Deckarloggfredag: Bellman som självaste Bellman?

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor
(alla CISTER MUSIC)

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa.

Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I Glimmande nymf (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten. Men en djävul anas på tungan.

Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad (”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det! Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås.

Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggs musikfredag: Den långa pausen

Följande är inledningen till en krönika jag nyligen skrev i tidskriften Hifi & Musik om ett enda stycke av Wolfgang Amadeuz Mozart.

Just så, ett enda Mozartstycke, ”Fantasie i C moll KV 475” ägnades en hel krönika. Och då ska ni veta att mina krönikor i Hifi & Musik är låååååånga, de brukar uppta fyra sidor i tidningen.

Dessutom handlar krönikan inte ens om hela stycket utan om en paus – den långa pausen efter styckets inöledande pianoackord. Som aldrig varit så lång som när Federico Colli spelar stycket på sitt senaste och nya album.

(Sen kan man fråga sig också vad det egentligen är för ackord, dur eller moll eller vad?)

Italienaren Federico Colli är den kanske mest hörvärda – om man nu ska göra såna jämförelser – av dagens nytillkomna klassiska pianister.

Ikväll medverkar Federico Colli på Helsingborgs pianofestival år 2022. Plats: Dunkers. Ett av de stycken Colli ska spela är just Mozarts ”Fantasie i C moll KV 475”.

Hur lång blir pausen ikväll? Följande är alltså början på min krönika i Hifi & Musik…

Det är pausen – den allra första pausen. Redan där, hur han spelar med den pausen. Med tystnaden. Egentligen inte han heller – utan vi, som lyssnar. Vi ska fylla pausen med… Ja, med något, oss själva, ur oss själva. Han lägger fingrarna på klaviaturen och låter ett ackord klinga ut tills tonerna tystnar, tills tangenterna, själva pianot, hela flygeln, en Steinwayflygel, med dess träkropp har tystnat. Först då lägger han återigen fingrarna på tangenterna och spelar de följande tonerna.

Denna långa paus. I alla fall jag har aldrig hört det förut. Fast Erikssons grammofonarkiv är ju inte specialiserat på västerländsk klassisk musik, inklusive  Wolfgang Amadeuz Mozart (1756–1791), utan vad arkivarien gör är att lyssna med sina öron, förvånas och häpna. Och vilja höra mer, både av denne Mozartpianist, Federico Colli, ung italienare (född 1988), och andra som spelat pianostycken av Mozart och särskilt detta stycke, Fantasie i C moll KV 475, som inleder Collis nya album med kort och gott titeln ”Mozart” samt undertiteln ”Works For Solo Piano, Vol 1” (Chandos, 2022). Jämföra dem, deras olika Mozarttolkningar.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Håkanssons livskrumeluriga dikter

Mikael Håkansson
Invisa
(Tango förlag)

Ordlekandet börjar redan med titeln: ”Invisa” (människor) istället för utvisa (människor). Lek med ord men inte på lek och skoj utan lekfullt på allvar och i verkligheten. (Att bokens titel på omslagets framsida har präglats för hand, dunkats och hamrats ner i omslaget, är också en del av Mikael Håkanssons leklynne.)

Lynnig som i ordlynnig. Han rimmar när det passar om det passar, fumlar ibland lite med orden och raderna, för att få dem att passa. Vilket han, allt som oftast, lyckas med. Han beskriver sitt lekfullt allvarliga resultat som prosapoesi, om än av egen sort. Men jag läser ”Invisa” som poesi. Det är ju poesi: korta rader och ojämn högermarginal. Håkansson har diktat tankar om oss och detet, människorna och livet.   

I denna sin, det bör påpekas, skönlitterära debut. (Fast också hans krönikor under vinjetten ”Tankar om livet” på YA:s familjesida skrivs på ett slags skönlitterär prosa.) Det går att slå upp vilken sida som helst i ”Invisa”, läsa ett par, tre, fyra rader och få en tanke i huvet. Den tanken föder en fortsatt och kanske annan, förändrad tanke i läsarens – mitt som ditt – huvud.

Ja, vad menar Håkansson, när han genast på första sidan diktar följande om det rätt vanliga vanliga folket: Ungefär hälften kvinnor / andra hälften består / mer eller mindre av män… Eller, jag slår på måfå upp sidan 111: Det absolut tysta? /–/ Även tyst hörs… Eller blott en rad, på sidan 87, som anknyter till boktiteln: Invisad kärlek.

Rolf Classon, flerfaldig tecknad serieförläggare och delägare av Tango förlag som gett ut Håkanssons debutbok, har skrivit en inledning (”Invisning”) där han nämner ord som ”nonsensdikter” (fast med mening), ”rebusar” och ”ordlekar” – för att sen ta tillbaks hälften, delvis skriva emot sig själv och byta orden till ”reningsbad”. Classon avslutar: ”Som ett destillat ur ett livslångt grubbel.”

Nog exakt rätt och precist, jag instämmer och jag tror alla som läser Mikael Håkanssons krumeluriga poesi kommer att instämma. Hans rader och ord tar den vägen, från något lite, ja, konstigt, till något mycket, ja, självklart. Han diktar som om han biktar sig inför sig själv.

Om det ovanliga som kan vara det vanliga, det ovarligt farliga och det varligt ofarliga, vis snällism och viss dumism, livsresan i betydelse resa sig, stenar, slagord och arga troll, källkritik och källtillit, först som sist, fritid och fri tid, medborgare och världsmedborgare, optimism och pessimism…

Mikael Håkansson läser ur ”Invisa” på Garaget, Hammenhög. Foto: Media I Morron I Dag

Och så vidare, så vidare. Fler citat: Livet har sin gilla gång (banalt eller som livet går?) och den lilla stora enkla / komplicerade människan… Blir Håkanssons tankar allvarligare allt eftersom sidnumreringen stiger eller kan det vara som jag allt mer tar till mig raderna och orden och begriper att han tänkt och diktat på allvar?

Kanhända, vilket som. Fast boken är indelad i avdelningar så jag lutar åt att han noga valt i vilken ordning som avdelningarna och tankarna ska komma. Att en avdelning, dessutom den sista, fått rubriken ”Utopi med tiden” kan inte vara en tillfällighet.

”Invisa” är en bok att ta fram då och då och läsa några rader här och var, så att man får raderna på hjärnan. Det får man! De sätter sig i ens hjärna och gnager tills man funderat klart. Då tar man fram boken igen, läser några andra rader som man också får på hjärnan. 

Skickligt ordbehandlat, både enkelt och klurigt. Och bra. ”Invisa” kommer att förbli på min bokhylla, tas fram och ställas in, igen och igen, tas fram och ställas in. Ur avdelningen ”Inte så dumt”, ett sista citat: Den som dageligen / utsätts för dumhet / i tilltal / ideligen / kan bli dum / tillbaka…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag med musik: Välkommen tillbaks, Cyrille!

Det blev inte så många konserter för mig på årets jazzfestival i Ystad. Men några – riktigt bra – lyckades jag välja ut och få uppleva.

Och recensera. Som den här med sångerskan Cyrille Aimée, i en snabbrecension ögonablick efter konserten.

***

Ystads jazzfestival
Cyrille Aimée
Var: Ystads teater
När: den 4 augusti kl 16

Bäst: Hennes scatsång med hela kroppen, ja, varje kroppsdel.

Ännu bättre: Mångsidigheten – amerikansk jazz, fransk chanson, sydamerikansk sångpoesi.

Allra bäst: Att Cyrille Aimée återvände till Ystads jazzfestival och bjöd mig – och oss – på detta!

Energiknippe. Professionell i varje kroppsdel. Kameleont.

Fast det sistnämnda betyder inte att hon anpassar sig efter omgivningen. Däremot att hon är både så mångsidig och finkänslig att hon kan växla mellan sång- och musikformer – och bli en sångerska i just den genre som hon bytt till just nu.  

För att börja från slutet: extranumret ”La vie en rose”, den franska chansonen som är mest känd med Edith Piaf.

Först sjunger Cyrille Aimée som Piafs arvtagare. Men så slår David Torkanowsky till på tangenterna. Hårt. Starkt. Och kontrabasisten Matteo Bortone hänger på.

Chanson reser till New Orleans, där Cyrille numera bor, och förvandlas till rhythm & blues och jazz. Vilket tryck! Vilket sväng! Så tillbaks igen, r&b och jazz återgår till  fransk chanson. Konserten från början…

Sex år senare återvänder Cyrille Aimée till Ystads jazzfestival. Gitarristen, som hon hade med förra gången, har bytts mot en pianist, nämnde Torkanowsky från New Orleans.

David Torkanowsky, flygel, Cyrille Aimée, sång / baritonukulele, och Matteo Bortone, kontrabas, på Ystads teater. Foto: Media I Morron I Dag

Genast han slår an en ton, ett par toner, sitt  första ackord, fylls Steinwayflygeln på Ystads teater med just R&B, jazz och latinrytmer.

Tango? Rumba? Betonad baktakt men mer rytmiskt.

Första låten är Sidney Bechets välkända ”Petit fleur”, som får en tydlig karaktär av New Orleans och dess musiktraditioner, betydligt mer än låten hade från början.

Härefter jazz, ”Close Your Eyes”, en jazzevergreen. Nu scattar Cyrille också – och som hon gör det!

Visst scatsjunger hon mer den här gången? I minst varannan låt. Och hon gör det suveränt, scat har blivit hennes specialitet, den ordlösa sången är hon.

Cyrille Aimée föddes i Frankrike med fransk pappa och mamma från Dominikanska republiken. Nu  bor hon alltså i USA.

Allt detta hörs i hennes ordlösa sång, både rötterna och idag. Och syns på henne.

Som om olika rytmer passerar genom hennes kropp, genom varje kroppsdel. Och hon rör sig, dansar till rytmerna med varje kroppsdel: från ögonbrynen ner till midjan, rumpan och benen.

Cyrille Aimée är också sångpoet, på amerikanska, franska och spanska.

Hon har gjort en jazzlåt om att vara på resa långt hemifrån och flera stilla ballader, om ett hus hon byggt i Costa Ricas djungel och en hund som hon passade (eller som passade på henne).

De sistnämnda har spanska texter, där tar hon fram sin baritonukulele och ackompanjerar sig själv.

Amerikansk jazzsångerska. Fransk vissångerska. Sydamerikansk folksångerska. Hon kunde hålla varsin konsert för varje genre och samtliga konserter skulle bli fantastiska.

På Ystads teater bjöd hon på smakprov från alla tre. Betyg: ännu bättre än förra gången.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggfredag: Tung värmländsk rock med Sven Ingvars Eftr.

Imponerande: Att Oscar Magnusson både klarade av att hylla pappa Sven-Erik och vara sig själv.

Allra bäst: Den ännu rockigare versionen av ”Någon att hålla i hand”. Oj, spela in och släpp som singel!

Sven Ingvars
Bjärsjölagårds slott den 30/7

En mycket entusiastisk publik fyllde gräsfältet vid Bjärsjölagårds slott.

Majoriteten håller Sven Ingvars-ålder och kan de gamla låtarna utantill, det räcker att Oscar Magnusson låter bli att sjunga några rader eller en  refräng och publiken sjunger i hans ställe. Oscar ser rörd ut, flera gånger, och jag tror inte att han låtsas.

Sven Ingvars med Oscar Magnusson vid Bjärsjölagårds slott.

Dagens Sven Ingvars – namnet ska skrivas utan bindestreck – är som gruppen varit men ändå inte.

Jag minns när jag skrev om Sven Ingvars förra gången, det var en konsert vid Kronovalls slott (2016) och pappa Sven-Erik Magnusson var fortfarande med. Även sonen Oscar ingick i bandet, spelade gitarr och sjöng.

Men inte som pappa, nej, långt ifrån. Lite skrikigt och rätt så spänt. Mörkare röst också.

Och jag tänkte, när Oscar Magnusson efter pappans död skulle ta över Sven Ingvars, hur ska det gå? Det gick – över all förväntan.

Dagens upplaga av Sven Ingvars är både en hyllning till tiden med pappa Sven-Erik som sångare och något nytt, ja, originellt.

Oscar i gitarrduell.

Det nya Sven Ingvars eller Sven Ingvars Eftr (som i efterträdare). Tänk ett helt nytt Rolling Stones, inte ens Mick Jagger är med. Lika omöjligt borde det vara med Sven Ingvars utan Sven-Erik Magnusson.

Träd från Värmland visas bakom musikerna och konserten inleds med Gustaf Fröding gånger 2: först en dikt och så tonsättningen av ”Det var dans bort i vägen”. Oscars lena, värmländska dialekt, folkvisor och nyare visor (Sven Ingvars får mig alltid att tänka på vispoeten Gunde Johansson) möter tung rock. Ja, mycket tyngre än förr.

Stefan Deland planterar elbastoner i scengolvet. Elgitarristen Mats Billinger trycker på med ännu mer rock samt lite countryplock. Olle Nyberg spelar orgel så att Sven Ingvars blir Procol Harum eller The Band från Värmland. Saxofonisten Niclas Bäcklund kan bröla rhythm & blues från New Orleans. Bakom alla – trummisen Klas Anderhells stadiga taktslag.

Gitarr- och saxofonstilleben.

Ett rocktryck som snarare ligger före än efter Wilmer X.  Som när musikerna lägger ännu mer tyngd, tryck och rock i ”Torparrock” (nämnde Gunde Johansson värmländska visdänga).

Modernt och idag och samtidigt som en hyllning till ur-Sven Ingvars, de år kring 1960 då Sven Ingvars kvartett började blanda dansmusik på dragspel med rock´n´roll på elgitarr.

Den ena välkända låten efter den andra – som ”Min gitarr”, ”Kristina från Wilhelmina”, ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Fröken Fräken” och ”Börja om från början” – omväxlande med en senare låt, ”Byns enda blondin”, och några låtar av Oscar Magnusson. ”En liten bit av Värmeland” gillar jag. ”Framåt” gillar jag inte lika mycket.

Oscar sjunger fortfarande inte som pappa. Det är bra, att han inte imiterar. Han sjunger som sig själv och numera sjunger han avspänt.

Oscar Magnusson har sjungit in sig i rollen som frontperson. Riktigt bra sjunger han.

Oscar Magnusson i Sven Ingvars Eftr.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

Som ett av extranumren framförs dessutom ”Någon att hålla i hand” – den i mina öron bästa låt som Sven-Erik Magnusson/Sven Ingvars någonsin spelade in. Och den spelas nu ännu mer modernt, rockigare och tuffare.

Precis som det står på bastrumman: ”Ingenting är som förut, allt är som vanligt”. 

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag på Deckarlogg: Erikssons spellista för juni-juli 2022 med några sommarpopklassiker som bonusspår

I nya numret av H&M, precis nu ute i handeln,  recenserar jag album med Sofia Karlsson, Trio Rop, Ulrika Bodén & Sofia Sandén, Murre Eriksson, Stina Künstlicher, Barry Oreck och Sirocco. Sen finns det också kortrecensioner under rubriken ”Erikssons CD-växlare”:  Levon Helm/Mavis Staples, Lyle Lovett, Leyla McCalla med flera.

Alla nämnda finns givetvis på min spellista för juni-juli 2022. Och ännu mer och fler som jag lyssnat på de senaste månaderna,  nya utgivningar som lite äldre.  Bland andra Alice Boman, Fantastico Negrito, Frank Sinatra, Siri Karlsson, Raindear, Sarah Shock, Elvis Costello, Richard Thompson, Raylyn Nelson…

Yepp, en riktigt maffig spellista den här gången. Avslutningsvis la jag in några favoriter bland  klassiska sommarpoplåtar.  Klicka in dig och lyssna!

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Amanda Jenssen – ett blixtnedslag i Södra Mellby

Mellby Reggaekapell med Amanda Jenssen
Var & när: Folkets bakgård, Södra Mellby den 11/6

Bäst: Att Amanda Jenssen visade att nu jäddraranamma är det dags att komma igång igen!    

Tråkigt: Men så kort, Amanda! Alldeles för kort.   

Längesen som Amanda Jenssen sjöng på scen (”100  år”, sa hon själv) så framträdandet med Mellby Reggaekapell ska kanske kallas comeback?

Presentation av Österlens nya konsertplats för i sommar: trädgården till restaurangen Folkets bakgård, inrymd i Södra Mellbys gamla skola.

Bakgårdsscenen.

Charmigt men opraktiskt, för den som vill både se och höra, med scenen i ett hörn av en buskig trädgård. Få sittplatser, särskilt nära scen, så mitt råd inför framtida  konserter: Ta med egen stol eller en filt!  

Reggaen i högtalarna ersätts av levande skånsk reggae när husbandet, Mellby Reggaekapell, går upp på scenen.

Reggaekapellet spelar Peps-låtar som en hyllning till den avlidne skånske musikern. Det låter lika eget som det låter Peps. Det låter skånsk landsbygdshippiereggae, som jag brukar kalla sån här musik.

Både avspänt och bra med Micke ”Skuggan” Nilsson, elgitarr och sång, Lotta Karin Almgren, sång, elgitarr och reggaetypisk melodika, Kalle Bas, kvällens basist, och Björn Almgren, baktaktfasta trummor.

Fördomsfull tanke: Lite provocerande väl att sjunga Peps Perssons texter om Babylon och kapitalism, det stora trädet och den lilla sågen på Sommarösterlen?

Hopp ner från scenen bland publiken.

Tillbaks upp på scenen igen.

Så presenteras Amanda Jenssen – ”direkt från Köpenhamn” och med något på huvet som får det andra har på huvet att likna, säger Lotta Karin, ”ruttna bananer” – och Amanda kommer in med svart hatt, stor som en parasoll, och förstås strumpfota.

Drar igång med en blues på skånska, där hon också spelar munspel á la Bob Dylan. Lite oväntat men sen kommer ”Amarula Tree”, en av hennes mest kända låtar från tiden efter teveprogrammet Idol.

Och efter den blir det paus… Amen, när Amanda Jenssen precis kommit igång? Snopet.

Fast hon återvänder. Nu med en låt som passar för just den här delen av Sverige och Skåne, nämligen Olle Adolphsons ”Ge mig en dag” (eller ”Österlenvisan”).  

Hon spelar gitarr nu och sjunger inte jättesäkert utan lite trevande, inte riktigt inrepat. Samtidigt visar Amanda Jenssen varför hon var en enastående tävlande i Idol. Hon sjunger inte låtar utan befinner sig inuti varje låt och text.

I ”Happyland”, en annan välkänd låt, springer Amanda ut bland publiken. Hoppar runt-runt och får oss att sjunga med.

Munspel á la Dylan.

Och inte minst sången, hennes röst, förstås!
Samtliga foton: Blenda Automatique

Hon visar prov på sin enastående, ja, egenartade röst: växlar mellan rop och sång, ljusare och mörkare, sjunger sked i sked med tonerna snarare än träffar mitt i.

För att sen försvinna igen. Fast hon kommer tillbaks för extranumret: en ny, långsam låt, ”en tryckare”.

Ett blixtnedslag, så var Amanda Jenssens besök på Österlen. Det kändes spontant men orepeterat, så kanske ska hennes framträdande med Mellby Reggaekapell kallas  genrep inför comebacken…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Blues från norr på Garaget i söder

Konsert
(Här, då betyget skulle sättas, hade det blivit fel när Ystads Allehanda publicerade recensionen. Det skulle ha varit högsta betyg, alla fem lurblåsarna!)
Således: *****

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb
Var & när: Garageprojektet, Hammenhög den 1/6

Bäst: Allt enastående i Johan Airijokis sånger, både i själva orden som kring och bakom dem.   

Glädjande: Att så många en småkall kväll mitt i veckan med regn i luften ville se och höra denna enastående sång och musik. 

Johan Airijoki blickar på oss och säger: ”Vi åkte genom rapsfälten och kom fram till… det här Garaget.” Märkbart häpen, både inför själva spellokalen och Garagets alltid lika intresserade och entusiastiska publik.

De har rest från Malmfälten till Hammenhög, från  nordligaste Sverige till sydligaste. Johan Airijoki kommer från Malmberget (även om han nu bor i Stockholm) och Torbjörn Ömalm, elgitarrist i Malmfältens Rockklubb, från Jukkasjärvi.

”Nej, Pikkupalo!” rättar en annan i gruppen (tror det var trummisen). Ja, det är viktigt. Som att påstå att någon från Malmö skulle komma från Lund.

Musiken är dov och mörk, monoton och lågmäld. Så många mollackord efter varann att Airijoki förvånar både sig och mig när han i presentationen av ”Janne Cowboy”, en ny låt om hans möte med Stockholm, säger att ”det är en countrylåt och den går i dur!”

Björn Pettersson Thuuri, elbas, och Markus Larsson, trummor, spelar så man knappt tänker på att de finns. 

De lägger den musikaliska grunden, lika nödvändig som en husgrund, med få toner och lika få slag.

Nikolai Äystö suger in stämning och atmosfär från Airijokis sånger, betonar, förlänger och kommenterar på sina klarinetter. Han kan också jojka i kör och sjunga vad mina öron vill kalla shamansång.

”Den snabbfingrade” gitarristen Ömalm spelar ljud som blir toner och toner som är ljud, ibland många och snabba. Också elgitarrtonerna är som kommentarer till  Airijokis sång och sånger.

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb på Garaget i Hammenhög.
Foto: Media I Morron I Dag

Johan Airijoki har kallats ”Malmfältens Bob Dylan”. Malmfältens Rockklubb utnämns härmed till Malmfältens kombination av Rolling Stones och Träd, Gräs & Stenar.  

Oftast lågmält men ibland, som i ”Skicka på”, kan det blir mer högljutt. Som att ilskan bryter fram ur de tankar som samlats inom en. Musiken mal på. Monotont, skrev jag förut. Nej, musiken är snarare envis, den ger sig inte. Långsamt, låt efter låt, tar den sig in i min kropp.

Johan Airijokis låttexter är svarta med en ironi som aldrig blir ironisk. Texterna – ja, han – förmår inte att skämta. Det här antyds redan i vissa låttitlar, som ”Allting kommer att bli bra”. I en annan, ”Bom diggi bom”, går texten: ”Vi spränger hela skiten… Framtiden är ljus.”

Min favoritlåt blir ”Lyssna på Bruce” om en bilresa som Johan gjorde med sin pappa. De lyssnade på en kassett med Bruce Springsteens ”Born in the USA”. Så ömt och fint.       

Airijoki sjunger som en poet. I ett med orden. Han nästan deklamerar fast han sjunger. Tystlåtet för att ibland ta i lite mer, då blir rösten ljusare. Enastående är ett passande ord. Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb gjorde ett enastående besök på Garaget i Hammenhög.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda