Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst oktober 2020

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

”Jagad” är en kameleontisk och språkligt experimentell thriller (alla dessa parenteser – ja, dubbelparenteser). Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra för ondska. Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo? Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep. En renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och djävulskt spännande. Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt. I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande. (Ur Mariette Lindsteins rec.)

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare genom en deckarserie, särskilt när förfatatren skriver bättre för varje gång. Till exempel Samuel Karlsson. Huvudperson är fortfarande Jessica Jackson, halvtids polisinspektör och ölbryggare. Nästan lika bra som sin pappa, indianen och konstnären Larry, på att skapa problem också. Som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor emot sig. Intrigen i tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån. Polischefen i Västervik skötte den gamla utredningen men hur skötte han den? Varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år. När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv. Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar. Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen. Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Frida Andersson Johansson

Ek

(Modernista)

Äntligen kom Frida Andersson Johanssons uppföljare till debutromanen ”Dränkt” från 2015. Hennes nya och andra spänningsroman tar plats i samma hybridgenre: krimi, skräck och övernaturligt. Ja, ockult. Berättelsen utspelar sig i två samtidiga tidsplan: 1600-talet, då skeppet Vasa byggdes och ekar högs till bygget, och 2000-talet, när Disa Kassman arbetar på Vasamuseet med att restaurera en skeppsskulptur, kallad Vildmannen. Realistiskt och orealistiskt. Trovärdigt och otroligt. Vardagslivet idag blandas med gammal folktro om underjordiska människor och dessa stora ekar som grönskar på vintern och nu kräver hämnd. Så märkligt och märkligast att de går in i varann: overkligt blir verkligt.

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting. Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa! (Ur Anders Kapps gästrec.)

Raymond Chandler enligt Johan Asplund

Johan Asplund (1937-2018) var på många sätt sin egen, både som akademiker och när han skrev om deckare (och privat också, för den delen). Så här skrev han till exempel om Raymond Chandler och Philip Marlowe.

Johan Asplund

Angående Raymond Chandler

(Korpen)

Som förut och alltid har Johan Asplund, nu pensionerad kultursociologisk professor i Lund, skrivit en essä som en essä ska skrivas (välj ordning själv): underhållande, lärd, personlig, tankeväckande, ifrågasättande…

Först anges programförklaringen: ”Vad jag gör är att försöka komma underfund med vad jag egentligen anser om Chandler, och varför.”

Sen börjar Johan Asplund att flanera i ämnet och tanken. Riktningen står klar fast målet är preliminärt. Hur fort eller ens om han når fram till målet vet han inte själv, för Asplund halkar ofta in på småstigar vid sidan om huvudtanken. 

Johan Asplunds essäbok ”Angående Raymond Chandler” går aldrig ur tiden = den finns fortfarande tillgänglig från förlaget och bokhandlar.

Vi får veta att konditorn i Höör är en Chandler-fan och ”Accordion Crimes” av Annie Proulx nämns som kandidat till ”The Great American Novel”. Asplund kan också blotta huggtanden – som när han jämför Raymond Chandlers första mening i ”The Big Sleep” med översättaren Mårten Edlunds tre (?!) första meningar i ”Den stora sömnen”.

Kommentar: ”Så får man inte göra”.

Han korrigerar sin egen och andras ”synvilla”. Den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler har ju utnämnts till den hårdkokta skolans främste företrädare. Men, påpekar Asplund: ”Tempot är inte uppdrivet. Det är långsamt.” Jo, märkligt men sant: bilden av Chandler har skapats av hans efterföljares romaner, mer än hans egna.

Asplund ifrågasätter om huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, ska karaktäriseras med ordet ”ridderlighet”. Han hävdar också att Chandler skrev ”äventyrsromaner” (snarare än deckare, då?). I det första  både hänger och håller jag med – men det sistnämnda,  nja… Fast just det är en kvalitetsmärkning på en essä: den ska starta en diskussion mellan författare och läsare.

Professor Asplund tar detektivromanen (och därmed populärkulturen) på allvar. Det han skriver är intressant och viktigt men frågan är om inte just detta är det allra viktigaste med essäboken ”Angående Raymond Chandler”. Han kollar in såväl bilar som kvinnor och miljöer i Chandlers romaner, undrar för sig själv och oss om det finns ”en enda klichéartad karaktär” i romanerna.

Redan innan jag skrev recensionen valde jag ut två avslutande meningar, som jag hoppas ska locka till läsning av både Johan Asplund och Raymond Chandler:  ”Man blir aldrig färdig med Chandler. Jag vet inte hur många gånger jag omvärderat honom.”

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2005

Det perfekta brottet i Minnesota

Matt Goldman

Kalla spår

Övers: Mia Gahne

(Lind & Co)

Det börjar bra.

En kvinna hittas mördad under märkliga omständigheter. För att dölja alla spår från förövaren har offret täckts av innehållet från dammsugarpåsar.

Är det kanske det perfekta brottet? Mordet sker i en välbärgad småstad i närheten av Minneapolis i USA. Det är vinter, snöigt, blåsigt och kallt.

Privatdetektiven och före detta polismannen Nils Shapiro ägnar större delen av sin vakna tid åt att jobba och försöka komma över sitt havererade äktenskap.

En dag hör den före detta poliskollegan Anders Ellegaard av sig och ber om hjälp att utreda mordet på kvinnan.

Det här är en ganska lågmäld historia där karaktärernas liv och vedermödor får ta stor plats. Jag gillar miljön. Det är inte ofta man snubblar över en deckare som utspelar sig i Minnesota.

Utredningen i boken framåtskrider utan några direkta tempohöjare. Det är bra men jag skulle önska att det hettade till lite mer för att väcka läsaren emellanåt.

En godkänd deckare med intressanta karaktärer och miljöer men tyvärr följs inte den originella inledningen riktigt upp i fortsättningen av boken.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarakademinominerat 2020

Så har Svenska Deckarakademin nominerat årets bästa svenska respektive översatta deckare. Dessutom har Deckarakademin i år, det är första gången, nominerat fem stycken svenska deckardebutanter. Här är samtliga:

Svenska:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

E.L. Dezmin: Mig skall intet fattas (DareMe Publishing)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers Förlag)

Kristina Ohlsson: Stormvakt (Forum)

Christina Wahldén: Nämn inte de döda (Forum)

***

Översatta:

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)

Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)

Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)

Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)

Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

***

Svenska debutanter:

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Maria Grund: Dödssynden (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

Peter Mohlin & Peter Nyström: Det sista livet (Norstedts)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

_____________________________________________________________

Jag låter författarnamn och boktitlar stå här okommenterade. Hur många titlar har du läst? Vad tyckte du? Välkommen med åsikter.

Deckarloggs åsikter och kommentarer följer framöver. Tills vidare: som alltid lite väntat och lite oväntat, några av Deckarloggs egna favoriter och några som verkligen saknas.

PS. Jo, en kommentar måste jag göra. Observera att E.L. Dezmins ”Mig skall intet fattas”, utgiven av ett så litet förlag (DareME Pubishing) att boken kanske kan kallas egenutgiven, har nominerats som en av årets bästa svenska deckare.

PPS. Ja, nu har jag ju förstås illustrerat Deckarakademins nomineringslista med ett omslag per gren och därmed också gjort en = min kommentar till nomineringen.

Bengt Eriksson

Musikextra: Jerry Jeff Walker (1942-2020)

Från 1969 eller kanske -68 (?) har jag lyssnat på och recenserat den amerikanske sångpoeten (från folksång till country) Jerry Jeff Walker.

Nedannämnda album blev hans sista och även det sista jag recenserade.

***

Jerry Jeff Walker

It´s About Time

(Tried & True Music)

Jerry Jeff Walker har jag lyssnat på hela mitt – och hans – liv. Start i slutet av 60-talet med låten ”Mr Bojangles” och sen har vi följts åt genom, tror jag, hans samtliga album. Med ”It´s About Time” återkommer Jerry Jeff efter att ha överlevt strupcancer. Dessutom finns sångförmågan kvar, även om röstläget sjunkit något.

​Ett nästan övertypiskt album och riktigt bra med en blandning av egna låtar och tolkningar. ”That´s Why I Play” och ”California Song”, vilka inleder, placerar sig bland de bästa som Jerry Jeff Walker har skrivit. (Och då ska man alltså beakta att han började som sångpoet på värsta = svåraste sätt, med ”Mr Bojangles”.) Också ”But For The Time”, ”Rain Song” och ”Old New Mexico” hamnar nästan högst upp på toppen.  

​Självbiografiska sånger om sitt levda liv, förhållandet med spriten och kärleken till hustrun, framförda som muntliga dagboksblad eller noveller. Gitarrackorden byts lika naturligt som andetag. Tolkningarna av ”My Favorite Picture Of You” (Guy Clark), ”Somethin´ Bout A Boat” (av sonen Django Walker) och ”Ballad Of Honest Sam” (Paul Siebel) är andra favoritspår. Jerry Jeffs framföranden blir lika delar upphovspersonerna och han själv. 

​Inspelat i Austin med Jerry Jeff Walker förstås på akustisk gitarr samt Chris Gage och Lloyd Maines, diverse instrument som gitarr, mandolin, bas, dobro, steel och ukulele. Följsamt och exakt komp; sång och musik, amerikansk folksång och country blir ett.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

Kriminell amerikansk nutidssociologi

In i Badlands

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

Tillbaka till badlands

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

Krimi, skräck och övernaturligt

Jag läser Frida Andersson Johanssons nya roman där hon fortsätter att skriva och blanda – krimi, kräck, övernaturligt – som hon gjorde i sin debut för… det är ganska många år sen nu.

Det ska bli en recension i Gota Medias tidningar (läggs ut här också med tiden). Men till dess tog jag fram följande krönika som jag skrev en gång om just den blandning som verkar vara Andersson Johanssons lite ovanliga specialitet.

***

Återigen dags att utvidga kriminalgenrens gränser. Ännu en ny gren med kvistar, blad och spännande blommor syns på deckarfamiljens stora träd. Fast ny och ny, det tog lång tid för grenen att växa ut.

Edgar Allan Poe, som på 1800-talet grundade deckargenren, skrev både deckare och skräck, ibland på samma gång. ”Den svarta katten” – en av mina Poe-favoriter – är en skräckfylld kriminalnovell.

Bengt långsmal

Deckarloggkrönikören. Foto: Birgitta Olsson.

Så kan den ”nya” grenen beskrivas: Trovärdigt blir otroligt. Deckare och annan krimi övergår till skräck och övernaturligt. På film och i tecknade serier förekommer blandningen sen länge. Till exempel berättelserna om Stålmannen och Läderlappen är ju fantasydeckare.

I Sverige har Ola Skogäng med ”Theos ockulta kuriositeter” och Dennis Gustafsson, i höst aktuell med ”Vinterbrand”, skapat några av de senaste årens bästa hårdkokta deckare – i form av tecknade serier där realism blandas med övernaturligt.

Även barn- och ungdomslitteraturen har gått i spetsen, om det nu beror på att ungdomförfattare är fräckare eller att den yngre publiken har ett öppnare sinne? Exempel är förstås Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, vilka både blandar olika genrer och kan läsas också av äldre med sitt öppna sinne i behåll.

Då jag presenterade deckarförfattare i boken ”Deckarhyllan” tog jag med Stephen King. Han räknas som skräckförfattare men jag tycker att han alltid skrivit nära kriminallitteraturen. En enda titel ur Kings gigantiska produktion: ”Geralds lek” är en roman om sexuell besatthet som om det stått Ruth Rendell eller Minette Walters på omslaget hade benämnts psykologisk thriller.

Anders Fager (vardagligt blir som hemskast), Amanda Hellberg (andlöst snabbt från naturligt till övernaturligt), Nene Ormes (om Malmös hamnskiftare), Andreas Roman (skräckfylld realism) och Johan Theorin (månggåtfullt på Öland) är läsvärda och spännande svenska författare i blandgenren krimi-skräck-övernaturligt.

Här följer mina fem-i-topp ur årets svenska utgivning av kriminellt, skräckfyllt och övernaturligt:

Förstaplatsen delas av vår kriminella skräckmästare John Ajvide Lindqvist med sin Augustnominerade roman ”Rörelsen, den andra platsen” och Mats Strandberg som med ”Färjan” skrivit en skräckroman á la Stephen King. Den förra en självbiografi – där fakta blir fiktion och tvärtom – med Palme-mordet som slutpunkt; den andra kan få vem som helst att aldrig mer åka Finlandsfärja.

Förresten, inte heller de resterande tre har jag lust att gradera. Så olika, lika bra på olika sätt.

Jenny Milewskis högst realistiska spökhistoria – titeln ”Yuko” syftar på det japanska spöket – utspelar sig i en studentkorridor. Peter Stjernströms ”Fjärilspojken” handlar om ett spädbarn som placerats ut i skogen. Insekterna kryllar på honom. I ”Dränkt” av Frida Andersson Johansson börjar människor att drunkna. Plötsligt. Helt oväntat. Mitt i stan. I Stockholm. På land.

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KA/TA 2015