Vem är rovdjuret?

Charlotte McConaghy

När vargarna kom

Övers: Carina Jansson

Uppl: Gunilla Leining

(Lavender Lit)

Vissa böcker stannar kvar länge efter att man läst eller lyssnat på dem. En av de starkaste böckerna som jag fick ta del av förra året var ”Den sista migrationen”. Den lyser som en fyrbåk i floden av böcker som passerade genom mina lurar.

Nu när författaren Charlotte McConaghys nya bok ”När vargarna kom” översatts till svenska kunde jag inte tänka mig att den skulle nå upp till samma nivå. Så fel jag hade. Vilken idiot jag var.

Om du bara ska lyssna på en bok i år måste det bli ”När vargarna kom”. Författaren har överträffat sig själv. Frågan som ställs på sin spets är vem som är det farligaste rovdjuret. Människan eller vargen.

Vi får följa naturvårdaren Inti som flyttar till de skotska högländerna för att genomdriva ett projekt där man återinför vargar i landskapet. Här finns de klassiska konflikterna mellan vargförespråkare och bönder och jägare.

Rädslan och hatet gror under ytan. Det blir inte enklare när Inti är en stridbar och färgstark karaktär som står upp för sina vargar.

Samtidigt får vi följa en mörkare historia. Något har hänt med Intis syster Aggie. Hon förföljs av minnen av en våldsam man. Handling och relationer vävs fram på ett mästerligt sätt. Det här är en ecothriller av bästa klass. Jag sitter som på nålar ända till den dramatiska och överraskande upplösningen.

Författaren gör det inte enkelt för sig. Här finns inga enkla svar eller billiga lösningar. Onda och goda byter sida med varandra. Och allt är väldigt mänskligt. När jag lyssnar på boken förs jag bort på ett hav av stormande känslor. Jag vill skrika, gråta, skratta.

Stor litteratur är som en spegel som säger något om oss själva och vår samtid. Författarens spegel är välputsat och avslöjande. Inför naturens storhet är vi alla små och nakna.

Jag kan inte tvinga dig att läsa eller lyssna på boken. Men om du inte gör det får du helt enkelt skylla dig själv. Du går miste om upplevelser och insikter som gör världen till en intressantare plats.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är den hittills senaste. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under

Thore Soneson

Sund

(BoD)

——–

Thore Soneson

Nilo

(Thore Soneson Media)

Thore Soneson förvånar mig med att vara romanförfattare. (För genomskinlighetens skull: Vi möttes och blev vänner i slutet av 70-talet på frilansbyrån Grupp Fem i Lund, skrev bägge till Musikens Makt, gjorde musikreportage i Västafrika (han som fotograf, jag som journalist) och slog sen ner de två första grundstenarna till rocktidningen Schlager.)

”Sund” och ”Nilo” är, har jag förstått, två äldre romanmanus som Thore plockat upp ur datorn och nu gett ut. Den senare han har själv benämnt ”spänningsroman” men också den förstnämnde skulle kunna beskrivas som en krimi, närmast en psykologisk (mans)thriller.

Bägge skrevs i det förändrade samhällsklimat som de skildrar: från 70- över 80- och in i 90-talet. Då vänster blev höger eller ingenting. Då politik ersattes av business och cynism. Kollektiv av individuell egoism.

Thore har fångat tiden så känsligt exakt; lite på avstånd, vara med men ändå inte. Eller balansgången att vilja men inte vilja vara med. Ungefär likadant som han skrev som journalist på Schlager: beskrivande, speglande.  

Det blir tidsporträtt som på ett fotografi eller en målning. Ett slags hinna mellan betraktaren och det skapade; det finns där, det fanns där. Se! Som om författaren Soneson själv tar ett steg tillbaka och tittar: Jag var med där. Eller: Var jag med där?

Jag får känslan, rätt eller fel, att den första romanen skulle kunna utspela sig i Lund medan den andra utgår från Stockholm. Bägge böckerna har titlar efter sina, mer eller mindre, huvudpersoner. Tom Sund är fotograf i den första romanen. Nilo, egentligen Nils-Åke Ahlsell, kommer att dö i den andra.

”Sund” är ett mansporträtt, mänskligt men inte helt sympatiskt. Också en skildring av fotografi som i konst kontra livet. Den eviga frågan: Vad är viktigast, konsten eller livet. En fullt trovärdig och skickligt utförd skildring. Nog träffade man Sund på 80-talet, om han så var fotograf eller journalist, författare, målande konstnär… I vissa fall kunde han vara kvinna.

Också samtliga i romanen ”Nilo” tror jag att jag träffat; inte personligen, just dessa, men deras alter egon. Dessa egon. Det här är istället en berättelse om livet som konst eller förkonstlat eller konst som business. Som icke-betydande med ekonomiskt värde. I centrum finns en målande konstnär och hans konstförsäljare, en nasare på ett mer glamoröst tidsplan. Romanen sprakar av miljö: musik, konst, journalistik och konstlat liv.

Ett porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under. Uppbyggt som en spänningsroman – kriminalitet, poliser, framför allt en journalist, en road novel genom  overkligheten – men inte riktigt utbyggt som en spänningsroman.  

Nu fastnar ”Milo” som just ett tidsporträtt och det räcker mer än väl. Bägge är snabba berättelser, då menar jag inte att berättandet går extra fort utan att romanerna är som snapshots ur verkligheten. Innehåller går i ett med Thore Sonesons sätt att skriva också. Resultatet gånger 2 är, ber om ursäkt, förvånansvärt välskrivet och bra.

Romanerna borde förstås ha getts ut när de skrevs. Skickade han in dem till något förlag, då? Nu i efterhand har han gett ut dem själv. Vilket tyvärr resulterat i smärre korrfel i den andra boken, några gånger stördes jag lite. Det är synd. Fast strunt nu i det, bägge romanerna är klart läsvärda med ”Sund” som min favorit.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst / december 2021

Bör väl också göra en summering av fjolårets sista månad innan det är dags för Deckarlogg att komma igång på allvar med 2022. Följande var alltså Deckarloggbäst under december 2021.

***

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i husen

(Lind & Co)

Mer mys- än rysdeckarduon Rutbäck Eriksson och Boström stod för något av det bästa under december med sin jul- och ljudkalender (fast den kan ju också e-läsas). Miljö: Arvidsträsk, en by mindre än en småby, vid någon sjö i Norrbottensskogarna. Tid: jule- förstås. Snöfall och blåst med klass 2-varning. Huvudpersoner: Rolf, före detta polis, nu pensionär, och Riita, deckarförfattare och i första avsnittet precis nyinflyttad. Bra skrivet med en stor dos självironi och mycket humor. Dessutom smittande humoristiskt.

Anna Kuru

Gryningsjakten

(Modernista)

”Norrland noir” som mest. Malmen är grunden för såväl Kiruna och fjällvärlden som för Anna Kurus romaner. Gruvdraken gräver upp och spottar ut, får staden att skaka och skälva. Draken påverkar allt: miljön, livet, människorna. Det kriminella i Kurus trilogi om Allis, kvinna och bilmekaniker, som härmed avslutas, finns i själva livet; livsbetingelserna. Det finns i miljön; miljöbetingelserna. Nyckelord: männen. Och trilogi, förresten. Mer som en följetong, titlarna hänger ihop och följer på varann, de bör läsas i rätt ordning och från början.

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

Postumt utgivna ”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som sonen Nick (Cornwell), formulerar det i efterordet. En kortroman eller långnovell i jämförelse med le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. En koncis, blott 241 sidor, men ändå  innehållsrik roman, mycket sker såväl på sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

En av årets bästa deckardebutanter. ”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. Med det menas att hon kan både skriva och berätta. Hon känner också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig, och verkar personligen bekant med sin huvudperson. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är, mer eller mindre, författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav. Inte minst är hon noga med det övriga, det utomkriminella. Som miljöskildringar och vardag. Något så litet som inköp av en pizza blir händelserikt.

Björn Paqualin

Mannen på bron

(Piratförlaget)

Korta kapitel och än kortare delkapitel. Distinkta, raka och likaså korta meningar. Personerna spottar ut replikerna. Björn Paqualins formuleringar målar upp miljöerna och jag kan höra personerna tala. ”Mannen på bron” är andra delen i trilogin om Stella Robertsson, avstängd från polisen. Ett otyg att författare inte skriver deckarserier (med avslutade delar) utan en följetong (där delarna hänger ihop). Måste ju skaffa ettan och läsa, ”Låt det brinna”, innan det gick att läsa tvåan! Robertsson får här ett inofficellt uppdrag att utreda mordet på två tonårsflickor.Rappt, spännande och bra. Men varning: läs förra boken – först.

Bengt Eriksson

2021 års deckare och annan krimi: Barn- och ungdomsspänning

Så har det äntligen blivit dags för Deckarlogg att utse årets bästa deckare och annan krimi, till att börja med 2021 års svenska spänningsromaner för barn och ungdom.

Någonting som Deckarlogg uppskattar hos de författare som skriver spännande för yngre läsare är att de inte bryr sig så mycket om genregränser. Vilket i sin tur väl betyder att yngre läsare inte heller gör det.

Författarna kan skriva barn- och ungdomsromaner där kriminellt och realistiskt blandas med fantasy, övernaturligt och skräck. Och de unga läsarna tycker inte att den blandningen  är nåt konstigt alls utan både accepterar och läser.

Lite men bara lite har dessa spänningsblandningar börjat smyga över till vuxendeckare men de flesta författare som skriver deckare för vuxna verkar vara oroliga för att kliva över genregränser. Vilket väl då också betyder att vuxna deckarläsare är mer konservativa. Eller?

I vilket fall har Deckarlogg de senaste månaderna (efter att tidigare under året ha legat lite efter) försökt läsa ikapp 2021 års spänningsutgivning för barn och ungdom. Kort redovisning, först tre böcker för de något äldre av de yngre läsarna…  

Johan Rundberg. Foto: Ylva Sundgren

Sara Bergmark Elfgrens senaste, ”Grim” (Rabén & Sjögren), är en skräck- eller låt säga death metal-roman i två tidsåldrar. I den ena – idag – finns Kasper, 18 år, som får jobb på Gröna Lund och hamnar i Spökhuset. På 80-talet – i den andra tidsåldern – finns/fanns hans pappa Håkan, som spelade i ett death metal-band tillsammans med, som han kallades, Grim. Pappa och Grim var tajta men Grim dog ung. Och bandet las ner.

Medan Mats Berggren i ”Den vita glöden” (Opal) fortsätter att berätta – realistiskt och vardagligt, ja, faktiskt – om de ungdomar från stockholmsförorten Alsta som han även följt och skildrat i två tidigare romaner. Daniel, som i senaste boken kommit ut från ett ungdomshem, Abdi, som blivit framgångsrik rappare, och Evin, tjejen som rymde hemifrån när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu har hon fått skyddat boende .

Camilla Lagerqvist är en flitig författare som skrivit en rad spänningsserier, ibland mer och ibland mindre åt deckar- och thrillerhållet, ofta i historisk tid. Alltid spännande och intressant. Under 2021 har Lagerqvist startat ännu en ny serie med ”Hemmet för bortrövade barn – Pojke 265” som samlingsnamn. Första titeln heter ”Planen” (Rabén & Sjögren). Tema: den tid då det förekom barnauktioner i Sverige.

För yngre spänningsläsare har Kristina Ohlsson och Maria Wallin (illustrationer) inlett serien ”Spökbyrån” med böckerna ”Fallet med den rysliga skuggan” och ”Fallet med det mystiska godismonstret” (Bonnier Carlsen). Kristina Ohlsson är en skicklig barndeckar- och barnspänningsförfattare, ofta på samma gång. Skriver hon spännande så blir det verkligt spännande. Skräms hon så vet hon precis hur mycket. Handling: Elsa och Kalle bor i Dimdalen (bara namnet) och driver Spökbyrån (som en deckarbyrån fast inriktad på…) för om spöken vet de mycket.  

Blott några författare och böcker. Det finns fler, barn- och ungdomsdeckare och annan krimi är fortfarande ett stort, välskrivet och välberättat område inom den svenska litteraturen. De nämnda hör till Deckarloggs ”nominerade” för i år – tillsammans med den författare som Deckarlogg tycker har lyckats allra bäst i den yngre avdelningen.

Och det var tydligen fler som tyckte det, för den här författaren har redan tilldelats såväl Augustpriset som Crimetime Award. Alltså – Johan Rundberg! Det är ju lite extra kul och värt att uppmärksammas också, just extra att Augustpriset i kategorin barn och ungdom år 2021 gick till en författare som skrivit deckare!

Augustprisjuryn nöjde sig med att prisa första delen i Rundbergs serie om ”Månvind & Hoff” medan Crimetime Award prisade de två första. Alla tre titlarna i deckartrilogin hann komma under 2021 så Deckarlogg utser härmed hela trilogin till årets bästa barn- och ungdomsdeckare: ”Nattkorpen”, ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” (Natur och Kultur).

Historiska romaner, deckare, lite övernaturligt, något av skräck. Den där friheten som författare av deckare för yngre kan ta sig och gärna gör det. Men framför allt: trilogin är en historisk deckartrilogi. Läsålder: mellanstadiet, kanske. Fast barn- och ungdomsromaner saknar ju ålder, de går lika bra att läsa långt upp i åren, som mina 74.   

Tiden är 1800-talet. Huvudpersonen heter Mika Månvind, 11 år. I hela sitt liv har Mika bott på Allmänna barnhuset på Drottninggatan i Stockholm. Den andra huvudpersonen är konstapel Valdemar Hoff. Spännande deckare men lika spännande som skildringar av det dåtida Stockholm – eller låt säga, av livet i det Stockholm som en gång var.

Tyvärr var: livsvillkoren, fattigdomen, klassmotsättningarna. Hur farligt det kunde vara att bara leva. Nej, ingen tvekan: Johan Rundberg skrev 2021 års bästa barn- och ungdomsdeckare (och annan krimi).

Bengt Eriksson

Ännu en svensk deckardebutant, i årets sista månad, med stämning från 50-talet

Peter K Andersson

Den halshuggna giraffen

(Lind & Co)

Ännu en deckardebutant och deckardebutant. Peter K Andersson har gett ut flera böcker men ”Den halshuggna giraffen” är väl hans debut som deckarförfattare.

En kort roman eller lång novell, blott cirka 140 sidor, och i första hand utgiven som ljudbok, förmodar jag. Och sen också tryckt som print on demand. Bra metod, tycker jag, då krävs ju ingen upptryckning av en större upplaga.

”Den halshuggna giraffen” – titeln syftar på ett trasigt prydnadsföremål – utspelar sig mestadels i Malmö (och lite Helsingborg samt upplösning i Börringe) på 50-talet. I omlagstexten jämförs Peter K Anderssons litterära atmosfär med Georges Simenons polisromaner om kommissarie Maigret i Paris.

Jo, kanske. Det ska i så fall vara att miljön liksom bara finns här, knappt beskrivs men ändå känns.

Fast ”Giraffen” är ingen polisroman utan en lågmält och långsamt hårdkokt deckare á Raymond Chandlers om privatdetektiven Philip Marlowe fast i Sverige och på svenska. Huvudpersonen – bortsett från den försvunne Olsson – Urban Krook är privatdetektiv.

Som en tobakshandlare i boken säger: ”Privatdetektiv? Det trodde jag inte fanns här i Malmö. Kan det löna sig?” Privatdetektiv Krook: ”Knappt.”

Därmed återknyter ”Den halshuggna giraffen” också till en tid i den svenska litterära kriminalhistorien då det faktiskt skrevs hårdkokta deckare med just privat- eller amatördetektiver. Så att Peter K Anderssons deckare blir historisk på flera sätt.

Privadetektiv Krook anlitas av mamman till järnvägsinspektor Erik Olsson som – ordagrant spårlöst – försvunnit från sin lägenhet och sitt arbete. Krooks efterforskning blir såväl en fysisk sådan (var kan Olsson finnas? har något hänt honom, vad?) som en psykisk eller mental (vem var – är – egentligen Olsson?).

Varför blir en människa, i det här fallet järnvägsinspektor Erik Olsson, som han blivit och är? Ett lika vanligt tema för detektivromaner, tänk Simeon, tänk Chandler, tänk även Sjöwall-Wahlöö, som i livet.

Långsamt, stämnings- och  insiktsfullt berättat, de få sidorna för sida. Privatdetektiven Krook kommer, liksom läsaren, allt närmare den försvunne Olsson.

Peter K Anderssons ”Den halshuggna giraffen” är ännu en av 2021 års klart läsvärda svenska debutdeckare: en noir med kvardröjande stämning från 50-talet.

Bengt Eriksson

Ännu en riktigt bra svensk ”deckardebutant”. Följ med till Göteborg…

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

Vilket praktexempel, alltså på vad jag tidigare har skrivit: varje års bästa deckare och annan krimi ska inte utses förrän mot slutet av året.  

Hade den här deckaren skickats in när Deckarakademin nominerade årets bästa deckardebuter? Och om den skickats in (i manus), hade ledamöterna hunnit läsa boken? Jag betvivlar det förstnämnda (men om Deckarakademin faktiskt hade läst och valt bort så…).

Inte bara jag som tyckt följande: ”Syndoffer” av Jeanette Bergenstav, utgiven i december 2021, är en av årets bästa ”debutdeckare”. Jo, säkrast att sätta beskrivningen inom citat, för liksom flera andra av årets ”deckardebutanter” – till exempel Sara Strömberg som skrivit ”Sly”, utsedd av Deckarakademin till årets debutdeckare – är Bergenstav inte en författardebutant eller faktiskt ens deckardebutant utan citattecken. Till exempel hon tidigare gett ut ett par barn/ungdomsdeckare.

Ska man då kallas debutant eller ens deckardebutant?   

”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. En deckare som är en roman. Med detta menar jag att Jeanette Bergenstav både kan skriva och berätta. Inte helt ovanligt men inte heller helt vanligt att slå upp förstasidan i en ny deckare, dessutom alltså skriven av åtminstone en vuxendeckardebutant, och verkligen njuta av språket. Hur författaren behandlar orden, skriver och formulerar meningar, komma- och punkterar.

Bergenstav skriver väl, mycket väl, direkt från första sidan. Men hon är ju också journalist så hon har tränat och tränat förstås på att skriva snabbt och väl, det brukar vara en bra grund för ett blivande, mer långsamt författande.  

Mycket väl känner hon också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig även om den inleds med en utflykt till Malmö och Möllevången, och hon verkar dessutom känna sin huvudperson lika väl, ja, personligen. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav, mer eller mindre. (Nej, det är nog inget jag blott anar och tror. Bergenstav har själv antytt att hon skapat sin huvudperson ur sig själv.)  

Amatördetektivroman. I den genren skulle ”Syndoffer” kunna placeras. Journalisten Jennifer, som efter minst sagt diverse egna problem (familjen, kroppen) har börjat arbeta som frilansjournalist igen och plötsligt råkar hamna i något som får henne att bli det hon tidigare varit: kriminalreporter  och därmed också amatördetektiv.

Men Jennifer skulle ju bara göra ett enkelt tankebefriat knäck om Torshammarskolans nyrenoverade gamla bildsal (nu ergonomisk och bullersanerad) åt den lokalaste lokaltidningen Torslandanytt.  Men var är bildläraren, som Jennifer … hmmm … minns från sin tid som elev på samma skola, hon skulle träffa honom. Och var är rektorn? Skolan är verkar alldeles tom, var låg nu bildsalen?

Jeanette Bergenstav. Foto: Sören Håkanlind

Hon hittar den och hamnar mitt i … vad som kunde ha blivit ett trippelmord. Men en  person har överlevt, en ung kille med invandrarbakgrund – ”en blatte från Biskopsgården”, beskrev han sig i första kapitlet – som har yrkesintroduktion på skolan. Ilskna, förbannade mord dessutom. Jennifer tar vidriga foton med mobilen.

Detta är själva deckaren men nära nog viktigast och bäst med ”Syndoffer” är det som händer bredvid själva deckaren. Nej, det blev felformulerat. Det övriga som händer i själva deckaren, bättre formulerat. Som miljöskildringarna (till exempel den gamla båten hon bor på numera med sin pappa och ett av sina barn, en son i skolåldern, eller hennes hund som oftast följer med henne) och olika händelser jämsides med det kriminaljournalistiska och amatördeckandet.

Något så lite som inköp av en pizza blir händelserikt och spännande, liksom en träff med vin på restaurang med en gammal skolkompis som hon plötsligt återser. För att inte tala om när Jennifer som förälder stiger in på sonens skola för att… (Detta måste vara autentiskt, här måste Jennifer vara Jeanette, väl?! Och jag känner igen mig själv också, varit typ där på ungarnas skola.)

Många deckarförfattare skriver ju så här, skildrar polisernas, andra detektivers och personers vardags- och privatliv. Men ofta – ja, alltför ofta – kan det kännas som något extra och tillagt, och som värst störa det kriminella huvudspåret. Så kändes det inte alls att läsa Jeanette Bergenstavs debutvuxendeckare.

”Syndoffer” är en roman med en detektivroman eller en detektivroman med en roman. Inuti varann. Eller kort och ”blott”:  en bra berättelse, bra skriven och bra berättad.

Bengt Eriksson   

John le Carrés postuma spioner

John le Carré

Silverview

Övers: Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers)

I ett efterord förklarar Nick Cornwell, yngste son till John le Carré och författare under namnet Nick Harkaway, bakgrunden till utgivningen av pappans postuma roman ”Silverview”.

Pappa, egentligen David Cornwell, hade bett sonen Nick att om det efter hans död fanns något ofärdigt, efterlämnat manus så skulle Nick skriva klar den romanen och ge ut. Så efter att pappan hade avlidit drog sonen sig till minnes ett bokmanus som pappa talat om och som skulle heta ”Silverview”. Den existerade ju, det visste han.  

Att den skrivits men lagts åt sidan av någon anledning. Manuskriptet återfanns i John le Carrés   skrivbordslåda. Sonen Nick läste och blev förvirrad. Det var ju en i stort sett färdig roman, några småfel blott i förstamanus, som det kan vara, men inget att tillägga, inte en bok som behövde skrivas klar. Utan färdig att ges ut i stort sett som den var.

”Silverview” var/är som en återblick på alla tidigare romaner av John le Carré, tyckte Nick Cornwell. Ja, på pappans liv: hans tankar om brittisk underrättelseverksamhet, om stormaktspolitik och världen. ”En sång av erfarenhet”, som Nick formulerar det i efterordet.

”Silverview” är en kortroman eller långnovell i jämförelse med John le Carrés inte minst till omfånget stora, innehållsrika romaner. Här är antalet sidor blott 241 och dessutom är sidorna rätt så små. En koncis men ändå en innehållsrik roman, det ryms mycket på såväl sidorna som mellan raderna och utanför boken.

Berättelsen börjar intensivt men ändå vardagligt spännande:

Fast vardagligt och vardagligt… En ung kvinna, Lily, är på väg genom London. Hon drar sonen Sam framför sig i en sittvagn. Lily ska utföra ett uppdrag åt sin mamma: överlämna ett som det verkar hemligt brev till ett hus på South Audley Street. Nej, inte mer än så avslöjar jag. Det får räcka. Jo förresten, kan också nämna namnet på den person, Stewart Proctor, som ska ta emot brevet från Lilys mor Deborah, nu döende i cancer.  

Inledningen tål att funderas på. Mor och dotter. Två kvinnor. De världar i betydelsen underrättelsevärldar som John le Carré har skildrat i sina romaner är högst manliga. Här i ”Silverview” här förekommer alltså ett par kvinnor direkt i början av berättelsen.

Dock kan romanens första kapitel läsas en slags prolog eller ett förord. Själva starten sker i andra kapitlet. Eller kanske ska det snarare beskrivas som att första och andra kapitlet är varandras paralleller? De inträffar samtidigt.

John le Carré. Foto: Harry Borden

Julian Lawndsley anländer till en kuststad i East Anglia. Dit har han flytt från finansvärlden i London, köpy en liten bokhandel i den lilla staden. En äldre man, Edward Avon, besöker bokhandeln och det ska visa sig att Edward varit vän med Julians döda pappa, Henry Kenneth Lawndsley (kallad J.K. av vännerna).

Det ska också visa sig att Edward är pappa till Lily, den tidigare nämnda unga kvinnan, och den likaså nämnda döende mamman, Deborah Garton, har varit analytiker inom säkerhetstjänsten. Även de bor i den lilla staden, i en palatsliknande herrgård som heter just Silverview.

Det kan dessutom tilläggas att Stewart Proctor är chef för Storbritanniens inrikes säkerhet med specialitet att nosa upp säkerhetsrisker och jaga mullvadar. Några recensenter har jämfört honom med George Smiley, den mest kände underrättelsetjänstemannen i John le Carrés spionromaner, men nja, haltar inte den jämförelsen lite?  

Vad leder allt detta till? Till konflikten på Balkan och en brittisk-amerikansk säkerhetsläcka. Till en diskussion, som ofta hos le Carré, om oskuld och skuld, patriotism, ja, nationalism, historiens påverkan på nutiden, nyttan av spioneri och säkerhetsarbete, plikt och moral, Brexit för den delen, Storbritannien som i Stor Britannien.  

Om, om, om… En hel massa om. Romanen ”Silverview” utspelar sig både i nutid, på 2000-talet nångång, och i återblickar bakåt.

John le Carré betraktar landet och säkerhetstjänsten med besvikna ögon. Han skriver kritisk och kanske var det därför han lät den här romanen ligga i skrivbordslådan. Han blev för kritisk? Eller så las manuset åt sidan för att han också skulle hinna skriva sin självbiografi. Eller så betraktade han den som en tunn mellanbok.

Men det är den inte. ”Silverview” är en koncis le Carré, komprimerad till det… ja, inte hans allra bästa… men bra nog är den. Lagom lång också, läsaren får mycket på dessa få sidor. Silverview, som namn lyder på det stora huset, är hämtat från Friedrich Nietzsches namn på sitt hus, Silberblick. En hyllning? Eller nånting annat.

Att hela romanen fått heta ”Silverview” avslöjar kanske något om det centrala för berättelsen.

Bengt Eriksson

Holmes och Watson i Sverige eller kamplitteratur från motsatt håll?

David Lagercrantz

Obscuritas

(Norstedts)

(Men det kanske är med Lagercrantz som med Läckberg? Att han liksom hon blir bättre i översättning, till exempel på engelska? Utomlands betraktas ju Camilla Läckberg med vördnad och har fått bra kritik för sina psykologiska thrillers…)

Ovanstående parentes skrevs efter att jag läst och funderat över ”Obscuritas”, första titeln i David Lagercrantz nya deckarserie i genren, låt säga, ett slags polisroman med internationell thriller. Jag har vissa problem med den här romanen, vissa sidvisa problem.

Vissa sidvisa språkliga problem. Som följande: Men va tusan, varför kommaterar han som han gör? Lägger ut kommatecken som hinder vid läsningen istället för använda dem för att hjälpa språket och min läsning. Jag stannar ju upp, hela tiden, och snubblar, på nästan varje kommatecken.

Som hans sätt att systematiskt placera komma före (så gott som) vartenda och! Jag blir tokig av det här. Och sen också: dialogerna.

Säg mig, vem – i singular – i hela världen som pratar så här, som i Lagercrantz deckare? Använder dessa ord, dessa meningar. David Lagercrantz försöker skriva hårdkokta thrillersnabba dialoger – alltså pratminus på pratminus – så att replikerna smattrar mellan varann.

Det uppskattas. Det gillar jag. Sånt kan bli riktigt bra. Men då måste ju ord och formuleringar vara så exakt, säger exakt avlyssnade och nedskrivna att de uppfattas som riktiga, äkta och autentiska. Det ska kännas som att replikväxlingen kunnat vara på just riktigt.

Märkligast av allt: Ibland, på vissa sidor, finns inget av detta som jag gnällde på. Ingenting! Där flyter språket som en flödande älv, repliker och dialoger är mer än åkej. Amen, hur är detta möjligt!

Skriver David Lagercrantz så ojämnt? Varför ber då inte en redaktör att han ska se över språket så det flyter lika fint romanen och deckaren igenom? Eller kan det vara så att Lagercrantz faktiskt inte skriver så bra, redaktören har redigerat men inte riktigt orkat med att göra det på varenda sida?

I vilket fall, nog är det konstigt. Och onödigt, när ”Obscuritas” hade kunnat bli mycket mer lättläsvärd.

Grundstoryn är det inget fel på – inte heller huvudpersonerna. Men Lagercrantz har siktat högt. Inte gjort det lätt för sig. Ta de här huvudpersonerna… De är två: professor Hans Rekke, expert på förhörsteknik, och Micaela Vargas, polis på gränsen mellan nåder och onåder. Han är Sherlock Holmes och hon ett slags Watson. Till råga på allt har Brekke också en bror som arbetar för regeringen, som Mycroft Holmes.

Att ens tänka tanken att skriva en deckare om ett par nutida Holmes och Watson. Det är modigt, eventuellt dumdristigt. Så många nyskrivningar av världsdeckarlitteraturens mest kända detektivduo som gjorts förut, ibland mer på allvar och ibland parodiskt. Att skriva om Sherlock Rekke och Dr eller polis Vargas är en balansgång på slak lina, mellan pastisch och allvar.

David Lagercrantz. Foto: Kajsa Göransson

Lyckas Lagercrantz i sin dumdristighet? Ganska så bra, faktiskt. Även om det ibland kan utfärdas Hjerson-varning. (Och då tänker jag alltså på den svenska teveserie som väl fortfarande går att se på nätet.)

Grundstory: Året är 2003. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas och en person häktas för mordet. Professor Rekke anlitas för att gå igenom förhören och förmå den häktade att erkänna. Istället dömer Rekke ut förundersökning och den häktade släpps.

Polisen Vargas kontaktar Rekke inofficiellt. De fortsätter utredningen och ”Obscuritas” blir en inofficiell polisroman som fortsätter internationell – till CIA, terrorister och talibaner. Men också hem på det viset att ”Obscuritas” aldrig blir en internationell politisk thriller utan mer en skildring av Sverige, av det svenska samhället, det svenska klassamhället.

Och detta på ett ovanligt sätt. Micaela Vargas, dotter till en chilensk flykting, kommer underifrån, från Husby och förorten. Professor Hans Rekke från motsatt håll, uppifrån, han bor i en Djursholmsvilla, hans familj är överklass. Den förra håller tillbaks sin ”explosivitet”; den senare är förfinad och bildad.  

Jag såg att en kritiker just kritiserade David Lagercrantz för att budskapet i romanen ska vara att bevara klassklyftor. Underklassen ska inte vara så jävla avundsjuk på dem som har det lite bättre. Det skapar ju onödiga motsättningar i samhället.

Men är inte det att övertolka Lagercrantz? Han skulle alltså vara en politisk författare som skriver deckare för att försvara sin överklass. Och därmed angripa underklassen. Typ kamplitteratur från motsatt håll. Det undrar jag. Men det går att tolka ”Obscuritas” på detta sätt, också.

Själv tror jag – fast det är ju bara vad jag tror – att han skriver så gott han kan, så bra han förmår. Och som den han är. Då blir det så här – omedvetet så här. Själv är jag mest blank inför boken. Den griper mig inte och som sagt, sidvis illa skriven. En deckare bland hur många andra svenska deckare som helst.

Som också jag nu lockats att läsa när jag kunde ha läst och recenserat en annan – och bättre – svensk deckare. Jag hoppas att nästa titel i serien blir en aning bättre till både språk och innehåll eller att en redaktör pratar lite, alltså på allvar, med David Lagercrantz.

Bengt Eriksson

Deadline på julafton

Sofia Rutbäck Eriksson &

Mattias Boström

Mordnatt råder,

tyst det är i huset

Julkalender, lucka 1

Ljudbok

Uppläsare: Fredde Granberg

(Lind & Co)

Har Deckarloggs red. nu skaffat sig en ny vana, eventuellt ovana? Att gå upp en  timme tidigare varje morgon fram till julafton för att hinna öppna och lyssna på en ny lucka i en ljudkalender…

Det finns flera nya ljudkalendrar att välja mellan. Deckarlogg valde den snabbfingrade och snabbtänkta Sofia Rutbäck Erikssons julkalender ”Mordnatt råder, tyst det är i huset”, skriven tillsammans med Mattias Boström.

Snabbfingrade och snabbtänkta syftar på att Sofia Rutbäck Eriksson under året också skrivit och gett ut, om jag räknar rätt, inte färre än sex humoristiska mjukdeckare om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Luleå, även den ihop med Mattias Boström. Samtliga fullängdsromaner! bör tilläggas.

Läste jag rätt att hon dessutom under 2021 fått ihop en feelgoodroman (utan krimi)? Nej, Deckarlogg kan inte hålla räkningen! Hur orkar människan? Hur fort snurrar hennes rapidhjärna?

Förutom det nämnda finns nu alltså en ljudande julkalender av Sofia Rutbäck Eriksson på strömningstjänsterna. Som sig bör med 24 delar, en per dag fram till ”deadline på julafton”, varje på typ (beroende på vilken hastighet var och hen väljer för uppspelningen) en lyssningstimma.

Summa: 24 skrivna timmar! (Upprepning av allt jag skrev ovan.)

Mycket snö. Fortfarande snöfall och blåst. Klass 2-varning i byn Arvidsträsk vid en sjö i Norrbottens skog. En av huvudpersonerna, Rolf, före detta polis, nu pensionär, vaknar och ska i julkalenderns första lucka presentera sina ”grannar”. (Skriver så för de bor utspridda i Arvidsträsk.)

Ett ekologiskt par, en 105-årig äldre man (jaja, äldre för inte kan han vara så gammal som sina år) och Hilda, också pensionär, som ordnat med en levande lucköppning. Senare på dagens ska byn invånare samlas vid byagården med glögg i händer och mun för att vara med om den första lucköppningen.

Byn har mest äldre invånare, fast några yngre. Sånt här är inte lätt att skriva och berätta utan att det blir tråkigt. Att lägga den nödvändiga grunden – sätta miljön på plats och beskriva de olika personerna precis lagom mycket.

Men deckareskrivarduon Rutbäck Eriksson & Boström är redan rutinerade. Redaktören och förläggaren Mattias Boström har läst tusen deckare och vet hur såna kan och ska skrivas.  Sofia Rutbäck Eriksson är en de mesta svenska deckartalangerna under senare år. Snabbtänkt och snabbskrivande, som sagt, och liksom intuitiv i sitt skrivande.

Det känns så, att när hon skriver en mening så vet hon direkt hur nästa ska skrivas. Och självförkovrande också. Hon lär av sig att skriva allt bättre, så hon kan driva på spänningen allt mer. Just ”spänningen”. Hennes juldeckarkalender kan inte kallas mys- eller ens mjukdeckare utan de är – att döma av första luckan – mörkare, mer i den gamla svenska traditionen av landsbygdsdeckare.  

Förre polisen Rolf är julkalenderseriens ena huvudperson; den andra heter Riita och deckarförfattare. Det anar man ju, att de kommer att bli Arvidsträsks deckarduo. (Och även, kanske, ett kärlekspar…) Genom snöstormen är Riita på väg med bil till Arvidsträsk, där hon ska bosätta sig. Det går som det kan gå (lyssna själv) och Rolf får hjälpa Riita till hennes stuga.  

Riita, som också skrivit en lång serie mjuk- och mysdeckare, har nu bestämt sig för att skriva en mörkare deckare, typ en svensk noir, och hennes förläggare gnuggar händerna. Mjukdeckare är väl en sak, de kan bli populära de också. Men noir är något annat och mer säljande. Nordic noir. En världssuccé!

Visst är Riita ett alter ego några år framåt i tiden och deckarskrivandet? Och visst är Riitas förläggare en beskrivning av Sofias förläggare (alltså Mattias)? Och nog är ”Mordnatt råder, tyst det är i husen” den deckare som Riita tänker skriva?  

Allt utfört med en stor dos självironi och mycket humor. Det är bra skrivet. Och smittande humoristiskt. När första kalenderluckan närmar sig slutet = sin cliffhanger blir jag än mer imponerad. Själva cliffhangern är väl inte enastående men vägen dit! Mening efter mening stegras spänningen för just varje mening. Så skicklig skrivet!

Frågan återkommer: Ska Deckarloggs red. nu gå upp en timma tidigare varje morgon ända fram till jul för att lyssna på Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms kriminella julkalender? Kanske får stuva om med pappersböckerna på nattygsbordet, äta frukost i sängen och ta fram plattan – och lyssna…

Bengt Eriksson

Ännu en månad, ännu en Spänningstopp

Även den här månaden har Deckarlogg tagit sig fräckheten – eller hur det ska uttryckas – att vidareförmedla den spänningstopp som deckarrecensenterna i Borås Tidning (och Gota Medias övriga tidningar) sammanställt för den läsmånad som gått.

Väl den enda kritikerlista över spänningslitteratur som finns i Sverige, dessutom. (Och dessutom en gång till… Jo, Deckarloggs red. vet att det nu talas i egen sak men undrar ändå om inte Gota Media också har den bästa recensionsbevakningen av deckare och annan krimi i svensk dagspress?)  

Månadens spänningstopp blev kanske något mindre oväntad än förra månaden. Fast som alltid finns här väl några ögonöppnande namn och läslockande boktips. Som David Nessle och Sara Bergmark Elfgren plus att John le Carré är tillbaks postumt.  

***

 1) Åsa Larsson : Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

2) Katarina Wennstam: Djävulens advokat (Albert Bonniers)

3) John le Carré: Silverview (Albert Bonniers)

4) John Grisham: Väktarna (Albert Bonniers)

5) Sara Bergmark Elfgren: Grim (Rabén & Sjögren)

6) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

7) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

8) David Nessle: Herr Nymans detektivbragd (Kartago)

9) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

10) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

***

För att se de korta och precisa, ibland skarpa motiveringarna till att just dessa författare och titlar hamnat på Spänningstoppen får ni som alltid gå in på hemsidan för Borås Tidning eller någon annan av Gotas Medias tidningar.