Deckarloggextra: Grammis 2022 i kategorin folkmusik

Det här var ju lika kul som glädjande.

Grammisjuryn inte bara nominerade utan gav också Grammisen i kategorin folkmusik till Ebo Krdum!!! Dessutom i stark konkurrens med bland andra Ale Möller och Merit Hemmingson.

Ju så att man (nästan) återfår tron på Grammis…

Följande recension skrev jag till Hifi & Musik när det Grammisprisade albumet gavs ut.

***

Ebo Krdum
Diversity
(Supertraditional)
5/5

På Ebo Krdums första utgivning i eget namn förenas afrikanskt, arabiskt och svenskt till sudansk-svensk ökenblues.

Albumet har titeln ”Diversity” (som i mångfald) men kunde ha hetat ”Together” (som i tillsammans).

Så lycklig jag blir när Ebo Krdums röst och melodier ackompanjeras av ”potastissvenska midsommarfioler” (citat från en annan skribent).

Anna Möller svarar för stråkarrangemangen som förenar viola d´amore, viola da gamba, oktavfiol och fiol till en ensemble likt dem i arabiska orkestrar.

Förutom Anna M. medverkar bland andra Robin Cochrane (balafon, djembe med mera), Sara Parkman (röst) och inte minst Ale Möller, som genast med sin flöjt i förstaspåret Worbe é webwe visar att han ständigt befinner sig än här, där och överallt.  

För tio år sen flydde Ebo Krdum till Sverige från kriget i regionen Darfur, Sudan. Där utestängdes han från universitetet och utsattes för tortyr.

Från Sverige har han skrivit låtar som sjöngs under demonstrationerna i Darfur mot den diktator som störtades 2018. Till exempel Revolution Call med engelsk text och den enda av albumets låtar jag förstår.

Övriga sjungs på ytterligare sju språk som talas i och kring Sudan.

Även de handlar om förändring, samexistens och acceptans – och dem tar jag till mig starkast. Trots att jag inte förstår låtarna i ord så ”förstår” jag i toner och rytmer.

Ebo Krdums röst och sång, orden, tonerna och melodierna – allt blir en enhet. De hör ihop och förmedlar styrka.

Då sjunger han också på ett annat sätt, mer mässande och typiskt (skriver jag som inte vet annat än vad mina öron hört från den här delen av Afrika).

De olika spåren är ändå varierade. Låtarna kan än inledas med fioler och än gitarr, oftast akustiskt men ibland lätt elförstärkt.

Alltid med Ebo Krdums sång som drivande och ledande, likt en taktpinne som ser till att musiken spelas, låter och blir som den ska.  

Bengt Eriksson
Publicerat I Hifi & Musik

Dolly Parton, country & thrillerförfattare

Dolly Parton / James Patterson
Run, Rose, Run
Övers: Carla Wiberg
(Bazar förlag)

Med ”Run, Rose, Run” har även countrysångerskan Dolly Parton, liksom bland många andra Bill Clinton och Liza Marklund, författat en roman tillsammans med den amerikanska thrillerns snabbskrivare James Patterson.

Eller med hjälp av? Frågan är ju hur Pattersons  samskrivande med en allt längre rad andra författarnamn går till. Vem skriver vad?

Och hur hinner han med dessa samarbeten vid sidan om sin egen bokproduktion?

Efter debuten 1976 har James Patterson gett ut över tvåhundra böcker (vuxen-, ungdoms- och barnböcker, thrillers, deckare, romantik, fantasy och sakprosa).

År 2022 lär det komma tjugo nya Patterson-titlar. Det ryktas – men det är obekräftat – att han ibland använt spökskrivare.

Vad gäller Pattersons litterära samarbeten har han själv sagt att han fungerar som ett slags manusutvecklare. Han sorterar berättelsen och gör ett synopsis med målet att få till en spännande bladvändare.

Så vem av Patterson och Parton skrev egentligen romanen ”Run, Rose, Run”?

Tja, har det någon betydelse? Att Dolly Parton svarar för innehållet kan ingen betvivla. Personer, miljöer och händelser är så trovärdiga, ja, autentiska att mycket måste vara självupplevt.

Den unga countrysångerskan AnnieLee Keyes bör vara Dolly som ung. Den äldre countrysångerskan Ruthanna Ryder, som blir den yngres mentor, kan vara Dolly idag.

AnnieLee Keyes, redan boktiteln låter ana att hon egentligen heter något annat, är på resa i betydelsen flykt.

Vid berättelsens början står hon vid vägkanten med liftartummen för att ta sig till countrymusikens huvudstad Nashville. ”Is it easy” sjunger hon. Det är en egen countrylåt: ”No it ain’t / Can I fix it? / No I cain’t.”

Och vilken catchy låt!

Det hör jag på det album som Dolly Parton gett ut som romanens ljudspår. Hon är låtarnas upphovsperson men i slutet av boken, där texterna finns till alla nämnda och citerade låtar, har de tillskrivits romanpersonerna.

Det gillar jag, när fiktion och verklighet blandas tills man inte vet vad som är vad.

Klicka här ovanför och lyssna på Dolly Partons album ”Run, Rose, Run”!

Den unga AnnieLee kommer till Nashville, får chansen att sjunga offentligt och upptäcks av Ethan Blake, en äldre countrymusiker.

AnnieLees uppväxt var hård och mörk. Hon blev kaxig som ett sätt att klara sig, det är på gott och ont i mötet med countryindustrin (radiostationer, skivbolag, managers).

Romanen benämns ”thriller” och ”crime” men de få thrillermomenten kommer och försvinner igen. Country noir vill jag hellre kalla Dolly Partons och James Pattersons gemensamma roman, som utspelar sig i countryland mot en mörk botten.

Eller varför inte country & thriller…

Det är måttligt spännande men desto mer intressant, både en stark kvinnoskildring – ja, kvinnoroman – och en berättelse om den amerikanska countrybranschen.

Först i upplösningen knyts romanen ihop med typisk action á la en thriller och deckare.

AnnieLee försvinner (har hon flytt igen eller kidnappats?) och Ethan beger sig till hennes uppväxtort någonstans i skogarna bland bergen i Arkansas för att försöka hitta henne…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggextra: Bellman – framförd, gestaltad, iscensatt

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor (Cister Music)
****

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa. Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

”Vaggvisa” (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I ”Glimmande nymf” (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten.

Men en djävul anas på tungan. Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

”Fjäril vingad”(”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det!

Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås. Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 

Deckarloggfredagsextra: Winnerbäck för läääängesen

Winnerbäck har precis kommit med sitt nya album ”Själ och hjärta”. Ganska typisk Winnerbäck-titel väl?

Men åren går. Apropå det nya albumet letade jag reda på en intervju jag gjorde med Lars Winnerbäck för – oj! – sååå längesen nu.

Läs gärna och lyssna – och jämför med dagens Winnerbäck…

Lars Winnerbäck årgång 2021.
Foto: Karl-Magnus Boske / Creative Commons

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Fönstret 1999

Deckarloggfredag: När det blev fest på Gärdet

För mig började det inte på Gärdesfesterna utan året innan, alltså 1969: på de stormöten som föregick musikfesterna. (Här bör förresten infogas, eftersom de flesta verkar ha glömt, att det var Ludvig Rasmusson som tog initiativ till vad som skulle bli Gärdesfesterna. Han var missnöjd, efter att ha varit iblandad i rockarrangemang på Gröna Lund. För mycket tingel-tangel och kommersialism. Därför hölls det första mötet hemma hos Ludvig, i hans lägenhet på Brännkyrkagatan.)

Stormöten, som var så vanliga på 60- och 70-talen, har i efterhand beskrivits som odemokratiska. De talföra tog ordet medan vi andra, mer tystlåtna inte fick en syl i vädret. Gärdesfestens stormöten var kanske annorlunda och mer öppna? Vet inte. Minns inte. Men jag kommer alltid att minnas att det var på stormötena inför den första Gärdesfesten som jag för allra första gången reste mig upp och pratade offentligt inför fler personer än en.

(Tror jag ska foga in ett annat minne också från ett av mötena. På detta stormöte stegade plötsligt medlemmar från en teatergrupp in och deklarerade, snarare än föreslog, att det måste = ska vara röda fanor på Gärdesfesten. Eller det kan ha varit något tidigare, när Hagaparken och Skeppsholmen var möjliga platser för musikfesten. Alltså fel möte och fel deltagare, snacka om att inte kunna läsa av sammanhanget. När förslaget inte gick hem utan övriga stormötesdeltagare harklade sig och sa emot, stilla och tyst men bestämt, då försvann teatergruppen igen.

Omslag till dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (Silence, 1971 och 2021).

Fast missförstå inte: nog tänkte de – vi – andra också politiskt men inte politiskt på det sättet. Gärdesfesterna skulle få och ha en politisk funktion men de skulle inte bli kampmöten.)

Detta skulle Gärdesfesterna handla om för mig: öppenhet, vilja att släppa fram och lyssna på andra, låta dem ta för sig som haft svårt att ta för sig. Det kan kallas demokrati. Vilket jag – som lyssnande – såg, hörde och begrep under den första Gärdesfesten. Då fanns jag i publiken – inte på scen – men jag uppfattade ju och uppmuntrades av hur publiken tog emot dem som stod på scenen, spelade och sjöng.

Nämligen med öppna öron, om man så vill med ett tredje öra. Alla togs emot med öppna hjärtan och välkomnades, oavsett om de var skickliga musiker, för visst fanns såna också på Gärdet (kom inte och säg att  Samla Mammas Manna och Fläsket brinner, som båda medverkar på den här skivan, innehöll dåliga musiker), eller taffliga nybörjare (som Love Explosion och Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten).

Det senare lockade mig, att viljan uppskattades, att viljan och modet var viktigare än resultatet, eller att viljan var resultatet, ja, musiken. Som poeten Gunnar Harding på ett ungefär sa då han stod nedanför scenen och hörde Örat & Benet: ”Jag har ju alltid gillat musik som är lite tafflig, inte låter så bra.”

Kommer också att tänka på Johnny Cash, som jag såg i en TV-dokumentär om countrymusikens historia. En ung Cash kom till Sun Studios i Memphis för att spela in för första gången med Marshall Grant och Luther Perkins. Alla tre spelade gitarr men ingen var nåt vidare på instrumentet. Ändå skulle de skapa en egen och helt ny musik: inte country och inte blues utan nånstans emellan. Amatörgitarristen Perkins blev en legend för sina solon på fyra toner.

Deras vilja var så mycket större än kunnandet. Som Elvis Costello sa i TV-dokumentären: ”Det var punk.” Det var nyfödd musik, skulle jag säga. Ingen musik kan vara mer spännande att uppleva än den nyfödda och vad gäller rockhistorien så har den nya musiken ofta fötts av musiker som ville mer än de kunde. Det är minsta gemensamma nämnaren mellan t ex rock´n´roll i USA och skiffle i England (på 50-talet), den nya amerikanska folksången och brittiska popbandsvågen (början av 60-talet), punk och syntpop (på 70-talet), rap och hiphop (80-talet)…

Örat & Benet som duo vid tiden för andra Gärdesfesten.
Foto: Birgitta Olsson

Och där emellan Gärdet och den gren inom den progressiva svenska musikrörelsen som kom att kallas ”Spela själv”. Dit hörde gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Om det alls var en grupp eller mer en tanke, en idé och förhoppning om hur musik kunde skapas och motsättningar mellan amatörer och proffs skulle kunna överbryggas.

Jag hade turnerat mellan Kingside, Kingside och Kingside igen (tre ungdomsgårdar i Stockholm med samma namn) som ung folksångare till akustisk gitarr och munspel i en ställning kring halsen och sen spelat elbas i ett popband som lyckades komma upp ur cykelstallet. När 60-talspopbandens medlemmar blev skickligare musiker ställde jag undan elbasen och gitarren, för nån skicklig musiker skulle jag aldrig bli. När jag hösten 1968 hörde LP:n ”My People Were Fair and Had Sky in Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows” med engelska duon Tyrannosaurus Rex tog jag fram min akustiska gitarr, började spela och göra låtar igen.

Tack vare Marc Bolan, rockpoeten, gitarristen och sångaren i Tyrannosaurus Rex. Han, som inte heller var och skulle (hinna) bli en virtuos gitarrist, är den stora förebilden – själva grundstenen – till Örat & Benet. Det bör väl ha varit nångång hösten -70 som Eva Wilke ringde och sa att Silence tänkte ge ut dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Hon undrade vad den hette, den där låten med Örat & Benet som skulle vara med. En sekundsnabb tanke i mitt huvud och jag svarade: ”Gärdet 1970”.

Men så var det inte alls, låten handlar inte alls om Gärdesfesterna. ”Gärdet 1970” gjordes antingen sent 1968 eller under våren-sommaren -69. En treackordslåt i Marc Bolans rock´n´roll-varierade stil och texten (”När jag spelar gitarr låter det som jag hugger ved / När jag sjunger är det hesare än en kråkas krax”) är en hyllning till alla i rock- och pophistorien, från Sunstudion till Gärdet, som med mindre kunnande men desto större vilja skapat fantastisk musik.

Namnet Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten tillkom inte heller på en höft (eller med minsta lilla skämtlynne). Tredje örat syftar dels på brittiska Third Ear Band och dels på att det kan behövas ett tredje, extra öra för att uppskatta viss musik. Tredje benet kan väl syfta på det du tror, om du vill det, men mest handlar det om rytmerna, att det också krävs ett extra ben med extra fot för att kunna stampa takten till vissa rytmer.  

Örat & Benet var, i princip, jag. Sen tillkom de/t som, vid olika tillfällen, hände runt omkring. Jag spelade in några låtar med sound on sound-teknik och skickade till radion Spela själv-program Bandet går. Till andra Gärdesfesten, hösten 1970, där den här skivans musik är inspelad, råkade det bli så att vi var en trio med Birgitta Olsson, min blivande hustru, Ragnvald Hedemann, son till en kollega på Birgittas jobb, och så jag.

(På tredje Gärdesfesten, 1971, skulle Örat & Benet bestå av mig och musiker från Old Timey Stringband och senare, t ex i Hagahuset i Göteborg och på folkfesten i Malmö, blev Örat & Benet mer av en musikverkstad med sådär tjugo personer på scen, både proffs och amatörer, och sp långa låtar att de aldrig tog slut.)

Här på skivan sjunger jag, eller vad det är, och spelar gitarr. Ragnvald spelar också gitarr och Birgitta bör höras på bongos eller liknande. Eva Wilke påpekade vid den första utgivningen att ”ni är dom enda som fått med två låtar.” Jo, så är det. ”Vi” gick nämligen också under namnet 2 000 spenar. Där var det enbart Birgitta och jag som sjöng, nåja, här går verkligen vår sång åt olika håll, och spelade.

Gruppnamnet 2 000 spenar syftar på Mao Zedong-citatet ”Låt hundra blommor blomma”, den enda – alltför korta – period i Kinas kommunistiska historia som kan anses ha varit bra (då kulturen, vetenskapen och människors åsikter tilläts vara fria). Låten ”Jan Jan Dagobert Dagobert (Ferdinand Sven Petré)” hämtade – mer än – inspiration från en Nalle Puh-dikt av A.A. Milne och handlar väl om synen på barnuppfostran.

En sista notering, efter första Gärdesfesten fastslog jag i en artikel på Aftonbladets kultur att den progressiva svenska musikrörelsen föddes exakt klockan 15 den 12 juni 1970. Det var ju inte sant. Jo, det visste jag väl då när jag skrev det. Och det vet jag väl idag.

(Redan 1969 arrangerades en musik- och folkfest i Uppsala och grupper som Träd, Gräs & Stenar (innan dess Pärson Sound/International Harvester/Harvester) och Gunder Hägg (Sound of Music) hade startat flera år tidigare.) Men det är ju så här som historia skapas. Någon stursk fan påstår något, låter det gå i tryck. Andra läser och upprepar. Hur många har inte upprepat detta? Till sist blir det en ”sanning”.

Bengt Eriksson
Skriven till återutgivningen av dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (2021)

Deckarloggfredag: Så roligt! Ja, genialt.

Maria Eggeling säger, där hon står mellan pianot och gitarren, att hon har en låt som heter ”Vintern”. Hon kanske ska börja med den?

Men nu gick jag händelsen i förväg.

Titta det snöar (igen), tänkte jag. Det var igår, onsdag framåt lunchtid. Jag stod och väntade på att dörren till Ystads teater skulle öppnas. Min vinterrock färgades vit av snöflingorna. 

Uppe på Ystads teatercafé var det längtansfullt av folk, ja, överfullt, så inte bara jag som efter coronans husarrrest längtar ut till mänsklig samvaro. Kan inte ens minnas när jag var på soppteater senast – eller som igår sopplunch med sång och musik.

Spellista med ”Maria Eggelings klingande bästa”.

Publiken har balanserat de fyllda tallrikarna fram till sina bord. Maria Eggeling från Abbekås kommer in och berättar varför hon inte har trion med sig. De övriga blev sjuka i corona inför repetitionerna. Det fick bli en solokonsert.

När kan jag ha hört och sett Maria Eggeling första gången? Det var längesen. Nog på Garaget i Hammenhög, precis när det hade öppnat. Sen dess har jag många gånger upplevt henne på scen, ensam eller med olika musiker.

Hon börjar med två låtar som hon skrev, säger hon, förra gången det kom flyktingar.

Genast hon sätter sig vid pianot, börjar spela och sjunger första låten, den heter ”Ghost”, så konstaterar jag – så mycket bättre hon blivit, så mycket säkrare hon är. Ska jag skriva att hon vuxit, det är väl fräckt. Eller mognat, det är ännu fräckare.

Minns att jag ibland önskat att hon skulle spela med en större orkester. Men inte nu. Något måste ha skett.

Hon har blivit en komplett musiker. Hon sjunger mjukt och vackert medan hennes pianotoner kan slå tyngre, bli mer burdusa. Ändå fortsätter sången att vara lika melodisk och fin. 

Hon byter till akustisk gitarr, säger att hon under coronaåren skrivit barnvisor med Saga, sin dotter, född 2019, som ”producent”. Alla låtar sjöngs upp för dottern.

Om Saga gillade dem, så blev de kvar. Om inte, så kasserades de.         

Maria Eggeling spelar piano och sjunger med slutna ögon (allt som oftast) på Ystads teatercafé. Mobilfoto från mitt bord.

”Tuppen” – om en tupp som inte vill gå upp klockan 7, nej, aldrig före 8 – är ju en fantastisk visa för barn som vuxna. Så rolig! Geniala rim!

Senare ska hon spela och berätta en låt om den intensiva jakten efter apelsiner och bananer. Finns ju ingenstans, inte i någon affär. Lika genialt och roligt.

Nu, först, blev det dags för ”Vintern”, en låt vid pianot.  Maria Eggeling är inte en vokalist som spelar piano. Hon är sångerska. Hon är pianist. Bäggedera: två samverkande artister.

Hon spelar singersongwriterpiano, pop, klassiskt och jazz. Nu hör jag visst en tango? Eller en skuttig vals?

Extranumret handlar om ”Fråga Ugglan”, ännu en barnvisa. Publiken uggelhoar i refrängen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Deckarloggfredag: Noterat om den evaströmska skogen

Eva Ström
Jag såg ett träd
(Albert Bonniers)

Det är formen. Ja, det är förstås innehållet men först formen. Eller formerna.

Hennes poetiska former var vad jag iakttog först när jag läste Eva Ströms nya diktsamling ”Jag såg ett träd”. Den till sina former så omväxlande, skiftande poesin, diktade av, i och ur  en innehållsrik människa, så mycket som möjligt av hennes innehåll.  

Tänkte hon att nu ska hon? Jäddrar nu skulle hon! Eller uppstod blott, ja, automatiskt eller nästan, en dikt med sin poetiska form som i just automatiskt? Dikt efter dikt uppstod blott. Det ser ju ut så, det känns ju så, som om varje dikt till sitt allt har en mening, ett syfte, ett slags protest att förmedla.

Inte programmatiskt. Absolut inte. Långt ifrån, inget manifest. Endast ett påpekande om att dikter diktas i sig – inte med något, något annat, som kommenderar hur; som tiden, trenden, så som det ska diktas, just nu.

Eva Ströms trädmålning på omslaget till sin nya diktsamling.

Vilket inte ska misstas och missförstås, Eva Ström håller ögon och öron öppna, hela hon är öppen. Hon ser, hon hör, hon läser. Men hon diktar inte med utan förhåller sig till. Och så är hon uppkäftigt också, i det lilla och stilla.

Det är min uppfattning – att Eva Ström med sina nya dikter också deltar i en litteratur- och poesidiskussion, om hur dikter kan och ska skrivas. Och påpekar just det jag skrev ovan. (Om jag nu lyckades få det jag skrev att bli tydligt; inte den lättaste tiden att tänka och skriva klarsynt och tydligt.)

Inledningsdikten, ”Under träden”, svänger som en folkvisa, som en blues, som en rocklåt. De korta rader som inleds av de/t upprepade ”under”; så effektivt. Och så rytmiskt. Eva planterar en skog med olika träd, med var sin association, var sin tanke, var sitt sig och själv. En muntlig dikt på papper; en pappersdikt som talar.

Eller som ett diktmantra. Eller en diktmässa. Och det diktar hon ju också, redan i nästa dikt, om sin, sin egen skog: ”Med en skog i mitt namn…” (så lyder titeln) ”… hör jag träden ropa på mig”.

”Med en skog i mitt namn” är den första av flera längre eller långa berättande dikter, diktade med en radlängd som jag brukar kallar prosarader, fast poetisk prosa, och få mig att, rätt eller fel, tänka på amerikanska beatpoeter. Också rytmiskt men rytmiskt på ett annat sätt. Som en hymn?

Eva Ström. Foto: Birgitta Olsson

Bland dessa dikter har jag ett par favoriter. Den ena, ”Gud och baobab”, börjar med raderna: ”När Gud såg hur det höga baobabträdet växte / rakt upp i himlen, förtörnades han, slet upp trädet / och kastade det upp och ned mot marken / tills trädet fick sin stora krona nersänkt i underjorden…”  

Den andra, ”Salix”, börjar så här: ”Det var med stor förvåning vi förstod / att vi blivit inbjudna till de två komikernas skrivarstuga / som stod på en kulle på Söder, rödmålad, / timrad av furu.”

Dikten är väl en dröm – men en dröm så tydlig och klar. Motiven för hennes diktande: Allt emellan Gud och Hasse å Tage.

Här finns också korta(re) dikter med korta(re) rader – som den avslutande, dystra, så oväntat svarta dikten ”Var inte världen” som efter att ha konstaterat – ”Var inte världen fulländad?” – ställer frågan: ”Vem ville ändra detta till det bättre?”

I dikten om ryskan ”Irina Petrova” rimmar hon också, som man gjorde förr, som man börjat göra igen (under inflytande av rap och poetry slam, kanhända): ”Det ser ut som om du sover men Irina du är död / prästen har välsignat dig men utan särskild glöd”.

Vem Irina är? Vem hon var? Se boken.

Så här kan jag fortsätta. Det finns noteringar att göra om varje dikt, ja, varje rad, varje ord och ordval. Det är en coronadiktsamling, också. Hur mycket vet jag inte men delar av diktsamlingen kom till under pandemin och corontänen. Inte samtliga dikter men snart sagt alla har en ton av detta, de diktades ur ett gråsvart mörker.

Ibland kommer det upp på ytan, i formuleringar, med rader som (jag bara bläddrar hit och dit, fram och tillbaks, noterar) ”tvätta dina händer / två dem för folket”, ”grå himmel / mörka regn / ambulansen stannar”, ”En pandemi går över världen / av trädälskare”, ”mun under munskydd”, ”Gränserna stängdes / åter pandemiskt”, ”Boken handlar om digerdöden”…

Och så vidare.

Coronadikter? Nej, egentligen inte, ändå. Dikter i, under och med coronan. Livsdikter. Dödsdikter. Dikter i ett mörker där ljuset flämtar. Mångtydiga, mångläsbara. Som livet allt mer blir. Kanske åldersdikter också, dikter som trädstammarnas årsringar. Som den evaströmska skogen med alla dessa, olika träd.

Ett avslutande citat: ”Rosentaggar, rosenkvist / du får bli det som du mist”.

Bengt Eriksson

PS. Nu, förhoppningsvis, lite bättre korrläst.

Corona – och sen då?

Nu återgår livet till det så kallade normala igen. Det är slut. Coronatiden är över. Ändras inget i sista stund  upphör Sveriges coronarestriktioner idag, den 9 februari 2022. Vi släpps fria att åka runt på konstrundan i påsk och i sommar kan vi stå och sitta så tajt nära för att se och höra det ena bandet efter det andra spela på Garaget i Hammenhög och Solhällan i Löderup.

Vi kan. Men vill vi, vågar vi, törs vi? Ska  konsertarrangörer våga boka in artister och band? Tänk om det införs restriktioner igen, ifall smittan ökar på nytt och för mycket när alltför många börjar krama varann? Och kommer – hela – publiken tillbaks efter att vi de senaste åren lärt oss att göra kringgående rörelser då  vi möter människor på trottoaren?

Blir livet som förut eller kan det aldrig bli som förr?

Så mycket, mycket mer – än vad jag kunde tro – som rockmusikern Neil Young lyckades åstadkomma. Vad Young gjorde har framgått i press-radio-teve: han uttalade att han inte ville ha sin musik på strömningstjänsten Spotify om poddaren Joe Rogan fanns där och släppte fram antivaxxpropaganda.   

Det var givet att Spotify inte skulle välja Neil Young före Joe Rogan, eftersom Spotify satsat nära en miljard – just det, en miljard! – i svenska kronor på Rogans podd. Så Youngs musik försvann, Joni Mitchell och Nils Lofgren följde efter, nu verkar India Arie och hela Crosby, Stills & Nash vara på väg bort från Spotify.

Krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Detta oroade tydligen investerare och aktieägare, för strax sjönk Spotifys aktie (fast på väg uppåt igen). Vd:n Daniel Ek kände sig tvungen att förtydliga Spotifys etiska regler och meddelade att i framtiden ska det finnas faktalänkar då kontroversiella åsikter om corona/covid framförs. Även Rogan fick offentligt lova att balansera sina poddavsnitt bättre framöver.

Neil Young anklagades för att vara emot yttrandefrihet och för censur – ja, för fascism. Enligt dagens dumokratiska rörelse innebär yttrandefrihet nämligen mer än den lagstadgade rätten att uttrycka sin åsikt. Yttrandefrihet betyder att vilken åsikt som helst ska kunna uttryckas var-, när- och hur som helst. Och detta utan att någon säger emot! Annars: cancelkultur och censur.

Förresten, en språk- och ordnörd som jag undrar ju varifrån antivaxx och antivaxxare kommer? Både begreppen och xx-stavningen, när började den att användas? Med lite hjälp tog jag reda på att ”anti-vaxxer” fanns med i Språkrådets nyordslista för 2019. Ordet lånades in från engelskan, där det funnits sen 2008.

Men stavningen med dubbel-xx? Helt enkelt för att vaccin uttalas så eller kan det vara för att det inte ser riktigt klokt ut när det stavas med xx?  

Apropå xx-ord… Senast nu i januari demonstrerade antivaxxpassare och antivaxxare mot vad Max Winter, en av dem bakom arrangörsgruppen Frihetsrörelsen, benämnt ”medicinsk apartheid”. Det gick kalla kårar längs ryggraden när jag såg de bägge orden.   

Dagens Sverige jämförs med Sydafrikas apartheidpolitik, raslagar i USA:s sydstater och judeförföljelser i Nazityskland. Covidpass/bevis liknas vid medicinska experiment på judar under andra världskriget.

Vissa demonstranter bar – för att betona detta? – en gul jude- eller Davidsstjärna, liknande dem som judar tvingades bära i Nazityskland. Ordet ”Jude” hade bytts mot orden ”No Vax”. Dessa demonstranter menar alltså de är dagens judar. De som opponerar sig mot covidpolitiken, covidvaccin och covidbevis behandlas av Sveriges regering som Nazityskland behandlade judarna.

Hur okunnig om historia går det att vara? Eller kan det vara ett hittills okänt tecken på covidsmitta – den sätter sig på hjärnan. Dumokratin ökar. Dumokratirörelsen växer. För att betona jag vet inte vad kände den nazistiska organisationen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) sig också lockad att delta i demonstrationen.

Häpen, bedrövad och ja, rädd har jag efter denna så kallade frihetsdemonstration i Stockholm den 22 januari  ägnat mig åt att diskutera med demonstranter, försöka få deltagare att ta avstånd från uttrycket medicinsk apartheid och judiska No Vax-stjärnor eller i alla fall NMR:s deltagande. Det var omöjligt.

Nej, jag har inte varit i kontakt med en majoritet av demonstranterna – men många. Och jag märkte att jag kände rätt många som deltog. Men inte ens NMR har det tagits avstånd ifrån. Några svar: ”Vi kan inte rå för vilka som deltar” och ”Vanligt folk deltog”. Det har talats om ”Hitler-luktande” covidpass och står jag inte bakom frihetskampen så hör också jag till den fascistiska sidan.

Det ebbar väl ut, när coronarestriktionerna är borta? Kanske, antingen det eller så är det starten för något större, mer och än värre. Nu på lördag den 12 går en frihetsmarsch i Malmö och till den 19 mars är demonstrationer utlysta i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför lördagsmarchen i Malmö ”undanbedes skyltar som kan uppfattas som främlingsfientliga”. Det behövs alltså?  

3 X kortkultur

1 Poesi. Trodde corontänen skulle föranleda många diktsamlingar. Men nej. Både poeter och läsare verkar skygga för covid. Nu har ändå Rolf Almström kommit med samlingen ”I coronans tjänst” (Mormor), där han tänkt, känt och diktat om corona. Eva Ströms ”Jag såg ett träd” (Bonniers) är väl också en coronadiktsamling. Fast mer än så, diktat under coronan men främst dikter om att stanna upp och iaktta: träd och liv, bakåt och nu.

2. Konst. Råkade hamna på vårdcentralen i Sjöbo (inget allvarligt om nån oroar sig) och gick som alltid en runda på vad jag kallar Sjöbo (pop)konstmuseum. Alltså samlingen med popkonst som Lars-Olof Tobiasson hängt och ställt på varje vägg och i varje vrå på vårdcentralen. Även efter pensionen (mer eller mindre) fortsätter doktor Tobiasson att curera sin utställning. Flera nytillkomna verk!

3. Musik. Ska du och jag lämna Spotify och byta till Tidal, Apple Music, Amazon Music, YouTube Music, Deezer…? Att döma av Facebook så gör många det nu. Jo, bättre ljud. Men finns det lika mycket musik, är det lika enkelt att sammanställa spellistor och når spellistorna lika många lyssnare? Och hjälper man artister för att  ersättningen är några korvören högre från de andra? Eller mår man blott lite bättre själv (ja, det ska väl inte förringas)?

Bengt Eriksson
Publicerat den 9/2 2022 i Ystads Allehanda

De som förblev musiken, tiden och ja, politiken

Den här boken recenserades i förra numret av Hifi & Musik, alltså sista numret för i fjol.

Först skulle boken komma i december 2021. Men på grund av tryckeriernas pappersbrist flyttades tryckning och utgivning fram till januari 2022. Nu ser jag att utgivningen planeras till månadsskiftet februari mars.

Så ta recensionen som ett förhandstips! Ja, just tips. Det är en bra bok.

***

Mats Eriksson Dunér, Jonas Stål,

Håkan Agnsäter och Jakob Sjöholm

Träd, Gräs och Stenar, Pärson Sound,

International Harvester –

En kollektiv berättelse

(Dokument Press)

Förlagsnamnet passar precis. Den här boken är ett dokument över en tid och ett band (eller flera, födda ur varann) och ett antal människor som både formades av och har bevarat den tid som var 60- och 70-talen.

Mest fascinerande är kanske att musiken från Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs och Stenar spelar vidare idag – som Träden. Som ett minne av tiden och musiken, både ett musikarv och en musikalisk fortsättning. Och att de spelande musikerna och även människorna omkring musikerna och musiken har förblivit tiden och sig själva; mer eller mindre.

Mats Eriksson Dunér, Jonas Stål, Håkan Agnsäter och Jakob Sjöholm (den sistnämnde blev själv medlem i Träd, Gräs och Stenar och nu Träden) har inte författat boken.

De har sammanställt den: intervjuat (förmodar jag), skrivit ner samtal (några medverkande verkar själva ha skrivit sina bidrag) och placerat i tids- och musikordning. Samt lusläst gamla tidningar och letat artiklar, valt ut och lagt in ett urval mellan samtalstexterna.

Som i TV-dokumentärer. Och det fungerar utmärkt, i det här fallet, eftersom många fortfarande pratar som de var och, vad gäller musikerna, som de spelade.

Boken följer Träd, Gräs och Stenar och dess föregångare från tiden före och genom de olika banden/bandnamnen, det handlar om Gärdesfesten, om landsbygden, odling och äta vegetariskt, om den lilla restaurangen Fröet i Stockholm med mera.

De mest kända talespersonerna för bandet var/är Thomas Tidholm (till och med Harvester) och Bo Anders Persson (Träd, Gräs och Stenar). Det framgår tydligt varför de gick åt varsitt håll, lämnade staden för – observera – varsin landsbygd. Också övriga medlemmar och många andra övriga finns med i boken och berättar om tiden och dess musik.

Träd, Gräs och Stenar med föregångare skulle benämnas ”flummare” av den progressiva musikrörelsens så kallat politiska del. Här kan man läsa att bandet till att börja med omskrevs som socialister och vänster i flera tidningstexter.

Frågan är vilka som var mest politiska: De som sjöng om politik eller de som spelade, levde och var sin musik. De som förblev musiken och tiden.

Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar flyttade till Värmland, där han blev jordbrukare, kantor och kommunpolitiker. Han har ett litet jordbruk, än idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2021