När Hanne Wilhelmsen var norsk polis på rosa motorcykel

Häromdagen la jag ut en recension av Anne Holts nya ”En grav för två” på Deckarlogg. Vilket föranledde en liten diskussion, hur känd är egentligen norskan Anne Holt för svenska deckarläsare?

Hur känd som helst, trodde jag. Och det har hon väl varit ända sen 90-talet, då hon skrev sin första deckare och likaså var en av de första deckarförfattarna med en lesbisk huvudperson.

Fast sen började jag tvivla en aning. Det kanske är så att hon blev och var känd – då – men inte är lika känd – idag – för nytillkomna läsare?

Följande kortessä / presenterade text skrev jag när Anne Holt hade gett ut ett antal titlar i sin första ”lesbiska” deckar/polisserie och precis också börjat författa utanför den polisserien.

***

Anne Holt
Land: Norge
Genre: polisromaner, lesbiska deckare

En av Anne Holts tre huvudpersoner är lesbisk. Därför placerade jag strax hennes böcker i den nya deckargenren lesbiska polisromaner.

Det var dumt, fel och, tvingas jag erkänna, fördomsfullt.

Åtminstone de första titlarna i serien kan lika gärna kallas något i stil med otrohetsdeckare eller ogifta pappan-deckare. Men fortfarande är det faktiskt så ovanligt – så ”onaturligt” – med homosexuella deckarpersoner att personens sexuella läggning genast hamnar i centrum för den fördomsfulle läsarens, alltså mitt och ditt (?), intresse.

Norskan Anne Holt skriver polisromaner där hon lyckas förena det kollektiva och det individuella. Hon skildrar polishuset i Oslo som en kollektiv arbetsplats, för att ur poliskollektivet lyfta fram tre individer.

En av dem heter Hanne Wilhelmsen och är kriminalinspektör. Och, alltså, lesbisk. Hon lever tillsammans med läkaren Cecilie och kör motorcykel: en rosa (!!!) Harley Davidson minsann!

 

Hannes närmaste kollega heter Håkon Sand och är polisintendent. Och, vilket då bör påpekas, heterosexuell.

Anne Holt Foto Anna-Lena Ahlström

Anne Holt. Foto: Anna-Lena Ahlström

Den tredje polisen arbetar i Oropatrullen (som är exakt vad namnet säger: de civila poliserna ska skapa oro i narkotikamiljön och därmed stoppa langningen och rekryteringen av nya narkomaner). Han heter Billy T. och är ogift men har fyra barn, pojkar, med lika många mödrar. (Senare i serien får Billy T. ännu ett barn, en flicka den här gången, med ännu en kvinna.)

Håkan Sand, polisintendenten, inleder dessutom ett förhållande med sin före detta studentkamrat och ungdomsförälskelse, Karen Borg, numera advokat, gift och en fjärde (huvud)person.

Också författarinnan är advokat, tidigare har Anne Holt varit såväl polisjurist (det norska ordet för åklagare) och journalist som justitieminister. Hennes romanmiljöer (polishuset, advokatkontor) och personer (poliserna, advokaterna, en journalist m fl) ger ett mycket autentiskt intryck. Trots att hon låter både mer och mindre ansedda advokater och t o m en av de högsta statstjänstemännen vara inblandade i en narkotikamaffia kunde både miljöerna och personerna vara hämtade direkt från verkligheten. (Vem vet, kanske är också det kriminella nära nog autentiskt?)

Men samtidigt är de tre huvudpersonerna så snälla och kamratliga, så ”goa”, att det inte kan vara sant.

Som när poliskollegan Billy T. (det poängteras att han betalar sina ålagda underhåll utan mer än en lågmäld svordom på avlöningsdagen) lägger armen om Hanne Wilhelmsen och känner med henne. Så synd att Hanne går omkring och ängslas för att hela polishuset ska få reda på att hon är lesbisk. Hon kan ju lika gärna berätta det. Hanne är så kompetent som polis att de andra poliserna inte kommer att bry sej.

Ja, ja. Snacka går ju.

Man kan säga att Anne Holts polisromaner balanserar mellan dröm och verklighet. Anne Holt har skapat sina drömpoliser. Hon drömmer om att poliserna i verklighetens Oslo är som poliserna i hennes polisromaner. För så borde poliserna vara för att kunna ta itu med kriminaliteten i Oslo: narkotika, våldtäkter, mord.

Ovanstående stämmer en bra bit in i serien. Men i de senare böckerna stiger Hanne Wilhelmsen allt längre i händelserna centrum. Det kan bero på att Hannes personlighet är så stark att författarinnan inte rår på henne utan Hanne Wilhelmsen börjar, som starka romanpersoner brukar göra, att leva sitt eget liv.

Men det kan också beror på att författarinnan Holt blivit allt mer intresserad av att skildra ett kärleksförhållande mellan två människor – deras vardagliga kärlek och liv, i glädje och sorg – som råkar vara av samma kön. I vilket fall blir resultatet ett närgånget men ömsint och mycket sorgligt kärleksporträtt. Hannes kärlek Cecilie drabbas av cancer.

Det som tillhör mig (2002) är också en deckare och polisroman men ingår inte i serien om Hanne Wilhelmsen och hennes kolleger. Här introduceras istället Yngve Stubø, kommissarie vid rikskrim, och Inger Johanne Vik, psykolog och jurist med förflutet inom FBI, som problemlösare.

Holt passerar dessutom – och det med råge – gränsen till vad som för bara något år sen var tabubelagt område i kriminallitteraturen. Barn försvinner från olika delar av Oslo: först ett barn, sen ett andra, sen ett tredje… Så hittas ett barnlik, så ett andra…

Anne Holt har även skrivit Mea culpa (1998), som inte är en deckare men väl en roman om lesbisk förälskelse och kärlek på, vad hon kallar, Departementet.

Fler deckarförfattarinnor med lesbiska huvudpersoner: Claire McNab, I lust och död (1994), Katherine V. Forrest, Amateur City (1984), Barbara Wilson, Murder in the Collective (1984), Laureen Wright Douglas, The Always Anonymous Beast (1987), Val McDermid, Report for Murder (1987), J.M. Redmann, Death by the Riverside (1990), Laurie R. King, Farlig begåvning (1994), och Stella Duffy, Calendar Girl (1994). (De nämnda titlarna är ett urval från författarnas produktion.)

Det bör också påpekas att Maria Lang var en modig pionjär när hon i sin debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (utgiven så tidigt som 1949), byggde kriminalgåtan kring lesbisk kärlek och svartsjuka.

Titlar:
Blind gudinna. 1995. Blind gudinne. Övers: Maj Sjöwall.
Saliga äro de som törsta. 1995. Salige er de som tørster…”. Övers: Maj Sjöwall.
Demonens död. 1996. Demonens død. Övers: Maj Sjöwall.
I lejonets gap. 1998. Løvens gap. Tillsammans med Berit Reiss-Andersen. Övers: Maj Sjöwall.
Mea culpa. 1998. Mea culpa. Övers: Barbro Lagergren.
Död joker. 2000. Død joker. Övers: Maj Sjöwall.
Utan eko. 2001. Uten ekko. Tillsammans med Berit Reiss-Andersen. Övers: Maj Sjöwall.
Det som tillhör mig. 2002. Det som er mitt. Övers: Maj Sjöwall.

Bengt Eriksson
Ur boken Deckarhyllan 2 på BTJ Förlag

Den norska folksjälen

Anne Holt
En grav för två
Övers: Margareta Järnebrand
(Piratförlaget)

Med ”En grav för två” inleds ännu en romanserie där norskan Anne Holt presenterar ännu en deckarhjältinna. Holts nya kvinnliga problemlösare, den fjärde i ordningen, heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare.

Hon bor nu i en sunkig lägenhet – ett ”rövhål” – efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient, som hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare, erbjuder Selma att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från anklagelser om doping.

Anne Holt en-grav-for-tvaDet blir starten för en uppgörelse med skidåkningen som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Det vill säga med Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adopterad från Kina. Under träning kör en annan skidåkare av vägen och dör, även han visar tecken på doping.

Som den orädda författare Anne Holt är går hon dessutom hårt åt längdskidåkningsförbundet, dess inställning till doping och behandling av skidåkare. Som den allt skickligare krimförfattare hon blivit varvas huvudtråden med flera parallella berättelser, bland annat om en uteliggare och tidigare polis, som lär bli Selma Falcks framtida samarbetspartner.

”En grav för två” är en kriminalroman med betoning på ordets bägge led. Holt berättar lagom långsamt och mycket säkert. Personerna träder fram allt tydligare, ledtrådar placeras ut exakt där de ska.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Poliser som läser deckare

Om man går ett antal år tillbaka så var det vanligt att poliser muttrade över deckare. Sånt läste de inte för polis- och kriminalromaner skildrade ju inte verkligheten.

Numera har snart var och varannan polis själv skrivit en deckare och de som inte har det debuterar säkert snart som deckarförfattare de också.

Och allt fler av dagens poliser läser också deckare. Betyder det att polis- och kriminalromanerna blivit allt mer verklighetsnära?

Läs och se i den här intervju jag gjorde för några år sen…

***

Litteraturprogrammet Babel på SvT hade en deckarspecial. I studion satt Björn Ericsson, tidigare rikspolischef, och Carin Götblad, tills nyligen polismästare för Stockholm och Gotland, tillsammans med Anne Holt, deckarförfattaren från Norge.

Det framgick att både Ericsson och Götblad läser deckare. De diskuterade Maria Lang och hade olika åsikter. Han var mer förtjust än hon i Langs deckare.

”Jag vill ha verklighetstroget”, sa Carin Götblad. ”Det realistiska är det som fångar mitt engagemang, som gör intryck på mig och gör det intressant. Särskilt om jag märker att författaren vet vad hon skriver om.”

Det hon sa var så ovanligt att jag fick gå in på SvT Play för att kolla om Götblad verkligen sagt det hon sa. ”Då berör det mig”, fortsatte hon, ”och det är saker jag också bär med mig i mitt yrke. Riktigt god litteratur på det här området har faktiskt påverkat mig i min yrkesutövning som polischef.”

GötbladDe flesta poliser, som uttrycker åsikter om deckare och särskilt polisromaner, brukar säga som Björn Ericsson gjorde i Babel: ”Nästan inga (deckarförfattare således) beskriver polisarbete som det går till.”

Carin Götblad. Foto: Lars Hedelin / Polisen

Carin Götblad har alltså motsatt åsikt? Inte lätt att passa in i hennes upptagna kalender (Götblad arbetar nu som regeringens samordnare mot våld i nära relationer) men till sist lyckades jag få en telefontid för ett samtal om deckarläsande, fiktion kontra verklighet.

Hon menar att ”det finns ingen motsättning” mellan vad hon sa i Babel och polisernas åsikt om deckare. ”De är ofta väldigt orealistiska. Det tycker jag också. Många deckarförfattare verkar hämta sin bild av polisarbetet från amerikanska actionfilmer.”

Men Götblad tillägger att det finns undantag, både bland deckare och inte minst skönlitterära romaner som gränsar till deckare genom att också de skildrar människor och kriminalitet. ”Delvis är ju människorna”, menar hon, ”den kriminella gåtan.”

Hon har plockat fram exempel ur de hyllor med 5 000 böcker som hon delar med sin sambo Erling Bjurström, professor vid Tema Kultur och samhälle på Linköpings universitet. Hennes första val: advokaten och deckarförfattaren Jens Lapidus.

”Snabba cash” och likadant med ”Livet deluxe” är ”väldigt obehagliga böcker”, säger hon. Särskilt för att böckernas människor ”existerar i verkligheten. Allt som händer i böckerna har hänt.”

Götblad nämner ”miljön och utsattheten, unga killar som lockas in, tar en chans att göra affärer i gråzoner”. Hon säger: ”Polisen hade inlett NOVA-projektet (en närbevakning av Sveriges 100 mest kriminella) och Lapidus fick oss att utvidga projektet, göra ytterligare insatser mot maffialiknande strukturer.”

Nästa deckarval: amerikanen James Ellroy. Då protesterar jag: Hans polis- och andra romaner är väl ändå överdrivna? Nej, hävdar Götblad och poängterar att hon varit mycket i USA. ”Ellroy skildrar människor i samhällets utkant, där han ju själv har levt. Jag upplever det han skriver som sant.”

Carin Götblad tvekar. Hennes övriga favoriter skriver om människor, utsatthet och kriminalitet – men de skriver väl inte deckare? Strunt i det, säger jag. Låt oss skapa den gränsöverskridande genren ”krimi” med verkligheten som gemensam nämnare – sen kan det vara vilken sorts skönlitteratur som helst eller t o m med en fackbok.

Hon nämner fyra svenska namn.

Marie Hermanson, som i ”Värddjuret” och ”Musselstranden”, skrivit ”subtilt” men ”otäckt”. Majgull Axelsson, som innan hon blev författare skrev flera ”jätteintressanta” reportageböcker om ”människor i vårt Sverige”, t ex ”Rosario är död”, ”Dom dödar oss” och ”… dom som inte har”. Poeten Elisabeth Rynell, som har ”ett så vackert språk”, som ”trollbinder” och skriver ”intensivt” om människor och skuld i romanerna ”Hohaj” och ”Till Mervas”. Stig Larsson, inte deckarförfattaren utan poeten, vars senaste bok ”När det känns att det håller på ta slut” blir som en ”manlig motsvarighet” till ”Blonde”.

Alltså Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe. Amerikanskan Oates är den allra främsta, det enas Götblad och jag om. Hon räknar upp ”Vad jag levde för”, ”Livets uppkomst”, ”Det var vi som var Mulvaneys” och titel efter titel.

”Jag fattar inte hur hon orkar!” säger Carin Götblad. Så ”mörka” böcker, den ena efter den andra, ibland flera nya böcker på ett år, om ”det amerikanska våldet, strukturen, samhället, historien, människorna…”

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen/Arbetet 2013

Norske polisen Wisting på TV

Får allt bli mer ihärdig med att följa strömningstjänsternas deckarserier. Fast det finns ju så många deckare och annan krimi att läsa – först – så hur ska en enda deckarläsare hinna?!

Missade alltså Viaplaypremiären av deckarserien ”Wisting”, byggd på ett par av titlarna, ”Jakthundarna” och Grottmannen”, i Jørn Lier Horsts norska polisserie och namngiven efter huvudpersonen, kriminalutredaren Willam Wisting.

En serie polisromaner som blivit allt bättre och jag gillar allt mer. Kan faktiskt vara den bästa polisromanserien i Norden för närvarande (alltså bättre än danskarna Jesper Steins och Jussi Adler-Olsens polisserier).

Wisting

”Wisting” på papper och skärm, i roman och TV-serie.

Men hur ska det gå att överföra polisen Wisting från romansidorna till TV-skärmen? Sånt är ju alltid lika vanskligt.

Det blir till att titta och se – när ”Wisting”-serien ikväll har andrapremiär på TV3, närmare bestämt klockan 22.

Förresten, nån som redan sett serien på Viaplay och kan komma med en förhandskommentar?

Däremot tror jag att jag nu hunnit läsa samtliga, inklusive de oöversatta, romanerna i Jørn Lier Horsts serie om kriminalutredaren William Wisting.

Erkänner att jag läste lite tveksamt till att börja med, bland annat för att det schabblades en del med utgivningen på svenska. Vilket framgår av nedanstående text, skriven för ett tag sen nu.

Fast såväl utgivningen som min läsning har bättrat sig, sen dess. I TV-serien spelas William Wisting förresten av Sven Nordin. Men är inte han lite ung?

***

Start en bra bit in i serien och till en början utgivet i fel ordning.

Men när ”Blindgång” (Lind & Co; övers: Caisa Mitchell) nu kommit på svenska går det i alla fall att läsa fyra av norrmannen Jørn Lier Horsts polisromaner i (kolla så ni gör det!) rätt ordning – alla med och om utredaren William Wisting och hans kolleger i Larvik. Hela sex tidigare titlar i Wisting-serien saknas däremot – fortfarande och tyvärr – i den svenska utgivningen.

Med detta påtalat måste jag också betona att de fyra titlar som kommit på svenska – här i rätt ordningsföljd: ”Vinterstängt”, ”Jakthundarna”, ”Grottmannen” och ”Blindgång” – är bland det bästa som just nu går att läsa bland nordiska polisromaner.

Trailer till norska TV-serien ”Wisting”.

Lier Horst kan nämligen både skriva och berätta och är dessutom kunnig i polisarbete. Han har själv varit polis och utredare i Larvik.

Ingen ovanlig och märkvärdig – utan snarare en rätt typisk – intrig i nya ”Blindgång”: sprit- och knarksmuggling, några mord som följd av detta, överordnade som lägger sig i och kolleger som missköter sitt jobb.

Utförandet är däremot högst eget: en polisroman som blir en procedurroman in i den minsta lilla detaljen. Jørn Lier Horst berättar utförligt och ingående, även när polisarbetet är onödigt, visar sig resultatlöst.

Visst, det kan bli hur urtråkigt som helst med sån här polisiär knappologi. Om inte Jørn Lier Horst varit så initierad och dessutom, som sagt, kan skriva och berätta, teckna intressanta personporträtt och skapa spänning i och ur det lilla; de små detaljerna, kriminella som mänskliga.

Vid sidan om – eller snarare mitt i – spänningsromanen fortsätter också Jørn Lier Horst att teckna porträttet av en norsk och högst sympatisk – eller ordet är kanske vanlig? – man som råkar vara kriminalpolis. ”Blindgång” är ännu en mansroman, ytterligare penseldrag fogas till William Wistings porträtt.

Dessutom finns liksom en extra roman i romanen, så pass utförlig att den hade kunnat bli en fristående novell eller kortroman: en skildring av två unga ensamstående mödrar. Den ena med ett litet barn, den andra ska snart födas. Den senare är änklingen Wistings dotter Line.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (april 2019)

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson
Sista färjan från Ystad
(Bokfabriken)
Karin Alfredsson är en de svenska författare, inte minst när hon nu gett ut ännu en deckare, som väl aldrig skriver någonting utan ha ett allvarligt syfte och dito mening med boken: typ i den här kriminalberättelsen om ett syskonpar som cyniskt och samvetslöst – ja, orden är underord – utnyttjar andra människor = sina så kallade medmänniskor och nog måste väl budskapet med detta vara att så här är det svenska samhället idag, så individualistiskt och egoistiskt att spegelbilden av Sverige blir kriminell.

120-rue-de-la-gareLéo Malet
120 rue de la Gare
övers: Ola Wallin
(Ersatz)
Eftersom deckarhistorien skrivs genom de böcker som översätts till det språk som talas och läses i varje land – alla andra, oöversatta deckare/författare förblir ju okända – så ingår fransmannen Léo Malets banbrytande noir-roman (originalutgivning 1943) om privatdetektiven Nestor Burma i Paris först nu i den internationella deckarhistoria som är känd i Sverige, eftersom romanen efter alla dessa år äntligen år 2019 översatts till svenska – så läs, nu äntligen!

det-vackra-mysterietLouise Penny
Det vackra mysteriet
övers: Carla Wiberg
(Modernista)
Den mjukkokta, myskriminella feelgood-deckarens Mästarinna – med det största M – Louise Pennys senaste polisroman med kriminalkommissarie Armand Gamache och hans medhjälpare Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen är lika underfundig och stämningsfull som vanligt men ändå ovanlig: den utspelar sig nämligen inte i den lilla sedvanliga byn Three Pines utan i Kanadas vildaste natur, närmare bestämt hos de lika speciellt som suveränt sjungande munkarna i klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups.

ett-krossat-hjartaGeir Tangen
Ett krossat hjärta
övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn
(Forum)
Om man skulle läsa norrmannen Geir Tangens debutdeckare om seriemördaren ”Maestro” på allvar eller som pastisch var inte så lätt att få grepp på och i uppföljaren med journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarien Lotte Skeisvolli i staden Haugesund fortsätter Tangen att skriva deckare på sitt synnerligen egna sätt – liksom en så att säga riktig deckare men samtidigt ironi och pastisch och en skämtsam lek med hela genren (ju mer inläst deckarläsare desto mer kan man nog uppskatta Tangen).

Bruden bar svartCornell Woolrich
Bruden bar svart
övers: Nils Jacobsson
(Modernista)
Cornell Woolrich har inte uppmärksammats, åtminstone i Sverige, lika mycket som till exempel Hammett och Chandler för att också han var med och grundlade den genre som idag kallas harboiled och noir; det får tas som ett kulturellt bidrag till deckarhistorien när nu fyra titlar av Woolrich – förutom den här också ”Fönstret åt gården”, ”Natten har tusen ögon” och ”Rendevouz i svart” – återutgetts på svenska (i de gamla originalöversättningarna, vilket man kan muttra lite över, men men…) så att man beroende på kan läsa om eller ikapp amerikansk deckarhistoria, börja gärna med den här som dessutom är ett typiskt exempel på pulp fiction, ”kioskdeckare” på svenska, som både filmats med anseende och omvärderats till skönlitterär kriminallitteratur.

Deckarloggs red.

Snö och kyla, liv och mord

Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

En annan värld.

Ja, precis så. Norska polarforskaren och deckarförfattaren Monica Kristensen skildrar inte bara en annan plats någonstans långt bort utan – rent faktiskt – en annan värld.

På omslaget till ”De döda i Barentsburg”, där hon för tredje gången i svensk översättning låter Svalbard vara miljö för liv och mord, citeras en recensent som påstått något så fånigt som att läsaren får ”frostskador” av Kristensens böcker.

Men så börjar jag läsa och hinner inte många sidor innan jag kurar ihop mig. För… nu fryser jag också.

Monica KristensenDet är ju märkligt, smått genialt, att hon kan skildra denna miljö så att läsaren känner kylan stiga upp ur boksidorna. Att läsa är som att vara inomhus i värmen och öppna en dörr utåt den lilla, allt mer ödsliga och förfallna ryska gruvstaden Barentsburg: se snön och huttra i blåsten.

Jag sitter där tillsammans med sysselmanspolisen Knut Fjeld när helikoptern rister och skakar av turbulensen, måste cirkulera några varv över Barentsburg innan den kan landa.

Fjeld mår inte så bra heller. Efter att kärleken lämnat honom sköter han sig inte, varken med sprit eller kvinnor.

Tidigt på morgon denna oktoberdag har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen.

Det gäller ett dödsfall och det ryssarna verkar vilja ha hjälp med är ett snabbt konstaterande av att det var en olycka och inget annat då en gruvbas föll ner i en betongblandare och dog. Men Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Jag kände inte till mer om Svalbard än nog 99 procent av Sveriges befolkning. Det blev att googla och läsa på.

Kort rapport: denna ögrupp i Arktis och havet omkring tillhör Norge (enligt Svalbardstraktaten). Norsk suveränitet upprätthålls av sysselmannen (en kvinna i Kristensens deckare), som är guvernör, polischef och domare i en person.

Även andra länder har rätt att bryta kol på Svalbard. Inte minst Ryssland, som ifrågasätter Norges suveränitet.

”De döda i Barentsburg” skildrar – ja, gestaltar – ja, personifierar – allt detta. När fler mord sker (så var det förstås med gruvbasen) och dessutom olovligt fiske i Barents hav kommer in i handlingen krockar ryskt och norskt; de olika kulturerna, människorna, livsvillkoren.

Det är spännande rätt igenom romanens 359 sidor – och spännande på flera sätt.

Dels själva kriminalgåtan, där Knut Fjeld – en bra polis, även om han slarvar privat – långsamt tvinnar ihop ledtrådarna: morden som leder till människorna som i sin tur leder bakåt i rysk historia, till fattigdom och gamla gruvsamhällen.

Vilket får ”De döda i Barentsburg” att också bli en grundläggande – och lika spännande – faktabok om både Svalbards och Rysslands historia.

På försättsbladet citeras tre rader ur T.S. Eliots diktsvit ”The Waste Land”. Det passar bra.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Trögt och inte heller trovärdigt

Jan-Erik Fjell
Hämnaren
Övers: Sandra Rath
(Harper Crime)

Varken spännande eller originellt. Och jag som utnämnt Jan-Erik Fjell till den nya norska deckarstjärnan.

Fjell hamnarenI ”Hämnaren” har Anton Brekke degraderats från kriminalkommissarie i Oslo till patrullerande polis i Fredrikstad. När en serie märkliga mord inträffar så ser den malliga och uppkäftiga Brekke till att han ändå kommer med i utredningen.

Fjell försöker skapa en intrig genom att förena 60-talets San Francisco, där en norskättling satt fängslad på Alcatraz, med dagens Norge.

Men det går trögt och mordmotivet tror jag bara inte på.

Verkar som om Fjell måste få ut en ny deckare och inte hade någon idé. Resultat: polisthriller á la Nesbø light.

Det var synd på en så lovande och personlig polisromanförfattare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018