Köld, alkoholism och incest på Grönland

Mads Peder Nordbo
Mannen från Thule
Övers: Kalle Hedström Gustafsson
(Albert Bonniers)

Dansken Mats Peder Nordbos deckare om och från Grönland är så hemsk att man inte tror det kan vara sant. Ja, även hans andra del av deckarföljetongen om journalisten Matthew Cave på Grönland är rent ut sagt ohygglig.

NordboMen om man googlar ska man se att ”Mannen från Thule” tvärtom verkar vara en högst realistisk deckare. Evig snö och kyla, hög procent alkoholister, våldtäkter och incest – allt stämmer, även i verkligheten.

Matthew letar efter sin halvsyster Arnaq, som försvann, med hjälp av Tuparnaaq, en ung kvinna som suttit inne för mord men inte hämnats klart.

Dessutom har Matthews fått tecken på att hans far, som deltog i ett dödligt experiment på den amerikanska Thulebasen, faktiskt lever.

Hela Grönland ingår i ett storpolitiskt maktspel. Genre: arktisk noir.

Att jag skrev ”följetong” beror på att Nordbos deckarserie hänger så ihop att man inte bara måste läsa alla titlar – utan också i rätt ordning. Det är inget jag gillar.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Media tidningar

Svenska Deckarakademins priser 2019

Så har Deckarakademins ledamöter sammanträtt på deckarbiblioteket i Eskilstuna och delat ut sina priser för 2019.  Resultaten blev enligt följande (enligt Akademins hemsida):

***

”Svenska Deckarakademin har idag beslutat att ge Camilla Grebe ”Den gyllene kofoten”, priset för årets bästa kriminalroman. ”Skuggjägaren” belönas för att det är ”En elegant komponerad polisroman med kvinnohistoriskt perspektiv”.

DeckarprisPriset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman går till Jane Harpers ”En förlorad man”. Motivering: ”Ett dödligt kammarspel kring familjehemligheter i Australiens outback”.

Those were en annan dag.
(Brasklapp, missförstå inte. Är alltså inte nu det här priset delats ut, fick det för många år sen.)

Deckarakademin delar i år även ut ett debutantpris till Malin Thunberg Schunke och hennes bok ”Ett högre syfte”. ”Internationell thriller som förnyar temat med den oskyldigt anklagade” löd motiveringen.”

***

Deckarlogg har inget direkt att invända även om den här loggen hade och har Christoffer Carlssons ”Järtecken” som favorit. Hans bästa ända sen debuten! om Deckarlogg får säga.

Om Jane Harper är Deckarakademin och – loggen helt överens. Malin Thunberg Schunkes debutdeckare har Deckarlogg faktiskt inte hunnit läsa. Ja, jag vet, skäms.

Nu ska det genast bli av! Men att utse årets deckardebutant kan inte ha varit lätt, sååå många bra deckardebutanter att läsa och välja mellan just 2019.

Från Malmö till Israel och tillbaks

Claes & Eva Fürstenberg
Blodhundar
(Historiska Media)

Makarna Claes och Eva Fürstenberg är ännu en deckardebutant – eller två i en – som debuterar högt över nybörjarnivån.

Med många års erfarenhet av journalistik kan de inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket, i betydelsen lite och lagom men exakt, som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga.

Furstenberg BlodhundarDen äldre journalisten Gun Berlin, dagens dagstidningsmiljö och stadsdelen Gamla väster i Malmö – allt känns igen direkt. Och detta trots att deckarduon Fürstenberg knappt gör en enda beskrivning. (Jo, det finns en klar likhet med Georges Simenon.)

Efter att ha omvandlats till den nya sortens journalist (skriva och plåta och filma och prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

”Blodhundar” balanserar mellan en vardagsnära deckare och en internationell thriller; nutida och historiskt, svenskt, judiskt och palestinskt. Händelsernas grund finns i Israel, där huvudpersonen GB tillbringade sina ungdomsår på först en kibbutz och sedan i Tel Aviv.

Utländska säkerhetsagenter kontra en försvunnen och skadad hund. En hel del action men ändå inte mer än att vardagskänslan finns kvar.

Det har blivit en spännande historia och vilken svår balansgång, som Claes och Eva Fürstenberg kort sagt bemästrar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm Vem däödadeFagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson

Att få vara som man är

Frida Moisto
Drakar lyfter i motvind
(Bokfabriken)

Bråttom med uppföljaren?

Frida Moistos andra Lisa Engström-deckare är ojämn. Som om plotten kastats upp i luften och damp ner lite här och var.

Den ettriga pitbull som förra gången bet till i prosan får ibland vila i hundkojan.

Frida Moisto drakar-lyfter-i-motvindTråkigt, för när Moisto skriver som bäst är hon riktigt bra. Till exempel i den intensiva skildringen av när en nästan till döds knivhuggen anländer till akuten.

Eller pusselbitarna som ska bli porträttet av polisen Engström, explosiv som nitroglycerin men hon lyfter i motvind.

Att avslöja huvudspåret skulle förstöra läsningen. Fast tar inte Moisto i för mycket? Går det verkligen inte, år 2019, att vara som Johan Lundblad, även i religiösa Jönköping?

”Drakar lyfter i motvind” slutar innan berättelsen är slut. Så en tredje del lär följa, helst med mer välsorterade kapitel…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Grovkalibrig skärgårdsmiljö

Samuel Karlsson
I mördarens skugga
(Lind & Co)

Samuel Karlsson fortsätter att skildra lilla Mörkö i Tjusts skärgård så levande – miljön som människorna, sommargäster kontra årenrunboende – att man kunde tro att ön verkligen finns.

Samuel Karlsson i-mordarens-skuggaDet börjar med grov – som i grovkalibrig – action. Ett par människor skjuts ihjäl. Därpå sker ett par badolyckor eller om de var planerade dråp?

Samtidigt tecknas ytterligare streck i porträttet av Jessica Jackson, nu polis på deltid medan hon driver sitt mikrobryggeri.

Hon dras in i utredningen, alltså personligen. Kan händelserna bero på något i Jessicas bakgrund?

”I mördarens skugga”, seriens andra del, befäster Mörkö som kriminalmiljö och Mörköserien som klart läsvärda deckare. Genre: skärgårdsnoir.

Men en sak måste Karlsson sluta med – att referera intrigen och avslöja mördaren i föregående del. Amen det går ju bara inte!

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Debutant som imponerade

I väntan på Kamilla Oresvärds nya deckare ”Älvdansen” lägger jag ut min recension av hennes debutdeckare ”Minnesbäraren” – efter den debuten kunde hon skriva ett så välförtjänt förlagsavtal med Bokfabriken, som även återutgav debuten.

Kamilla Oresvärd
Minnesbäraren
(Hoi)

Kamilla Oresvärds polisroman ”Minnesbäraren” håller imponerande hög klass. Redan vid debuten tål hon att jämföras med etablerade svenska deckarnamn.

Oresvärd-Minnesbäraren-pocket_loresInte så annorlunda utan Oresvärd använder det gängse sättet att skriva en polisroman. Fast hon gör det extra bra, med alla nödvändiga ingredienser på rätta ställen.

Hennes kommissarie – en kvinna förstås – heter Stina Seger. Miljön är Göteborg.

Det ena kriminalspåret börjar i Örgryte, där ett gammalt lik hittas nedgrävt. Det andra med att en man rymmer från en rättspsykiatrisk anstalt.

Spåren knyts ihop, historiskt och idag. Resultatet blir en krock mellan olika tiders människosyn.

Tyvärr är också slutet gängse. Alldeles för mycket action!

Berättelsen förlorar i trovärdighet. Men även detta har ju Oresvärd gemensamt med kända deckarförfattare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2015