2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 1)

Christoffer Carlsson JärteckenChristoffer Carlsson: Järtecken (Albert Bonniers)
Med ”Järtecken” har Christoffer Carlsson åstadkommit sin bästa roman ända sedan debuten år 2010. Hans kriminella skildring av de förgätna barndomstrakterna några mil öster om Halmstad kändes i läsögonblicket också som den bästa svenska landsbygdsdeckare och country noir som getts ut. Någonsin. Här har Carlsson skrivit som tre personer i en författare: deckarförfattaren och kriminologen samt – dessutom – bygdeskildraren.

Fagerholm Vem däödadeMonika Fagerholm: Vem dödade bambi? (Albert Bonniers)
Som alltid – om uttrycket passar i sammanhanget – leker Monika Fagerholm med orden när hon skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och fyra unga våldtäktsmän. Prosan blir poesi, annan skönlitteratur blir krimi. Och tvärtom. Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Viktoria Höglund den-som-haver-barnen-karViktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Min favorit av alla bra svenska debutdeckare årgång 2019 är nog ändå Viktoria Höglunds psykologiska thriller om den mardröm – för barnets föräldrar förstås men också personalen – när en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Om hennes debut kan kallas thriller, deckare eller ens spänningsroman, nog snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat.

Alsterdal BlindtunnelTove Alsterdal. Blindtunnel (Lind & Co)
Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: mer än de flesta får plats med i en deckare. Inte heller serieromaner. Hennes böcker kan handla om vad och utspela sig var som helst. Som när hon, som här, gör en arkeologisk utgrävning av historien. Det medelålders paret Sonja och Daniel sålde radhuset i Sverige och bosatte sig i ”Böhmens Schweiz”. Eller Sudetenland, som det kallades när Nazityskland kom hit och försvann. Och med dem traktens judar. Vad lever kvar idag av detta, i människors minnen som i verkligheten.

Ulla BolinderUlla Bolinder: I din himmel (BoD)
Bolinder skriver deckare på ett sätt som hon är ensam om i Sverige – eller i världen? Nu har hon börjat varva personer som i en månghövdad kör. Var och en talar i jag-form om sig själv och andra. Ett vimmel av röster = människor, vanliga och udda på samma gång. ”I din himmel” är lika mycket en skildring av människors beteenden som en polisroman om utredningen av en rad våldtäkter. Bolinders deckarberättande passar kanske inte alla men jag förblir fascinerad av hennes förmåga att ständigt variera sin säregna deckarstil.

Deckarloggs red.

Psykologiskt med ett särskilt driv och en speciell nerv

Prolog:

Jag minns den tiden, inte längesen, när bokförlagen ansåg att en kriminalberättelse inte ens kunde placeras i Malmö eller Göteborg. För då ville färre läsa den deckaren än om den kriminella miljön var Stockholm.

Svårt att förstå idag när varje svensk snart har fått sin egen deckarförfattare. I den förrförra deckaren jag recenserade på Deckarlogg, ”Guds lamm” av Margaretha Levin Blekastad, förekom Uppsala och trakten kring som kriminell miljö. Den förra jag recenserade, ”Församling” av Rolf Carlsson, utspelar sig i Värmlandsskogen någonstans mellan Karlstad och Kristinefors.

Att läsa dagens svenska deckare är som att resa Sverige runt. Finns det några andra romaner som mer än deckare skildrar landsbygder och småstäder i Sverige? Nu ska Deckarlogg resa iväg till ännu en svensk stad och kriminell miljö, långt norrut…

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna KuruLikadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (7): Övernördigt möte med Stockholm, svensk jazzmusik och kriminallitteratur om vintern dessutom

Författaren Florence Wetzel är amerikanska, liksom hennes romanperson Juliet Brown. Även författaren kan, i likhet med romanpersonen, karaktäriseras som en ”ScandiGeek”.

Alltså en person någonstans i utlandet som blivit typ överfascinerad – ja, ordet är besatt – av Skandinavien. I de här fallen främst Sverige, så ”SwedeGeek” kunde nog var en mer riktigt beskrivning.

Florence Wetzel har i alla fall skrivit ”The Grand Man” (BoD) med undertiteln ”A Scandinavian Thriller” och nämnda Juliet Brown, journalist och bloggare, i centrum.

Mest skriver hon om jazz, inte minst svensk jazz, och nu har Juliet kommit till Sverige för att intervjua en amerikansk jazzsångerska som plötsligt försvann från New Yorks jazzscener för att bosätta sig i Sverige – och sen har inte hörts sjunga något mer.

Grand ManFörrän i ljudspåret till filmatiseringen av ”The Girl With The Dragon Tattoo”, som Juliet förstås gick och såg för att hon blivit så nördigt intresserad av Stieg Larssons deckare, på papper och filmduk. Så medan hon är i Stockholm ska hon nog också gå en guidad tur genom den stieglarssonska litteraturens och filmens Stockholm.

Juliet har dessutom en kompis som hon brukar snacka med och som ger henne mer eller mindre goda råd. Kompisen är en hon som heter… Lisbeth. Jo, jag skrev ju att det var nördigt.

En sak till, innan alla ingredienser fallit på plats: mordet på Olof Palme. Vilket romanens titel ”The Grand Man” – ju en direktöversättning till engelska – låter ana och som också intresserade journalisten/författaren Stieg Larsson. Vad kan egentligen Larssons fjärde roman – den som är försvunnen – handla om?

Fast trots mord och poliser och journalistiska gräv så blir Florence Wetzels roman aldrig riktigt en deckare. Spännande? Njä, inte så värst.

Men ändå läsvärd – av en annan anledning: Juliet Browns – och antagligen då också Florence Wetzels – möte med Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Romanen har blivit en övernyfiken, extraexalterat utifrånbeskrivning av Stockholm. Sådär som man själv kan vara när man kommer till en stad någonstans i världen där man inte varit förut.

”The Grand Man”, alltså skriven på engelska, vilket kanske ska påpekas, är en charmerande skandinavisk thriller. Charmigt, så känns det att läsa om Juliets möte med den svenska huvudstaden och få Stockholms olika platser beskrivna än för henne och än genom hennes egna ögon, tankar och känslor.

Stockholms- och Sverigekänslan plussas på av det förstås är svensk vinter vid Juliet Browns besök. Till det charmiga hör också en fräck blandning av påhittade och faktiska personer. Sånt brukar jag alltid gilla, att fiktion och verklighet blandas och går ihop så att läsaren inte vet in och ut, vad som är vad.

Översätta till svenska? Undrar om det går. Om inte känslan och stämningen av och från det här charmiga mötet då riskerar att försvinna. Läs direkt på lättläst engelska istället, särskilt om du känner till Stockholm lite grand (ursäkta) så är det just charmig läsning.

PS. Tycker att Florence Wetzel är alltför fixerad vid det svenska ordet och begreppet ”fika”. Själv begriper jag inte alls denna fixering, tror aldrig att ordet fika ens kommit över mina läppar och tangenter (förrän nu). Att dricka kaffe är en sak, det gör jag; att fika är något annat, det gör jag inte.

Bengt Eriksson

 

Två gånger deckarförfattaren (?!) Christer Nylander

Numera mest känd som riksdagspolitiker – en av få kulturintresserade sådana dessutom, för närvarande ordförande i riksdagens kulturutskott – och kanske eller kanske inte påtänkt som blivande partiledare för (L).

Men Christer Nylander var tidigare också en lovande deckarförfattare med, om han inte smög ut någon extra deckare jag aldrig fick syn på, tre publicerade titlar i krimigenren.

Jag recenserade alla tre – de bägge första var/är bäst. Så vassego: deckarförfattaren Nylander ggr 2!

***

Christer Nylander
Olösta mord i Kristianstad
(Books-On-Demand)

I förordet uppger Christer Nylander, riksdagsman för (fp), att han fick ett brev från en pensionerad polis som gått och grunnat på fem kriminalfall.

Officiellt är fallen lösta – men på rätt sätt? Den gamle polisen, som vill vara anonym, tvivlar.

Sina funderingar och spekulationer har polisen formulerat i fem berättelser som han vill ha Nylanders hjälp att publicera. Märklig begäran, tyckte Nylander, men nu kan novellerna läsas i boken ”Olösta mord i Kristianstad”.

ChristerNylander8_2018Även om han försöker skoja med läsarna är det förstås Nylander som härmed debuterar som deckarförfattare.

Christer Nylander, riksdagspolitiker för (L) och deckarförfattare.

Christer Nylander är bosatt utanför Kristianstad och novellerna utspelar sig också i och kring hemstaden, bl a i Tivoliparken och på Åhusstranden.

Det handlar om passion, kommunalt fiffel, spritlangning, brand och bröllop med dödliga utgångar. Olyckor, mord eller dråp?

Nylander skriver och berättar så väl att man tror att både miljöer och människor hämtats rätt ur verkligheten. Hans deckardebut lovar mer.

***

Christer Nylander
Den fjärde spelpjäsen
(Egen utgivning)

Christer Nylander, riksdagsman för (fp), deckardebuterade med en novellsamling. ”Den fjärde spelpjäsen” är första försöket som deckarförfattare i romanform.

Också romanen utspelar sig i och kring Kristianstad. Det har blivit en så märklig deckare att man frestas jämföra med Jean Bolinder.

Historien placeras i realistiska miljöer och även personerna är trovärdiga, vilket lockar – eller lurar? – läsaren att tro att romanen ska läsas som en realistisk thriller.

Men ska man det? Är Jacob Svensk, huvudpersonen, sjukskriven från arbetet som lärare pga hustruns tragiska död?

Pågår en asiatiskt inspirerad tvekamp på liv och död mellan två vuxengäng i trakten av Kristianstad? Eller utspelar sig alltihop inne i huvet på huvudpersonen?

Är Jacob Svensk schizofren och kanske också en mördare? Ska ”Den fjärde spelpjäsen” istället läsas som en psykologisk spänningsroman?

I vilket fall fortsätter Christer Nylander att vara en merläsningslockande deckarförfattare. Dessutom skriver han bättre, rent språkligt, än många andra svenska författare i kriminalgenren.

Bengt Eriksson
Bägge texterna skrivna till och tidigare publicerade i BTJ:s AV-häften.

Människors udda beteenden

Ulla Bolinder
I din himmel
(BoD)

Ulla Bolinder fortsätter att skriva deckare på ett sätt som hon är ensam om i Sverige – ja, nog i världen.

Förut berättade hon genom förhörsprotokoll och tidningsnotiser, nu har hon börjat varva personer som i en månghövdad kör.

i-din-himmelVar och en talar i jag-form om sig själv och andra. Resultatet blir ett vimmel av människor, vanliga och udda på samma gång.

”I din himmel” är lika mycket en skildring av människors beteenden som en polisroman om utredningen av en rad våldtäkter.

En kvinna har misshandlats (och troligen våldtagits) under en joggingrunda. Hon dör på sjukhuset.

Kan det vara samma serievåldtäktsman, den så kallade ”Tunnelmannen”, som trappat upp sin brutalitet?

Bolinders deckarförfattande passar kanske inte alla. Men jag förblir fascinerad av hennes förmåga att ständigt variera sin säregna deckarstil.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Mord i Stockholms vinterskärgård

Louise Björnlund
Jazzkatten
(Björnlunds förlag)

Louise Björnlunds förra och första deckare, ”Marionetten”, har jag inte läst. Ännu.

I början av hennes andra och nya, ”Jazzkatten”, hittas en kropp nergrävd i ett sandtag vid Sandemars slott på Södertörn utanför Stockholm (och i närheten av Dalarö). Härmed har jag placerat den deckarserie som Björnlund döpt till ”Skärgårdsmorden”.

Genre: polisroman(er). På den utredande polisstationen, ”Södertörnspolisen”, finns bland andra kriminalpoliserna Ewald Wermelin, även stationsbefäl, Ulrika ”Biggan” Bigård och Lars ”Labe” Bengtsson.

Fast mest polis verkar Kina Bergsmed vara. Kina, annars skärgårdsguide och författare av skärgårdsböcker, tas med i utredningsgruppen trots att hon ju endast är volontär hos polisen. Men inte får väl polisernas volontärer jobba på det här sättet? Nej, strunt i det.

JazzkattenSenare ska ännu en nedgrävd kropp hittas, denna gång i sanden vid Schweizerbadet.

Några led- och avledande trådar: bökande vildsvin, jakträttigheter, ett gevär (eller flera), en pistol, spelkort, ett testamente, kärlek, svartsjuka och sexualitet.

Allt utspelar sig i nutid, mellan den 3 november och 23 december. Fast egentligen inte, för i själva verket började allt drygt nära tjugotre år tidigare.

Vilket antyds i en parallell berättelse om den familj som står i centrum för kriminalhistorien och (snart) mordutredningen. Till detta kommer kärlekstrubbel, på ont men också gott, för Kina, Ewald, Biggan och Labe. Samt ovannämnda familj.

Allt detta får Louise Björnlund ihop bättre än de flesta deckarförfattare. Skriva kan hon. Berätta kan hon också. Björnlund har tajtat intrigen så att många kolleger bör läsa, bli smått avundsjuka och lära sig.

Kanske kunde polisernas och andras privatliv ha flätits in mer i mordutredningen? Kanske skulle miljöskildringen ändå ha betonats mer? Nej, strunt i det också. Det är bra så det räcker.

Louise Björnlund är en av de där nya svenska deckarförfattarna som kan få en att undra om inte kvalitén för egenutgivna deckare höjts på senare tid. Kanske inte generellt men allt fler lovande, ja, riktigt bra deckarförfattare ger själva ut sina romaner.

”Jazzkatten” hade inte skämt för sig i utgivningen hos vilket svenskt förlag som helst, litet som stort.

Dock, en sak efterlyser jag. Efter att googlat på platser, krog och handelsbod med mera så verkar det som om deckarmiljön är autentisk (med undantag väl för Södertörnspolisen). Men inte ska läsaren behöva googla? Karta efterlyses härmed, tack på förhand.

Nu ska jag läsa Louise Björnlunds första och föregående kriminal- och polisroman, ”Marionetten”.

Bengt Eriksson

Egenutgivna deckare (3): Vardagligt (och kriminellt) i hemsmåstadsdeckare om Hjo

Annette Brandelid
Fader af Hjo
Illustration: Bengt Geidenmark
(Svea Bok)

Miljö: Hjo.

I grunden – enligt den kriminallitterära genreformen – en polisroman om och med Helena Groop och hennes kolleger på Hjopolisen. Groop, som i den här romanen, den femte i Anne Brandelids serie med Hjo-deckare, avancerat till chef för Hjo polisstation.

Fast ”Fader af Hjo” är egentligen en småstadsdeckare. Eller till och med en hemsmåstadsdeckare. Brandelids deckarserie utspelar sig i hennes hemstad Hjo.

En kvinna går ut i skogen utanför Hjo för att plocka kantareller. Plötsligt händer något.  Vad?

Brandelid HjoEn amerikan (åter)vänder till Sverige och köper en gård utanför Hjo. Han kör motorcykel, det är ju misstänkt. Ska gården bli tillhåll för ett motorcykelgäng?

Kring detta utspelar sig kriminaliteten i polis- och hembygdsromanen ”Fader of Hjo”. Fast det kriminella är blott en förevändning: viktigast är vardagsskildringarna och mötet mellan personerna i en liten stad där alla verkar känna alla.

Till exempel den stora händelsen att lokaltidningen köpt en ny redaktionsbil och en hemmahosskildring av tonårsflickor vid matbordet är lika viktiga – och spännande – som de eventuella brotten.

Småstaden Hjo skildras med allt på sina rätta platser, såvitt jag (som besökt staden och övernattat där ett par gånger) kan bedöma. Måste man känna till Hjo för att uppskatta Brandelids Hjo-deckare?

Kanske att en Hjobo uppskattar den – eller dem – mer. Fast småstadskänslan är så atmosfäriskt kännbar, så exakt just precis en småstad, att det nog räcker med att bo i eller till och med ha besökt en småstad, vilken som helst, en gång eller två.

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feel good-deckare och så vidare. Det är vad Anne Brandelid skriver. Och ändå inte. Lite av allt men begreppen stämmer inte riktigt in på hennes sätt att skriva, skildra människor och kriminalitet.

Mjukdeckare, kanske. Småstadsmjukdeckare. Som jag skrev, hemsmåstadsdeckare.

Det är i vilket fall trevligt att vistas i hennes deckare och hon lyckas suveränt med att foga in kriminaliteten i trevligheten. Den trevliga, låt säga, samvarokänslan betonas också av att Bengt Geidenmark illustrerat boken med svartvita teckningar av olika miljöer i Hjo – som i ungdomsromaner förr i tiden! – och dessutom försett varje kapitel med en fint tecknad vinjett.

”Ängel af Hjo”, ”Greve af Hjo”, ”Flygare af Hjo” och ”Eldare af Hjo” är tidigare titlar i serien. Dem har jag inte läst – ännu. Nu ska jag!

deckarlogg-2Bengt Eriksson