger tidigare: först som TV-serie på 70-talet och sen bara något år innan Vollsjöuppsättningen av Michael Segerströms enmansteater.

Att just ”Mannen som blev ensam” var först ut att spelas på den nya PiratenTeatern i Vollsjö blev också lite extra intressant. Ja, förvånande. För det är ingen vanlig Fritiof Nilsson Piraten-historia, så som de flesta känner Piraten. (Även om mörker oftast eller alltid finns i botten hos Piraten, särskilt i hans historier från hembygden Färs.)

Långnovellen ”Mannen som blev ensam” är nämligen inte det minsta rolig. Piraten är sarkastisk, ja. Också sådär elak som han kan vara ibland. Men i ”Mannen som blev ensam” finns inget roligt alls. Det är en tragedi, en högst allvarlig och sorglig historia.

Ett porträtt av en människa, den ovan nämnde Vanteck, huvudpersonen, som aldrig ens ”med vett och vilja trampat på en blomma”. Men han är ju inte riktigt som alla andra – ”Vanteck följde inte flocken” – i den by som måste vara Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö. Geografiskt stämmer det exakt.

Också ett porträtt av inskränktheten i barndomsbyn, där ”den som står mot strömmen… får bakvattnet i ryggen”. Så skriver en arg, riktigt ilsken Fritiof Nilsson Piraten och fortsätter:

”Bakvattnet rör sig kring sin egen axel men står eljest stilla som en kloakbrunn mitt i strömdraget. Det drar till sig all oredlighet, där flyter spottloskorna upp och dit driver skulorna från rännstenen. Där samlas halva antydningar, fåvitska gissningar och falska vittnesbörd och allt snurrar runt och blandas tills det liknar bevisning.”

I ”Mannen som blev ensam” har Piraten skildrat den uråldriga bymentalitet som lägger grunden för främlingsrädsla, invandrarhat och rasism. Det går också att läsa novellen som en beskrivning av hur och varför människor kan bli terrorister.

Genre: skånsk landsbygdsnoir, så kallad skåntry noir.

Bengt Eriksson