Deckarskäret i Atlanten

Man är väl lite trög, ibland kan det ta lång tid. Det dröjde ända till ett seminarium på 2015 års bokmässa i Göteborg, där Yukiko Duke intervjuade Arnaldur Indriðason, innan det gick upp för mig på allvar. Arnaldurs senaste – hans då fjortonde – roman med kriminalpolisen Erlendur Sveinsson, ”Den som glömmer”, skulle precis ges ut i Sverige och de pratade om handlingen: ett lik hittas i en damm på lavafälten utanför Reykjavík.

Naturen! tänkte jag plötsligt. Geografin och vädret. Efter seminariet, då Arnaldur satt och signerade, smög jag fram och undrade om inte han i sina isländska deckare alltid utgår från naturen, även när miljön är huvudstaden Reykjavík. Han tittade på mig, som om det var en konstig fråga, och svarade: ”Det har jag inte ens tänkt på. Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är oberäknelig och farlig.”

Låt mig dra en tes som jag brukar hävda:

indridason-signerar-litenArnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Blenda Automatique

Med annan skönlitteratur kan det vara hur som helst men krimi, deckare och spänningsromaner måste förankras på den plats där de utspelar sig, i miljön och samhället, hos människorna.

Annars blir de inte trovärdiga. Tesen haltar något, visst. Det går att hitta på en egen miljö, låta deckaren utspela sig långt bort på jorden eller i framtiden. Men ofta, nära nog alltid stämmer min envisa tes: spänningen och stämningen, samhällspegeln och ibland den litterära formen uppstår ur förhållandet – ja, konfrontationen – mellan fiktion och verklighet.

Vilket inte minst utan särskilt gäller för Island. Där består (kriminal)litteraturens grundstenar av just geografi, natur och väder. Samt volym eller skala: Island, en ö på 103 000 kvadratkilometer, är Europas mest glesbefolkade land med cirka tre invånare per kvadratkilometer. Snacka om glesbygdsdeckare! Invånarantalet var (2017, det senaste året jag hittat uppgifter från) 338 340 och av dessa bor 227 030 (fast den uppgiften är från 2018) i Reykjavíks storstadsområde.

Som Árni Þórarinsson, en isländsk deckarkollega till Arnaldur, uttryckte det på samma bokmässa: ”Island är en liten plats med ännu mindre platser.” Två deckare av Árni hade då kommit på svenska, ”Häxans tid” och ”Den sjunde sonen”. De utspelar sig – med journalisten Einar som huvudperson – på var sin ”mindre plats”: i Akureyri, norra Islands största stad (drygt 18 000 invånare), respektive Vestfirðir, ett ännu mindre – fiktivt – samhälle nordvästerut från Reykjavík.

(Personlig anmärkning: nämnda invånarantal är blott lite drygt tusen personer högre än i Sjöbo, den lilla svenska landsbygdskommun där jag bor.)

Reykjavik_rooftops

Den isländska deckarstaden Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Huvudstaden Reykjavík har (beroende på om förstäderna ska räknas eller inte) en storlek någonstans mellan Uppsala och Malmö. Fast går man ut på nätet och kollar foton så påminner stadsmiljön mer om, låt säga, Karlstad eller Hjo. Få höga hus och desto fler låga. Och om de isländska deckarna lockar en att resa till Reykjavík ska man upptäcka att stadskärnan – bara att gå femtio, max hundra meter från hotellet – ligger mitt i naturen.

Enligt termometern blir det aldrig riktigt kallt (och för den delen inte heller riktigt varmt) i Reykjavík. Men även om temperaturen inte sjunker lägre än till några minusgrader så blåser det längs gatorna och viner runt knutarna. Det känns mycket kallare. Man får dra jackan, kappan eller rocken nära om och kring sig. Många öppna platser och nära havet åt tre håll. Det regnar också: Reykjavík har över 200 regndagar per år.

Så här exakt har John Swedenmark, svensk översättare från särskilt isländska, beskrivit huvudstaden (eller om det syftar på hela Island): ”Skäret i Atlanten”.

Reykjavik 1Snapshots från Reykjavík av Blenda Auitomatique.

Geografin och vädret – kylan – märks och känns redan i titlarna till Arnaldur Indriðasons polisromaner, oavsett om miljön är Reykjavík eller övriga Island: ”Vinterstaden”, ”Frostnätter”, ”Mörka strömmar”, ”Svart himmel” med flera.

Även isländska deckare av andra författare har ofta natur- och väderkänsliga titlar, till exempel ”Aska” och ”Ödemark” (ur Yrsa Sigurðardóttirs serie med advokaten Þóra), ”Snowblind” (första titeln i Ragnar Jónassons ”Black Iceland”-serie med Ari Thór (eller Þór), en ung polis som fått sina namn efter isländskans örn respektive guden Tor) och ”Frozen Out” (likaså första boken i en hel serie med kyliga titlar – huvudperson är polisen Gunnhildur – av Quentin Bates, engelsman som bott på Island och lärt känna landet.)

Reykjavik 2Så här kunde jag fortsätta länge och rada upp natur- och väderexempel. Som att Arnaldurs polis, alltså Erlendur, har Islands vilda och farliga natur som livstrauma. I barndomen klarade han sig undan en snöstorm medan hans bror försvann och omkom.

Också Ragnar Jónassons ”Mörkret”, den enda av hans deckare som hittills finns på svenska, och Niklas Magnussons ”Offerlamm” är exempel på hur den geografiska livsmiljön påverkar kriminal- och säkert annan litteratur från Island.

Jónasson, som tidigare översatt Agatha Christie till isländska, skildrar den snart pensionerade Hulda som en miss Jane Marple inom kriminalpolisen i Reykjavík. Men geografin, naturen och vädret smyger på, romanen går från att vara engelsk till att bli allt mer isländsk.

Reykjavik 3Likadant med Magnusson, som är svensk men har bott i Reykjavík. Hans debutdeckare har två helt olika stämningar: isländsk så länge platsen är Reykjavík men när berättelsen förflyttas till Stockholm-Uppsala så blir stämningen genast en annan.

Steinar Bragi Guðmundsson heter den noir- och krimiförfattare på Island som allra mest involverar den vilda, ohanterbara naturen.

I romanen ”Höglandet” reser fyra vänner på utflykt genom Islands högland. Naturen vrids och vrängs till naturgotik eller till en ur-natur där spöken och (o)djur kommer fram. Steinar Bragis naturskildring blir samtidigt en spegel av den lika svårbemästrade kapitalismen, som gick till motattack i form av Islands finanskris år 2008.

P1040190”Kata” är en mer regelrätt deckare, som när det gäller Steinar Bragi innebär en blandning av polis- och skräckroman, fantasy, psykologisk thriller, kvinnlig hämnddeckare med mera. Nu har miljön blivit Reykjavík. Och det är det märkvärdiga, vilket jag inte förstod – inte kunde känna – förrän jag flög till Reykjavík, själv var där på plats.

Be mig inte förklara exakt hur men han skildrar stadsmiljön på samma sätt som han beskriver naturen. Gator, platser, hus och barer blir skiftningar i geografin.

Även här, i detta Reykjavík, kommer spökena fram. Liksom helt apropå har Steinar Bragi dessutom skrivit en faktabok, ”The Haunting Of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade från landsbygden in till staden.

Reykjavik 4John Swedenmark får sammanfatta det jag skrivit hittills (medan jag funderar på vad som ytterligare bör komma med): ”Isländska deckar- och författare överhuvudtaget utgår från platsen. Intrigen uppstår ur omgivningarna, gärna gränslandet mellan bebyggelse och vildmark, utkanterna, där spökena höll till förr, om dom inte gör det fortfarande. Eller rena vildmarken, obygden, där människan står alldeles ensam.”

Även Yrsa Sigurðardóttir blandar in skräck och spöklikt. I deckaren ”Eldnatt” tänker jag genast att den katt som på första raden smyger ljudlöst och gömmer sig i mörkret måste vara en släkting till Jólaköttur (denna jättelika skräckjulkatt ur isländsk folktro) och ”I Remember You” (inte översatt till svenska) är en skräckthriller.

Reykjavik 5Lilja Sigurðardóttir, som jag träffade i Reykjavík, skildrar i ”Snare” (inte heller på svenska) staden och dess människor efter bankkraschen och Eyjafjallajökulls utbrott (2010) med aska kvar i luften.

Hon beskriver också något så modernt isländskt att bara islänningar nog riktigt kan förstå. Huvudpersonen Sonja flyger in och ut igen och Lilja förklarade att flygplatsen Keflavík ”blivit en mötesplats där man träffar vänner och bekanta, lägger ut selfies på facebook”.

Ragnar Jónasson berättade om ytterligare något som han och alla isländska deckarförfattare har att förhålla sig till: mordfrekvensen. ”Här sker ju nästan inga mord”, sa han. När Ragnar skrev sin första deckarserie, där rookiepolisen Ari får placering i Siglufjörður (en hamnstad med cirka 1 200 invånare längst upp i norr), ”hade det varit omöjligt att låta alla mord ske just där, på den lilla orten. Helt verklighetsfrämmande. Därför måste jag också skriva om landsbygd och öar omkring.”

Reykjavik 6Även Yrsa har nyligen tagit upp just detta i en deckarkrönika där hon skriver att på Island sker ”i genomsnitt två mord per år”. Hon tillägger att islänningar är ”ett mycket fridfullt folk”, också procentuellt. ”Om statistiken från USA hade gått att överföra så skulle det varje år ske cirka femton mord på Island.”

Således: isländsk kriminallitteratur är – och måste bli – högst speciell. Vilket denna helsida ville påvisa. (Som en första början, kan tilläggas, för det finns mycket mer att skriva om isländska deckare…)

Bengt Eriksson
Essä i Gota Medias tidningar 2019

Annonser

Debutdeckare som börjar så bra…

Jan Bertoft & Håkan Tängnander
Minnets slutna rum
(Hoi förlag)

Utan några som helst förväntningar började jag att läsa ”Minnets slutna rum” och blev häpen i betydelsen förtjust. Jag utbrast för mig själv:

Oj, så bra! Vilken hög nivå det verkar ha blivit på svenska deckardebutanter!

Kort resumé: Känd festfixare, samhällsdebattör med mera hittas död i sin exklusiva lägenhet i Stockholm. Han är skjuten – mitt uppe i ett parti schack. Lägenhetsdörren är låst också. Inifrån! Skjuten i en låsta rummet-gåta…

Minnets slutna rumPolisutredningen handhas av kriminalinspektör Vanja Ek. En bra skildring, tycker – tyckte – jag, av en polisutredning: samarbetet mellan de olika poliserna, den kvinnliga kriminalinspektören och sin chef uppåt (samt Sveriges regering, som också blir inblandad), presstalesmannen, åklagaren och så vidare.

Nyckelord: trilskande (inte genomgående men ibland). Också precis lagom mycket av hur det nog kan vara för en kvinnlig kriminalinspektör att ha hand om en mordsutredning i en omvärld av manliga poliser. Artar/artade sig ju bra det här…

Men så en bit över halva boken blir jag lika häpen igen – av motsatt anledning. Jan Bertoft & Håkan Tängnander tappar bort pusselbit efter bit och förlorar greppet om hela sin deckare och polisroman.

De vill så mycket. De vill för mycket.

De försöker tråckla ihop kriminalinspektör Vanja Eks barndom och uppväxt, som författarna fått till på ett minst sagt märklig sätt (ja, det betyder otrovärdigt), med mordgåtans motiv och lösning.

Det går dåligt. Det går inte alls, till sist.

De försöker snurra ihop trådar och få pusselbitar att passa. Men nej, de klarar inte av det. Trådarna hänger och dinglar, bitarna måste tryckas ner med, ursäkta, våld. När Vanja Ek vid ett besök i London förvandlas till, nej och åter nej, säg någon slags Stålkvinna – då gav jag upp.

Nästan. Jag läste till slutet, ändå. Men jag konstaterar: Det var synd att en deckare och polisroman som ju började alldeles lysande skulle sluta i det rakt motsatta.

Bengt Eriksson

Återkomst till Doggerland

Maria Adolfsson
Stormvarning
(W&W)

Maria Adolfssons förra deckare och polisroman, fjolårets ”Felsteg”, var och förblir enastående. Eller nästan. (Höll på att skriva första deckare. Men hon har också tidigare gett ut en mindre uppmärksammad roman, ”… alla för en”, som hon själv placerar i krimigenren.)

Maria Adolfssons kriminella Doggermiljö kunde/kan jämföras med Håkan Nessers likaså egenskapade miljöer i polisserien om och med Van Veeteren (den fiktiva staden Maardam med omnejd). Bara det – själva jämförelsen! – är ju ett högt betyg.

Adoplfsson StormvarningAdolfsson låter Doggerland återuppstå som en ögrupp och rest av den landmassa som en gång förenade Storbritannien med Norden och den europeiska kontinenten. (Det enda som finns kvar idag, alltså i verkligheten, utanför hennes deckar- och polisserie, är Doggers bankar.)

I ”Stormvarning”, andra delen av Doggerland-serien, fortsätter hon att teckna porträttet av Doggerland med Heimö, som största ö, och Noorö, där kriminalgåtan i nya romanen utspelar sig, som en mindre ö norr om den stora huvudön. (Söder om finns också den än mindre ön Frisel.)

”Felsteg”, alltså första titeln, började helt suveränt med att kriminalinspektör Karin Eiken Hornby var på väg hem en tidig morgon efter att ha hamnat i en säng där hon absolut inte borde ha hamnat.

Nya ”Stormvarning” börjar helt åkej – ja, till och med bra – men inte lika suveränt. Det pågår julfirande och den kvinnliga kriminalinspektören är egentligen sjukskriven efter förra fallet / första romanen då hon åtar sig (mest för att slippa sig att undan julen och sina gäster) att resa till Noorö, där en man hittats död i ett gruvbrott.

När Doggerland redan blivit presenterat är det inte heller lika fascinerande att återbesöka öarna utan det blir just en återkomst. För det ä r svårt att skapa och levandegöra fiktiva miljöer, det kräver nåt annat och mer än att skriva deckare i verkliga miljöer.

Extra påpassligt då att det finns en karta över Doggerland och dess samhällen i början av början av boken, det hjälper till.

Ytterligare ett mord – det första dödsfallet var förstås mord det också – inträffar och verkar ha kopplingar till ett lokalt whiskydestilleri. Och kanske till polisen Hornbys  släktingar på Noorö, släktingar som är sisådär laglydiga…

Förra ”Felsteg” var som sagt häpnadsväckande, både till miljöskildring och kriminalberättelse. Uppföljaren ”Stormvarning” är bra men nej, inte häpnadsväckande.

En viss skillnad. Fast observera ändå: också nya Doggerland-deckaren är så bra att den säkert kommer att placera sig bland årets bästa svenska deckare. Och sen är det dags för trean, som blir examensprovet. Då gäller att satsa extra på såväl Doggermiljön som det kriminella.

Bengt Eriksson

Skåntry noir = noir i Skåne

En av mina favoritförfattare, Jonas Bergh, har gett en ny bok, ”Uppför backen baklänges” (Recito), med två kortromaner, ”Jag höll hans hand när han dog” och ”Balladen till min bror”.

Kom precis i min brevlåda och jag bläddrar, läser här och var. Noir, som det brukar vara. Utan att bli deckare, som det också brukar.

Ska snarast, så fort dagens arbete är avklarat, börja läsa ordentligt. Återkommer…

Men till dess: en recension av en äldre Jonas Berg-bok. Likaså: noir. Och där blev det också, faktiskt, en deckare.

***

Jonas Bergh
Till Killor with love / Noveller
(GME Förlag)

Jag börjar från slutet, när jag läser Jonas Berghs nya novellsamling. Boken avslutas nämligen med kortdeckaren ”Mord på Möllevången”.

Ordvalet och ordföljden, komma- och ännu mer punkteringarna (för Bergh slösar inte med kommatecken). Vilken fröjd att läsa! En så bra inledning – och då tänker att alltså på språkbehandlingen – var det längesen jag hittade i en svensk deckarhistoria.

Också person- och framför allt miljöskildringen av Folkets park och kvarteren kring Möllevången i Malmö är precis lagom antydd. Jonas Bergh har en känslig förmåga att inte dokumentera för mycket utan just antyda gator och – inte minst krog efter krog – så att i alla fall den här läsaren känner att han själv är där, på plats.

Fast så mycket till deckare blir det inte av deckarnovellen. Ingen vidare intrig och slarvig upplösning också. Bergh har nog förläst sig på den danske deckarförfattaren Dan Turèlls både sämre (det kriminella) och bättre sidor (personerna, miljöerna och språket). För nog måste ”Mord på Möllevången” vara Turèll-inspirerad?

Hammenhög, Simrishamn, Kivik, danshaket Nyvång i Vollsjö, samma och fler delar av Malmö, söder om Halmstad, Köpenhamn, Paris och Spanien är ytterligare några av de platser som Jonas Bergh låter sina personer befolka eller besöka.

Novellerna – så står det i baksidestexten – ”handlar om människor som snubblar omkring på den vanliga stigen i livet”. Det stämmer, nästan. Det beror på – om läsaren går längs samma stig genom livet som författaren och hans personer.

Jonas Bergh skriver arbetarnoveller – eller snarare noveller om ett svenskt trasproletariat: arbetare som inte heller riktigt klarar av att vara arbetare, människor som ”snubblar” genom livet. Det kan vara blonda Katja – eller Candy – med den korta kjolen i Malmö och Kennet – eller Killor – med våldsamt temperament från katthuset i Hammenhög. De lever inga bra liv – därför blir de inte heller några bra människor. De behandlar inte andra eller ens sig själva väl. De är som livet är.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Jonas Bergh skildrar – ja, omfamnar – personerna med stor kärlek. Nej, ordet är livsvisdom och det bör nog också stå självupplevd framför livsvisdom. De är inga onda människor, egentligen. De reagerar på livet, med och mot.

Och många av dem verkar faktiskt klara sig genom livet med livet i behåll lika länge som vi andra. Det är den styrkan som lyfts fram i novellerna: människans överlevnadsvilja och oändliga kraft. Trots motståndet från livet.

Metoden är språket. Jonas Bergh har skapat och fortsätter att skapa sitt eget svenska skriftspråk, på samma gång helt vanligt och experimentellt. Han skriver sig både kvar i och ut ur arbetarlitteraturen. Ett gammeldags sätt att berätta men ändå nytt och poetiskt.

Han kan hoppa i handlingen och hugga av meningarna, skriva kort, kort. Eller låta en mening hoppa i tanken så att formuleringen blir ogrammatikalisk och just därför så tydlig, full av känslor och liv. Hans noveller blir längre än de är; de innehåller mer än sin längd. Novellerna har en förhistoria och ger också en aning om personernas liv efter att Jonas Bergh satt den sista punkten.

Han skriver svensk – ja, skånsk – noir. Än mer urban och malmöitisk, som i ”Mord på Möllevången” och ”Första maj, Folkets park (Katja)”, än skåntry noir, som i novellen om Killor, ”Men han tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010

Rättsläkare som skriver rättsläkardeckare

Uppstod lite diskussion om återutlägget på Deckarlogg med recensionen av Elias Palms debutdeckare ”Corpus delicti”. (HÄR finns den recensionen).

Var han och boken verkligen så bra som jag hävdade? Och hur är hans deckare som arbetsplatsskildring inom facket rättsmedicin, rättsläkare och obducenter?

Trovärdigt? Ja, han är (eller var) ju själv i yrket, som jag replikerade.

Här kommer i alla fall, som en uppföljning, den intervju jag gjort med deckarförfattaren och rättsläkaren Elias Palm.

***

Följande text har två alternativa rubriker: ”Den ofrivillige deckarförfattaren” och ”Ett passande jobb för en kvinna”.

I slutet av 90-talet, då Patricia D. Cornwells böcker om den kvinnliga amerikanska rättsläkaren Kay Scarpetta hade börjat få många läsare också i Sverige, skrev jag en artikel om ett par kvinnliga rättsläkare, den ena i Stockholm och den andra i Lund. Vi pratade om USA och Sverige, kriminalfiktionen och verkligheten.

Då var det ont om kvinnliga svenska rättsläkare, i verkligheten alltså. Medan de började bli allt fler också i svensk kriminalfiktion.

Internationellt hade Kay Scarpetta sällskap av Temperance Brennan, rättsmedicinsk antropolog hos den kanadensiska kriminalförfattaren Kathy Reichs. I TV-serien om kommissarie Morse kunde man se rättsläkaren Laura Hobson i Oxford. Senare har den amerikanska TV-serien ”Jordan” (om rättsläkaren Jordan Cavanaugh) tillkommit.

Vem som var först i Sverige har jag inte forskat efter men några författare som (spontant ur minnet) låtit kvinnor bli rättsläkare är Gösta Unefäldt, Helene Tursten och Åke Edwardson. Vid filmatiseringarna av böckerna bytte också Anna Janssons kvinnliga rättstekniker yrke till rättsläkare.

Elias Palm, rättsläkare och författare. Foto: JFK Photo.

Samt Elias Palm, som hittills gett ut två titlar, ”Corpus delicti” och ”Causa mortis” (bägge Ordfront), i en trilogi där Ella Andersson inte bara är rättsläkare på en anonym ort i Sverige utan dessutom huvudperson. När Palm inte skriver krimi så arbetar han också som rättsläkare, på Rättsmedicinen i Lund.

Krimi, förresten. Låt mig ta den här omvägen, för Elias Palm bekräftar min tes att många (de flesta? alla?) som skriver krimi har ett större syfte med författandet än att enbart skriva spännande kriminalhistorier. Palm tänkte inte ens skriva en krimi.

– Jag hade en idé, berättar han. Eller rättare sagt, jag hade upplevt någonting som jag ville skildra. Men var snäll och avslöja inte för mycket om intrigen…

– Tänk om man gav upp allting och bara försvann. För att börja om på nytt. Jag ville gestalta den känslan, som jag själv hade haft. Så jag skrev en roman och lämnade in till förlaget.

– Men, säger Palm, eftersom huvudpersonen var rättsläkare tyckte förlaget att det snarare borde vara en kriminalhistoria. Och undrade om jag skulle kunna förändra berättelsen mer åt det hållet. Egentligen var det inte så mycket som behövde skrivas om men spänningsmomenten blev något mer intensiva.

Döda människor, lik, våld, mord, blod, skalpeller och obduktioner…

Elias Palms debutkrimi: ”Corpus delicti”.

De flesta måste väl tycka att det är obehagligt att läsa sådana beskrivningar. Man kunde ju tro att författare väljer att ha en kvinna som rättsläkare för att få en balans mellan det hårda, tuffa och det kvinnliga som brukar anses stå för det mjuka. Men för Elias Palm var det inte så.

– Med tanke på mitt eget yrke, säger han, föll det sig naturligt att skriva om en rättsläkare. Och att jag valde att ha en kvinnlig rättläkare berodde dels på att läsaren inte skulle uppfatta huvudpersonen som ett alter ego och dels för att jag tyckte jag kunde skapa en spännande karaktär utifrån starka och komplexa kvinnor i min närhet.

Jag berättar för Elias Palm om de där intervjuerna jag gjorde för drygt tio år sen och så få kvinnor som då var rättsläkare i Sverige. När jag nu, år 2011, gick in på nätsidan för Rättsmedicinalverket, som de svenska rättsläkarna sorterar under, stod det kvinnonamn överallt!

– Idag är det ungefär fifty-fifty bland rättsläkarna. Ser man istället till de läkarstuderande som specialiserat sig på rättsmedicin så dominerar kvinnorna.

Hur kunde det bli så – och gå så fort?

– Eftersom det tidigare fanns få kvinnor bland rättsläkarna har man satsat på att försöka locka fler läkarstuderande kvinnor till rättsmedicinen. Och lyckats.

Det är inte så att unga kvinnor läser krimi, ser hur många kvinnliga rättsläkare som finns i romanerna och tycker det verkar vara ett intressant arbete?

– Till någon del kan det väl också vara så, säger Elias Palm. Och jag får väl erkänna, tillägger han, att jag läste Patricia Cornwell och nog blev lite inspirerad av Kay Scarpetta till mitt yrkesval.

En av de rättsläkare som jag intervjuade för cirka tio år sen hade inte Patricia Cornwell så jag gav henne några pocketar att läsa. Hon utbrast: ”Spännande. Men vilken stor skillnad mot hur vi arbetar! Kay Scarpetta är ju en detektiv lika mycket som rättsläkare. Dessutom åker hon ut till brottsplatserna. Det gör inte svenska rättsläkare.”

Elias Palm, som våren 2010 tjänstgjorde på Chief Medical Examiner Office i New York, invänder:

Uppföljaren: ”Causa mortis” (bägge Ordfront).

– I USA har rättsläkare en annan funktion än i Sverige. Där kan rättsläkaren också leda förundersökningen. Patricia Cornwells böcker behöver inte vara så långt ifrån verkligheten.

– Att rättsläkarna i Sverige inte alltid åkte ut och undersökte kroppar på plats berodde på att vi var för få och därför tvungna att säga nej när polisen ringde. Då slutade polisen att ringa. Idag åker svenska rättsläkare ut till brottsplatserna. Vi har lyckats vända det, polisen ringer igen och vi säger nästan alltid ja, vi kommer.

– Efter första boken var det en del som kritiserade mig för att jag var för undervisande. Jag beskrev rättsläkarens arbeta för noggrant. Så jag drog ner lite på det i den andra romanen.

Men nej! Just det gör ju dina böcker extra intressanta – att romanerna samtidigt blir yrkeskunniga reportage från en arbetsplats som är helt okänd för läsarna.

– Ja, jag vill ju ge en riktig bild av yrket, visa hur rättsläkarens arbete faktiskt går till. Men utan att det mest makabra skildras i detalj. Den som vill ha splatter får leta nån annanstans. En rättsläkares arbete handlar också om att kunna bemöta anhöriga på ett professionellt sätt.

I den här texten har genomgående ordet rättsläkare använts som yrkestitel. Men i kriminallitteraturen används tre titlar: obducent, patolog och rättsläkare.

– En patolog arbetar på ett sjukhus med att leta efter sjukliga förändringar som kan ha lett tills ett dödsfall. Patologerna själva obducerar sällan numera.

– Rättsläkaren får sitt uppdrag av polisen och letar efter helt andra faktorer. Det är också rättsläkaren som obducerar. På så vis är vi obducenter. Men efter styckmålsrättegången, där de som åtalades för att ha mördat och styckat Catrine da Costa i media kallades allmänläkaren och obducenten, använder inte rättsläkare så gärna benämningen obducent.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen / Krimi 2011

 

Lesbisk polis löser cold case-fall

Tina Frennstedt
Cold case: Försvunnen
(Forum)

För bara tio år sen utspelade sig knappt alls några kriminalromaner i skånska miljöer. Idag skrivs det så många skånska deckare att det blivit omöjligt att hålla koll på alla författare och böcker. Senast att ansluta sig till Skånes deckarboom är Tina Frennstedt, erfaren kriminalreporter inom press och teve, med sin debutdeckare ”Cold case: Försvunnen”.

Den kriminella huvudtråden bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ett ouppklarat fall: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. I ”Försvunnen” har kvinnan bytt namn från Helena till Annika, året för försvinnandet flyttats fram till 2002 och orten ersatts av Simrishamn. (Fast det här behöver inte läsarna känna till för att uppskatta hennes deckare, även om författaren haft det som grund.)

FrennstedtTess Hjalmarsson, kriminalinspektör i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med Annikas försvinnande på väg hem från ett dansställe en sommarnatt för sexton år sen. På skrivbordet ligger ett foto på nittonåringen. Tess möter flickans blick och konstaterar: ”En förfärligt dåligt skött utredning.”

Cold case-gruppen måste avbryta sitt arbete och delta i en annan, ny utredning när en kvinna hittas död vid en badhytt i Höllviken. ”Valiumkusten”, enligt socialförvaltningen. Och när mordet kopplas till en dansk serievåldtäktsman – har han börjat mörda? – upptar detta allt mer av polisernas arbetstid. Ändå ger sig inte Tess, parallellt fortsätter hon att granska cold case-fallet tillsammans med kollegan och käbbelsystern Marie Erling.

Bägge utredningarna, nu och då, 2018 och 2002, flätas ihop allt mer, romansida för sida, pusselbit för bit. Skickligt gjort av Tina Frennstedt, inga bitar trycks ihop med tvång utan handlingen framskrider logiskt och följdriktigt. Skildringen av Österlen, närmare bestämt Simrishamn med omnejd, imponerar också.

Inte så lätt som man kan tro att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt placerar inte bara orterna på sina rätta platser utan lyckas också förmedla den känsla av skånsk noir som döljer sig bortom sommarturisternas ögon.

Kriminellt huvudspår, skrev jag. Här finns dessutom ett annat huvudspår, som tar nästan lika stor plats och nog varit lika viktigt för författaren. Tess, polisen och hjältinnan, är lesbisk. Frennstedt skildrar hennes privat- och kärleksliv på ont och gott (mest ont nu för tiden). Jämsides beskrivs hemmalivet för den gifta, heterosexuella polisen Marie. Ingen större skillnad, rätt snarlikt, på ont och gott det också.

Denna livshistoria lyckas tyvärr inte Frennstedt – ännu så länge, i första delen av sin polisromanserie – fläta ihop lika väl med kriminalintrigen, så att ett plus ett blir ett och samma. Att begära för mycket? Nej, jag tror och hoppas att hon ska lyckas med det också, nästa gång…

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Mörkt på Mörkö

Samuel Karlsson
Morden på Mörkö
(Lind & Co)

Med ”Morden på Mörkö” har Samuel Karlsson börjat skapa en fiktiv ö i Tjust skärgård på färjeavstånd från fastlandet.

Polisen Jessica Jackson är tjänstledig. Hon ska flytta till sitt barndomshem, ett nedlagt mejeri, och starta ett mikrobryggeri.

Samuel KarlssonTrodde hon, ja. När ett par lik hittas och en kvinna försvinner kommenderas hon tillbaks till arbetet. En storm bryter ut och Jessica blir ensam kvar som polis på en isolerad ö.

Miljön skildras så levande att den finns, porträtten av Mörkös invånare utförs väl och kriminaliteten (som spritlangning och en mindre bordell) är väl inte alls otrolig. Genre: svensk glesbygdsnoir.

Inget fel på byggstenarna. Tyvärr finns här några longörer som får spänningen att stanna upp.

Fast jag ser ändå ser jag fram emot nästa Mörkö-deckare, nu när en lovande grund är lagd.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar