Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 1)

Men tog inte Deckarlogg ledigt under halva juni och hela juli-augusti? Semester, så kallat.

Skulle bli så, var det tänkt men tydligen inte; inte helt. För när Deckarloggs red. nu tänkte sammanfatta de bästlästa deckarna och annan krimi under sommarmånaderna så blev de så många, lästa och recenserade, att Deckarloggbästlistan fick delas upp i två omgångar.

Kommentar_ Mycket att läsa. Deckarutgivningen fortsätter att flöda. Deckarlogg kan inte låta bli att läsa, skriva och tipsa.

***

Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Deras andra Österlendeckare i den så kallade trivseldeckargenren har blivit mer underhållande, trivsamt och småputtrigt humoristisk (än vid första försöket).

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Ung man hittas hängd på en gammal avrättningsplats. I hans lägenhet finns en fyraårig pojke som inte vet varför han befinner sig där. Förnyad bekantskap med polisen Huldar och psykologen Freyja i Reykjavík.

Katarina Bivald
En Berit Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Svenska författaren Berit Gardner har köpt ett hus i en liten Agatha Christie-by i Cornwall. Vid en tébjudning på den typiskt engelska herrgården Tawny Hall inträffar ett mord – i biblioteket! Feelgood plus krimi med småputtrigt resultat.

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

Andra romanen om Stockholm år 2300 där fantasy, science fiction och deckare förenas. May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk men också igenkännbar stad. Inte minst – en riktigt spännande deckare.

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

Elfte deckaren om och med Hanne Wilhelmsen, till att börja kriminalpolis med på rosa motorcykel men sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol. ”Det elfte manuset” utspelar sig i förlagsbranschen. En viss före detta kriminalpolis har skickat in ett deckarmanus och ett annat bokmanuskript försvinner spårlöst. Tid: mitt under pandemin och lockdown.

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Ännu en gourmetdeckare av Lindström. Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver han nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop? ”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare.

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

Den femte och, som det verkar, avslutande delen i Köpenhamnsserien med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner samt den pensionerade Esther de Laurenti. ”Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet”, enligt Anders Kapp i sin rec.

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Också den femte – och hittills bästa! – delen i serien om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik är den hittills bästa. Så har det nämligen varit och och fortsätter att vara: Samuel Karlsson skriver bättre, mer spännande och rappare för varje ny deckare. 

Deckarlogg

Trivsam trivseldeckare

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Deckargenren är stor och bred och djup och allt. Just, allt. Om deckare breddas till krimi så blir genren eller familjen eller den stora krimisläkten ännu större och bredare och djupare och alltså mer ändå.

Deckarloggs red. som förr i tiden främst gillade noir och hårdkokt har på senare år upptäckt att han också kan tycka om motsatsen: mjukkokta deckare, mysdeckare, trivseldeckare, cozy, feelgood-deckare och allt vad de kallas.

Om romanerna är bra, vill säga. De måste vara bra, på sitt sätt, i sin form. Berättelsen, person- och miljöskildringen, språket. Och brottet, oftast mord ju, måste tas på allvar. Oavsett om deckarförfattaren skriver hårt eller mjukt.

Lena Risberg, som jag tyvärr inte läst förrän nu, skriver mjukt och trivsamt. Ett slags trivselromaner med mord eller feelgood där någon blir mördad. ”Mord under augustimånaden” är tredje titeln i en trilogi (eller om serien ska bli längre?) och just en trivsam berättelse, enligt ovan.

Ännu en gång har ett mord skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen – allt mer ökänd för kriminalinspektör Ingela Forsman – på Södermalm i Stockholm. Där sker ju alltid mord. Som kriminalinspektören uttrycker det: ”Statistiskt sett, och med den här bostadsrättsföreningens historik, är det med 99 % säkerhet ett mord…”

Det glömde jag skriva: här finns humor också, ett slags småhumor, i det lilla och mjuka.

I bostadsrättsföreningen Konvaljen bor Bim och Ninni. Där pågår för närvarande fasadrenovering. Först på Ninnis sida av huset, Bim klarar sig ännu ett tag från att ha fasaden täckt av gul byggplast och en byggnadsställning utanför fönstret.

Så en morgon när Ninni drar upp rullgardinen får hon syn på en man utanför fönstret. En död man. Ett lik. Han har blivit mördad, konstaterar Ninni. Och även Bim när Ninni hämtat henne. Ett mord, än ett, ännu en gång, har skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen.

Både den kriminella och den icke kriminella berättelsen utspelar sig alltså på Södermalm i Stockholm. Det bidrar kanske något att jag själv haft en lägenhet på Södermalm. Men inte ska det vara nödvändigt för att uppskatta ”Mord under augustimånen”.

Berättelsen utspelar sig även på Utö, där Ninni har en sommarstuga. i Stockholms södra skärgård. Där har jag också varit en del och även det bidrar nog. Men… och så vidare.

Lena Risberg skriver och berättar bra, lagom trivsamt (ett ord jag väl upprepat några gånger nu) och lagom pussligt. Spännande är väl att ta i men det är trevligt att läsa om väninnorna Bim (hon för ordet som berättarjag) och Ninni.

Verkligt, också. Trovärdigt (om läsaren liksom kriminalinspektör Forsman kan bortse från Konvaljens mordfrekvens). Ja, verkligt. Det behöver långtifrån alltid vara tufft och hårt för att vara verkligt, ens om det handlar om en deckare.

Deckarloggs red. är faktiskt ganska så förtjust, jag försöka läsa de tre föregående titlarna också. Nu återstår blott frågan: Varför utgivet på Lava, även om detta förlag numera både är ett hybridförlag och ger ut så kallat traditionellt?  

Varför inte ett förlag med bättre marknadsföring? Om Lena Risbergs trivseldeckarserie om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen kommit på, säg, Bokfabriken eller Lind & Co hade jag nog ganska säkert upptäckt hennes deckare från första titeln.

Nu gjorde jag det tyvärr inte.

Bengt Eriksson

PS. Fint bokomslag också, både fram- och baksidan, med Maria Lang-känsla, långt ifrån den återkommande Shutterstockkvinnan. Vem har gjort omslaget? Jag letar och letar men kan inte hitta någon uppgift om det i boken…

Ellen fortsätter att studera, älska och skriva

Det blev ett längre uppehåll än Deckarlogg hade tänkt nu under sommaren med likaså färre recensioner, både nya och repriser, än tänkt.

Men nu ska Deckarlogg försöka smyga igång igen. Och att göra det med just den här boken, den femte romanen om Ellen i vad som allt mer blivit Lund, passar bra.

För ”Ellens val” innefattar det mesta som brukar intressera Deckarloggs red.  

Serien är en skvader med i grunden väl kanske romantiska böcker eller feelgood, fast good byts ofta mot bad som i feel bad och ibland kan romanerna också tangera eller passera över gränsen till krimi.

Så ”Ellens val” borde passa lika väl för mjuk- och mysdeckarläsare som för feelgood-diton. Och för den delen de läsare som uppskattar samhällsskildringar, också så kan den här serien beskrivas: samhällsromaner.

Och som – definitivt – kvinnoromaner.

Dessutom, här ska vi nog tacka Helena Dahlgren för grundläggandet av serien, balanserar romanerna på ett lika suveränt som  uppkäftigt sätt mellan så kallad populärlitteratur och så kallad skönlitterär romaner.  

Seriens ”Ellens val!” förtjänar betydligt mer  uppmärksamhet! Dessutom har det nu getts ut en sjätte titel i serien, skriven av ännu en ny och tredje författare.

Nämligen ”Förbjuden längtan” av Elvira Berg. Deckarlogg har inte hunnit läsa den ännu, återkommer…  

***

Moa Eriksson Sandberg
Ellens val 5
Möte i skymningen
(Lovereads)

Helena Dahlgren grundlade den här stafettserien med de två första titlarna om Ellen Jonsson, bonddotter och studentska i staden Ljungsala år 1916.

Därefter tog Moa Eriksson Sandberg vid och har skrivit tre titlar. ”Möte i skymningen” är den senaste. 

Samma miljöer och personer. Men kan olika författare skriva ”samma” romaner utan att resultatet blir annat än klichéer, ytligt och platt?

Jodå, ”Ellens val”-serien bevisar att det går.

De skriver alltså likadant, som en enda författare? Nej, även om miljöerna och personerna återkommer så finns också skillnader.

Dahlgren hade en vass förmåga att få historiska händelser att kommentera nutiden. Eriksson Sundberg är nog bättre på att förankra personerna i miljön och tiden.

Den fiktiva staden Ljungsala har blivit snarlik Lund.

”Möte i skymningen” kan beskrivas som kollektivroman och kvinnolitteratur. Feel good och feel bad blir feel life med ett stråk av romantik.

Några unga kvinnor: Ellen, som ska gifta sig och har blivit pennskaft, Ingeborg, olyckligt kär för att hon vill ha en yrkeskarriär, Charlie, lesbisk, Serafia, prostituerad, och Gerda, pensionatsdotter.

Fattiga och rika, kvinno- och klasskamp.      

Även femte titeln i ”Ellens val” är populärlitteratur som bäst: lika underhållande som full av tankar, idéer och åsikter, väl berättad och välskriven.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Puttrig, charmig och småspännande feelgood-deckare

Katarina Bivald
En Katarina Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Det skrivs allt fler mjuk- och mysdeckare i Sverige. Och allt fler feelgood-författare går över gränsen till krimi och börjar skriva feelgood-deckare. Katarina Bivald är en sådan författare och ”Morden i Great Fiddling” är en sådan deckare. (Frida Skybäck var en annan helt nyligen och Anna Fredriksson blir en sådan till hösten.)

Katarina Bivalds feelgood-debut, ”Läsarna I Broken Wheel rekommenderar” (2013), kan just rekommenderas. Mer än lite av en speciell feelgood-roman dessutom, bland annat utspelas berättelsen i den lilla staden Broken Wheel i ingenstans i Iowa, USA.

Kanske inte så förvånande då att hon med ”Morden i Great Diddling” provar på att kombinera feelgood med krimi. För nytillkomna läsare bör det kanhända påpekas att Katarina Bivald är svenska, eftersom hennes nya roman återigen utspelar sig utanför Sverige: den här gången i den lilla Agatha Christie- och/eller Margaret Yorke-byn Great Diddling i Cornwall.

Fast inte vid kusten – utan inåt landet, i Cornwalls glesbygd. Där har den svenska författaren Berit Gardner köpt ett hus och dragit sig tillbaka för att försöka skriva igen, efter att plötsligt ha fått en försäljningssuccé vilket orsakade skrivkramp. Dit kommer också Sally Marsch för att bli Berits assistent och snart ska även en polis, kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen, inträda i handlingen.

Berit och Sally, liksom byns övriga invånare, går nämligen på en tébjudning på Tawny Hall, typiskt engelsk herrgård eller slott eller vad det ska kallas, där en bomb strax ska smälla och en och en man strax ska mördas – i vad om inte biblioteket.

Jag har skrivit det förr och jag gör det ingen: att förena feelgood med krimi måste vara bland det svåraste en författare kan ta sig för. Varmt och mjuk kontra tufft och hårt, vardagligt kontra spänning. Så att lätt att det lugna i en feelgood blir longörer i en deckare.

”Morden i Great Diddling” innehåller en del longörer fast här finns också många fyndiga och smått humoristiska rader, lite blinkningar åt främst väl Agatha Christie men ibland kom jag  att tänka på Maria Lang. (Sally som Puck?)

Great Diddling är en charmig engelsk småby, lika delar tristess och hemligheter. Trion Berit, Sally och Ian (jo, jag blev strax förnamn med dem) är välparade och charmiga de också. Puttrigt – är det ett bra ord?

Den första Berit Gardner-deckare ”Morden i Great Diddling” är en puttrig feelgood-deckare. Inte riktigt en nystart i stil med den ”amerikanske” feelgood-debuten men klart läsvärd under päronträdet ett par, tre sommardagar.

Och det där att fånga upp en annan miljö, det är Katarina Bivald extra bra på, nu också den engelska lilla bymiljö. Den här serien kan bli såväl puttrig som charmig och småspännande, när det kommer fler titlar.

Bengt Eriksson    

Trivsamt och humoristiskt på Österlen

Trivseldeckare
Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Anders de la Mottes och Måns Nilssons andra deckare i ”Morden på Österlen”-serien börjar vid Degeberga antik- och samlarmarknad, någon mil utanför Österlen, där den ökände dödsbohandlaren Lennart ”Nalle” Persson snart ska bli mördad.

Peter Vinston, kriminalkommissarie från Stockholm men fortfarande gäst i Bäckastugan hos sin tidigare hustru, nu slottsfru i Gärsnäs och gift med slottsherren Poppe, var förstås på plats i Degeberga.

Retsamt nog för Tove Esping, kriminalassistent på Simrishamnspolisen, men hon tar sig snabbt dit.     

Spännande? Nej. Jo, kanske lite. En aning av spänning pöser upp ibland och pyser ihop igen. Pussligt? Nja. Snarare att poliserna Vincent och Esping följer alla tankar och trådar som blixtrar till i huvet.

Däremot har det blivit mer småputtrigt humoristiskt den här gången.

Kan Måns Nilsson, som ju annars är komiker, ha bidragit med fler formuleringar? Som de träffsäkra kommentarerna om Österlen (med omnejd) – både bildhuggaren Kiviks-Lasses träsnidade kor och de sneda Österlermuggarna fick mig att le – vilka saknades i den första ”Morden på Österlen”-deckaren.

Jo, jag fick ett stalltips, om det heter så när det handlar om antikviteter, att de la Motte överlåtit större delen av ”Ett fynd att dö för” till deckarkollegan Nilsson, som ju annars också är antikvitetssamlare. Och alltså känner ämnet för intrigen: antikviteter.  

Förutom Nalle, som med fru och son drivit Rasks bohagstjänst i Gladsax, rymmer persongalleriet bland andra Kina-Gert i Ystad, Mats Lindeman med auktionsfirma i Tomelilla, antikhandlaren Anna Tyche i Malmö och Danne Dyrk, här och var på Österlen.

Herrskapet Löwenhjelm på Gärsnäs slott har dessutom med bistånd av Fabian ”Fabbe” Anderklew, specialist i Antikrundan, lockat nämnda teveprogram att spela in ett avsnitt på slottet.

Att orter och väderstreck hamnar rätt är viktigt för en deckarläsare som bor i trakten. Och i seriens andra del har allt och alla hamnat på sina rätta platser.

Här finns till och med en noga beskrivning av Tommarpsån – också en mordplats – för att poängtera det autentiskt lokala.

Upplösningen, som sker på Gärsnäs slott, är (liksom förra gången) en pastisch på Agatha Christie och Hercule Poirot.

Summering efter sista sidan: Absolut ingen action och inte mycket till pusseldeckare men trivsam och roande läsning för de deckarläsare som uppskattar så kallade trivseldeckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Spänningstoppen april 2022

Deckarlogg brukar ju redovisa den Spänningstopp som varje månad sammanställs av deckarkriikerna i Gota Medias olika tidningar, från Borås Tidning i norr till Ystads Allehanda i söder  och en handfull andra lokala morgontidningar där emellan.

Dags för (något försenad) apriltoppen. Snabbt och bra sätt att få koll på intressanta deckare och annan krimi, tycker jag (om jag själv får säga). Och jag vågar nog uttrycka det som så att Gota Medias kritiker har både koll och smak.

Extra intressant att det är en Spänningstopp med just både deckare och annan krimi. Det blir alltid en bred bredd på spänningslistorna.

Här följer Spänningstoppen för april månad (motiveringar till placeringarna får du själv googla fram på nätet, om du vill läsa dem).

___________________________________________________

1) Malin Person Giolito: I dina händer (W&W)

2/ Jussi Adler-Olsen: Natriumklorid (Albert Bonniers

3) Nita Prose: Städerskan (Albert Bonniers)

4) Emelie Schepp: Björnen sover (Norstedts)

5) Amor Towles: Lincoln Highway (W&W)

6) Marie H Lundh: Sarahs lag (Polaris)

7) Kristina Appelqvist: Klänning för korta kvinnor (Piratförlaget)

8) Pernilla Ericson: Släcka liv (Romanus & Selling)

9) Joakim Zander: Ett ärligt liv (W&W)

10) Maria Adolfsson: Fallvind (W&W)

Deckarfeelgooddebut i Nordmyr

Marie H Lundh
Nordmyrserien 1
Sarahs lag
(Polaris)

Huvudpersonen Sarah går domarutbildning. Berättelsen utspelar sig i och kring en domstol. Gör detta att romanen också blir en kriminalroman. Ja, enligt mig.

”Sarahs lag” är en krimi – men inte riktigt. Romanen är också en feelgood – men inte riktigt. Flera romanpersoner, inklusive Sarah, mår inte tillräckligt bra för det. Så återigen, en feel life eller feel real.

Att blanda krimi och feelgood blir ju allt mer vanligt bland nya svenska deckarförfattare. Eller tvärtom, bland nya svenska feelgoodförfattare. Också Marie H Lundhs deckarfeelgooddebuterar på samma sätt – men inte riktigt. Som om hon blandar bort bägge genrerna så att resultatet blir något betydligt mer eget.

Om inte Österlen så ska ju miljön vara Norrland. Också vanligt hos många svenska debuterande – inte minst – deckarförfattare. Liksom för Marie H Lundh. Hon förflyttar Sarah, som alltså går domarutbildning, från Svea hovrätt till Nordmyrs tingsrätt. Jo, det säger sig självt var det ligger.

Eller förresten, det var ”Vita häxan” (som i Narnia), president för Svea hovrätt, som förflyttade Sarah till Nordmyr. Mot hennes vilja. Till hennes sorg.

Och apropå förresten, författaren bor själv i typ Nordmyr och arbetar – om än inte som domare – på hovrätten för övre Norrland. Varifrån författaren kommer vet jag inte men hennes huvudpersons möte med Norrlands fjällvärld är så personligt formulerat att det känns upplevt.

(Liksom de där h-na, både i Sarah och Lundh, som det hö-skämtas om.)

Arbetet i Nordmyrs tingsrätt får ”Sarahs lag” att bli en lågmäld krimi medan personerna, deras liv, deras diskussioner, får romanen att bli en högmäld feelgood. Eller spetsig. Eller karg. Marie H Lund har författat med en ton, ja, en jargong som hämtats mer från deckare än feelgood.

Äh, strunt i genrerna nu. Jag gillar den här författartonen, den här författarjargongen. Den får berättande att bli personligt och eget.

Sarah själv, hennes väninna Laura (som flyger på besök till Nordmyr), hennes mormor Yvonne (som plötsligt befinner sig i Nordmyr hon också), före detta pojkvännen Christoffer. Personerna på tingsrätten, lagmannen Sven, vaktmästaren Anders, administratören Simona, rådmannen och Sarahs handledare Anna-Maja, makarna Britt och Micke (som Sarah hyr en lägenhet av), polisen Erik (som ja), psykologen Evelyn…

Glömt någon? Säkert. Samtliga personer presenteras så att läsaren lär känna dem, undan för undan, närmare och närmare. Liksom läsaren lär känna Nordmyr, undan för undan, mer och mer, och får grepp om tingsrättens arbete. Riktigt bra och skickligt att kunna skriva in allt detta i en roman.

Liksom Sarahs problem, det hon bär på, bär med sig, burit med sig så länge. Det blir varpen som alla övriga trådar tvinnas runt. Saknar nåt? Joo. Nej, inte saknar kanske. Men det hade ju varit häftigt om Marie H Lundh dessutom lyckats få in en riktigt bra deckargåta. Fast det duger verkligen som det är nu också, särskilt som deckarfeelgooddebut.

Bengt Eriksson  

Feelgood plus deckare med speciell stämning på speciellt hotell

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Helt ensam nu också, föräldrarna försvann för längesen och hennes älskade mormor gick nyligen bort.   

Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad.

Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. 

Av Molly, förstås.

Det är mord, förstås.

Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås.

Inte så spännande men desto mer underhållande. Lite  pratigt men personligt, fyndigt och annorlunda.

Nita Prose debuterar genom att kombinera sin egen sorts feelgood med sin egen sorts deckare.  

Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också.

En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Slow crime på Österlen eller Stockholmsjävel försvinn härifrån!

Krillan Ahlsén
Faller jag faller du
(Bokfabriken)

Om det inte skrivs en Norrlandsdeckare så skrivs det en Österlendeckare. Det är de geografiska delar som främst gäller för dagens svenska deckare: Norrland och Österlen.

Inte minst bland de många – och de är verkligen mååååånga – svenska deckardebutanterna. (När ska strömmen ta slut? För det måste den väl, nångång.) Nu senast har Krillan Ahlsén, sen länge sommarboende i Baskemölla, debuterat med Österlendeckaren ”Faller jag faller du”.

Genre: slow crime. Det går långsammare än långsamt. Feelgood i kombination med – nej, inte deckare utan snarare thriller. Men hur kan det gå? Det går faktiskt rätt bra.

Huvudpersonen Iris Lund har fått ärva ett hus i Karlavik på Österlen efter, konstigt nog, sin döda pappas nu också döda hustru. Pappan har alltså dött tidigare. Hur han dog vet man men inte riktigt varför han dog som han dog, eller hur jag ska uttrycka det.   

Det ska visa sig att Hasse Björkman, pappan, är central för berättelsen. Hans liv som människa och konstnär. Hans död. Till bakgrunden hör också att Iris föräldrar skilde sig tidigt, Iris växte upp med sin ensamstående mamma medan pappan gifte om sig.

Iris har kört ner till Karlavik och det ärvda huset med renoveringsbehov. Kvar i Stockholm finns hennes man Jesper (otrogen), tonårsdottern Rosa (med problem) och mamman (nu  dement). Till råga på allt har Iris, som i likhet med författaren är journalist, blivit arbetslös.

Således: grundstenar så det räcker. Så fort Iris anländer till huset med sjötomt börjar också den ena skrämmande händelsen efter den andra att ske. Händelserna inleds med att någon kastar en sten genom en fönsterruta, glaset ligger krossat på golvet, stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”

I Karlavik ska Iris dessutom träffa Mårten, som är snickare. Jo, du förstår.

Det hade kunnat bli jättebra, tror jag. Men tyvärr har det blivit lite halvljumt. Eller som jag skrev: rätt bra.  

Trådarna, som spinner kring konstnärspappan och hans flicktycke, hans för dem och de för honom, nystas upp långsamt, sååå långsamt. Allt sker långsamt. De skrämmande händelserna, som riktar sig mot Iris, är alla varianter på samma sorts skrämsel. Det slutar att skrämmas.

Thrillern i feelgooden är inte tillräckligt thrillrig, tyvärr. Dessutom, men kanske bara jag som tycker så, är det svårt att skapa stämning när platsen är fiktiv. Krillan Ahlsén jobbar på med miljöbeskrivningen allt hon förmår och platsen känns verkligen som ett gammalt fiskeläge Österlen, det måste jag säga. Samtidigt som någonting saknas.

Mest undrar jag medan jag läser om förebilden kan vara Brantevik eller Skillinge (fast de stämmer inte riktigt), Vik eller det egna Baskemölla (fast de stämmer inte heller). Fast någonstans i närheten av Simrishamn och Kivik är det i alla fall. Att de, journalisterna Krillan Ahlsén och Iris Lund, dessutom påstår att det finns så många lokala tidningar i sydöstra Skåne och att det skulle gå att försörja sig som frilans åt lokalpressen, nja….

”Faller jag faller du” blev en småputtrig thriller, om något sådant finns. Det lilla extra – som spetsfyndigheter och personlighet – saknas tyvärr i debutdeckaren. Men som första försök och titeln i en kommande serie är det inte så illa, en bra utgångspunkt att skriva vidare ifrån. Så jag sorterar in Krillan Ahlsén i minnet bland några andra svenska deckardebutanter som jag tänker följa också i fortsättningen.   

Det skulle ju vara kul med en riktigt bra Österlendeckare, som alltså helt utspelar sig på Österlen. Och det skulle vara extra kul med en riktigt bra Österlendeckarförfattare som skriver titel efter titel i en serie. Om det nu går att göra det riktigt levande, när miljön är fiktiv…

Överraska mig i och med din nästa Österlendeckare!

Bengt Eriksson

Vidunderligt

Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström  
Vidundret vid Dundret
Uppl: Ellen Jelinek
(Lind & Co)

Katarina Zapp & Co är tillbaka för sjunde gången i en titel som av någon anledning gör att mina fingrar nästan snubblar över varandra när jag skriver ut den.

Vidunderunder dunder.

Om boken

Ingen tackar väl nej till chansen att tjäna 850 miljoner, så varför skulle inte Luleås mest eminenta detektivbyrå kunna bli en realityserie av rang? Kan Kardashians, så kan väl Katarina. Hon och Greta filmar därför sig själva när de hals över huvud kastar sig iväg till Gällivare för att hitta en excentrisk predikant som försvunnit. Som om inte det vore nog måste de mäkla fred mellan Jamaica och Pakistan samtidigt som de friar Greta från monstruösa mordanklagelser. Trots att ingen av dem hade väntat sig att möta vidundret vid Dundret, visar det sig att sammandrabbningen i de iskalla och mörka skogarna är oundviklig och kommer förändra deras liv för evigt. Eller åtminstone fram till typ torsdag-fredag.

Jelinek dundrar

I vanlig ordning står Ellen Jelinek för inläsning och jag börjar känna mig lagom tjatig men va’ fan: Hon gör det suveränt och passar som hand i fodrad handske för böckerna om den eminenta detektivbyrån.

Katarina Kardashian

För sjunde gången får vi alltså följa med Katarina och Greta på äventyr. Den här gången tar det ett tag innan den faktiska intrigen kommer igång och istället ges vi återigen tillfälle att lära känna karaktärerna bättre.

Jag tycker i vanlig ordning att författarduon lyckas hålla intresset högt gällande Katarinas privatliv som håller på att utvecklas till ett riktigt triangeldrama.

Vidunderligt underhållande

Precis som tidigare är det väldigt underhållande mest hela tiden. Möjligen kan jag tycka att intrigen i den här sjunde boken bitvis känns något svagare än föregångarna men jag lyckas inte riktigt sätta fingret på varför.

Tack och lov är den dynamiska duon Rutbäck Eriksson och Boström så pass slipade att det inte gör nåt, för det är likförbaskat oerhört högt underhållningsvärde rakt igenom och man fnissar återkommande åt dråpligheterna.

Skrattar rakt ut gör jag åt diskussionen om prepositioner.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.