Denna egenartade Ulla Bolinder

Eget bildUlla Bolinder
Övrig händelse
(BoD)

Förra gången jag recenserade en deckare av Ulla Bolinder, det var i fjol och då gällde det e-boken ”Kontroll” (Recito), tyckte jag att Bolinders kollageteknik inte fungerade lika effektivt längre och undrade om hon inte skulle börja varva också med gestaltande kapitel.

Fel av mig. Eller åtminstone så tyckte Ulla Bolinder tvärtom. I sin nya deckare renodlar hon och poängterar än mer sitt eget, speciella sätt att berätta en kriminalhistoria.

”Övrig händelse” har blivit en nästan övertypisk Ulla Bolinder-deckare.

Miljön är – som så ofta, känns det – någonstans på svensk landsbygd, en trakt med både fastboende och sommargäster.

Ulla BolinderSå händer något. En tioårig flicka cyklar hemåt från skolan – och försvinner. Och människorna i trakten reagerar, både de närmast berörda och de på längre avstånd.

Bolinder låter dem berätta och återberätta och uttrycka sina åsikter i jag-form, såväl om försvinnandet som om varandra, inte minst.

En polis noterar och kommenterar. Här finns också utdrag ur en ”trådgårdsdagbok”. Dessutom korta vittnesuppgifter, mer eller  mindre allvarliga, än mer realistiska och än mer fantasifulla.

Allt detta varvas.

Ingenting händer, egentligen. Då när det händer, alltså. Utan spänningen skapas av kontrasten mellan personernas olika utsagor. Och detta skapar spänningen, ja, faktiskt, trots att ingenting som händer gestaltas.

Kriminalberättelsen blir högst speciell och särskilt får man ju ett nära nog kalejdoskopisk porträtt av personerna. Olika porträtt, så som olika människor får olika  intryck av varann.

Det här är Ulla Bolinders paradgren. En unik deckarförfattare, ingen annan svensk deckarförfattare skriver så här.

Och när hon lyckas som bäst – vilket hon alltså gjort med ”Övrig berättelse” – är hon också en av Sveriges främsta och mest läsvärda deckarförfattare.

Så skärp er nu, alla Sveriges större förlag och även mindre fast etablerade bokförlag. Skriv kontrakt med Ulla Bolinder så hennes böcker kan få ordentlig marknadsföring och distribution. Och så hon slipper betala själv för print om demand-utgivning.

Både hon – och ni, svenska deckarläsare – förtjänar mer än så.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

Annonser

Barndeckare på vuxet allvar

Senaste nytt: Hon vann! Elsie Petrén blev årets Spårhunden-pristagare. Tredje gången gillt och mycket välförtjänt!

*

Elsie Petrén (se även Deckarbloggs förra inlägg) har med sin senaste titel i Skuggmyra-serien, ”Döden i Skuggmyra” (Zek Bokförlag), nominerats till Svenska Deckarakademins barn- och ungdomsdeckarpris Spårhunden.

Övriga nominerade: Ritta Jacobsson med ”Labyrintens hemlighet” (B Wahlströms) och Martin Widmark & Petter Lidbeck med ”Talmannens hämnd (Bonnier Carlsen)”. Vinnaren utses den 30 september på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (som jag inte tänker besöka, så fick jag det sagt.)

Vinner Petrén? Ja, det hoppas jag. Och det tror jag också. Det skulle vara välförtjänt. Hon har nominerats två tidigare gånger utan att vinna. Skulle ju vara extrakul dessutom när ”Döden i Skuggmyra” är en egenutgiven bok.

Vad jag tycker om den nominerade boken kan läsas i följande recension… (Och så kan jag meddela en halvhemlis: efter några böcker på eget förlag har Elsie Petrén nu skrivit kontrakt med Lind & Co.)

Elsie Petrén
Döden i Skuggmyra
(Zek Bokförlag)

Kompisarna Tim, Selma och Marvin återkommer från ”Mysteriet i Skuggmyra” och ”Brottsplats: Kollo”. Samt hunden Dexter (som i och med ”Döden i Skuggmyra” får anses vara den fjärde ”kompisen”.)

skuggmyra-doden-i-skuggmyraKanske ska Tims mormor, 60 plus, som äger en modeshop och gillar gamla bilar, i den här boken kör hon sin sommarbil, en Mercedes 190 SL, också räknas till gänget? Liksom Tobbe, pappa till Selma.

Oavsett så är det relationerna mellan alla dessa som så att säga g ö r Elsie Petréns deckare.

Men där står ju Dexter, utanför Harrys grind. Harry bor granne med Selma och Dexter är hans hund, som alltid brukar slita sig. Det vet hela Skuggmyra. Men nu har Harry byggt en hundgård åt Dexter och ändå står hunden utanför grinden.

Och var är Harry? Konstigt att han inte kommer, trots att Dexter skäller. Harry ligger på gräsmattan, i onaturlig ställning och med en plågad grimas. Har han ramlat, blivit sjuk eller…?

Nej, eftersom ”Döden i Skuggmyra” är en deckare – på allvar – så har det skett som brukar ske i deckare. Det tycker jag är bra. Inte att det skett men att Petrén låter det ske i en deckare för barn eller snarare mellanåldern, där har hennes Skuggmyra-deckare placerats: som mellanåldersläsning.

Elsie Petrén tar barn på allvar, suddar inte bort döden – ja, mord – ur kriminalberättelsen och därmed ur barn liv, i deras upplevelser av livet. Döden är ju närvarande hela tiden, till exempel på teve, också i barnens liv.

Hon fördjupar Enid Blyton, kunde man säga. ”Döden i Skuggmyra” passerar igenom hela traditionen av barn- och ungdomsdeckare – från Blytons Fem-, Mysterie- och Hemliga sjuan-böcker och allt vad de hette, kanske lite Åke Holmberg och Ture Sventon också, en smula Agatha Christie och Astrid Lindgrens böcker om Mästerdetektiven Blomkvist, Maria Langs ungdomsdeckare, Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och dagens tvillingdetektiver Petrini i Mårten Sandéns böcker, och så vidare, och så vidare.

Petrén omhändertar – det är nog ordet – det bästa i barn- och ungdomsdeckartraditionen, nutidsanpassar och fördjupar ännu mer. Och jag tror, faktiskt, att då behöver det vara ett mord i centrum, så att det blir riktigt kännbart, för att allt annat i berättelsen också ska bli på allvar.

Det handlar om hennes personer, som är människor. Tims mormor, som i dagens Sverige ju är en helt realistisk mormor. Selmas pappa, som hon kallar Tobbe. De tre kompisarnas relationer, som inte alls är så smärtfria. De tycker olika, tycker alla tre ens riktigt om varann?

Och Harrys tre söner, giriga och otrevliga. Också de utvecklas och nyanseras.

”Döden i Skuggmyra” handlar om mycket mer än tre barn med hund som löser en gåta. Elsie Petrén har skrivit en vuxendeckare av bästa sort i form av en barn/mellanåldersdeckare. Samtidigt som hon i språket och berättandet riktar sig till bokens målgrupp, till barnen.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Elsie Petrén, barndeckarförfattare och egenutgivare

Samvetet gnager.

Jag lovade ju att jag skulle skriva om egen- och hybridförlagsutgivna deckare. Och det kommer, jag ska göra det, det lovar jag igen. Jag läser och läser och får deckarstapeln med egentutgivet och hybrider att sjunka allt mer undan för undan.

Kommissarie TaxMen det dröjer ännu lite till, sen återkommer jag…

Men jag ska ändå börja så smått med att uppmärksamma barndeckarförfattaren Elsie Petrén, aktuell med ”Döden i Skuggmyra” (Zek bokförlag) som är tredje titeln i Skuggmyra-serien.

Elsie Petrén ger numera ut sina böcker på eget bokförlag. Varför? Det är ju en fråga som brukar ställas om och till egenutgivare. Och det gjorde jag också, till henne.

Och fick ett långt svarsmejl – med till och med två svar, ett kort och en längre version – där hon berättade hela historien om sina böcker och deras utgivningar: först kommissarie Tax-serien (på Natur och Kultur), därefter Adrian-serien (B.Wahlströms förlag) och sist de två första titlarna i Skuggmyra-serien (också Wahlströms).

Ingen uppmuntrande läsning.

zata-samlingsvolym-1Den långa versionen (om omslag, målgrupp, markandsföring med mera) ska jag inte citera, den är lite för öppenhjärtligt, tycker jag. Men den korta versionen kan jag väl citera, i sin helhet:

”Jag vill själv kunna bestämma och slippa vara i händerna på de etablerade bokförlagen (och framförallt deras marknads- och säljavdelningar) som ibland tar förödande felaktiga beslut.”

Låt mig konstatera: så som Elsie Petrén beskriver det, så ska ingen författare bli behandlad av något bokförlag. Någonsin!

I det här fallet är det ju ännu konstigare, eftersom Petrén är en prisad författare (bland annat tilldelad Ture Sventon-priset ”Temmelburken” 2004) som lovar ännu mer inför framtiden. Inte minst kommersiellt, vilket (väl? väl!) borde göra bokförlag intresserade.

Suck, bara suck.

Skuggmyra'Slutsats (egentligen självklart men ibland framförs ju den motsatta åsikten): Det behöver inte alls vara så att författare som ger ut böcker på eget förlag gör det för att inget etablerat förlag vill ha deras böcker. Det omvända kan också gälla: Författaren vill inte ha förlagen.

Efter detta passar det ju med en recension av Elsie Petréns senaste barn- eller kanske mellanåldersdeckare, alltså ”Döden i Skuggmyra”. Den recensioner följer i nästa inlägg på Deckarlogg…

Bengt Eriksson

Kriminallitterärt i Skåne (4): från Hässleholm till Balkan

Jan-Eric Boo använder sina erfarenheter av 37 år som polis, i Skåne och på Balkan, till att skriva polisromaner.

Boo Döden har sitt prisHans andra bok om poliskollegerna Michael Lundell och Mirka Salo, ”Döden har sitt pris” (Ruo förlag), tar flera steg framåt, jämfört med debuten.

En lastbil sprängs vid Netto i Hässleholm. Utredningen, som handhas av nämnda Lundell och Salo, leder till Bosnien.

Mycket trovärdigt och dessutom spännande, så länge det handlar om kriminalitet och polisarbete.

Skildringen av polisernas privatliv är mer valhänt. Om Boo jobbar med det kan nästa roman bli riktigt bra – tredje gången gillt!

Forts…

34 ggr egen- och hybridutgivet (retro)

Medan Deckarlogg läser några nyare egen-, hybrid- och småförlagsutgivna deckare letade jag fram en av de tidigare gångerna jag skrev om just detta.

*

Jag efterlyste egenutgivna deckare på en facebook-sida för författare och dränktes i böcker. Allt eftersom de anlände placerade jag dem på en hylla som fylldes allt mer. Summa: 34 stycken. Hur ska jag hantera det här? Inte en chans att få plats med allihop!

Bo Norgren Hog nivåEgenutgivna deckare innebär att författarna antingen gett ut deckarna på eget förlag eller genom ett självhjälpsförlag (som Recito, Vulkan och Hoi). Också där bekostas utgivningen av författaren men får – mer eller mindre – hjälp med produktion och distribution.

Jag har nu läst samtliga (!!!) deckare jag fick in och tagit ett drastiskt men nödvändigt beslut (ber om ursäkt till strävande deckarförfattare som hamnat utanför): att göra en topp-lista med fem favoriter (samt några bubblare strax under). Det var så svårt det också att två författare/deckare, som jag inte kunde välja mellan, fick dela på förstaplatsen.

Carl Martin Grann1) Bo Norgren har gett ut flera deckare på ett stort förlag och med ”Hög nivå” (BookPile) skrivit sin sjätte polisthriller; medan Carl Martin Grann debuterar skönlitterärt med polisthrillern ”Näktergalen” (Hoi).

Både veteranen och debutanten skriver väl och berättar bra. Norgren börjar med ett raffinerat bankbedrägeri. Hos Grann hittas föräldrarna döda i en stuga med sin lilla dotter överlevande bredvid. De inleder i Sverige för att sen vidga internationellt. Inte minst skriver de så realistiskt att både händelserna och polisarbetet blir trovärdiga.

janus-fjarde-ansikteAlltså 3) Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.

4) ”Vanmakt” (Vulkan) av Lourdes Daza-Gillman är en ofärdig och alltför lång polisroman. (Det ska mycket till också för att kunna låta en polis heta Kalle Karlsson.) Men i det polisiära finns en kvinnoroman, författad med driv, känsla och kraft, ja, med en sådan ilska att det blir omöjligt att hålla berättelsen ifrån sig. Det allt oftare Vanmaktåterkommande ämnet, i litteraturen som i verkligheten: kvinnomisshandel.

5) Björn Öijer har – efter två självbiografiska romaner – gett ut kriminalromanen ”Gudruns raseri” (Recito). Stämningsfulla miljöskildringar av småländsk skogsbygd och samhället Ljungby. Känsliga personporträtt, inte minst av huvudpersonen – en manlig journalist, 60 plus – som numera mest bor i fritidshuset med schabradoren Terry. En deckare i det lilla, när stormen Gudrun plötsligt drar genom småbygd och vardag.

Björn Öijer R%aserStrax under mina fem-i-topp finns tre författare/deckare som jag också fastnat lite extra för.

Elisabeth Akterus Rex var sååå nära att placera sig på listan. Också hennes deckare, ”Naken sanning” (Hoi), har kvinnomisshandel som huvudtema. Det här kunde ha blivit riktigt bra, om hon inte trasslat till det med alla parallellhandlingar. Åtminstone jag hade svårt att hålla reda på vilken kvinna som är vilken.

”Röd vinterängel” (B&L) av Tove Birkeland Brand är en annan ofärdig deckare, språket borde ha gåtts igenom en extra gång. Samtidigt som språket fascinerar. Huvudpersonen Mimmis mediala förmåga smittar av sig på berättartonen. Det blir annorlunda, lite märkligt. Tyvärr avtar det märkliga när berättelsen övergår till att bli en mer ordinär polisroman.

Cherstin Juhlin, före detta polis och bosatt i Kristianstad, har lovordats här på deckaruppslaget för sin nya polisroman ”Bryggan” (Recito). Jag instämmer. Juhlin lyckas allt bättre med att varva polisutredningen och en skildring av polisen Annika Vesters privata bry: kärleken, en vuxen dotter och två gamla föräldrar.

Slutsatser: I jämförelse med tidigare stickprov så har kvalitén på egenutgivna deckare ökat högst märkbart. Men ju fler författare som gör det själv desto viktigare blir det – för att via recensenter och bokhandlar nå fram till läsarna – att egenutgivna deckare är lika proffsiga som (större och mindre) förlagsdeckare.

Omslag, baksidestext och inlaga (stilsort, grad, radavstånd och marginaler). Sättningen ska inte vara svårläst och inte heller ska man behöva bända upp boken för att kunna läsa! Det är mycket att tänka på.

Vad gäller själva berättandet så verkar ordrikedom vara det största problemet. Så många onödiga ord och hela meningar som ligger i vägen för handling och tempo. Var finns redaktörerna, som redigerar, stryker och putsar i de egenutgivna deckarna?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB, YA och TA 2013)

PS. Carl Martin Grann avled sorgligt nog strax innan debutdeckaren ”Näktergalen” kom ut.

Funderat kring egenutgivna deckare

Ett år – ja, två eller t o m tre år – försökte jag läsa samtliga svenska deckare som var egenutgivna eller utgivna på hybrid- och pytteförlag. Jo, jag fann det jag trodde: också i denna, låt säga, undanskuffade utgivning fanns deckare som kunde mäta sig med dem som ges ut av traditionella förlag, från mindre till de största.

Lourdes Daza-Gillman, Kamilla Oresvärd och Vanmakt Helena Trotzenfeldt är bara några deckarförfattare jag skulle höra av mig till och erbjuda utgivning om jag var redaktör på ett medelstort, större eller riktigt stort bokförlag. Med ömsesidigt redaktörskrav/hjälp…

Just det är problemet för den stora majoriteten av alla egenutgivna deckare: vissa skulle behöva en – extra – redaktörsgenomgång och även de flesta av de bästa behöver ännu en genomgång för att få till de sista små finesserna. (Jovisst, också stora förlag kan ge ut deckare som skulle mått bra av ännu en genomgång men det är ändå – fortfarande – en kvalitetsskillnad mellan ”smått” och ”stort”.)

minnesbararenNumera gör jag istället sporadiska nedslag bland det egen- och hybridutgivna. Lite skäms jag men det tar för mycket tid att läsa sig fram till de bra egenutgivna deckarna. Jag önskar att fler kritiker ville läsa egenutgivet, både deckare och annat, både välja och välja bort.

Men det är ju en ekonomisk fråga också: Vilken tidning betalar en frilansande kritiker för att läsa och välja bort? Det är ju inte så vidare värst arvoderat ens när man recenserar en bok. Eller också får man tjäna in pengarna på annat, läsa och recensera egenutgivningarna på fritiden.

Vilket Deckarlogg tänker göra framöver. Här kommer alltså att recenseras så många egen-, hybrid- och småförlagsdeckare vi hinner med. Så skicka gärna fler så läser vi så fort vi kan och hinner…

janus-fjarde-ansikteAdress:
Deckarlogg
Box 92
275 06 Vollsjö

PS. De här funderingarna skrevs för ett tag sen. Och se: en av de ovannämnda, Kamilla Oresvärd, har nu fått kontrakt med Bokfabriken som till hösten ger ut hennes nya, andra deckare.

Bengt Eriksson