Sommardeckare under päronträdet (7): Övernördigt möte med Stockholm, svensk jazzmusik och kriminallitteratur om vintern dessutom

Författaren Florence Wetzel är amerikanska, liksom hennes romanperson Juliet Brown. Även författaren kan, i likhet med romanpersonen, karaktäriseras som en ”ScandiGeek”.

Alltså en person någonstans i utlandet som blivit typ överfascinerad – ja, ordet är besatt – av Skandinavien. I de här fallen främst Sverige, så ”SwedeGeek” kunde nog var en mer riktigt beskrivning.

Florence Wetzel har i alla fall skrivit ”The Grand Man” (BoD) med undertiteln ”A Scandinavian Thriller” och nämnda Juliet Brown, journalist och bloggare, i centrum.

Mest skriver hon om jazz, inte minst svensk jazz, och nu har Juliet kommit till Sverige för att intervjua en amerikansk jazzsångerska som plötsligt försvann från New Yorks jazzscener för att bosätta sig i Sverige – och sen har inte hörts sjunga något mer.

Grand ManFörrän i ljudspåret till filmatiseringen av ”The Girl With The Dragon Tattoo”, som Juliet förstås gick och såg för att hon blivit så nördigt intresserad av Stieg Larssons deckare, på papper och filmduk. Så medan hon är i Stockholm ska hon nog också gå en guidad tur genom den stieglarssonska litteraturens och filmens Stockholm.

Juliet har dessutom en kompis som hon brukar snacka med och som ger henne mer eller mindre goda råd. Kompisen är en hon som heter… Lisbeth. Jo, jag skrev ju att det var nördigt.

En sak till, innan alla ingredienser fallit på plats: mordet på Olof Palme. Vilket romanens titel ”The Grand Man” – ju en direktöversättning till engelska – låter ana och som också intresserade journalisten/författaren Stieg Larsson. Vad kan egentligen Larssons fjärde roman – den som är försvunnen – handla om?

Fast trots mord och poliser och journalistiska gräv så blir Florence Wetzels roman aldrig riktigt en deckare. Spännande? Njä, inte så värst.

Men ändå läsvärd – av en annan anledning: Juliet Browns – och antagligen då också Florence Wetzels – möte med Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Romanen har blivit en övernyfiken, extraexalterat utifrånbeskrivning av Stockholm. Sådär som man själv kan vara när man kommer till en stad någonstans i världen där man inte varit förut.

”The Grand Man”, alltså skriven på engelska, vilket kanske ska påpekas, är en charmerande skandinavisk thriller. Charmigt, så känns det att läsa om Juliets möte med den svenska huvudstaden och få Stockholms olika platser beskrivna än för henne och än genom hennes egna ögon, tankar och känslor.

Stockholms- och Sverigekänslan plussas på av det förstås är svensk vinter vid Juliet Browns besök. Till det charmiga hör också en fräck blandning av påhittade och faktiska personer. Sånt brukar jag alltid gilla, att fiktion och verklighet blandas och går ihop så att läsaren inte vet in och ut, vad som är vad.

Översätta till svenska? Undrar om det går. Om inte känslan och stämningen av och från det här charmiga mötet då riskerar att försvinna. Läs direkt på lättläst engelska istället, särskilt om du känner till Stockholm lite grand (ursäkta) så är det just charmig läsning.

PS. Tycker att Florence Wetzel är alltför fixerad vid det svenska ordet och begreppet ”fika”. Själv begriper jag inte alls denna fixering, tror aldrig att ordet fika ens kommit över mina läppar och tangenter (förrän nu). Att dricka kaffe är en sak, det gör jag; att fika är något annat, det gör jag inte.

Bengt Eriksson

 

Två gånger deckarförfattaren (?!) Christer Nylander

Numera mest känd som riksdagspolitiker – en av få kulturintresserade sådana dessutom, för närvarande ordförande i riksdagens kulturutskott – och kanske eller kanske inte påtänkt som blivande partiledare för (L).

Men Christer Nylander var tidigare också en lovande deckarförfattare med, om han inte smög ut någon extra deckare jag aldrig fick syn på, tre publicerade titlar i krimigenren.

Jag recenserade alla tre – de bägge första var/är bäst. Så vassego: deckarförfattaren Nylander ggr 2!

***

Christer Nylander
Olösta mord i Kristianstad
(Books-On-Demand)

I förordet uppger Christer Nylander, riksdagsman för (fp), att han fick ett brev från en pensionerad polis som gått och grunnat på fem kriminalfall.

Officiellt är fallen lösta – men på rätt sätt? Den gamle polisen, som vill vara anonym, tvivlar.

Sina funderingar och spekulationer har polisen formulerat i fem berättelser som han vill ha Nylanders hjälp att publicera. Märklig begäran, tyckte Nylander, men nu kan novellerna läsas i boken ”Olösta mord i Kristianstad”.

ChristerNylander8_2018Även om han försöker skoja med läsarna är det förstås Nylander som härmed debuterar som deckarförfattare.

Christer Nylander, riksdagspolitiker för (L) och deckarförfattare.

Christer Nylander är bosatt utanför Kristianstad och novellerna utspelar sig också i och kring hemstaden, bl a i Tivoliparken och på Åhusstranden.

Det handlar om passion, kommunalt fiffel, spritlangning, brand och bröllop med dödliga utgångar. Olyckor, mord eller dråp?

Nylander skriver och berättar så väl att man tror att både miljöer och människor hämtats rätt ur verkligheten. Hans deckardebut lovar mer.

***

Christer Nylander
Den fjärde spelpjäsen
(Egen utgivning)

Christer Nylander, riksdagsman för (fp), deckardebuterade med en novellsamling. ”Den fjärde spelpjäsen” är första försöket som deckarförfattare i romanform.

Också romanen utspelar sig i och kring Kristianstad. Det har blivit en så märklig deckare att man frestas jämföra med Jean Bolinder.

Historien placeras i realistiska miljöer och även personerna är trovärdiga, vilket lockar – eller lurar? – läsaren att tro att romanen ska läsas som en realistisk thriller.

Men ska man det? Är Jacob Svensk, huvudpersonen, sjukskriven från arbetet som lärare pga hustruns tragiska död?

Pågår en asiatiskt inspirerad tvekamp på liv och död mellan två vuxengäng i trakten av Kristianstad? Eller utspelar sig alltihop inne i huvet på huvudpersonen?

Är Jacob Svensk schizofren och kanske också en mördare? Ska ”Den fjärde spelpjäsen” istället läsas som en psykologisk spänningsroman?

I vilket fall fortsätter Christer Nylander att vara en merläsningslockande deckarförfattare. Dessutom skriver han bättre, rent språkligt, än många andra svenska författare i kriminalgenren.

Bengt Eriksson
Bägge texterna skrivna till och tidigare publicerade i BTJ:s AV-häften.

Människors udda beteenden

Ulla Bolinder
I din himmel
(BoD)

Ulla Bolinder fortsätter att skriva deckare på ett sätt som hon är ensam om i Sverige – ja, nog i världen.

Förut berättade hon genom förhörsprotokoll och tidningsnotiser, nu har hon börjat varva personer som i en månghövdad kör.

i-din-himmelVar och en talar i jag-form om sig själv och andra. Resultatet blir ett vimmel av människor, vanliga och udda på samma gång.

”I din himmel” är lika mycket en skildring av människors beteenden som en polisroman om utredningen av en rad våldtäkter.

En kvinna har misshandlats (och troligen våldtagits) under en joggingrunda. Hon dör på sjukhuset.

Kan det vara samma serievåldtäktsman, den så kallade ”Tunnelmannen”, som trappat upp sin brutalitet?

Bolinders deckarförfattande passar kanske inte alla. Men jag förblir fascinerad av hennes förmåga att ständigt variera sin säregna deckarstil.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Mord i Stockholms vinterskärgård

Louise Björnlund
Jazzkatten
(Björnlunds förlag)

Louise Björnlunds förra och första deckare, ”Marionetten”, har jag inte läst. Ännu.

I början av hennes andra och nya, ”Jazzkatten”, hittas en kropp nergrävd i ett sandtag vid Sandemars slott på Södertörn utanför Stockholm (och i närheten av Dalarö). Härmed har jag placerat den deckarserie som Björnlund döpt till ”Skärgårdsmorden”.

Genre: polisroman(er). På den utredande polisstationen, ”Södertörnspolisen”, finns bland andra kriminalpoliserna Ewald Wermelin, även stationsbefäl, Ulrika ”Biggan” Bigård och Lars ”Labe” Bengtsson.

Fast mest polis verkar Kina Bergsmed vara. Kina, annars skärgårdsguide och författare av skärgårdsböcker, tas med i utredningsgruppen trots att hon ju endast är volontär hos polisen. Men inte får väl polisernas volontärer jobba på det här sättet? Nej, strunt i det.

JazzkattenSenare ska ännu en nedgrävd kropp hittas, denna gång i sanden vid Schweizerbadet.

Några led- och avledande trådar: bökande vildsvin, jakträttigheter, ett gevär (eller flera), en pistol, spelkort, ett testamente, kärlek, svartsjuka och sexualitet.

Allt utspelar sig i nutid, mellan den 3 november och 23 december. Fast egentligen inte, för i själva verket började allt drygt nära tjugotre år tidigare.

Vilket antyds i en parallell berättelse om den familj som står i centrum för kriminalhistorien och (snart) mordutredningen. Till detta kommer kärlekstrubbel, på ont men också gott, för Kina, Ewald, Biggan och Labe. Samt ovannämnda familj.

Allt detta får Louise Björnlund ihop bättre än de flesta deckarförfattare. Skriva kan hon. Berätta kan hon också. Björnlund har tajtat intrigen så att många kolleger bör läsa, bli smått avundsjuka och lära sig.

Kanske kunde polisernas och andras privatliv ha flätits in mer i mordutredningen? Kanske skulle miljöskildringen ändå ha betonats mer? Nej, strunt i det också. Det är bra så det räcker.

Louise Björnlund är en av de där nya svenska deckarförfattarna som kan få en att undra om inte kvalitén för egenutgivna deckare höjts på senare tid. Kanske inte generellt men allt fler lovande, ja, riktigt bra deckarförfattare ger själva ut sina romaner.

”Jazzkatten” hade inte skämt för sig i utgivningen hos vilket svenskt förlag som helst, litet som stort.

Dock, en sak efterlyser jag. Efter att googlat på platser, krog och handelsbod med mera så verkar det som om deckarmiljön är autentisk (med undantag väl för Södertörnspolisen). Men inte ska läsaren behöva googla? Karta efterlyses härmed, tack på förhand.

Nu ska jag läsa Louise Björnlunds första och föregående kriminal- och polisroman, ”Marionetten”.

Bengt Eriksson

Egenutgivna deckare (3): Vardagligt (och kriminellt) i hemsmåstadsdeckare om Hjo

Annette Brandelid
Fader af Hjo
Illustration: Bengt Geidenmark
(Svea Bok)

Miljö: Hjo.

I grunden – enligt den kriminallitterära genreformen – en polisroman om och med Helena Groop och hennes kolleger på Hjopolisen. Groop, som i den här romanen, den femte i Anne Brandelids serie med Hjo-deckare, avancerat till chef för Hjo polisstation.

Fast ”Fader af Hjo” är egentligen en småstadsdeckare. Eller till och med en hemsmåstadsdeckare. Brandelids deckarserie utspelar sig i hennes hemstad Hjo.

En kvinna går ut i skogen utanför Hjo för att plocka kantareller. Plötsligt händer något.  Vad?

Brandelid HjoEn amerikan (åter)vänder till Sverige och köper en gård utanför Hjo. Han kör motorcykel, det är ju misstänkt. Ska gården bli tillhåll för ett motorcykelgäng?

Kring detta utspelar sig kriminaliteten i polis- och hembygdsromanen ”Fader of Hjo”. Fast det kriminella är blott en förevändning: viktigast är vardagsskildringarna och mötet mellan personerna i en liten stad där alla verkar känna alla.

Till exempel den stora händelsen att lokaltidningen köpt en ny redaktionsbil och en hemmahosskildring av tonårsflickor vid matbordet är lika viktiga – och spännande – som de eventuella brotten.

Småstaden Hjo skildras med allt på sina rätta platser, såvitt jag (som besökt staden och övernattat där ett par gånger) kan bedöma. Måste man känna till Hjo för att uppskatta Brandelids Hjo-deckare?

Kanske att en Hjobo uppskattar den – eller dem – mer. Fast småstadskänslan är så atmosfäriskt kännbar, så exakt just precis en småstad, att det nog räcker med att bo i eller till och med ha besökt en småstad, vilken som helst, en gång eller två.

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feel good-deckare och så vidare. Det är vad Anne Brandelid skriver. Och ändå inte. Lite av allt men begreppen stämmer inte riktigt in på hennes sätt att skriva, skildra människor och kriminalitet.

Mjukdeckare, kanske. Småstadsmjukdeckare. Som jag skrev, hemsmåstadsdeckare.

Det är i vilket fall trevligt att vistas i hennes deckare och hon lyckas suveränt med att foga in kriminaliteten i trevligheten. Den trevliga, låt säga, samvarokänslan betonas också av att Bengt Geidenmark illustrerat boken med svartvita teckningar av olika miljöer i Hjo – som i ungdomsromaner förr i tiden! – och dessutom försett varje kapitel med en fint tecknad vinjett.

”Ängel af Hjo”, ”Greve af Hjo”, ”Flygare af Hjo” och ”Eldare af Hjo” är tidigare titlar i serien. Dem har jag inte läst – ännu. Nu ska jag!

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Egenutgivna deckare (2): Fyra flickor blir tre kvinnor i Märsta

Annika Duvert
Mord i det förflutna
(Crimeförlaget)

Miljö: Märsta, ungefär mitt emellan Stockholm och Uppsala.

Annika Duvert är en berättare. Hon kan berätta.

”Mord i det förflutna” – tredje delen av Duverts serie med kriminalinspektör Alexandra Steen och hennes kolleger i just Märsta – börjar 1976 och fortsätter 2008. En berättelse om fyra små flickor som växer upp med en hemlighet. Eller tre: en av flickorna hittas våldtagen och mördad.

32 år senare hittas så en kvinna död, mördad, ihjälskjuten. Något skumt, verkar det som, för hennes två väninnor vill inte gärna prata om det. Och så hittas en av väninnorna, likaså död, mördad, skjuten till döds.

Samtidigt som en pedofil går lös i Märsta. Nej, jag avslöjar inte för mycket. Allt detta framgår av baksidestexten. (Inte utan att jag undrar: Varför?)

annika duverts mord i det förflutnaAnnika Duvert får sin kriminalberättelse om fyra små flickor som blir tre flickor och tre vuxna kvinnor att växa fram allt mer. Man = jag följer med, jag vill läsa mer, jag vill följa med.

Men… För här finns ett antal ”men” typ tuvor och stenar i berättelsen, som berättelsen har en tendens att snubbla på, som får den att bli onödigt omständlig.

Som tédrickandet. Polisen Alexandra dricker té. Hon tycker mycket om té. Hon dricker té ofta och mycket. Tills jag blir galen, stryk stryk stryk, ställ undan koppen, inget mer tédrickande nu någonsin i berättelsen!

Överflödsinformation. Finns en del av den varan. Tyvärr. Det handlar både om onödig extra tédrickainformation som inte för berättelsen framåt och formuleringar som är onödigt långa. Alltför många ord, kort sagt.

Vet ju inte om Annika Duvert låtit en professionell redaktör läsa hennes deckarmanus? Det hade behövts. Och har hon anlitat en redaktör, så hade det behövts en till. Tråkigt att skriva så här men det är ännu tråkigare att en berättelse blir mindre bra än den hade behövt bli.

Undrar också om hon anlitat ett layoutproffs för att göra inlagan? Först trodde jag att det blivit något fel i trycket men så kollade jag i seriens föregående delar, ”En mördares förebild” och ”Hämndens lågor”. Och det är ju likadant där!

Än är det indrag i vänstermarginalen och än är det inte indrag. Ska det vara så? Ja, det kan verka som om Duvert medvetet gjort så när samma in- och utdragna vänstermarginal återkommer i alla tre deckarna.

Men så ska det inte alls vara. Visst, det är väl möjligt att inte ha indrag vid nya stycken, om författaren av någon anledning vill. (Svårläst blir det, dock.) Men det är inte möjligt att än ha det och än inte ha det, i samma bok.

Tråkigt, som sagt, när Duvert ändå är en så bra deckarberättare. Men egenutgivna romaner, deckare eller vad det är, måste – minst – hålla samma nivå som storförlagsutgivningar, både till innehåll och form, själva berättandet och hur berättandet presenteras på såväl omslag som i inlaga.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Egenutgivna deckare (1): Advokatmord (väl ?) i Jönköping

Vet vet vet att jag lovat gå igenom och recensera den hög med egenutgivna deckare och även låt säga pytteförlagsdeckare som jag samlat på mig efter att ha efterlyst sådana på bland annat facebook.

Ber om ursäkt för att det dröjt men livet och arbetet går inte alltid så spikrakt som planerat. Ska försöka komma igång med det här nu…

Och jag läser – trots detta – väldigt gärna än fler deckare som författare gett ut själva eller på mindre än småförlag så posta, om ni vill att jag läser och skriver, till: Deckarlogg, Box 92, 276 06 Vollsjö. Eller, om ni vill kommunicera i förväg, mejla: deckarlogg@mediaimorronidag.se

Här och nu start med tre författare och deckare – fast jag tar och lägger ut varje kortrecension/anmälan separat, en recension i taget, en deckare per dag – som har det gemensamt som också många andra egenutgivna deckare har: De skildrar – ja, dokumenterar – var sin ort i Sverige.

Det är ju extra kul att varje mindre ort i Sverige med tiden kan få sin egen kriminalberättelse…

***

Frida Moisto
som Nitroglycerin
(Eget förlag)

Miljö: Jönköping.

moisto som nytroglycerinFrida Moisto börjar med att presentera personerna: å ena sidan Niklas Bromander, stadens stjärn- och djävulsadvokat som fått en polismördare frikänd, hans hustru Isabelle och dottern Hanna; å andra sidan den knepiga kriminalkommissarien Lisa Engström och hennes kommissariekollega – eller kanske övervakare? – Sten Johansson.

Advokaten Bromander hittas död i ett garage och dottern försvinner. Poliskollegerna Engström och Johansson utreder.

Moisto skriver, från första romansidan, framåtrusande och ettrigt. Som om hon böjer huvet och överkroppen – likt en kortdistanslöpare – för att skriva fortare, ännu fortare. Eller kan hennes deckarprosa liknas vid en pitbull?

moisto som nitroglycerinDetta energiska deckarskrivsätt gillade jag omedelbart och direkt. Inte förvånande att förlaget Bokfabriken plockat upp egenutgivaren Frida Moisto och återutgivit hennes debutdeckare. Ja, den ska finnas ute när jag skriver det här, så jag återkommer när jag också läst den nya utgåvan.

En fråga infinner sig: Har Bokfabriken tagit och gett ut Frida Moistos egenutgivna deckare rakt av eller låtit den passera via en redaktör?

Redan titeln som tidigare skrevs ”som Nitroglycerin” skrivs nu ”Som nitroglycerin”. En liten men faktisk inte oväsentlig förändring.

Och när jag slår upp och jämför de bägge utgivningarnas respektive förstasidor i berättelsen så finns också där några ändringar i texten. Lyfter redigeringen Moistos deckare ytterligare?

Intressant, tycker jag.

***

Nästa egenutgivna deckare jag ska skriva om utspelar sig i Märsta utanför Stockholm… Det blir i morgon!

deckarlogg-2Bengt Eriksson