Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson

2021 års deckare och annan krimi: Barn- och ungdomsspänning

Så har det äntligen blivit dags för Deckarlogg att utse årets bästa deckare och annan krimi, till att börja med 2021 års svenska spänningsromaner för barn och ungdom.

Någonting som Deckarlogg uppskattar hos de författare som skriver spännande för yngre läsare är att de inte bryr sig så mycket om genregränser. Vilket i sin tur väl betyder att yngre läsare inte heller gör det.

Författarna kan skriva barn- och ungdomsromaner där kriminellt och realistiskt blandas med fantasy, övernaturligt och skräck. Och de unga läsarna tycker inte att den blandningen  är nåt konstigt alls utan både accepterar och läser.

Lite men bara lite har dessa spänningsblandningar börjat smyga över till vuxendeckare men de flesta författare som skriver deckare för vuxna verkar vara oroliga för att kliva över genregränser. Vilket väl då också betyder att vuxna deckarläsare är mer konservativa. Eller?

I vilket fall har Deckarlogg de senaste månaderna (efter att tidigare under året ha legat lite efter) försökt läsa ikapp 2021 års spänningsutgivning för barn och ungdom. Kort redovisning, först tre böcker för de något äldre av de yngre läsarna…  

Johan Rundberg. Foto: Ylva Sundgren

Sara Bergmark Elfgrens senaste, ”Grim” (Rabén & Sjögren), är en skräck- eller låt säga death metal-roman i två tidsåldrar. I den ena – idag – finns Kasper, 18 år, som får jobb på Gröna Lund och hamnar i Spökhuset. På 80-talet – i den andra tidsåldern – finns/fanns hans pappa Håkan, som spelade i ett death metal-band tillsammans med, som han kallades, Grim. Pappa och Grim var tajta men Grim dog ung. Och bandet las ner.

Medan Mats Berggren i ”Den vita glöden” (Opal) fortsätter att berätta – realistiskt och vardagligt, ja, faktiskt – om de ungdomar från stockholmsförorten Alsta som han även följt och skildrat i två tidigare romaner. Daniel, som i senaste boken kommit ut från ett ungdomshem, Abdi, som blivit framgångsrik rappare, och Evin, tjejen som rymde hemifrån när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu har hon fått skyddat boende .

Camilla Lagerqvist är en flitig författare som skrivit en rad spänningsserier, ibland mer och ibland mindre åt deckar- och thrillerhållet, ofta i historisk tid. Alltid spännande och intressant. Under 2021 har Lagerqvist startat ännu en ny serie med ”Hemmet för bortrövade barn – Pojke 265” som samlingsnamn. Första titeln heter ”Planen” (Rabén & Sjögren). Tema: den tid då det förekom barnauktioner i Sverige.

För yngre spänningsläsare har Kristina Ohlsson och Maria Wallin (illustrationer) inlett serien ”Spökbyrån” med böckerna ”Fallet med den rysliga skuggan” och ”Fallet med det mystiska godismonstret” (Bonnier Carlsen). Kristina Ohlsson är en skicklig barndeckar- och barnspänningsförfattare, ofta på samma gång. Skriver hon spännande så blir det verkligt spännande. Skräms hon så vet hon precis hur mycket. Handling: Elsa och Kalle bor i Dimdalen (bara namnet) och driver Spökbyrån (som en deckarbyrån fast inriktad på…) för om spöken vet de mycket.  

Blott några författare och böcker. Det finns fler, barn- och ungdomsdeckare och annan krimi är fortfarande ett stort, välskrivet och välberättat område inom den svenska litteraturen. De nämnda hör till Deckarloggs ”nominerade” för i år – tillsammans med den författare som Deckarlogg tycker har lyckats allra bäst i den yngre avdelningen.

Och det var tydligen fler som tyckte det, för den här författaren har redan tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award. Alltså – Johan Rundberg! Det är ju lite extra kul och värt att uppmärksammas också, just extra att Augustpriset i kategorin barn och ungdom år 2021 gick till en författare som skrivit deckare!

Augustprisjuryn nöjde sig med att prisa första delen i Rundbergs serie om ”Månvind & Hoff” medan Crimetime Award prisade de två första. Alla tre titlarna i deckartrilogin hann komma under 2021 så Deckarlogg utser härmed hela trilogin till årets bästa barn- och ungdomsdeckare: ”Nattkorpen”, ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” (Natur och Kultur).

Historiska romaner, deckare, lite övernaturligt, något av skräck. Den där friheten som författare av deckare för yngre kan ta sig och gärna gör det. Men framför allt: trilogin är en historisk deckartrilogi. Läsålder: mellanstadiet, kanske. Fast barn- och ungdomsromaner saknar ju ålder, de går lika bra att läsa långt upp i åren, som mina 74.   

Tiden är 1800-talet. Huvudpersonen heter Mika Månvind, 11 år. I hela sitt liv har Mika bott på Allmänna barnhuset på Drottninggatan i Stockholm. Den andra huvudpersonen är konstapel Valdemar Hoff. Spännande deckare men lika spännande som skildringar av det dåtida Stockholm – eller låt säga, av livet i det Stockholm som en gång var.

Tyvärr var: livsvillkoren, fattigdomen, klassmotsättningarna. Hur farligt det kunde vara att bara leva. Nej, ingen tvekan: Johan Rundberg skrev 2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare (och annan krimi).

Bengt Eriksson

När snön faller över Vasastan eller En privatdetektivs julafton

I år som alla år…

Det skrivs hela tiden nya deckare med motiv och miljö från julen. Men juldeckaren är och förblir en en enda, nämligen ”Ture Sventon i Stockholm” av Åke Holmberg.

Den tar följt mig genom mina flesta år i livet, från 1955 (ser jag när jag nu tittar i den igen, jag fick ”Ture Sventon i Stockholm” i julklapp julen -55) men den hade publicerats året innan. Nog inte varje jul men nästan varje jul sen dess har jag tagit och tar jag fram boken igen och läser den på nytt…

Läst och läser om Ture Sventon själv, den praktiserande privatdetektiven på Drottninggatan i Stockholm med sin sekreterare, fröken Jansson eller Janton, om juvelerare Eriksson (inte släkt) med butik och bostad på Tomebogatan, om Stora nysilverligan och Slarviga Svante och förstås herr Omar från oasen Kaf i Arabiska öken samt de återkommande barnen, privatdetektiv Sventons extradetektiver, som här heter Elisbeth och Henrik.

Och så Vessla, Ville Vessla, ständigt denna Vessla!

(Om någon tänker Sherlock Holmes och Dr Watson, så visst. Tänker någon Philip Marlow så, det stämmer också. Ture Sventon-böckerna, det finns en handfull, är pastischer och parodier på de nämnda. De började så – med till exempel temlor = semlor från konditori Rota = Rosa som ersättning för Sherlock Holmes (o(vanor…

Fast Ture Sventon-böckerna blev snabbt mer än pastisch och parodi. Det fick eget och evigt liv.)

Det var först handlingen och spänningen. Sen personerna och miljöerna. Numera blir det mest så att jag smuttar på Åke Holmbergs formuleringar (på samma sätt som jag brukar smutta på Stig Claessons ord och meningar).

Holmberg hade sitt eget sätt att skriva, sätta ihop ord och formulera meningar. Han skrev med en humoristisk, lite ironisk knorr, ett leende mellan orden. Så att säga i meningsgipan. Som att ”Ture Sventon i Stockholm” inleds enligt följande:

Tomtebogatan i Stockholm är en enastående trevlig gata. Det hörs ju redan på namnet…  

 Liksom ”Ture Sventon i Stockholm” är en enastående trevlig och bra dtektivroman för barn som vuxna i alla åldrar!

Stanna upp också och verkligen titta på Sven Hemmels utsökta illustrationer…

Bengt Eriksson

2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare, enligt Deckarakademin

Så har Svenska Deckarakademin också nominerat kandidaterna till priset för 2021 års bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Det blev följande tre…

Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson: Jobbiga tjejer (Lilla Piratförlaget)

Sanna Norlin: Den första stölden (Lind & Co)

Ulf Nilsson: Ett fall med ett brak (Bonnier Carlsen)

Ja, just tre. Jag tycker Deckarakademin kunde börja med att nominera lika många barn- och ungdomsdeckare varje år som de gör i kategorierna bästa svenska respektive översatta deckare, alltså deckare för vuxna.

Där nomineras ju fem författare/titlar. Så många bra barn- och ungdomsdeckare skrivs det också i Sverige. Dessutom innehåller även det här priset, egentligen, två kategorier: barndeckare respektive ungdomdeckare.  Minst två åldersgrupper och böcker som kan vara så att det måste vara svårt och ibland omöjligt att jämföra och välja.

Och vart tar förresten de översatta barn- och ungdomsdeckarna vägen. Också de borde väl uppmärksammas?

”Jobbiga tjejer” av Bjärbo, Lidbäck och Ohlsson är en tjejdeckare – det betyder feminism – och uppföljare till ”Jobbiga tjejer”. Tre skoltjejer – Jasmine, Tilde och Eleni – gör upp med jobbiga killar och branden i Frejaskolans idrottshall. Kan den ha varit anlagd? Ålder: 12-15 år.

”Den första stölden” av Norlin inleder en serie om de unga mästertjuvarna Dante och Vega. Intrigen spinner kring pasta med tryffel och en italiensk restaurang samt en riktigt misslyckad kupp. (Inom parentes: En aktuell serie men inopportun eller…?) Ålder: 9-12 år.

”Ett fall med ett brak” av den nu avlide författaren Ulf Nilsson är ännu en ny titel i serien för de minsta deckarläsarna – eller lyssnarna – om kommissarie Gordon och medhjälparen Paddy. Och, inte att glömma, med Gitte Spees fina färgillustrationer. Nilsson har – som alltid – ett budskap. Här handlar det om troll; dessa nyanlända och främmande… ja, människor. Ålder: 6-9 år.

Också årets bästa barn- och ungdomsdeckare och annan krimi? Ja eller nej eller nja. Själv har jag ett svagt öga och en stark känsla Mats Berggren, Eva Frantz, Camilla Lagerqvist, Kristina Ohlsson…

Bengt Eriksson  

UIf Nilsson (1948-2021)

Det ligger en bok på mitt skivbord. Den här legat här till vänster om mig sen boken kom 2019. Jag kunde inte förflytta den. Då och då har jag öppnat boken, bläddrat lite och läst, tittat på bilderna om och om igen. Med ett småleende, för ”Största minsta polisen” (Bonnier Carlsen), som boken heter, är så fin.  

Hela den här serien om Kommissarie Gordon och Paddy är så fin, bland de bästa barndeckare jag läst och sett. Ulf NIlsson skrev berättelsen och Gitte Spee tecknade, ”Så fin” är förresten ett uttryck som kan användas om de flesta barn- och ungdomsböcker som Ulf Nilsson skrev. År 2021 hade han hunnit upp i cirka 120 stycken.

Långt ifrån enbart deckare för unga – mest omtalad och känd är väl ”Adjö, herr Muffin”, en lika öm som allvarlig bok för barn om döden – men många barn- och ungdomsdeckare blev det. Flera kortare och längre bokserier och alla på djupaste allvar, som om detta var så att säga serien, d e n serien. Han skrev som mest på allvar och bäst hela tiden.

Att Ulf Nilsson nu är död tog mig mer än jag trodde. För mig skrev han för evigt, jag trodde han var evig. Och det är han ju, ändå, med sina 120 typ böcker. De allra flesta av dem har eviggjort honom. Tack för alla böcker jag fått läsa och  recensera.

En gång intervjuade jag honom också, till Kvällsposten. Det var på verkligen tiden. Så jag letade upp den recensionen, då hade han blott hunnit upp till cirka 100 böcker. Här följer den intervjun – och sen också en recension av en titel ur hans allra bästa barn- och ungdomsdeckarserie, den om Johnny & Co i Helsingborg.

***

Vet du själv hur många böcker du har skrivit?

– Det är över 100 i alla fall. Kanske borde jag räkna efter, för när jag är ute på skolor och pratar så brukar barnen fråga. Och de vill inte ha något ungefärligt svar utan en exakt siffra, så jag kanske ska bestämma mig för 110.

Sen plussar du på med tre nya böcker varje år?

– Ja, det brukar bli två eller tre per år.

När jag gick ut på nätet för att leta information om dig så  hittade jag faktiskt inga negativa recensioner. Får du aldrig dålig kritik?

– För fasen! Visst har jag fått dålig kritik. Om man får fem bra recensioner och en dålig så gnager ändå den negativa recensionen i hjärtat. Serien om Honda-gänget (utgiven med gröna ryggar på Wahlströms förlag) blev ordentligt nedskriven. Jag kallades ”Sveriges Enid Blyton”. Det var ju menat som kritik – men för mig lät det som beröm. Kan en författare bli något finare?

Ulf Nilsson har varit yrkesförfattare i 26 år och innan dess deltidsförfattare i ytterligare 10. Hans bibliografi är också bred: bilderböcker för de yngsta, barnböcker för lite äldre och ungdomsböcker, inte minst deckare, för något äldre ändå. Jo, han har också skrivit för vuxenpublik, påpekar han och nämner romanerna ”Flytande järn”, ”Radar och Möllaren” (utgivna från 1980- och in på 90-talet).

Ulf Nilsson. Foto/copyright: Stefan Tell.

Nyligen nominerades Ulf Nilsson till Augustpriset. Igen, ska tilläggas. Det är tredje gången. Tidigare gånger var det dessutom han som fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok: ”Mästaren och de fyra skrivarna” (1994) och ”Adjö, herr Muffin” (2002, illustrerad av Anna-Clara Tidholm). Årets barnboksnominering för ”Alla små döda djur” delas med illustratören Eva Eriksson.

Alltså ännu en bok en döden…?                          

– Det verkar finns något dödslängtande hos Augustprisjuryn, kommenterar Ulf Nilsson.

– De senaste 10 åren har jag sysslat med döden. Om döden talas det sällan. Men ute i skolorna vill barnen ofta  prata om döden. Sen är det väl något personligt också, att man – jag – gått och tänkt på de här sakerna.

Redan före Augustnomineringen planerade jag att intervjua Ulf Nilsson – då var tanken att prata med honom i egenskap av ungdomsdeckarförfattare. När jag hörde om hans nominering trodde jag först att juryn lyft fram ”Den döde talar”, andra delen av detektivserien om Johnny & Co. Men, som Ulf Nilsson säger, ”Augustjuryn har väl aldrig intresserat sig för deckare”.

Själv har han älskat ungdomsdeckare sen han som barn läste Femböckerna av Enid Blyton:

– Mitt i natten. Mörkt. Det blåser. Utanför fönstret lyser någon med en flicklampa. Och så åt dom scones med marmelad! Nyfikenhet. Upptäckariver. Varför gör den här människan detta? Djupast handlar det om att se, upptäcka och förstå världen.

– Jag låg på sängen, åt Paradischoklad och läste. Å, nej. Bara 50 sidor kvar! Enid Blyton var – tillsammans med Elsa Beskow – min barndoms stora läsupplevelse.

Debuten skedde 1970 med ”Tjuvjakt”, just en ungdomsdeckare. Genom hela produktionen har han sen, då och då, återkommit till ungdomsdeckare/thrillers. ”Loney Wolf jagar spioner” (1977), ”Det upp och nervända fallet” (1978, delförfattare: Jean Bolinder), ”Förföljd” (1981) och ”Honda-gänget” (1970-80) är några exempel.

Hans senaste ungdomsdeckarserie, inledd med ”Det egyptiska mysteriet” (1990) och avslutad med ”Luftens härskare” (1995), utspelar sig i och kring Helsingborg på 50-talet med författaren själv (väl?) som ”jag”. Den pågående serien om Johnny & Co med två utgivna delar, ”En halv tusenlapp” (2005) och ”Den döde talar” (2006), måste vara det bästa han skrivit i ungdomsdeckarväg.

För Ulf Nilsson beskriver jag min upplevelse av hans nya deckarserie: korta böcker, cirka 70 sidor, men lika innehållsrika som dubbelt så långa. Både hårdkokta och psykologiska. Vuxna ungdomsböcker: den unge Johnny skildras inte som liten och ung – utan som människa. 

Tystnad och sen:      

– Jag har inga svar på det. Och det var ju inga frågor heller.

Varför började du skriva Johnny & Co-böckerna?

– Efter att ha bott i Stockholm ville vi flytta hem till Helsingborg. Vi köpte en lägenhet – i mitt barndomskvarter. Genom fönstret kunde jag se huset där jag hade jag bott. Och jag tänkte att jag måste skriva någonting spännande om den här miljön. Så jag tog bort heden (från Femböckerna) och behöll ficklampan.

– På 80-talet kritiserades jag också för att ha ”budskap” i mina böcker. Men jag tycker om budskap. Med Johnny & Co ville jag visa att det egentligen inte finns några skurkar. Jag ville presentera udda människor som man normalt inte möter. Som Danskan, en människa man kanske aktar sig för, eller den homosexuelle.

Den döde talar, senaste Johnny-deckaren, handlar också om döden, liksom din Augustnominerade bok.

– Jo, den gör ju det. Annars har jag för tillfället blivit färdig med döden, tycker jag.

(2006)

——————————————————-

Ulf Nilsson

Ill: Filippa Widlund)

Ensam bland rävar

(Bonnier Carlsen)

Ulf Nilsson är barn- och ungdomsdeckarens Raymond Chandler och Johnny, huvudpersonen i detektivserien om Johnny & Co, kunde vara Philip Marlowe som ung pojke i Helsingborg.

Också den tredje boken i serien, ”Ensam bland rävar”, kan beskrivas som tunn och tätt. Sidantalet är inte fler än cirka 70 – och dessutom luftig text – men Ulf Nilsson förtätar både berättelsen och stämningen. Ungefär som när man reducerar en sås: boken känns dubbelt så tjock och innehållsrik.

Utan att ta till våldsamheter och annat grovt lyckas han förena vuxen- och ungdomsdeckaren. Ensam bland rävar är en noirroman – ja, en hårdkokt deckare – för barn- och ungdom. Ålder? Ja, det är ju som alltid personligt. Säg från nio år och uppåt.

Johnny, den unge privatsnoken, blir (nästan) vittne till en bilstöld. Av den återkommande bipersonen Danskan får han i uppdrag att leta reda på bilen. Eller rättare sagt på det partitur, som fanns i bilen och skulle framföras på Helsingborgs konserthus.

”Ensam bland rävar” innehåller många pekpinnar och budskap, bägge med prefixet mjuka. Ulf Nilsson tycker om budskap. Det är ju omodernt och föråldrat, rent av 70-talistiskt. Men skulle det då vara bättre med barn- och ungdomsböcker utan samhällssyn och medmänsklighet?

Johnny (och Nilsson) tänker och funderar både på och mellan raderna. Några ämnen: modernistisk konstmusik, fyllegubbar och – inte minst – att vara rädd och ”pipig”.

Johnny & Co, förresten? Vem/vilka är Co? Kanske omgivningen och världen, hela den värld som den unge privatdetektiven Johnny i Helsingborg med dess stämningsfulla, ”mörka” gator och kvarter är en del av.

(2007)

Bengt Eriksson (bägge texterna publicerade i Kvällsposten)

Deckarloggfredag: Tre gånger poesi

1) Kassörskans poesi.

Lina Arvidsson sitter i en Ica-kassa i Malmö: jobbar, iakttar och upplever, diktar ord och tankar på små lappar.

PLU-koder byts ut, paket samlas i posten, kvällstidningarna har inte kommit, kunderna är glada eller gråter, axlarna fastnar i ett uppåtläge, långa köer mellan fyra och sju, julen har en pepparkaka i bröstfickan.

Diktsamlingen ”Vänligen bygg inga berg / Betraktelser från kassan” (Konsai) är en arbets- ja, arbetardagbok.

att komma hem / hungrig trött tyst på bussen tack /

trean / förbi Pildammarna Stadion / Anneberg rondellen Tandvårdshögskolan / Södervärn / social kapacitet noll bara / låt mig vara det är jobbhelg / lyckan att låsa upp och ingen är här / ingen kräver / något

18.30 betyder hemma 19.15 betyder däckar / vid 22 / folköl eller ej

2) Barnens poesi.

Tur man är 74 på det sjätte när Svenska Akademien låtit sammanställa och skicka ut boken ”En bro av poesi” (En bok för alla) – med barndikter för alla och vuxendikter för barn – till Sveriges sexåringar.

Brita af Geijerstam inleder och Maria Wine avrundar, där emellan Lennart Hellsing, Ann Jäderlund, Siv Widerberg, Bruno K Öijer med många fler.

Varje dikt är också så fint – och olika – illustrerad av en rad personliga tecknare.

En av dikterna:

När man somnar är det bra med grejer / Dom kan ligga i sängen / Eller under / Nästan var som helst / Bara dom är grejer (Ann Jäderlund)

3) Mer barnpoesi.

Vuxenpoeten Malte Persson rimmar för barn i bilderboken ”Nalle Havsöga” (Mirando).

De dova bilderna, som stämmer så väl med den i början lite sorgsna berättelsen, har Bill Bragg gjort.

Nallen sitter ensam på en vind och gråter så mycket att hans gråt rinner som en flod ut ur huset, genom staden och vidare ut i havet – till ett piratskepp som strandat och kommer loss tack vare nallens gråt.

Fyra, inledande, rimmade rader:

Det satt en gång en nalle / helt ensam på en vind, / och ner från nallens öga / föll tårar på hans kind:

Bengt Eriksson

Ditåt i Ystads Allehanda

Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson 

Från Mästerdetektiven Blomkvist och framåt

Det går att ange ett exakt årtal för den svenska barn- och ungdomsdeckarens födelse, nämligen 1946. Detta år utlystes en tävling av förlaget Rabén & Sjögren i att skriva deckare för unga. På tredje plats kom ”Fjällhedens hemlighet” av Kjerstin Göransson-Ljungman medan ”Skuggornas hus” av Åke Holmberg och – särskilt – ”Mästerdetektiven Blomkvist” av Astrid Lindgren delade på förstaplatsen.

Två av de prisbelönta barn- och ungdomsdeckarna har glömts bort idag. Den återstående, alltså Astrid Lindgrens första Kalle Blomkvist-deckare, är en klassiker. Fortfarande, både som bok och begrepp. Kalle Blomkvist har blivit den gängse benämningen på en ung (och ibland äldre, som Mikael Blomkvist i Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi) privatsnokande detektiv.   

Åke Holmberg skulle ändå förevigas i den svenska deckarhistorien för yngre. Det berodde förstås på privatdetektiven Ture Sventon med kontor i Stockholm. Fast Sventon-böckerna har väl med åren mest blivit ett slags pastischer på deckargenren och nostalgi för nu vuxna läsare.

Fanns inga barn- och ungdomsdeckare innan nämnda pristävling? Kort svar: Nej, inte i Sverige. Som Lilian och Karl G. Fredriksson skriver i boken ”Blod! Inget tvivel om den saken! Svenska deckare för barn och ungdom från Kalle Blomkvist till gatugängen” (2011) fanns det deckarliknande böcker, till exempel ”Bombi Bitt och Nick Carter” av Fritiof Nilsson Piraten, men det författades inga svenska deckare för yngre målgrupper.

En likaså kort förklaring: barndeckare kan börja skrivas först när barn betraktas som barn (och inte som små kopior av vuxna) och ungdomsdeckare kunde inte skrivas förrän ungdomar fick leva egna liv.

Följ med framåt till år 2018 och bokmässan i Göteborg, där årets bästa svenska deckare för barn och ungdomar ska utses inte mindre än två gånger. Svenska Deckarakademin, som delar ut den årliga Spårhunden för bästa barn- och ungdomsdeckare, har nu fått sällskap av Crimetime Göteborg, som med sitt Specsaver-pris utser författaren av årets bästa barndeckare.

Priserna speglar (vid sidan om att lyfta fram böcker och författare) den utveckling och ja, utvidgning som barn- och ungdomsdeckarna genomgått under ett drygt halvsekel efter Kalle Blomkvist. Priserna har delvis olika kriterier: barn- och ungdomsdeckare utan åldersgräns uppåt (Deckarakademin) respektive barndeckare och annan spänning för åldern 6-12 år (Crimetime).

Den deckarakademiska Spårhunden gick 2018 till Christina Wahldéns ”Falafelflickorna”, en samhällsaktuell deckare för något äldre ungdomar, som tävlade mot bland annat ”Silvermysteriet”, en barndeckare i serien om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark och Helena Willis. Även Crimetime nominerade ”Falafelflickorna” men vann gjorde Elias och Agnes Wåhlund med ”Handbok för superhjältar del 2” och ”del 3”, också för de yngsta.

Dessutom finns det en annan skillnad mellan de bägge priserna, vilket kan visa hur barn- och ungdomsdeckare förändrats de senaste åren. Deckarakademin har en outskriven (idag gammaldags) regel att deckare inte ska gå över gränsen till fantasy. Crimetime nominerade såväl Camilla och Viveca Stens ”Sjörök” som Karin och Albin Alvtegens ”Hinsides väktare”, båda med inslag av skräck, fantasy och övernaturligt.

Vad har hänt med deckarlitteraturen för barn och ungdomar mellan 1946 och 2019? Låt mig försöka exemplifiera med ett personligt urval av några författare och böcker i ungefärlig tidsordning…

Korrigering: första boken om ”Tvillingdetektiverna”, som hette just så, Klas och Göran, tvillingar från Norrland, samt Hubert, kusinen i Stockholm, kom 1944. Och det var ju innan barn- och ungdomsdeckargenren ”föddes” i Sverige! Populära hos till exempel mig blev tvillingdeckarna på 50-talet med titlar som ”Ishockey-”, ”Fäbods-” och ”Tunnelbanemysteriet”.

Mindre omtyckta var dessa ”långserieböcker” (flera titlar per år) av Sivar Ahlrud, pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud, bland vuxna. Vilket inte hindrade att de inspirerade Mårten Sandén att ge ut sin första Petrinideckare, ”Gömstället” (1999), i serien om tvillingdetektiverna (!) Petrini i Lund.  

Ulf Nilsson är nog mest känd för bilderboken ”Adjö, herr Muffin” (illustration: Anna-Clara Tidholm) men har också rikt och brett skrivit in sig i deckargenren för yngre. Serien om ”Hondagänget” kom på 60-talet och ”En halv tusenlapp” (2005) inledde en känslig, både till människor och miljöer, deckarserie om Johnny, ung skolpojke i Helsingborg. Han skriver dessutom småbarnsdeckare om groddetektiven Paddy. Senaste titeln: ”Största minsta polisen” (2019).

En del författare av deckare för vuxna har även skrivit deckare för yngre. Maria Lang och Olov Svedelid var ett par exempel. Bland dagens författare finns Anna Jansson, som låtit Emil Wern, barn till Visbypolisen Maria Wern i vuxendeckarna, få en egen barndeckarserie, och Kristina Ohlsson, som blandar deckare, skräck och övernaturligt.

Bäst lyckas Ohlsson i trilogin ”Glasbarnen” (2013), som första delen hette, om några unga kompisar i lilla skånska Åhus. Vilken enastående förmåga att från en mening till nästa få berättelsen att skaka till genom att föra in något annat och märkligt – ja, rent otroligt. Också fristående ”Mysteriet på Hester Hill” och ”Mysteriet på Örnklippan” är unga berättelser – så skickligt skrivna – i nya spänningsgenren övernaturligt, skräck och deckare.        

Hur hemsk får en ungdomsbok vara? Det är en fråga som ibland ställs om deckare – och andra sorters romaner – för så kallat unga vuxna. Här kan Magnus Nordin passa som exempel.

På 2000-talet har han skrivit en rad böcker på och över gränsen mellan skräck och deckare. Nordin verkar inte skygga för någonting som kan ske i ungdomars liv. Hans nya, ”Midsommarmorden” (2018), är en regelrätt deckare. ”Djävulens märke” – om en kvinnlig lärarvikarie som det är något särskilt med – innehåller mer annorlunda spänning. Med ”Prinsessan och mördaren” ville han skriva en realistisk ungdomsdeckare – eller thriller – om vardagen i plugget, översitteri, sexuella övergrepp och mord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

En liga som stjäl från de som förtjänat det och ger till de som behöver det

Jens Lapidus (text)

Gustaf Lord (illustrationer)

Dillstaligan:

Konstkuppen

Juvelkuppen

(Bonnier Carlsen)

När Jens Lapidus, som ju tidigare skrivit en rad gangster- snarare än detektivromaner för vuxna, nu också börjat skriva barndeckare för målgruppen lågstadiet så handlar dessa om Dillstaligan (som i liga). Fast det ska snart visa sig att någon större skillnad är det ändå inte mellan den här ”ligan” och barn- och ungdomsdeckartraditionens hemliga deckarklubbar.

Tunnelbanan går till Dillsta, det syns på Gustaf Lords teckning. Dillsta, alltså en förort till Stockholm, har blandad bebyggelse, mest lägenhetshus men även villor. Orten ligger vid Dillstaviken (en bit av Mälaren, förmodar jag). Så det bör vara någonstans i Botkyrka som Dillsta ska placeras. Där bor och möts de tre blivande medlemmarna i Dillstaligan: Jonathan, Zasha och Bollan.

Utanför skolan har Jonathan tillbringat mesta tiden på sitt pojkrum med att hitta på nya uppfinningar. Men så kommer en ny typ, en stursk (men osäker) kille, till Jonathans klass. Han heter Zasha eller, säger han, ”alla som är smarta brukar kalla mig för bara Z”. I samma klass går också en tjej som kallas Bollan, för att hon är stark och särskilt bra på att kasta saker. Bland annat suddigum i nacken på Jonathan.

Bland Dillstas övriga invånare kan nämnas Jonathans granne Murphy Sundström, öknamn Surström på grund av humöret, och Sofia, bostadslös tiggare utanför mataffären. I en villa, jättestor som en herrgård, bor Rick, också han går i samma klass som Jonathan, Zasha och Bollan, med efternamnet Flottén.

Det är Z som tycker att de ska bilda en liga, Dillstaligan, efter att ha sett till att han och Jonathan blivit bästisar (eller ”festisar”). Men en… liga, menar Jonathan. ”Det är jet med en liga”, hävdar Z. Snart ska också Bollan bli ligamedlem, men inte förrän Dillstaligan gjort inbrott hemma hos Bollan för att stjäla hennes samling med suddigum. Jo, Dillstaligan är en tjuvliga.

Fast en liga som stjäl från de som förtjänat det och ger tjuvbytet till de som behöver det. Och dessutom, vilka inbrott som än planeras och utförs med hjälp av någon ny, smart uppfinning av Jonathan så förvandlas tjuveriet i slutänden till raka motsatsen. Dillstaligan hjälper istället polisen Ali Svensson att lösa såväl Konstkuppen på Jättemoderna Museet i Stockholm och Juvelkuppen på vintermarknaden i Dillsta. De unga ”tjuvarna” blir snarare Kalle Blomkvist gånger tre.

Jens Lapidus skriver minst lika mycket mellan som på raderna: om det svenska samhället, människors livsvillkor, fattig- och rikedom, vänskap trots olikheter och särskilt om moral. Vad är rätt? Vad är fel? Tänk om fel är rätt och rätt är fel? Som att Zashas pappa inte bor med sin familj utan är ”fast på ett ställe som det inte går att komma bort ifrån”. Var då? Vad är det? undrar Jonathan. ”De har en hög mur och vakter”, säger Z och tillägger att pappan ”hamnat där av misstag”.

Allvarligt men det blir aldrig riktigt allvarligt. Roligt men det blir inte heller riktigt roligt. Också lite spännande men aldrig som att sitta på nålar. Nog kunde Lapidus ha tagit ut svängarna mer, både i berättandet och språket? Varför inte använda fler slangord = häftiga specialuttryck från förorten, liksom i vuxenböckerna?

Nästan så jag tror att Gustaf Lord tycker likadant, för i sina illustrationer á la tecknade serierutor tar han ut de svängar som saknas i texten. Lord porträtterar inte förorten Dillsta utan gör kärleksfulla karikatyrer. Läraren Pernilla har till exempel blivit en kvinna med färg och polisen Ali ser väl exakt ut som en polis i orten ska göra.                  

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Deckarloggfredag: Årets jullåtar

Jo, det förstår jag. Det går inte att sjunga och spela in samma gamla julmelodier i hundra eller tusen ”olika” versioner. Och jag förstår också att allt fler låtskrivare inser hur svårt det är göra en ny jullåt som inte bara överlever den aktuella julen utan kan bli en julstandard för många jular framöver.

Så tänkte jag när mitt letande efter 2020 års julskivor började. De var få. Allt färre artister har inför årets jul satsat på att ge ut nya julalbum. Men när almanackan nådde in i december hade det ändå kommit några nya julalbum också i år.

Först ut var Dolly Parton med ”A Holly Dolly Christmas”, där hon blandar äldre och nya, egna jullåtar. Än en gång visar Dolly att hon när-, var- och hursomhelst kan få ihop en bra låt, oavsett genre. Favoritspår:

”Christmas On The Square” (bluegrass) och ”Circle Of Love” (julcountrygospel). Gäster: Willie Nelson, Miley och Billy Ray Cyrus, Dollys bror Randy Parton med flera.

Därefter kom det årliga lokala julalbumet, nämligen Nisse Landgrens ”Christmas With My Friends VII”. För sjunde året har Skillingetrombonisten och sångaren gjort ett julalbum med musikaliska vänner som Jessica Pilnäs, Ida Sand, Johan Norberg och Jonas Knutsson. Samma blandning också: jazz, soul och pop, nytt och eget, äldre och lite mer välkänt. Johan Norbergs ”This Christmas” och potpurrijullåten ”Just Another Christmas Song” är mina favoritspår.

Erikssons jultopp 2020

Sångerskan och pianisten Iiris Viljanens ”En finsk jul” har av några recensenter utnämnts till årets julalbum.  Ska vara delvis då, för albumet sjunger och spelar sig utanför juletiden. Som när ”Polska från Korsholm” pendlar från folkmusik till jazz. Fast här finns även nya, fina jul- och vintermelodier, till exempel instrumentalspåret ”Winter Is Coming” och ”Brevväxlingar” med coronaaktuell text. Den sistnämnda är helt sorgligt underbar!

Jamie Cullum, brittisk jazzpianist och sångare, slog igenom några år in på 2000-talet men de senaste åren har han inte hörts så mycket. Nära nog varje spår på hans nya julalbum, ”The Pianoman At Christmas”, börjar med bjällerklang. Fast han gör bra låtar, också när temat är jul, i en blandning av pop och jazz med tillägget brittiskt. Så många bra och personliga spår – ”It´s Christmas”, ”The Jolly Fat Man”, titelspåret ”The Pianoman At Christmas”,  ”So Many Santas”, ”Christmas Never Gets Old” med flera – att albumet kan bli en juljazzklassiker.

Ungefär här i letandet och lyssnandet upptäckte jag att det jag hade trott var ju fel. Inte så många nya julalbum i år – alltså minns de jular när det kunde komma tjugo-tjugofem nya album! – men desto fler enstaka jullåtar. Det verkar som om det klingande julfirandet börjat ske i mindre format, nu gäller singlar och maximalt en jul-ep.

En av de första, enstaka julinspelningar jag fastnade för var nytolkningen av Merle Haggards countryjullåt ”If We Make It Through December”, som LouLou Lamotte, skånsk medlem i sånggruppen The Mamas, förvandlar till smärtsam soul. Hela The Mamas har sjungit in ”A Christmas Night To Remember”.  

Bland övriga jullåtar från svenska artister finns ”Kungar av december” med Danny Saucedo och Niello, ”Advent” med Per-Ivar, ”The Joys Of Christmas” med Martin Schaub (från gruppen West of Eden), ”Vinterland” med Laleh och ”(Christmas Eve) After Midnight med den blåögde souljazzsångaren Björn Skifs.

Och förstås de i Skåne och Ystad lokalt inspelade ”Last Christmas Eve” med Samira Manners och ”Jolly Xmas” med Badpojken (featuring the one and only Frida Green).

Även internationellt har det sjungits in nya jullåtar, till exempel Molly Johnsons jazzbluesiga ”Christmas In Hopetown” och souljazzduetten ”Christmas Prayer” med Paloma Faith och Gregory Porter.   

Medan Phoebe Bridgers gjort en mer countryaktig tolkning av nämnda ”If We Make It Through December”. I samma genre (amerikansk sångpoesi/country kan dessa artister/låtar placeras: Jenn Grants ”Downtown Christmas Eve”, Robbie Bankes ”Snow Came Early” och Andrew Birds´ ”Christmas In April”, ännu en låt i årets sorgsna coronatradition.

Härmed är krönikan tillbaks vid inledningen. Andrew Birds har gjort ett helt album, ”Hark!”, där han sjunger – och visslar – nya och äldre jullåtar.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda