Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).

Kriminellt i Hollywood

Joseph Wambaugh

Brottsplats Hollywood

Övers: Mats Olsson

(Ordupplaget)

Den amerikanske Los Angeles-polisen och kriminalförfattaren Joseph Wambaugh var en av mina favoriter på 80-talet. Han skrev flera, både spännande och trovärdiga polisromaner – t ex ”Korgossarna” och ”Brottsplats Los Angeles” – som är värda att kolla upp på biblioteket.

Nu har Wambaugh, efter nära 20 års paus, återkommit med en ny Los Angeles-serie.

Den första titeln, ”Hollywood Station”, är en kollektiv polis- och brottsroman som McBain och Sjöwall/Wahlöö hade varit stolta över om de skrivit.

Wambaugh skildrar polisdistriktet Hollywood och övriga Los Angeles, själva staden är huvudperson. Han byter perspektiv, följer både olika poliser och kriminella, mest av mindre sort. Alla beskrivs som – nej, de blir – nej, de är – människor som på egna taffliga sätt försöker hantera sina liv.

Ingen är någon hjälte, vissa klarar livet sämre och andra bättre. Det gäller både de småkriminella och poliserna.

Och hur går det för dem, de mer lyckosamma, vinner de i livets slutliga lopp? Ja, kanske ändå. För i vänskapen mellan den äldre kvinnan Mabel och den yngre Olive finns något slags hopp, även om också det bygger på kriminalitet.

Joseph Wambaugh hoppar mellan så många människor att romanen länge verkar vara en kriminell nummerrevy. Men så – till sist – får han ihop alla trådarna till en och samma historia.

Det är mästerligt gjort.

Fast jag har en smärre invändning också, mot översättningen. Men det är egentligen fräckt. Mats Olsson, som översatt, har verkligen ansträngt sig för att få den wambaughska gatuamerikanskan att fungera också på en svensk kriminalromansida.

Det är inte lätt. Fast det går allt bättre ju längre in i romanen han – och jag – kommer. Kanske är det t o m omöjligt? Vissa amerikanska romaner kan och ska därför inte översättas?

Jag vet inte, för samtidigt gläds jag ju åt att Joseph Wambaugh åter finns på svenska och förhoppningsvis upptäcks av fler svenska deckarläsare.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Ystads Allehanda 2009

Deckarloggfredag med musik: Experimentell urblues från Österlen

Cactai Road

Rising Falls

(Egen utgivning)

Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.  

Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.

Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.

Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).

Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.

Cactai Road på väg till gigget på Österlen.

Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.

”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.

”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.

Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2020

Privatdetektiv på Haiti, helvetet på jorden

Varje gång det händer något på, i och med Haiti – som nu – kommer jag att tänka på följande…

Deckare och annan krimi har ibland förmågan att ta en till länder och platser där läsaren aldrig har varit, som man längtar att få besöka också i verkligheten och där man aldrig någonsin skulle vilja sätta en fot.

Ett sådant land och en sådan plats är Haiti – helvetet på jorden, både i och utanför Nick Stones roman.

Flera av jordens länder ”konkurrerar” om beskrivningen helvete men Haiti är en stark aspirant.

Haiti-deckaren ”Mr. Clarinet”, som jag personligen utnämnde till en av 2011 års bästa till svenska översatta kriminalromaner, kom och försvann.

Och nu är den helt försvunnen ur handeln – leta på antikvariat och bibliotek! Eller läs den på engelska, finns i pocket.

”Mr. Clarinet” är en ruggig deckare och väl värd att läsa…

***

Nick Stone

Mr. Clarinet

Övers: David Nessle

(Norstedts)

En vanlig hårdkokt deckare á la USA, kunde man tro.

Max Mingus slutade som polis för att bli privatdetektiv med inriktning på att eftersöka försvunna personer, framför allt barn.

När romanen börjar har Mingus släppts fri efter att ha suttit sju år i Atticafängelset för dråp. Han anlitas – nu som privatsnok utan licens – för att leta reda på en femårig pojke som rövats bort på Haiti.

Det är skillnaden: miljön.

Deckarförfattaren Nick Stone är inte amerikan utan engelsman. Han har släktrötter på Haiti, som han sen tidig barndom besökt många gånger och även bott där.

 ”Mr. Clarinet” utspelar sig före jordbävningen 2010 och presenterar ett land som måste ha varit helvetet på jorden.

 All denna fattigdom! Allt detta våld! Vidskepelse och voodookultur, som ofta hänger ihop med våldet och utnyttjar fattigdomen.

Resultat: en annorlunda hårdkokt krimi, lika intressant som hemsk.

Man undrar om det är detta omänskliga liv som Haitis invånare ska återvända till när landet ”byggts upp” igen?

Bengt Eriksson

LO-Tidningen/Krimi 2012


PS. ”Mr. Clarinet” är första delen i en serie om Max Mingus, hårdkokt privatdetektiv. Nick Stone har även skrivit andra deckare/thrillers, kolla upp honom på hans hemsida.

Cajun- och zydeco-deckare med gris-gris, voodoo och svart trolldom

Plötsligt skrev Samuel Karlsson, ibland recensent på Deckarlogg, om den amerikanska deckaren ”Cajunblod” av James Lee Burke. (Ska tilläggas att han gjorde det i Facebook-gruppen Vi som älskar ljudböcker, som han driver och där han brukar skriva.)

Det fick mig att tänka på hur längesen det var jag läste någon ny bok av James Lee Burke. Skriver han fortfarande? Det gör han, bara att gå in på hans hemsida och kolla (klickbar länk finns efter följande text). Ännu en ny bok av Burke är snart på gång.

Det var också längesen som någon roman/deckare av James Lee Burke översattes till svenska. Det närmar sig 20 år sen. Så vill man fortsätta att följa hans mest kända huvudperson, Dave Robicheaux, och fortsätta att tillbringa lästid i Burkes/Robicheaux miljö, träskmarkerna utanför New Orleans i Louisiana, så blir det att läsa på amerikanska/engelska.

***

James Lee Burke

Land: USA

Genre: hårdkokta deckare,

mansromaner,

cajun-deckare,

country noir

På sidan 34 i romanen Flamingomorgon (1994) kommer huvudpersonen, Dave Robicheaux, in på ett danshak – Big Mama Goula’s – någonstans på Lousianas landsbygd.

Stället är fullt av negrer, det luktar cigaretter, öl och svett, jukeboxen skräller på högsta volym och vid sidan om dansgolvet håller ett zydecoband med dragspel, tvättbräda, fingerborgar och elbas på att göra sej i ordning.

Zydecobandet skulle kunna vara Beau Jocque And His Hi-Rollers – ett band som funnits i verklighetens Louisiana och bl a kan höras på albumet Pick Up On This!. (Beau Jocque avled 1999.)

Dragspelaren Beau Jocque drar bälgen ut-in-ut-in-ut-in och pumpar rytmer snarare än toner ur dragspelet. Hans dragspel och sång ryter – grovt, rått – som en alligator. Musiken är het! het! het! som Lousianas träskmarker.

En av flera videor med och om James Lee Burke (finns på hans hemsida). Här grattas Burke av en rad författarkolleger som Stephen King och Michael Connelly inför hans 40:e bok och den nya Dave Robicheaux-romanen ”A Private Cathedral”.

Beau Jocques zydecomusik och James Lee Burkes deckarromaner förmedlar exakt samma stämning. Det är mycket ”gris-gris” – voodoo och annan svart trolldom – både i musiken och böckerna.

Här utspelar sej Burkes hårdkokta deckare: dels i den mångkulturella och ”sädiga” staden New Orleans, dels och framför allt ute på Louisianas lika mångkulturella landsbygd.

Han skriver, kan man säga, hårdkokta landsortsdeckare (en kriminell undergenre som en annan hårdkokt amerikansk landsortsförfattare, Daniel Woodrell, döpt till ”country noir”). Burke skriver också mansromaner.

Hans deckarintriger är inte särskilt märkvärdiga utan kan sammanfattas med samma ord som tusen amerikanska deckare: våld, mord, knark, maffia.

James Lee Burke med sin nya Dave Robicheaux-roman.

Den egentliga intrigen är desto mer märkvärdig: alla de tankar som löper amok inuti huvudpersonen Dave Robicheaux’s huvud. Tankarna handlar om det gamla livet på landet och det nya i staden; Vietnam (60-talet), Latinamerika (80-talet) och USA (alltid); invandrare, politik, korruption och privatmoral.

Inte minst kretsar tankarna kring den ”upphittade” adoptivdottern. I Himlens fångar (1992) störtar ett flygplan i bukten utanför Louisiana. En enda passagerare överlever: en liten latinamerikansk flicka som Robicheaux ”adopterar” och ger namnet Alafair.

James Lee Burke skissar, tecknar och färglägger. Allt fler karaktärsdrag blir synliga. Från roman till roman växer porträttet av Dave Robicheaux: polis vid mordroteln i New Orleans, privatdetektiv och båtuthyrare i Missippideltat, Vietnamveteran, anonym alkoholist, änkeman och adoptivpappa.

Romanerna blir mansromaner: en skildring av mannens balansgång mellan det mjuka och det hårda inom sej, mellan kvinnan och mannen och människan.

Dessutom präglas Robicheaux-deckarna av något kanhända, åtminstone i Sverige, otidsenligt men sympatiskt: ett socialt patos, en ständigt malande medkänsla med människorna – i Vietnam, El Salvador och Louisiana, USA.

Sällan har jag haft tålamod att invänta de svenska översättningarna utan ”tjuvläser” James Lee Burkes deckare i amerikansk pocket. Då läser jag högt, liksom deklamerar delar av böckerna som dikter.

Stilistiskt skriver Burke cajun- och zydeco-deckare. Han kan jämföras med en musiketnolog som reser omkring och gör nedteckningar av Louisianas folkmusik: den vita folkmusiken, som kallas cajun (efter de franska invandrare, s k ”cajuns”, som kom till Louisiana via Kanada), och den svarta, som kallas zydeco (en blandning av rhythm & blues och cajun).

Burke noterar inte musiken – utan språket. Hans fonetiska nedteckning av det språk som talas på Louisianas landsbygd (blandningen av engelska, franska och afrikansk creole) är en fröjd att läsa. HÖGT! som sagt.

Hur översätter man detta språk, som både finns och inte finns, till svenska? Att fånga det till 100 procent är inte att begära, men en aning om det mångkulturella Louisiana bör en översättning kunna förmedla.

Bra Böcker/Wiken, som introducerade Burke i Sverige, provade inte mindre än fyra olika översättare, en för varje titel som förlaget gav ut. Forum, som efter några års uppehåll övertog utgivningen,  använde sej av en femte översättare.

(Tilläggas kan, dessutom, att när ännu en bok av Burke översattes till svenska efter att jag skrev den här texten så var det av en sjätte översättare – således en ny översättare per bok.) 

Mycket av en författares, inte minst James Lee Burkes, personlighet finns i språket. Och varje översättare uppfattar – ”tolkar” – författaren på sitt sätt. När man använder fem olika översättare blir resultatet närapå som att läsa fem olika författare med samma namn!

Tacka tusan för att Burke aldrig hittat sin svenska publik när han behandlats som ett föräldralöst barn som skickats runt mellan fosterhemmen.

Drygt halva Robicheaux-serien är fortfarande oöversatt. Med Cimmaron Rose (1997) inledde James Lee Burke också en ny serie hårdkokta landsortsdeckare om Billy Bob Holland, advokat i den lilla staden Deaf Smith, Texas.    

***

Titlar på svenska:  

Neonregnet (1991)

Himlens fångar (1992)

Louisiana blues (1993)

Flamingomorgon (1994)

Cajunblod (2000)

Släktvapnet (2006)

Förteckning över alla andra böcker – många – som James Lee Burke har skrivit men som inte översatts till svenska finns på Wikipedia.

James Lee Burke hemsida:

https://www.jamesleeburke.com

PS. Hen som upprörs av ett ord i min text: så står det i den svenska översättningen.

PPS. Många av James Lee Burkes romaner, både på svenska och i amerikanskt original, såväl de om Dave Robicheaux som andra, finns nu som ljudböcker på  strömningstjänster.

Bengt Eriksson

Texten ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

Deckarloggfredag: Berättelser om invandring till USA:s mest amerikanska musik

No-No Boy

1975

(Smithsonian Folkways)

No-No Boy, egentligen Julian Saporiti, är ”Asian American”. Med albumet ”1975” anknyter han både till sin asistisk-amerikanska uppväxt och gör nedslag i historien om asiater i USA (japaner, vietnameser, kineser).

Äh, jag uttrycker mig så dåligt att jag citerar No-No Boy istället: “This album can be a history book or an early 21st-century diary. To me, it’s a travelogue and family album, straddling borders, some imagined, some physical and darkly drawn.”

Detta skildrar han med USA:s mest amerikanska musik: Woody Guthrie-lika folkprotestsånger och Nashville-country. Samtidigt som han bryter mot de amerikanska traditionerna genom att blanda in elektronik och indie-rock. Han spelar klirrande ljus elgitarr och sjunger med ljusaste bluegrassröst (ibland dock brusten).

Förstaspåret St. Denis or Bangkok, From A Hotel Balcony och alltså hela albumet inleds med hans vietnamesiska mamma, Jacqueline Saporiti, som pratar på bred amerikanska och fransk-vietnamesisk creole.

Sen följer en melodisk folkrocklåt där No-No Boy skildrar hur det kunde vara att växa upp i södra USA, då asiastisk mat fortfarande var något främmande för amerikaner.

Just det melodiska kännetecknar hans musik, här finns en rad låtar med melodier som genast klistrar i öronen, ballader som än går åt rock, än åt country. Och som kontrasterar mot texterna.

No-No Boy eller Julian Saporiti

I Gimme Chills skildrar han till exempel vad USA haft för sig i Filippinerna, och i en duett med Emilia Halvorsen, Pilgrims, tecknas ett sångporträtt av San Franciscos och New Yorks kinesiska samhällen.

Honouliuli (också med Halvorsen) är hawaiimusikalisk, Tell Hanoi I Love Her har calypsokänsla och Khmerica är ännu en rockballad.

Fast min favorit, och nog också den objektivt hört bästa låten, blir The Best Good Damn Band In Wyoming. Här berättas historien om ett jazzband från Wyoming, av alla ställen, under andra världskriget: ett band som bildades i ett av de koncentrationsläger där USA placerade sina japanska invånare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Joyce Carol Oates som Rosamond Smith

Att Deckarlogg i går la ut en text om Joyce Carol Oates med det extra författarnamnet Rosamond Smith berodde på en Facebook-diskussion som initierades av Christina Falck, även tidigare gästrecensent på Deckarlogg, i och med att hon recenserade en äldre deckare av Oates som  Smith.  

Härmed lägger också Deckarlogg ut den recensionen som komplement. Deckarloggs tidigare text om Oates/Smith publicerade alltså i går och hittas direkt före eller efter (eller vad det blir) följande recension.

***

Rosamond Smith

Brudgummen

(Natur & Kultur)

I min bokhylla hittade jag en undangömd roman av Joyce Carol Oates, under pseudonymen Rosamond Smith: ”Brudgummen”, från 2001. Man känner i viss mån igen Oates sätt att skriva, men ”Brudgummen” är en renodlad psykologisk thriller, på gränsen till rysare.

Vi får parallellt följa Matt McBride, en högavlönad fastighetsmäklare och tvåbarnsfar, och ”Namn Okänt”, som kidnappar och mördar unga kvinnor.

Det har gått 20 år mellan dennes första och senaste offer, som är den 26-åriga konstnären Duana Zwolle. Matt råkar ha vissa kopplingar både till henne och det första offret, vilket triggar igång tankar hos honom ifall han hade kunnat rädda dem, och en drift att hitta den skyldige.

Matt blir alltmer besatt i sin jakt efter sanningen, och hans uppfattning om vad som är verklighet och inbillning om flickorna flyter ihop, liksom han själv börjar uppträda som två olika personligheter.

Det är subtilt och obehagligt, med snabba vändningar i de båda huvudpersonernas psyken. Jag har svårt att lägga boken ifrån mig, och ännu svårare att sätta ord på min upplevelse av den.

Men då den försvunna Duanas målning ”De jordiska och himmelska njutningarnas trädgård” spelar en central roll, kommer jag osökt att tänka på målningen…

… ”The Garden of Earthly Delights” av Hieronymus Bosch, se bilden här ovanför. Alltså ett vimmel av bisarra scener som hakar i varandra och lämnas till betraktaren/läsaren för tolkning.

En spännande utmaning! Konstnären Bosch koncentrerade ju sig i sitt måleri mycket på att porträttera förtappelse, gudlöshet och helvetet, med fantasifulla bilder av demoner och människor som får sitt straff.

Nu skulle jag vilja höra om ni läst något av ”Rosamond Smith” och vad ni tycker om den här delen av Joyce Carol Oates författarskap, som definieras som ”Rapporter från ondskans landskap”?

Christina Falckgästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben. Läser främst drama, biografier och spänningslitteratur, varannan bok ska helst vara en deckare, gärna brittisk eller amerikansk. Även författare till ”Vi eller de – Finland 1918”, en roman baserad på hennes morföräldrars brevväxling under finska inbördeskriget 1918.

Joyce Carol Oates, alltid deckarförfattare

Joyce Carol Oates diskuterades i en Facebookgrupp – eller rättare sagt var det Rosamond Smith som diskuterades. Ett bra tag sen nu som Oates slutade med den deckarförfattarpseudonymen. Men Oates som Smith förtjänar att diskuteras igen och aldrig glömmas bort – och läsas av de som inte upptäckte och läste deckarna av Rosamond Smith alias Joyce Carol Oates när de översattes och gavs ut i Sverige.

Fast det där med deckare, Smith och Oates…

Diskussionen fick mig att minnas när jag i boken Deckarhyllan, både när första utgåvan kom på 90-talet och den andra, utökade kom i början av 2000-talet, snart tjugo år sen: när jag där och då påpekade att Joyce Carol Oates skriver väl alltid deckare och annan krimi, oavsett vad hon skriver. Inte alla – det betyder få – höll med. (Lika få som då höll med att Stephen King skulle/kunde placeras på Deckarhyllan, vilket jag skrev i samma bok.

Följande har om Joyce Carol Oates / Rosamond Smith har hämtats ur boken Deckarhyllan, Och sen dess har Oates skrivit ännu så många fler böcker – att hinna läsa alla hennes böcker är ett livsprojekt, som jag försöker uppfylla.

***

Joyce Carol Oates  /

Rosamond Smith

Land: USA

Genre: (deckar)romaner om ondska

och det amerikanska samhället

Den allmänna åsikten – som i detta fall betyder de flesta litteraturkritiker – är att Joyce Carol Oates skriver skönlitterära romaner under sitt riktiga namn och mer spänningsbetonade romaner, deckare, under pseudonymen Rosamond Smith.

Enligt samma allmänna åsikt är Smith-deckarna mer lättillgängliga och därmed ytligare: inte blott underhållning men på gränsen till. Medan Oates-romanerna gräver djupare i människans outgrundliga psyke och därmed är intressantare och bättre.

Men så tycker inte jag.

Om man med deckare menar romaner som handlar om brott och straff, som på samma gång är spännande och har något att säga om människorna och samhället – i så fall  skriver Oates/Smith alltid deckare, kriminal- och spänningsromaner. Alla hennes romaner handlar, mycket förenklat, om människans förhållande till ondska och – i ondskan förlängning – våld och död. Så här inleds ”Blonde” (2000), romanen om skådespelerskan Marilyn Monroe: 

I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden. Döden kom som i tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osvikliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. Döden som trampade fram i rasande fart. Döden som i en robust korg på pakethållaren hade med sig ett paket märkt *SPECIALLEVERANS AKTAS*.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Kanske kan det t o m vara så att deckarromanens enklare och mer direkta tilltal, dess funktion som underhållare, får det hemska att bli ännu hemskare: budskapet om människorna, livet, samhället och ondskan träffar plötsligt och oväntat och därmed hårdare. Så är det i alla fall för mej.

Ett, personligt, exempel:

”Ormöga” (1993), författad under namnet Rosamond Smith, är egentligen en ganska enkelt uppbyggd deckare, en s k psykologisk thriller, om Lee Roy Sear, dömd till döden för mord, och Michael O’Meara, jurist i karriären men också idealist. O’Meara kämpar för och lyckas få Sears dödsdom omvandlad till fängelse. När fången blir frisläppt och ska anpassas till samhället tar Michael emot Lee Roy i sitt hem.

Jag är också en sån där liberal, också jag tror att om man behandlar människor väl, så blir de nog goda, då finns det ingen grogrund för ondska. Men det är just vad ondskan gör när den släpps in i familjen O’Mearas lyckliga hem (man, hustru, tvillingsöner) i det lilla förortssamhället Mount Orion, New Jersey: den gror och fortplantas dessutom.

Rosamond Smiths skildring av ondskan som växer likt häcken kring en sovande Törnrosa drabbade mej hårdare och har stannat kvar i mej längre än många av de mer precisa, nära nog outhärdliga beskrivningar av våld och ondska som finns i  romanerna – t ex den ohyggliga hemmaaborten i ”Livets uppkomst” (också 1993) – av Joyce Carol Oates.

Varför? I en deckare ska författaren vara domare. En deckarroman ska sluta om inte lyckligt så i alla fall så rättvist som möjligt. Men romanen ”Ormöga” slutar inte där texten slutar. Ingen rättvisa skipas. Läsaren måste själv upptäcka, avslöja – definiera – och döma ondskan.

Många journalister, inte minst svenska, har frågat Joyce Carol Oates varför det är så mycket våld i hennes böcker. Svaret blir alltid detsamma. Hon skriver ju om USA.  

För Joyce Carol Oates/Rosamond Smith är ondskan ett symptom på och en nyckel till det amerikanska samhället. Hon skildrar olika samhällslager, ställer människor med olika bakgrund och olika livsvillkor mot och brevid varann. Inte minst när hon skriver som Rosamond Smith – det framgår redan av (deckar)romantitlar som ”Tvillingliv” (1988), ”Syskonsjälar” (1990), ”Dubbelroller” (1991) och ”Dubbelrosen” (1998) – återkommer hon ofta till syskon- och tvillingtemat: det onda och det goda som ett tvillingpar.

Den goda människan som till sin förfäran upptäcker ondskan i sej själv. Biologiska syskon och tvillingar som är så olika trots att de är så lika. Den ena ond, den andra god – men vem är vad? Ondskan som inte måste vara ond utan också kan vara god.

Vad menar Joyce Carol Oates när hon i ”Foxfire – en tjejligas bekännelser” (1994) skildrar ett gäng laglösa tjejer? Att våld, som oftast utövas av män, också kan vara kvinnligt? Är det i så fall av ondo (ska kvinnor ta efter männens sämsta sidor) eller av godo (en väg ut ur orättvisor och förödmjukelser, orsakade av männen och fattigdomen)?

Så många frågor, så många tankar…

Den här korta texten kan förstås inte presentera hela hennes innehålls- och omfångsrika författarskap. Många böcker har översatts till svenska, men många (romaner, noveller, lyrik, essäer, dramatik) återstår också att översätta. Till dej som vill läsa mer om Oates rekommenderar jag Ordfront Magasins temanummer (4/1994), som fortfarande måste vara det mesta och bästa som skrivits om henne på svenska.

Det finns de som menar att Joyce Carol Oates är den största författaren i vår tid och därför står i tur att få Nobelpriset. Syftet med den här texten är något mindre men inte oviktigt: att få deckarläsare att upptäcka Joyce Carol Oates och Rosamond Smith – bägge två! Romanerna är delar av samma författarinna och värld, den litterära och den verkliga. Oates- och Smith-böckerna kompletterar varann.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

***

Joyce Carol Oates har skrivit så många böcker – även om man enbart räknar översättningar till svenska – att jag istället för att lista dem här under lägger en LÄNK till Wikipedia. Där finns en gigantiskt bibliografi över hennes utgivna titlar, under såväl namnen Joyce Carol Oates och Rosamond Smith som (ännu ett författarnamn) Lauren Kelly.

Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)