Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Annonser

Bergens hårdkokta historia

Den här krönikan börjar jag skriva långt bort och högt upp på Hardangervidda.

Höga fjälltoppar och djupa dalgångar. Forsande fjordar och vilda vattenfall. Eviga snöfläckar på fjällen. Smala, krokiga vägar, ringlande runt fjällbranterna – när inte vägarna har dragits genom från meter till kilometer till millånga tunnlar. Och när tunneln snurrar sen, som en serpentin eller karusell ner – eller upp – genom fjället. Wow, liksom!

Gunnar StaalesenGunnar Staalesen. Foto: Helge Skodvin

Högt upp på Hardangervidda är det istället platt som en våffla (som norrmän gärna äter till kaffet). Knappt någon växtlighet, enstaka hytter (norska fritidshus), någon flock med vildrenar (fast då ska man ha tur) och en plötsligt uppdykande fjällstuga (mat, övernattning och utgångspunkt för turer på fjället).

Vi svänger av och tar en paus vid Haukeliseter Fjellstue. Det är huttrande kyligt. Passar på att äta lunch: jag väljer rømmegröt med kanel, socker och en klick smör och saft att dricka till, medan min hustru äter norska köttkaker med grönärtspuré. Etniskt så det förslår. Utsikten från fjällstugan är en målning av en dovt glittrande fjällsjö mot snöklädda fjäll. Bör kanske påpekas att årstiden är sommar. Månaden är juli.

Jag och min hustru bilar genom Norge. Nu är vi på hemväg efter att ha besökt staden Bergen på Norges västkust. Det var deckarförfattaren Gunnar Staalesen som lockade oss – främst mej – till Bergen. Som jag skrivit och sagt många gånger: bättre miljöskildringar och stadsguider än deckarromaner finns inte!

Så ofta och gärna jag utforskat en (ny) stad, vandrat längs gatorna och druckit på barerna, i fotspåren efter en litterär detektiv: Stockholm (Stieg Trenter men även Vic Suneson), Lund (K. Arne Blom), Strömstad (Gösta Unefäldt), Köpenhamn (Dan Turèll), Helsingfors (Matti Joensuu), Paris (Georges Simenon), London (Sir Arthur Conan Doyle, P.D. James, Liza Coody, Mike Timlin med flera), Los Angeles (från Raymond Chandler över James Ellroy och Walter Mosley till Michael Connelly) och så vidare.

Staalesen 1900.-Morgenroed_productimageNu har jag/vi också besökt norska Bergen, där Gunnar Staalesen placerat Varg Veum, privat etterforsker, på Strandkaien 2, fjärde våningen. Från kontorets fönster blickar Veum över både den livliga torghandeln och den fjällsida, Fløyen, som reser sej tvärt mot himlen. Upp och ner, upp och ner för branten pendlar Fløibanen som en korsning mellan spårvagn och bergsget.

Med start 1977 skriver Staalesen en hårdkokt deckarserie om denne bergensiske motsvarighet till Philip Marlow (Raymond Chandler) och Lew Archer (Ross Mcdonald) med en flaska akvavit istället för whisky i skrivbordslådan. Hittills finns sex titlar på svenska – ”I mörkret är alla ulvar grå”, ”Svarta får”, ”Fallna änglar”, ”Bittra blomster”, ”Begravda hundar bits inte” och ”Skriften på väggen” – och ännu fler på norska.

Jag, som förstås ställde mej utanför porten till Varg Veums privatdetektivbyrå, kan meddela att verkligheten är som litteraturen. På Torget handlas med allt möjligt, främst grönsaker och fisk. Vilket fiskutbud! Har aldrig sett dem förut, ingen aning om vilka sorters fiskar det kan vara. ”Steinbit” står det på en skylt. Kan dessa vita, fasta  fiskfiléer verkligen vara stenbit, samma sorts fisk som den geléaktiga stenbit som finns på fiskdiskarna i Skåne?

Staalesen 1950-High-Noon_Fotokreditering-GyldendalNorsk ”steinbit” såg så lockande ut att vi strax besökte den närbelägna Fiskekrogen och provåt gratinerad stenbit (med bland annat en extra kräfta, några musslor, grön sparris och marinerad kronärtskocka som tillbehör). Det smakade så delikat att vi inte ens brydde oss om att kreditkortet brann upp när vi betalade. (För svenskar är Norge ett mycket dyrt land.)

Kan också meddela att det är mäktigt att böja nacken och spana mot toppen av Fløyfjellet. Längs Fløy- och Sandviksfjellens branter klättrar trähusen. Hur kan de sitta fast? Varför trillar de inte ner? Mellan husen, byggda tätt-tätt, finns så kallade ”smauet”, snarare prång än gränd. På sina ställen är det så brant att prången ersatts av trappor.

Bergen ligger – eller låg – mellan sju fjäll. Till somliga stadsdelar/förorter har man sprängt tunnlar genom fjällen. Nog är det en märklig stad att uppleva, både i Staalesens romaner och ännu mer i verkligheten. Som bara detta med klimatet. Från kontorsfönstret följer privatsnoken Veum årstidernas skiftningar på Fløyens fjällsida: 14 dagars snö på vintern och sol från maj till framåt juli, resten av året gråväder och regn.

Staalesen 1999-Aftensang_Fotokreditering-Gyldendal (1)Det regnar mycket och ofta. Men det regnar på ett speciellt sätt också. Så fort man fällt upp paraplyet, slutar det regna. Så fort man fällt ihop det, börjar det igen. Nyfödda barn får ”regnhattar” (paraply på bergensdialekt) i dopgåva, sägs det, och den bergensare som besöker en plats med torrt klimat grips av intensiv längtan efter regn.

Om rätt ska vara riktigt rätt så var det inte Staalesens deckare som gav mej den slutgiltiga pushen att resa fjäll upp och fjäll ner till Bergen. Istället var det samme författares litterära höjdpunkt och mästerverk: romantrilogin ”1900. Morgenrød”, ”1950. High Noon” och ”1999. Aftensang”.

Här följer Staalesen sin hemstad under 100 år: staden brinner ner och byggs upp igen, i flera betydelser. Släkter, familjer och människor myllrar på boksidorna och Bergens gator. Nyheter från tidningarna återskrivs som fiktion; fiktiva personer träder ut i verkligheten. Också privatdetektiven Veum har skrivits in i 1900-talstrilogin. Natten till den 1 januari 1900 sker ett mord som inte blir löst förrän vid nästa sekelskifte, alltså 2000 – av Varg Veum.

Det är som om Gunnar Staalesen förenat Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm med Walter Mosleys deckarromaner om Los Angeles. Hur mycket Bergen-trilogin betyder för stadens invånare kan en svensk knappt ana. Mej har Staalesen lärt mer om Norge, dess historia och kamp mot nazismen än någonsin skolan lyckades göra.

Tyvärr har inte dessa romaner översatts till svenska. Men läs dem på norska! Att läsa norska är inte svårt alls och Bergen-trilogin finns på Malmö stadsbibliotek. Beställ och läs!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Delvis olika versioner i Ystads Allehanda och Kvällsposten 1991)

2016 års två bästa deckare gånger två

Ett tag nu har det strulat så pass med det där som kallas livet att jag insett att min sedvanliga genomgång av deckaråret nog inte hinner bli klar förrän till midsommar. Och det går ju inte för sig.

Så jag har tvingats ta det drastiska, tycker jag själv, beslutet att ställa in deckarsårgenomgången 2016. Nog är det lite trist men så måste det bli. Får komma igen med nya krafter när ännu ett deckarår har gått.

Som viss kompensation tänkte jag göra ett antal nedslag i fjolårets deckarutgivning, skriva ihop några kortare notiser om vad som tilldrog sig. Och jag börjar förstås med 2016 års bästa deckare/krimi/spänningsromaner – i form av 2 gånger 2.

Svenska Deckarakademins val

persson-gMalin Persson Giolitos ”Störst av allt” (Wahlström & Widstrand) och Ray Celestins ”Yxmannen” (Kalla Kulor; övers: Hanna Williamsson) utsågs av Svenska Deckarakademins ledamöter till 2016 års bästa svenska respektive bästa översatta deckare.

”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk.” Så – exakt och precist – motiverades valet av Persson Giolito. ”Om celestin-yxmannenmord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö” var en lika träffsäker beskrivning av Celestins historiska deckare om en – autentisk – seriemördare från 1919.

Ja, jag instämmer. Jag håller med. Högst läsvärda, bägge två.

Och det är ovanligt – att Deckarakademin och jag är ense om vilka deckare som är bäst.

Deckarloggs alternativa deckarval

Fast jag vore ju inte jag om jag ändå inte hade haft ett par andra, alternativa nomineringar till valet av 2016 års bästa deckare. Skulle inte istället, till exempel…

alsterdalTove Alsterdal – också – ha varit värd att få ”Vänd dig inte om” (Lind & Co) utsedd till årets bästa svenska deckare? Svar: Jo.

Alsterdal har skrivit en multiroman med mordgåtan som nav. Här ryms ett familjedrama (numera så kallad ”domestic noir”), en skildring av vad som hände med de intagna när mentalsjukhuset Beckomberga lades ner och – allra mest obehagligt – en bilresa till tiggande romers hem på en soptipp i Rumänien.

gard-sveenOch till årets bästa översatta hade väl också Gard Sveens ”Den siste pilgrimen” (Lind & Co; övers: Per Olaisen) kunnat utses? Svar: Jodå, det med.

Även norrmannen Sveen har skrivit ett par romaner inom samma omslag: en nutida polisroman blir en historisk roman om andra världskriget, nazism och ockupation.

Miljön är främst Oslo och Norge men även Sverige. Tiden som var kastar sin skugga in i nutiden, Deckarlogg 2genom generationerna.

Bengt Eriksson

Andra världskrigets skugga i nutiden

Gard Sveen
Den siste pilgrimen
(Lind & Co; övers: Per Olaisen)

Benresterna från två kvinnor, som det först verkar, och ett barn hittas nedgrävda i Nordmarka.

gard-sveenDet händer 2003. Fast en ring med inskriptionen Gustav ska föra polisutredaren Tommy Bergmann till Oslo – och även Stockholm – under åren 1942-45.

Normannen Gard Sveen debuterar med en kombinerad polis- och historisk roman där nutiden blir andra världskrigets skugga.

Nazismen och ockupationen skildras genom, ja, inuti några människor – främst Agnes Gerner, spion i tyska sängar, och Pilgrimen, hennes älskade, anonyme motståndsman.

Oj, vilken debut!

”Den siste pilgrimen” är en välkomponerad roman som håller rätt igenom alla sina drygt Deckarlogg 2550 sidor. Både välskriven och väl översatt till svenska, dessutom.

Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)

Terrordåd i Oslo – offline

Redan titeln – ”Offline” – måste väl skrämma fler än mig?

Online har (säkerhets)polisen numera koll, något sånär i alla fall. Men offline?

Om till exempel en grupp terrorister kommer på ett sätt att kommunicera utanför nätet – vid sidan om all datrafik – vilken möjlighet har då underrättelsetjänster och annan polis att upptäcka vad som kan vara på gång?

”Offline” (Piratförlaget; övers: Margareta Järnebrand) är titeln på norskan Anne Holts senaste deckare, polis- och samhällsroman, där Holt återintroducerar Hanne Wilhelmsen, sin före detta polishjältinna.

Kort rekapitulering: Hanne Wilhelmsen, lesbisk polis på rosa motorcykel i Oslo, blev skjuten på näst sista sidan i boken ”Bortom sanningen” (utgiven 2003). Dog hon? Eller överlevde? Det fick inte läsarna reda på.

Men så i ”Presidentens val” (2007) fanns Hanne med på ett litet hörn. Hon hade lämnat poliskåren, satt i rullstol och bodde med fru och barn. Mer på allvar kom hon tillbaks i ”1222 meter över havet” (2008), som inte är en polisroman utan mer av ett Agatha Christie-pussel i och kring en liten snöstormig stuga på norska högfjället.

offline_inbDen kriminalhistoriskt beläste kan förresten associera till Kjerstin Göransson-Ljungmans svenska klassiker ”Tjugosju sekundmeter, snö” (utgiven redan 1939).

Nu – i ”Offline” (2016) – får alltså Hanne Wilhelmsen komma tillbaks ännu en gång. Och nu är det på allvar: hemifrån rullstolen har Hanne återigen börjat arbeta åt norsk polis. Dessutom återkommer Hannes poliskollega från det var en gång, nämligen Billy T. (fast han är inte polis han heller längre).

En undring, innan jag fortsätter på: Borde den här romanen verkligen ha skrivits i imperfekt, som det hette förut, eller preteritum, som det ska heta numera? Alltså i dåtid = det som händer har redan hänt.

Jag är tveksam. Mycket tveksam. Jag undrar om inte det som nu är – eller snarare var – skrämmande hade blivit ännu mer vanvettigt, hudnära skrämmande, otäckt, nära och rent av livshotfullt, det vill säga personligt skrämmande för särskilt norska men även svenska läsare, om romanens händelser utspelats i presens?

Om romanens slut, till exempel, inte hade hänt, för det vet ju varje läsare att det har inte hänt, utan strax – när som helst – NU! – kan komma att hända. Om inte romanens sista mening hade formulerats: ”Det här var bara början.” Utan om där istället hade stått: Det här ä r bara början. Gärna avslutat med (alltså tre prickar) …

Så mycket hemskare det vore. Så ännu mycket mera verkligt och därmed hemskare. Men Anne Holt kanske tyckte att det räckte som det – ordagrant – var.

Hanne Wilhelmsen arbetar med att läsa igenom och se över gamla brottsutredningar, försöka komma på nya idéer där de tidigare utredande poliserna inte fann någon lösning.

Till sin hjälp har hon fått den unge – och rätt knepige – polisen Henrik Holme, som också fanns med i Anne Holts förra deckare, ”Död i skugga” (2012), och inte bara är lika osocial som Hanne själv utan kanske till och med lika klipsk (och knepig) som hon. Eller på väg att bli…

Hon – ja, de – börjar återutreda ett kallt fall med en försvunnen tonårsflicka som ska visa sig hänga ihop med först ett, så ännu ett och kanske också ett tredje bombattentat i Oslo. Nu, alltså. Just nu. Och snart närmar sig ”syttende mai”…

Islamister förstås! För vilka skulle det annars kunna vara? Men det var ju en islamsk samlingslokal som sprängdes? Äh, då är det väl en ännu mer fundamentalistisk grupp muslimer som slagit till! Samma snabba slutsats som vid Breiviks terrordåd…

Anne Holt berättar lågmält och just därför blir hennes berättelse extra verklig och skrämmande. Hon lämnar också, vilket kanske framgick tidigare, ett öppet slut. Romanen är inte så tjock… jo, 423 sidor får väl anses nog för en roman… men den gick så fort att läsa att den kändes kortare.

I slutet anas en fortsättning som väl kunde ha varit med redan i ”Offline”. Eller så kommer Hanne Wilhelmsen och Henrik Holme tillbaka i en ny deckare, polis- och Deckarlogg 2samhällsroman. ”Offline” kanske blir starten på en Wilhelmsen- och Holme-serie? Men Billy T. lär i alla fall inte inte återkomma. Väl?

Bengt Eriksson