Nej, ingenting om PostNord, blir bara sur då. Men när jag nyss skulle posta ett par böcker till Ulf Lundell (mina coronadikter och tolkningarna av Sapfo, om du vill veta) och kollade hans adress så tänkte jag, har han liksom vi blivit av med sin postbox? (Brevutdelning fem gånger per fjorton dar och nedläggning av postboxar; tur att man är på upphällningen som frilansjournalist och småföretagare på landsbygd). Lundell fick mig i alla fall att tänka på språket = skriftspråket.
Det finns (minst) en Facebookgrupp för självutnämnda ”språkpoliser”. Dessa poliser, också lagstiftare, åklagare och domare i samma person, kan mest och vet bäst. Alltså var och hen av dem vet olika mest och bäst. Ettåterkommande diskussionsämne är de och dem, var det ena och var det andra ska användas. Dom, brukar alltid nån skriva, kan man använda istället, om man är osäker. Nej, replikerar nån annan, lite ilsket. Dom används enbart av dem som – de som? – inte känner till reglerna för de och dem. Lär er! Sen tillägger åter nån annan att – tyvärr – har allt fler börjat skriva dom.
Börjat, undrar jag. Det var ju på 70-talet – ja, innan dess, 60- och 50-talen – som många, både författare och journalister, skrev så. Att skriva dom, istället för de och dem, har blivit gammalt, traditionellt och nästan konservativt. (Här bör det vara en smiley, dom där skojiga emojickerna används alldeles för lite i texter på papper.)
Deckarloggs red. nångång 1967-69, då elev på JHG.
Foto: Ingrid Hilario, då Sandberg
Bläddrar i Lundells bok ”Vardagar 3” (utgiven 2020) och ser: han skriver mej och dej (inte mig och sig), dom (inte de), såna (inte sådana) och nån (inte någon), stavar säger som säjer och skriver ihop igårkväll. Och säkert mer och annat jag inte upptäcker just nu. Lundell använder dessutom, liksom oftast jag, liten bokstav efter kolon. Jag gillar det – att han fortsätter att skriva som han skrev. Som många av oss skrev på 70-talet.
När jag började som journalist skrev jag också mej, dej och sej, dom och såna. Ofta säjer, också. Och ingen protesterade. Ingen tidnings- eller tidskriftsredaktör ändrade mina stavningar, oavsett om de var redaktörer för tidskrifterna Hifi & Musik och Musikens Makt eller de största dagliga tidningarnas kultursidor, inte ens Aftonbladets nyhetsredaktör ”rättade” språket. Det var inte noga övervägt och genomtänkt att jag skrev och stavade så här. Jo, det var det nog. Inte själva stavningen men valet av skrivnivå. Jag ville inte skriva intellektuellt och än mindre akademiskt.
Någon sådan var ju inte jag, så mitt språk skulle vara vardagsvanligt, rätt på och enkelt, nära talspråket. Andra som jag, från samma plats i samhället, ja, samhällsklass – inte minst mina föräldrar – skulle utan problem kunna läsa det jag skrev. Stavningen följde med skriftspråket. Jag skrev mej, dej, sej, dom, såna, nån, säjer med mera ända till slutet av 80-talet, rätt igenom min medverkan på Dagens Nyheters, Aftonbladets och Expressens kultursidor.
Men mot slutet av 80-talet, då jag började skriva i Svenska Dagbladet, grep korrekturläsarna in. Ja, det berättade jag ju tidigare, att Svenskan inte accepterade mitt fula, vulgära skriftspråk utan dom ändrades, varje gång, till de eller dem. Problemet var att dom ändrades till de – där dom, i så fall, skulle ha ändrats till dem – eller till dem – där dom skulle ha varit de. Som om en annan illitterat hade skrivit texten.
Det vägrade jag gå med på, undan för undan bytte jag till mig, dig och sig, de och dem med mera. Dock godkändes såna och ibland också nån och nåt. Med den förändrade stavningen följde ett förändrat skriftspråk, för valet av stavning följde återigen med språket. Började jag skriva mer prydligt? Mer – usch, detta ord – korrekt? Nej, men åtminstone allt mer övervägt och genomtänkt.
Skriftspråket växte, så kan det uttryckas. Det gamla sättet att skriva och stava förenades med mitt nya sätt att skriva och stava. Som att jag fortfarande, vid behov och det behövs ibland, kan skriva de och dom i en och samma mening. Och att jag vägrar att ändra min stavning av åkej. Dessutom slinker det nya, så användbara ordet typ också in i mitt prydligare skriftspråk.
Det fanns en tid då Dagens Nyheter var skriven på DN-svenska. Samtliga journalister skrev så lika varann att de kunde misstas för en och samma journalist. Idag syns något liknande i tidskriften Filter, vars enda skrivande journalist medverkar under en lång rad pseudonymer.
Frilansböckerna i sin sin kartong.
Liknande tendenser finns också inom visst skönlitterärt författande. Allt fler privatlektörer, som författare anlitar innan de skickar manus till förlag, privatredaktörer och författarcoachar vill få blivande författare att skriva middle of the road. För då är det lättast att bli antagen, då går det att få flest läsare.
Som om innehåll, i journalistik som i skönlitteratur, är underordnat. Jag ogillar detta. Jag ogillar när journalister skriver journalistiska (singular) och författare skriver litteraturistiska (singular); så som journalistiska texter och skönlitterära romaner ska skrivas, just nu, detta enda sätt. Jag önskar att varje journalist och varje författare ville, kunde och tilläts skriva som hen vill, som ämnet, innehållet och det eventuella budskapet kräver. Som sig själv.
Skriva fram sitt eget skriftspråk, det språk som fångar och framför innehållet bäst för just denna journalist. Jag önskar att tusen blommor kunde slå ut i den journalistiska stilistiken, att de/n blev journalistiska stilistiker.
Bengt Eriksson
Ur boken ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå. Minnen från mitt liv som frilansjournalist” (Ultima Esperanza Books, 2021)
Deckarlogg 
Kommentera