Norske polisen Wisting på TV

Får allt bli mer ihärdig med att följa strömningstjänsternas deckarserier. Fast det finns ju så många deckare och annan krimi att läsa – först – så hur ska en enda deckarläsare hinna?!

Missade alltså Viaplaypremiären av deckarserien ”Wisting”, byggd på ett par av titlarna, ”Jakthundarna” och Grottmannen”, i Jørn Lier Horsts norska polisserie och namngiven efter huvudpersonen, kriminalutredaren Willam Wisting.

En serie polisromaner som blivit allt bättre och jag gillar allt mer. Kan faktiskt vara den bästa polisromanserien i Norden för närvarande (alltså bättre än danskarna Jesper Steins och Jussi Adler-Olsens polisserier).

Wisting

”Wisting” på papper och skärm, i roman och TV-serie.

Men hur ska det gå att överföra polisen Wisting från romansidorna till TV-skärmen? Sånt är ju alltid lika vanskligt.

Det blir till att titta och se – när ”Wisting”-serien ikväll har andrapremiär på TV3, närmare bestämt klockan 22.

Förresten, nån som redan sett serien på Viaplay och kan komma med en förhandskommentar?

Däremot tror jag att jag nu hunnit läsa samtliga, inklusive de oöversatta, romanerna i Jørn Lier Horsts serie om kriminalutredaren William Wisting.

Erkänner att jag läste lite tveksamt till att börja med, bland annat för att det schabblades en del med utgivningen på svenska. Vilket framgår av nedanstående text, skriven för ett tag sen nu.

Fast såväl utgivningen som min läsning har bättrat sig, sen dess. I TV-serien spelas William Wisting förresten av Sven Nordin. Men är inte han lite ung?

***

Start en bra bit in i serien och till en början utgivet i fel ordning.

Men när ”Blindgång” (Lind & Co; övers: Caisa Mitchell) nu kommit på svenska går det i alla fall att läsa fyra av norrmannen Jørn Lier Horsts polisromaner i (kolla så ni gör det!) rätt ordning – alla med och om utredaren William Wisting och hans kolleger i Larvik. Hela sex tidigare titlar i Wisting-serien saknas däremot – fortfarande och tyvärr – i den svenska utgivningen.

Med detta påtalat måste jag också betona att de fyra titlar som kommit på svenska – här i rätt ordningsföljd: ”Vinterstängt”, ”Jakthundarna”, ”Grottmannen” och ”Blindgång” – är bland det bästa som just nu går att läsa bland nordiska polisromaner.

Trailer till norska TV-serien ”Wisting”.

Lier Horst kan nämligen både skriva och berätta och är dessutom kunnig i polisarbete. Han har själv varit polis och utredare i Larvik.

Ingen ovanlig och märkvärdig – utan snarare en rätt typisk – intrig i nya ”Blindgång”: sprit- och knarksmuggling, några mord som följd av detta, överordnade som lägger sig i och kolleger som missköter sitt jobb.

Utförandet är däremot högst eget: en polisroman som blir en procedurroman in i den minsta lilla detaljen. Jørn Lier Horst berättar utförligt och ingående, även när polisarbetet är onödigt, visar sig resultatlöst.

Visst, det kan bli hur urtråkigt som helst med sån här polisiär knappologi. Om inte Jørn Lier Horst varit så initierad och dessutom, som sagt, kan skriva och berätta, teckna intressanta personporträtt och skapa spänning i och ur det lilla; de små detaljerna, kriminella som mänskliga.

Vid sidan om – eller snarare mitt i – spänningsromanen fortsätter också Jørn Lier Horst att teckna porträttet av en norsk och högst sympatisk – eller ordet är kanske vanlig? – man som råkar vara kriminalpolis. ”Blindgång” är ännu en mansroman, ytterligare penseldrag fogas till William Wistings porträtt.

Dessutom finns liksom en extra roman i romanen, så pass utförlig att den hade kunnat bli en fristående novell eller kortroman: en skildring av två unga ensamstående mödrar. Den ena med ett litet barn, den andra ska snart födas. Den senare är änklingen Wistings dotter Line.

Bengt Eriksson

Engelsk noirdeckare i London

Tjuvkollade lite på Strike-serien när första delen = den filmade boken visades på brittisk TV. Men sen glömde jag bort det…

Nu har jag köpt hela TV-serien – “The Cuckoo’s Calling”, “The Silkworm” och “Career of Evil” – som DVD-box och börjat kolla på första delen (sett två av tre avsnitt hittills).

CormoranDet gäller alltså filmatiseringen av J.K. Rowlings brittiska noir-deckarserie, författad under den snabbt avslöjade pseudonymen Robert Galbraith. Huvudpersoner: Cormoran Strike, privatdetektiv med kontor på Denmark Street i London, samt hans sekreterare/assistent Robin Ellacott.

Den förstnämnde spelad nära nog exakt av Tom Burke och den senare spelad så fenomenalt otroligt fantastiskt av Holliday Grainger. Bägge har i TV-serien blivit precis som jag föreställde mig när jag läste romanerna – d e t är inte vanligt.

Holliday Grainger är också så engelsk som en engelsk sekreterare kan vara, både i utseende och repliker. Hon har varit sekreterare på många skivbolag och bokförlag jag besökt i London. Hon har ingenting av skådespelare i sitt skådespelande. Hon är Robin Ellacott.

Action? Typ noll, dock. Stämning, däremot: cirka 1000 eller så. Fantastiska Londonmiljöer och allting, som det verkar, inspelat på plats. Längs musikaffärsgatan Denmark Street har en ju gått och kollat gitarrer och på puben The Tottenham, numera Flying Horse (Oxford Street) brukar jag dricka cider.

Nu ska jag titta vidare. HÄR kan du läsa mer om Cormoran Strike, Robin Ellacott och J.K. Rowlings deckare.

Bengt Eriksson

Kvinnor i svart

Nu ska den här pjäsen, alltså ”Kvinnan i svart”, sättas upp igen.

Den här gången på Scalateatern i Stockholm med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar i rollerna. Premiär: den 31 januari 2019.

Så jag får försöka ta mig upp till Stockholm och se den nya uppsättningen!

Tills vidare: en text jag skrev för några år om ett antal ”kvinnor i svart”; på papper, teatercen och bioduk/TV-skärm.

***

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Kvinnan i svart bokSusan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Woman in Black DVDDen tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

kvinnanPjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2014

Det var i Berlin våren 1929…

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir är ett skrivsätt, en inställning och ett temperament. En känsla och en färg. En palett med olika nyanser av svart.

Längesen nu som noir var något specifikt amerikanskt inom litteraturen (och då främst deckare). Tur och retur Frankrike-USA kan noir idag appliceras på alla litterära genrer, platser och tider.

Babylon Berlin bokNoir har blivit en teknik för att spegla och skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En mycket användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman.

Som i Berlin våren 1929.

Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar just denna stad och detta år i sin tyska noirroman ”Babylon Berlin” (första titeln av hittills sex i en serie som ska sträcka sig fram till 1938).

Samt polisroman. Huvudpersonen heter Gereon Rath och är en ung kommissarie, förut i Köln och numera i Berlin, tidigare vid kriminalpolisen men nu på sedlighetsroteln. Rath förflyttades och ”degraderades” efter att ha skjutit sonen till en mäktig man.

Weimarrepubliken ska snart falla och nazismen marschera in. ”Babylon Berlin” utspelar sig från den 28 april till 10 maj 1929.

Sedlighetspolisen Gereon Rath, 29 år, blir turist- och tidsguide till en stad som är full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord.

Om några dagar ska det ju också bli första maj – och demonstrationer, kommunisterna planerar att bryta mot demonstrationsförbundet.

Babylon Berlin filmSå påträffas en anonym, torterad kropp i Landwehrkanalen och Rath engagerar sig, trots att han ju inte har med det här att göra, i en mordutredning som inkluderar såväl pengar som vapen och kärlek.

Och Rath själv, som… Nej, jag avslöjar inte mer.

Volker Kutscher skildrar detta – det sönderbrutna samhället, människorna och staden – med, låt säga, en axelryckning och en lite nonchig inställning, särskilt i polisen Raths repliker.

Och samtidigt på stort allvar. Alltså rätt typisk noir-prosa.

Vilket ger just det som noir är så enastående suverän på: en inträngande skildring av ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. (Det var då; det kan vara nu.)

Denna första polis- och noirroman i Kutschers serie har också filmats och ska nu börja visas på SvT. Jag har inte sett någonting av TV-serien när jag skriver det här så jag undrar: Hur ska det gå? Noir-romaner – alltså den där jargongen – brukar inte vara det lättaste att få till på film, ju…

deckarlogg-2Bengt Eriksson

 

Den svenska noir-filmens födelse

Svartvitt. Nej, mörkare ändå. Som filmat i svartsvart. Hela skärmen är svart. Ljudet av en bil på en landsväg eller en människa på en stadsgata. Men ingenting syns. Jo, ett svagt ljus från en billykta sveper genom svärtan. En aning av vad som väl måste vara en människa börjar synas, lite i taget…

Jag tittar på svenska deckarfilmer. Inte dagens teve- och filmdeckare utan kriminalfilmer från 1940- till 60-talet. En höjdpunkt i svensk filmhistoria, enligt mig. Men ändå en ojämn filmproduktion, där regissörer och manusförfattare prövade sig fram, så det är nog riktigare att beskriva filmerna som – på flera sätt – spännande.

Deckarboxen_boxshot”Den stora deckarboxen” (utgiven av Studio S Entertainment) innehåller sju svenska ”deckarklassiker” på dvd. Manusen skrevs av deckarförfattare som var kända eller skulle bli: Stieg Trenter (”Det kom en gäst”), Vic Suneson (”I dimma dold”), Folke Mellvig (”Brott i paradiset”), Kerstin Ekman (”Tärningen är kastad”), Maria Lang (”När mörkret faller” och ”Ljuvlig är sommarnatten”) samt Per Wahlöö (”Nattmara”).

Fast själva kriminalhistorierna är inte så väsentliga – åtminstone inte
i efterhand – utan hur filmerna gjordes = regisserades. Arne Mattsson, svensk noir-films meste regissör, svarar för fyra filmer. Lärjungarna, som jag kallar dem, Lars-Eric Kjellgren och Rolf Husberg regisserade två respektive den återstående.

Också filmfotograferna borde namnges. Men till min häpnad ser jag att alla filmer haft olika fotografer. Ändå är bildspråket, oavsett thriller eller pussel, landsbygd eller Stockholm, gemensamt. Det måste ha varit tiden, så skulle det filmas, eller också har regissörerna hållit fotograferna i strama tyglar.

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.

Kameran kan även fokusera på ett ansikte, ligga kvar tills de knappt märkbara ansiktsuttrycken – känslor, tankar – visar vem personen är. Det ställer krav på skådespelarna som framträder i en lång känd rad: Eva Henning, Harriet Andersson, Ulla Jacobsson, Karl-Arne Holmsten, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand, Hjördis Pettersson, Mona Malm med flera.

Min favoritfilm: ”Ljuvlig är sommarnatten”, där nämnde Holmsten spelar en romannära Christer Wijk och Mattsson skildrar småstaden Skoga både mer stämnings- och spänningsfullt än filmatiseringen av ”Kung Liljekonvalje av dungen” härom året.

När kommer ”Stora deckarboxen 2”? Det finns fler svenska kriminalfilmer som borde samlas i en box. Till exempel Gustaf Molanders ”En kvinnas ansikte” (redan 1937) med Ingrid Bergman som utpresserska, Ingmar Bergmans ”Fängelse” och mer av Arne Mattsson, som kapten Hillmans ”Svarta damen”.

Och så förstås Hasse Ekmans filmer: särskilt ”Flicka och hyacinter”, nog den bästa svenska noir-filmen, men också ”Flickan från tredje raden” och ”Lågor i dunklet”.

Deckarlogg 2(Krönika i KB/YA/TA 2016)
Bengt Eriksson

Rebecka Martinsson filmas – igen

Så har Åsa Larssons kriminalromaner filmats igen, den här gången som TV-serie. Första avsnittet av ”Rebecka Martinsson”, som serien heter efter juristen och huvudpersonen, visades på TV4 nu i veckan.

Men en av Åsa Larssons romaner – debuten ”Solstorm”, för vilken hon prisades av Svenska  Deckarakademin som 2003 års bästa deckardebutant – har redan filmats. Då som långfilm med premiär 2007.

Resultatet blev väl… Ja, så här skrev jag i alla fall lite kort när jag hade sett filmen…

*

Tyvärr har inte (heller) ”Solstorm” (Sandrew/Metronome), som var en sensationell kriminalromandebut av Åsa Larsson, blivit någon särskilt lyckad kriminalfilm. Också en låg- och snabbproduktion?

SolstormMikael Persbrandt har inte lyckats göra sin roll som svavelosande frikyrkopredikant till något mer än ännu en märklig figur och den norrländska miljön doftar mer på papper än på duk och skärm.

Att låta Izabella Scorupco spela advokaten Rebecka Martinsson var nog ingen bra tanke. Åsa Larssons advokat är yrkes- och privatmänniska, klok och naiv, vuxen kvinna och liten flicka – ofta lite tafatt.

Tyvärr gestaltas inte det flickiga och tafatta utan Scorupco är – inte samma sak – tafatt som skådespelerska.

Både i Läckberg- och Larsson-filmatiseringarna överdrivs våldet från romanerna. Samma våld men på bild blir det automatiskt mer våldsamt.

Ska bilder ha samma funktion som ord måste våldet tvärtom tonas ner – om man inte vill att filmerna ska vara mer våldsamma än böckerna.

Vilket nog var syftet: filmatiseringarna görs inte för mig och oss som läser kriminalromaner utan riktar sig till den målgrupp som vill ha några schyssta action-rullar. Och då måste ju svenska filmdeckare konkurrera med amerikanskt action-våld.

*

Rebeckka 2Just debutdeckaren har man – i alla fall till stor del – hoppat över i den nya TV-serien som istället bygger på romanerna ”Det blod som spillts”, ”Svart stig”, ”Till dess din vrede upphör” och ”Till offer åt Molok”.

Ida Engvoll agerar den här gången som huvudpersonen Rebecka Martinsson. Klarar hon det bättre än Izabella Scorupco?

Är TV-serien bättre än filmen? Ja, vad tyckte ni om första avsnittet? Och hur bra – eller motsatsen – är TV-serien kontra Åsa Larssons kriminalromaner?

Plats för diskussion!

Deckarlogg 2Deckarlogg återkommer med sina åsikter.

Bengt Eriksson

John och Kajsa Hillman på nytt

”Stjärnfall” måste ha varit den första vuxendeckare jag läste. Men förstås inte Lars Wilderängs roman med samma titel, som kom i fjol, utan Folke Mellvigs från 1952. Riktigt så tidigt läste jag den nog inte men ett par år senare bör det ha varit.

Ålder (min alltså): typ sju år.

Folke Mellvig Stjärnfall”Sjärnfall” är en Kapten Hillman-deckare – den andra i serien. Att jag fick pappa att köpa den till mig i födelsepresent hos Enskede bokhandel berodde på att jag redan kände privatdetektivparet John och Kajsa Hillman (samt deras medhjälpare Freddy) från radion. Den första radiodeckarserien med paret Hillman sändes 1950.

Mest känd blev väl Folke Mellvig för radioserierna och filmerna om privatdetektivparet Hillman men berättelserna gavs även ut i romanform. Han var en filur han den där Mellvig, en skrivande hantverkare snarare än författare, som kunde skriva åt bägge hållen: berättelsen hade ofta varit en radiopjäs eller ett filmmanus innan den skrevs om till deckarroman.

Så romanerna blev lite tunna ibland, tyckte jag. Eller vill jag minnas, rättare sagt. Längesen som jag läste någon deckare av Folke Mellvig. Men nu ska det bli av, nu ska jag läsa om några gamla Hillman-deckare, för nyligen upptäckte jag nämligen att ett antal av Mellvigs detektivromaner återutgetts som e-böcker.

Stjärnfall 2Både ur serien med Hillmans detektivbyrå i Stockholm (samt utflykter i landet) – bl a just ”Stjärnfall”, ”Farligt för familjen” och ”I all tysthet” – och andra deckare med andra huvudpersoner som jag faktiskt aldrig har läst. Så det blir både till att läsa om och läsa för första gången.

En mycket bra idé – att återutge äldre deckare som e-böcker – tycker jag. Hyggligt billigt att köpa och ladda ner, om en vill det. Och ännu bättre = gratis att låna från biblioteket. Jag börjar med ”Stjärnfall” för att se om den fortfarande håller den kvalitet som jag tyckte då, när jag läste min första deckare, när jag var typ sju…