Ska en recensent ta hänsyn till att författaren är debutant?

Det har både direkt och indirekt ställts två frågor om litteratur de senaste veckorna. Frågorna uppfattar jag ungefär så här:

Ska en recensent/kritiker ta hänsyn till att författaren av en bok är debutant?

Påverkas recensenten/kritikern av annat som skrivits och skrivs om författaren, till exempel en stort uppslagen förhandsintervju i samma tidning som recensionen, och boken, i det här fallet en megahype från det utgivande förlaget?

Det var Johanna Hedmans romandebut ”Trion” (Norstedts) som föranledde frågorna men de är mer allmängiltiga än så. Samma frågor har recensenter (såväl som läsare) anledning att ställa inför utgivningen av många debutromaner och även andra – hypade – böcker.

Snarlika frågor kan också ställas om andra litteraturkritiska problem. Ska till exempel en recensent ta hänsyn till att författaren är egen- eller hybridutgiven?

Mitt svar på samtliga frågor: Ja. Rättare sagt: Hur ska man kunna undvika det?  

Hänsyn verkar i den här debatten vara synonymt med att skriva extra snällt om debutanter. Det handlar inte om det. Eller kanske lite men mer om att skriva hänsynsfullt på det sättet att det är just den här författaren som recenseras – en debutant.

Den tyckande krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

En recensent skriver alltid i första hand för läsaren, tidningens och de eventuella bokläsarna, men alla recensioner riktar sig ändå liksom per automatik till författaren (som nog i de flesta fall inte kan låta bli att läsa och ta åt sig). Inte heller detta går att undvika. Det gäller att vara ärlig, att som recensent aldrig skriva något annat än det man tycker. Just det som just denna recensent tycker. Så i debutantens fall gäller det att skriva ärligt om just debutanten.

Jag läser mycket gärna debutanter (liksom jag mycket gärna lyssna på musikaliska debuter). Det är alltid, oavsett resultat, något extra spännande att få ta del av nyfödd kultur. Ett barn föds, skriker till och sprattlar. Så jag recenserar gärna och ofta debutanter.

Mitt problem kan då snarare vara att våga tycka att en roman verkligen är bra, riktigt bra, fast det är en debutroman. Ska debutanter få högst betyg redan vid debuten? Vad ska dom skriva för böcker sen då och vad ska jag skriva sen i mina recensioner av deras kommande böcker?

Varken höja för högt eller sänka för lågt. Det brukar jag tänka på, för inte kan jag låta bli att tänka på att jag recenserar en debutant. (Det kan ingen kritiker, sen får de säga vad de vill.) Det gäller att vara ärlig men också hänsynsfull, att ta hänsyn till debutanten.

Välja sina ord i recensionen, det måste varje kritiker. Det måste man i varje recension, oavsett om man recenserar Nobelpristagaren Patrick Modiano eller debutanten Johanna Hedman. De är nämligen människor också, författarna, olika människor, var sin person, individer. De skriver olika böcker och det är just den här boken av just den här författaren – personen – som ska recenseras, varje gång.

Jag väljer lite andra ord när jag skriver om en debutant. Jag skriver vad jag tycker – som alltid precis vad jag tycker – men använder ibland andra ord. Att sänka en debutant tänker jag inte bidra till, det är förutom allt annat att placera sig själv som recensent högst upp i högsta tornet. Och där finns inte jag, också jag – som recensent – är blott en säger en enda människa med en åsikt, min egen.

Allt annat som görs och skrivs runt en författare då? Klart att det också påverkar recensenten/kritikern. Det är bara nys att påstå nåt annat. Allt påverkar. Så fort man vaknar blir man påverkad. Man läser nyheterna i tidningen eller på nätet och blir påverkad. Man kollar TV och blir påverkad. Man går in på facebook och blir påverkad. Ska man klara sig undan påverkan får man recensera inifrån en bunker utan någon kontakt med omgivningen men med en lucka för inlämning av nya recensionsböcker.  

Vad som gäller – för en recensent/kritiker – är att kunna hantera sin påverkan. Ha så stor egen kunskap, ärlighet och integritet att man kan hantera både en litterär hype och en intervju och för den delen skitsnack om författare på twitterfacebookinstagram.  

Likadant när jag recenserar egen/hybridutgivna författare och det har jag gjort många gånger, främst i deckargenren. Vissa – de flesta? – av tidningarnas kulturredaktörer verkar hävda att egen/hybridutgivna romaner är genomgående sämre än romaner på ”riktiga”, ”traditionella”, ”reguljära” – eller vad de ska kallas – förlag.

Men för att ens kunna tycka det måste ju de egen/hybridutgivna böckerna läsas – först. Kulturredaktörerna läser alltså dessa böcker innan de ställs på hyllan för allmän utdelning till medarbetarna? De skickas ut till kritiker som mot betalning läser böckerna för att liksom bara kolla om de är värda att bli recenserade?

Betvivlar jag starkt. Jag tror inte ett ögonblick att vare sig kulturredaktörer eller recensenter som klagar på egen/hybridutgiva böcker faktiskt vet om dessa böcker är bra eller usla – vare sig generellt eller specifikt. Och nänä, det räcker inte att bara bläddra lite.

Jag har recenserat många deckare som publicerats utanför de ”traditionella” förlagen och hittat flera handfull med lovande deckarförfattare – dessutom debutanter – och många av dem har senare, direkt efter debuten eller efter ytterligare några titlar, plockats upp av just ”traditionella” förlag.

Jag recenserade dem i egen/hybridutgivet skick och skrev precis som jag brukar: ärligt och med hänsyn, till såväl eventuella debutanter som utgivningsformen. Jag skrev precis vad jag tyckte, att böckerna var sämre eller bättre eller riktigt bra. Och jag kritiserade när jag tyckte att jag måste, såväl debutanten som debutant och utgivningsformen som utgivningsform (vanligast är bristen på en redaktör med putsduk).

Ärlighet gäller och ärligheten varierar, beroende på vad som recenseras. Gick det nu att begripa vad jag menade i den här texten? Hoppas det, skrev den mest för att reda ut för mig själv vad jag tycker.

Bengt Eriksson