Ur deckarhyllan: fler italienska deckare

Vet inte hur det är men er men jag tycker det kan bli extra spännande när en deckare utspelar sig på en plats, ja, en verklig plats, där man aldrig varit förut. Varken livs levandes eller i litteraturen.

För varje land, stad och ort har sina särdrag och detta avspeglas i (kriminal)litteraturen.

Så därför: ytterligare ett par italienska deckare, lite äldre, som jag tidigare recenserat. Många missade att läsa dem, det vet jag, för så uppmärksammade blev de inte.

Men sånt går ju att reparera…

***

Det finns också likheter (nationella?) mellan ett par nya italienska deckare: ”De oskyldigas orden” (Norstedts; övers: Elisabeth Olin) av Michele Giuttari och ”På sannolika skäl” (Schibsted; övers: Ulla Trenter) av Gianrico Carofiglio.

De oskyldigas ordenDe skriver olika men ändå snarlika. Så de kanske skriver italienskt?

Bägge har en manlig huvudperson: kommissarie Michele Ferrara vid Florenspolisen (hos Giuttari) och advokat Guido Guerrieri i och kring staden Bari (hos Carofiglio). Där finns likheterna, tror jag, i de manliga personteckningarna.

Deras huvudpersoner har manlighetens hela skala: från grovt till intellektuellt, från hårt till mjukt (eller i omvändning ordning). Det är till exempel lika självklart för advokat Guerrieri att besöka en bokhandel som att slå några gatubusar på truten.

Ett autentisk skildring av den italienske mannen? En typisk italiensk kriminalkommissarie respektive advokat? Eller kanske åtminstone författarnas alter egon: deckarförfattaren Michele Giuttari har liksom sin romanhjälte varit kommissarie vid Florenspolisen och deckarförfattaren Gianrico Carofiglio är anti-maffiaåklagare i Bari. Det kan man hålla i minnet, även vad gäller kriminalintrigerna.

Som också är likartade och hemska. Och inte specifikt italienska utan allmängiltiga, tyvärr, eller varför inte henningmankellska? I bägge romanerna har två ungdomar, ja, barn, hittats döda: en ung, nerknarkad flicka, 13 kanske 14 år, i en skog utanför Scandicci i Florens, och en liten pojke, 9 år, på en av stränderna vid Bari.

Samma sorgsna budskap och tema: Hur kan något sådant hända?  Hur kan ett samhälle, det italienska såväl som det svenska, avhumaniseras på detta sätt.

På sannolika skälDe italienska deckarförfattarna Giuttari och Carofiglio  – liksom den svenska deckarförfattaren Henning Mankell – skildrar ett hemland på väg att gå förlorat. Kommissarie Ferrara och advokat Guerrerio – liksom kommissarie Kurt Wallander – engagerar sig så starkt att det görs vad som behövs, också om de måste gå emot överornade och kolleger och göra sig impopulära.

Det specifikt italienska är att maffian verkar vara ständigt närvarande i Italien, lite mindre i Bari (åtminstone i den här romanen) men desto mer i Florens. Intressant också att invandring med det åtföljande rasism skrivs in i böckerna som en naturlig del av det moderna Italien.

Michele Giuttari skriver rakt och sakligt. Hans polisroman ger sken av att vara dokumentär. Gianrico Carofiglio skriver mångordigt och jargongaktigt, särskilt när han i romanens första del presenterar sin huvudperson. Men så fort advokaten tar sig an försvaret av den misstänkte mördaren, en invandrad gatuförsäljare från Senegal, utvecklar sig romanen till en spännande domstolsdeckare.

Dessutom har bägge skrivit intressanta mansromaner. Tycker jag, som man. Vad tycker kvinnliga deckarläsare?

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Polisen i Florens

I ”The Marshall´s Own Case” utbrister Marskalk Guarnaccia: ”Nu har jag varit här i 17 år, men det räcker inte. Jag kommer aldrig att förstå mig på florentinarna.”

Han är italienare, men ändå en främling i Florens. Marskalk Guarnaccia kommer från sydligaste Italien, föddes på Sicilien. Förflyttningen norrut betraktade han som en deportation.

I mitten av 70-talet flyttade Magdalen Nabb från England till Florens. För att lära känna den nya staden började hon skriva polisromaner och skapade Marskalk Guarnaccia – en italiensk Maigret.

Foto av Florens: stevehdc / Steve  (enligt Wikipedia Commons).

Genom honom skildrar Nabb sitt eget möte med Florens. I bl a ”Death Of An Englishman”, ”Death In Autumn”, ”The Marshal At The Villa Torini” och ”The Monster Of Florence” utreder Guarnaccia brott längs stadens hela sociala stege: de inflytelserika men inte längre så pengarika i de stora palatsen, de fattiga i San Frediano-distriktets gamla, trånga gränder och transvestiterna vid Santa Croce-kyrkan.

Ingen kallar Guarnaccia vid förnamn, Salvatore. Utom hustrun Teresa, som säger Salva. Annars tituleras han Marskalk, lägsta officerstiteln. Guarnaccia tillhör polisens militära gren, carabinieri, och är chef för stationen i Palazzo Pitti.

Ja, ni läste rätt!

Bland Pittilipalatsets konstsamlingar (Tizian, Rubens, Caravaggio, Rafael, Goya) har Marskalk Guarnaccia inte bara kontor utan även tjänstelägenhet. Om kvällarna promenerar Salva och Teresa ”runt kvarteret”: över Ponte Vecchio (tillhåll för illegala gatuförsäljare från Västafrika och utesovande ungdomar), köper en glass, tittar på Palazzo Vecchios upplysta torn (en utsikt ”bättre än någon film”) och så nästa bro, Ponte alle Grazie, tillbaks igen.

Sådana små vardagliga observationer – noveller i romanerna eller manus till kortfilmer – är det allra bästa i Nabbs florentiska polisromaner. Som inledningen till ”The Marshall And The Mad Woman” (samtliga nämnda titlar och fler därtill har återutgivits i pocket av olika förlag)…

Florens i augusti: sommarvärme (asfalten brinner!) och folktomt (om man räknar bort turisterna). Affärerna och restaurangerna igenbommade (utom de som serverar ”turistmat till turistpriser”). Stadsborna har flytt till havet eller bergen.

Med undantag för Marskalk Guarnaccia, som måste jobba i turisttider. Han stånkar och pustar i värmen. Fru Guarnaccia tvingas gå genom halva stan för att hitta en slaktare. Hon går till San Frediano – där är alla hemma och allting öppet, ingen har råd att åka bort på semester.

Bengt Eriksson

Olika versioner publicerade i Expressen, Svenska Dagbladet och DAST 1989-2000