Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckare och annan krimi. Vad är det ena och vad är det andra?

KRIMI. Så har jag valt att kalla den här avdelningen på Opulens (där alltså texten tidigare varit pulicerad): inte Deckare och inte heller Krim, för den delen, utan Krimi. Vilket ju är det litterära ämne som jag skriver om och kritiserar, just Deckare och annan krimi. Behövs en förklaring? Jo, kanske det.

Efter att ha varit en förkortning av detektivroman utvidgades ordet och genren till att omfatta alla romaner med någon sorts detektiv – hen kan vara privat- eller amatördetektiver, polis eller advokat – och ibland har även olika sorters thrillers, såväl action som mer psykologiska, räknats som deckare.

Plus att där ska finnas någon sorts skurk som efterforskas och någon sorts gåta som ska avslöjas. Tempo: från småputtrigt spännande till full action.  

Alla sådana romaner och än fler hamnar numera under det litterära paraplyet Deckare. Och ändå är det ett lite för litet paraply. Det finns dessutom kriminal- eller krimiromaner som bara nästan men ändå inte riktigt är vad som går att kalla deckare, så att säga nästan-deckare.

Deckarloggs red.
Foto: Birgitta Olsson

Också de är kriminella och kan vara nog så spännande, även de handlar om brottsliga liv och eventuella straff (eventuellt uteblivet straff).

Dessa romaner kan beskrivas som krimi (så som allt ovannämnt, hela det kriminella deckarsläktträdet, benämns i Danmark). De skulle också kunna kallas krim (som i Norge och som även vissa recensenter i Sverige börjat göra). Men inte jag, eftersom jag tycker ordet krim dels är för lättviktigt – krimi är ju tung och viktig litteratur, för mig – och dels låter krim som en förkortning av typ Kriminalvårdsstyrelsen.

Så jag använder benämningen Krimi – om hela den kriminallitterära släkten och specifikt om de romaner som skriver sig utanför själva brottet eller tvärtom, utifrån och in i kriminaliteten. Romanerna kan alltså skrivas från två håll.

De skrivs av deckarförfattare som vill att deras deckare ska handla om mer än själva brottet, om människor och miljöer, samhälle och politik. De skrivs också av så kallat litterära författare vars romaner hamnar i kriminalitet och brottslighet, eftersom det kriminella kan användas som förstoringsglas för att fokusera både det mänskligt mänskliga och samhälleligt samhälleliga. Eller som en skalpell för att snitta upp och blotta samhällskroppen; olika människors olika livsvillkor och verkligheter.

Samtliga titlar i eller delar av Sjöwall Wahlöös roman(er) om ett brott.

Nog grundpratat och definierat, några exempel:

Varje titel i Sjöwall-Wahlöös polisromanserie (och även flera solotitlar av Per Wahlöö) blev krimi snarare än deckare. De var/är samhällsromaner minst lika mycket som polisromaner. Den övergripande och sammanhållande rubriken för deras polisserie lyder ju också: ”Roman om ett brott” (senast i pocket från Piratförlaget).

För att fortsätta framåt till den kriminallitterära nutiden har Christoffer Carlsson alltid skrivit deckare, thrillers och polisromaner med en tangenthand bortom gränsen till krimi. Som när han först i sin ungdomliga country noir, ”Oktober är den kallaste månaden” (Gilla Böcker), och senast i polis, noir- och bygderomanen ”Brinn mig en sol” (Albert Bonniers) återvänder till sina barndoms- och numera övergivningsbygder nordost om Halmstad.

”I dina händer” (W&W) av Malin Persson Giolito är en samhälls- och förortsroman om dagens Sverige, klasskillnader och våra barns – olika – uppväxter, blott förklädd till polisroman.

Också Christina Wahldéns australiensiska serie kan liknas vid kamouflerade polisromaner. Huvudämnet för den senaste titeln, ”Enbart kvinnor” (Forum), är Australiens ur-invånare, deras historia och traditioner samt livet idag.

Liksom den serie internationella polisromaner som Malin Thunberg Schunke skriver om organisationen Eurojust har som huvudsyfte att lyfta fram kriminalitet och samhällsfrågor i Europa (med omnejd). Till exempel handlar hennes nya roman ”Blind vrede” (Piratförlaget) om dagens populistiska partier och organisationer, vad de kan orsaka med sin ”blinda vrede”.

Detta var vägen från och ur deckaren till krimi. Den motsatta riktningen, från skönlitteratur till krimi och deckare, kan illustreras av några översatta romaner.

Som fransk-afrikanska författaren Marie NDiayes roman ”Min är hämnden” (Natur & Kultur; övers: Ragna Essén), som utspelar sig i Bordeaux och skildrar såväl samhällsklasser som rasism och kvinnosyn i dagens Frankrike. För att beskriva detta lånade NDiyae från kriminalgenren: huvudpersonen, en kvinnlig advokat, ombeds att försvara en kvinna som mördat sina tre barn.

Även Douglas Stuarts skotska uppväxtromaner, debuten ”Shuggie Bain” och nu ”Unge Mungo” (båda Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt), kan beskrivas som krimi. Själva uppväxten, livet, kärleken, religionerna och industristaden Glasgow är krimi(nella). Liksom Margaret Thatchers nyliberala politik var på det 80-tal då berättelserna utspelar sig.

Amerikanskan Joyce Carol Oates skriver alltid krimi. Som senast med sin tjocka roman (863 sidor) med den fenomenala titeln (lånat från poeten Walt Whitman) ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler). Genom att skildra en familj där maken och fadern, före detta politiker, nu affärsmän, misshandlas av polisen har Oates åstadkommit en roman om hela USA.

Samt Colson Whiteheads roman ”Harlem Shuffle” (Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt) som kan vara en deckare och helt säkert är en krimi. Afrikansk-amerikanen Whitehead ansluter till traditionen av egenartade afro-amerikanska deckare. Miljö och tid: Harlem kring 1960. En ung, svart möbelhandlare försöker överleva i en stad och tid där överlevnaden kräver att gränsen till kriminalitet passeras. För vad är inte kriminellt, då själva livet är det?  

Samt australiensiskan Charlotte McConaghys ”När vargarna kom” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) om människan och vargen. Nej, människan eller vargen. Vilket rovdjur är farligast, när en naturvårdare kommer till Skottland för att driva igenom ett vargprojekt – mot befolkningens vilja? Rädsla föder hat.

Samt mexikanskan Fernanda Melchors ”Paradais” (Tranan; övers: Hanna Nordenhök) där hon skildrar klassamhället med det realistiska, ja, brutala, ja, groteska, ja, vulgära språk som krävs för att förmedla verkligheten i dagens Mexiko. ”Paradais” spinner kring en gated community (gröna gräsmattor, lyxvillor, swimmingpölar) med detta namn. Inifrån och utifrån: ena huvudpersonen är grindvakten Polo; den andre heter Franco, rikemansson från Paradiset.

Samt också isländskan Thora Hjörleifsdottírs ”Magma” (Modernista; övers: Arvid Nordh): en dagboksliknande roman om en kvinna, drygt 20 år, i Reykjavík och hennes förhållande med en man som oavsett att han är vegetarian och citerar Derrida kan beskrivas med ordet svin. Hon anpassar sig, så desperat längtansfull efter närhet, gemenskap och… kalla det kärlek eller?

Och så vidare. Med mera och flera. Blott några exempel.

Men varför, kan väl någon undra, måste skönlitterära romaner fösas in i kategorin krimi eller deckare? Kan inte romanerna bara få vara och så läser hen läsare som vill? Visst, men det finns poänger med att påvisa och konstatera att allt ovannämnt och mer härtill faktiskt hör till samma kriminallitterära träd.

Just detta – att de hör ihop. Att den, enligt vissa, ”fulare” sidan av litteraturen hör ihop med den, enligt samma vissa, ”finare” sidan av litteraturen. Att ”fint” och ”fult” skrivs med varann – inte mot. De skrivs i symbios. Det sägs ju, alltför ofta, av de som ”aldrig läser deckare”, att deckare är sämre litteratur. Ja, deckare är – allmänt och generellt –  ”dåliga”.  

Vilket inte är sant. En förbannad lögn! Det tål att upprepas. Det tål att påvisas också att kriminaltråden inom skönlitteratur nog aldrig varit så lång och stark som idag. Den sträcker sig genom allt fler skönlitterära romaner som använder sig av kriminaliteten i samhället för att skildra liv, människor, samhälle och politik.

Det tål dessutom att påpekas att så kallade deckare aldrig varit så samhällsskildrande som idag. Politiska? Ja, kanske det, beroende på vad som menas med politik. Jag menar ju att det är politiskt redan – eller tyvärr fortfarande – att en deckare har en kvinnlig kriminalkommissarie. Är det förresten möjligt att skriva deckare utan att placera dem i verkligheten, en kriminalberättelse måste ju/väl ha en realistisk friktion för att bli trovärdig eller ens läsbar…

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i nättidskriften Opulens

Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Hon, han och hen i skånska Vellinge

Ickebinär polisroman
Linda Ståhl
Elden ska falna
(Norstedts)

Linda Ståhl debuterade med polisromanen ”Syndaren ska vakna”, uppmärksammad som en av fjolårets bästa debutdeckare och dessutom för att den introducerade en ickebinär polis i svensk kriminallitteratur.

De skånska kollegerna vid Vellingepolisen, dit Reub Thelander hade kommit som ny kriminalchef, undrade vad de skulle kalla honom/henne. ”Hen blir bra”, svarade Reub.

”Elden ska falna” är uppföljaren, den svåra andraboken i polisserien. Också här utspelar sig handlingen framför allt i Höllviken, den rikare strandnära delen av Vellinge kommun.

I fiktionen verkar avstånden både inom och utom kommunen ännu kortare än i verkligheten (polisutredandet hamnar dessutom i Malmö och Trelleborg). Lite svårt kan det vara att veta exakt var händelserna sker och poliserna befinner sig.  

Det händer mycket, såväl kriminellt som mänskligt. Kanske för mycket? Låt se…

Det börjar med att en polis misshandlas på en pub och fortsätter med en brand i församlingshemmet och närliggande flyktingboenden. Både kvinnor och ett barn råkar illa ut, på värsta sätt.

Här finns ett MC-gäng och det frodas diverse fobier och hat – mot flyktingar, kvinnor och en sån där som Reub. (Vad är hen: kvinna, man eller både och?)

Samt polisernas mänskliga vardagsproblem: kärlek, sexualitet och ny partner, mamma, pappa, barn och frågan: Vem är egentligen far till barnet?

Ett homosexuellt par skyndar förbi som om ingenting. Mycket att sortera rätt i huvet för deckarläsaren. Också mycket att hantera för deckarförfattaren.

Till detta kommer svårigheten, för lätt är det inte, att använda benämningen ”hen”.

Missförstå mig inte, det är bra att hen används lika naturligt som hon och han. Men det kan ändå bli alltför ofta, som en onödigt poängterad… ja, just poäng.

När ”henom” och ”hen” dyker upp i och en samma mening, då får jag erkänna att jag reagerade.

Det sammanlagda resultatet då, efter avslutningens action och upplösning? Hur blev det? Sådär, tycker jag nog.

Ofta kändes det som att ”Elden ska falna” består av två parallella delar och berättelser: å ena sidan det polisiära och kriminella, å den andra det vardagliga och privata. De möts inte, i alla fall inte tillräckligt ofta och ihopsytt. 

Det är lite synd.

Men det kan vara jag, som är för ogin.  Alldeles för sträng och krävande. Fast när något är så lovande och nästan bra, då önskar man, alltså jag, att det kunde vara riktigt bra.

”Elden har falnat” är en okej, rätt så spännande polisroman och i romanens mer allmänna del tar Linda Ståhl upp och behandlar mycket som är värt att uppmärksamma och tål att funderas på. Ja, rannsaka sig själv med, som läsare.

Förresten, efter att den polisiära utredningen är klar och brottslingen inlåst finns också hela tre extra kapitel om polisernas privatliv med  likaså tre oväntade – och glädjande – twistar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Tre deckartips

Deckartips 1: En prestation att skriva så många polisromaner – ”Onda drömmar” (Norstedts) har nr 23 – med samma kvinnliga polis: nämligen Maria Wern, sen länge stationerad på Gotland. Lite skiftande kvalitet i serien men nu är Anna Jansson i god form igen, balanserar det polisiära mot det samhälleliga och mänskliga. Två aktuella ämnen: skolan och HBTQ. Fast det börjar med att en tvåårig pojke försvinner i vinterkylan och snöstormen.

Tips 2: Ett tag verkade det som om Gotland skulle bli en återkommande svensk deckarmiljö – men ön övergavs snart igen. Ramona Ivener har nu placerat en serie polisromaner på Gotland. ”Frostänglar” (Nona) är andra titeln med kommissarie David Ritter. Vinter, också här, med snö och kyla när ett barn och sen ännu ett barn försvinner. Detta tema – att barn råkar illa ut – som blivit allt vanligare i svenska deckarintriger.    

Tips 3: Är en finländsk deckarvåg på gång i Sverige? Fler finlandssvenska deckare kommer hit och finska har börjat översättas. Senast ”Lasten” (Bokfabriken; övers: Bo Samuelsson) av författarparet A.M. (som i Aki och Milla) Ollikainen. Vågar man tala om olika deckarkaraktärer för olika länder – som att finnar skriver kargt, lite kantigt och taggigt? Så är också Ollikainens polisroman med kommissarie Paula Pihjala. En blå container står plötsligt vid ett flott sommarhus i Helsingfors. 

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Brännström överträffar förväntningarna

Johan Brännström
Ingen ska skonas
(Ordfront)

Whoa!

Med ”Ingen ska skonas” etablerar sig författaren Johan Brännström på allvar som en av vårt lands mest intressanta deckarknåpare.

Debuten med ”Feber” var väldigt imponerande men det är ganska många som lyckas knåpa ihop en habil deckarstory. Det är när succén är ett faktum som pressen och förväntningarna ökar.

Med del två ”Röd signal” lyckades författaren leva upp till förväntningarna. Med del tre ”Igen ska skonas” lyckas han överträffa dem.

Vi får åter igen stifta bekantskap med Mikaela som slutat sitt jobb som journalist och börjat som civilutredare på polisens underrättelseavdelning.

Men hon får ingen mjukstart på sin nya arbetsplats. Ett av de värsta massmorden i Sveriges historia uppdagas i den på ytan lugna förorten Solberga. Mikaela kastas rakt in i elden.

Samtidigt kämpar hennes dotter Vanja med en våldsam konflikt som drabbat hennes bästa vän. Hon slits mellan olika lojaliteter och på tonåringars vis försöker hon fixa allt själv. Men det går inget vidare.

I polisens jakt på massmördaren uppdagas ett spår som sätter utredningsgruppen i ett svårt dilemma.

Jag kan inte avslöja för mycket men här grillas alla karaktärer och tvingas avslöja sina svagheter och styrkor. Det är trovärdigt, mänskligt och olidligt spännande.

Författaren lyckas använda deckarens verktyg för att skapa en spännande samtidsskildring utan pekpinnar. Polisarbetet skildras trovärdigt och relationen mellan Mikaela och tonårsdottern Vanja känns smärtsamt nära verkligheten.

Det märks att författaren har en bakgrund som journalist. Här slarvas inte med researchen. Jag gillar också att fallet har en historisk koppling som jag får lära mig något av.

I lööööve it. Full pott på poängskalan.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu är på gång. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Hellbergs sociala patos dunkar genom böckerna

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

hellberg-1

Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

hellberg-31

Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

hellberg-2

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

 – Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version

Hybridextremism i Sverige och Europa

Malin Thunberg Schunke
Blind vrede
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunke skriver europeiska (och internationella) polisromaner. Eller om romanerna ska kallas  jurist- och/eller åklagardeckare.

Hon skriver samtidigt samhällsromaner – ja, politiska böcker. Om man med det menar att hon med politiska ögon fokuserar och skärskådar vad som sker i samhället. Vad som politiskt riskerar att vara på gång i samhället.

Hon gör detta samtidigt; i ett. Thunberg Schunke har en sälläst förmåga att inte stanna upp handlingen (jo, lite lite mot slutet, då) och förklara det som behöver förklaras, analysera det som behöver analyseras. Utan hon skriver, just, i ett.

Det samhälleliga – ja, politiska – skrivs in i handlingen, i deckarberättandet.  Det förklaras och analyseras av och i det som händer i romanen. Skickligt, minst sagt, att lyckas med det.

Egentligen vill jag inte avslöja för mycket om hennes nya, fjärde polis/jurist/åklagarroman om Eurojust i Europa och den svenska åklagaren Esther Edh (samt Fabia Moretti, italiensk åklagare) med flera. Och för mycket känns den här gången som att alls avslöja något av innehåll och handling.

Men jag ska nämna det nyckelord som jag använde redan i rubriken: Hybridextremism (det nämns också i boken och är utgångspunkt för intrigen). Hybridterrorism kan ordet/begreppet byggas ut med och leda till.

De svenska demonstrationerna mot coronavaccin var ett exempel, ur verkligheten alltså. Malin Thunberg Schunke skriver rätt ur verkligheten. Hon skriver verklighetsdeckare. Men nu är jag redan på gång med att avslöja mer än jag tänkte.

”Blind vrede” handlar exakt om detta: när vreden blir blind. Vad händer då? När samhällsutvecklingen går på ett håll och politikerna handlar eller inte handlar på sätt som gör människor så vreda att de blir blinda?

Samma lite märkliga symbol har börjat återfinnas vid demonstrationer och terroristdåd på olika platser i Europa, vid olika sorters demonstrationer och terroristdåd, arrangerade och orsakade av olika organisationer, egentligen motsatta organisationer, från höger till vänster, från vänster till höger, vadsom.

Nej, nu hamnade jag där igen. För mycket.

Efterforskningarna leder till södra Sverige, till Skåne.

Samtidigt handlar romanen om moral, våra samveten, vårt samhällsengagemang. På flera plan, inom  olika – motsatta – delar av samhället, bland medborgare som makthavare, nere och uppe, uppe och nere.

Hur långt sträcker detta sig? Hur långt ska vi tillåta det att sträcka sig? Oss att sträcka oss…

Bengt Eriksson      

Influencermorden

Mons Kallentoft
Grissly
(Forum)

Är inte riktigt säker men tror att nya ”Grissly” är Mons Kallentofts tjugonionde utgivna bok och om det stämmer blir det trettioboksjubileum i höst när han med ”Kärlekens algoritm” startar den nya serien ”Underdogs” om ett mörkt Stockholm i en snar framtid.

”Grissly” är i alla fall den åttonde boken med stockholmspolisen Zack Herry i huvudrollen.

 Serien är löst baserad på myterna om Herkules tolv stordåd, men inte i ordning. Denna den åttonde boken inspireras av det fjärde stordådet där uppdraget var att fånga ett fruktansvärt vildsvin som huserade på berget Erymantes i norra Arkadien och föra det till Mykene.

Här illustrerar svinet instagramkontot Grissly som är tydligt med att en del svin på nätet är influencers som inte förtjänar att leva, ett konto vars snuffilmer snart kommer att följas av många tusen människor.

Författaren tar i rejält mot den narcissistiska pandemin på nätet som kanske främst representeras av just influencers. Människor med stort inflytande har alltid funnits men dagens influerare på nätet är ändå en ny och märklig företeelse vilket också är det aktuella temat i denna underhållande spänningsroman.

Redan i prologen får vi möta en anonym person som håller på att lägga upp instagramkontot Grissly med vildsvinet som profilbild och där det i profiltexten bland annat står: ”Does it take a swine to kill one?”

En tidig måndagsmorgon i februari besöker Zack Henry Stockholms sjukhem för att sitta en stund vid Douglas Justes sjuksäng. Hans tidigare chef som visade sig vara hans biologiska far, något som han fått reda på rätt nyligen.

Douglas har ett eget rum, det har Zacks mäktiga och förmögna mamma Olympia sett till. Zacks udda familjeförhållanden är en del av seriens långa berättelse.

Zack är gift med Hebe, som visat sig vara hans syster och de har älskade sonen Xavier tillsammans. I en tidigare bok kidnappades sonen av storskurken Peter som visade sig vara Zacks bror. Ytterligare en person i den långa historien är Ester, en grannflicka till Zack, nästan en bonusdotter som vuxit upp, studerar nu i Cambridge, och har även byggt upp ett instagramkonto som nu har så många följare, nästan 200 000, att det också börjar ge henne rätt bra intäkter.

Familjehistorierna kommer in i handlingen då och då men inte för mycket, de tar inte över berättelsen i just denna bok.

Uteliggaren Börje Landin fryser denna kalla februarimorgon. Han öppnar en sopcontainer utanför Karolinska där han tidigare hittat användbara saker, men nu hittar han en knivskuren död kropp i exklusiva kläder och med en ännu mer exklusiv klocka. Zack får samtalet just när han lämnar sjukhemmet och åker direkt mot Karolinska.

Den döda unga mannen visar sig vara Rico Binell, en av landets största influencers och det hela blir ett fall för Särskilda enheten som Zack nu leder. Där finns även Deniz Akin, Kala Sakuni, Rudolf Gräns och Sirpa Hemälainen, en stark samling av särpräglade och mycket olika karaktärer.

Mons Kallentoft. Foto: Pär Olsson

Den skickliga berättartekniken ger dem också egna utrymmen, egna röster i egna kapitel, som både ägnas åt deras perspektiv på pågående utredning och vad som händer i deras privata liv.

Vi kommer in i en värld med en hel del kändisar från olika sektorer i samhället som alla lockas av den glamour som de sociala mediernas influerare ständigt målar upp. En fasad med en mörkare baksida som innehåller missbruk och mycket annat elände.

Ytterligare en känd influencer dör, mördas i direktsändning på nätet, och tempot i utredningen drivs upp, vilket ackompanjeras med ett mer intensivt språk på vägen mot upplösningen. Det är välskrivet och spännande med ett starkt driv i berättandet. Underhållning på hög nivå.

Invändningar? Inte många. När jag skrev om Erik Axl Sunds trilogiavslutande ”Otid” för någon vecka sedan tyckte jag att författarna möjligen krånglade till det för mycket och möjligen gäller motsatsen i någon mån för Grissly.

Jag har absolut inte läst allt som Mons Kallentoft skrivit, men mina favoriter av det jag läst är helt klart duon ”Se mig falla” och ”Hör mig viska” där författaren excellerar i ett febrigt språk när han berättar om en pappas desperata jakt efter sin försvunna tonårsdotter i ett mörkt Palma.

Men ”Grissly” gav mig också helt klart underhållande timmar kring ett väl valt tema.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Tar det någonsin slut? Hjälper någonting någonsin?

Benny Haag & Lennart Karlsson
Stockholm nu
Det som inte syns
(Ordfront)

Lennart Karlsson är narkotikapolis. Benny Haag är skådespelare och författare. Bägge romandebuterar med sin gemensamma polis- och samhällsroman ”Det som inte syns”.

Det ska bli en deckarserie med den övergripande rubriken ”Stockholm nu”. Vilket är exakt vad det handlar om redan i första boken. Huvudstaden Stockholm som den har blivit, som den är. Just nu idag.

Som jag utbrustit förut: Det här med prologer i svenska deckare begriper jag mig inte på. ”De som inte syns” börjar med två prologer eller ingen, av vilka den ena kallas prolog och  den andra inte.

Bägge är lika hemska.

I prologen är en statsrådsbil på väg till ett rum i ett hotell där det finnas en ung, mycket ung pojke.

I den andra ”prologen”, som rubriceras Kapitel 1 utspelar sig 2012 i Afghanistan, dansar en ung pojke, nog ännu yngre, för männen. Snart ska han göra mer än så, göra det dar, med en av männen.

Rakt på beskrivet. Det är för jävligt. Vidrigt. Lätt att förstå att narkotikapolisen Karlsson måste skriva av sig, informera om detta, sin vardag, vad som händer i Stockholm nu.  

Sortera i huvet. Tankarna och känslorna. Jobbet och privatlivet. Hela livet.

Det finns så många sorters deckare. Så många sorters läsare som läser deckare av olika anledningar. Underhållningsdeckare (även om jag har svårt att tänka mig mord som underhållning) och deckare som vill något annat och mer.

Informera om verkligheten. Beskriva samhället och samtiden. De är deckare som samhällsromaner; samhällsromaner som deckare.

Wollter och Bergström, likaså knarkpoliser i Stockholm, är huvudpersoner i samhälls- och polisromanen alternativt polis- och samhällsromanen ”Det som inte syns” tillsammans med Dorte Jacobsen, åklagare.

De är tänkande poliser, förbannade poliser, poliser med känslor inför allt som de upplever i arbetet. De griper först en langare, som visar sig ha en lista över alla han sålt till. En lista med samhällets toppar, högt uppsatta personer, också inom polisen.

De griper därefter en ung pojke från Afghanistan, hazar som så många av de unga pojkar som nu är i Sverige, de griper honom för… ja, vadå?

Hos den nämnda langaren finns en nedgången ung kvinna som får Wollter att känna ännu mer, likadant som han nu sitter med dottern i köket hos langaren har han suttit med hennes mamma när hon var i samma ålder.

Tar det någonsin slut? Hjälper det arbete som polisen utför, på något sätt? Eller fortsätter det bara, går på och på, och så läggs nya jävligheter till hela tiden? Hjälper någonting någonsin? Mina funderingar när jag läste.

Wollter syftar på Sven, filmpolisen. Wollter, den riktiga polisen i polisromanen, kallas så efter filmpolisen. Hela romanen, dess upplägg, händelser och innehåll, blickar bakåt på både Sjöwall-Wahlöö och G.W. Persson.

Någonting mitt emellan, en ny Sjöwall-Wahlöö i Stockholm nu fast inifrån. Författad av poliserna själva. Haags och Karlssons deckardebut är obehagligt stark, realismen är realistiskt, den fiktiva verkligheten verkligt verklig.

Men det är mycket som ska med för att en roman ska bli mer än en rapport. Jobbet och hemma. Bakgrunder, förklaringar och beskrivningar. Miljöerna. Allt detta ska helst flätas in så att handlingen aldrig stannar upp. Svårt att åstadkomma, särskilt i en debut.

Haag & Karlsson lyckas åkej. Nej, det var snålt. De lyckas mer än åkej. Men inte riktigt, riktigt. Ändå. Den här första gången. För att vara en första gång är det imponerande bra – men allt som måste vara kan säkert mixas ihop ännu bättre till nästa titel.  

Bengt Eriksson