Nominera ”1795” till Augustpriset!

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Det här är en glädjens men också sorgens dag. Vi är många som längtat efter att få fortsätta läsningen av Niklas Natt och Dags berättelse om det sena sjuttonhundratalet och nu finns äntligen hans nya ”1795” ute i handeln. Det är en stor glädje men samtidigt är detta sista delen i hans trilogi; efter att ha avslutat sista sidan är det verkligen slut, vi får aldrig mer umgås med palten Mickel Cardell och alla de andra som befolkat denna värld och i detta finns också en sorg.

I skolans historieundervisning fick vi en helt annan bild av denna tid liksom i fiktionens värld från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” och framåt; här får vi en verkligare verklighet berättad på ett overkligt språk med en svärta som är en njutning att läsa. Han skulle säkert ha kunnat fortsätta serien med stora upplagor men trots allt är det ett klokt och modigt beslut att stanna vid en trilogi. När årets nomineringar till Augustpriset offentliggörs 19 oktober vill jag se ”1795” på den listan!

2017 kom debuten med ”1793” som var chockerande; det är otroligt sällan som man får läsa något genuint originellt, det mesta som kommer ut rullar i gamla hjulspår även om det ofta kan rulla väldigt bra. Här fick vi möta en författare som bokstavligt klev ner i skiten för att låta oss möta en i många fall brutal vardag för många människor i olika samhällsskikt i den tidens Stockholm, som gav nya insikter om den delen av den svenska historien och som gjorde det med ett alldeles eget och imponerande språk i kombination med en spänningsberättelse som förmår att fånga väldigt många människor.

Glädjechocken från debuten var naturligtvis omöjlig att upprepa när ”1794″ kom ut 2019 men den innehöll en hel del nya aspekter på denna tid och det jag kanske främst bär med mig från den är nya kunskaper, men också insikter, om Sveriges betydande roll i dåtidens brutala slavhandel. Det finns skillnader mellan kunskaper och insikter där de förra är viktiga men de senare ännu viktigare. Kunskaper kan till exempel handla om siffror och andra fakta om Förintelsen men det är först i berättelserna om detta helvete, biografiska och skönlitterära, som fakta förenas med känslor och utvecklas till insikter som kan skapa den kraft som kanske kan motverka upprepanden.

Niklas Natt och Dag är en mästare på att skapa denna typ av insikter och göra det på ett sätt som får stor spridning. Böckerna säljs i stora upplagor, har fått många priser och finns i trettiofem länder. Här på Kapprakt (varifrån den här texten har lånats) märker jag det stora folkliga intresset: texten om den förra boken, ”1794”, är sidans klart mest lästa.

I inledningen möter vi trilogins centrala skurk som från parnassen fallit ner i avgrunden, Tycho Ceton har knappt mat för dagen och gömmer sig från alla sina fiender, hans tidigare uppburna position i Eumeniderna, det depraverade ordenssällskapet för mäktiga män, är ett minne blott men han filar på en plan för att återta den glans han förlorat. Han ska ställa till med ett spektakel mer häpnadsväckande, mer hänförande och mer avgrundsdjupt vidrigt än något som dittills skådats i detta vidunderliga och vedervärdiga Stockholm.

Vi får naturligtvis träffa palten Mickel Cardell som lever i stor vånda; han känner sig medskyldig till att Anna Stina Knapps två små barn dött i en stor barnhemsbrand. Han söker henne överallt i staden men utan framgång han hittar inga som helst spår av henne. Och han är inte ensam i sitt sökande, hon jagas av många andra, hon är i stor fara.

Niklas Natt och Dag. Copyright/fotograf: Thron Ullberg

Vi får träffa Mickels goda vän Emil Winge som efter brodern Cecils dör tagit sig ur sitt supande och övertagit Cecils roll som en sorts konsult till poliskammaren; han hjälper till i lösningen av olika brott och är samtidigt på jakt efter Tycho Ceton, han vill sätta stopp för detta vidriga monster en gång för alla.

Vi får träffa många andra i ett myllrande Stockholm och tacknämligt nog bjuder oss författaren hjälp med ett inledande persongalleri. Vi befinner oss i tiden efter Gustav III:s död sedan han skjutits på operan våren 1792. Sverige leds av en förmyndarregering, den blivande kungen Gustav IV Adolf är ännu ej myndig, och i praktiken är Gustaf Adolf Reuterholm rikets regent 1792-96. Reuterholm är besatt av att utplåna kvarvarande gustavianer sedan en plan för att störta förmyndarregeringen avslöjats.

Kuppförsöket leddes av Gustaf Mauritz Armfelt; han dömdes till döden för detta 1974 men befanns sig då i säkerhet utomlands. Konspirationen avslöjades av spioner som kom över en brevkorrespondens, bland annat brev mellan Armfelt och Magdalena Rudenschöld. Denna verkliga historia har en central del i romanen, särskilt ett brev från Rudenschöld där ett antal lojala gustavianer ska ha namngivits.

I ”1795” finns alltså en hel del karaktärer från de tidigare delarna men också många nya. Särskilt förtjust blir jag över barnhusbarnet Elis som tvingats bli vuxen alldeles för tidigt och som utvecklats till inkarnationen av begreppet streetsmart för att kunna överleva i en väldigt hård värld. Hans stora dröm, det projekt som han ägnar all sin kreativitet åt, är att befria den som han tror är hans biologiska mamma.

Det finns några nya historiska aspekter som vävs in i den avslutande delen. Bland annat får vi möta herrnhutismen som uppstod i nuvarande Tyskland på 1720-talet och vid denna tid spritt sig, bland annat till Stockholm. Den kan ses som föregångare till den frikyrkorörelse som kommer att få ganska stor betydelse och möjligen kan jag tycka att den aspekten skulle ha kunnat användas mer i berättelsen.

Efter en inledande prolog är boken uppdelad i tre delar, delvis överlappande under våren och sommaren 1795 så att vi ibland får möta samma skeenden betraktade ur olika perspektiv. Därefter en fjärde del där det hela ska avslutas under hösten och vintern samma år. Slutligen en kort epilog från våren 1796 som skänker en del ljus i allt detta fascinerande mörker.

Strukturen fungerar mycket effektivt men på vägen mot slutet blir jag alltmer nervös; hur ska han kunna avsluta berättelsen på ett sätt som är värdigt detta mästerverk? Avslutningen består naturligtvis av flera olika delar, det är olika människor och skeenden som ska lämnas. Jag kan inte avslöja innehållet men en del överträffar faktiskt alla mina förväntningar, så snyggt! De andra delarna ligger kanske inte på samma nivå.

Det finns oändligt många pärlor som jag skulle vilja citera men det skulle bli väldigt långt. Måste ändå dela en dyster konklusion om livet och mänskligheten: ”Vi haltar vår väg genom tillvarons oreda med vad medel som står till förfogande. Omkring oss reser vi symboler och mättar dem med värde för att bringa ordning till förvirringen, allt enligt vårt godtycke. Vi göder dem till storhet, och villigt underkastar vi oss dem sedan.

Vi tycks som släkte födda till trälar, alla. De lögner vi nynnar oss till tröst blir bälg åt den härd där vi smider våra egna bojor.” Det är ett konststycke som förutom den språkliga kvaliteten ska beundras för sin intelligens, för det den säger, inte bara om  1795 utom om vår egen samtid.

Det finns en bidragande anledning till min stora förtjusning över denna trilogi; här finns element hämtade från min barndoms största favoriter. Jag verkligen älskade Alexandre Dumas och särskilt hans musketörer i 1600-talets Frankrike. Där fanns bland annat några försvunna ädelstenar som måste återfinnas liksom det i 1795 finns ett hemligt brev som jagas av många; både av hjältar och skurkar i bägge fallen. Hos Dumas förekommer det ibland dueller på liv och död liksom här, även om den elegans med fäktandet som kan finnas hos Dumas i 1795 naturligtvis förvandlats till en mycket mer kroppslig brutalitet.

Om möjligt älskade jag än mer Arthur Conan Doyle; läste allt och kommer ihåg att jag som väldigt ung lekande lätt fixade frågorna när Tiotusenkronorsfrågan på TV hade denna författare som ämne. Här återkommer Sherlock Holmes i form av Emil Winge som emellanåt excellerar i deduktiv briljans. Och här återkommer även den evige ärkeskurken James Moriarty hos Doyle, nu i form av Tycho Ceton som kanske saknar Moriartys briljanta intelligens men den ersätter han med överlägsen kreativitet när det gäller bestialiskt våld.

Det finns så mycket att imponeras av i denna serie men det som mer än något annat kommer att leva kvar hos mig är språket. För alla som skriver med handling förlagd till historisk tid är språket en utmaning. Ska man berätta med nutidens språkbruk eller ska dåtiden existera inte bara i handling utan även i språk? Det är ingen enkel fråga och alla svar är på olika sätt felaktiga. Om en dialog mellan människor som lever i 1790-talets Stockholm förs på dagens svenska blir det naturligtvis en lögn. Om den förs på 1790-talets svenska är det mycket få i dag som skulle kunna läsa den, möjligen med stor svårighet och utan behållning.

Niklas Natt och Dags lösning på detta omöjliga dilemma är att uppfinna ett alldeles eget språk, en svenska som aldrig funnits; ett språk som känns som 1790-tal, utan att vara det, en svenska som är njutbar att läsa idag med mängder av meningar som växer från en samling bokstäver till konstverk inför vilka man faktisk måste stanna upp en stund i beundran på samma sätt som man gör på en utställning med favoritkonstnärer.

Det är i högsta grad begripligt att det tagit tid för honom att skriva denna trilogi. Det som däremot är svårbegripligt är hur översättarna hanterar det, böckerna ges ju ut på ett antal olika språk och jag är så nyfiken på det att jag funderar på att läsa någon av böckerna på engelska.

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset i skönlitteratur i år och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken ibland vara en svacka men här tycker jag faktiskt att 1794 glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa den sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! Och för alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; det är en resa som ger minnen för livet.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Från svart till svartare och svartast

Willy Vlautin  

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Titeln ”Mörkret som faller” är ju nästan romantisk. Men Willy Vlautin skriver längst ifrån romantiskt.

Hans noir går från svart till svartare och svartast. Det är alltid natt, så kunde romanen ha hetat.

Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring.

Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget.  

En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp.

Och ”mörkret faller” för Lynette.

Romanen följer Lynette under en natt när hon försöker driva in de pengar hon tjänat men lånat ut. Hon griper också chansen att få in pengar på andra sätt.

Lite oklart om hon ändå ska försöka köpa huset eller dra iväg.

Här finns jäddraranamma ingen fattigromantik, inget snyft eller ens någon sorg utan Vlautin skriver och berättar rent faktiskt.

Just så här är det för trashankar som lever bortom den så kallade amerikanska drömmen. Hur skulle den ens kunna drömmas?

Så realistiskt att det blir dokumentärt. ”Mörkret som faller” är en fruktansvärd roman men ändå varm – ja, öm.

Mellan raderna sjuder en tillbakahållen, dold ilska.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar                                         

Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).