P.D. James (1920-2014) och kriminalkommissarie Dalgliesh, än en gång

Deckarlogg ser den nya filmatiseringen av de polisromaner som P.D. James skrev om kriminalkommissarien och även poeten Adam Dalgliesh på TV4 Play. Eller försöker, för det är är svårt.

Den första filmatiseringen med Roy Marsden som Dalgliesh, gjord på 1980- och 90-talen, har satt sig så starkt i mitt huvud att jag inte riktigt kan förlika mig med dagens nye Dalgliesh, spelad av Bertie Carvel. (Här emellan filmades också en kortare TV-serie med Martin Shaw som Dalgliesh. Men den serien har jag inget minnet av, inte alls. Kanske aldrig såg den?)

Den nya TV-serien med Bertie Carvel som Adam Dalgliesh.

Att jag än så länge inte kunnat vänja mig vid Bertie Carvel (lite för träig väl?) som kommissarie Dalgliesh kan eventuellt bero på att Roy Marsden gestaltade Dalgliesh så att han nästan exakt stämde överens med min egen uppfattning, alltså från romanerna.

Ska titta vidare så får jag se…

Kanske också borde ta fram och läsa om polisromanerna? Det var en lång polisserie som P.D. James skrev, från 1962 till 2008. Fjorton titlar blev det eller blev det ändå inte på denna långa tid.

Hur var dom? Bra, vill jag minnas. Men det var längesen nu som jag läste dem, särskilt de tidigaste. Minns dem inte i detalj. Har du läst dem, förr eller på senare år? Vad minns du? Vad tyckte och tycker du? Står P.D. James sig?

Följande är den text jag skrev om P.D. James i boken ”Deckarhyllan”…

***

P.D. James
Land: England
Genre: pusseldeckare och polisromaner som med tiden blir allt mer psykologiska och samhällskritiska

Redan i debutdeckaren, ”Slut hennes ögon” (i England utgiven 1962, i Sverige först 1991), visade P.D. James att hon var den nya engelska deckardrottningen och arvtagerskan till Agatha Christie. (Drottningkronan har senare övertagits av Ruth Rendell/Barbara Vine, som i sin tur lyft på kronan för att vara beredd att överlämna den till Minette Walters.)

”Slut hennes ögon” är en pusseldeckare. Miljön – den fridfulla lilla engelska byn med både kyrkbasar och herrgård – kunde vara hämtad från någon Agatha Christie-deckare.

Men observera att P.D. James inte kopierar! Hennes deckarromaner är inte 30-40-50-60-70 år gamla (Agatha Christies första detektivroman publicerades redan 1920 eller -21, bägge uppgifterna förekommer) utan moderna och samtida. Christie har lagt grundstenarna, James bygger/skriver vidare: moderniserar, utvecklar och komplicerar, eftersom livet i det moderna samhället är mycket mer komplicerat.

Den äldre, klassiska TV-serien med Roy Marsden som Adam Dalgliesh, kriminalkommissarie och poet.

Kriminalpusslet finns kvar, men James är mer noggrann än Christie med miljö- och personskildringarna. För att liksom visa att den engelska byn och dess invånare förändrats släpper James genast i sin första deckare in en ogift mor i herrgårdsmiljön.

På 70- och främst 80-talet fortsätter hon att utveckla och modernisera pusseldeckaren. Nutiden blir allt mer närvarande och personskildringarna byggs ut till psykologiska porträtt av både brottslingar och offer och även människorna omkring; deras drivkrafter och relationer, förhållandet mellan människan och samhället. P.D. James är en föregångare inom vad som har kallats den litterära kriminalromanen.

För att få plats med allt detta krävs fler romansidor. Fr o m ”Smak för döden” (1987) – en känd politiker och en dagdrivare hittas mördade brevid varann i en kyrka i London – börjar hon skriva längre böcker, flera är tjocka och tunga som tegelstenar. Om man fortfarande säger att Agatha Christies pusseldeckare är grunden, så bygger P.D. James i ”Smak för döden” ett höghus med miljö- och personskildringar.

”Böjelser och begär” (1990) kan närapå beskrivas som en miljödeckare. Miljön är Norfolkkusten med Larksokens kärnkraftverk.

I ”Arvsynd” (1994) återgår James till den traditionella engelska pusseldeckaren, men samtidigt har hon skrivit en Charles Dickens-roman i Londonmiljö, fast London idag.

Med ett så ”enkelt” grepp som att noggrant beskriva personernas bostäder (polisassistent Kate Miskins nya lägenhet i Dockland, den AIDS-döende i lägenheten vid Notting Hill, en skrotig antikvitetsaffär, ”slottet” nere vid kusten osv) speglar hon ett socialt skiktat England. Människorna lever parallella, inte gemensamma, liv; sida vid sida men utan verklig kontakt och utan att ifrågasätta klassindelningens olika livsvillkor.

P.D. James. Foto: Creative Commons / Wikipedia.

”Ett slags rättvisa” (1998) utspelar sej i och kring Londons juristkvarter. Plötsligt hamnar en välrenommerad advokatbyrå mitt i den verklighet av våld och mord som brottsmålsadvokaterna dagligen arbetar med – men bara på avstånd, utan att komma kroppsnära.

Trots att de oftast har samma huvudperson skiftar romanernas karaktär: från traditionella pusseldeckare till psykologiska kriminalromaner. Ibland kliver de, nästan, ut ur kriminalgenren och blir samhällsromaner. Det gör böckerna extra spännande – vid sidan om det kriminella blir de också litterärt spännande.

Huvudpersonen och deckarhjälten, känd från TV-serierna, behöver inte presenteras: Adam Dalgliesh, domprostson, poet (”Mord i sinnet”, 1987, innehåller ett exempel på hans poesi), tidigare kriminalkommissarie och numera polisintendent vid Scotland Yard. (Tilläggas kan att gatan där Dalgliesh är bosatt, Queenshithe, faktiskt går att hitta på Falkkartan över London, ruta R6.)

En annan av hennes huvudpersoner är mindre känd. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” (engelsk utgivning 1972) – fem år före Marcia Muller, tre år före Liza Cody och hela tio före Sue Grafton och Sara Paretsky – presenterade P.D. James en ung kvinnlig privatdetektiv. Cordelia Gray, 22 år, har fått ärva en nergången gammal detektivbyrå av ägaren, en f d polis som begått självmord. (Också här medverkar Adam Dalgliesh, men i en biroll.) Tio år senare återkom samma kvinnliga privatdetektiv i ”Skallen under huden”.

Utanför den kortare serien om Cordelia Gray och den längre om Adam Dalgliesh har James också skrivit några fristående romaner.

”Oskyldigt blod” (1981) är en thriller i Londonmiljö. En flicka har adopterats av en akademikerfamilj. På sin 18-årsdag bestämmer hon sej för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Resultatet blir en chock. ”Människors barn” (1993) är fantasy, en framtidsroman om England.

Dessutom har P.D. James publicerat en dagbok, ”Dags att bruka allvar” (2000), som hon förde mellan sitt sjuttiosjunde och sjuttioåttonde år.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan” 2002

***

Samtliga polisromaner med Adam Dalgliesh:

  1. Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”)
  2. A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)
  3. Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)
  4. Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”).
  5. The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)
  6. The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”).
  7. A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”).
  8. Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”)
  9. Original Sin (1994; ”Arvssynd”)
  10. A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)
  11. Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”)
  12. The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”)
  13. The Lighthouse (2005; ”Fyren”)
  14. The Private Patient (2008; ”Patienten”)

Alla dessa kvinnor i svart

Så blev det dags för mig att ännu en gång möta ”Kvinnan i svart”.

Den här gången, vilken gång i ordningen kan det vara, den femte, sjätte kanske, som följetong i radion. Eller ljudbok från radion, om man vill.

Sveriges Radio har sänt och nu finns ljudboken/radioföljetongen också på SR Play. Uppläsare: Björn Granath.

Och vilken suverän uppläsare. Skrämmande bra! Visserligen fick Deckarloggs red. speeda upp hastigheten något men så är det ofta om inte alltid.

Björn Granath läser så just skrämmande att han strax hamnade som trippeletta, tillsammans med själva romanen och den teateruppsättning som nämns sist i den här logguppdateringen, bland mina upplevelser av de olika kvinnorna i svart.

Läs om boken här nedanför, om film och teateruppsättningar samt mig och mitt möte med ”Kvinnan i svart”.

***

Nu ska den här pjäsen, alltså ”Kvinnan i svart”, sättas upp igen.

Den här gången på Scalateatern i Stockholm med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar i rollerna. Premiär: den 31 januari 2019.

Så jag får försöka ta mig upp till Stockholm och se den nya uppsättningen!

Tills vidare: en text jag skrev för några år om ett antal ”kvinnor i svart”; på papper, teatercen och bioduk/TV-skärm.

***

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Kvinnan i svart bok

Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Woman in Black DVD

Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

kvinnan

Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2014

När samvetet knackar på

Som Deckarloggs redaktör satt framför TV:n härom kvällen igen och kollade igenom några strömningstjänster så fastnade jag på Netflix och filmen ”An Inspector Calls”.

En gammal film, som hade premiär 1954 och i grunden är en teaterpjäs från 1945 av britten J.B. Priestley. Både pjäsen och filmen har blivit klassiker. Pjäsen fortsätter att sättas upp inte minst i Storbritannien och flera filmatiseringar har gjorts. En av de senaste kom 2015 i en BBC-produktion. Det finns dessutom ett tecknat seriealbum.

Filmaffisch 1954.

En typisk engelsk kriminalpjäs också, inga scenbyten utan allt utspelas i ett och samma rum. I filmerna görs dock några utflykter från den rika familjen Birlings vardagsrum med herren i huset, hustrun, son och dotter och hennes fästman. De har en liten familjefest för att fira att dotterns förlovning.

Pjäsens och filmernas viktigaste person, med det arbetarklassvanligaste namnet Eva Smith, finns inte med i pjäsen, synbart alltså. Däremot medverkar hon – synligt – i till exempel filmen från 1954. Det är också kring henne som hela berättelsen kretsar. Såväl familjemedlemmarna som fästmannen känner henne, samtliga har haft kontakt med henne på varsitt sätt.

Så knackar en kriminalinspektör på dörren: inspektör Goole (namnet uttalas som Ghoul, en ordlek som inte går fram på svenska). Alastair Sim gör ett lysande porträtt, liksom realistiskt orealistiskt porträtt, högst oroväckande, av kriminalinspektör Goole i filmen från 1954.

Dito 2015.

Se filmen, om du har Netflix eller om den finns någon annanstans att se. Den håller än idag. (Själv ska jag skaffa en DVD:n med den nya filmatiseringen från 2015.) Den gamla filmen har förresten ett märkligt slut också – ett helt annat än när jag för ett antal år sen såg ”An Inspector Calls” under namnet ”Mordet i Midlands” som teaterpjäs på Intiman i Malmö.

Letade reda på min recension av den uppsättningen – den ger fortfarande en bra bild av denna evigt uppsatta kriminalpjäs som också blivit kriminalfilmer av J.B. Priestley från 1945.

***

Mordet i Midlands
Av J.B.Priestley
Översättning och regi: Marie Parker Shaw
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Fredrik Gunnarson, Nils Peder Holm, Mattias Linderoth (vid nypremiären ersatt av Henrik Svalander) och Sanna Turesson

Intimans lilla teaterrum passar perfekt för J.B. Priestleys kriminalpjäs.
Skådespelarna lyckas, förstås med hjälp av regissören Marie Parker Shaw, skapa en stämning som inkluderar hela salongen. ”Mordet i Midlands” (”An Inspector Calls”), första gången uppförd 1945 i Moskva, har blivit en engelsk deckarklassiker och Malmö stadsteater gör den all rättvisa.

Om det är en deckare – eller ett familjedrama? Svar: bäggedera. Priestleys pjäs fungerar som alla bra detektivberättelser gör. Ett antal regler ska följas men viktigast är allt det andra: miljön, personerna, innehållet och sensmoralen.

Foto på familjen Birling från den nygamla uppsättningen av ”Mordet i Midlands”: Li Brådhe och Tom Ahlsell,  Henrik Svalander, Sanna Turesson och Nils Peder Holm, längst bak skymtar också Fredrik Gunnarson. Foto: Justus Ragnarsson.

Priestleys budskap kan ingen missa.

Som när Sheila, dotter i familjen Birling, utbrister: ”Dom är människor!” Polisen svarar: ”Den åsikten har jag också haft då och då.” Eller repliken ”Alla ska ta hand om alla”, som balanserar på en ironisk gräns mellan ”Nej” och ”Ja”. Vad ska de kallas, dessa korta, snabba statements, som skådespelarna uttalar: socialistiska manifest eller humanistiska självklarheter?

Året bör vara 1912. Scenen är matsalen hos familjen Birling. Fabriksägaren Arthur Birling, hans hustru Sybil, barnen Sheila och Eric samt Gerald Croft, dotterns fästman, har ätit en festmåltid. Pappa håller tal till de unga tu, Sheila och Gerald, som ska förlova sig.

Då knackar kommissarie Goole på dörren. Det vill säga i svensk översättning har polisen blivit kommissarie medan han i det engelska originalet är inspektör. Vilket har viss betydelse.

Är det en riktig polis? Namnet uttalas som ”ghoul” (spöke). Och han är en ”in-spector”, som blickar inåt. Kan han vara deras dåliga samveten?

Kommissarien meddelar att Eva Smith, en ung fattig kvinna, begått självmord. Stämningen förbyts. Glädjen är borta. Det ska visa sig att familjen Birling och även Gerald har orsakat självmordet, på var sitt sätt. Kan det rubriceras som mord?

Priestley låter polisen förhöra en person i taget och ger varje skådespelare utrymme att gestalta sin rollfigur. Och de tar chansen!

Tom Ahlsell är – verkligen – den auktoritära familjefadern. Li Brådhe må vara en kuvad hustru men hon vet sin plats i samhället. Sanna Turesson får dottern att växa från bortskämd flicka till socialt medveten kvinna. Liksom Mattias Linderoth väcker den försupne sonen. Nils Peder Holm poängterar att Gerald förblir densamme – en yngre variant av svärfadern.

Fredrik Gunnarsson – inte minst – gör en lysande gestaltning av kommissarie Goole: tafatt i första akten, i den andra börjar han dricka av portvinet och sen ryter han åt familjemedlemmarna. Som om samvetet drabbar dem, allt mer.

(Kvällposten 2008)

Christie-mord i Konstiga huset

Såg filmen ”Crooked House” efter Agatha Christies deckare med samma namn, ”Konstiga huset”, härom kvällen. (Den visas bland annat på Netflix.) Och den filmen var ju inte så dum.

Långsam visserligen; ingen action, spänningen smög inte ens utan snarast kröp på. Fast  välgjort och välspelat med en rad kända namn i rollerna.

För de främsta rollprestationerna svarar den äldsta – Glenn Close som Lady Edith de Haviland – och den yngsta – Honor Kneafsey som Sophia Leonides – men huvudrollsinnehavarna, så får man väl kalla dem – privatdetektiven Charles Hayward (spelad av Max Irons) och en av de yngre kvinnorna i huset, det är hon som anlitar privatsnoken – Sophia Leonides (Stefanie Martin) – samt även den sporadiskt förekommande äldre kriminalpolisen – inspektör Taverner (Terence Stamp) – imponerade lite extra.

Trallan till ”Crooked House”.

Three Gables, så heter ”huset” jag nämnde, är ett typiskt Agatha Christie-hus: alltså lika typiskt brittiskt för rika och överklass, mitt emellan herrgård och slott. I huset finns och bor, också detta som så många gånger hos Christie, en märklig familj och släkt i flera generationer.

Farfar i huset, den åldrande rike affärsmannen Aristide Leonides, mördas med en (gift)spruta. Det ser vi i början av filmen så det är inte att avslöja för mycket. Hans sondotter, Sophia, anar och tror att det var mord, ingen naturlig död, och anlitar alltså Max, privatdetektiven, för att utreda saken. (Till denna sak hör att Sophia och Max känner varann sen tidigare, de har haft nåt kukkeliku för sig i Kairo.)

Filmaffischen.

Agatha Christies roman kom 1949 (året efter på svenska) och finns faktiskt tillgänglig fortfarande i svensk översättning, både som pappers- och e-bok. Deckarloggs redaktör får erkänna att han inte läst boken, så han minns i alla fall, men jag lovar att nu ska jag. När jag snabbkollar lite i den ser jag att filmversionen tagit sig vissa friheter men inte så många.

Farfar Leonides var en otrevlig jäkel, omgift med ung hustru, och hans barn och barnbarn är excentriska och stingsliga så det räcker, de också. När farfar nu har dött ska det förstås finnas ett arv och ett testamente, även detta har förekommit otaliga gånger hos Christie. Det blir några turer med testamentet, givetvis.

Och det kommer att ske ytterligare ett mord. Blott två? Det var inte många. Nej, nu ska jag inte skämta för jag tycker att ”Crooked House” är en… kanske går det att använda ordet suggestiv… kriminalfilm. Intrigen hänger väl ihop och upplösningen är överraskande. Åtminstone var den det för mig och även för bokförlaget när Agatha Christie lämnade in manus för utgivning. Då ville förlaget att hon skulle ändra slutet men ånej, det gjorde hon inte.

Omslaget till den senaste svenska bokutgåvan.

Det är ett modigt slut, inte minst måste det ha varit annorlunda och modigt när boken gavs ut. Agatha Christie var långt före sin tid. Vad hon menade med upplösningen och avslutningen, med att utse just hen till mördare, det är en annan sak som tål att funderas över.  

Boken bör utspelas något år efter innan den skrevs och gavs ut, alltså andra hälften av 1940-talet. I filmen har tiden blivit lite mer flytande. Men där finns en scen – en väldigt fin scen där regissören Gilles Paquet-Brenner roat sig extra – som anger tiden, en något senare tid, cirka tio år senare. Typ 1956, skulle jag tro.

Sophia och Max besöker en källarlokal. Tommy Steele and the Cavemen står på scenen, sjunger och lirar rock´n´roll. Det måste vara, tänkte jag. Och jovisst, när de kommer ut från stället och står på gatan så syns skylten bakom dem: ”2 i’s Coffee Bar” i Soho. Just där upptäcktes Tommy Steele och blev rocksångare, också i verkligheten.

Bengt Eriksson

Från vinterns istappar på telefonledningarna till vårens svarta superknott

CardinalEfter att TV-serien ”Cardinal”med kriminalkommissarie John Cardinal och hans nya poliskollega Lise Delorme i den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada börjat visas på C More – en bra deckarserie så se den om du inte gjort det! – har nu också de polisromaner av kanadensaren Giles Blunt som TV-serien bygger på börjat ges ut på svenska (av Hoi Förlag).

Eller återutges, för att vara noga. Blunts deckare kom på svenska i början av 2000-talet men eftersom alldeles för få upptäckte dem så är det ju bra att de ges ut på nytt. För de är riktigt, riktigt bra.

Giles Blunt Fruset offerAllra först ”Fruset offer”, som kommer i pocket och som ljud- och e-böcker. Senare följer romanseriens övriga titlar.

Jag tyckte mycket om dessa kanadensiska väderdeckare – ja, inte minst har Giles Blunt författat närmast i symbios med Kanadas natur och väderlek – när de kom på svenska förra gången. Ville minnas att jag då också recenserade ”Fruset offer” men jag kan inte hitta den recensionen.

Här följer några andra recensioner jag då gjorde av Blunts romaner om och med poliserna Cardinal och Delmore. Som en presentation av återintroduktionen…

***

Giles Blunt
The Delicate Storm
(Harper Collins)

Giles Blunt Delicate stormGiles Blunts första och prisbelönta deckare, ”Fruset offer”, om kriminalpolisen John Cardinal och kollegan Lise Delorme i Ontario, Kanada har tidigare i år kommit på svenska. ”The Delicate Storm”, uppföljaren, är ännu bättre.

Delar av ett lik, en död man, hittas i vildmarken ovanför Algonquin Bay. Björnar har ätit på kroppen, men det är ingen björn som dödat mannen.

När Kanadas hemliga polis kopplas in förstår Cardinal att det inte är något vanligt mordfall. Utredningen tar Cardinal och Delorme bakåt till fransk-kanadensarnas militanta kamp för ett fritt Quebec på 60- och 70-talen.

Sättet att använda deckarformen för att skildra landets historia påminner om skotten Ian Rankin. Men det helt speciella med Blunt är hans otroliga förmåga att låta Ontarios landskap och klimatförhållanden integreras i berättelsen.

Det är vintertid och underkylt regn, husen liknar kristallkronor och elektriciteten slås ut i hela trakten. Att Algonquin Bays invånare fryser känns bokstavligen i varje mening.

***

Giles Blunt Black FlyOckså i sin tredje roman om kriminalpolisen John Cardinal i Ontario, Kanada har Giles Blunt låtit den kanadensiska naturen med sitt ogästvänliga klimat bli en stämnings- och spänningsskapande del av berättelsen. Titeln ”Black Fly Season” syftar på våren, då de svarta flugorna, ett slags superknott, kläcks och i stora svärmar angriper människorna och gör dem som galna.

En kvinna, som blivit skjuten i huvudet och tappat minnet, virrar omkring i staden Algonquin Bay. Efterforskningen av förövaren leder Cardinal och poliskollegan Lise Delorme till en otillgänglig plats i Kanadas urskog, där de hittar liket av en medlem i ett motorcykelgäng.

Berättelsen rymmer även narkotikalangning, indiankultur och voodoo.

En något krystad kriminalhistoria, kan man tycka, men Giles Blunt tvinnar trådarna så skickligt att historien går ihop och blir trovärdig. Vid sidan om deckargåtan fortsätter Blunt att skildra Cardinals oro för och omsorg om sin psykotiska hustru. Ett par forskare ger dessutom en ny innebörd åt begreppet DNA.

***

Giles Blunt När du läser dettaGiles Blunts polisserie om kommissarie John Cardinal i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada har jag för egen del placerat i undergenren natur- och mans- eller äktenskapsdeckare.

I den nya romanen, ”När du läser detta” (Bonniers; övers: Jan Järnebrand), spelar naturen – varmt på sommaren med djävulsmyggor i luften och isande kallt om vintern då istapparna hänger från telefonledningarna – mindre roll än i de föregående. Däremot har mans- och äktenskapsskildringen blivit ännu starkare.

Eller kärlekshistorien: John Cardinals stora och eviga kärlek till sin hustru, fotografen Catherine, trots att äktenskapet inte alltid varit det lättaste.

Hustrun, som är – eller var – manodepressiv, har åkt in och ut på sjukhus. Nu är hon död. Catherine tog livet av sig, det finns ett efterlämnat självmordsbrev. Men John tror inte på det, kan inte tro det, inte nu, när hon mådde bättre än på länge, gick hos en psykiater med depressioner som specialitet.

En… bra psykiater? Observera betoningen, så ni anar men ändå inte kan vara säkra…

Blunt berättar en sorglig och vacker historia, smärtsam läsning (på ett annat sätt än deckare brukar vara) om man har ett ömt hjärta. Nej, jag ska inte avslöja för mycket men också här återkommer temat, inte exakt detsamma men snarlikt: föräldrars egenskaper och livsval, hur vi lever och behandlar våra barn, kan växa till ett oroväckande arv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och BTJ:s AV-häften 2003-2008

Norske polisen Wisting på TV

Får allt bli mer ihärdig med att följa strömningstjänsternas deckarserier. Fast det finns ju så många deckare och annan krimi att läsa – först – så hur ska en enda deckarläsare hinna?!

Missade alltså Viaplaypremiären av deckarserien ”Wisting”, byggd på ett par av titlarna, ”Jakthundarna” och Grottmannen”, i Jørn Lier Horsts norska polisserie och namngiven efter huvudpersonen, kriminalutredaren Willam Wisting.

En serie polisromaner som blivit allt bättre och jag gillar allt mer. Kan faktiskt vara den bästa polisromanserien i Norden för närvarande (alltså bättre än danskarna Jesper Steins och Jussi Adler-Olsens polisserier).

Wisting

”Wisting” på papper och skärm, i roman och TV-serie.

Men hur ska det gå att överföra polisen Wisting från romansidorna till TV-skärmen? Sånt är ju alltid lika vanskligt.

Det blir till att titta och se – när ”Wisting”-serien ikväll har andrapremiär på TV3, närmare bestämt klockan 22.

Förresten, nån som redan sett serien på Viaplay och kan komma med en förhandskommentar?

Däremot tror jag att jag nu hunnit läsa samtliga, inklusive de oöversatta, romanerna i Jørn Lier Horsts serie om kriminalutredaren William Wisting.

Erkänner att jag läste lite tveksamt till att börja med, bland annat för att det schabblades en del med utgivningen på svenska. Vilket framgår av nedanstående text, skriven för ett tag sen nu.

Fast såväl utgivningen som min läsning har bättrat sig, sen dess. I TV-serien spelas William Wisting förresten av Sven Nordin. Men är inte han lite ung?

***

Start en bra bit in i serien och till en början utgivet i fel ordning.

Men när ”Blindgång” (Lind & Co; övers: Caisa Mitchell) nu kommit på svenska går det i alla fall att läsa fyra av norrmannen Jørn Lier Horsts polisromaner i (kolla så ni gör det!) rätt ordning – alla med och om utredaren William Wisting och hans kolleger i Larvik. Hela sex tidigare titlar i Wisting-serien saknas däremot – fortfarande och tyvärr – i den svenska utgivningen.

Med detta påtalat måste jag också betona att de fyra titlar som kommit på svenska – här i rätt ordningsföljd: ”Vinterstängt”, ”Jakthundarna”, ”Grottmannen” och ”Blindgång” – är bland det bästa som just nu går att läsa bland nordiska polisromaner.

Trailer till norska TV-serien ”Wisting”.

Lier Horst kan nämligen både skriva och berätta och är dessutom kunnig i polisarbete. Han har själv varit polis och utredare i Larvik.

Ingen ovanlig och märkvärdig – utan snarare en rätt typisk – intrig i nya ”Blindgång”: sprit- och knarksmuggling, några mord som följd av detta, överordnade som lägger sig i och kolleger som missköter sitt jobb.

Utförandet är däremot högst eget: en polisroman som blir en procedurroman in i den minsta lilla detaljen. Jørn Lier Horst berättar utförligt och ingående, även när polisarbetet är onödigt, visar sig resultatlöst.

Visst, det kan bli hur urtråkigt som helst med sån här polisiär knappologi. Om inte Jørn Lier Horst varit så initierad och dessutom, som sagt, kan skriva och berätta, teckna intressanta personporträtt och skapa spänning i och ur det lilla; de små detaljerna, kriminella som mänskliga.

Vid sidan om – eller snarare mitt i – spänningsromanen fortsätter också Jørn Lier Horst att teckna porträttet av en norsk och högst sympatisk – eller ordet är kanske vanlig? – man som råkar vara kriminalpolis. ”Blindgång” är ännu en mansroman, ytterligare penseldrag fogas till William Wistings porträtt.

Dessutom finns liksom en extra roman i romanen, så pass utförlig att den hade kunnat bli en fristående novell eller kortroman: en skildring av två unga ensamstående mödrar. Den ena med ett litet barn, den andra ska snart födas. Den senare är änklingen Wistings dotter Line.

Bengt Eriksson

Engelsk noirdeckare i London

Tjuvkollade lite på Strike-serien när första delen = den filmade boken visades på brittisk TV. Men sen glömde jag bort det…

Nu har jag köpt hela TV-serien – “The Cuckoo’s Calling”, “The Silkworm” och “Career of Evil” – som DVD-box och börjat kolla på första delen (sett två av tre avsnitt hittills).

CormoranDet gäller alltså filmatiseringen av J.K. Rowlings brittiska noir-deckarserie, författad under den snabbt avslöjade pseudonymen Robert Galbraith. Huvudpersoner: Cormoran Strike, privatdetektiv med kontor på Denmark Street i London, samt hans sekreterare/assistent Robin Ellacott.

Den förstnämnde spelad nära nog exakt av Tom Burke och den senare spelad så fenomenalt otroligt fantastiskt av Holliday Grainger. Bägge har i TV-serien blivit precis som jag föreställde mig när jag läste romanerna – d e t är inte vanligt.

Holliday Grainger är också så engelsk som en engelsk sekreterare kan vara, både i utseende och repliker. Hon har varit sekreterare på många skivbolag och bokförlag jag besökt i London. Hon har ingenting av skådespelare i sitt skådespelande. Hon är Robin Ellacott.

Action? Typ noll, dock. Stämning, däremot: cirka 1000 eller så. Fantastiska Londonmiljöer och allting, som det verkar, inspelat på plats. Längs musikaffärsgatan Denmark Street har en ju gått och kollat gitarrer och på puben The Tottenham, numera Flying Horse (Oxford Street) brukar jag dricka cider.

Nu ska jag titta vidare. HÄR kan du läsa mer om Cormoran Strike, Robin Ellacott och J.K. Rowlings deckare.

Bengt Eriksson

Kvinnor i svart

Nu ska den här pjäsen, alltså ”Kvinnan i svart”, sättas upp igen.

Den här gången på Scalateatern i Stockholm med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar i rollerna. Premiär: den 31 januari 2019.

Så jag får försöka ta mig upp till Stockholm och se den nya uppsättningen!

Tills vidare: en text jag skrev för några år om ett antal ”kvinnor i svart”; på papper, teatercen och bioduk/TV-skärm.

***

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Kvinnan i svart bokSusan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Woman in Black DVDDen tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

kvinnanPjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2014

Det var i Berlin våren 1929…

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir är ett skrivsätt, en inställning och ett temperament. En känsla och en färg. En palett med olika nyanser av svart.

Längesen nu som noir var något specifikt amerikanskt inom litteraturen (och då främst deckare). Tur och retur Frankrike-USA kan noir idag appliceras på alla litterära genrer, platser och tider.

Babylon Berlin bokNoir har blivit en teknik för att spegla och skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En mycket användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman.

Som i Berlin våren 1929.

Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar just denna stad och detta år i sin tyska noirroman ”Babylon Berlin” (första titeln av hittills sex i en serie som ska sträcka sig fram till 1938).

Samt polisroman. Huvudpersonen heter Gereon Rath och är en ung kommissarie, förut i Köln och numera i Berlin, tidigare vid kriminalpolisen men nu på sedlighetsroteln. Rath förflyttades och ”degraderades” efter att ha skjutit sonen till en mäktig man.

Weimarrepubliken ska snart falla och nazismen marschera in. ”Babylon Berlin” utspelar sig från den 28 april till 10 maj 1929.

Sedlighetspolisen Gereon Rath, 29 år, blir turist- och tidsguide till en stad som är full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord.

Om några dagar ska det ju också bli första maj – och demonstrationer, kommunisterna planerar att bryta mot demonstrationsförbundet.

Babylon Berlin filmSå påträffas en anonym, torterad kropp i Landwehrkanalen och Rath engagerar sig, trots att han ju inte har med det här att göra, i en mordutredning som inkluderar såväl pengar som vapen och kärlek.

Och Rath själv, som… Nej, jag avslöjar inte mer.

Volker Kutscher skildrar detta – det sönderbrutna samhället, människorna och staden – med, låt säga, en axelryckning och en lite nonchig inställning, särskilt i polisen Raths repliker.

Och samtidigt på stort allvar. Alltså rätt typisk noir-prosa.

Vilket ger just det som noir är så enastående suverän på: en inträngande skildring av ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. (Det var då; det kan vara nu.)

Denna första polis- och noirroman i Kutschers serie har också filmats och ska nu börja visas på SvT. Jag har inte sett någonting av TV-serien när jag skriver det här så jag undrar: Hur ska det gå? Noir-romaner – alltså den där jargongen – brukar inte vara det lättaste att få till på film, ju…

deckarlogg-2Bengt Eriksson

 

Den svenska noir-filmens födelse

Svartvitt. Nej, mörkare ändå. Som filmat i svartsvart. Hela skärmen är svart. Ljudet av en bil på en landsväg eller en människa på en stadsgata. Men ingenting syns. Jo, ett svagt ljus från en billykta sveper genom svärtan. En aning av vad som väl måste vara en människa börjar synas, lite i taget…

Jag tittar på svenska deckarfilmer. Inte dagens teve- och filmdeckare utan kriminalfilmer från 1940- till 60-talet. En höjdpunkt i svensk filmhistoria, enligt mig. Men ändå en ojämn filmproduktion, där regissörer och manusförfattare prövade sig fram, så det är nog riktigare att beskriva filmerna som – på flera sätt – spännande.

Deckarboxen_boxshot”Den stora deckarboxen” (utgiven av Studio S Entertainment) innehåller sju svenska ”deckarklassiker” på dvd. Manusen skrevs av deckarförfattare som var kända eller skulle bli: Stieg Trenter (”Det kom en gäst”), Vic Suneson (”I dimma dold”), Folke Mellvig (”Brott i paradiset”), Kerstin Ekman (”Tärningen är kastad”), Maria Lang (”När mörkret faller” och ”Ljuvlig är sommarnatten”) samt Per Wahlöö (”Nattmara”).

Fast själva kriminalhistorierna är inte så väsentliga – åtminstone inte
i efterhand – utan hur filmerna gjordes = regisserades. Arne Mattsson, svensk noir-films meste regissör, svarar för fyra filmer. Lärjungarna, som jag kallar dem, Lars-Eric Kjellgren och Rolf Husberg regisserade två respektive den återstående.

Också filmfotograferna borde namnges. Men till min häpnad ser jag att alla filmer haft olika fotografer. Ändå är bildspråket, oavsett thriller eller pussel, landsbygd eller Stockholm, gemensamt. Det måste ha varit tiden, så skulle det filmas, eller också har regissörerna hållit fotograferna i strama tyglar.

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.

Kameran kan även fokusera på ett ansikte, ligga kvar tills de knappt märkbara ansiktsuttrycken – känslor, tankar – visar vem personen är. Det ställer krav på skådespelarna som framträder i en lång känd rad: Eva Henning, Harriet Andersson, Ulla Jacobsson, Karl-Arne Holmsten, Sven Lindberg, Gunnar Björnstrand, Hjördis Pettersson, Mona Malm med flera.

Min favoritfilm: ”Ljuvlig är sommarnatten”, där nämnde Holmsten spelar en romannära Christer Wijk och Mattsson skildrar småstaden Skoga både mer stämnings- och spänningsfullt än filmatiseringen av ”Kung Liljekonvalje av dungen” härom året.

När kommer ”Stora deckarboxen 2”? Det finns fler svenska kriminalfilmer som borde samlas i en box. Till exempel Gustaf Molanders ”En kvinnas ansikte” (redan 1937) med Ingrid Bergman som utpresserska, Ingmar Bergmans ”Fängelse” och mer av Arne Mattsson, som kapten Hillmans ”Svarta damen”.

Och så förstås Hasse Ekmans filmer: särskilt ”Flicka och hyacinter”, nog den bästa svenska noir-filmen, men också ”Flickan från tredje raden” och ”Lågor i dunklet”.

Deckarlogg 2(Krönika i KB/YA/TA 2016)
Bengt Eriksson