Långsam, trevlig spänning

Kerstin Bergman

Förgätmigej

(Southside Stories)

Kerstin Bergman har skrivit sin andra deckare om och med Iris Bure. Ett passande efternamn, för det är till Maria Lang (och hennes huvudperson Puck Bure) som tankarna går när jag läser. Ett bra förnamn också, som passar i Bergmans blombukett eller blomsterrabatt. Oleander fanns i titeln till fjolårets debutdeckare och nu alltså ”Förgätmigej”. Samt Iris.

Det är inte många år sen – eller det kanske ändå är fler år än jag minns – som jag i egenskap av deckarkritiker efterlyste hårdkokta svenska deckare som bättre kunde spegla samtiden. Lite noir, tack. Nu skrivs så mycket hårdkokt och noir i Sverige att det inte går att klaga på det längre. Då – det vill säga nu lika med på senare år – har jag istället börjat längta efter fler mjukare deckare som kan betrakta Sverige utifrån en kanske mer vardaglig aspekt.

Och jag blev bönhörd, igen. Kristina Agnér med ”Var inte rädd för mörkret” är en mjukare, eventuellt lite gammaldags favorit och även blomsterflickan Bergman har blivit en favorit. Bägge skriver vidare i en genre som kan karaktäriseras som Lang-Christie fast idag. Som en hyllning till två förebilder som länge ringaktades men på senare tid börjat uppmärksammas igen, om inte riktigt efter förtjänst ännu så ändå lite åt det hållet.

Kerstin Bergman återvänder till sig själv i sina deckare. Det märks när jag läser, vad som är hämtat ur hennes eget liv vet jag ju inte men det känns att livet pulserar och levs i hennes ”fiktiva” berättelser. Hon återskriver sig själv, nog är det så? I debuten ”Oskuld och oleander” återvände både Iris och Kerstin till Ekerö, där bägge växte upp. I uppföljaren ”Förgätmigej” återvänder bägge till Dalsland, där barndomens somrar tillbringades.

Återvänder, ja. Återvändartemat är det nya, återkommande temat i allt fler svenska deckare. Överexploatering kan det kallas. Men det hindrar ju inte att ämnet och temat går att använda av deckarförfattare som klarar av att använda det. Till exempel Kerstin Bergman, nu gånger två när Iris Bure plötsligt får ett samtal från sin kusin och barndomsvän som hon inte är så vänligt inställd till längre och inte pratat med på länge.

Plötsligt återvänder alltså Kerstin Bure till Dalsland. Ursäkta men det är så jag uppfattar huvudpersonen. Iris Bure lämnar helt plötsligt både pojkvännen Jonas, som hon återfann i förra boken och blev ihop med, och sitt jobb när kusinen Ingrid ringer och berättar att hennes systerdotter Alva, som bott hos Ingrid, nu har försvunnit. Iris Bure kör genast norrut mot Åmål.

Kerstin Bergman fortsätter, liksom i debuten, att berätta långsamt och ordrikt. För långsamt? För ordrikt? Än tycker jag det, än tycker jag det inte alls. Hon skapar långsamt, långsamt en stämning och närhet till miljön och människorna. Mycket växtlighet som nämns, dricks det té så skildras det så noga att koppen skramlar. Det blir många meningar men jag sjunker ju in i dem, in i berättelsen, in i miljön så inte kan orden och meningarna vara för många eller?

Alva har alltså försvunnit. Det blir fler försvinnanden. Och allt har sin bakgrund i det som hände när Iris och Ingrid var unga. Växthuset nämns men det pratas helst inte om det. Vad hände egentligen i detta växthus? Vad hände när Iris och Ingrid var barn? Vad har nu hänt  Alva? Också hon har nämnt Växthuset. Nu- och dåtid blir parallella, de skrivs närapå ihop. Och även detta utan att jag reagerar på att de skrivs ihop, det sker helt naturligt. Det är skickligt skrivet.

Kerstin Bergman är ju litteraturvetare, recensent och föredragshållare i deckarbranschen. Hon har nog läst deckare så det räcker, är mer genrekunnig än de flesta. Det märks när hon själv blivit deckarförfattare. Hon vet hur en deckarförfattare ska göra och skriva, hon kan välja och välja bort, skriva de deckare hon vill skriva. Hon skriver den långsamma deckarens lov. Nästan protestdeckare – mot ACTION och våld-våld-våld, blod-blod-blod.

Det innebär inte att hon skulle skriva mindre spännande när hon tar med oss runt i Dalsland utan enbart att hon berättar mer långsamt. Hon vaggar in läsaren i miljön och stämningen, berättar som godnattsagor fast tvärtom eller hur jag ska formulera det för vuxna deckarläsare. Det blir långsamt spännande samtidigt som det är trevligt att läsa. Långsam, trevlig spänning – kan det vara rubriken för den här recensionen?

Bra är det, gånger två som jag skrev. ”Oskuld och oleander” var en av fjolårets bästa svenska deckardebuter. ”Förgätmigej” är en av årets bästa svenska deckare. ”Slow Crime” som Kapprakt kallade genren i sin recension. Jag snor den beskrivningen rakt av.

Bengt Eriksson  

Ska en recensent ta hänsyn till att författaren är debutant?

Det har både direkt och indirekt ställts två frågor om litteratur de senaste veckorna. Frågorna uppfattar jag ungefär så här:

Ska en recensent/kritiker ta hänsyn till att författaren av en bok är debutant?

Påverkas recensenten/kritikern av annat som skrivits och skrivs om författaren, till exempel en stort uppslagen förhandsintervju i samma tidning som recensionen, och boken, i det här fallet en megahype från det utgivande förlaget?

Det var Johanna Hedmans romandebut ”Trion” (Norstedts) som föranledde frågorna men de är mer allmängiltiga än så. Samma frågor har recensenter (såväl som läsare) anledning att ställa inför utgivningen av många debutromaner och även andra – hypade – böcker.

Snarlika frågor kan också ställas om andra litteraturkritiska problem. Ska till exempel en recensent ta hänsyn till att författaren är egen- eller hybridutgiven?

Mitt svar på samtliga frågor: Ja. Rättare sagt: Hur ska man kunna undvika det?  

Hänsyn verkar i den här debatten vara synonymt med att skriva extra snällt om debutanter. Det handlar inte om det. Eller kanske lite men mer om att skriva hänsynsfullt på det sättet att det är just den här författaren som recenseras – en debutant.

Den tyckande krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

En recensent skriver alltid i första hand för läsaren, tidningens och de eventuella bokläsarna, men alla recensioner riktar sig ändå liksom per automatik till författaren (som nog i de flesta fall inte kan låta bli att läsa och ta åt sig). Inte heller detta går att undvika. Det gäller att vara ärlig, att som recensent aldrig skriva något annat än det man tycker. Just det som just denna recensent tycker. Så i debutantens fall gäller det att skriva ärligt om just debutanten.

Jag läser mycket gärna debutanter (liksom jag mycket gärna lyssna på musikaliska debuter). Det är alltid, oavsett resultat, något extra spännande att få ta del av nyfödd kultur. Ett barn föds, skriker till och sprattlar. Så jag recenserar gärna och ofta debutanter.

Mitt problem kan då snarare vara att våga tycka att en roman verkligen är bra, riktigt bra, fast det är en debutroman. Ska debutanter få högst betyg redan vid debuten? Vad ska dom skriva för böcker sen då och vad ska jag skriva sen i mina recensioner av deras kommande böcker?

Varken höja för högt eller sänka för lågt. Det brukar jag tänka på, för inte kan jag låta bli att tänka på att jag recenserar en debutant. (Det kan ingen kritiker, sen får de säga vad de vill.) Det gäller att vara ärlig men också hänsynsfull, att ta hänsyn till debutanten.

Välja sina ord i recensionen, det måste varje kritiker. Det måste man i varje recension, oavsett om man recenserar Nobelpristagaren Patrick Modiano eller debutanten Johanna Hedman. De är nämligen människor också, författarna, olika människor, var sin person, individer. De skriver olika böcker och det är just den här boken av just den här författaren – personen – som ska recenseras, varje gång.

Jag väljer lite andra ord när jag skriver om en debutant. Jag skriver vad jag tycker – som alltid precis vad jag tycker – men använder ibland andra ord. Att sänka en debutant tänker jag inte bidra till, det är förutom allt annat att placera sig själv som recensent högst upp i högsta tornet. Och där finns inte jag, också jag – som recensent – är blott en säger en enda människa med en åsikt, min egen.

Allt annat som görs och skrivs runt en författare då? Klart att det också påverkar recensenten/kritikern. Det är bara nys att påstå nåt annat. Allt påverkar. Så fort man vaknar blir man påverkad. Man läser nyheterna i tidningen eller på nätet och blir påverkad. Man kollar TV och blir påverkad. Man går in på facebook och blir påverkad. Ska man klara sig undan påverkan får man recensera inifrån en bunker utan någon kontakt med omgivningen men med en lucka för inlämning av nya recensionsböcker.  

Vad som gäller – för en recensent/kritiker – är att kunna hantera sin påverkan. Ha så stor egen kunskap, ärlighet och integritet att man kan hantera både en litterär hype och en intervju och för den delen skitsnack om författare på twitterfacebookinstagram.  

Likadant när jag recenserar egen/hybridutgivna författare och det har jag gjort många gånger, främst i deckargenren. Vissa – de flesta? – av tidningarnas kulturredaktörer verkar hävda att egen/hybridutgivna romaner är genomgående sämre än romaner på ”riktiga”, ”traditionella”, ”reguljära” – eller vad de ska kallas – förlag.

Men för att ens kunna tycka det måste ju de egen/hybridutgivna böckerna läsas – först. Kulturredaktörerna läser alltså dessa böcker innan de ställs på hyllan för allmän utdelning till medarbetarna? De skickas ut till kritiker som mot betalning läser böckerna för att liksom bara kolla om de är värda att bli recenserade?

Betvivlar jag starkt. Jag tror inte ett ögonblick att vare sig kulturredaktörer eller recensenter som klagar på egen/hybridutgiva böcker faktiskt vet om dessa böcker är bra eller usla – vare sig generellt eller specifikt. Och nänä, det räcker inte att bara bläddra lite.

Jag har recenserat många deckare som publicerats utanför de ”traditionella” förlagen och hittat flera handfull med lovande deckarförfattare – dessutom debutanter – och många av dem har senare, direkt efter debuten eller efter ytterligare några titlar, plockats upp av just ”traditionella” förlag.

Jag recenserade dem i egen/hybridutgivet skick och skrev precis som jag brukar: ärligt och med hänsyn, till såväl eventuella debutanter som utgivningsformen. Jag skrev precis vad jag tyckte, att böckerna var sämre eller bättre eller riktigt bra. Och jag kritiserade när jag tyckte att jag måste, såväl debutanten som debutant och utgivningsformen som utgivningsform (vanligast är bristen på en redaktör med putsduk).

Ärlighet gäller och ärligheten varierar, beroende på vad som recenseras. Gick det nu att begripa vad jag menade i den här texten? Hoppas det, skrev den mest för att reda ut för mig själv vad jag tycker.

Bengt Eriksson  

Skärpning, redaktörer och recensenter

Det har blivit både mer intressant och givande att följa sajten Boktugg och dess nyhetsbrev  än att läsa branschorganet Svensk Bokhandel som tidning och på nätet. I det senaste nyhetsbrevet från Boktugg finns en mycket intressant text om hybridförlag och delfinansiering av bokutgivning.

Dags att skrota begreppet hybridförlag, menar Boktugg, och istället satsa på ärlighet – att förlag öppet på sina hemsidor talar om vilka sorters utgivning av böcker de erbjuder. Citat från nyhetsbrevet: ”Hur stor del av de svenska bokförlagen nyttjar medfinansiering i någon form, antingen av författare eller organisationer, på någon del av sin utgivning? En killgissning är 90 procent.”

Skulle jag själv gissa så höjer jag till 95, kanske 99 procent. Återkommer strax till detta men först ett utrop: Nu, just NU, är det dags att tidningarnas kulturredaktörer och kritiker slutar att dela in bokutgivningen i egenutgivet och hybrider å ena sidan och förlagsutgivna böcker å den andra och finare. Där går ingen  kvalitetsgräns idag, en egenutgiven bok kan ha föregåtts av lika stor, ja, mer redaktionell koll och kontroll än förlagsutgivna, och detta oberoende av om förlaget är stort eller litet, en etablerades veteran eller en ny uppstickare.

Det fysiska resultatet är vad som ska bedömas, den färdiga boken. Och hur kan en färdig bok bedömas genom att egen- och hybridutgivningar ratas redan innan de blir lästa? Jag tycker det skulle vara pinsamt att recensera en återutgiven bok, alltså en bok redan kommit som hybrid eller egen utgivning, att först recensera den boken när ett så kallat traditionellt förlag snappat upp och återutgivit den.  

Deckarloggs redaktör Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

Skärpning, kort sagt.

Jag gissar alltså att 95-99 procent av dagens svenska förlag, i princip samtliga, är eller vid  vissa tillfällen kan bli ett slags ”hybridförlag”. Och så har det alltid varit, från längst bak i  förläggarhistorien och framåt har författare för att få ut en bok ”erbjudits” att delfinansiera utgivningen, detta oavsett förlag. Det kan vara tryckningen som författare betalat själv eller formgivning av omslag/inlaga. Jag undrar hur många klassiska svenska poeter som själv betalade tryckningen av en eller flera diktsamling, till exempel.

Men är detta åkej? Denna utveckling, som går att mer åt det här hållet. Ja, det tycker jag. Även fast det kan bli riskabelt om, det betyder väl när, detta ökar eftersom de så kallade hybridförlagen driver på ”utvecklingen”. Allt fler författare måste delfinansiera sin utgivning, även på stora, ja, de största förlagen. Plus att ljudböckerna lär påverka framtidens utgivning av pappersböcker.

Det borde pratas mer öppet om detta, både av förlag och författare, och Författarförbundet måste se verkligheten i ögonen och börja omdiskutera medlemskap för författare och utgivning av böcker på ett mer realistiskt sätt. Hur får författare i framtiden, som kan vara i nästa vecka, en rimlig ekonomi för att skriva och ge ut böcker?

Författarförbundet bör – måste – starta en författarskola för både etablerade författare och debutanter, det kommer att behövas. Men tills vidare vore det ju bra om redaktörer och recensenter skärpte till sig och lät egen- och hybridutgivna böcker vara med i urvalet av de författare och titlar som blir recenserade. Vissa kultur/recensionsredaktörer arbetar redan så men tyvärr, de är en minoritet.

Bengt Eriksson

Efterlysning

Deckarlogg, vars redaktör fortfarande inte lyssnar på så många böcker som han, alltså jag, kanske borde utan istället fortsätter att läsa pappersböcker, skulle tycka det var kul om någon kunde skriva om kriminella ljudböcker på Deckarlogg. För oavsett om redaktören läser och/eller lyssnar ska förstås ljudböcker finnas med på Deckarlogg.

Och det har ju hänt hittills också, fast mer sporadiskt, att några av Deckarloggs inbjudna recensenter och ibland även gästrecensenter lyssnat på en ljuddeckare och skrivit om den. Nu skulle Deckarlogg vilja att ljudböcker förekom här lite oftare, inte minst eller snarare framför allt för att det nu ges ut allt fler originaldeckare som enbart ljud- (och ibland samtidigt som e-) böcker.

Dessa får ju inte Deckarlogg missa, eller hur? Därför denna efterlysning:

Kan det finnas någon bland Deckarloggs läsare som skulle tycka det är kul att recensera ljuddeckare för Deckarlogg? Men observera, viktigt påpekande, Deckarlogg är ett helt igenom ideellt arbete. Inte en krona finns iblandad i loggandet, vare sig för redaktören eller någon annan.

Ändå, om om om någon skulle tycka att det här vore väl rätt kul, att recensera lite på Deckarlogg, så hör av dig! Antingen här på mejladressen eller i en kommentar eller via ett direktmeddelande när Deckarloggredaktören lägger ut detta på Facebook.

Och så håller jag tummen…

Bengt Eriksson

Privatperson = författare = verk?

Om någon, säg en kritiker och recensent, aldrig brukar läsa deckare men så plötsligt kastar sig litteraturkritikern över en till och med nästan tusen sidor lång kriminalroman för att hitta en speciell passage i boken och se om det inte går att nagla – eller för den delen frikänna – författaren för respektive från en åsikt som uttryckts utanför romanen, som person, ja, visserligen en offentlig åsikt men ändå en privatpersons åsikt, utanför litteraturen…

Så gjorde, först, Jens Liljestrand (i Expressen). Han friade. Så har nu också Maria Ramnehill gjort (i Arbetet). Hon fällde. Av det skönlitterära verket framgick nämligen, enligt henne, att personen – observera personen – har transfobi.

Därefter twittrade Ramnehill: ”Jag läste den här så att ni slipper”. Det fick mig att fråga henne: Har du läst hennes samtliga deckare, från den första och framåt? Skrivit om dom också?

Inget svar.

Harry Potter-författaren J.K. Rowling skriver, det vet nog de flesta som följer Deckarlogg, en serie deckare under pseudonymen Robert Galbraith om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare/assistent Robin Ellacott med kontor vid Denmark Street i London.

Hittills fem titlar: ”The Cuckoo’s Calling” (2013), ”The Silkworm” (2014), ”Career of Evil” (2015), ”Lethal White”(2018) och nyss utkomna ”Troubled Blood” (2020). De engelska titlarna nämns för att Rowlings/Gabraiths deckarserie slutat översättas till svenska och med tanke på den nya, femte romanens längd lär nog inget svenskt förlag återuppta utgivningen.   

Det är den nya romanen, ”Troubled Blood”, som blivit ett vapen mot J.K. Rowling. Här ska det nämligen förekomma en man och mördare i kvinnokläder. Hur han, hon, hen beskrivs i romanen tas som bevis på Rowlings transfobiska åsikter.

 Verk = person. Person = verk. Själv tar jag mig för pannan.

Jag har också åsikter om vad J.K. Rowling – utanför sin litteratur – uttryckt om transpersoner. Många frågor att ställa och eventuellt skarp kritik att rikta mot henne, som person, efter att frågorna ställts.  

Gör då det! Kritisera Rowlings åsikter. Diskutera med henne. Be henne förklara vad hon menar och tycker. Nyckelord: som person.

Men att kasta sig över en skönlitterär roman, av ingen annan anledning än att fria eller fälla författaren som privatperson…

Ska detta vara nivån för dagens kulturdebatt och litteraturkritik i Sverige? Döma personen efter verket? Uppmana till icke-läsning av en roman? Istället för att varje läsare verkligen ska läsa och själv tycka, si eller så, mot eller för, om boken.

För sorgligt. Och inte första gången på senare år som svensk litteratur- och kulturdebatt gått igång och skenat på denna låga nivå. Verkar tyvärr vara det normala idag.

Maria Ramnehill (i Arbetet) sätter likhetstecken mellan person- författare-berättarröst. Hon insinuerar dessutom, för att sänka nivån än mer, att J.K. Rowling tagit sin deckarpseudonym Robert Galbraith efter ”en man som försökte bota homosexuella”.

Amen googla då… Fast vad den där Rowling sa år 2013, långt innan trasfobdiskussionen satte igång, det är kanske inget att lita på eller ens ta del av. Så tillägger Ramnehill att hon inte heller är nåt vidare på att skriva.

Trött man blir. För skriva kan J.K. Rowling. Det visade hon också i sina fyra första deckare, som jag har läst. Men har Ramnehill gjort det…

Cormoran Strike-serien av Rowling/Galbraith är både bra och intressant, dessutom innehåller deckarna nära miljöskildringar av ett London som snart kan vara historia. Seriens femte titel, ”Trouble Blood”, har jag ännu inte börjat läsa.

Inte orkat börjat läsa, längden… Men jag ska snart göra det.

Bengt Eriksson

Fler texter jag skrivit om Cormoran Strike/J.K.Rowling/Robert Galbraith:

Christie möter Chandler

Detektivbyrån på Denmark Street

PS. Framåt kvällen svarade Maria Ramnehill på min fråga (om tidigare läsning av Robert Galbraith): ”faktiskt inte”.

I-stället-för-sommardeckare 4) Mästerdetektiven, kriminologen och professorn

Mellan deckare och krimi har jag i sommar också läst ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv / Berättelsen om mitt yrkesliv” (Bonniers).

Alltså den nya, andra självbiografin av och om bland annat mästerdetektiven, kriminologen och deckarförfattaren – populärt kallad ”professorn” – Leif GW Persson.

GW Persson VingmutterJa, och inte minst människan.

Till skillnad från vissa recensenter så stör jag mig inte på att GW ännu en gång tuggar om vissa händelser från förra biografin i nya varianter.

Och hans kriminologiska yrkesliv bryr jag mig mindre om. Det jag uppskattar mest är den öppenhjärtiga syn som GW har på sig själv som författare och människa.

Ärligt är ordet. Han betraktar sig med öppna ögon och beskriver sig som han tycker att han är; på ont och gott.

Han har ju faktisk rätt bra koll på sig själv. Och numera, som det verkar, kontroll över sig själv också.

Intressant att ta del av, om man brukar läsa GW Perssons polisromaner och/eller se professorn/kriminologen på TV.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson