Bästa skärgårdsmordet hittills

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
Uppl: Gunilla Leining
(Björnlunds förlag)

Inleder också denna recension som jag inledde min recension av ”Mentorn”, den förra titeln i deckarserien ”Skärgårdsmorden”:

Ska Louise Björnlund bli nästa i raden av egenutgivande svenska deckarförfattare att tas över av ett förlag, större eller mindre? Det skulle inte förvåna mig. Om hon nu vill, det är ju inte säkert. Å andra sidan förstår jag inte hur hon kan få ekonomi i att ge ut sina deckare som originalpocket…

Tillägg: Jo, det måste vara så att hon inte vill. Det måste vara egenutgivna som hon vill ha sina böcker. Sköta allt själv, behålla kontrollen. Tidigare kom ljudböckerna på ett annat, traditionellt förlag och hon gav själv ut pappersböckerna. Nu svarar Björnlunds förlag, alltså hennes eget, för både pappers- och ljudböcker.

Men papperspocket, inte ens storformat? Nej, fattar inte hur Louise Björnlund får sin bokutgivning att gå ihop.

”Dödsängeln” är nummer 4 i serien ”Skärgårdsmorden”. Och den bästa hittills. Björnlund skriver snabbare och rappare, tempot i intrigen och berättandet går igång fortare och hålls uppe än bättre än tidigare. Samtidigt som hon hinner att få med såväl person- som miljöteckningar.

Miljöerna, som är hennes grej. Ja, det anges redan i seriens namn, alltså ”Skärgårdsmorden”. Som i Stockholms skärgård, bör påpekas. Från norr till söder: från Sandhamn till Utö, när hennes nya deckare spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Simma och springa mellan och över 26 öar i Stockholms skärgård. Spektaklet (ursäkta ordbruket, det är mitt) finns inte blott i Björnlunds fiktion utan till råga på allt också i verkligheten.

Huvudpersonen heter som alltid Kina Bergsmed, annars skärgårdsguide men nu har hon fått i uppdrag att delta i säkerhetsteamet under nämnda Ötillö. Också Björnlunds återkommande Södertörnspoliser, bland dem Kinas kompis Biggan, finns med.

Det kriminella handlar den här gången om konststölder och, givetvis, ett mord som sker under VM i swimrun / Ötillö. Fast nu gick jag händelserna i förväg, en av deltagarna i Ötillö försvinner och ska hittas… Sjöpolisen tillkallas.

Som jag skrev tidigare, fyran är bäst hittills. Miljöer, kriminalitet och privatliv fogas ihop och blandas ännu smidigare och bättre. Jag har läst betydligt sämre deckare som getts ut av traditionella eller till och med de största förlagen.

Ändå måste jag också sluta som förra gången. Jag förmodar att Louise Björnlund använt sig av en redaktör eller lektör? Råd: byt hen. Inte mycket den här gången men när det mesta är så spännande och bra syns ju små små små skavanker mer tydligt. En skicklig redaktör hade kunnat påpeka ett par saker.

Men framför allt behövs bättre korrläsning. Ibland saknas eller dubbleras ord, det är synd, extra synd när tempot och berättande är så uppdrivet och bra. Det blir ett hinder, som en vattengrav vid läsningen. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag önskar att Louise Björnlunds lät sig plockas upp av ett riktigt bra förlag som kunde står för den allra sista finputsen. Det förtjänar både hon och deckarläsarna. Men nu blev jag så där onödigt negativ igen. ”Dödsängeln” är en klart läsvärd svensk deckare och Louise Björnlund en deckarförfattare som är värd att upptäckas, om du inte redan gjort det.

”Dödsängeln” finns alltså även som ljudbok på strömningstjänsterna.

Bengt Eriksson

Spänningstoppen / februari 2022

Deckarlogg fortsätter att redovisa och tipsa om den Spänningstopp som månatligen sammanställs av deckarkritikerna i Gota Medias tidningar. Jo, det är lite att tala i egen sak. Deckarloggs red. är en av de som sammanställer Spänningstoppen.

Fast det är lika spännande också för mig att en gång i månaden få se hur resultatet blev, vilka författare och titlar som kritikerna tillsammans just nu tycker är bäst bland utgivna deckare och annan krimi.

Mycket svenskt blir det alltid – högst upp på månadens lista har Christina Wahldén placerat sig med sin tredje australiska aborgindeckare ”Enbart kvinnor” (Forum), följd på andra plats av Kristina Appelqvist första titel i hennes nya, tredje serie mjukkokta deckare, ”Klänning för korta kvinnor” (Piratförlaget).

Även Karin Wahlberg gick in på listan – på fjärde plats – med sin senaste polisroman/vardagsdeckare ”En god man” (Albert Bonniers). Där emellan – alltså på fjärde – plats placerade sig Amos Towles med precis utgivna ”Lincoln Highway” (W&W). Ingen deckare utan en krimi – en roadtripkrimi över USA.

Och det är extra kul, att Spänningstoppen inte stakar ut och bevakar gränser utan håller genregränserna öppna.

Norskan Helene Flood psykologiska thriller ”Betraktaren” (Polaris) kom på femte plats och därefter följer ytterligare tre svenska författare och titlar: Pernilla Ericsons storstadslandsbygdspolisroman ”Släcka liv” (Romanus & Selling) ligger på sjätte plats, Jeanette Bergenstavs lovordade göteborgsdeckardebut ”Syndoffer” (Norstedts) finns på sjunde plats och på åttonde har en annorlunda roman hamnat.

Fantasy, SF och deckare på samma gång, dessutom en framtidsroman. Det är Sten Rosendahl som stiger in på Spänningstoppen med ”Värmevåg” (Futur förlag).

Hillary Rodham Clintons och Louise Pennys gemensamma politiska thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken), stannar också den här månaden kvar på Spänningstoppen, på nionde plats. Och på tionde återfinns norrmannen Matias Faldbakken med ännu en hybridkrimi. I hans ”Vi är fem” (Albert Bonniers) blandas och korsas landsbygdsroman med SF, vardagsrealism med skräck.

Spänningstoppen, den enda kritikertopplistan i Sverige för deckare och annan krimi, finns på nätsidorna för Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten, Barometern och Kristianstadsbladet med flera. Där kan du läsa kritikernas motivering för placeringarna på Spänningstoppen. Nämnda tidningar har förresten också mycket bra regelbundna deckarsidor med recensioner.

Bengt Eriksson

Porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under

Thore Soneson

Sund

(BoD)

——–

Thore Soneson

Nilo

(Thore Soneson Media)

Thore Soneson förvånar mig med att vara romanförfattare. (För genomskinlighetens skull: Vi möttes och blev vänner i slutet av 70-talet på frilansbyrån Grupp Fem i Lund, skrev bägge till Musikens Makt, gjorde musikreportage i Västafrika (han som fotograf, jag som journalist) och slog sen ner de två första grundstenarna till rocktidningen Schlager.)

”Sund” och ”Nilo” är, har jag förstått, två äldre romanmanus som Thore plockat upp ur datorn och nu gett ut. Den senare han har själv benämnt ”spänningsroman” men också den förstnämnde skulle kunna beskrivas som en krimi, närmast en psykologisk (mans)thriller.

Bägge skrevs i det förändrade samhällsklimat som de skildrar: från 70- över 80- och in i 90-talet. Då vänster blev höger eller ingenting. Då politik ersattes av business och cynism. Kollektiv av individuell egoism.

Thore har fångat tiden så känsligt exakt; lite på avstånd, vara med men ändå inte. Eller balansgången att vilja men inte vilja vara med. Ungefär likadant som han skrev som journalist på Schlager: beskrivande, speglande.  

Det blir tidsporträtt som på ett fotografi eller en målning. Ett slags hinna mellan betraktaren och det skapade; det finns där, det fanns där. Se! Som om författaren Soneson själv tar ett steg tillbaka och tittar: Jag var med där. Eller: Var jag med där?

Jag får känslan, rätt eller fel, att den första romanen skulle kunna utspela sig i Lund medan den andra utgår från Stockholm. Bägge böckerna har titlar efter sina, mer eller mindre, huvudpersoner. Tom Sund är fotograf i den första romanen. Nilo, egentligen Nils-Åke Ahlsell, kommer att dö i den andra.

”Sund” är ett mansporträtt, mänskligt men inte helt sympatiskt. Också en skildring av fotografi som i konst kontra livet. Den eviga frågan: Vad är viktigast, konsten eller livet. En fullt trovärdig och skickligt utförd skildring. Nog träffade man Sund på 80-talet, om han så var fotograf eller journalist, författare, målande konstnär… I vissa fall kunde han vara kvinna.

Också samtliga i romanen ”Nilo” tror jag att jag träffat; inte personligen, just dessa, men deras alter egon. Dessa egon. Det här är istället en berättelse om livet som konst eller förkonstlat eller konst som business. Som icke-betydande med ekonomiskt värde. I centrum finns en målande konstnär och hans konstförsäljare, en nasare på ett mer glamoröst tidsplan. Romanen sprakar av miljö: musik, konst, journalistik och konstlat liv.

Ett porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under. Uppbyggt som en spänningsroman – kriminalitet, poliser, framför allt en journalist, en road novel genom  overkligheten – men inte riktigt utbyggt som en spänningsroman.  

Nu fastnar ”Milo” som just ett tidsporträtt och det räcker mer än väl. Bägge är snabba berättelser, då menar jag inte att berättandet går extra fort utan att romanerna är som snapshots ur verkligheten. Innehåller går i ett med Thore Sonesons sätt att skriva också. Resultatet gånger 2 är, ber om ursäkt, förvånansvärt välskrivet och bra.

Romanerna borde förstås ha getts ut när de skrevs. Skickade han in dem till något förlag, då? Nu i efterhand har han gett ut dem själv. Vilket tyvärr resulterat i smärre korrfel i den andra boken, några gånger stördes jag lite. Det är synd. Fast strunt nu i det, bägge romanerna är klart läsvärda med ”Sund” som min favorit.

Bengt Eriksson

Deckarkatalogen 2021

Något av det bästa som Svenska Deckarakademin har gjort är att man övertog och fortsatte att sammanställa den årliga Deckarkatalogen efter att deckartidskriften Jury sorgligt nog hade upphört.

Deckarkatalogen innehåller helst alla men åtminstone de allra flesta av de deckare, thrillers med mera som publicerades i Sverige under det gånga året, både skrivna på och översatta till svenska, samt ett urval bland återutgivningarna. Att katalogen numera finns på nätet är ju dessutom en finess, nyupptäckta titlar kan kontinuerligt läggas till.

Deckarkatalogen för 2021, sammanställd av Anders Hammarqvist, Nils Scherman och Johan Wopenka, finns nu på Deckarakademins nätsida. Gå in och kolla vad du har missat, både i betydelsen aldrig ens upptäckt eller inte hunnit läsa. För alltid är det nåt…

Klicka HÄR så kommer du direkt till Deckarkatalogen 2021.

Bengt Eriksson

Ska en recensent ta hänsyn till att författaren är debutant?

Det har både direkt och indirekt ställts två frågor om litteratur de senaste veckorna. Frågorna uppfattar jag ungefär så här:

Ska en recensent/kritiker ta hänsyn till att författaren av en bok är debutant?

Påverkas recensenten/kritikern av annat som skrivits och skrivs om författaren, till exempel en stort uppslagen förhandsintervju i samma tidning som recensionen, och boken, i det här fallet en megahype från det utgivande förlaget?

Det var Johanna Hedmans romandebut ”Trion” (Norstedts) som föranledde frågorna men de är mer allmängiltiga än så. Samma frågor har recensenter (såväl som läsare) anledning att ställa inför utgivningen av många debutromaner och även andra – hypade – böcker.

Snarlika frågor kan också ställas om andra litteraturkritiska problem. Ska till exempel en recensent ta hänsyn till att författaren är egen- eller hybridutgiven?

Mitt svar på samtliga frågor: Ja. Rättare sagt: Hur ska man kunna undvika det?  

Hänsyn verkar i den här debatten vara synonymt med att skriva extra snällt om debutanter. Det handlar inte om det. Eller kanske lite men mer om att skriva hänsynsfullt på det sättet att det är just den här författaren som recenseras – en debutant.

Den tyckande krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

En recensent skriver alltid i första hand för läsaren, tidningens och de eventuella bokläsarna, men alla recensioner riktar sig ändå liksom per automatik till författaren (som nog i de flesta fall inte kan låta bli att läsa och ta åt sig). Inte heller detta går att undvika. Det gäller att vara ärlig, att som recensent aldrig skriva något annat än det man tycker. Just det som just denna recensent tycker. Så i debutantens fall gäller det att skriva ärligt om just debutanten.

Jag läser mycket gärna debutanter (liksom jag mycket gärna lyssna på musikaliska debuter). Det är alltid, oavsett resultat, något extra spännande att få ta del av nyfödd kultur. Ett barn föds, skriker till och sprattlar. Så jag recenserar gärna och ofta debutanter.

Mitt problem kan då snarare vara att våga tycka att en roman verkligen är bra, riktigt bra, fast det är en debutroman. Ska debutanter få högst betyg redan vid debuten? Vad ska dom skriva för böcker sen då och vad ska jag skriva sen i mina recensioner av deras kommande böcker?

Varken höja för högt eller sänka för lågt. Det brukar jag tänka på, för inte kan jag låta bli att tänka på att jag recenserar en debutant. (Det kan ingen kritiker, sen får de säga vad de vill.) Det gäller att vara ärlig men också hänsynsfull, att ta hänsyn till debutanten.

Välja sina ord i recensionen, det måste varje kritiker. Det måste man i varje recension, oavsett om man recenserar Nobelpristagaren Patrick Modiano eller debutanten Johanna Hedman. De är nämligen människor också, författarna, olika människor, var sin person, individer. De skriver olika böcker och det är just den här boken av just den här författaren – personen – som ska recenseras, varje gång.

Jag väljer lite andra ord när jag skriver om en debutant. Jag skriver vad jag tycker – som alltid precis vad jag tycker – men använder ibland andra ord. Att sänka en debutant tänker jag inte bidra till, det är förutom allt annat att placera sig själv som recensent högst upp i högsta tornet. Och där finns inte jag, också jag – som recensent – är blott en säger en enda människa med en åsikt, min egen.

Allt annat som görs och skrivs runt en författare då? Klart att det också påverkar recensenten/kritikern. Det är bara nys att påstå nåt annat. Allt påverkar. Så fort man vaknar blir man påverkad. Man läser nyheterna i tidningen eller på nätet och blir påverkad. Man kollar TV och blir påverkad. Man går in på facebook och blir påverkad. Ska man klara sig undan påverkan får man recensera inifrån en bunker utan någon kontakt med omgivningen men med en lucka för inlämning av nya recensionsböcker.  

Vad som gäller – för en recensent/kritiker – är att kunna hantera sin påverkan. Ha så stor egen kunskap, ärlighet och integritet att man kan hantera både en litterär hype och en intervju och för den delen skitsnack om författare på twitterfacebookinstagram.  

Likadant när jag recenserar egen/hybridutgivna författare och det har jag gjort många gånger, främst i deckargenren. Vissa – de flesta? – av tidningarnas kulturredaktörer verkar hävda att egen/hybridutgivna romaner är genomgående sämre än romaner på ”riktiga”, ”traditionella”, ”reguljära” – eller vad de ska kallas – förlag.

Men för att ens kunna tycka det måste ju de egen/hybridutgivna böckerna läsas – först. Kulturredaktörerna läser alltså dessa böcker innan de ställs på hyllan för allmän utdelning till medarbetarna? De skickas ut till kritiker som mot betalning läser böckerna för att liksom bara kolla om de är värda att bli recenserade?

Betvivlar jag starkt. Jag tror inte ett ögonblick att vare sig kulturredaktörer eller recensenter som klagar på egen/hybridutgiva böcker faktiskt vet om dessa böcker är bra eller usla – vare sig generellt eller specifikt. Och nänä, det räcker inte att bara bläddra lite.

Jag har recenserat många deckare som publicerats utanför de ”traditionella” förlagen och hittat flera handfull med lovande deckarförfattare – dessutom debutanter – och många av dem har senare, direkt efter debuten eller efter ytterligare några titlar, plockats upp av just ”traditionella” förlag.

Jag recenserade dem i egen/hybridutgivet skick och skrev precis som jag brukar: ärligt och med hänsyn, till såväl eventuella debutanter som utgivningsformen. Jag skrev precis vad jag tyckte, att böckerna var sämre eller bättre eller riktigt bra. Och jag kritiserade när jag tyckte att jag måste, såväl debutanten som debutant och utgivningsformen som utgivningsform (vanligast är bristen på en redaktör med putsduk).

Ärlighet gäller och ärligheten varierar, beroende på vad som recenseras. Gick det nu att begripa vad jag menade i den här texten? Hoppas det, skrev den mest för att reda ut för mig själv vad jag tycker.

Bengt Eriksson  

Kriminell debut på svensk landsbygd

Det är också lite extra kul när en egenutgivande deckarförfattare som Deckarlogg, alltså jag, lovordat från debutdeckaren snappas upp av ett så att säga riktigt förlag.

Som nu senast (för det har faktiskt varit en handfull (!) tidigare också) Aline Lilja Gladh vars kommande titel i Örbyhus-serien, ”Skampärlorna”, ska ges ut av Modernista. Har du inte gjort det, så läs henne från början – från debuten, som jag skrev följande om…  

***

Aline Lilja Gladh
Tändstickan
(XIV Förlag)

”Tändstickan” har den bästa deckarinledning jag läst på länge.

Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.

Aline Tändstickan

Skickligt skrivet av debutanten Aline Lilja Gladh.

Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort).

Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

Det kriminella – maffia, gangsterkrig, knark, mordbrand och mord som utreds av den lokala polisen i lilla Örbyhus! – är väl mindre trovärdigt.

Slutbetyg: underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

PS om ”proffs”

Forts följer på inlägget om frilanslektörer/redaktörer och hybridförlag. Alltså: och.

Många som diskuterat tror att det jag skrev endast rör hybridförlag. Det gör det inte utan det handlar även och inte minst om den nya yrkeskategorin lektörer och redaktörer som erbjuder sina tjänster till egenutgivare. Bäggedera.

Forts följer alltså, ska bara samla mig först.

Bengt Eriksson

Var finns proffsen?

Nu ska jag (i alla fall delvis) skriva emot mig själv.

Jag brukar ju hävda att det går att hitta bra romaner, inte minst deckare, även i den svenska egen- och hybridutgivningen. Ja, deckare som är lika bra som förlagsutgivna. Och det hävdar jag fortfarande. Men…

Jag hade tänkt att recensera en sådan ny deckare, alltså egen/hybridutgiven (vilket spelar ingen roll). En ny deckare och riktigt bra, tyckte jag när jag börjat att läsa. Men ibland så hakade jag upp mig, på något konstigt ord eller ett tryckfel. Ja, flera tryckfel. Det störde.

Fast det var ju en bra deckare, eller thriller, spännande och dessutom med ett ”budskap” (och det gillar jag, när deckare är så att säga mer än deckare) så jag läste vidare. Men hakade upp mig allt mer. För det var allt som störde mig: ett ord som stannade upp läsningen och borde ha bytts mot ett annat, ett korrfel som väl tusan någon borde ha upptäckt.

Allt fler såna ord hakade upp. Inte heller tog korrfelen slut. Ja, jag läste rätt igenom romanen – med möda – och bestämde mig sen för att det här kan jag nog inte recensera. Jag kan ju inte skriva att det är bra deckare – fast den är det – när det ändå finns så mycket att anmärka på.  

Men hur ska jag få plats med att både recensera innehållet och framhålla de språkliga misstagen på det lilla recensionsutrymme jag har till buds. Det hade inte blivit rättvist åt något håll, vare sig läsarnas eller författarens. Nej, inte kan jag lura på någon läsare den här deckaren, väl?

Så jag avsa mig. Fanns inget annat att göra. Kunde inte recensera det här. Jag frågade sen författaren hur det var med lektörer, redaktörer och korrläsare. Jodå, boken hade både passerat en redaktör och en språkgranskare. Men det är inte möjligt! tänkte jag.

Det måste ingå en bra redaktör och korrläsare i priset när en författare anlitar ett hybridförlag. De, som jag brukar kalla dem, frilanslektörer och frilansredaktörer som erbjuder sina tjänster åt författande egenutgivare måste hålla professionell nivå. Varken hybrid- eller egenutgivna böcker ska behöva innehålla så många onödiga fel. Författaren betalar ju för det, betalar utgivningen!

Betalning = professionell kvalitet. Det borde vara självklart. För att uttrycka mig bryskt: den här bokmarknaden måste saneras. Så att professionella hybridförlag, lektörer, redaktörer,  språkgranskare och allt blir kvar – och övriga försvinner.

Nämnda – eller snarare onämnda – deckare/thriller är nu indragen för senare utgivning.

Bengt Eriksson

Moisto och Kuru, två av Sveriges bästa nya deckarförfattare

Frida Moisto

Napalm

(Bokfabriken)


Anna Kuru

Norrskensnatten

(Modernista)

Den ena, Frida Moisto, snappades upp av Bokfabriken och den andra, Anna Kuru, av Modernista. Innan dess var de egenutgivare (minns när jag upptäckte Moisto i en liten monter en trappa upp på Bokmässan i Göteborg). Det är bra men det också synd att egenutgivare ska behöva upptäckas av något förlag för att få spridning på sina böcker.

Både Frida Moisto och Anna Kuru har Deckarlogg recenserat tidigare, innan deras böcker kom på förlag. Jag önskar fler deckarrecensenter ville, orkade och vågade det, alltså läsa och recensera okända egenutgivare (gäller även hybridutgivna deckare).

Som jag skrev om Moistos debutdeckare, enligt omslagsfliken på den nya: ”… trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund orsak och verkan.” Som jag, mer kortfattat och direkt, enligt omslagets baksida till Kurus deckare, skrev om den: ”En stark, gripande deckare.”

Det finns ingen anledning att ändra mig. Frida Moisto och Anna Kuru har snabbt stigit in bland de mest läsvärda nya svenska deckarförfattarna. ”En Lisa Engström-deckare”, står det på omslaget till Moistos. ”Kiruna-trilogin”, anges på omslaget till Kurus.

Lisa Engström heter alltså huvudpersonen i Frida Moistos deckarserie i Jönköping (och omnejd) som miljö. Hon är kriminalkommissarie med trasig bakgrund. Hon är ”Som nitroclycerin”, den första titeln i serien.  Även titeln på den andra boken, ”Drakar lyfter motvind”, syftar på henne. Liksom. titeln på den nya, tredje boken, ”Napalm”.

Stark och svag. Galen och rättskaffens. Ett fortsatt starkt kvinnoporträtt. För övrigt pendlar Moistos kriminalberättelser mellan realism och väl inte så realistiskt och trovärdigt, nånslags kriminell fantasy. Fast berättelserna förankras och grundläggs ändå så starkt i verkligheten att det blir som realism.

”Napalm” börjar utan Lisa Engström, försvunnen utan att poliskollegerna vet var hon tagit vägen. Lisa är tillbaks i både sina barndomstrakter och sin bakgrund, för nu måste hon ta itu med och reda ut den. Då krävs det att hon blir som tidigare varit, som ”Napalm”.

Berättelsen inleds i sjukhusmiljö – på hemmayrkesplan, kan man säga, eftersom Moisto är sjuksköterska när hon inte deckarförfattar. En bomb hittas på sjukhuset Ryhov i Jönköping.

Stort polispådrag, blåljusen omringar sjukhuset.

Anna Kurus deckarserie utspelar sig, som framgår av serietiteln, ”Kiruna-trilogin”, högst upp i norr, i Kiruna med omnejd. Den nya och andra delen, ”Norrskensnatt”, har jag alltså redan recenserat i egenutgivet skick. Jag recenserade ungefär så här:

Kuru skriver med ett särskilt driv och en speciell nerv. Det är som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns.

Samma med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där. Och bägge, huvudperson som miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt några beskrivningar alls.

Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva. Drivet och nerven skapar en spänning, som liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför. Livspusselbit läggs till livspusselbit.

Det handlar mycket om drömmar, om människors drömmar, de omöjliga och de möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet. Även hos Anna Kuru, som hos Frida Moisto, för bilmekanikern Allis Lövhed som polisen Lisa Engström, är det bakgrunden, det förflutna, som flåsar i bakgrunden, som ikapp huvudperson och berättelse.

Ingen polis som huvudperson hos Kuru? Inte ens en praktiserande privatdetektiv? Eller advokat eller psykolog eller…? Nä, just en bilmekaniker. Inte vem som helst i Kiruna men ändå liksom vem som helst som huvudperson. Ovanligt och lite fyndigt.

Kuru skriver korta kapitel, som rappar på spänningen. Och ändå är slutresultatet psykologiskt, snarare än action. Det är bra det här. Läs Anna Kuru och läsa Frida Moisto, två av de bästa nya svenska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson v

Lourdes Gaza-Gillman – argast i sin genre

”Tribunalen” heter den nya thrillern/deckaren/polisromanen (LDG Förlag), som precis anlände till Deckarlogg, av Lourdes Gaza-Gillman.

Ännu en kvinnlig svensk hämnddeckare? Det skulle jag tro. Ja, jag har inte börjat läsa ännu. Men så har hennes tre föregående romaner ”Vanmakt”, ”Verkan” och Vanvett” varit.

Kanske är hon också den bästa författaren av kvinnliga svenska hämndeckare? Inte möjligt alls. Återkommer när jag läst hennes nya.

Och medan jag läser – här följer den recension jag skrev av hennes förra bok.

—————————————————————

Lourdes Daza-Gillman
Vanvett
(LDG Förlag)

Ilska är drivkraften bakom Lourdes Daza-Gillmans polisromaner och kvinnothrillers.

I ”Vanvett”, där polisen Sanna återkommer för tredje gången, har både författaren och huvudpersonen blivit än mer ilskna. Ämne: kvinnohandel och prostitution.

vanvett-makttrilogin---bok-3

Några unga kvinnor, som tagit det drastiska steget att infiltrera en traffickingorganisation, försvinner. Och hittas mördade.

Bland de försvunna finns en vän till Sanna.

Daza-Gillman skriver med en sådan intensitet att jag måste lägga ifrån mig boken och hämta andan. För det hon skildrar är vidrigt.

Realism? Fiktion? Hur mycket av endera?

Omöjligt att veta.

Hon, en egenutgivare, skriver allt bättre också.

Lourdes Daza-Gillman har gått framåt starkt genom sin ”makttrilogi”. Här finns blott några få språkligheter som kunde ha putsats.

Deckarlogg 2

Bengt Eriksson
Något kortare i Gota Medias tidningar 2018