Feelgood? Feel life? Feel real? Verklighetsroman.

Anna Fredriksson
Pensionat Pomona 3
Vägen till äppelriket
(Forum)

Anna Fredriksson berättar långsamt. Det är bra. Genom detta långsamma men säkra berättartempo förmedlas personernas livstempo (om inte alltid det reella så det eftersträvansvärda).

Med små instuckna meningar, som kan verka meningslösa men blir meningsfulla, får hon trakten av Kivik att växa fram, synas och kännas. Vem kan tvivla på att också den avslutande delen av Pensionat Pomona-trilogin har Österlen som himmaort?

Anna Fredriksson vagen-till-appelriketTiteln ”Vägen till äppelriket” syftar på Österlens äppeldignande del men skulle kunna symbolisera romanpersonernas sökande efter sina liv, de liv de vill leva.

Om du inte läst de tidigare delarna eller har glömt så handlar trilogin om tre (eller fyra, fast den fjärde har inte fötts ännu) generationer kvinnor i rakt nedstigande led: mor, dotter, dotterdotter. Alla tre finns nu på Österlen, vid Kivik.

Den äldsta, mamma och mormor, är Vanja, 70 plus och konstnär med ateljé på Österlen men ändå med lägenheten kvar i Köpenhamn och nu ska hon också ställa ut på ett galleri i den danska huvudstaden. Dottern Sally driver det långt om länge framgångsrika Pensionat Pomona. Medan dotterdottern Josefin och hennes Harald kämpar på med att få sitt lilla lantbruk att bli i ordentligt skick och gå runt. Nu har Josefin dessutom startat en vintage-butik på gården.

Bland mycket annat, det vill säga skildrandet av de fyra kvinnornas liv, tankar och känslor, är ”Vägen till äppelriket” också en hyllning till dessa människor som sett till att Österlen blivit något mer än en gudsförgäten utflyttningsort, en skånsk motsvarighet till Norrlands inland, vilket Österlen var på väg att bli för inte alltför längesen.

De människor som kommit hit från Stockholm, Malmö eller annanstans ifrån, bosatt sig på Österlen, köpt och rustat upp hus, startat pensionat, ordnat konstutställningar och målarkurser, öppnat små butiker med vintage, prylar och kläder. En schablonbild? Ja, men schablonerna är verkliga.

Anna Fredriksson Foto Anders Hansson

Anna Fredriksson. Foto: Anders Hansson

Grunden för hela trilogin är Vanjas traumatiska minnen från uppväxten, barn- och ungdomen, som inte bara följt henne genom livet utan ärvts av nästa och nästnästa generation, Sally och Josefin. Denna mörka, än svarta än gråa, tråd hänger kvar i ”Vägen till äppelriket”.

Hur eller om Vanja lyckas reda ut sin livstråd, för sig själv och de senare generationerna, det ska inte avslöjas. Fast så pass måste jag ändå avslöja som att kärleken kommer tillbaka in i Vanjas liv, igen. Kärlek några år efter 70, som att bli kär när man var ung, både till känslor och hanterande, detta härliga men besvärliga, skildras så nära och ömsint.

Anna Fredriksson får dessutom plats med att gestalta grannsämjan i den lilla orten, mycket på gott men strax kan sämjan förbytas i ont, illvillighet och ren ondska. Och när det sker, då börjar det hända saker i berättelsen och berättandet.

Plötsligt accelererar tempot. På grund av den tidigare sämja som nu förvandlas till grannosämja riskerar det att gå illa, riktigt illa, för både Sally och Josefin. Fast det löser sig, lite väl snabbt och lätt.

Om jag ska ha en invändning mot ”Vägen till äppelriket” så är det att berättelsen om dessa tre kvinnoliv ändå slutar så bra, nästan glättigt, att det inte kan vara sant.

Innan dess, vilket är viktigast, har alltså Fredriksson lyckats skildra tre kvinnors liv såväl var för sig som gemensamt, med och mot varann, som enskilda kvinnor och var sin kvinnogeneration i förhållande till sin respektive mamma, tidens åsikter och hela samhället.

Det är skickligt i en genre som ibland kallas feelgood och väl fortfarande inte riktigt räknas. Själv brukar jag använda benämningen feel-life och jag såg att någon recensent beskrev romanerna som feel-real.

Just verklighetsromaner är en bra benämning. Anna Fredriksson skildrar verkligheten ner till minsta livsdetalj, in i de klichéer och schabloner som också de finns i allas våra liv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckare med det mesta av livet

Eva Frantz
För han var redan dö
(Schildts & Söderströms)

Eva Frantz har tidigare skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet Finland, om och med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad.

Lite väl trivsamt och glatt, enligt mig. Men nu suddar Frantz ut trivselprefixet.

Eva Frantz for-han-var-redan-do”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller kanske en livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden ryms mellan pärmarna.

Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen om en cykelväg, försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend har flyttat tillbaks och byggt ett palatsliknande hus. Plötsligt får en baby sällskap i barnvagnen av en extra baby. Allt övervakas av stadens journalistkår.

Krantz varvar och tvinnar alla livs- och kriminaltrådar, för att i slutet knyta ihop dem i en lagom actionfylld upplösning. Oj, så bra det här blev!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Tänk om Gud är en kvinna?

Annette Haaland
Pastor Viveka och feministerna på Stockrosvägen
(Albert Bonniers)

Nej, ingen genre anges på omslaget. Deckare eller feelgood? Under vilken vinjett ska Annette Haalands nya roman placeras?

Enligt min uträkning: 50 procent må bra, 45 procent känn livet och deckare för resten.

Annette Haaland pastor-viveka-och-feministerna-pa-stockrosvagenInget rys – mycket mys. Fast Haaland skriver mysigt på allvar. Ordet är livsfilosofiskt.

Många aspekter på och från livet kommer med – som föräldrar och barn, mobbing, fattigdom, utsatthet, kärlek, kriminalitet, döden och Gud.

Inte minst det sista, huvudpersonen Viveka är ju pastor inom frikyrkan i den trevliga lilla stockholmsförorten Enskede. (En mycket nära, ja, realistisk miljöskildring, kan jag också tillägga och intyga från min barndom.)

Viveka är en tänkande, funderande pastor, kvinna och människa, som här tänker på och predikar om att Gud kanske var kvinna?

Först mot slutet sker den allvarliga brottsligheten i romanen. Innan dess har läsaren fått en realistisk, fin och varm vardagsberättelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst maj 2020

Gui MinhaiGui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson roger-och-rebeckaKarin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder Onda_tingUlla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenLars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

Varken må bra eller må dåligt

Carin Hjulström
Bara ett litet mord
(Forum)

Jag började läsa och stannade upp, läste på nytt men stannade upp igen. Det verkar vara nåt med Carin Hjulströms debutmysdeckare – cozy crime – som inte är kompatibelt med mig.

Deckarlogg föredrog tidigare mest hårdkokt och noir, det är den sortens kriminallitteratur som jag brukade uppskatta (men inte enbart). Dock har jag sen några år tillbaka blivit allt mer förtjust i så kallat mysiga deckare, just cozy crime eller feel good-deckare och alla andra namn eller smeknamn detta tydligen kära barn har fått.

När feel good blir feel life = får med alla livets aspekter och sen också förenas med deckarens innehåll och intrig så kan det bli minst lika bra deckare som inom någon annan kriminell undergenre. Men det är svårt, nog bland det svåraste som finns, att förena mjukt och hårt, må bra och må sämre, så att säga, för den författare som vill skriva en och en bra deckare.

Carin Hjulström bara-ett-litet-mordJag läser inte minst svensk cozy crime och nu försökte jag med Carin Hjulströms debut i och på den här grenen av deckarträdet. Och det är, vill jag påpeka och poängtera, inte samma gren som Agatha Christie satt och skrev sina deckare på. Vilket påstås på bokens innerflik. Christie skrev varken mysigt eller feel good utan tog kriminaliteten på allvar. Hon kan verkligen sägas ha skrivit feel life.

På flikens anges också att Hjulström är inspirerad av ”Morden i Midsomer”. Nja, nä, undrar jag. Ska vara att ”Bara ett litet mord” utspelar sig på svensk landsbygd då, närmare bestämt bland slott och gods i trakterna av Säbyholm på den uppländska landsbygden, strax bortom Stockholms förorter. Men stämningen… Inte känns den igen från TV-seriens Midsomer, väl?

Siri, den ena huvudpersonerna, är firad skådespelerska men flyr nu Stockholm efter att ha blivit sviken av (den gifte) Dramatenchefen, som hon hade ihop det med. Hon flyr till sin unge brorson Anton, den andre huvudpersonen, och hans förfallna plantskola Säbyholms gröna fingrar som han råkade spela till sig på poker. Märks det redan av detta, att det är feel good, mer än deckare?

Strax efter att Siri flytt ut på landet till Antons knappt beboeliga handelsträdgård så hittas en kropp – en död man – i en sänka vid en åker. Och den lokala polisen Olle anländer. Där börjar deckaren.

Vad jag uppskattar är miljön – att den är riktig och befintligt, alltså (i stort sett förstås) finns i verkligheten. Så verklig att det borde ha tryckts en karta i boken. Till och med Thoresta slott eller herrgård – vad sker där? – kan återfinnas finns på kartan och i verkligheten.

Men något är det med Carin Hjulströms språk, som lägger hinder för mitt läsande. Något är det i berättandet också, som blir… kanske kan det uttryckas så här… som inte får berättelsen att bli riktigt på allvar. Ta dialogerna: pratar folk på det här sättet, så skriftspråksstolpigt?

Och något med limmet också, ihopfogandet av mys och rys, cozy och crime. Jag tror att om en författare ska lyckas förena dessa egentligen oförenliga genrer och få en feel good-deckare att bli både underhållande och kriminellt oroande, då måste författaren besitta stor kännedom om bägge genrerna och deras nödvändiga grundstenar.

Bägge bygger ju på klichéer och det gäller att både kunna använda och undvika klichéerna, variera och kanske skämta med dem. Annars riskerar resultatet att bli som här, lite av vardera och ändå inget. Varken må bra eller må dåligt. Och framför allt inte känn livet.

Det var synd på miljön, feel good- som deckarmiljön,. Så jag hoppas på en förbättring, ja, skärpning till nästa titel i serien. Det kommer säkert en sån.

Bengt Eriksson

När en missionär försvann på Gotland

Samuel Karlsson har tidigare på Deckarlogg recenserat – och berömt – Marianne Cedervalls nya feelgood- eller mjuk- eller mys- eller trivseldeckare med mera.

Lägger också ut min kortrecension, härmed bekräftas det alltså gånger två att ”När sista strofen klingat ut” är en riktigt bra deckare i denna svåra genre, kanske till och med Cedervalls bästa hittills?

***

Marianne Cedervall
När sista strofen klingat ut
(Lind & Co)

Feelgood ska vara trevlig läsning och deckare bör vara spännande. Att förena genrerna är svårt.

NMarianne Cedervall nar-sista-strofen-klingat-utMarianne Cedervall har skrivit några alltför mysiga deckare. Fast en bit in i serien om Anki och Tryggve, tidigare lärare respektive polis, i Mullvalds på Gotland började hon hitta rätt balans.

Femte titeln, ”När sista strofen klingat ut”, är bäst hittills.

Vinter och snöstorm ger extra av både mys och rys. Paret Tomas och Nils hann komma till ön före snön. Tomas försöker ta reda på vad som hände hans gammelmoster Dagny.

Hon var missionär i Afrika och försvann på 50-talet under en gotländsk föredragsturné. Det är deckargåtan, i vilken Anki lägger näsan oroande djupt.

Precis som det ska.

Även i mysdeckare måste ond bråd död tas på allvar. Resultatet blir en perfekt blandad feelgood-deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

PS. Mellan raderna för Marianne Cedervall också en diskussion om den historiska grogrunden för främlingsrädsla och rasism i dagens Sverige. Ja, det är egentligen själva grunden för hennes feelgooddeckare.

Hon tränger sig inte på med ett plakat, nej, knappt ens med en åsikt. Men den och det finns där, följer med liksom per automatik i läsningen.

Bra inskrivet.

 

Liten rapport om vad som varit och är på gång för Deckarlogg

Jag lever ett stilla Coronaliv
mellan Ica och apoteket 
tar ibland också en sväng till Systemet

eller hur den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti skulle ha diktat om han bott på Storgatan i Vollsjö.

Här följer en rapport om en del som Deckarlogg har gjort, annat som inte hunnits med ännu och sånt som ska göras…

Några deckare från och om Japan har jag läst tidigare – som Natsuo Kirino (om och från) och David Peace (om). Nu har jag – snart – också tagit mig igenom thrillern/polisromanen ”642″ av Hideo Yokoyama.

Jag själv litenNej, inte i betydelsen svårt och ovilligt utan för att det är en lång roman: 619 sidor (i översättning av Yukiko Duke och utgiven av Ersatz – undrar om något annat svenskt förlag hade vågat sig på en så lång japansk deckare och/eller krimi?).

Har läst i etapper och är snart klar nu – sen blir det recension.

Karin Alfredssons ”Roger och Rebecca” (Bokfabriken) har jag recenserat åt Gota Medias tidningar så det kommer en recension i bl a Borås Tidning och även här med tiden. Tills vidare ska jag bara skriva att jag undrar om inte Alfredsson är ännu bättre när hon inte skriver deckare?

Som här: ett slags, tja, känn hela livet-roman.

Kristina Ohlssons ”Mysteriet på Ödeborgen” (Bonnier Carlsen) tänkte jag recensera nu i eftermiddag åt Opsis Barnkultur. Gillar Ohlssons barndeckare, tycker att hon är bättre som barn- än vuxendeckaförfattare. Ursäkta, det var kanske fräckt uttryckt, men faktiskt.

Recensionen av den nya barndeckaren kommer också på Deckarlogg – framöver. I helgen är det sen dags för läsning av ytterligare tre svenska deckar/krimi/spänningsdebutanter. Amen, slutar de aldrig att debutera!

Om nu ”Bakvatten” (Norstedts) av Maria Broberg är en krimi? I alla fall spänningsfylld, har jag bläddrat och sett. En nästan-krimi? Eller en Västerbottensnoir. Det händer att det pratas på dialekt, har jag också sett. Verkar ligga i tiden.

En annan debutant är Maria Grund med ”Dödssynden” (Modernista). Miljö: en ö på Sveriges ostkust. Först ett självmord och sen ett mord eller om självmordet också var mord, utredningen sköts av kriminalkommissarien Sanna Berling med kollegan Eir Pedersen.

Kul att Modernista fortsätter att ge ut, för så verkar det vara, handplockade debutanter.

I Roger Svedbergs ”Carmensyndromet” (Mormor) mördas den kvinnliga chefen för Stockholmsoperan – samtidigt som mordet sker i den fjärde akten av operan ”Carmen”. Mördaren ska till och med ha citerat en replik ur ”Carmen”.

Yngve Malmgren på Norrmalmspolisen i Stockholm leder utredningen. Var rätt längesen jag läste en deckare från förlaget Mormor, nu har just detta förlag gett ut flera stycken nya deckare.

Sånt är alltid extra intressant, hur förlag väljer utgivning. Ja, det var lite av vad Deckarlogg haft och har för sig. Vad gör du? Läser nåt spännande och kul?

Bengt Eriksson

I Agatha Christies fotspår

Kristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)

Eftersom hon liknats vid Agatha Christie har Kristina Appelqvist i sin nya deckare roat sig och läsarna med att skriva in förebilden. ”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil.

Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare.

Kristina Appelqvist en-giftig-skandalMiljön är förstås Västgöta universitet i Skövde, dit rektorn Emma Lundgren återkommit efter hemskheterna i förra deckaren.

Där finns också Helena Waller, litteraturforskaren och nu ansvarig för universitetets deckarfestival om Agatha Christie. På Skövde Nyheter har journalisten Frida Åberg blivit chef för tidningens nya kultursatsning.

Som det ska alltså, upplagt för mord.

Det första inträffar – efter att ha offentliggjorts i förväg på samma sätt som i Christie-deckaren ”Ett mord annonseras” – under festivalens invigningsmiddag. Innan dess har det hittats okända, ja, sensationella brev som Agatha Christie ska ha skrivit.

Fyndigt, pussligt och lagom spännande – eller klurigt – samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av Emma, Helena, Frida med flera.

”En giftig skandal” är hennes bästa deckare, hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår.

Då och där upphör tyvärr spänningen att sjuda. För ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst januari 2020

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Arazo Arif morkret-inuti-och-fuktenArazo Arif
mörkret inuti och fukten
(Albert Bonniers)
Ta det lugnt, läs långsamt, var förberedd, håll ryggen sträckt – innan du börjar läsa Arazo Arifs första diktsamling ”mörkret inuti och fukten”. Läs några sidor i taget, det är rätta sättet att ta till sig det här, och ta därefter en paus innan du fortsätter. Det Arif skriver är så starkt. Nej, fel ord. Det hon skriver är ohyggligt. Hon diktar om våld och kärlek så millimeternära intill varann: smekningarna och slagen. Hennes korta meningar med luft emellan träffar just som den öppna handens smekning och den slutna nävens slag.

Markus TullbergMarkus Tullberg
Patriarkens död
(Mirum)
Markus Tullberg, annars folkmusikalisk traversflöjtist, har gett ut sin tredje historiska fickdeckare – alltså kortroman – ”Patriarkens död” i serien om ”Valter Greens mysterier nr 3”, således. Nyårsdagen 1923: baron Karl Bask hittas mördad i sin insnöade herrgård, där även hans barn befinner sig. Jo, lite av Agatha Christie. Men här är det alltså kommissarie Valter Green som på de sista sidorna ska lösa mysteriet – innan dess har läsaren att fått chansen att göra det. Tullberg behärskar den korta deckarformen allt bättre, han skriver både pussligt och med humor.

Oyinkan min-syster-seriemordarenOyinkan Braithwaite
Min syster seriemördaren
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)
Inte varje dag en bok utspelar sig i Nigerias huvudstad Lagos. Systrarna Korede och Ayoola verkar tillhöra överklassen, diskussionerna kunde utspela sig i Djursholm. Det är Instagram och Snapchat, rivalitet om snygga, rika killar. En stor behållning är den smarta dialogen. Ayoola har gjort sig av med en pojkvän i ”självförsvar” och Korede får rycka ut och städa upp efter ännu ett mord. En thriller med moraliska dilemman, våld och trauman, berättat med en stor portion svart humor. Inte enkelt att placera i en genre men någon typ av feelgoodthriller med afrikansk touch. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)
Andra titeln i hennes nya deckarserie om (en autentisk ort vid Vänerns sydspets) ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Kombination av privat- och polisdeckare: unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Både förre domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Anton efterforskar. Det går undan: många och korta, korsberättade kapitel. Samtidigt som Oresvärd (inte alltid men oftast) hinner skildra både miljöer och personer. Något religiöst, så mycket kan avslöjas om upplösningen. Kamilla Oresvärd förblir en av de mest spännande nya svenska deckarförfattarna.

Deckarloggs red.

 

Miss Marple på Gotland

Marianne Cedervall
När sista strofen klingat ut

(Lind & Co)

Som en solstråle som letar sig fram i vintermörkret – så upplever jag Marianne Cedervalls senaste bok ”När sista strofen klingat ut”.

För många av er är karaktärerna Anki och Tryggve välbekanta privatspanare men för mig var det en ny och trevlig bekantskap. Jag vet att det är helgerån att hoppa in mitt i en serie på det här sättet men det funkar alldeles utmärkt.

Det lackar mot jul i Mullvalds socken på Gotland. En släktforskare letar spår efter sin gammelmoster, missionären, Dagny. Hon försvann gåtfullt i början av 50-talet när hon besökte Gotland. Och nu vill någon att omständigheterna kring hennes försvinnande ska förbli en hemlighet.

NMarianne Cedervall nar-sista-strofen-klingat-utAnki och Tryggve kan givetvis inte låta bli att försöka hjälpa till. Efterforskningarna leder till förödande konsekvenser. Och historien trappas upp mot en dramatisk final.

För en tid sedan lyssnade jag på ett framträdande med Göran Greider och författaren Sven-Olof Karlsson. De pratade bland annat om bristen på historier om landsbygdens folk.

Jag är böjd att hålla med men det finns ljusglimtar i mörkret och Marianne Cedervalls författarskap, som också omfattar böckerna om Mirjam och Hervor, är ett sådant. Även om hennes böcker inte gör något anspråk på att vara socialreportage som skildrar landsbygdens eventuella problem ger de en bild av människor och förhållanden som sällan skildras.

Det är inte bara landsbygden som ofta ratas i samtidslitteraturen utan också äldre människor. De får på sin höjd ligga i någon säng och dö i bitterhet. Men här får de leva ut och ta plats och bjuda på sin livserfarenhet.

I boken ”När sista strofen klingat ut” sätter författaren dessutom ljus på en del av vår historia som i princip aldrig skildras. Det är alla de människor som lagt ner sina liv och sitt engagemang i kyrkor och kapell runt om i vårt land.

Jag har själv erfarenhet av att växa upp på landsbygden där bönehusen fortfarande var livaktiga med sin verksamhet. Allt från scouter till kyrkkaffe och besök från långväga missionärer. Jag uppskattar hur de här människorna skildras av författaren utan förenklande stereotyper.

Styrkan i berättelsen är karaktärerna och miljöerna och som läsare vill du veta hur det ska sluta. Det skadar inte att det blir spännande på slutet. Men den som letar efter blodiga dramer, avancerade intriger och action kanske blir besviken.

Jag blev det inte. Tvärtom. Boken är en klassisk cosy crime i bästa Agatha Christie-stil.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, är regelbunden recensent på Deckarlogg. Han lyssnar på deckare oftare än han läser dem och driver därför också  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” – gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.