Österlens gråskala (och ett par lyriktips)

Först en historia som kunde vara en skröna men är alldeles sann. Följande utspelade sig en bit öster om Vollsjö (där vi bor), precis över gränsen till Österlen. Som överallt hade landsbygdens övergivna hus börjat övertas av folk som annars bor i stan, från Malmö till Stockholm. Gamla gårdar blev fritidshus, enbart bebodda vissa tider på året och sällan vintertid.

Husen utsattes för inbrott, flera vintrar i rad. De nya husägarna tröttnade och ville sälja – men till vem? De fastboende var också trötta på att tjuvar och banditer kom dit från stan eller byar längre bort. Så ”bönderna” beväpnade sig. Om någon såg att en mystisk bil stannade vid ett hus – strax gick telefonkedjan. Och snart var de på plats med hagelgevär.

De sköt i luften, skrämde tjuvarna på flykten. Proceduren upprepades ett par, tre gånger. Därefter upphörde inbrotten. Detta är också Österlen, om hela gråskalan ska med. På Österlen finns sommargäster och åretruntboende, fiskelägen vid kusten och småbyar i inlandet, lyxigt renoverade hus och hus som lappats med vad som fanns till hands, rika och fattigare, det nya och det gamla Österlen.

Historien lever kvar i nutiden. Jag ser det, varje gång jag kör bil på Österlen. Asfalten tar slut och jag färdas i grusvägarnas land. Där den stora österlenska himlen möter den bruna jorden med blott några enstaka hus och en träddunge omkring finns ett Österlen längre ner på gråskalan. Mörkare, ibland så svart att det går att använda benämningen Österlen noir.

Ett av Håkan Dennerstens svartvita foton på det typiska landskap
som är Österlen.

På nätet råkade jag få syn på Håkan Dennerstens svartvita foton – ja, han tar också färgfoton men jag fastnade för de svartvita – av Österlen. Som att sitta i bilen och titta ut genom bilrutan. Han såg det jag såg. I påskas, när han ställde ut på Kulturmöllan i Lövestad, åkte jag dit för att uppleva bilderna i verkligheten, fysiskt så att säga.

”Hej, Bengt!” ropar Håkan Dennersten så fort han ser mig och börjar – för den skara som samlats vid hans utställning – att berätta hur han på allvar kom igång som fotograf. ”Vilket år var det?” Måste nog ha varit 1981, svarar jag. ”Och sen dess har vi inte setts!” säger han. Nej, så är det.

”Jag hade hoppat av skolan”, berättar han. ”Börjat plåta lite istället, tagit vimmelbilder till veckopressen och fått ett presskort. Trodde det skulle räcka för att komma in på Roskildefestivalen men det krävdes ackreditering. Då stod Bengt där och sa att det var ju bra, för han behövde en fotograf till rocktidningen Schlager. På det sättet kom jag in på festivalen.”

”Och där råkade jag ta en scenbild på Ian Dury. Den blev uppmärksammad och jag fick plåta allt mer. Under flera år fortsatte jag att fotografera konserter till kvällstidningar och veckopress. Just där, just du. Det var det som fick igång mig på allvar som fotograf.”

Håkan Dennersten bor numera i Månslunda. Han har arbetat med IT och affärsutveckling, med sin hustru har han också startat Tiosken i Skåne Tranås. När började du fotografera igen? ”Jag har väl alltid haft kameran med mig. Men det var coronan. Varje dag läste jag om Trump och corona, corona och Trump. Det blev för deppigt. Måste göra något för att pigga upp mig, så jag började fotografera under de dagliga rundorna med hunden.”

På väggarna i ett hörn av Kulturmöllan hänger ramade foton i färg och svartvitt med motiv från Månslunda med hundpromenadsomnejd. ”När jag pendlat till Malmö har jag också sett ut några platser längs den vägen”, säger Håkan Dennersten. ”Det där är min bästsäljare”, fortsätter han och pekar på ett sprakande färgfoto med kor på bete. ”Och det där” – han pekar på ett annat färgfoto med ett fint renoverat skånsk hus med halmtak – ”tyckte husets ägare var fint.”   

Ännu ett färgfoto – ett hus vid en sjö i skogen – kunde varit svartvitt om det inte lyst så intensivt från ett fönster. ”Någon sa att det kan ju bli omslag på en deckare.” Plåtar du i färg och gör om vissa foton till svartvitt? Ja. ”Hur avgör du vilka som inte ska vara i färg? ”De flesta av mina svartvita foton togs på vintern, då är ju landskapet ändå mest vitt och svart – och grått.”

Själv fastnar jag alltså för hans svartvita landskapsfoton med mycket av himmel och jord, ensamma hus som kan dölja en hemlighet och gamla träd som bär historien med sig i stam och krona eller yngre som växer ur nutiden. Så exakt har Dennersten lyckats fånga Österlens gråskala. Något speciellt med ljuset – ja, det gäller både fotona i färg och svartvitt.

”Det är ljuset jag letar efter. Jag inväntar ljuset”, säger han. ”Motivet har jag redan valt ut. Jag återkommer många gånger till samma plats, tills ljuset är det rätta. Det brukar vara tidigt på morgon.” Vilken sorts kamera använder du? ”Oftast en digital Hasselbladare men några foton är analoga. Vilka? Det kan du nog se, om du tittar nära…”  

1) Nätsida.
På Håkan Dennerstens nätsida (dennersten.photography) finns en mängd foton, både i färg och svartvitt. Gå in på de svartvita gallerierna och se om du inte blir lika fascinerad som jag. Dennersten planerar också att ge ut ett par böcker – en bok med foton på Österlens bästa platser och en med foton som kan berätta historier. ”Vilken ska jag göra först?” 

2. Poesi.
Mitt nattduksbord fortsätter att fyllas med nya diktsamlingar. Som Sara Dahlins ”Rinkside” (Black Island Books). Går det att dikta om och kring – inte minst kring – en ishockeyrink? Klart det går, i alla fall kan den här Dahlin. Till exempel: ”Utomhus, minus tjugofem grader. Fingrarna lingonröda. Ändå ställer de inte in. Matchen ska spelas….” Eller: ”I dag var det blandväder igen…”

3. Mer poesi.
Ännu mer hisnande är samlingen ”Natten har öppnat mina ögon” (Trombone) av Leon Jaskoviak Åstrand. Som en tidsresa mellan idag och 70-talet. Titeln kommer från The Smiths och dikterna kunde ha getts ut av Eric Fylkeson på Poesiförlaget. Läs och håll i dig: ”jag kan blunda förlora mig / sväva / jag kan sticka sticka sticka / jag kan läcka jag kan släcka ljuset / regna in…”

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Monika Karlsson / Moki Cherry (1943-2009)

Konstnären Moki Cherry blev 66 år. Hon avled  i sömnen i sitt svenska sommarhem, Tågarps skola i Skåne.

”Mokis mästerverk är hennes liv”, har sonen Eagle-Eye sagt. ”Varm och tuff”, säger Steve Roney som bodde  granne med familjen Cherry i Skåne.

Året är 1971. Modernas Museet arrangerar utställningen ”Utopier och visioner”. Familjen Cherry – mamma Moki, pappa Don och barnen Neneh och Eagle-Eye – har tillfälligt bosatt sig i det gamla fängelset på Skeppsholmen, bredvid museet. Till utställningen hör en stor dome, ett slags kupol, som konstruerats av arkitekten Bengt Carling och inretts av Moki. En målad lotusblomma på golvet, tygapplikationer på väggarna och rummet har blivit ett kuddlandskap.

Till domen kom svenska och utländska musiker – som Tommy Koverhult, Maffy Falay och Nana Vasconcelos – för att spela med Don Cherry, även Moki och barnen var med. Ja, alla kunde delta. Smakprov på musiken finns på dubbel-LP:n ”Organic Music” med Mokis målade skivomslag.

Moki Cherry växte upp som Monika Karlsson i Norrbotten. Pappa var stins och mamma jobbade på posten. På 60-talet reste hon till Stockholm för att studera på Beckmans. Hon mötte Susanna Beckman och Tonie Roos, också blivande konstnärer och vänner för livet. Så långt fram som på 2000-talet ställde de ut tillsammans i Malmö och Landskrona. ”Allt verkar vara fest” (arbetet och hela livet) skrev en recensent när kvinnornas vänskap dokumenterades i K-Special på TV.

Monika mötte den afrikanske musikern Ahmadu Jarr och fick dottern Neneh, som följde med mamma till Beckmans i en korg. Trumpetaren Don Cherry träffade hon på jazzklubben Gyllene Cirkeln. De gifte sig, fick sonen Eagle-Eye och flyttade med bägge barnen till Tågarps gamla skola i Skåne. När familjen Roney också köpt ett hus i närheten startades Kulturföreningen Tågarps skola med barnteater som en av verksamheterna.

Moki Cherry och Anita Roney ledde en musikteatergrupp med traktens barn. Alltid premiär i Tågarps skola och sen ut på turné, en av barnens föräldrar var busschaufför, till Moderna Museet,  Göteborg, Lund och Köpenhamn. Bland de unga skådespelarna fanns Eagle-Eye Cherry och Chanti Roney.

Moki Cherry liten

Moki Cherry med en av sina afrikanska lampor.
Foto: Birgitta Olsson (på 80-talet nångång)

Hon var en internationell konstnär – ja, en världskonstnär. Moki Cherry hämtade intryck från flera världsdelar, inte minst Afrika. Hon hade flera uttryck också, arbetade i olika material. Efter arbetet i textil, bland annat stora applikationer som blev scenografi vid Don Cherrys konserter, började hon göra ett slags afrikanska lampor, som hon sågade ut i plywood och målade afrikanska figurer på. De senaste åren, som i somras på Galleri Kleerup i Stockholm, ägnade hon sig åt foto- och bildkollage.

Hennes konst är lekfull, färg- och livsglad men har också en ilsken ton. Humor möter allvar. Samhällskritiken blev än mer tydlig, vissa kritiker menade övertydlig, i hennes bildkollage, då hon kunde sammanföra en annons för kvinnliga underkläder med ett foto på kvinnor i burka.

Moki Cherry ställde ut i Sverige och New York och även på Martinique. Tyvärr fick hon aldrig det genombrott hon hade förtjänat. ”Hon var ledsen”, säger Gert-Olle Göransson, som hade en utställning med Mokis afrikanska lampor på Galleri Ping-Pong i Malmö , ”för att hennes konst inte uppmärksammades.”

Moki Cherry ville bli erkänd som konstnär men inte till varje pris. Hon ville undvika det kommersiella. För att försörja sig jobbade hon som TV-scenograf  på Apolloteatern i New York och även med webbdesign. Men hon gjorde ingen hemsida åt sig själv. Det är inte inte så lätt att hitta hennes konst på nätet.

Från slutet av 70-talet bodde familjen Cherry halva året i ett loft på Long Island. Också Tonie Roos bodde i New York och har många minnen av gemensamma upplevelser. Som när Moki och Tonie skulle ställa ut i en teaterfojé men teatern gick i konkurs. Då ordnade Moki snabbt tre nya lokaler: en privatbostad, en damfrisering och en restaurang. Eller när de två partytejerna gjorde stan, de hade inga pengar men blev lika glatt mottagna på enkla bakgårdar som glamourösa partyn.

”Moki älskade det vackra”, säger Tonie. ”Livet skulle vara vackert, varje liten måltid skulle vara vacker.” Skolan i Tågarp blev ett Moki Karlsson-hus. Trädgården skulle blomma och grönska. När Don, Moki och barnen åkte på turné i Europa med folkvagnsbuss tog hon med sig ett spritkök, en vacker duk och fint porslin.

Begravningen skedde den 25 september i Farstorps kyrka i Skåne. Där fanns familjen, släkt och vänner från många länder och  folk från Göingetrakten. Barnbarnet Naima läste mormors favoritdikt ”Ode to Silence” och den italienske gitarristen  Jayadeva spelade och sjöng ”Butterfly Friend” med musik av Don Cherry och text av Moki.

När kistan sänktes i jorden sjöng barnbarnet Tyson en negro spiritual och allt fler sjöng med. Efteråt fortsatte många till Tågarps skola för att minnas Moki Cherry med tal, fler dikter och mer musik. ”Det var årets fest”, säger en av vännerna. ”Man trodde att Moki och Don komma in och vara med på festen”, säger en annan.

Och det var hon väl, Moki, hon som älskade fester. Både Moki och Don Cherry (som dog 1995) var nog med.

Bengt Eriksson
Något nedkortad version i Fokus 2009

Deckarloggfredag: Sofie Livebrant möter Emily Brontë

Sofie Livebrant
Weep The Time Away: Emily Brontë
(Rootsy)

Tidigare har Sofie Livebrant gjort melodier till dikter (och andra texter) av Dan Andersson, Emily Dickinson, Sylvia Plath, Charles Baudelaire med flera. Den här gången, under corontänen, läste hon, valde ut och tonsatte dikter av Emily Brontë.

Andra må jämföra henne med alla från Nick Drake, Sandy Denny och Jacqui McShee (från gruppen Pentangle) i Storbritannien till Joni Mitchell och Judy Collins i USA.

Men ju mer jag lyssnar desto mer av Turid Lundqvist hör jag. Sofie blir en yngre, kvinnlig släkting till Turid. Hör själv på till exempel ”Shall Earth No More Inspire Thee” och säg emot, om du kan och vill…

Den där finkänsliga närheten mellan gitarr och röst, toner och ord. Det ständigt närvarande hjärtat. Samtidigt som hon förstås är sig själv; sin egen person, kvinna och människa.

Att tonsätta dikter är ju svårt. Tonsättaren får inte bortse från ordens rytmer och radernas melodier men kan inte heller följa dem strikt, då är det ingen mening att sätta toner till dikterna.

Det musikaliska resultatet måste bli ett möte mellan ord och sång med musiken som förenande länk, från en människa till en annan. Som här Emily Brontë och Sofie Livebrant: ett möte genom åldrar, tider och länder.

Med utgångspunkt från Livebrants melodier och akustiska gitarr (fast nu gissar jag blott med öronen) har producenten Johan Lindström, som också spelar gitarr, pedal steel, bas och diverse klaviatur, skapat ljudlandskap med skiftande atmosfär.

Sofie Livebrant: Foto: Peter Wirén

Typ från Haworths engelska hedar, där Emily höll till på 1800-talet, till Gamla stans gränder i Stockholm, där väl Sofie håller till idag.

Eller musikaliskt: brittiska folkmusiktraditioner, amerikansk sångpoesi och en lätt anad känsla av svensk visa. Även Dan Berglund, kontrabas, och Konrad Agnas, trummor, medverkar och i några spår hörs fiol och körsång.

Inledande ”Mayflowers” har en vårlig stämning med försmak av sommar, ”Deep Deep Down In The Silent Grave” präglas av en marscherande ödesbestämd rytm, ”Awaking Morning Laughs” låter så nymornad som titeln anger och likadant – fast tvärtom – med ”She Dried Her Tears”.

Den avslutande, åttonde sången, ”The Night Is Darkening”, ackompanjeras av troll- eller skräckskogsstämning som allt mer blir ett med Sofie Livebrants skönsång.

Hon kan placeras i den genre som växte fram ur 60-talets amerikanska folksång/sångpoesi och fick namnet: ”Art song”. Albumet ”Weep The Time Away” är nog Sofie Livebrants hittills mest stämningsfulla. Och bästa.

PS. Missa inte heller CD-omslaget av Jan Vertsberg, fotokonstnär.

Han har monterat ihop foton med olika föremål (en klocka på stativ, en soffa, gräs och träd, himmel, moln och fåglar) till ett ovisst landskap – realistiskt men fantastiskt – som på ett utmärkt sätt speglar Sofie Livebrants tonsättningar av Emily Brontës dikter.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Hifi & Musik

Corona – och sen då?

Nu återgår livet till det så kallade normala igen. Det är slut. Coronatiden är över. Ändras inget i sista stund  upphör Sveriges coronarestriktioner idag, den 9 februari 2022. Vi släpps fria att åka runt på konstrundan i påsk och i sommar kan vi stå och sitta så tajt nära för att se och höra det ena bandet efter det andra spela på Garaget i Hammenhög och Solhällan i Löderup.

Vi kan. Men vill vi, vågar vi, törs vi? Ska  konsertarrangörer våga boka in artister och band? Tänk om det införs restriktioner igen, ifall smittan ökar på nytt och för mycket när alltför många börjar krama varann? Och kommer – hela – publiken tillbaks efter att vi de senaste åren lärt oss att göra kringgående rörelser då  vi möter människor på trottoaren?

Blir livet som förut eller kan det aldrig bli som förr?

Så mycket, mycket mer – än vad jag kunde tro – som rockmusikern Neil Young lyckades åstadkomma. Vad Young gjorde har framgått i press-radio-teve: han uttalade att han inte ville ha sin musik på strömningstjänsten Spotify om poddaren Joe Rogan fanns där och släppte fram antivaxxpropaganda.   

Det var givet att Spotify inte skulle välja Neil Young före Joe Rogan, eftersom Spotify satsat nära en miljard – just det, en miljard! – i svenska kronor på Rogans podd. Så Youngs musik försvann, Joni Mitchell och Nils Lofgren följde efter, nu verkar India Arie och hela Crosby, Stills & Nash vara på väg bort från Spotify.

Krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Detta oroade tydligen investerare och aktieägare, för strax sjönk Spotifys aktie (fast på väg uppåt igen). Vd:n Daniel Ek kände sig tvungen att förtydliga Spotifys etiska regler och meddelade att i framtiden ska det finnas faktalänkar då kontroversiella åsikter om corona/covid framförs. Även Rogan fick offentligt lova att balansera sina poddavsnitt bättre framöver.

Neil Young anklagades för att vara emot yttrandefrihet och för censur – ja, för fascism. Enligt dagens dumokratiska rörelse innebär yttrandefrihet nämligen mer än den lagstadgade rätten att uttrycka sin åsikt. Yttrandefrihet betyder att vilken åsikt som helst ska kunna uttryckas var-, när- och hur som helst. Och detta utan att någon säger emot! Annars: cancelkultur och censur.

Förresten, en språk- och ordnörd som jag undrar ju varifrån antivaxx och antivaxxare kommer? Både begreppen och xx-stavningen, när började den att användas? Med lite hjälp tog jag reda på att ”anti-vaxxer” fanns med i Språkrådets nyordslista för 2019. Ordet lånades in från engelskan, där det funnits sen 2008.

Men stavningen med dubbel-xx? Helt enkelt för att vaccin uttalas så eller kan det vara för att det inte ser riktigt klokt ut när det stavas med xx?  

Apropå xx-ord… Senast nu i januari demonstrerade antivaxxpassare och antivaxxare mot vad Max Winter, en av dem bakom arrangörsgruppen Frihetsrörelsen, benämnt ”medicinsk apartheid”. Det gick kalla kårar längs ryggraden när jag såg de bägge orden.   

Dagens Sverige jämförs med Sydafrikas apartheidpolitik, raslagar i USA:s sydstater och judeförföljelser i Nazityskland. Covidpass/bevis liknas vid medicinska experiment på judar under andra världskriget.

Vissa demonstranter bar – för att betona detta? – en gul jude- eller Davidsstjärna, liknande dem som judar tvingades bära i Nazityskland. Ordet ”Jude” hade bytts mot orden ”No Vax”. Dessa demonstranter menar alltså de är dagens judar. De som opponerar sig mot covidpolitiken, covidvaccin och covidbevis behandlas av Sveriges regering som Nazityskland behandlade judarna.

Hur okunnig om historia går det att vara? Eller kan det vara ett hittills okänt tecken på covidsmitta – den sätter sig på hjärnan. Dumokratin ökar. Dumokratirörelsen växer. För att betona jag vet inte vad kände den nazistiska organisationen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) sig också lockad att delta i demonstrationen.

Häpen, bedrövad och ja, rädd har jag efter denna så kallade frihetsdemonstration i Stockholm den 22 januari  ägnat mig åt att diskutera med demonstranter, försöka få deltagare att ta avstånd från uttrycket medicinsk apartheid och judiska No Vax-stjärnor eller i alla fall NMR:s deltagande. Det var omöjligt.

Nej, jag har inte varit i kontakt med en majoritet av demonstranterna – men många. Och jag märkte att jag kände rätt många som deltog. Men inte ens NMR har det tagits avstånd ifrån. Några svar: ”Vi kan inte rå för vilka som deltar” och ”Vanligt folk deltog”. Det har talats om ”Hitler-luktande” covidpass och står jag inte bakom frihetskampen så hör också jag till den fascistiska sidan.

Det ebbar väl ut, när coronarestriktionerna är borta? Kanske, antingen det eller så är det starten för något större, mer och än värre. Nu på lördag den 12 går en frihetsmarsch i Malmö och till den 19 mars är demonstrationer utlysta i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför lördagsmarchen i Malmö ”undanbedes skyltar som kan uppfattas som främlingsfientliga”. Det behövs alltså?  

3 X kortkultur

1 Poesi. Trodde corontänen skulle föranleda många diktsamlingar. Men nej. Både poeter och läsare verkar skygga för covid. Nu har ändå Rolf Almström kommit med samlingen ”I coronans tjänst” (Mormor), där han tänkt, känt och diktat om corona. Eva Ströms ”Jag såg ett träd” (Bonniers) är väl också en coronadiktsamling. Fast mer än så, diktat under coronan men främst dikter om att stanna upp och iaktta: träd och liv, bakåt och nu.

2. Konst. Råkade hamna på vårdcentralen i Sjöbo (inget allvarligt om nån oroar sig) och gick som alltid en runda på vad jag kallar Sjöbo (pop)konstmuseum. Alltså samlingen med popkonst som Lars-Olof Tobiasson hängt och ställt på varje vägg och i varje vrå på vårdcentralen. Även efter pensionen (mer eller mindre) fortsätter doktor Tobiasson att curera sin utställning. Flera nytillkomna verk!

3. Musik. Ska du och jag lämna Spotify och byta till Tidal, Apple Music, Amazon Music, YouTube Music, Deezer…? Att döma av Facebook så gör många det nu. Jo, bättre ljud. Men finns det lika mycket musik, är det lika enkelt att sammanställa spellistor och når spellistorna lika många lyssnare? Och hjälper man artister för att  ersättningen är några korvören högre från de andra? Eller mår man blott lite bättre själv (ja, det ska väl inte förringas)?

Bengt Eriksson
Publicerat den 9/2 2022 i Ystads Allehanda

Extra-extra: Sjöbo (pop)konstmuseum

Deckarlogg tar idag en paus från deckare och annan krimi. Det var nämligen så att redaktören behövde besöka Sjöbo vårdcentral (nej nej inget allvarligt) och passade på att mobilplåta några av de konstverk som hänger där. Vilket rönte viss intresse när jag la ut bilderna på facebook.

Inte ens i närområdet verkar det vara alldeles bekant att Sjöbo faktiskt både har en konsthall och vad jag brukar kalla ett konstmuseum. Vars permanenta utställning jag alltid går runt och tittar på när jag besöker Sjöbo vårdcentral = konstmuseum.

Eller för vara noga: Sjöbo popkonstmuseum.

Så jag letade fram en krönika jag tidigare skrivit om Sjöbo konstmuseum och lägger ut den idag på Deckarlogg (istället för deckandet). Lägg extra noga märke till namnet  Yvonne Jacquette. Googla på henne! Läs mer om och se mer av denna spännande, egna amerikanska konstnär.

***

Sjöbo (pop)konstmuseum)

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon Obama

Rene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

andy-warhol-red-lenin

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman Batman

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard On Thin Ice

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Rene Magnons Campbell´s Graffiti Spray

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Gagnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna med ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brfauinwach Heinz Ketchup Spray

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne_Jacquette,_Empire_State_Building_II,_2009

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2013

Kulturåret som gått i Sydöstskåne

Inte riktigt som förr men på väg åt rätt håll, så har mitt kulturår varit under 2021. Fler konserter, utställningar och cafébesök igen än under ett nästan tomt coronaår. Samt bokläsning, skivlyssning och strömningstittning.

Så pass mycket att jag i år (igen) kunde sätta ihop en lista över kulturåret som gått i Sydöstskåne (med omnejd)…

Årets Österlendeckare: Tina Frennstedts ”Skärseld”, där polisen Tess Hjalmarsson har hus i Gislövshammar, och Kjell Erikssons ”Ett dödligt tillstånd”, där Sammy Nilsson, polis från Uppsala, utforskar Österlen.

Mer skånsk krimi: Olle Lönnaeus ”Gamen” (noir i Malmö och lite Haväng), Set Mattssons ”Den ovillige mördaren” (polishistoriskt i Malmö), Frida Skybäcks ”De rotlösa” (dagens Malmö), Cecilia Sahlströms ”Pojkarna”, Mattias Edvardssons ”En familjetragedi”, Mats Svenssons ”De tolv majestäterna” samt Olsénis & Hansens ”Herre på Täppan” (poliser, grannar, säkerhetspoliser respektive en pensionärsdetektiv i och kring Lund). Plus inte minst Linda Ståhls kvinnliga/manliga (och tvärtom) debutpolisroman ”Syndaren ska vakna” (i Höllviken).

Årets Österlenromaner: Piratenpristagaren (äntligen!) Karin Brunk Holmqvist med årets roman, ”Kyss Karlsson i nacken”, om vardagsmänniskor i vardagsmiljöer, här Vitaby, och Agnes Lidbeck med ”Nikes bok”, där samhället Kummelvik av det mesta att döma är Brantevik.

Foto på kulturårskrönikören: Birgitta Olsson

Skönlitterär överraskning: Ulf Mårtensson, YA:s kulturredaktör, romandebuterar med ”En annan väg”. Miljö och tid: Vanstad på 30-talet.   

Litterär geografilektion: boken ”Piratenland”, där Tomas Ekström (text) och Mia-Maria Lindberg (foto) reser genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne.

Årets fotobok: Torun Börtz har i ”Garaget Live” dokumenterat Garageprojektet i Hammenhög med atmosfär av både källarklubb och folkpark. 

Kulturarvsbok: ”En berättelse om Elfstrands krukmakeri” i Sjöbo av Anna Gunnert och Alice Bindby.    

Årets skånska poet: Diktsamlingen ”Vänligen bygg inga berg” av Lina Arvidsson innehåller poesi från snabbköpskassan på ett Ica i Malmö.

Årets Österlendagbok: Ulf Lundells ”Vardagar 5”. (Skippa fyran!)

”Mina” konstutställningar i år: Hertha Hillfons skulpturer av jungfru Maria som alla kvinnor (Fabriken, Bästekille), Thale Vangens fascinerande men skrämmande havsdjur (Sjöbo konsthall) och Gittan Jönssons fortsatta måleri (Galleri Leger, Malmö).

Fågelkonstnär: Också Lundell med sina målade fåglar på omslagen till ”Vardagar”. Bäst: sädesärlorna på femman.

Årets musikteater: Tilde Björfors cirkusuppsättning av Philip Glass-operan ”Circus Days And Nights” (strömmat från Malmö opera) och Maria Stille i operetten som inte fanns, ”Primadonnans död” (Nöjesteaterns bar, Malmö).

Come back: Elena Alexandrova, känd från TeTeatern i Övraby men uppflyttad till Norrland, återkom med en nog tyvärr enstaka föreställning på Ystads teatercafé.

Konserter: Cicci Landéns, Yvette Eklunds och Jennifer Saxells strömmade Emmylou Harris-hyllning (från Folk å Rock, Malmö), Alicia Lindberg-kvintettens unga jazz (Ystads jazzfestival), Franska trions trasiga jazz (Solhällan, Löderup), Jennifer Saxells releasekonsert med döttrar och kvinnliga kolleger (Ystads teater), Anders F Rönnbloms akustiska rockpoesi (i Maria Anderbergs trädgård, Norra Björstorp), och Ebba Forsbergs tolkningar av Dylan, Cohen och Waits (Ystads teater).

Saknat album: Skulle inte ”releasen” (se ovan) följas av albumet? Jennifer Saxells nya album saknas även i år.

Årets sydöstskånska album: Americanaduon Harmony Aviators från Ystad med när och kär, ljusare och mörkare stämsång på ”To Love And Live And Hide Out”.

Fler skånska album/ep: Mats Edéns ”Alvaleken” med fiol genom folkmusikhistorien, Nils Landgrens ”Nature Boy” på röd solotrombon, Michael Saxells ”2021” med engelskdiktad sångpoesi (pop, country, americana), pianisten Jan Lundgrens ödmjuka triojazz på ”Into The Night”, Cassius Lamberts med soloelbassviten ”Vendi”, Wildies ”Center Of The Universe” med countryrock, Bo Åkerström än mer typisk utan Torsson på albumet ”Remington”, Dalaplans punkpoprock från Malmö på ”En fot i dyngan”, Jenny Blues blueskånska ”Låt mig gå”, Rick Titrös ”Laglös” med malmöitisk sångpoesi, Karl Mikael Larssons ”Rötterna” med nordskånsk sångpoesi och Harald Leanders ”Just där dagen börjar om” med franska Malmövisor. 

Årets julskiva från Österlen: Mimi Terris, Olof Löfgrens och Mats Ingvarssons jazztrio-ep ”Luciatåg”.

Deckarkalender: En lucka per dag öppnas i ljud- och julboken ”Mordnatt råder, tyst det är i husen” av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström. Mys och mörker, snö och kyla.

Julupplyst: Också inför årets jul – lite mer för varje jul – lyser och sprakar det så jul- och färggrant (vitt, rött, blått, gult) från huset med trädgård vid Ystadrondellen (strax utanför Sjöbo).

Blixtar & dunder: Inträffar väl i år som alla år här på Storgatan i Vollsjö strax före tolvslaget med fortsättning in på nyåret 2022.    

Bengt Eriksson

Yoko Ono – en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag ”mött”

”Hatet och kärleken, de är lika starka. Hatet fick mej att fortsätta. När man hatas så intensivt, då lever man. Hatet blev min näring.” (Yoko Ono)

*

Med vilken rätt förbjuder man två människor att bli kära i varann? Och är det verkligen bara jag som märker hur deras kärlek får dem att växa? Ett plus ett blir ju lika med tre! Kärleken befruktar konsten. Och konsten befruktar konsten. Deras konst befruktar varann, så att bägges konst börjar knoppas, slå ut och blomma!

LP-omslagets baksida till ”Two Virgins”.

Det här var 1967-68. Jag minns att jag blev så arg, för att inte säga rasande.

Julen 1968 kom en LP som, kort sagt, förändrade mitt liv. Ändå är det ingen av mina favoritskivor. Hur många gånger kan jag ha spelat LP-n? Inte fler än tio, kanske bara fem.

Men detta – om skivan är bra eller dålig – är oväsentligt. Det viktiga var det budskap som skivan förmedlade till mej 1968: så här kan också musik låta, så här kan också en LP-skiva användas.

Musiken är ett kollage av röster, ljud, korta melodier. Omslaget visar två nakna människor: en man och en kvinna. Skivtiteln var och är ”Unfinished Music No 1: Two Virgins”.

LP-omslagets framsida.

De två nakna oskulderna ledsagade mej – också jag kände mej naken och oskyldig, rosigt nyfödd – in i en okänd, ny värld, där musik var oändligt mycket mer än trallvänliga poplåtar på två, max tre minuter.

I den här okända världen var musiken = kultur – släkt med böcker (poesi och prosa), tavlor, film osv. Musik var inte konsumtion utan kommunikation: en förmedlare av tankar, känslor, erfarenheter; en spegel av livet; ett samtal mellan två medmänniskor (konstnären och lyssnaren).

John Lennon och Yoko Ono – för detta handlar förstås om John och Yoko – fick mej att upptäcka ”kulturens värld”. Jag blev överväldigad och, som sagt, rasande.

1968 började jag också samla på pressklipp om, för att citera Bonniers rocklexikon, ”en av de mest utskällda personerna i rockens historia”. Klippen är otäck läsning. Med några citat skulle jag kunna få en rad namn ur den svenska rockkritikerkåren att framstå som kvinnohatare, rasister, kulturreaktionära och dumma i största allmänhet. Ingen nämnd, knappast någon glömd.

Psykologiskt går det väl att förklara. (Yoko Ono var ju ”äktenskapsförbryterskan” som ”splittrade” The Beatles världens bästa popband och ett lyckligt kollektiv som blivit symbolen för 60-talets dröm om ett annat sätt att leva och en ny bättre värld; ”All You Need Is Love”, du vet, som Beatles sjöng.) Men mitt hjärta har aldrig kunnat förlåta de förenade rockskribenternas häxprocess mot kvinnan som inspirerade John Lennon att komponera sin bästa låt någonsin, nämligen ”Imagine”.

Onoboxen.

Ursäkta, nu lovar jag att försöka tygla ilskan. Men allt detta poppar upp i mitt huvud igen när jag återhör de album som John Lennon och Yoko Ono gjorde tillsammans och, inte minst, Yokos soloalbum, som alla nu blir remastrade och återutgivna på CD (samtliga Ryko/MNW ILR).

30 år senare är det ännu svårare att förstå hur Yokos instrumentala sång kunde avfärdas som inget annat än ”ylningar”. Hon skriker, ja. Rösten är inte vacker, nej. Men att ingen hörde desperationen och gråten – all hennes förtvivlan – när mamma Yoko i ”Don’t Worry, Kyoko” på albumen ”Live Peace In Toronto” (1969) och ”Sometime In New York City” (1972) ropar, gallskriker och kvider efter den ”kidnappade” dottern.

I sina första inspelningar försökte Yoko använda rösten i stil med en musiker som spelar avantgardejazz på saxofon.

Och hör! Yoko Ono låter som en musikalisk mamma till den musik som skulle födas på 70-talet – alla tjejerna som började spela punk (som Patti Smith i USA, Slits och X-Ray Spex med Poly Styrene i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige). Många av 90-talets amerikanska/kanadensiska/engelska rocksångerskor – från Courtney Love (gruppen Hole) till Alanis Morissette och där emellan Skin (Skunk Anansie) – är sladdungar till Yoko.

Onoboxens ena sida.

Också tidigare hade Yoko Ono arbetat med musik. Hon studerade klassisk musik och uppträdde som s k ”performance”-artist (musik, teater, konst). Men när Yoko mötte John, mötte hon också rock- och popmusiken. Hon tog till sej rockens och popens mer direkta och fasta musikaliska form.

Yoko Ono både blev och blev inte en rock- och popsångerska. Den musikaliska formens utstakade gränser lyckades aldrig stänga inne och fängsla Yokos personlighet. Yoko bryter sej loss från formen så att poplåtarna rämnar och resultatet blir – ja, mer än rock och pop!

På Yoko Onos 70- och 80-talsskivor finns några av populärmusikhistoriens mest personliga och spännande rock- och poplåtar. Framför allt albumen ”Feeling The Space” (1973), som är en ”kvinnoskiva”, och ”A Story”, som spelades in 1974 men blev tillgänglig först 1992 som en ”extra”, sjätte CD i den stora Onoboxen (också Ryko), innehåller underbar rock och pop – av alla de sorter!

En annan sida av Onoboxen.

Det som gör Yoko Onos popmusik så spännande är just detta möte mellan bestämd form – säg lättillgänglighet, om du vill – och fritt flygande personlighet; kraschen mellan populärkultur och avantgarde.

Yokos sånger är inte brev från sångerskan till lyssnaren. Sångerna är mer personliga än så: nakna, helt blottade, intima; lika avskalade in till den nakna kroppen och hjärtat som omslaget till albumet ”Two Virgins”. De är dagsbokblad, skrivna med hjärteblodet av en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag mött.

Genom grammofonskivan alltså. Ögon mot ögon, andedräkt mot andedräkt, har jag aldrig träffat henne.

Bengt Eriksson

Diverse olika versioner i Svenska Dagbladet,

Fönstret, Ny Tid och Kvällsposten 1992 -97)


Bildextra: Yoko Ono på Wanås

Nej, jag är inte så förtjust i konceptkonst. Om någon annan konstnär haft samma idéer som Yoko Ono så hade jag nog (fördomsfullt, jaja) skakat på huvet. Men vad beror det då på att Yoko Onos konst griper mig så starkt? Så in i hela kroppen!

Jag vet ju inte men jag tror det beror på att hon är sin konst. Att hon själv tror så mycket på det hon gör – att det kan ha betydelse och göra skillnad – så att hon själv och hennes starka vilja och tro blir en del av konstverket. Som blir en del av mig. Liksom vi bägge, både Yoko och jag – och alla, alla – är delar av världen. All together now…

Foton från / av Yoko Ono på Wanås:

Yoko tar en papperslapp för att skriva en önskning.
Skriver.
Klar.
Sätter fast sin papperslapp på ett – ”sitt” – äppelträd (inför fotografskocken). Vilken  äppelsort kan det vara?
Och där sitter Yoko Onos önskning nu, på ett nyplanterat skånskt äppelträd på väg att växa upp mot himmelen.
Ånej, det är aldrig fel med ett V-tecken, inte heller på en lokalt tillverkad himlastege i Wanås slottsträdgård eller någonstans. Samtliga foton: Birgitta Olsson.

Hipp-hipp-hipp-hipp! Hurra! Hurra! Hurra! för Joakim Pirinen

Ja, ja må han leva! Ja, må han leva uti… Joakim Pirinen fyller år just idag, den 28 maj. Han blir 60 år minsann! Jättestort grattis! utbrister en evig beundrare.

Detta firar jag på två sätt…

Först går jag och tittar på den färgteckning (just det färg, i alla fall ovanligt för honom på den tiden) som Joakim Pirinen tecknade en gång när jag besökte tidskriften Galago i Stockholm. Jag stod och pratade med Rolf Classon och under tiden vi pratade så tecknade Pirinen och räckte sen färgteckningen till mig (eftersom jag i flera år tjatat om att jag ville köpa en Socker Conny-teckning men på den tidiga tiden sålde han sällan någonting).

Den här färgteckningen, som nu hänger på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus, föreställer ett JAS-plan som störtar. Ett högst märkligt motiv, Pirinen tecknade nämligen detta innan ett JAS-plan verkligen störtade på Långholmen i Stockholm.

Joakim Pirinens färgteckning nederst till vänster förstås. Foto: Blenda Automatique

Sen dyker jag ner i datorn och letar fram en recension från 1989. Den här recensionen skrev på ett sätt som tyvärr alltför mycket alltför ofta skrivs på även till tidningarnas kultursidor. Nämligen snabbt.

Långt i förväg hade jag frågat Expressens kultursida om jag kunde recensera det nya samlingsalbumet med tecknade serier av Joakim Pirinen. Fullständig tystnad. Inget svar.

Så en dag, dagens före utgivningsdatum för seriealbumet, satt jag på Radio Malmöhus och höll på med ett radioprogram. Då ringde en kulturredaktör på Expressen och undrade var tusan min recension höll hus. Den skulle ju in i morgondagens tidning vars kultursida måste vara färdig om två, tre timmar.

Uj! svarade jag. Ååååååkej, jag skriver den nu. Vilket jag gjorde, på en max en och halv timma (ur huvet kan tilläggas, för mitt ex av albumet låg förstås hemma). Medan Expressen, inget seriealbum fanns inte på tidningen, budade efter det från förlaget, om det var via taxi eller budfirma.

Så här blev i alla fall resultatet med grattttttis igen till Pirinen trettiotvå år senare!

***

Joakim Pirinen

Kvarteret Kniven

(Tago förlag)

Året är 1978 och Rolf Classon ärr brevbärrare i Lidingö,  strax utanför Stockholm.

Classons stora intresse ärr tecknade serier. På hösten startar Classon en serietidning, som han ger namnet Galago. Nu gäller det att hitta svenska serietecknare…

Rolf Classon får tips på en ung Lidingökille – lär visst något finskt namn – som ska vara bra på att teckna. I Galagos första nummer publicerar Joakim Pirinen, 17 år och  gymnasieelev, sin allra första serie.

”Min första serie” – en trerutors skämtserie – finns med i det album med Pirinens samlade serier, ”Kvarteret Kniven”, som utkommer idag. Jag ringer Joakim Pirinen och frågar:

– Om du aldrig trärffat Rolf Classon, hade du då blivit serie tecknare?

– Antagligen inte, svarar Joakim. Då hade jag nog sysslat med något helt annat.

Detta är en av förklaringarna till att Joakim Pirinen är en unik svensk serietecknare: han hade kunnat bli teaterregissör, författare, vad som helst, men nu råkar han teckna serier.

När jag bläddrar i ”Kvarteret Kniven” tänker jag – nej, jag ropar högt:

­– Vilken fin kortfilm den här serien skulle kunna bli!

– Vilken underbar novell!

 – Ett utkast till en hel roman!

– Den här serierutan skulle jag vilja rama in och hänga på väggen!

Jag ska ta ett enda exempel: ingångssidan till serien ”Vägspärrren”.

Poliserna kunde vara hämtade från någon svensk skärmtserie (Åsa Nisse eller 91-an Karlsson). Polisbilen är en svart och vit, men framme på kylaren sitter ett gengasaggregat. Eller kan det vara en framtida, ärnnu icke uppfunnen, avgasfri bilmotor? Bensinmacken står i 50-talets Sverige medan höghuset i bakgrunden hör till den moderna storstaden.

Var går grärnsen mellan realism och science fiction, mellan verklighet och tecknad serie? I denna enda teckning, denna enda serieruta tecknar Pirinen Sveriges då-, nu- och framtid.

En annan förklaring till Joakim Pirinens storhet som serietecknare är att han är  som The Beatles.

Med Beatles var det så att de hade ingen stil. Beatles gjorde låtar i en mängd olika stilar – ändå kände man igen dem.  Beatles hade ingen stil – men de hade personlighet.

Pirinen tecknar med tunnare och tjockare tuschpennor, växlar mellan penna och pensel. En realistisk serie kan plötsligt bli närrmast kubistisk. Somliga teckningar ärr vulgärrealistiska á la amerikanen Robert Crumb, andra serierutor är tecknade med spröda tuschstreck á la fransmannen Moebius (för att närmna två av Pirinens, tror jag, förebilder inom seriekonsten).

Pirinen kastar också – precis som Beatles – idéer omkring sig som konfetti. Även om Pirinen aldrig tecknat sin, hittills, största succé (Socker-Conny, förstås) hade han varit den frärmste av Sveriges unga seriekonstnärrer. Ack, ja, så många serietecknare som varit mer ärn nöjda om de lyckats skapa Pirinens små rackare i sandlådan eller någon av Pirinens björnfigurer, till exempel Kommisarie Likanen.

Samlingsalbumet ”Kvarteret Kniven” innehåller de flesta serier som Joakim Pirinen publicerat i olika tidningar och album (med undantag för albumet med Socker-Conny). Det kommer – följande är inte en subjektiv åsikt utan ett objektivt konstaterande – att bli ett klassiskt svenskt seriealbum.

Bengt Eriksson        

Publicerat 1989 i Expressen

Deckarloggfredag: Tvärs över Österlen

Ibland när jag öppnar fönstret mot trädgården kan jag höra ett ettrigt skrivmaskinsknatter österifrån. Det låter som en hackspett. Över Österlen, bortifrån Svinaberga och hit till Vollsjö, kommer ett meddelande från en knarrig gammelgubbe till en annan.

Så känns det att läsa Ulf Lundells vardagsböcker. ”Vardagar 1” var som en blogg. Tvåan gav känslan av att ha skrivits med tanke att bli publicerad i en bok. Trean (det var väl den?) innehöll ett romanutkast i dagboken, en roman om barndomen på Lundagatan i Stockholm. Fyran, som kommit nu, är lika tråkig som Lundell mår dåligt. Den här boken är av just denna anledning, tror jag, på exakt 666 sidor. Medan ”Vardagar 5”, också ute nu, blev en klar uppryckning. Lundell verkar vara på gång uppåt igen, mår bättre, jo, och skriver mer… sprudlande, faktiskt.

Vad jag gillar mest – och det förekommer nog främst i femman – är hans humor, som ofta blir självironisk. Jo, självironi har han, i alla fall numera. Han är inte så sur och arg mot sig själv, så hård som han kan vara mot andra – som när han avfärdar någon författare/journalist/musiker/artist med en bisats, allt de gjort, artisten som hela människan, det är fan inte snällt – men han verkar i alla fall ha rimlig koll på sig själv. Vem han är. Vad han gör och tycker.

Ulf Lundell. Foto: J Davis.

Som då Mr A (som i Aston Martin, aaaaalltså) stannar på vägen från Ica i Kivik och orsakar stopp. För det dröjer innan alkotestapparaten går igång igen. Och han benämner sig som ”idioten i…” (Ja, jag har alltså aldrig fattat vad som får Män med stålar att köpa lyxsportbilar för pengarna. Det är väl en defekt i min manlighet – eller tvärtom.) Han kallar sig själv parkvakt också, det är kul. (Parken är Stenhuvuds nationalpark, där det minsann inte ska tältas!)

Jag har haft ett förhållande till Ulf Lundell sen, om jag minns rätt, före skiv- och bokdebuterna. Mött eller träffat på honom några få gånger, hälsat ett par, intervjuat honom en enda, längesen, redan på 70-talet. Jag är ingen större fan heller, av musikern och författaren och rakt inte konstnären. Max tio  låtar där jag tycker att han fått ihop både melodier och texter och lyckats förena dem. Författaren tycker jag faktiskt bäst om som poet, gillar sättet att dikta enkelt – eller snarare anspråkslöst – och berättande. Vad gäller konst så är han bra – ja, bäst – på fåglar. Bokomslagen till vardagarnas fyra och femma – rödhakar respektive sädesärlor – är inte dumma alls, riktigt bra.

Och dom där pojkarna, grabbarna, killarna, kisarna, manliga småungar, som jag tyvärr upplevt längst fram vid scen på flera Lundellkonserter, dom kan jag inte med. Som om att vara fjorton igen och befinna sig i fotbollsjuniorernas omklädningsrum. Nej, tack. Och som Lundell än uppmuntrat, än inte uppmuntrat (vill nog inte sträcka mig längre än så). Dom fixar inte jag, vill aldrig i livet vara med där, stå där bland dom. Å andra sidan, jag har fått uppleva en riktigt bra konsert med Ulf Lundell i Kristianstad för några år sen. Den var bra, proffsig och stenpolitisk.

Förhållande till betyder typ parallella liv; ungefär lika gamla, han är två år yngre, ungefär samma uppväxt, klassmässigt och politiskt. (Min pappa hade förresten ett skrädderi på Lundagatan, bör ha varit när den unge Ulf bodde där.) Han kunde vara jag? Jag kunde vara han? Tja, tveksamt ändå. Men det finns vissa band, där ena änden är fastknuten i honom och den andra i mig, där vi på något sätt faktiskt förenas. Och det handlar inte om att vi är vare sig Män eller män.

Vare sej, bör jag väl kanske skriva. Som Lundell skriver och stavar: säjer, mej, dej, sej, dom, nånting, Ja fy fan (utan kommatecken), okej, imorrn, igår, isåfall… Ja, åssåvidare. Så skrev jag också, på 70-talet. Men jag har anpassat och fegat till mig, skriver mig numera. Medan Lundell fortfarande skriver som han skrev på 70-talet. Än idag, som den evige svenske beatförfattaren. Han är kvar på 70-talet. Fast jag stavar i alla fall okey som åkej, ett snäpp mer!  

Ulf Lundell cyklar eller går ner till Parken, han åker och handlar på Ica, tar också bilen till Lund, Kristianstad och galleriet, går han hos en psykolog (tror det) och hos en hjärtläkare, kanske en annan läkare också, måste ta EKG, beställer containrar med böcker från Bokbörsen, läser läser läser, också Aftonbladet och Expressen (och jag är övertygad om att han dessutom lusläser Ystads Allehanda – fast det skriver han inte, vill och vågar inte skriva), lyssnar på musik, hackar ner tre-fyra-fem A-4 med dagbokstext varenda dag, målar målar i ateljén, lyssnar på ny musik som han inte gillar och äldre som gillar, och för den delen enstaka ny musik som han gillar, tar tabletter för att lugna ner sig och för att kunna sova…

Glömt nåt? Ja, envisheten. Den tycker jag om. Att han inte vill göra det han inte vill göra. Observera formuleringen, dock. Han vill inte göra det men ibland gör han det ändå. Det tycker jag mindre bra om. Att han ändå låter sig övertygas och luras eller rakt ut sagt fegar ur, han också. Som att han sa Nej Nej Nej till Marie Nyreröd när hon ville göra den där TV-dokumentären. Komma ner till Österlen och filma hemma hos Lundell. Trots att hon var så envis men Nej Nej Nej. Och så ringer Håkan Lagher och då känns vibrationerna rätt, amen kom igen! För tusan Lundell. Sen blev det Ja, kanske Ja, tack att göra TV-dokumentär och besöka dig för en filmad intervjuad. Som Lahger snurrade upp dig. Och det kändes bra? Och dokumentären blev fantastisk?  

Hur hinner han? Hur orkar han? Lundell verkar ha än mer besvärligt med sig själv än vad Eriksson har och jag tycker det räcker som det är för min  del. Det är väl för att han måste, inte orka men måste göra detta, fylla dagarna med det som fyllas kan. De enda stunderna, får jag för mig, där han verkar komma in i den där känslan av att man är med i men inte själv måste vara stunden och känslan är när han får syn på ett djur, till exempel i sin trädgård, oftast någon fågel men det kan vara den återkommande räven. (Kan man inte få beställa en målad räv på omslaget till ”Vardagar 6”?)

Lundell tycker, han tycker hela tiden, han tycker på varje rad han skriver, i och med varje ord, han tycker om sina grannar, han tycker om folk i allmänhet, journalister och de övriga jag nämnde tidigare. Hans åsikter kommer ut hela tiden, i ett evigt flöde, kan inte låta bli att tycka, det är ju på gott och ont. Ofta håller jag med honom, hans iakttagelser av framför allt dagens litteratur- och journalistvärld är träffande ibland, jag instämmer men jag skulle aldrig kunna vara så taskig som Lundell. Jag har nog blivit alltför snäll och mesig med åren.

Fast ibland har han ingen koll. Som i fyran, där han först gormar över SD och M – och det gör han ju rätt i – men sen ändå uttrycker samma åsikter om flyktinginvandring som SD och M. Men skärp dig! Obehagligt att läsa, det är väl ändå inte du väl? Jojo, jag förstår att det kan vara jobbigt med alkolås och läkarkoll på det eventuella beroendet, piller och piller, men… Nej, inget men. Nej, är ordet. Punkt. Och jag tror väl att du själv ser hur motsägelsefull – ja, dum – du är när du skriver enligt ovan och ändå låter du det stå kvar i boken, så lätt att stryka bort, men det får stå kvar, det får stå var och framgå att du varit riktigt korkad. Detta – ärligheten – kan jag ändå känna en viss sympati för.

Jädra tur att du tog dig upp igen i femman, blev mer klartänkt, mår lite bättre igen som det verkar. Ta hand om dig! Blir orolig också när Lundell skriver om att nu är galleriet den enda inkomsten och i fjol sjönk inkomsterna på konsten till 25 procent. Men hur går det? Alltså det verkar ju inte vara som om du håller igen med stålarna heller, måste nåt ordnas på huset så måste det ordnas, kostnad struntsamma. Fast å andra sidan gnetar du över att du betalat för mycket, eventuellt, för grejer till Mr A.

S verkar förresten väldigt trevlig, snäll och rar. Också efter att ert förhållande tog slut. Var detsamma tillbaka! Slarva inte bort henne, slarva inte bort den vänskapen.   

Detta var några av mina spontana åsikter om ”Vardagar 4” och ”5”, två böcker – för mig – att läsa här och var i, inte rätt igenom som nånslags roman. Utan som en diktsamling eller just vardagsbokblad. Språket? Ser att vissa recensenter tycker att Ulf Lundell skriver så bra, ja, skönt. Hmmm. Jag tycker han skriver dagbok jag, rätt upp och ner, snabbnerknackat. Resultatet blir ett jäkla tryck men vackert, skönt? Han har sin stil men om han är stilist?

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Råkornas vårkör i Vollsjö

Victoria Benedictsson, en av Färsingabygdens författare, uppvuxen på en gård vid Fårakroken bortom Frenninge, har skrivit en novell om en pojke och hans råka. ”De skjuter ju råkor” heter inte novellen men borde kanske ha hetat. Novellen heter som råkan, ”Jeppa”, och slutar sorgligt. Händelsen leder till att pojken som vuxen blir riksdagsman i Andra kammaren. Han höjer sin röst när han talar ”för de fattigas och förtrycktas sak – och sådana finnas överallt”, skrev Benedictsson.

Åkej, jag erkänner. När råkorna för plus tio år sen kom till vår del av Vollsjö, de flyttade nog hit bortifrån Ågårdssidan, för att bygga bon i grannträdgårdarna vid Storgatan och göra våra popplar till sovträd – då var jag först lite avogt inställd. Varje morgon kändes det som att stå på rollistan till Hitchcock-filmen. Tusen eller i alla fall hundratals råkor satt i popplarna och stirrade på mig. Så lyfte de, alla på samma gång, och flög i min riktning under varsitt högljutt ”Kraaaah”.

Vissa råkor kan bli väldigt tama. Det här är vår tama råka Kraa. Målningen bakom Kraa målades av Vollsjökonstnären Anneli Carlsen. Foto: Media I Morron I Dag.

Min hustru, som kan tala med fåglar, har nu presenterat oss och jag har blivit motsatsen: nyfiken och fascinerad. Råkor är fascinerande fåglar. Som att de har två – nej, tre – bostäder: ett träd att sova i och ett där de bygger sitt bo samt ett vinterviste. Vid tiden för bobyggandet sover råkparet i ett annat träd tillsammans med andra råkor. Om kvällarna samlas de längst bort i trädgården, högst upp i våra sex popplar. Där sitter råkorna och berättar godnattsagor för varann eller kanske förhandlar om bästa sovgren?

Det sägs, eller rättare sagt läser jag så i den lilla råkbibeln ”Ett år i råkans värld” av Catharina G Lundberg, att hanen utser boplatsen, bägge samlar byggmaterial (viktigt med exakt vilka pinnar och kvistar som väljs) och honan är boets arkitekt. Men varför bygger råkorna sina bon lika högt upp i träden som de har sovplatserna, där blåsten är som hårdast och trädgrenarna slår som mest? Bona är öppna upptill så råkorna kanske blott vill ha himlavalvet ovanför sig? Kunna hålla koll på rovfåglar? Men om det börjar regna då…

Catharina G Lundberg: ”Ett år i råkans värld” (BoD)

När honan lägger ägg och ruvar, nu i april, flyttar råkparet till boet. Men när ungarna i månadsskiftet april/maj blir flygga, som det heter på ornitologiska, flygfärdiga i översättning, beger sig hela råkfamiljen om kvällarna till sitt andra boställe, för att sova. Råkor tror på en ortodox fågelreligion: de håller ihop livet ut. De är renliga fåglar: ungarna får tidigt lära sig att spillning sker utanför bokanten.

Dags att ta paus i krönikeskrivandet. Min hustru och jag promenerar nedåt Pumphuset. Här finns en större råkkoloni, vars invånare bildat Vollsjö råkkör. Vi går under och förbi deras bon och de stämmer upp en konsert för oss. Skränar? Nej, stanna och lyssna! De har fler, olika ”krah” än det finns toner i den västerländska skalan.  Några sjunger solo och övriga är kör, de byter av varann som efter partituret till en nutida körkomposition.

”Råkorna ropa i alla träd”, skrev Carl von Linné när han såg dem vid sin skånska resa år 1749. Något år senare, 1758, fick de också sitt latinska namn, Corvus frugilegus, av Linné. ”Corvus” betyder korp, den fågelsläkt som råkor (och kråkor) tillhör. ”Frugilegus” kan betyda frukt- eller frösamlare. Råkor har varit flyttfåglar men idag övervintrar de flesta i Skåne, som 90 procent av Sveriges råkor valt att bosätta sig i.

”Kråkor: Ett porträtt” av Cord Reichelman (Ersatz)

Det fanns cirka 50 000 råkpar vid Linnés tid. Efter en nedgång på grund av kvicksilver i betningen (behandling av utsäde) är antalet åter uppe i 45 000 par. Fast de bor inte där de bodde, liksom de flesta av Sveriges invånare har de urbaniserats för att få mat för dagen. Råkorna sågs förr i almar kring skånska slätter, nu finns råkkolonierna i både större och mindre samhällen.

Råkan är vacker. Om du inte är så lycklig att tusen råkor valt sovplats i din trädgård så googla och se. Korpsvart med svärta i skiftande blått, grönt och mörklila. Spetsig och nedåtböjd, svagt gul näbb och under den en hakpåse för att spara maten. Sådär 45 centimeter lång och cirka en meter mellan vingspetsarna. Honan är bara något mindre än hanen, omöjligt att skilja dem åt. Kraftfull flykt men kan också glida genom luften, på marken skuttar råkan fram.

 Skräpar ner? Ja, som hundar och katter, du och jag. Råkor äter, till skillnad mot oss, skadeinsekter och även maskar, snäckor, bär, frukt, nötter och eventuellt en liten mus. Men de stjäl väl säd, majs och potatis från böndernas åkrar? Jodå, men råkor äter också larver som är skadliga för grödan. Enligt råkforskningen verkar skada kontra nytta vara fifty-fifty.

Till sist: Ät för tusan inte råkor! Skjuta råkungar, för det är ungarna som skjuts. Känns det bra? Inte mycket heller att äta på en råka, knappt något kött runt råkbenen. Och det smakar – ingenting. Krävs god gräddsås för att en råka ska gå ner. Ät vildsvin istället!

Tre ggr korta råkor

1. Böcker. ”Ett år i råkans värld” (BoD) är en liten och tunn men så innehållsrik bok att den förtjänar att kallas ”råkbibel”. Catharina G Lundberg, rehabiliterare av fåglar, redovisar sina erfarenheter av råkor, från 80-talet och framåt. Som när hon tog hand om råkungarna Kajsa Kavat och Kalle. Råkstudera vidare om både råkor och andra kråkfåglar i Cord Riechelmanns bok ”Kråkor” (Ersatz).  

2. Poesi. Få poeter verkar ha sett en råka och de som har sett finns i Skåne. Men vissa skånska poeter tog nog miste på råkan och typ en skata. Som när Håkan Sandell diktar om köttätande råkor? Även i Ola Hanssons och Anders Österlings dikter syns och skriar några råkor. Mest nära och lyhördast är Lennart Kjellgren: ”Tänk att det finns människor som inte förstår / vår fina konsert när det lider mot vår…”

3. Kommunfågel. Råkan utsågs på 90-talet av Skånes ornitologiska förening i samarbete med Kristianstadsbladet till Skurups kommunfågel. Det passade bra – ja, bäst – eftersom Skurup lär vara Skånes mest råktäta kommun. Just i Skurup finns rätt natur för råkorna, som gillar små träddungar men ogillar skog. Dags för Jón Leifsson att komplettera Nils Holgersson-skulpturen med ett råkpar?    

Bengt Eriksson

Publicerat  i Ystads Allehanda