Deckarloggfredag: Läsvärda böcker i små upplagor

Hur många exemplar måste finnas av en bok för att den ska vara en bok? Svar: ett enda. Jo, det menar jag. Som jag sa en gång… Det var vid en kurs för författare med eget förlag, vi satt och fikade i en paus och pratade om vår utgivning. Jag sa att min affärsidé är att ge ut böcker som ingen köper. Lite skämtsamt men också på allvar.

Behövs ens en utgiven bok? Räcker kanske med ett bokmanus. I romanen ”The Abortion: An Historical Romance 1966” av amerikanen Richard Brautigan skildras ett speciellt bibliotek. När som helst (det finns en klocka att ringa på om biblioteket är stängt och bibliotekarien sover) kan vem som helst lämna in vilket manus som helst till en opublicerad bok.

Den tanken gillar jag. Skrivandet är det viktiga, inte upplagan eller att recenseras i rikstidningar, intervjuas på teve i Babel och framträda på bokmässan i Göteborg. Så klart kul att en bok ges ut och att den får läsare. Men hur stor måste upplagan vara? Hur många läsare krävs?

Poeter känner till det här med små upplagor. Poeten Sylvia Plath, född i USA men väl betraktad som brittisk,  utryckte det ungefär som den här krönikan inleddes. Måste en dikt ha många läsare? Nej, det räcker med en. Och kanske en till. Så lever dikten genom en generation och vidare till nästa.

Små upplagor gäller även för de mest världskända poeterna, till exempelamerikanskan Emily Dickinson. När hennes dikthäfte ”Faskikel 34. Ändlös rosmarin” nyligen skulle ges ut bedömde förlaget Anti i Malmö att maximalt 500 av Sveriges typ 10 miljoner invånare kunde vara intresserade.

Litteraturkrönikören. Foto: Birgitta Olsson

Dickinson brukade sammanställa sina handskrivna dikter genom att sy ihop dem med en tråd. Egenutgivning eller självpublicering kallas sånt, numera. Något som många författare ägnat sig åt.

Engelske poeten William Blake diktade, graverade och tryckte egenhändigt sina ”Songs of Innocence and Experience”, amerikanen Walt Whitman lät trycka upp första upplagan av diktsamlingen ”Leaves of Grass” och i Sverige gjorde Erik Lindegren likadant med sin diktsamling ”mannen utan väg”.

Det tog nio år för irländaren James Joyce att få ut novellsamlingen ”Dublinbor”. När boken äntligen publicerades måste han själv köpa 120 ex och honorar skulle utgå först efter 500 sålda böcker. Första året såldes 499 stycken (så inga pengar).

Nog med historik, nu till dagens Sverige.

Deckarförfattaren Tina N. Martin gladdes på Facebook åt att hon sålt 40 000 ex av ”Befriaren”, sin debutdeckare. Även Marianne Gunve gladde sig för att hennes romaner ”Clarys krig” och ”Ärans pris” sålt i 896 respektive 431 exemplar. I YA såg jag att Gaby Gummesson gett ut en debutroman, ”Med ingenting i bagaget”, om det fattiga Österlen i början av 1900-talet. Första upplagan – 100 exemplar – är slutsåld.    

Med råge 39 000 skiljer alltså. En hög upplaga är förstås bra för en yrkesförfattare men man bör nog ändå akta sig (minns Joyce) för att sätta ett tvärsäkert likhetstecken mellan försäljning och läsvärde.

Vid årets Litteraturrunda hade Marianne Gunve och ytterligare en lokal författare, YA-redaktören Ulf Mårtensson, romandebutant med ”En annan väg”, gemensamma bokdagar på Backagården i Löderup. Det passade bra, bägges romaner utspelar sig under andra världskriget. Vet inte hur mycket som sålts av Mårtenssons roman – med personer och miljöer från 30-talets Vanstad – men jag anar att det kan vara en bit kvar till 40 000 ex.

Den årliga skånska Litteraturrundan gillar jag – allra mest för att då och där kan man stifta bekantskap med författare och böcker som man annars kanske aldrig hade stött på. Själv deltog jag under årets runda i ett arrangemang på Klingavälsgården strax utanför Sövde. Och givetvis stannade jag kvar för att höra och se fler författare presentera sig själva och sina böcker.

Till exempel Birk Andersson som inte läste japanska, nog inte ens svenska utan sina högst egna, fyndiga och humoristiska, ibland kanske lite väl skämtsamma, haikudikter ur den nya boken ”Haiku åt folket”.

Paret Snezana och Per Andie Lindskog presenterade en serie fantasyromaner om det okända landet Thiramar, dess magiska kvinnor, trollkarlar och vanligt folk. Medan Sabine Schulz-Svensson skrivit en skönlitterär skröna och feelgood-roman, ”Skärgårdsdrömmar och familjehemligheter”, med utgångspunkt från sin  ”försvunne” farfar och nazismen under andra världskriget.

Platser: en ö i Blekinge skärgård och Malmö.  ”Nazism?” undrade någon i publiken. ”Feelgood?” Ja, svarade författaren.

Den författare på Klingavälsgården som jag blev allra mest intresserad av var Carin Hammarberg. ”I min systers skugga” heter hennes debutroman, visserligen skriven för barn och ungdomar men inte tänker jag låta det hindra mig från att läsa boken. Hon har gått ännu längre bakåt i historien, till 1700-talets mitt.

Carin Hammarberg arbetade några somrar på Christinehofs slott och fick då idén att skildra den unga, ja lilla och nästan helt okända grevinnan Ulrika Fredrika Piper – eller Ulla, som hon kallades. Ullas farmor var slottets mäktiga härskarinna, Christina Piper.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

En kommentar på “Deckarloggfredag: Läsvärda böcker i små upplagor

Add yours

  1. 🌺🌿Tack för intressant text om ”läsvärda … i små upplagor”, kul att läsa och att lära om dessa giganters små förpackningar !

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: