Så att mitt hjärta svider

Fick precis Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Gänget” i postboxen. Ska strax läsas och lär väl återkomma om den…

Men i väntan på detta så tog jag fram min recension av hennes förra spänningsroman, som kom för ett par år sen. Om ni läser recensionen nedan så förstår ni att jag genast kastade mig över hennes nya…

*

Katarina Wennstam
Skymningsflickan
(Albert Bonniers)

”Skymningsflickan”, som titeln på Katarina Wennstams nya spänningsroman syftar på, heter Molly och är tonåring, bosatt med sin pappa i samma lägenhetshus som Charlotta Lugn, sjukskriven kommissarie.

På nätterna skriker Molly så det hörs i hela huset, hennes armar är fulla av ärr, när hon i skymningen ibland lämnar huset brukar Molly och Charlotta mötas.

Wennstam SkymningsflickanWennstam varvar så många personer och små bitar av händelser att det borde vara omöjligt att hänga med. Fast det gör man: varje person blir tydlig och klar; berättelsen växer till en sammanhängande och rent förskräcklig helhet.

Wennstam får mig som alltid att tro att hon gjort ett samhällsreportage, skildrat verkligheten som den är. Mitt hjärta svider, så urförbannad jag blir.

Det handlar om ungdomars liv, vuxnas förhållande till barn, ungdomars behandling av varann. Och som djävulens epicentrum: våldtäkt och hur rättssystemet behandlar våldtäktsoffer.

Observera att Wennstam inte har skrivit en hämndroman utan en väl avvägd kriminalberättelse, där förstörda liv och livsbejakande krav på hämnd vägs mot polisutredningar, svensk lag och domstolars beslut, som i en demokrati förstås måste bygga på bevis.

Så är två tredjedelar av ”Skymningsflickan”. Men när Charlotta Lugn återgår till sitt arbete som polis och advokaten Shirin Nouri, tidigare Sundin, återupptar våldtäktsfallet – då övergår verkligheten till fiktion.

”Skymningsflickan” blir som en vanlig polisroman och rättegångsthriller.

Det var snöpligt. Slutet är ju nästan lyckligt.

Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar, 2015)

Annonser

Svensk skräck genom historien

Mattias Fyhr
Svensk skräcklitteratur 1
Bårtäcken över jordens likrum
(Ellerströms)

Mattias Fyhr, verksam vid Jönköping University, skulle kunna beskrivas som en kombinerad litteraturvetare och skräcknörd.

Hans nya bok, ”Svensk skräcklitteratur 1”, är del ett av två i ett planerat standardverk om den svenska skräcklitteraturens historia. Boken kan i sin tur beskrivas som både en avhandling och ett fanzine.

Fyhr är en litteraturvetenskaplig rabulist.

Fyhr-skräck-1-omslagNär han ser att tidigare forskare nonchalerat svensk skräcklitteratur och slarvat med fakta, då ställer han till med räfst- och rättarting. Vilket Fyhr ofta tycker sig ha anledning att göra.

Han skriver, direkt i inledningen: ”Så sent som 2009 var den rådande synen, också bland litteraturvetare, att svensk skräcklitteratur föddes med John Ajvide Lindqvist.”

Och när en mycket intresserad men mindre kunnig läsare, alltså jag, ser hur noga Mattias Fyhr går igenom och redovisar, sätter sina rön mot andras, då kan jag förstå upprördheten. Han har åstadkommit ett litteraturvetenskapligt pionjärverk men också en stridsskrift för skräcklitteraturen.

Fyhr skriver inåt och utåt, kämpar mot universitetens traditionella litteraturforskning samtidigt som han utför den tredje uppgiften: kommunikation med allmänheten.

Han formulerar sig så enkelt att varje skräckläsare inte bara kan utan bör läsa boken. Fast ta tid på er, läs långsamt, här finns många okända fakta.

Som att hela författarskap hoppats över! Till exempel Constans Pontin (1819–1852), som skrev skräckpjäsen ”Agda” och här fått ett eget kapitel, eftersom han inte bara hamnat utanför litteraturhistorien utan, enligt Fyhr, är en av de främsta representanterna för svensk skräck.

Det började på medeltiden, då föddes den svenska skräcklitterära traditionen.

Mattias Fyhr går igenom ballader, pjäser och prosa, lyfter fram Olaus Magnus fornnordiska gengångare och visar att Urban Hiärnes teatertragedi ”Rosimunda” var ett skräckdrama. Även poeterna Kjellgren, Lenngren och Stagnelius ägnade sig åt skräck – i ballader, dikter och dramer.

Franska och engelska influenser omvandlades, en egen skräcktradition uppstod i Sverige. Så intressant och läslockande att jag strax måste höra med biblioteket om det går att få tag på de gamla svenska skräckklassikerna.

Och då har Mattias Fyhr, i första delen av sin svenska skräckhistorik, ändå inte hunnit längre än till 1850.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet 2017)

Historiker som detektiver

Det är ett banalt konstaterande, men en historiker har mycket gemensamt med en deckarförfattare. Åtminnstone i de fall då huvudpersonen gräver i papper, söker i arkiv, följer svårtydda spår, och börjar på ny kula när hen har kört fast. Där själva sökandet är historien sig och sanningspusslet läggs, bit för bit, tills bilden är hel.

I vissa lyckliga fall förenas de båda i en person och den personen är Henrik Berggren, historiker, journalist och författare som fick ett stort genomslag med sin hyllade Olof Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss” från 2010. I thrillern ”Det röda arvet” (Norstedts, 2014) heter detektiven Thomas Thorild – ett något svårburet öde – och är historiker till yrket.

det-roda-arvetI första kapitlet sitter Thorild på en altan i en mild vind och skådar ut över Biscayabukten. Det är egentligen slutet på historien, som Graham Greene skulle ha sagt – jag vågar t o m gissa att Greene har funnits med någonstans i Berggrens bakgrund. Få författare har som Greene använt sig av thrillerformen för betraktelser över politik och moral.

För Thorild är reflektionen på altanen i Spanien också en sammanfattning av tre månaders upptäcktsresa mot en förfärlig punkt i samtidshistorien: Spanska inbördeskriget (1936-1939) som slutade i katastrof för folkstyret då Francisco Franco och de konservativa och fascistiska grupperingarna segrade. Spanien förblev en diktatur fram till 1975 då Franco avled.

det-roda-arvet_pocketMånga internationella frivilliga, även svenskar, deltog i det socialistiska motståndet. Så också Berggrens undflyende, hemlighetsfulle och svårinringade protagonist Erik Johansson, som efter hemkomsten blev en framgångsrik kommunalpolitiker och entreprenör i Stockholm, och det är han som är föremål för Thorilds arkivariska intresse.

En dag i april kommer en vacker irländsk journalist, Moira Byrne, till Stadsarkivet i Stockholm. Hon är intresserad av Erik Johansson och särskilt hans relation till irländaren Seamus O’Hara. Till sin förvåning går Thorild med på att hjälpa henne leta rätt på försvunnen korrespondens. Trots att han har en snäv deadline. Trots att Erik Johanssonuppsatsen är en inkomst.

Spårhunden har vaknat, jakten på de okända delarna av Erik Johanssons liv tar sin början. Vad var det som hände i Spanien 1936? Varför är så många plötsligt så intresserade av att Thorild och Byrne ska sluta leta? Vad är det omvärlden inte på villkors vis ska få veta?

I ett slag är en irländsk journalist och en svensk historiker i vägen för mäktiga krafter som till varje pris vill förhindra att det uppenbart livsfarliga innehållet i breven kommer fram.

Berättelsen drivs framåt på två plan. Dels i det otäckt gungande och osäkra nuet, där våldsamma händelser och incidenter tycks uppstå utan inbördes sammanhang. Det andra planet är en berättelse som får sitt sammanhang av autentiska tidningsnotiser, nyheter och referat från fronten.

Att på det här sättet väva ihop ett historiskt skeende med fiktiva gestalters deltagande i förloppet har gjorts förut. Sällan har jag dock läst en roman som så välskrivet och elegant tillfört kunskap med en sådan känsla för thrillerns/deckarens jakt på någon slags sanning, på en förövare (eller fler), på ett sammanhang som gör historien begriplig, på en slutpunkt.

Fast på den punkten bedrar han oss, Henrik Berggren. I slutet ligger vägen öppen för en fortsättning. Hoppas den kommer.

*

De små dåEtt detektivarbete av ett annat och helt historiskt slag är historieprofessor Eva Österbergs senaste bok ”De små då / Perspektiv på barn i historien”, (Natur och Kultur, 2016). Här är det källmaterialet som talar genom – i brist på bättre ord – ett temperament och en vilja att förstå och tolka de fåtaliga utsagorna på ett så rättvist sätt som det är möjligt.

Föremålet för hennes studie är barnen, de små, i en historisk kontext, då. Och då handlar det framförallt om den svenska och nordiska medeltiden.

Vad säger materialet om barnens ställning? Älskades och skyddades de av sina föräldrar? Hur såg man på barnuppfostran och mognad under medeltiden? när blev pojkar myndiga? Hur såg man på flickor? Vad säger lagtexterna (de svenska landskapslagarna), sagorna, balladerna, Eriks och Karlskrönikorna och de rättliga protokollen om barnen?

Inte så mycket visar det sig, men tillräckligt för att man ändå ska kunna dra vissa slutsatser om kärlek, omvårdnad och beskydd av de minsta.

Eva Österberg handskas så varsamt med de olika historiska tystnaderna och fyller i tomrummen på ett fascinerande och spännande sätt, dessutom skriver hon på ett underbart lätt och genomskinligt språk. Hur kan man bara inte älska en sådan detektiv?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

3 ggr Maria Lang (1914-91). Tredje delen:

Mer om Lange än Lang, tyvärr

Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
(Ordalagets Bokförlag)

maria-lang-omslagMaria Lang föddes den 31 mars 1914. Lagom till 100-årsjubileet kommer boken ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Hon skrev sina memoarer – med titeln ”Vem är du Dagmar Lange eller Maria Lang?” (1985) – och det har getts ut en mindre handbok till Lang-deckarna – ”Mord var hennes liv” (2007) av Hans Sahlmén – men det här är den första biografin över Dagmar Lange, snarare än Maria Lang.

Alltså en lite missvisande titel. Det handlar mest om Dagmar Lange och mindre om Maria Lang. Hade inte Lange/Lang valt den mycket bättre titeln till memoarerna så kunde den ha passat bra för biografin.

Även på ett annat sätt har titeln blivit något missvisande. Maria Lang var den första svenska ”deckardrottningen” i betydelsen att böckerna blev storsäljare och hon själv en kändis. Dock ska vi inte glömma att det fanns kvinnliga deckarförfattare i Sverige också före Lang – med Kjerstin Göransson-Ljungman som det främsta exemplet.

puck-christer

Puck Buhre och Christer Wijk återser varann som medelålders på järnvägsstationen i Skoga sommaren 2014. Foto: Bengt Eriksson

Men jag verkar nog mer kritisk än jag faktiskt är. Biografin ger en bred och fördjupad bild av Dagmar Lange som person och människa, från barndom (ja, före födelsen) i Västerås och Nora till begravning i Nora kyrka. (Hon avled den 8 oktober 1991.) Vi får följa henne som litteraturstudent och doktor på en avhandling om Pontus Wikner, som lärare och sen rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

”En lysande pedagog och en mycket uppskattad och respekterad lärare”, enligt namngivna elever. En av dem, Chris Bergendorff, skulle senare göra omslag till flera Maria Lang-deckare. Också en egenartad lärare, som varken hade kursplan eller läroböcker.

Och alla elever uppskattade henne nog inte lika mycket. Som Lee Persson, en annan elev, berättade i en minnesskrift om skolan: ”Utvalda elever bjöds inför studenten hem till rektorsbostaden… (där) Lange själv tronade som en översteprästinna”.

Hon bör ha varit karismatisk (ett ord med skiftande betydelse). De vänner hon samlade omkring sig kunde användas på olika sätt. Till exempel läkarparet Bringel, som hittade på ”åtskilliga av mordmetoderna i böckerna”. När det blev dags för en vilopaus i deckarskrivandet i Nora så utbrast hon: ”Nu vill jag umgås!” Det verkar inte ha varit läge att tacka nej.

I boken refereras vad som hände när Bergendorff, som under 20 år hjälpt till med research och gjort omslag, inte kunde medverka vid en presskonferens. Lange/Lang deklarerade ”iskallt” att vänskapen = samarbetet var över.

maria-lang-2

Och här är minsann Maria Lang/Dagmar Lange tillbaks i egen person tillsammans med sin brorson Ove Hoffner i Nora/Skoga 2014. Foto: Bengt Eriksson

Deckardebuten skedde 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”. Därmed hade Dagmar Lange också blivit Maria Lang. Sammanlagt skulle hon skriva 43 vuxendeckare (inklusive en novellsamling). Cirka hälften utspelar sig i Skoga (fiktionens Nora) eller övriga Bergslagen och hälften i Stockholm.

”En stark erotisk kärlek utgör drivkraften till de mord som begås i Maria Langs första deckare”, står det i biografin. Samma drivkraft, hävdar jag, finns i samtliga Lang-deckare.

Intressant med förhållandet mellan verklighet och fiktion: autentiska miljöer, levande människor och livets största känslor; passion, erotik, sexualitet, kärlek. Lundgren/Wikner tar upp allt detta (Noras kontra Skogas gator och hus, vilka av Langes vänner som förekommer i Langs deckare, privatperson och deckarförfattare) men de går inte tillräckligt djupt, läser inte tillräckligt nära.

Doktoranden Lange upptäcker att Pontus Wikner, filosof och författare, var homosexuell och tvingas invänta en ny professor innan hon kan lägga fram sin avhandling. Deckarförfattaren Lang debuterar med ett homosexuellt mordtema. En ren tillfällighet?

Lena Lundgren och Lisbet Wikner (förresten släkt) finner inget belägg för att hon var homosexuell. De hittar inte ens en partner, vare sig manlig eller kvinnlig. Oavsett vilket, om hon levde i en garderob eller saknade all kärlek, så är ju det tragiskt. Kan det ha varit sina egna, egentliga känslor som hon gestaltade?

Jag menar att Maria Lang är en underskattad deckarförfattare med ett budskap. Hon skildrar människors kärlek och passion, sexualitet och förhållanden. Många av oss är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara. Så kan budskapet sammanfattas. Det är när omgivningen inte accepterar utan fördömer som följden kan bli ond, bråd död.

Rätt eller fel? Biografin ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” varken bekräftar eller dementerar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda 2014)

Svensk flyktingslum

Ingen recension utan bara ett kort boktips. Ingen deckare eller ens krimi heller, men det som skildras i romanen är nog så kriminellt.

larsmo-hollow*

Mina farföräldrar, Emma och Andreas, utvandrade = flydde till Amerika. De var ekonomiska båtflyktingar som möttes på Svenska kyrkan i St. Paul, Minnesota.

Vilket år? Vet inte exakt, men det måste ha varit kring 1900.

När jag läser Ola Larsmos nya roman så undrar jag förstås om de någonsin bodde, alltså tvingades bo, bland de usla trä- och plåtskjulen i den fattiga svenskslum i St. Paul som romanen skildrar och hämtat sin titel ifrån, ”Swede Hollow” (Bonniers).

Läs!

De öden som Larsmo skildrar i sin skönlitterära roman bygger på verklighets- och faktagrund och ger perspektiv både bakåt på svensk historia och framåt till dagens flyktingmottagning i Sverige och Europa.

Deckarlogg 2Eller borde, fan vet om folk längre är mottagliga för omtanke och medmänsklighet, solidaritet och litta kort sagt folkvett.

Bengt Eriksson