När samvetet knackar på

Som Deckarloggs redaktör satt framför TV:n härom kvällen igen och kollade igenom några strömningstjänster så fastnade jag på Netflix och filmen ”An Inspector Calls”.

En gammal film, som hade premiär 1954 och i grunden är en teaterpjäs från 1945 av britten J.B. Priestley. Både pjäsen och filmen har blivit klassiker. Pjäsen fortsätter att sättas upp inte minst i Storbritannien och flera filmatiseringar har gjorts. En av de senaste kom 2015 i en BBC-produktion. Det finns dessutom ett tecknat seriealbum.

Filmaffisch 1954.

En typisk engelsk kriminalpjäs också, inga scenbyten utan allt utspelas i ett och samma rum. I filmerna görs dock några utflykter från den rika familjen Birlings vardagsrum med herren i huset, hustrun, son och dotter och hennes fästman. De har en liten familjefest för att fira att dotterns förlovning.

Pjäsens och filmernas viktigaste person, med det arbetarklassvanligaste namnet Eva Smith, finns inte med i pjäsen, synbart alltså. Däremot medverkar hon – synligt – i till exempel filmen från 1954. Det är också kring henne som hela berättelsen kretsar. Såväl familjemedlemmarna som fästmannen känner henne, samtliga har haft kontakt med henne på varsitt sätt.

Så knackar en kriminalinspektör på dörren: inspektör Goole (namnet uttalas som Ghoul, en ordlek som inte går fram på svenska). Alastair Sim gör ett lysande porträtt, liksom realistiskt orealistiskt porträtt, högst oroväckande, av kriminalinspektör Goole i filmen från 1954.

Dito 2015.

Se filmen, om du har Netflix eller om den finns någon annanstans att se. Den håller än idag. (Själv ska jag skaffa en DVD:n med den nya filmatiseringen från 2015.) Den gamla filmen har förresten ett märkligt slut också – ett helt annat än när jag för ett antal år sen såg ”An Inspector Calls” under namnet ”Mordet i Midlands” som teaterpjäs på Intiman i Malmö.

Letade reda på min recension av den uppsättningen – den ger fortfarande en bra bild av denna evigt uppsatta kriminalpjäs som också blivit kriminalfilmer av J.B. Priestley från 1945.

***

Mordet i Midlands
Av J.B.Priestley
Översättning och regi: Marie Parker Shaw
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Fredrik Gunnarson, Nils Peder Holm, Mattias Linderoth (vid nypremiären ersatt av Henrik Svalander) och Sanna Turesson

Intimans lilla teaterrum passar perfekt för J.B. Priestleys kriminalpjäs.
Skådespelarna lyckas, förstås med hjälp av regissören Marie Parker Shaw, skapa en stämning som inkluderar hela salongen. ”Mordet i Midlands” (”An Inspector Calls”), första gången uppförd 1945 i Moskva, har blivit en engelsk deckarklassiker och Malmö stadsteater gör den all rättvisa.

Om det är en deckare – eller ett familjedrama? Svar: bäggedera. Priestleys pjäs fungerar som alla bra detektivberättelser gör. Ett antal regler ska följas men viktigast är allt det andra: miljön, personerna, innehållet och sensmoralen.

Foto på familjen Birling från den nygamla uppsättningen av ”Mordet i Midlands”: Li Brådhe och Tom Ahlsell,  Henrik Svalander, Sanna Turesson och Nils Peder Holm, längst bak skymtar också Fredrik Gunnarson. Foto: Justus Ragnarsson.

Priestleys budskap kan ingen missa.

Som när Sheila, dotter i familjen Birling, utbrister: ”Dom är människor!” Polisen svarar: ”Den åsikten har jag också haft då och då.” Eller repliken ”Alla ska ta hand om alla”, som balanserar på en ironisk gräns mellan ”Nej” och ”Ja”. Vad ska de kallas, dessa korta, snabba statements, som skådespelarna uttalar: socialistiska manifest eller humanistiska självklarheter?

Året bör vara 1912. Scenen är matsalen hos familjen Birling. Fabriksägaren Arthur Birling, hans hustru Sybil, barnen Sheila och Eric samt Gerald Croft, dotterns fästman, har ätit en festmåltid. Pappa håller tal till de unga tu, Sheila och Gerald, som ska förlova sig.

Då knackar kommissarie Goole på dörren. Det vill säga i svensk översättning har polisen blivit kommissarie medan han i det engelska originalet är inspektör. Vilket har viss betydelse.

Är det en riktig polis? Namnet uttalas som ”ghoul” (spöke). Och han är en ”in-spector”, som blickar inåt. Kan han vara deras dåliga samveten?

Kommissarien meddelar att Eva Smith, en ung fattig kvinna, begått självmord. Stämningen förbyts. Glädjen är borta. Det ska visa sig att familjen Birling och även Gerald har orsakat självmordet, på var sitt sätt. Kan det rubriceras som mord?

Priestley låter polisen förhöra en person i taget och ger varje skådespelare utrymme att gestalta sin rollfigur. Och de tar chansen!

Tom Ahlsell är – verkligen – den auktoritära familjefadern. Li Brådhe må vara en kuvad hustru men hon vet sin plats i samhället. Sanna Turesson får dottern att växa från bortskämd flicka till socialt medveten kvinna. Liksom Mattias Linderoth väcker den försupne sonen. Nils Peder Holm poängterar att Gerald förblir densamme – en yngre variant av svärfadern.

Fredrik Gunnarsson – inte minst – gör en lysande gestaltning av kommissarie Goole: tafatt i första akten, i den andra börjar han dricka av portvinet och sen ryter han åt familjemedlemmarna. Som om samvetet drabbar dem, allt mer.

(Kvällposten 2008)