Trögt och inte heller trovärdigt

Jan-Erik Fjell
Hämnaren
Övers: Sandra Rath
(Harper Crime)

Varken spännande eller originellt. Och jag som utnämnt Jan-Erik Fjell till den nya norska deckarstjärnan.

Fjell hamnarenI ”Hämnaren” har Anton Brekke degraderats från kriminalkommissarie i Oslo till patrullerande polis i Fredrikstad. När en serie märkliga mord inträffar så ser den malliga och uppkäftiga Brekke till att han ändå kommer med i utredningen.

Fjell försöker skapa en intrig genom att förena 60-talets San Francisco, där en norskättling satt fängslad på Alcatraz, med dagens Norge.

Men det går trögt och mordmotivet tror jag bara inte på.

Verkar som om Fjell måste få ut en ny deckare och inte hade någon idé. Resultat: polisthriller á la Nesbø light.

Det var synd på en så lovande och personlig polisromanförfattare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Annonser

Sommardeckare 6) Ännu en norsk polisromanförfattare

Det finns en fortsättning på den här polisromanen; utanför boken, troligen i en kommande roman.

Jag gillar det: när deckare inte har ett exakt slut utan fortsätter och pågår, i fiktionen som i livet.

Monster_framsida-700x1080 (1)Men det känns också som om ”Monster” (Lind & Co) av norrmannen Jørgen Jæger har en förhistoria, som att berättelsen börjat innan den börjar. Vilket är mindre bra.

Det stämmer dessutom: den här titeln har föregåtts av ett flertal titlar i samma serie.

Men varför slutar aldrig förlag att göra såhär: börja översätta en sammanhängande deckarserie mitt i serien. Det är och förblir ett otyg.

Miljö: den lilla fiktiva norska småstaden Fjellberghavn dit en kvinna och hennes dotter flytt med sin nya man undan sin tidigare make – ännu en man som hatar kvinnor och visade det med våld mot sin sin hustru.

I den lilla staden finns också en poliskår där varje polis är sin individ och har sin privathistoria. Det har blivit ett levande, trovärdigt persongalleri.

Nämnda kvinnas förre make har förstås letat reda på henne, trots namnbyte och hemlig identitet, och ska nu hämnas, romer har slagit sig ner i trakten till ve och fasa för det lokala främlingsfientliga partiet, en motorcykelklubb finns också med i handlingen.

Lite mycket och lite rörigt, författaren får anstränga sig för att få ihop det. Men han gör det, han lyckas.

Trots alla om och men växer ”Monster” och blir en bra, läsvärd introduktion av ännu en norsk polisromanförfattare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

– Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Sundstöl Drömmenes landDet andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är Sundstöl De dödenamn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De døde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

Sundstöl Ravnene– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna?

– När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Sundstöl MinnesotatriloginSka Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Rocky Magasin 2011

Från andra världskriget till idag: Välskrivet, underhållande och allmängiltigt

Kjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Kjell Ola Dahl är en av Norges mest framgångsrika deckarförfattare. Han debuterade på 90-talet, har gett ut en rad deckare av olika sorter och tilldelats flera deckarpriser. Tyvärr finns knappt en handfull av hans tidigare böcker översatta till svenska.

Nu har Dahl, liksom flera nordiska kolleger, också skrivit en deckare med andra världskriget som miljö.

Ett mord begås på 40-talet och det kommer att begås ännu ett på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får väl kallas deckare eller kriminalroman. Men det är en bredare och djupare roman än så – mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur – olika – människor kan reagera och agera när livet plötsligt förändras och världen rämnar omkring dem.

Dahl varvar tre årtal och två platser – 1942 (i Oslo och Stockholm), 1967 och 2015 (tillbaks i Norge och Oslo) – där han låter ett persondrama utveckla sig. Hilde, från ung judinna till mycket gammal med Ester som sitt riktiga namn, är återkommande huvudperson och berättelsens nav.

DAHL_HILDE_framsida-gordel

Även Sverre och Gerhard, norska motståndsmän, rör sig in i och ut ur berättelsen. Liksom Turid, dotter till Gerhard och Åse, som kan sägas vara den egentliga huvudpersonen, trots att hon blir mördad redan på 40-talet.

Med karg och avskalad prosa, ibland nästan anorektisk, återskapas miljöer och inte minst stämningar från andra världskrigets Oslo, där Hilde/Ester var motståndsrörelsens unga kurir men måste fly när hennes familj fängslades av nazisterna och hon själv blev angiven, och från Stockholm under samma tid, där norska flyktingar – som Ester och Gerhard – möttes på nytt.

Det går långsamt framåt – och bakåt. Författartekniken att hoppa fram och tillbaks mellan tider och miljöer gör att man dessutom bör läsa lång- och eftertänksamt för att inte missa någon pusselbit när personerna allt mer knyts ihop både med Norges krigshistoria och varandra. Här sker dramatiska händelser, såväl på 40- som på 60- och 2000-talet, men det mest dramatiska och spännande finns i personteckningarna.

Dahls romanpersoner blir, ord för ord, levande människor. Han tecknar dem, streck för streck, allt tydligare, fyller personerna med nyanser, tills var och en är sin egen person. Krigsåren förändrade och formade dem för alltid. De beslut, ofta hastiga, som de tog eller tvingades ta, gjorde dem till de människor de blev.

”Täcknamn: Hilde” är en berättelse om andra världskriget och dess människor, i Norge och delvis i Sverige, men också ett slags facit till alla krig som hela tiden pågår i världen, till dagens människor och flyktingar, hur man borde tänka sig att de kan påverkas och bli av sina krigs- och flyktupplevelser.

Kjell Ola Dahl har åstadkommit en välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman – med kriminellt innehåll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl En liten gyllene ringDahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Dahl Mannen i fönstretFast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

Dahl Den vackre trumslagarenI den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Lehtolainen vandpunktenFlera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun piazzaBruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Nykänen raid-och-tjallarna_150Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

von Martens nemesis-eller-lika-for-lika”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004

En av Norges främsta – och mest märkliga – krimförfattare

Jon Michelet (1944-2018)
Land: Norge
Genre: hårdkokta deckare, utflippade thrillers

I Jan Guillous första Carl Hamilton-thriller, ”Coq Rouge”, reser den svenske journalisten Erik Ponti – mer eller mindre Guillous alter ego – till Oslo för att sälja ett frilansreportage. Ponti skulle också ha ätit middag med en norsk författarbekant, Jon Michelet (men Michelets dotter hade halsfluss, så det blev tyvärr ingen middag).

Jon Michelet var alltså inget påhittat namn. Michelet finns: också i verkligheten är han en norsk journalist och författare, som står på den politiska vänsterkanten och har en bakgrund i 60- och 70-talens solidaritetsrörelse. Liksom Guillou, alltså.

”Norges Guillou” kallas Jon Michelet ibland, Men det är alldeles fel, åtminstone om man jämför deckarförfattarna Michelet och Guillou.

Jon_Michelet_2011 Finn BjørklidMedan Guillou skrivit politiska fakta-thrillers, så kan Michelet karaktäriseras som en kriminell poet. Michelets deckare tar avstamp i

Jon Michelet. Foto: Finn Bjørklid/Creative Commons.

polisromanen och den hårdkokta deckaren, men sen experimenterar han med genrens gränser, eller kanske snarare inom gränserna, så att resultatet blir olika från gång till gång och – högst oväntat!

Ett exempel:

Motorcyklisten i romanen ”Mannen på motorsykkelen” (utgiven i Norge 1985) skriver poesi. Därför har Michelet i slutet av boken publicerat motorcyklisten och poeten K.G. Sundins efterlämnade ”Dikt(er) fra min ringe skogsbolig”.

Vilhelm Thygesen, som Michelet introducerade 1975 i ”Den drunknar ej som hängas skall” (på svenska 1976), kan ordagrant beskrivas som en anti-hjälte. Till att börja med är Thygesen polis i Oslo, men så förlorar han jobbet och blir, också ordagrant, brännvinsadvokat (”Må på antabus”, som Thygesen säger) och privatdetektiv.

Med Thygesen beskriver Michelet det som borde vara det moderna västerländska ”normaltillståndet”. Så som Thygesen reagerar, kroppligt och själsligt, så borde, egentligen, alla människor reagera på det moderna samhället.

Michelet Den drunkar ejSom bäst, ”Mannen på motorsykkelen” är min favorit, skriver Michelet socialrealistiska detektivromaner som samtidigt är lika utflippade och psykedeliska som de ljusshower som under 60-talet förekom på rockkonserter (för att med färger och bilder illustrera och ”utvidga” musiken). Han skildrar människans yttre och inre, på samma gång. Thygesen-deckarna har olika teman. T ex handlar ”Mellan barken och trädet” (1977) om KGB, CIA och spioner i Norge, medan ”Järnkorset” (1978), är, för att citera Michelet, ”en roman mot nazism och nynazism”.

Flera romaner är nära, självupplevda stadsporträtt av olika delar av Oslo: ”Den drunknar ej som hängas skall”, ”Hvit som snø” (Norge 1980), ”Panamaskippet” (Norge 1984), som beskriver Oslos invandrarstadsdelar, och ”Thygesens terrorist” (Norge 1989), som utspelar sej på väg till och på Gressholmen i Oslofjorden.

Michelets deckarpoetiska porträtt av New York, ”Den gule djevelens by” (Norge 1981), tål att jämföras med de hårdkokta New York-porträtt som amerikanska deckarförfattare tecknat.

Michelet mannen påTre Thygesen-deckare finns översatta till svenska, sen upphörde de svenska förlagens intresse. Tyvärr, för i konkurrens med dansken Dan Turèll är Jon Michelet den mest personlige deckarförfattaren i Norden.

Observera att jag inte skrev ”har varit” utan ”är”. Thygesen-serien består av en 70-talsdel (tre titlar) och en 80-talsdel (fem titlar). På 90-talet tog Thygesen en paus (då passade han istället på att bli TV-deckare i en serie baserad på romanen Panamaskipet, 1984).

Men så i fjol, 2001, åkerkom Michelets antihjälte Vilhelm Thygesen som följetong i vänsterdagstidningen Klassekampen (för vilken Michelet numera är chefredaktör). Berättelsen publicerades även i bokform med titeln ”Den frosne kvinnen”.

Det är ett nytt sekel. Thygesen har blivit 64 år. Han försöker orientera sej i ett mer trendigt Oslo och Norge, vars invånare klär sej i designerkläder och dricker espresso. ”Den frosne kvinnen” blir förhoppningsvis inledningen på en tredje del av Thygesen-serien. Som Michelet sagt (och nästan lovat): ”Jeg håper og tror at det blir flere deckare.”

”Orions bälte” (1991), som även filmats, ingår inte i Thygesen-serien utan är en politisk thriller om elektronisk spionverksamhet vid Svalbard i Nordnorge. Jon Michelet har också skrivit icke-kriminella skönlitterära romaner, ungdomsböcker och flera böcker om VM i fotboll.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ förlag 2002

 

Svensk bibliografi i urval (från Wikipedia)

Den drunknar ej som hängas skall: en kriminalroman (översättning Nenne Runsten, Norstedt, 1976)
Mellan barken och trädet: en roman om supermaktspionage i Norge (översättning Anders Jonason, PAN/Norstedt, 1977)
Järnkorset: en roman mot nazism och nynazism (översättning Per Helge, Norstedt, 1978)
Terra roxa (översättning Inge Knutsson, Norstedt, 1984)
Afrikasmällen (översättning Rebecca Alsberg, Bonniers juniorförlag, 1987)
Orions bälte: en roman från Svalbard (översättning: Jan Verner-Carlsson, Tiden, 1991)
Den flygande brasilianaren (översättning Cajsa Mitchell, Ordfront, 1991)

Norsk bibliografi (också Wikipedia)

Thygesen-serien
Den drukner ei som henges skal – kriminalroman (1975)
Mellom barken og veden – En roman om supermaktspionasje i Norge (1975)
Jernkorset – En roman mot nazisme og nynazisme (1976)
Hvit som snø – kriminalroman (1980)
Den gule djevelens by – kriminalroman (1981)
Panamaskipet – kriminalroman (1984)
Mannen på motorsykkelen – kriminalroman (1985)
Thygesens terrorist – kriminalroman (1989)
Den frosne kvinnen – kriminalroman (2001)
Thygesen-fortellinger – kriminalnoveller (2005)
Mordet på Woldnes – kriminalroman (2008)
Døden i Baugen – kriminalroman (2010)

En sjøens helt-serien
En sjøens helt – Skogsmatrosen (2012)
En sjøens helt – Skytteren (2013)
En sjøens helt – Gullgutten (2014)
En sjøens helt – Blodige strender (2015)
En sjøens helt – Brennende skip (2016)
Et sjette bind serien kommer. Det vil handle om Nortraships hemmelige fond.

Andre utgivelser
Jernkorset – kapitlet som ble vekk – kapittel strøket av forlaget i Jernkorset (1976) (sammen med Tron Øgrim)
Orions belte – En roman fra Svalbard (1977)
Tiger Bay – roman (1977)
7800 demonstranter sporløst forsvunnet – og andre merkverdige historier fra 1970-åra – sakprosa (1978) (I fulltekst)
Angrepet på Longeyarbyen – En kort fremtidsroman (1978)
Matros Tore Solem og hans skip – skuespill (1979) (sammen med Gunnar Bull Gundersen)
Terra Roxa – roman (1982)
VM i fotball 1982 – sakprosa (1982) (sammen med Dag Solstad)
Jerv (jervere, jervest?) – En norsk, og dermed tragisk romansyklus (1983)
Vår afrikanske eksplosjon – barnebok (1986)
VM i fotball 1986 – sakprosa (1986) (sammen med Dag Solstad)
Brevet til Fløgstad – Brev fra Afrika. Essays. (1987)
Den flyvende brasilianer bind 1. Ungdomsroman (1987)
Den flyvende brasilianer bind 2. Ungdomsroman(1988)
Le Coconut- roman (1988)
VM i fotball 1990 – sakprosa (1990) (sammen med Dag Solstad)
Vulka! – Pamflett om Sør-Afrika (1991)
Farvel til en prins – roman (1993)
VM i fotball 1994 – sakprosa (1994) (sammen med Dag Solstad)
Leve republikken (og Märtha Louises privatliv) – Artikkelsamling (1995)
Grønland på langs : G2 ekspedisjonen – Ekspedisjonsberetning (1997)
VM i fotball 1998 – sakprosa (1998) (sammen med Dag Solstad)
Aftensang i Alma Ata – kriminalroman (2003)
Høyt mot nord, langt mot sør : Reisebrev per satellitt fra Arktis og Antarktis – reisebrev (2006)
Havets velde – sjøfortellinger (2007)
Den siste krigsseileren – biografi (2007)
Brev fra de troende – e-bok (2008)
Snøfonnenes geograf – novellesamling (2010)
En krigsseilers dagbok – biografi (2010)
Mappa mi. En beretning om ulovlig politisk overvåking. Oktober forlag (2011)

Norsk deckare på lek snarare än på allvar

Geir Stengen
Maestro
Övers: Helena Sjöstrand Svenn / Gösta Svenn
(Forum)

Sammanfattning av vad jag tycker om ”Maestro” av Geir Tengen: si och så.

Tangen är ännu en norsk deckarförfattare som debuterat – med en blandning av polisroman, thriller och pusseldeckare.

Ena kapitlet, eller till och med sidan, tyckte jag att det var en typisk deckardebut. Andra kapitlet, eller till och med sidan, tyckte jag att jamen, rätt bra ändå.

Som ett examensarbete i deckarskrivande, nästan. Ett formulär som fylls i.

Tangen MaestroKontra riktigt smart, det här. Uppfinningsrikt.

Geir Tengen bor i staden Haugesund, där han också placerat ”Maestro” med två huvudpersoner: den förre grävande stjärnjournalisten Viljar Ravn Gudmundsson på lokaltidningen och den unga (över)ambitiösa kriminalkommissarien Lotte Skeisvoll vid Haugesundspolisen.

Viljar får meddelanden om hämnd i form av mord i sin mejlbox. Någon – vem? – vill straffa människor som lyckats komma undan rättvisan. Och så sker ett mord, enligt vad som angavs i mejlet.

Det är bara början.

Står inget om följande i baksidestexten så vete sjutton hur mycket jag ska avslöja. Men kanske ändå så pass att intrigen i den här romanen förhåller sig till intrigerna i några andra, föregående deckarförfattares romaner.

Det var det jag menade med fyndigt men krystat. Lite ansträngt. Och som att fylla i ett deckarformulär alternativt fixa ett betyg i kriminalromanhistoria.

Trovärdigt? Nja, det skulle jag ju vilja tycka men det kan jag inte.

Bra då? Underhållande? Spännande?

Ja. Jo. Visst, det är det ändå.

Fast onödigt våldsamt ibland, särskilt som ”Maestro” mer är skriven på deckarlek än verkligt allvar. Titeln kan också ge en aning om vad seriemördaren, för så blir det, anser om sig själv. Eller också är det författaren som är ”maestron”?

Si och så, som sagt. Närmare en åsikt kommer jag inte, så du får – om jag lockat fram ett intresse – läsa själv.

Huvudpersonerna Viljar och Lotte, journalisten och kommissarien, ska återkomma i fler deckare av norrmannen Geir Tangen så man lär väl sig att gilla dem, med romantitlarna.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson