Marie Hermanson – etta på tio i topp!

Så har höstsäsongen inletts för Gota Medias spänningstopp. En gång i månaden väljer deckarrecensenter ut de bästa spänningsromanerna i alla undergenrer och titlarna hamnar i favoritordning på en tio i topp-lista. Mycket bra lista för att ge tips om de bästa titlarna just nu bland deckare och annan krimi. Och det skriver inte Deckarloggs redaktör enbart för att han är en av recensenterna bakom listan.

Så här är ordningen på spänningstoppen just, för att också se motiveringarna till böckernas placeringar – gå in på någon av Gota Medias nätsidor (Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera).

1) Marie Hermanson: Pestön (Albert Bonniers)

2) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

3) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

4) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

5) Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers)

6) Lundgren & Lundgren: Där isarna råmar (Albert Bonniers)

7) Johanna Mo: Skuggliljan (Romanus & Selliing)

8) Hjorth & Rosenfeldt: Som man sår (Norstedts)

9) Anne Holt: Mandelaeffekten (Piratförlaget)

10) Patrick Modiano: Osynligt bläck (Elisabeth Grate)

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Så spännande mellan raderna

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Patrick Modiano kan främst jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Huvudpersonerna i hans romaner som på sätt och vis är en enda återkommande romanperson kan jämföras med Philip Marlowe – fast likaså fransk/a.

Modiano skriver detektivromaner, ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att romanen kan kallas deckare – fast fransk.

Nu ska jag inte trolla med ord. Fast det stämmer ju att utgångspunkten för nog alla romaner som Modiano har skrivit är just den amerikanska noirskolans detektivroman. Det är därför jag brukar tjata om att gourmetiska deckarläsare också bör läsa Modiano.

De – vi – känner igen oss och kommer med rätt stor sannolikhet att tycka om det vi läser.

”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Inte kriminellt, den här gången, men kanske har något kriminellt begåtts, utan det gäller själva formen, hur romanen byggs upp och… ja, hur ska jag beskriva det. Kanske: tänks och filosoferas fram.

Romanens jag, Jean Eyben, var knappt tjugo år när han arbetade ”på prov” några månader på Huttes detektivbyrå i Paris. Han fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst. Hutte lämnade över en ”dossier” – en himmelsblå mapp – med de knappa uppgifter som fanns. En mapp som Eyben av någon anledning som han själv inte riktigt vet råkade behålla när han slutade hos Hutte.

”Fallet” som uppdraget gällde var en försvunnen kvinna. Noëlle Lefebrve hette hon. Eyben besökte portvakten i huset där hon bodde, postkontoret där hon tog emot brev poste restante, caféet dit hon brukade gå. Han pratar med någon, några som kände henne.

Det blir en vandring genom hennes kvarter i Paris. Gator, adresser, hus nämns, just nämns, men beskrivs knappt, det mesta utelämnas. Och ändå lever Paris på romanens sidor, lever för mina ögon när jag läser. Jag går med, jag går där tillsammans med den unge detektiven Jean Eyben.

I sina skildringar av Paris kan Patrick Modiano påminna om Georges Simenon som även han  utelämnar mer än han beskriver men ändå – eller på grund av detta – får Paris att leva och andas.

”Osynligt bläck” är som alltid, vad gäller Modiano, en så kort roman att den kan kallas kortroman. Modiano utelämnar, som alltid, mer än han skriver ut. Han skriver sakligt, lite torrt, redovisande men mellan raderna öppnar sig äventyret – för hans personer och för läsaren. Det han inte skriver är ju så spännande!

Det är en skiss. Eller kanske, tänk att läsaren frågar om vägen och författaren berättar vartåt läsaren ska gå. Sen får läsaren själv finna berättelsen i sin fantasi. Hos sig själv. I sig själv. I sitt liv. Modianos romaner är egentligen 400 sidor tjocka istället för 126, som den här.

Han är väl lite mer humoristisk än vanligt dock i den romanen, när han då och då påpekar vilken romansida som läsaren och författaren befinner sig på (gällde att välja rätt grad på texten och hålla koll på sidnumreringen för förlaget).

Det finns ett mysterium i detektivromanen också. I slutet, sista delen boken, där intrigen (nåja) flyttat från Paris till Rom och åren har gått, uppdagar sig en lösning på mysteriet. Inte rent ut sagt men man anar lösningen, som i sin tur har en förklaring, som inte heller skrivs ut, också den anas blott.

”Osynligt bläck” är, som alltid det också, en finurlig roman av Patrick Modiano. Eller en del i hans evighetsroman, för på sätt och vis skriver han ju outtröttligt hela tiden på en och samma roman. Den roman som är detektivroman med uppgift att finna sig själv, Paris och världen.

Titeln ”Osynligt bläck” syftar just på minnet och livet – det är som skrivet i osynligt bläck för att närsom utan att man själv vet när kan bli synligt.

Bengt Eriksson

Ska en recensent ta hänsyn till att författaren är debutant?

Det har både direkt och indirekt ställts två frågor om litteratur de senaste veckorna. Frågorna uppfattar jag ungefär så här:

Ska en recensent/kritiker ta hänsyn till att författaren av en bok är debutant?

Påverkas recensenten/kritikern av annat som skrivits och skrivs om författaren, till exempel en stort uppslagen förhandsintervju i samma tidning som recensionen, och boken, i det här fallet en megahype från det utgivande förlaget?

Det var Johanna Hedmans romandebut ”Trion” (Norstedts) som föranledde frågorna men de är mer allmängiltiga än så. Samma frågor har recensenter (såväl som läsare) anledning att ställa inför utgivningen av många debutromaner och även andra – hypade – böcker.

Snarlika frågor kan också ställas om andra litteraturkritiska problem. Ska till exempel en recensent ta hänsyn till att författaren är egen- eller hybridutgiven?

Mitt svar på samtliga frågor: Ja. Rättare sagt: Hur ska man kunna undvika det?  

Hänsyn verkar i den här debatten vara synonymt med att skriva extra snällt om debutanter. Det handlar inte om det. Eller kanske lite men mer om att skriva hänsynsfullt på det sättet att det är just den här författaren som recenseras – en debutant.

Den tyckande krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

En recensent skriver alltid i första hand för läsaren, tidningens och de eventuella bokläsarna, men alla recensioner riktar sig ändå liksom per automatik till författaren (som nog i de flesta fall inte kan låta bli att läsa och ta åt sig). Inte heller detta går att undvika. Det gäller att vara ärlig, att som recensent aldrig skriva något annat än det man tycker. Just det som just denna recensent tycker. Så i debutantens fall gäller det att skriva ärligt om just debutanten.

Jag läser mycket gärna debutanter (liksom jag mycket gärna lyssna på musikaliska debuter). Det är alltid, oavsett resultat, något extra spännande att få ta del av nyfödd kultur. Ett barn föds, skriker till och sprattlar. Så jag recenserar gärna och ofta debutanter.

Mitt problem kan då snarare vara att våga tycka att en roman verkligen är bra, riktigt bra, fast det är en debutroman. Ska debutanter få högst betyg redan vid debuten? Vad ska dom skriva för böcker sen då och vad ska jag skriva sen i mina recensioner av deras kommande böcker?

Varken höja för högt eller sänka för lågt. Det brukar jag tänka på, för inte kan jag låta bli att tänka på att jag recenserar en debutant. (Det kan ingen kritiker, sen får de säga vad de vill.) Det gäller att vara ärlig men också hänsynsfull, att ta hänsyn till debutanten.

Välja sina ord i recensionen, det måste varje kritiker. Det måste man i varje recension, oavsett om man recenserar Nobelpristagaren Patrick Modiano eller debutanten Johanna Hedman. De är nämligen människor också, författarna, olika människor, var sin person, individer. De skriver olika böcker och det är just den här boken av just den här författaren – personen – som ska recenseras, varje gång.

Jag väljer lite andra ord när jag skriver om en debutant. Jag skriver vad jag tycker – som alltid precis vad jag tycker – men använder ibland andra ord. Att sänka en debutant tänker jag inte bidra till, det är förutom allt annat att placera sig själv som recensent högst upp i högsta tornet. Och där finns inte jag, också jag – som recensent – är blott en säger en enda människa med en åsikt, min egen.

Allt annat som görs och skrivs runt en författare då? Klart att det också påverkar recensenten/kritikern. Det är bara nys att påstå nåt annat. Allt påverkar. Så fort man vaknar blir man påverkad. Man läser nyheterna i tidningen eller på nätet och blir påverkad. Man kollar TV och blir påverkad. Man går in på facebook och blir påverkad. Ska man klara sig undan påverkan får man recensera inifrån en bunker utan någon kontakt med omgivningen men med en lucka för inlämning av nya recensionsböcker.  

Vad som gäller – för en recensent/kritiker – är att kunna hantera sin påverkan. Ha så stor egen kunskap, ärlighet och integritet att man kan hantera både en litterär hype och en intervju och för den delen skitsnack om författare på twitterfacebookinstagram.  

Likadant när jag recenserar egen/hybridutgivna författare och det har jag gjort många gånger, främst i deckargenren. Vissa – de flesta? – av tidningarnas kulturredaktörer verkar hävda att egen/hybridutgivna romaner är genomgående sämre än romaner på ”riktiga”, ”traditionella”, ”reguljära” – eller vad de ska kallas – förlag.

Men för att ens kunna tycka det måste ju de egen/hybridutgivna böckerna läsas – först. Kulturredaktörerna läser alltså dessa böcker innan de ställs på hyllan för allmän utdelning till medarbetarna? De skickas ut till kritiker som mot betalning läser böckerna för att liksom bara kolla om de är värda att bli recenserade?

Betvivlar jag starkt. Jag tror inte ett ögonblick att vare sig kulturredaktörer eller recensenter som klagar på egen/hybridutgiva böcker faktiskt vet om dessa böcker är bra eller usla – vare sig generellt eller specifikt. Och nänä, det räcker inte att bara bläddra lite.

Jag har recenserat många deckare som publicerats utanför de ”traditionella” förlagen och hittat flera handfull med lovande deckarförfattare – dessutom debutanter – och många av dem har senare, direkt efter debuten eller efter ytterligare några titlar, plockats upp av just ”traditionella” förlag.

Jag recenserade dem i egen/hybridutgivet skick och skrev precis som jag brukar: ärligt och med hänsyn, till såväl eventuella debutanter som utgivningsformen. Jag skrev precis vad jag tyckte, att böckerna var sämre eller bättre eller riktigt bra. Och jag kritiserade när jag tyckte att jag måste, såväl debutanten som debutant och utgivningsformen som utgivningsform (vanligast är bristen på en redaktör med putsduk).

Ärlighet gäller och ärligheten varierar, beroende på vad som recenseras. Gick det nu att begripa vad jag menade i den här texten? Hoppas det, skrev den mest för att reda ut för mig själv vad jag tycker.

Bengt Eriksson  

Den så spännande spänningen i det outskrivna

Patrick Modiano
Ur den djupaste glömska
Övers: Anna Säflund-Orstadius
(Grate)

Patrick Modiano skriver ett slags thrillers där inget händer och är spännande utan att vara spännande. Eller rättare sagt, hans romaner är alltid spännande men de är spännande utan att där finns några spännande händelser.

I romanen ”Ur den djupaste glömska” utgörs – ja, utförs – spänningen av det som inte händer; det outskrivna, i mellanrummen – luften – balanserandet – mellan det som Modiano faktiskt skriver och det han utelämnar, inte skriver.

Han kan nämna blott ett gatunamn eller två, oftast i Paris men den här gången också i London, och i huvudpersonens förflyttning mellan dessa bägge adresser, som alltså inte skildras, uppstår både färgen noir och en så spännande spänning.

Modiano ur-den-djupaste-glomska_haftadExistentiell noir – det är Patrick Modianos egen genre.

Han skriver kortfattat och lite, han skriver inte mer än han skriver. Alltid undrat hur han väljer, vad han stryker, vad han skriver, vad han stryker igen, än mer, det är poetens finkänsliga arbete.

Det finns alltid eller oftast en aning av kriminalitet också i hans romaner, som om någon har begått eller är i färd med att begå ett brott. Romanen ”Ur den djupaste glömska” innehåller faktiskt ett reellt brott, inte stort, endast ett litet, men ett brott: en stöld av en väska med egentligen alldeles för lite pengar.

Romanen börjar i Paris, fortsätter i London och avslutas återigen i Paris, ett antal år senare. Här finns fler personer men huvudpersonerna är huvudpersoner och tre: Jag samt paret Jacqueline och Van Bever. Två män, en kvinna; ett triangeldrama men inte som ni tror, inte riktigt i alla fall.

Jaget, som väl ska bli författare men tills vidare försörjer sig på att sälja böcker till antikvariat, bor på ett hotell i Paris. Jacqueline och Van Bever, den senare försörjer sig och dom genom att spela på casinon, dit åker han – eller dom – för att spela någon gång i veckan. De bor på ett annat hotell i Paris.

Ja, det är väl vad som händer. Dessa tre träffas på krogar och barer, pratar och dricker, äter kanske nåt också. Och ordet triangeldrama betyder nog det ni tror men säker kan ingen vara, det hör till det outskrivna. Inget sker, nej, egentligen sker ingenting – jo, här finns en längtan, främst hos Jacqueline, att flytta till Mallorca – innan den där stölden jag nämnde, efter den reser Jacqueline och jaget från Van Bever till London.

Där stämningen förbyts. Detta är så magiskt att jag måste använda detta överanvända ord. En stämning i Paris, en annan i London. Givetvis, för så är det ju, varje stad har sin stämning, och Paris och London har verkligen var sin stämning och atmosfär, den ena så olik den andra.

Men det magiska, det märkliga, är att Modiano inte med ett ord skildrar stämningarna, han beskriver dem inte, inte med ord, för det behöver han inte, inte han. Stämningarna och atmosfärerna finns – just det – i det outskrivna, i mellanrummet, i själva luften som personerna andas, stämningen bara är. Det är genialt, det är mästerligt. Det är obegripligt hur han lyckas.

Spänningen finns med här också, i London, kanske kan den beskrivas som ovisshetens spänning. Något – men vad? – som ska ske, som inte ens anas utan det liksom bara känns att något måste det vara, som ska ske.

I den korta romanen – 163 sidor med texten satt i större stilgrad – kommer i slutet vad som är nästan en deckarupplösning utan att romanen är det minsta av deckare, däremot lite av thriller och mycket av noir.

Då har det manliga jaget börjat bli författare och kommit tillbaks till Paris – han bor på hotell igen – medan Jacqueline har försvunnit. Men nu är – ja, jag höll på skriva – bägge i Paris men det gör jag inte, det får ni läsa. Van Bever, vart blev han av? Ingen aning? Livet, vart tog det vägen? Vem vet det? Dit det ville, sällan dit man själv tänkte att man skulle.

Handlar ”Ur den djupaste glömska” om slumpen i människors liv? Handlar romanen om att våga och fega, vilja och försöka men så tar slumpen över? Ödet, är det ödet? Vad är livet? Ditt och mitt. Hur kan en så kort liten fåordig roman innehålla så mycket, föda så många tankar. Vad betyder egentligen romanens titel?

Bengt Eriksson

Så många sorters noir det finns

Vad är noir? Ja, noir är en färg förstås: en mörk färg som närmar sig och går ihop med svart.

I skönlitteratur är noir också en attityd, ett förhållande som författaren har till samhället och människorna. Och till sitt eget berättande, hur samhället och människorna skildras, orden och formuleringarna.

Som en puls, både berättelsens och berättarens puls. Än sjuder och än dunkar det, ibland hårdare, ibland mer svagt – av noir.

Nej, noir behöver inte vara något kriminellt – även om noir kan vara det. Där finns – oftast – något kriminellt i berättelsen; pågående, för länge sen eller i framtiden. Men noir behöver absolut inte vara = deckare. Noir kan vara så mycket – och mer – och annat – än en hårdkokt dektivroman.

Jag gillar noir. Jag gillar den där stämningen, det där sättet att berätta. Vilket väl kan bero på att jag själv har – är – den stämningen, för det mesta lever i den.

Till ämnet: tre böcker som kan karaktäriseras som extra-romaner för hen deckarläsare som både är gourmand och gourmet.

Mondiano Omslag-Slumrande-minnenPatrick Modiano fortsätter i ”Slumrande minnen” (Grate, övers: Anna Säflund-Orstadius) att skriva vidare på sin evighetsroman. Varje ny roman är som ett kapitel i samma allt längre roman.

Modiano utvecklar och fördjupar sitt tema, och varierar inte minst. Kalla genren: litterär, intellektuell eller existentiell noir – med prefixet fransk- eller parisisk-. Också här, som oftast eller alltid finns ett brott, som också oftast eller alltid är ett mord, i bakgrunden. Som berättelsens nav, blodomlopp och hjärta.

Även en flanörsroman – som alltid eller oftast – på gatorna genom Paris. Dessa ”slumrande minnen” i romanens titel har sitt ursprung i 60-talet, då mordet inträffade. Eller dråpet. Det orsakade döden, i vilket fall.

Satt med ganska så stor grad och sidantalet är blott 101. Under varje rad sjuder det, aldrig mer, av noir. Patrick Modiano känns igen, som alltid eller oftast.

Audur Ada OlavsdottirIsländskan Audur Ava Ólafsdóttir vann Nordiska rådets litteraturpris för romanen ”Ärr” (Weyler, övers: Arvid Nordh). Genre: isländsk noir. Ja, är det nåt speciellt med författare från Island? Geografin och vädret? Jo, det påverkar stämningen och personerna. Påverkar detta också, i grunden, sättet att författa på Island?

”Ärr”, titeln syftar på de ärr som huvudpersonen har på kroppen, är också en mansroman – en roman om en ensam man, nu utan kvinna men han har en dotter, som ska låna geväret av sin granne för att… du förstår.

Han bor i Reykjavík, heter Jónas och när han går nerför Skothúsvegur så går läsaren bredvid. Det är noir. Att känna hur stämningen sjuder – ja, i den här romanen kokar stämningen lite mer än så också. Känn hur noir-stämningen får pappret i romansidorna att koka! Reykjavík noir. Island noir.

Audur Ava Ólafsdóttir har inga svårigheter med att vara övertydlig. Jag gillar det – att hon hittar på att människor och platser heter så som de ska, borde heta.

Det finns ingen på Island som heter Vatnalilja (jag har kollat) men det är ju ett fantastiskt vackert namn. Så heter dottern till Jónas.

Han går på Café Limbo och reser utomlands – med verktygslåda som bagage – till ett land utan namn som kan vara många länder utomlands. Jónas tar in på Hotel Silence. Fint, va? Passande. Ja, jag tycker det.

Jónas ger sig själv en sista chans att visa att han duger något till – som man och människa. Hur ska det gå? Audur Ava Ólafsdóttir har skrivit en inkännande, mänsklig roman, väl värd sitt nordiska pris.

Karin SmirnoffOch om Karin Smirnoff får Augustpriset så absolut inte mig emot. Bara att hon – som debutant – blev Augustnominerad är stort. Fast inte svårt att förstå, det är Smirnoff och hennes debutroman ”Jag for ner till bror” (Polaris) väl värda.

Genre: Norrländsk noir, kunde man säga. Noir håller jag fast vid men Norrland är stort. I geografin kan berättelsen placeras i glesbygden, någonstans inåt landet mellan Skellefteå och Umeå.

Den lilla byn, där bror bor, heter smalånger; ett namn som är en sammanfattning av Karin Smirnoffs berättelse om jaana (eller jana, beroende på) och hennes bror bror; en berättelse om just ånger, en liten ånger, inte så stor ändå. Jo, det är den nog. Minnet av det som minns – den händelsen – är nog så stark, var nog så drastisk.

Berättelsen om modren och fadren. Som deras föräldrar kallades respektive kallas. En karg berättelse, som landskapet ungefär, och förhållandet mellan människorna, uppväxten och livet. Ner till bror far systern för att försöka hindra honom från att supa ihjäl sig. Hon sjunger everttaube, där hon går mot sin tvillingbrors hus, honom älskade föräldrarna, everttaube alltså.

Exakt så skriver och berättar Karin Smirnoff. Antagligen dialektalt, för på försättsbladet citeras en dikt av Helmer Grundström, men det kan inte jag säkert veta. Däremot vet jag ju att hon skriver så det känns, så att själva språket blir en del av – i – berättelsen.

Här finns inga kommatecken, namn på både personer och saker skrivs med små bokstäver och ihop. Som everttaube och efyran eller ptvå – vilket suveränt ord, detta sista, att bara komma på att skriva ptvå.

Svårläst? Konstigt? Nej. Ja, jag vet att det finns dom som tyckt att ”Jag for ner till bror” är en onödigt konstig bok som borde ha redigerats = rensats både till längd och språk. Men såna läsare förstår inte jag mig på. Dom har fel. Förlaget Polaris ska ha mycket och lite förvånat beröm för att förlagets redaktörer lät Smirnoffs språk vara i fred.

Som att boken heter ”Jag for ner till bror” och sen slår man upp boken och läser första meningen, som lyder likadant: ”Jag for ner till bror.” Be mig inte förklara varför jag tycker så men det är genialt, faktiskt.

Och nu ska Smirnoffs roman översättas också, bland annat till engelska. Hur kan det gå? Detta språk, dessa formuleringar, denna enhet mellan berättelse och språk. Krävs geniala översättare då också.

Och sen kommer ”Jag for ner till bror” att placeras på de brittiska bokhandlarnas hyllor för ”Nordic Crime”, tror jag.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Denna spänning, hela tiden

Patrick Modiano
Straffeftergift
övers: Anna Säflund-Orstadius
(Elisabeth Grate bokförlag)

Inget märkvärdigt alls, kan tyckas. Såna där enkelt formulerade meningar som ju vem som helst kan skriva. Korta och raka, inga ornament eller krusiduller.

Jo, tackar jag. Modiano skriver så enkla meningar att varje författare uppmanas att förslöka skriva så lätt och enkelt, om hen kan, för det kan de flesta inte.

Så många gånger han måste ha skrivit om, strykt och putsat, bytt ett ord mot ett annat, ändrat ordföljd, för att hans meningar ska se ut som om de skrivits rätt upp och ner, utan vidare tanke, bara sådär.

Jag smuttar på Patrick Modianos meningar, ordval och formuleringar. Det gör jag varje gång det kommer en ny översatt kortroman, för längden på hans berättelser är alltid kort, den också. ”Straffeftergift” heter den jag läser och smuttar på den här gången.

Omslag-StraffeftergiftFast ny och ny, på svenska alltså, publicerad 1988 i Frankrike. Numera, när min franska gått i botten, läser jag i översättning; tidigare, när min franska var acceptabel, läste jag direkt på franska. Jag minns, faktiskt, att jag nu återläser ”Remise de peine”, som den franska titeln lyder.

Det är den ena anledningen till att jag så långt tillbaks jag kan minnas varit ett stort fan av, långt om länge, Nobelpristagaren Patrick Mondiano. Den andra anledningen är kriminell. Modiano skriver inga deckare – och ändå, ja, ändå finns kriminallitteraturen med i hans berättelser, mellan och på raderna.

Kort bakgrund till den här berättelsen, som utspelar sig på 50-talet: Två bröder, den ena är ”jag”, alltså Patrick, tio år, och den andra hans lillebror, har inackorderats på den franska landsbygden, i en by utanför Paris, hos tre väninnor. Mamman är på turné med en teatergrupp och pappan på affärsresa i Afrika.

Ja, det får den läsare väl tro som vill men det är i alla fall utgångspunkten.

Och det är förstås de tre kvinnorna, Lilla Hélène, Annie och Annies mor Mathilde F, som berättelsen handlar om, och om deras vänner, som kommer på besök till huset på Rue du Docteur-Dourdain i den lilla byn en bil eller tågresa från Paris, och om de bägge bröderna, och så den barnflicka, som anställs och som pojkarna ger namnet Snövit.

Eller så handlar Modianos berättelse – som alltid – om att leva och överleva, att handskas med livet och sig själv. För så blir alla hans böcker/kortromaner ihop: en så lång, sammanhängande roman att den aldrig kan avslutas. Den pågår, som livet, framåt och bakåt, i själva livet och i minnet.

Och här finns hela tiden, på varje sida och i varje mening, en spänning som driver både berättaren framåt i skrivandet och läsaren i läsningen. Samma spänning som i en kriminalroman. När en av husets besökande vänner, Jean D, föreslår att Patrick, som alltid läser mycket, för mycket, enligt Annie, ska läsa något ur ”Série noir” (alltså den kända franska kriminalromanserien), nej, då kan ingen bli förvånad. Väl?

Patrick får en bok i serien med alltid detta svarta-gula omslag, ”Grisbi”, som present. Men det är inte Jean D utan Roger Vincent som kommer med en amerikanare, som han parkerar utanför på gatan och skjutsar Patrick och hans lillebror med till skolan. Och i trakten ligger ett slott, ägt av en markis som när som helst kan/ska återkomma, berättar pappa, när han kommer på hastiga besök mellan affärsresorna.

Patrick Modiano växer upp och börjar skriva – försöker – på sin första bok. Han är tjugo år, bor på en gata i Paris vid Place Blanche. Där han möter Jean D igen, som nu kallas ”Jätten med Jaguaren”. Patrick minns också, nu, när pappan greps av polisen, som pappa senare hade berättat, under den tyska ockupationen.

Och när en polisbil, så slutar berättelsen, i ännu en tillbakablick och ett minne från den lilla byn utanför Paris, stod parkerad utanför huset. Denna spänning, hela tiden. Som inledning på en detektivroman, som en titel i ”Série noire”, som avslutning på Patrick Modianos kortroman ”Straffeftergift”.

Bengt Eriksson

PS. Klicka och läs mer om Série noire-deckaren ”Touchez pas au grisbi!”