Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl En liten gyllene ringDahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Dahl Mannen i fönstretFast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

Dahl Den vackre trumslagarenI den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Lehtolainen vandpunktenFlera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun piazzaBruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Nykänen raid-och-tjallarna_150Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

von Martens nemesis-eller-lika-for-lika”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004

Annonser

En av Norges främsta – och mest märkliga – krimförfattare

Jon Michelet (1944-2018)
Land: Norge
Genre: hårdkokta deckare, utflippade thrillers

I Jan Guillous första Carl Hamilton-thriller, ”Coq Rouge”, reser den svenske journalisten Erik Ponti – mer eller mindre Guillous alter ego – till Oslo för att sälja ett frilansreportage. Ponti skulle också ha ätit middag med en norsk författarbekant, Jon Michelet (men Michelets dotter hade halsfluss, så det blev tyvärr ingen middag).

Jon Michelet var alltså inget påhittat namn. Michelet finns: också i verkligheten är han en norsk journalist och författare, som står på den politiska vänsterkanten och har en bakgrund i 60- och 70-talens solidaritetsrörelse. Liksom Guillou, alltså.

”Norges Guillou” kallas Jon Michelet ibland, Men det är alldeles fel, åtminstone om man jämför deckarförfattarna Michelet och Guillou.

Jon_Michelet_2011 Finn BjørklidMedan Guillou skrivit politiska fakta-thrillers, så kan Michelet karaktäriseras som en kriminell poet. Michelets deckare tar avstamp i

Jon Michelet. Foto: Finn Bjørklid/Creative Commons.

polisromanen och den hårdkokta deckaren, men sen experimenterar han med genrens gränser, eller kanske snarare inom gränserna, så att resultatet blir olika från gång till gång och – högst oväntat!

Ett exempel:

Motorcyklisten i romanen ”Mannen på motorsykkelen” (utgiven i Norge 1985) skriver poesi. Därför har Michelet i slutet av boken publicerat motorcyklisten och poeten K.G. Sundins efterlämnade ”Dikt(er) fra min ringe skogsbolig”.

Vilhelm Thygesen, som Michelet introducerade 1975 i ”Den drunknar ej som hängas skall” (på svenska 1976), kan ordagrant beskrivas som en anti-hjälte. Till att börja med är Thygesen polis i Oslo, men så förlorar han jobbet och blir, också ordagrant, brännvinsadvokat (”Må på antabus”, som Thygesen säger) och privatdetektiv.

Med Thygesen beskriver Michelet det som borde vara det moderna västerländska ”normaltillståndet”. Så som Thygesen reagerar, kroppligt och själsligt, så borde, egentligen, alla människor reagera på det moderna samhället.

Michelet Den drunkar ejSom bäst, ”Mannen på motorsykkelen” är min favorit, skriver Michelet socialrealistiska detektivromaner som samtidigt är lika utflippade och psykedeliska som de ljusshower som under 60-talet förekom på rockkonserter (för att med färger och bilder illustrera och ”utvidga” musiken). Han skildrar människans yttre och inre, på samma gång. Thygesen-deckarna har olika teman. T ex handlar ”Mellan barken och trädet” (1977) om KGB, CIA och spioner i Norge, medan ”Järnkorset” (1978), är, för att citera Michelet, ”en roman mot nazism och nynazism”.

Flera romaner är nära, självupplevda stadsporträtt av olika delar av Oslo: ”Den drunknar ej som hängas skall”, ”Hvit som snø” (Norge 1980), ”Panamaskippet” (Norge 1984), som beskriver Oslos invandrarstadsdelar, och ”Thygesens terrorist” (Norge 1989), som utspelar sej på väg till och på Gressholmen i Oslofjorden.

Michelets deckarpoetiska porträtt av New York, ”Den gule djevelens by” (Norge 1981), tål att jämföras med de hårdkokta New York-porträtt som amerikanska deckarförfattare tecknat.

Michelet mannen påTre Thygesen-deckare finns översatta till svenska, sen upphörde de svenska förlagens intresse. Tyvärr, för i konkurrens med dansken Dan Turèll är Jon Michelet den mest personlige deckarförfattaren i Norden.

Observera att jag inte skrev ”har varit” utan ”är”. Thygesen-serien består av en 70-talsdel (tre titlar) och en 80-talsdel (fem titlar). På 90-talet tog Thygesen en paus (då passade han istället på att bli TV-deckare i en serie baserad på romanen Panamaskipet, 1984).

Men så i fjol, 2001, åkerkom Michelets antihjälte Vilhelm Thygesen som följetong i vänsterdagstidningen Klassekampen (för vilken Michelet numera är chefredaktör). Berättelsen publicerades även i bokform med titeln ”Den frosne kvinnen”.

Det är ett nytt sekel. Thygesen har blivit 64 år. Han försöker orientera sej i ett mer trendigt Oslo och Norge, vars invånare klär sej i designerkläder och dricker espresso. ”Den frosne kvinnen” blir förhoppningsvis inledningen på en tredje del av Thygesen-serien. Som Michelet sagt (och nästan lovat): ”Jeg håper og tror at det blir flere deckare.”

”Orions bälte” (1991), som även filmats, ingår inte i Thygesen-serien utan är en politisk thriller om elektronisk spionverksamhet vid Svalbard i Nordnorge. Jon Michelet har också skrivit icke-kriminella skönlitterära romaner, ungdomsböcker och flera böcker om VM i fotboll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ förlag 2002

 

Svensk bibliografi i urval (från Wikipedia)

Den drunknar ej som hängas skall: en kriminalroman (översättning Nenne Runsten, Norstedt, 1976)
Mellan barken och trädet: en roman om supermaktspionage i Norge (översättning Anders Jonason, PAN/Norstedt, 1977)
Järnkorset: en roman mot nazism och nynazism (översättning Per Helge, Norstedt, 1978)
Terra roxa (översättning Inge Knutsson, Norstedt, 1984)
Afrikasmällen (översättning Rebecca Alsberg, Bonniers juniorförlag, 1987)
Orions bälte: en roman från Svalbard (översättning: Jan Verner-Carlsson, Tiden, 1991)
Den flygande brasilianaren (översättning Cajsa Mitchell, Ordfront, 1991)

Norsk bibliografi (också Wikipedia)

Thygesen-serien
Den drukner ei som henges skal – kriminalroman (1975)
Mellom barken og veden – En roman om supermaktspionasje i Norge (1975)
Jernkorset – En roman mot nazisme og nynazisme (1976)
Hvit som snø – kriminalroman (1980)
Den gule djevelens by – kriminalroman (1981)
Panamaskipet – kriminalroman (1984)
Mannen på motorsykkelen – kriminalroman (1985)
Thygesens terrorist – kriminalroman (1989)
Den frosne kvinnen – kriminalroman (2001)
Thygesen-fortellinger – kriminalnoveller (2005)
Mordet på Woldnes – kriminalroman (2008)
Døden i Baugen – kriminalroman (2010)

En sjøens helt-serien
En sjøens helt – Skogsmatrosen (2012)
En sjøens helt – Skytteren (2013)
En sjøens helt – Gullgutten (2014)
En sjøens helt – Blodige strender (2015)
En sjøens helt – Brennende skip (2016)
Et sjette bind serien kommer. Det vil handle om Nortraships hemmelige fond.

Andre utgivelser
Jernkorset – kapitlet som ble vekk – kapittel strøket av forlaget i Jernkorset (1976) (sammen med Tron Øgrim)
Orions belte – En roman fra Svalbard (1977)
Tiger Bay – roman (1977)
7800 demonstranter sporløst forsvunnet – og andre merkverdige historier fra 1970-åra – sakprosa (1978) (I fulltekst)
Angrepet på Longeyarbyen – En kort fremtidsroman (1978)
Matros Tore Solem og hans skip – skuespill (1979) (sammen med Gunnar Bull Gundersen)
Terra Roxa – roman (1982)
VM i fotball 1982 – sakprosa (1982) (sammen med Dag Solstad)
Jerv (jervere, jervest?) – En norsk, og dermed tragisk romansyklus (1983)
Vår afrikanske eksplosjon – barnebok (1986)
VM i fotball 1986 – sakprosa (1986) (sammen med Dag Solstad)
Brevet til Fløgstad – Brev fra Afrika. Essays. (1987)
Den flyvende brasilianer bind 1. Ungdomsroman (1987)
Den flyvende brasilianer bind 2. Ungdomsroman(1988)
Le Coconut- roman (1988)
VM i fotball 1990 – sakprosa (1990) (sammen med Dag Solstad)
Vulka! – Pamflett om Sør-Afrika (1991)
Farvel til en prins – roman (1993)
VM i fotball 1994 – sakprosa (1994) (sammen med Dag Solstad)
Leve republikken (og Märtha Louises privatliv) – Artikkelsamling (1995)
Grønland på langs : G2 ekspedisjonen – Ekspedisjonsberetning (1997)
VM i fotball 1998 – sakprosa (1998) (sammen med Dag Solstad)
Aftensang i Alma Ata – kriminalroman (2003)
Høyt mot nord, langt mot sør : Reisebrev per satellitt fra Arktis og Antarktis – reisebrev (2006)
Havets velde – sjøfortellinger (2007)
Den siste krigsseileren – biografi (2007)
Brev fra de troende – e-bok (2008)
Snøfonnenes geograf – novellesamling (2010)
En krigsseilers dagbok – biografi (2010)
Mappa mi. En beretning om ulovlig politisk overvåking. Oktober forlag (2011)

Norsk deckare på lek snarare än på allvar

Geir Stengen
Maestro
Övers: Helena Sjöstrand Svenn / Gösta Svenn
(Forum)

Sammanfattning av vad jag tycker om ”Maestro” av Geir Tengen: si och så.

Tangen är ännu en norsk deckarförfattare som debuterat – med en blandning av polisroman, thriller och pusseldeckare.

Ena kapitlet, eller till och med sidan, tyckte jag att det var en typisk deckardebut. Andra kapitlet, eller till och med sidan, tyckte jag att jamen, rätt bra ändå.

Som ett examensarbete i deckarskrivande, nästan. Ett formulär som fylls i.

Tangen MaestroKontra riktigt smart, det här. Uppfinningsrikt.

Geir Tengen bor i staden Haugesund, där han också placerat ”Maestro” med två huvudpersoner: den förre grävande stjärnjournalisten Viljar Ravn Gudmundsson på lokaltidningen och den unga (över)ambitiösa kriminalkommissarien Lotte Skeisvoll vid Haugesundspolisen.

Viljar får meddelanden om hämnd i form av mord i sin mejlbox. Någon – vem? – vill straffa människor som lyckats komma undan rättvisan. Och så sker ett mord, enligt vad som angavs i mejlet.

Det är bara början.

Står inget om följande i baksidestexten så vete sjutton hur mycket jag ska avslöja. Men kanske ändå så pass att intrigen i den här romanen förhåller sig till intrigerna i några andra, föregående deckarförfattares romaner.

Det var det jag menade med fyndigt men krystat. Lite ansträngt. Och som att fylla i ett deckarformulär alternativt fixa ett betyg i kriminalromanhistoria.

Trovärdigt? Nja, det skulle jag ju vilja tycka men det kan jag inte.

Bra då? Underhållande? Spännande?

Ja. Jo. Visst, det är det ändå.

Fast onödigt våldsamt ibland, särskilt som ”Maestro” mer är skriven på deckarlek än verkligt allvar. Titeln kan också ge en aning om vad seriemördaren, för så blir det, anser om sig själv. Eller också är det författaren som är ”maestron”?

Si och så, som sagt. Närmare en åsikt kommer jag inte, så du får – om jag lockat fram ett intresse – läsa själv.

Huvudpersonerna Viljar och Lotte, journalisten och kommissarien, ska återkomma i fler deckare av norrmannen Geir Tangen så man lär väl sig att gilla dem, med romantitlarna.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

2017 års deckarutgivning: Översatta deckare

Årets 15 – 16 – bästa översatta deckare (enligt Deckarbloggs redaktörer) i bokstavsordning.

Journalisthjälte i utsatthetens sunkiga undervegetation
Fiona Barton: ”Barnet”, övers: Jan Risheden (Massolit)
Mitt i #metoo. Bartons roman är en ögonblicksbild av flickors och kvinnors utsatta vardag i livet och på jobbet. Reportern på Daily Post, Kate Waters, läser en notis om ett barnskelett vid en byggarbetsplats och ett drama med många bottnar rullas upp. Fyra kvinnor, fyra perspektiv och ett nyfött barn slutar i en skör befrielse. Not. Det heter journalistik, inte journalism.

Gangsterroman
Bill Beverly: ”Dodgers”, övers: Hanna Axén (Southside Stories)
Eller kanske ungdomsgangsterroman? Huvudpersonen East, slumkille från Los Angeles, är 15 och har dessutom en lillebror. East och hans gäng vaktar ett knarklangarhus i L.A. och får sen i uppdrag att åka till Wisconsin och mörda en domare. En roadberättelse och uppväxtroman om det vita kontra det svarta Amerika.

Mångspänningsroman
Steinar Bragi: ”Kata”, övers: Sara Gombrii (Natur & Kultur)
”Kata” är det mest deckarliknade som islänningen Bragi skrivit hittills. En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller – eller snarare en antimansroman. Och där emellan inslag av polisroman. En spännande ”deckare” – på många olika sätt.

Hårdkokt och rak polisroman
Michael Connelly: ”Inte ett farväl”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
En miljardär vill hitta en försvunnen kvinna och San Fernando-polisen behöver Harry Boschs hjälp i ett våldtäktsfall. Och Harry, kontroversiell, älskad och hatad, utmanar som vanligt kåranda och tystnadskultur på sitt egensinniga vis. I det här fallet blir det bara så fruktansvärt bråttom om han ska hinna rädda en mycket viktig person.

Katt-och-råtta-lek med problemtyngd polishjälte
Daniel Cole: ”Trasdockan”, övers: Patrik Hammarsten (Norstedts)
Hårdkokt debutroman i högt tempo, groteska inslag och en polis som har stora problem. Alltså stora problem. Som om det inte räcker verkar mördaren ha mördat för att straffa just honom och hela poliskåren.

Kvantfysisk thriller
Blake Crouch: ”Dark Matter”, övers: Jan Malmsjö (Massolit)
Vad händer när multiversum blir en kvantfysikalisk realitet? Fysikern Jason Desser snubblar in i ett pågående och mycket skrämmande nu där han konfronteras med alltför många versioner av sig själv. En annorlunda, fängslande historia i utkanten av Einsteins relativitetsteori.

Psykologisk thriller
JP Delaney: ”Hon som kom före”, övers: Klara Lindell (Bonniers)
En annons om drömboendet – på vissa villkor – är startskottet för en svart, flerdimensionell historia där ingenting är vad det verkar, och ingen är vad hen synes vara. En tajt lager-på-lagerhistoria som håller en vaken ända till slutet.

Norsk polisthriller
Jan-Erik Fjell: ”Smugglaren”, övers: Sandra Rath (Harper Crime)
Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver minst lika bra som sin landsman Nesbø. I ”Smugglaren” kombineras den traditionella polisromanen med modern action. Norge får besök av dagens omvärld: evig kriminalitet som kvinnomisshandel och pedofili utökas med östeuropeisk maffia, hitmen och trafficking.

Feelgood av hederligt engelskt märke
Elly Griffiths: ”Dolt i Mörker”, övers: Carla Wiberg (Forum)
Det ska genast sägas att jag har läst den nionde delen i serien om den självständiga, begåvade rättsarkeologen Ruth Galloway på engelska (kunde inte vänta). Välskrivet om försvunna hemlösa, men det är Ruth och hennes kamp mot kakorna, hennes komplexa relationer med Nelson och deras glada dotter som är navet.

Fransk kvinnothriller
Pierre Lemaitre: ”Alex”, övers: Cecilia Franklin (Sekwa)
Det börjar onödigt våldsamt med att den kvinna som kallar sig Alex blir kidnappad, avklädd och instängd i en lokal med råttor. Men ta dig igenom! Pierre Lemaitres roman om Alex vänder gång på gång. Bland annat introduceras ännu en liten, märklig fransk kriminalpolis som tar, vilket hon ska visa sig vara, seriemördaren Alex i försvar.

Polisiära procedurer
Jørn Lier Horst: ”Nattmannen”, övers: Cajsa Mitchell (Lind & Co)
En lite äldre polisroman av norrmannen Jørn Lier Horst (böckerna har översatts i en konstig ordning). Autentisk miljö: staden Larvik. Även polisarbetet är så autentiskt det kan bli (författaren är ju före detta polis). Hemsk inledning: ett flickhuvud har placerats på en påle. Hatbrott? Eller vad?

Polisnoir
Tony Parsons: ”Slaktaren i Highgate”, övers: Gabriel Setterborg (Bokfabriken)
Debuten ”Murder bag” var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och Tony Parsons andra bok om Max Wolfe, ensamstående pappa och polis i London, är bättre ändå. Mer sammanhållen och tajtare, författad på den mest exakta, hårdkokta prosa. Parsons skriver med ett ursinnigt patos, som balanseras av värmen mellan Wolfe och hans dotter.

Cozy crime i Kanada
Louise Penny: ”En ljusets lek”, övers: Charlotte Hjukström (Modernista)
Kanadensiskan Louise Pennys sjunde landsbygdsdeckare är lika cozy och lagom spännande som de tidigare. Också ”En ljusets lek” utspelar sig i och kring Three Pines – en så liten by att den inte finns på någon karta – i Quebec. Även kommissarie Gamache, chef för Quebecpolisens mordrotel, återkommer förstås. Liksom byns övriga invånare – här främst de bägge konstnärerna Clara och Peter.

Psykologisk thriller
Melanie Raabe: ”Fällan”, övers: Leif Janzon (LB Förlag)
Linda Conrads har inte lämnat sitt hem efter att hennes syster blev mördad för 12 år sedan. Nu har hon sett mördaren på TV och hon satsar allt på att avslöja honom i en nyskriven roman. Sedan beviljar hon en enda intervju och måste lita på ordets makt – men kommer det att räcka?

Nästan-deckare
Ane Riel: ”Kåda”, övers: Helena Ridelberg (Modernista)
Danskan Ane Riel skrev årets märkligaste nästan-deckare. Nej, det är nog ingen deckare (trots att Deckarakademin utsåg ”Kåda” till bästa översatta kriminalroman) och kanske inte ens en kriminalroman (även om här levs vid sidan om lagen och förekommer kriminalitet) men absolut en spänningsroman om en familj på en liten ö utanför en lite större ö och allra mest om en sjuårig flickas uppväxt bortom civilisationen.

Journalisthjälte i människovärdets träskmarker
Lone Theils: ”Den blå poetens kärlek”, övers: Margareta Järnebrand (Norstedts)
Det finns många London i London, upptäcker Theils hjältinna Nora Sand, reporter på tidskriften Globalt, när hon försöker hjälpa poeten Manash Ishmail att återfinna hans försvunna hustru. Fasansfulla, fängelseliknande ställen på vilka asylsökande burats in är scenen för ett drama om ondska där värdighet och medmänsklighet sitter långt inne.

Deckarlogg 2Kataina deckarblogg 1Bengt Eriksson
Katarina Tornborg

 

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)

2016 års två bästa deckare gånger två

Ett tag nu har det strulat så pass med det där som kallas livet att jag insett att min sedvanliga genomgång av deckaråret nog inte hinner bli klar förrän till midsommar. Och det går ju inte för sig.

Så jag har tvingats ta det drastiska, tycker jag själv, beslutet att ställa in deckarsårgenomgången 2016. Nog är det lite trist men så måste det bli. Får komma igen med nya krafter när ännu ett deckarår har gått.

Som viss kompensation tänkte jag göra ett antal nedslag i fjolårets deckarutgivning, skriva ihop några kortare notiser om vad som tilldrog sig. Och jag börjar förstås med 2016 års bästa deckare/krimi/spänningsromaner – i form av 2 gånger 2.

Svenska Deckarakademins val

persson-gMalin Persson Giolitos ”Störst av allt” (Wahlström & Widstrand) och Ray Celestins ”Yxmannen” (Kalla Kulor; övers: Hanna Williamsson) utsågs av Svenska Deckarakademins ledamöter till 2016 års bästa svenska respektive bästa översatta deckare.

”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk.” Så – exakt och precist – motiverades valet av Persson Giolito. ”Om celestin-yxmannenmord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö” var en lika träffsäker beskrivning av Celestins historiska deckare om en – autentisk – seriemördare från 1919.

Ja, jag instämmer. Jag håller med. Högst läsvärda, bägge två.

Och det är ovanligt – att Deckarakademin och jag är ense om vilka deckare som är bäst.

Deckarloggs alternativa deckarval

Fast jag vore ju inte jag om jag ändå inte hade haft ett par andra, alternativa nomineringar till valet av 2016 års bästa deckare. Skulle inte istället, till exempel…

alsterdalTove Alsterdal – också – ha varit värd att få ”Vänd dig inte om” (Lind & Co) utsedd till årets bästa svenska deckare? Svar: Jo.

Alsterdal har skrivit en multiroman med mordgåtan som nav. Här ryms ett familjedrama (numera så kallad ”domestic noir”), en skildring av vad som hände med de intagna när mentalsjukhuset Beckomberga lades ner och – allra mest obehagligt – en bilresa till tiggande romers hem på en soptipp i Rumänien.

gard-sveenOch till årets bästa översatta hade väl också Gard Sveens ”Den siste pilgrimen” (Lind & Co; övers: Per Olaisen) kunnat utses? Svar: Jodå, det med.

Även norrmannen Sveen har skrivit ett par romaner inom samma omslag: en nutida polisroman blir en historisk roman om andra världskriget, nazism och ockupation.

Miljön är främst Oslo och Norge men även Sverige. Tiden som var kastar sin skugga in i nutiden, Deckarlogg 2genom generationerna.

Bengt Eriksson