Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Poliser i gotländsk skräck

Maria Grund
Dödssynden
(Modernista)

Maria Grund – ännu en svensk deckardebutant – har skrivit en polisroman som hon fyllt till brädden.

Miljö: Gotland. Fast ön får vara anonym och jag förstår det, annars kunde författaren ha fått uppretade öbor på sig.

De utredande poliserna är två, bägge kvinnor och båda med privatliv där de förstås jagas av demoner. Senare tillkommer ännu en kvinnlig polis (dock utan demoner, så här långt).

Maria Grund dodssyndenEn ung kvinna har dränkt sig, en äldre kvinna hittas brutalt knivmördad och hennes make är försvunnen. Så börjar det men det är just bara början.

Händelserna hör givetvis ihop. Dessutom ingår sju barn i historien, några redan märkta av sina unga liv, mammor som inte klarar av att ta hand om barnen, fosterhem, katolska präster, religiösa spel med dödsmasker, sexuella övergrepp, exorcism, en konstnär – känd för sina skräckmålningar – som är död fast hon lever samt en pyroman och mordbrännare, den sistnämnde dock utanför huvudintrigen.

Överfullt? Jo, det tycker jag. Samtidigt som Maria Grund kan skriva och berätta, inte minst driva på en historia så att inga longörer uppstår.

Och det finns ju läsare som vill ha så här händelsefulla och fantasirika deckare. Till exempel alla ni som gillar Stefan Ahnhems våldsamt överdrivna polisthrillers, kan han vara en deckarförebild?

”Dödssynden” är säkert blott första titeln i en serie polis- och skräckromaner om och från detta anonymiserade Gotland.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Denise Mina gör något hon aldrig gjort förut

Denise Mina
Verkliga brott
Övers: Boel Unnerstad
(Modernista)

Denise Minas nya deckare/thriller ”Verkliga brott” är annorlunda.

Det vill säga skiljer sig helt från Minas genomslagstrilogi om och från stadsdelen Garnethill i Glasgow och hennes senare deckar/thriller/polisromanserier om och med huvudpersonerna Paddy Meehan respektive Alex Morrow.

”Verkliga brott” är knappast noir, i så fall en nyans av. Frågan är om berättelsen – eller berättelserna – ens är ”tartan” = så värst skotsk/a.

Jo, på ett sätt.

Denise Mina verkliga-brottRomanens huvudperson Anna McDonalds, som egentligen heter Sophie Bukaran, är en dubbelnatur och som två människor á la den skotske författaren Robert Louis Stevensons berättelse om Dr Jekyll och Mr Hyde.

Fast vem är vem av de två? Är det Sophie eller Anna som är Jekyll? Anna eller Sophie som är Hyde?

Egentligen vill jag inte alls avslöja något mer om ”Verkliga brott”. För romanen är som ”Tusen och en natt”. Berättelse efter berättelse, eller saga efter saga om man vill, uppstår ur romanen och ur varann.

Att upptäcka varje berättelse, följa med från dess födelse, är själva läsandet. Berättelserna, ja, själva berättandet, är romanen. Åtminstone ska jag vara försiktig…

Huvudpersonen Anna, tidigare alltså Sophie, är gift med den äldre advokaten Hamish. Hon lyssnar ofta och gärna på poddar om real eller true crime (därav den svenska boktiteln). Det är väl vad jag kan berätta. Och så att plötsligt en dag inträffar något som – än en gång – förändrar hennes liv.

Dels är det kriminalpodden som hon lyssnar på – om en olycka med en yacht där en man hon en gång kände fanns/finns med. Dels är det något som med en knackning på husets ytterdörr vänder hennes gifta privatliv upp och ned.

Nu – nog med avslöjanden.

Utifrån detta har Denise Mina skrivit en annorlunda deckare och thriller som är en uppvisning i att skriva, inte enbart skriva deckare och thrillers heller utan skönlitterära romaner i allmänhet.

Hur man kan berätta. Vilken fantasi en författare kan – och bör – ja, ska – ha. Och hur olika – så många – berättelser och olika – så olika – liv kan vävas ihop till något som blir en roman.

Mer Elizabeth George än Mina själv, kanske. Mer Ruth Rendell också, än Mina. Oavsett, Denise Mina har lyckats göra något hon aldrig gjort förut. Och hon gör det – hon lyckas – helt suveränt.

Bengt Eriksson

Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

1 RankinEgentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnethill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnethill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

2 MinaTrilogin om Garnethill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 2000-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

3 McVi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2015

Deckarloggbäst februari 2020

NMarianne Cedervall nar-sista-strofen-klingat-utMarianne Cedervall
När sista strofen klingat ut
(Lind & Co)
Det lackar mot jul i Mullvalds socken på Gotland. En släktforskare letar spår efter sin gammelmoster, missionären, Dagny. Hon försvann gåtfullt i början av 50-talet och nu vill någon att omständigheterna kring hennes försvinnande ska förbli en hemlighet. Marianne Cedervalls Anki och Tryggve kan givetvis inte låta bli att försöka hjälpa till. Efterforskningarna leder till förödande konsekvenser och historien trappas upp mot en dramatisk final. Boken är en klassisk cosy crime i bästa Agatha Christie-stil. (Ur Samuel Karlssons rec.)

SchirachFerdinand von Schirach
Straff
Övers: Rebecca Kjellberg
(Lindelöws förlag)
Ferdinand von Schirach avslutar sin novelltrilogi – efter ”Brott” och ”Skuld” – med samlingen ”Straff”. Genre: verklig spänning. Omöjligt att von Schirach kan känna till allt detta om de människor han skildrar, samtidigt måste de vara hämtade ur hans erfarenhet som advokat. Mellan raderna finns flera sensmoraler: rättssamhällets nyckfulla sätt att straffa eller inte straffa brottslingar och att det alltid finns anledningar till att brott begås. Mest gripande är novellen om kvinnan som suttit i fängelse för att ha dödat sitt barn. När hon släpps fri råkar hennes man ut för en ”olycka” och hon ställs inför rätta igen.

Karin Wahlberg de-drabbadeKarin Wahlberg
De drabbade
(W&W)
Kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har flyttat från Oskarshamn till Lund. Resultatet: ett nära möte med staden Lund genom Claes på cykel till polishuset och en ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika som arbetar på kirurgen i Lund. En chefstrateg mördas i ett sommarhus i Dalby. Det är deckargåtan, som trängs med skildringar av sjukvårdens arbetsförhållanden, behandling av cancerpatienter med mera. En polis- och sjukvårdsroman om vår kriminella sjukvård. ”De drabbade” är Sveriges befolkning.

Halliday ut-ur-skuggornaG.R. Halliday
Ut ur skuggorna
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)
Sextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll, går upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet. Den storväxta, något udda kriminalkommissarie Monica Kennedy får hand om fallet. Samtidigt bistår hon socialarbetaren Michael Bach i hans försök att hitta en försvunnen klient. Snart fångas jag av de udda persongalleriet och alla väl utarbetade villospår, flera gånger blir jag överraskad och lurad. En underton av brutalt våld bidrar till att ge historien en extra svärta och i det här fallet känns det motiverat. Författaren lyckas fånga mig i sitt strupgrepp så att jag mot slutet kippar efter andan. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist en-giftig-skandalKristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)

”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil. Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare. Fyndigt, pussligt och klurigt samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av de återkommande personerna Emma, Helena, Frida med flera. ”En giftig skandal” är Appelqvists bästa deckare hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår. Då och där upphör spänningen att sjuda. tyvärr men blott för ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)

Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Årets bästa översatta, redan nu?

G.R. Halliday
Ut ur skuggorna
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Motvilligt erkänner jag mig besegrad.

Egentligen tycker jag inte om böcker med galna mördare som torterar sina offer. Men när en deckarhistoria är så skickligt genomförd som ”Ut ur skuggorna” kan jag bara abdikera.

Det är så mycket som är bra med den här boken att jag hoppas att den kvalar in när Deckarakademin senare i höst ska utse årets bästa översatta kriminalroman.

Halliday ut-ur-skuggornaSextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll och efter att ha bytt några korta ord med sin pappa går han upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet, med en rad djupa jack över ryggen och överkroppen egendomligt framåtlutad – som i bön.

Den storväxta och något udda kriminalkommissarie Monica Kennedy får ta hand om fallet som utvecklar sig till en riktig mardröm. Samtidigt bistår hon socialarbetaren Michael Bach i hans desperata försök att hitta en försvunnen klient.

Boken utspelar sig i de skotska högländerna med utgångspunkt från Inverness. Det är ett landskap som fungerar som en perfekt kuliss för den här mörka historien. Och jag måste erkänna att jag har en förkärlek för det här området i Skottland.

Inledningsvis tycker jag att ”Ut ur skuggorna” känns lite tvekande. Men ganska snart fångas jag av de udda persongalleriet och alla väl utarbetade villospår. Flera gånger blir jag som läsare överraskad och lurad.

Det finns en underton av brutalt våld som bidrar till att ge historien en extra svärta och i det här fallet tycker jag det känns motiverat.

De båda huvudkaraktärerna Monica Kennedy och Michael Bach bär på tunga ryggsäckar som gör dem intressanta och mångfacetterade. De gör precis så korkade saker som krävs för att ställa dem inför till synes omöjliga hinder.

Författaren lyckas fånga mig i sitt strupgrepp och mot slutet kippar jag efter andan. Betyget måste bli 5 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, är regelbunden recensent på Deckarlogg. Han lyssnar på deckare oftare än han läser dem och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat.

 

Två ggr Edinburgh (kriminellt, geografiskt och mänskligt)

Både Ian Rankin och Alexander McCall Smith har nya romaner ute om John Rebus respektive Isabel Dalhousie, bägge bosatta i Edinburgh. Fast bor de i samma Edinburgh eller i var sitt?

Medan de nya böckerna står och väntar i hyllan på att bli lästa: en krönika som jag för några år sen skrev om Rankin och McCall Smith, Rebus och Dalhousie i dessa bägge städer med samma namn…

***

I Edinburgh har jag både varit och inte varit. Gatorna känner jag ganska väl och jag har några favoritställen – Cat’s delikatess på Bruntsfield Place och Oxford Bar på Young Street – där jag brukar äta och dricka.

Ofta hälsar jag på ett par bekanta: en man och en kvinna (nej, de är inte ihop), kriminalkommissarie respektive filosofisk tidskriftsredaktör och amatörsnoka.

Nämligen John Rebus och Isabel Dalhousie.

Min bekantskap med Edinburgh är förstås litterär och kriminell. Det är genom Ian Rankins och Alexander McCall Smiths kriminalromaner som jag lärt känna Edinburgh.

Har de mötts? Inte Rankin och McCall Smith (bägge författarna bor i Edinburgh och bör väl ha träffats i något litterärt sammanhang) utan huvudpersonerna Rebus och Dalhousie (eller John och Isabel, om man känner dem så väl).

edinburgh_castle_-_3

”Edinburgh Castle – 3” (med utsikt över stan nedanför) av Glenn J. Mason from Edinburgh, Scotland – Flickr (Licensierad under Creative Commons Attribution 2.0 via Wikimedia Commons.)

John är skild, 60 nånting och har nått pensionsåldern för poliser. Isabel är cirka 20 år yngre och nybliven, något äldre mor. Också till bakgrund och livsstil är de så olika att de knappast umgås.

John bor i en lägenhet som är hans ”slott”. Genast innanför dörren drar han upp ”vindbryggan” och stänger världen ute, sätter på en rockplatta.

Isabel bor i eget hus. Hon är förmögen, skänker pengar till sånt som Skotska operan, så den kan anlita en italiensk tenor.

John bor på Arden Street i stadsdelen Marchmont och Isabel i Merchiston, osäkert exakt var men nära Merchiston Crescent. Mitt emellan deras bostäder har Isabels brorsdotter Cat sin delikatessaffär.

Kan de ha stött på varann på gatan? Även om John väl inte slinker in hos Cat för några skivor parmesan och en Chianti. Lika lite som Isabel tar en pint på Oxford Bar, hans stamlokus.

De kan ha setts vid polishuset, för där i närheten ligger Saxe-Coburg Street, dit Isabel promenerar för att hälsa på sin unge vän Jamie, blivande fästman och pappa.

En sak har de gemensant: båda kör svenskt. Ian Rebus har en Saab och Isabel Dalhousie sin ”gröna svenska bil” (tror inte märket nämns men jag kan ha missat det.)

Annars lever de i varsitt Edinburgh.

I Ian Rankins romaner betonas det mörka arvet efter Dr Jekyll och Mr Hyde, som författaren Stevenson faktiskt baserade på en verklig person ur Edinburghs historia.

Alexander McCall Smith betonar Edinburghs karaktär av småstad.

Ryms bägge städerna också i verklighetens Edinburgh? Om jag var redaktör för en kultursida eller tidskrift så skulle jag be Rankin att skriva om McCall Smiths böcker och McCall Smith att skriva om Rankins.

PS. Alexander McCall Smiths historier om Isabel Dalhousie är nästan ännu bättre som ljudböcker. Mycket fina inläsningar av Rakel Mohlin!

PPS. När jag nu länkade till den här texten på facebook så skrev Martin Röshammar följande kommentar: ”Ian Rankin och Alexander McCall Smith är grannar, bor på samma gata!” Oj, häftigt. Dags för dubbelintervju, kanske?

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2009

Blodig januari i Glasgow

Alan Parks
Blodig januari
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Med debuten ”Blodig januari” skriver Alan Parks in sig som efterföljare till William McIlvanney (grundaren av Tartan noir-genren) och Denise Mina.

blodig-januariEn ung kvinna blir vid stadens busstation ihjälskjuten av en tonårspojke, som efteråt skjuter sig själv.

Så börjar Parks skildring av 70-talets Glasgow: de rika på toppen, de som gör som de vill, och de fattigaste på botten, som kunde ha levt på Charles Dickens tid.

Kommissarie Harry McCoy, som utreder morden, för så blir det förstås, är ruggsliten och lättretlig. Även McCoy lever nära samhällets botten.

På kantig noir-prosa, som Parks verkar ha hämtat rätt ur miljön, skildras kriminella gäng, bordeller, narkotika, våld och livet, som kan vara så olika.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

När Rebus blev sitt jag

Ian Rankin
Näbbar och klor
Övers: Nils Larsson
(Modernista)

I den inledande delen av John Rebus-serien, först nu på svenska, provade Ian Rankin sig fram.

Vilken sorts polisroman skulle han skriva? Hur skulle kommissarie Rebus formas som polis och människa?

rankin_nabbar_och_klor_omslag_inbMed ”Näbbar och klor” når Rankin upp till sin första höjdpunkt. En riktigt bra deckare: välskriven, genomtänkt story, utmejslade personer.

Miljön är inte Edinburgh utan London – dit Rebus kallas in som specialist på seriemördare, enligt Scotland Yard. Där bor också hans före detta hustru och deras tonårsdotter.

Jakten på Vargmannen – med vana att ta ett bett av sina offer – är både spännande och varierad. Rebus växer allt mer till sitt framtida jag.

Sidotema: engelsmännens rasistiska syn på skottar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)