En minor classic om Dylan

Igår kom det upp ett facebook-minne som jag delade på nytt – ett minne av och om den här boken: Sara Danius korta men intensiva text om Bob Dylan.

Och det visade sig att flera vänner på facebook tog mitt minne som ett tips. De hade inte upptäckt boken förut eller så påmindes de om den.

Och ni vet ju att Deckarlogg, även om grunden för loggen är deckare och annan krimi, kan handla om nära nog vad som helst, så jag letade fram en recension jag skrev när boken kom.

Varsågoda! Gillar man Dylan så är det en riktigt bra liten bok. Gillade man Sara Danius så är boken lika bra, fyndig och välskriven som allt hon skrev.

Hon var sig själv.

Liksom Dylan är.

***  

Sara Danius
Om Bob Dylan
(Bonniers)

Den då ständige sekreteraren Sara Danius lilla bok ”Om Bob Dylan” publicerades först av Svenska Akademien för internt bruk och till Akademiens vänner och bekanta.

Många svenska dylanologer försökte få tag på ett exemplar, vissa lyckades och andra inte. Nu finns boken utgiven och tillgänglig också för allmänheten.

”Om Bob Dylan” är ett exempel på att en bok kan vara bra just för att den inte är riktigt bra.

Snabbskriven, känns det som, skriven lite med vänster hand, bredvid det andra som måste göras. Eller typ ett fanzine.

Sara Danius byter mellan olika jag, från sida till sida, ibland mellan stycken och meningar: ungt fan, akademiledamot, litteraturvetare, kulturjournalist…

Hon beskriver sin och Svenska Akademiens väntan på Bob Dylan. Ska han ta emot Nobelpriset i litteratur? Kommer han till prisutdelningen?

Inte minst väntar hon och övriga ledamöter på att – äntligen – få träffa Dylan (det ska ske i samband med hans konsert i Stockholm).

En sååå beundrande Sara skildrar hur han, plötsligt, liksom omärkligt, uppenbarar sig. Typ en novell ur verkligheten; ”a minor classic”.

Bengt Eriksson
Rec i Hifi & Musik 2018

Deckare och annan krimi. Vad är det ena och vad är det andra?

KRIMI. Så har jag valt att kalla den här avdelningen på Opulens (där alltså texten tidigare varit pulicerad): inte Deckare och inte heller Krim, för den delen, utan Krimi. Vilket ju är det litterära ämne som jag skriver om och kritiserar, just Deckare och annan krimi. Behövs en förklaring? Jo, kanske det.

Efter att ha varit en förkortning av detektivroman utvidgades ordet och genren till att omfatta alla romaner med någon sorts detektiv – hen kan vara privat- eller amatördetektiver, polis eller advokat – och ibland har även olika sorters thrillers, såväl action som mer psykologiska, räknats som deckare.

Plus att där ska finnas någon sorts skurk som efterforskas och någon sorts gåta som ska avslöjas. Tempo: från småputtrigt spännande till full action.  

Alla sådana romaner och än fler hamnar numera under det litterära paraplyet Deckare. Och ändå är det ett lite för litet paraply. Det finns dessutom kriminal- eller krimiromaner som bara nästan men ändå inte riktigt är vad som går att kalla deckare, så att säga nästan-deckare.

Deckarloggs red.
Foto: Birgitta Olsson

Också de är kriminella och kan vara nog så spännande, även de handlar om brottsliga liv och eventuella straff (eventuellt uteblivet straff).

Dessa romaner kan beskrivas som krimi (så som allt ovannämnt, hela det kriminella deckarsläktträdet, benämns i Danmark). De skulle också kunna kallas krim (som i Norge och som även vissa recensenter i Sverige börjat göra). Men inte jag, eftersom jag tycker ordet krim dels är för lättviktigt – krimi är ju tung och viktig litteratur, för mig – och dels låter krim som en förkortning av typ Kriminalvårdsstyrelsen.

Så jag använder benämningen Krimi – om hela den kriminallitterära släkten och specifikt om de romaner som skriver sig utanför själva brottet eller tvärtom, utifrån och in i kriminaliteten. Romanerna kan alltså skrivas från två håll.

De skrivs av deckarförfattare som vill att deras deckare ska handla om mer än själva brottet, om människor och miljöer, samhälle och politik. De skrivs också av så kallat litterära författare vars romaner hamnar i kriminalitet och brottslighet, eftersom det kriminella kan användas som förstoringsglas för att fokusera både det mänskligt mänskliga och samhälleligt samhälleliga. Eller som en skalpell för att snitta upp och blotta samhällskroppen; olika människors olika livsvillkor och verkligheter.

Samtliga titlar i eller delar av Sjöwall Wahlöös roman(er) om ett brott.

Nog grundpratat och definierat, några exempel:

Varje titel i Sjöwall-Wahlöös polisromanserie (och även flera solotitlar av Per Wahlöö) blev krimi snarare än deckare. De var/är samhällsromaner minst lika mycket som polisromaner. Den övergripande och sammanhållande rubriken för deras polisserie lyder ju också: ”Roman om ett brott” (senast i pocket från Piratförlaget).

För att fortsätta framåt till den kriminallitterära nutiden har Christoffer Carlsson alltid skrivit deckare, thrillers och polisromaner med en tangenthand bortom gränsen till krimi. Som när han först i sin ungdomliga country noir, ”Oktober är den kallaste månaden” (Gilla Böcker), och senast i polis, noir- och bygderomanen ”Brinn mig en sol” (Albert Bonniers) återvänder till sina barndoms- och numera övergivningsbygder nordost om Halmstad.

”I dina händer” (W&W) av Malin Persson Giolito är en samhälls- och förortsroman om dagens Sverige, klasskillnader och våra barns – olika – uppväxter, blott förklädd till polisroman.

Också Christina Wahldéns australiensiska serie kan liknas vid kamouflerade polisromaner. Huvudämnet för den senaste titeln, ”Enbart kvinnor” (Forum), är Australiens ur-invånare, deras historia och traditioner samt livet idag.

Liksom den serie internationella polisromaner som Malin Thunberg Schunke skriver om organisationen Eurojust har som huvudsyfte att lyfta fram kriminalitet och samhällsfrågor i Europa (med omnejd). Till exempel handlar hennes nya roman ”Blind vrede” (Piratförlaget) om dagens populistiska partier och organisationer, vad de kan orsaka med sin ”blinda vrede”.

Detta var vägen från och ur deckaren till krimi. Den motsatta riktningen, från skönlitteratur till krimi och deckare, kan illustreras av några översatta romaner.

Som fransk-afrikanska författaren Marie NDiayes roman ”Min är hämnden” (Natur & Kultur; övers: Ragna Essén), som utspelar sig i Bordeaux och skildrar såväl samhällsklasser som rasism och kvinnosyn i dagens Frankrike. För att beskriva detta lånade NDiyae från kriminalgenren: huvudpersonen, en kvinnlig advokat, ombeds att försvara en kvinna som mördat sina tre barn.

Även Douglas Stuarts skotska uppväxtromaner, debuten ”Shuggie Bain” och nu ”Unge Mungo” (båda Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt), kan beskrivas som krimi. Själva uppväxten, livet, kärleken, religionerna och industristaden Glasgow är krimi(nella). Liksom Margaret Thatchers nyliberala politik var på det 80-tal då berättelserna utspelar sig.

Amerikanskan Joyce Carol Oates skriver alltid krimi. Som senast med sin tjocka roman (863 sidor) med den fenomenala titeln (lånat från poeten Walt Whitman) ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler). Genom att skildra en familj där maken och fadern, före detta politiker, nu affärsmän, misshandlas av polisen har Oates åstadkommit en roman om hela USA.

Samt Colson Whiteheads roman ”Harlem Shuffle” (Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt) som kan vara en deckare och helt säkert är en krimi. Afrikansk-amerikanen Whitehead ansluter till traditionen av egenartade afro-amerikanska deckare. Miljö och tid: Harlem kring 1960. En ung, svart möbelhandlare försöker överleva i en stad och tid där överlevnaden kräver att gränsen till kriminalitet passeras. För vad är inte kriminellt, då själva livet är det?  

Samt australiensiskan Charlotte McConaghys ”När vargarna kom” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) om människan och vargen. Nej, människan eller vargen. Vilket rovdjur är farligast, när en naturvårdare kommer till Skottland för att driva igenom ett vargprojekt – mot befolkningens vilja? Rädsla föder hat.

Samt mexikanskan Fernanda Melchors ”Paradais” (Tranan; övers: Hanna Nordenhök) där hon skildrar klassamhället med det realistiska, ja, brutala, ja, groteska, ja, vulgära språk som krävs för att förmedla verkligheten i dagens Mexiko. ”Paradais” spinner kring en gated community (gröna gräsmattor, lyxvillor, swimmingpölar) med detta namn. Inifrån och utifrån: ena huvudpersonen är grindvakten Polo; den andre heter Franco, rikemansson från Paradiset.

Samt också isländskan Thora Hjörleifsdottírs ”Magma” (Modernista; övers: Arvid Nordh): en dagboksliknande roman om en kvinna, drygt 20 år, i Reykjavík och hennes förhållande med en man som oavsett att han är vegetarian och citerar Derrida kan beskrivas med ordet svin. Hon anpassar sig, så desperat längtansfull efter närhet, gemenskap och… kalla det kärlek eller?

Och så vidare. Med mera och flera. Blott några exempel.

Men varför, kan väl någon undra, måste skönlitterära romaner fösas in i kategorin krimi eller deckare? Kan inte romanerna bara få vara och så läser hen läsare som vill? Visst, men det finns poänger med att påvisa och konstatera att allt ovannämnt och mer härtill faktiskt hör till samma kriminallitterära träd.

Just detta – att de hör ihop. Att den, enligt vissa, ”fulare” sidan av litteraturen hör ihop med den, enligt samma vissa, ”finare” sidan av litteraturen. Att ”fint” och ”fult” skrivs med varann – inte mot. De skrivs i symbios. Det sägs ju, alltför ofta, av de som ”aldrig läser deckare”, att deckare är sämre litteratur. Ja, deckare är – allmänt och generellt –  ”dåliga”.  

Vilket inte är sant. En förbannad lögn! Det tål att upprepas. Det tål att påvisas också att kriminaltråden inom skönlitteratur nog aldrig varit så lång och stark som idag. Den sträcker sig genom allt fler skönlitterära romaner som använder sig av kriminaliteten i samhället för att skildra liv, människor, samhälle och politik.

Det tål dessutom att påpekas att så kallade deckare aldrig varit så samhällsskildrande som idag. Politiska? Ja, kanske det, beroende på vad som menas med politik. Jag menar ju att det är politiskt redan – eller tyvärr fortfarande – att en deckare har en kvinnlig kriminalkommissarie. Är det förresten möjligt att skriva deckare utan att placera dem i verkligheten, en kriminalberättelse måste ju/väl ha en realistisk friktion för att bli trovärdig eller ens läsbar…

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i nättidskriften Opulens

På väg igen

Amor Towles
Lincoln Highway
Övers: Jan Hultman /
Annika H Löfvendahl
(W&W)

Många är kallade att skriva den stora amerikanska romanen, från John Don Passos, William Faulkner, John Jakes (Nord och Sydstatsserien), F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway och Upton Sinclair.

I modern tid är det nog Amor Towles som vid sidan av Jonathan Safran Foer lyckats att i samtiden formulera en berättelse om USA.

När jag läser den fem hundra sidor tjocka romanen ”Lincoln Highway” så är det direkta kopplingar till Jack Kerouacs ”På drift”, James Deans ”Ung Rebell” och filmatiseringen av Evan Hunters (Ed McBain) roman ”Vänd dem inte ryggen” (Blackboard Jungle).

Stephen Kings ”Stand by Me” kan också vara en referens till denna roman som utspelas kring 1954 då rockmusikens inflytande från Sun Records skall ge ekon åt ungdomskulturen.

Emmet Watson har tillbringat sin tid på ungdomsläger eller korrektionsanstalt om man så vill för ett dråp.

Modern övergav Emmet och hans lillebror Billy medan fadern nu har gått bort och efterlämnat hus och skulder. Men ändå har han sparat 3 000 dollar åt dem. När Emmet återvänder för att ta hand om sin bror Billy, börjar livet på allvar.

Att börja om och flytta från Nebraska är idén men två vänner på rymmen från lägret infinner sig lagom till dödsboet och deras planer förändras i samma stund.

Allt detta är början på det äventyr som fångar in ett stor kontinent med ett femtiotal som skall forma vår syn på ungdomens kommande kulturella genombrott.

I en värld där beatpoesi, frihetens drömmar, Elvis framträdande och medborgarrörelsen gryende uppvaknande existerar.

Tre unga män och en pojke på jakt efter en försvunnen moder och eventuellt också ett arv hos en av de unga männen.

Denna bok är lika stark som till exempel Douglas Stuarts ”Shuggie Bain” var förra året.

En stor läsupplevelse.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Dolly Parton, country & thrillerförfattare

Dolly Parton / James Patterson
Run, Rose, Run
Övers: Carla Wiberg
(Bazar förlag)

Med ”Run, Rose, Run” har även countrysångerskan Dolly Parton, liksom bland många andra Bill Clinton och Liza Marklund, författat en roman tillsammans med den amerikanska thrillerns snabbskrivare James Patterson.

Eller med hjälp av? Frågan är ju hur Pattersons  samskrivande med en allt längre rad andra författarnamn går till. Vem skriver vad?

Och hur hinner han med dessa samarbeten vid sidan om sin egen bokproduktion?

Efter debuten 1976 har James Patterson gett ut över tvåhundra böcker (vuxen-, ungdoms- och barnböcker, thrillers, deckare, romantik, fantasy och sakprosa).

År 2022 lär det komma tjugo nya Patterson-titlar. Det ryktas – men det är obekräftat – att han ibland använt spökskrivare.

Vad gäller Pattersons litterära samarbeten har han själv sagt att han fungerar som ett slags manusutvecklare. Han sorterar berättelsen och gör ett synopsis med målet att få till en spännande bladvändare.

Så vem av Patterson och Parton skrev egentligen romanen ”Run, Rose, Run”?

Tja, har det någon betydelse? Att Dolly Parton svarar för innehållet kan ingen betvivla. Personer, miljöer och händelser är så trovärdiga, ja, autentiska att mycket måste vara självupplevt.

Den unga countrysångerskan AnnieLee Keyes bör vara Dolly som ung. Den äldre countrysångerskan Ruthanna Ryder, som blir den yngres mentor, kan vara Dolly idag.

AnnieLee Keyes, redan boktiteln låter ana att hon egentligen heter något annat, är på resa i betydelsen flykt.

Vid berättelsens början står hon vid vägkanten med liftartummen för att ta sig till countrymusikens huvudstad Nashville. ”Is it easy” sjunger hon. Det är en egen countrylåt: ”No it ain’t / Can I fix it? / No I cain’t.”

Och vilken catchy låt!

Det hör jag på det album som Dolly Parton gett ut som romanens ljudspår. Hon är låtarnas upphovsperson men i slutet av boken, där texterna finns till alla nämnda och citerade låtar, har de tillskrivits romanpersonerna.

Det gillar jag, när fiktion och verklighet blandas tills man inte vet vad som är vad.

Klicka här ovanför och lyssna på Dolly Partons album ”Run, Rose, Run”!

Den unga AnnieLee kommer till Nashville, får chansen att sjunga offentligt och upptäcks av Ethan Blake, en äldre countrymusiker.

AnnieLees uppväxt var hård och mörk. Hon blev kaxig som ett sätt att klara sig, det är på gott och ont i mötet med countryindustrin (radiostationer, skivbolag, managers).

Romanen benämns ”thriller” och ”crime” men de få thrillermomenten kommer och försvinner igen. Country noir vill jag hellre kalla Dolly Partons och James Pattersons gemensamma roman, som utspelar sig i countryland mot en mörk botten.

Eller varför inte country & thriller…

Det är måttligt spännande men desto mer intressant, både en stark kvinnoskildring – ja, kvinnoroman – och en berättelse om den amerikanska countrybranschen.

Först i upplösningen knyts romanen ihop med typisk action á la en thriller och deckare.

AnnieLee försvinner (har hon flytt igen eller kidnappats?) och Ethan beger sig till hennes uppväxtort någonstans i skogarna bland bergen i Arkansas för att försöka hitta henne…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Spänningstoppen maj 2022

Kollar Spänningstoppen, sammanställd av Gota Medias deckar/krimirecensenter, i min lokaltidning Ystads Allehanda. Samma ”Boktoppen Spänning” publiceras en gång per månad i flertalet Gota Media-tidningar, från Boris Tidning till Smålandsposten, Barometern, Blekinge Läns Tidning, Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda plus nog ytterligare någon tidning som jag glömt just nu.

Alltid lika spännande att se (trots att jag själv ju recenserar för Gota Media) vilka författare och titlar som placerat sig var, stigit eller sjunkit på listan eller tagit sig in den här månaden.

Majmånadens spänning toppas nu av Nita Prose med ”Städerskan”. Medan ”I dina händer” av Malin Giolito Persson och ”Natriumklorid” av Jussi Adler-Olsen ligger kvar – fast några placeringar lägre den här månaden.

Det var tre titlar det – de övriga är faktiskt nykomlingar! Hela sju stycken, således.

Mest gläder jag mig åt att Marie NDiayes ”Min är hämnden” tagit sig in och placerat sig som nummer 2. För det är ju en krimi mer än en deckare. Jag gillar det – att den här Spänningstoppen är så bred som den är, nästan alltid är.

Bland övriga nykomlingar kan nämnas Dolly Partons debutcountrythriller ”Run, Rose, Run”, skriven tillsammans med James Patterson.

Liksom Helena Dahlgrens existentiella thriller ”Skarp” och Markus Grönholms debutpolisroman ”Lelo”. 

Också ”Kultur” av Camilla Läckberg & Henrik Fexeus, ”Ett lik för mycket” av Carin Hjulström och ”Mannen på gatan” av Trevor Wood har gått in på Spänningstoppen.

Ja, det var väl alla för den här månaden. Varierat som sagt: hårdare och mjukare, deckare och krimi.  Motiveringen till varje placering kan du hitta på nätsidorna för respektive tidning.

Bengt Eriksson

– Allt eller nästan allt är sant.

Carl Hiaasen
Land: USA
Genre: hårdkokta skämtdeckare,
våldsamma burlesker,
miljödeckare 

Han skriver våldsamt roligt. Med det menar jag att hans deckare är lika våldsamma som de är roliga. Tänk dej att Bröderna Marx åkt till Miami och gjort en film tillsammans med Quentin Tarantino.

Ungefär så är Carl Hiaasens deckare: så groteska och overkliga att man lätt kan få för sej att de måste vara dikt och fantasi – riktiga skrönor! Åtminstone måste han ju överdriva.

Därför passade Hiaasen vid ett besök på Bokmässan i Göteborg på att dementera. I intervju efter intervju upprepade han:

– Allt eller nästan allt jag skriver är sant. Personerna finns i verkligheten, men jag har ändrat deras namn. Det som händer i böckerna har också hänt i verkligheten.

Och han borde ju veta. När Carl Hiaasen inte skriver deckare är han journalist på Miami Herald. Två gånger i veckan skriver han krönikor om Miami: politikerna, advokaterna, knarksyndikaten, husspekulerare osv.

De uttalanden och händelser som inte får plats i kolumnerna, för att de är så overkliga att de inte passar i en nyhetskrönika, sparar han och använder istället i sina deckare.

Hiaasen är född och uppvuxen i Florida, ungefär tre hus från där han bor i dag. Då fanns det djur överallt. Det var grönområden, kanaler och små sjöar. Där pojken Carl brukade campa och fiska, där finns numera inte mindre än fem olika affärscentrum.

I sina deckare går Hiaasen med burlesk vrede och våldsam humor till angrepp mot alla säger ALLA som exploaterar Floridas natur. Genombrottsromanen, ”Tourist Season” (1986, inte översatt till svenska), handlar om en miljögrupp som matar en jättekrokodil med tillfångatagna turister.

Också i ”Blå tunga” (1993), den första av Hiaasens deckare som översattes till svenska, är ämnet turism och miljö. Berättelsen utspelar sej i och kring turistparadiset Amazing Kingdom of Thrills – en kombination av nöjespark, zoo och delfinarium.

Ägaren till detta Disney World gånger hundra heter Francis X Kingsbury. I likhet med många andra omåttligt framgångsrika Floridabor är han inflyttad. I likhet med många andra nyblivna Floridabor är han också en brottsling på flykt.

Amazing Kingdom of Thrills har en turistattraktion man är ensam om: ett par sällsynta blåtungade mangosorkar (så sällsynta t o m att någonting sådant inte existerar vare sej i uppslagsböckerna eller djurvärlden). De blåtungade sorkarna stjäls av, ska det visa sej, en ”gammal tant”: en äldre, gråhårig miljöaktivist som grundat organisationen Vildmarkens mödrar (med den militära grenen Naturens räddningskommando).

Verkligheten är inte mindre burlesk i den följande romanen, ”Striptease” (1994). Här handlar det om politik, lag och moral.

För att ha råd att anlita en advokat arbetar Erin Grant, en  av huvudpersonerna, som stripteasedansös. Hon kämpar för att få vårdnaden om sin dotter. Men domaren anser att hennes f d man – narkoman och tjuv (han stjäl rullstolar!) – är bättre lämpad som vårdnadshavare. Det vet domaren av egen erfarenhet: domaren är nämligen stamgäst på stripklubben!

Bland stamgästerna på klubben Eager Beaver i Fort Lauderdale finns också en kongressledamot, som betuttat sej i strippan Erin. Vid ett besök på stripklubben blir kongressledamoten så sotis på en annan besökare att han slår rivalen i huvet med en champagneflaska.

(Hiaasen hävdar bestämt att händelsen hämtats rätt ur Miamis verklighet. Politikern existerar, fast har ett annat namn.)

Vid sidan om journalistik och författande har Carl Hiaasen också skrivit texter till några rocklåtar. Albumet ”Mutineer” med Warren Zevon innehåller bl a en text, ”Rottweiler Blues”, om det allt mer våldsamma och skjutgalna Miami: våld, som föder våld, som föder våld, som…

Hiaasen beskriver en man som har en pistol i lådan till nattduksbordet, ett maskingevär vid sovrumsdörren och en skottsäker väst som han alltid tar på sej när han går och handlar. Refrängen lyder:

Don’t knock on my door  If you don’t know my rottweiler’s name

Fler Florida-deckare:

Mellan ”Farlig grannlåt” (1965) och ”Ett stilla vinterregn” (1987) publicerade John D. MacDonald en lång serie deckarromaner om Travis McGhee, amatördetektiv och bosatt på en husbåt i Bahia Mar vid Fort Lauderdale (inte alls långt ifrån där Carl Hiaasen växte upp).

Hoke Moseley – huvudperson i flera romaner av Charles Willeford, bl a ”Miami blues” (1988) – är detektiv vid Miamipolisens mordrotel. 

Också James W. Hall använder södra Florida som miljö i sina deckare. ”I skydd av dagsljus” (1988) var Halls debut som deckarförfattare.

Med ”Guldlock” (1979) inledde Ed McBain ännu en serie deckare. Huvudpersonen, Matthew Hope, är advokat i staden Calusa, Florida.

Elmore Leonard har skrivit flera hårdkokta deckare, t ex ”LaBrava” (1985) och ”Maximum Bob” (1993), med Florida som miljö.

Lawrence Sanders skrev bl a en serie hårdkokta skämtdeckare om Archy McNally, playboy och detektiv i det soliga Florida. Den första boken i serien heter ”McNallys hemlighet” (1993).

På nätet:

www.carlhiaasen.com
Hiaasens officiella hemsida.

https://www.miamiherald.com/search/?q=Hiaasen
Hiaasens krönikor från Miami Herald kan läsas på tidningens nätsida.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” (BTJ Förlag 2002)

Titlar (i svensk översättning):
Blå tunga (1993) Övers: Johan Günther.
Striptease (1994) Övers: Johan Günther.
Orkanens öga (1996) Övers: Johan Günther.

Romantitlar på engelska:
Tourist Season (1986)
Double Whammy (1987)
Skin Tight (1989)
Native Tongue (1991)
Strip Tease (1993)
Stormy Weather (1995)
Naked Came the Manatee (1996)
Lucky You (1997)
Sick Puppy (2000)
Basket Case (2002)
Skinny Dip (2004)
Nature Girl (2006)
Star Island (2010)
Bad Monkey (2013)
Razor Girl (2016)
Squeeze Me (2020)

Tillsammans med William Montalbano:
Powder Burn (1981)
Trap Line (1982)
A Death in China (1984)

Lite om Gudmund Hamrelius och lite om Donna Tartt

Jag försöker sortera i minnet var och när de olika bokhandlar låg som Gudmund Hamrelius (1930-2022) hade och skötte om i Malmö, de flesta tillsammans med hustrun Elisabeth. En i Hansacompagniet och en annan snett emot, en pocketbokhandel (som också tog in dansk litteratur), det stora bokvaruhuset/palatset på Södergatan/gågatan – höjdpunkten – och slutligen i Caroli.

Ett imponerande bokhandelsverk, kan det finnas något liknande i svensk nutid? I vilket fall letade jag efter en intervju till Kvällsposten tror jag som gjorde med Gudmund Hamrelius, måste ha varit ungefär när bokpalatset öppnade på gåtan. Men förgäves, jag kan inte lokalisera intervjun.

Letandet fortsätter, dock… Men när jag letade hittade jag istället en låt säga halvintervju jag gjorde med amerikanskan Donna Tartt när hon besökte Malmö. Den texten inleddes nämligen vid hennes signering hos just Hamrelius. Medan jag letar – läs om Donna Tartt…  

***

Lite fusk är det, eftersom jag har ett recensionsexemplar, men för att kunna ställa någon egen fråga tar jag med mig Donna Tartts nya och andra roman, ”Den lille vännen”, till signeringen i Hamrelius bokhandel.

Hon skriver och jag frågar: ”Den hemliga historien” älskades både hemma i USA och i Europa. Medan Den lille vännen, fått en del kritik. Ändå anar jag att du har ditt hjärta djupare ner i den nya romanen…?

Donna Tartt. Foto: Bonnierförlagen

– Jooo, det stämmer nog.

Den här gången verkar du ha skrivit med fler delar av dig själv, berättelsen har passerat igenom hela din kropp.

– Hur menar du? Säger hon och tystnar, som hon gjort i intervjuer när en fråga snuddat vid det vid självbiografiska.

– It´s a more sad book. Säger hon och ser ut så: sorgsen.

Klockan 19 ska Donna Tartt intervjuas inför publik på Malmö Latinskola av Björn Linnell, hennes första svenska förläggare och nu kulturjournalist.

Först läser hon ur den nya boken och som hon läser! Hon blir berättelsen och människorna: betonar bisatser, pauserar, läser repliker med olika röster. I USA har hon själv läst in bägge romanerna som ljudböcker. Ja, jag bara måste skaffa ”The Little Friend” som ljudbok och lyssna.

Hur är det att skriva på en roman i tio år, undrar Björn Linnell. Ja, två romaner.

Den hemliga historien började Tartt på när hon var 18, 19 och den tog tio år att skriva. Vid slutredigeringen fick hon idén till Den lille vännen, som också tog tio år. Och när hon redigerade den kom hon på idén till ännu en roman…

– Tycker man någonting är tråkigt, sa en av mina skollärare, beror det på att man jäktar igenom uppgiften.  Tar man det lugnt blir det roligare – att diska, promenera till jobbet eller skriva en roman. 

Hon författar i samma sorts skrivhäften som hon hade i skolan. Då skrev hon av andras berättelser för att de skulle bli hennes, nu skriver hon egna berättelser för hand i skrivhäftena.

– Det behövs många häften för att skriva en sån här bok, säger hon och pekar på Den lille vännen (633 sidor). 

Någon i publiken frågar vilka romanpersoner som hon själv står närmast. Det leder vidare till personernas ålder: mördarna i ”Den hemliga historien” är studenter kring 20 och Harriet, som blir detektiv för att lösa mordet på sin bror (= ”Den lille vännen”), är 12 år.

Här brister Tartt ut i en monolog i vilken, tror jag, det finns en nyckel till författarskapet.

–  Föräldrar verkar ha glömt hur det är vara barn. Man ska inte ljuga, säger de. Men barn måste ljuga, för att klara sig. De har inga pengar, inga rättigheter, får inte köra bil. Som barn ljög jag alltid. Har du gjort pianoläxan? Ja. Vuxna tror att barn är änglar. Hmm.

Att bli vuxen, tänker jag på väg ut från Latinskolan, kan man inte undvika. Men undrar om inte Tartt valt att bevara Donna, 12 år, inom sig så länge som möjligt.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2003

Deckarloggbäst april 2022

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Litteraturveteranen Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till den avlidna författaren Beata Skarps stipendiefond. Hon hålls lite på halster av stipendiefonden, som  Beatas bror Aron med hustrun Diana håller i, men snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen. På plats i Beata Skarps stuga i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från litterär essä eller avhandling till en smygande, smått spöklik thriller med dessutom en pusselgåta lite á la gammaldags detektivroman.

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Till studentstaden Lund kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik. Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra ”något som är liksom rätt”. Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”. Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet, om en mening i – med – livet. En gangsterroman, egentligen. Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria.  Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543. Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig! (Ur Anders Kapps rec.)

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Hennes nya roman är så tjock, läs- och skrivlång, 863 sidor på svenska, för att den handlar om USA, hela USA. Titeln kommer från en dikt av Walt Whitman, en av USA:s litterära grundstenar. Det amerikanska: från grunden; ur grunden; under grunden. Här utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom. John Earle McClaren, framgångsrik affärsmän och tidigare borgmästare, är på väg hem i bilen då han får syn på ett par poliser som misshandlar en man med asiatiskt utseende. När han stannar, går ur och försöker stoppa misshandeln blir istället Whitey, som han kallas, angripen av poliserna.

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. Hennes cykel hittas vid vägen. Det kan ju låta som vilken deckare och polisroman som helst – men nej. ”Leo” är en stark debut, en av årets starkaste. Det beror på huvudpersonen, polisen Erik Eriksson, som utreder försvinnandet och sig själv som en annan Erik Winter. Det beror också på språket, sättet att berätta. Markus Grönholm får mig att tänka Åke Edwardson vid hans debut. Även han, även Grönholm vill så mycket, ibland för mycket. Fast intressant, spännande och läsvärt blir det. (Och tänk på hur det gick för Edwardson när han började sortera och ransonera orden.)

Bengt Eriksson

Spänningstoppen april 2022

Deckarlogg brukar ju redovisa den Spänningstopp som varje månad sammanställs av deckarkriikerna i Gota Medias olika tidningar, från Borås Tidning i norr till Ystads Allehanda i söder  och en handfull andra lokala morgontidningar där emellan.

Dags för (något försenad) apriltoppen. Snabbt och bra sätt att få koll på intressanta deckare och annan krimi, tycker jag (om jag själv får säga). Och jag vågar nog uttrycka det som så att Gota Medias kritiker har både koll och smak.

Extra intressant att det är en Spänningstopp med just både deckare och annan krimi. Det blir alltid en bred bredd på spänningslistorna.

Här följer Spänningstoppen för april månad (motiveringar till placeringarna får du själv googla fram på nätet, om du vill läsa dem).

___________________________________________________

1) Malin Person Giolito: I dina händer (W&W)

2/ Jussi Adler-Olsen: Natriumklorid (Albert Bonniers

3) Nita Prose: Städerskan (Albert Bonniers)

4) Emelie Schepp: Björnen sover (Norstedts)

5) Amor Towles: Lincoln Highway (W&W)

6) Marie H Lundh: Sarahs lag (Polaris)

7) Kristina Appelqvist: Klänning för korta kvinnor (Piratförlaget)

8) Pernilla Ericson: Släcka liv (Romanus & Selling)

9) Joakim Zander: Ett ärligt liv (W&W)

10) Maria Adolfsson: Fallvind (W&W)

Underbar avslutning på magnifik kvartett

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria, och nu finns ”Djävulsvind” ute på svenska.

Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543.

Det finns författare som är bra på research, det finns författare som är otroligt imponerande skickliga på research och så finns det Ray Celestin som spelar i en helt egen division där ingen detalj är för liten för att undersökas.

Helheten är fiktion men denna helhet är fylld av verklighetens människor, händelser och detaljer vilket skapar en sällsynt trovärdig närvarokänsla i en berättelse som annars innehåller dramatik på högsta nivå. Vi får återse Ida Young, numera pensionerad privatdetektiv som åter får rycka in, och hennes goda vän från barndomens New Orleans, den nu åldrande Louis Armstrong som till sin sorg fått läkarbesked om att han kanske inte får spela sin älskade trumpet mer.

Jag träffade Ray Celestin för fem år sedan när han besökte Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall; en mycket sympatisk person, smal, ganska kort till växten, ödmjuk, en man som inte framhäver sig själv, inte tar plats i onödan.

Hans blygsamma uppenbarelse har få samband med det storverk som hans nu avslutade romankvartett ”City Blues Quartet” utgör, mångfaldigt prisbelönta böcker runt om i världen: ”Yxmannen” som kom på svenska 2016 och utspelar sig i New Orleans 1919, ”Mafioso” (2017) utspelar sig i Chicago 1928, ”Gangsterns klagan” (2019) utspelar sig i New York 1947, och avslutande Djävulsvind (2022) utspelar sig i Los Angeles 1967.

Han är rätt extrem på många sätt, den detaljerade researchnivån har jag redan nämnt men det finns också ett rätt detaljerat regelverk där till exempel varje bok präglas av en specifik tid, en plats, en årstid, ett väder men också av en med boken samtida låt som styr bokens språkliga melodi i handling och tempo. Jag rekommenderar verkligen hans webbsida där det finns en hel del sidomaterial som referenslistor, kartmaterial, bildgallerier och spellistor till böckerna (inte så mycket kring den nya boken än, men det kommer säkert).

Det finns något vetenskapligt i hans sätt att arbeta som lätt skulle kunna resultera i riktigt tråkiga texter med uppräkningar av alla de detaljer han forskat fram men så är det inte alls. I stället använder han så skickligt allt detta material till att ge läsaren en fantastisk närvaro; i läsningen lever man verkligen på de platser och i de tider som han beskriver, man känner närvaron i miljöerna och tidsandan i det som händer på riktigt i New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles med allt det vackra och allt det riktigt hemska.

För att texter ska bli riktigt levande krävs starka karaktärer och genomgående i hela serien finns Ida Young (tidigare Davies) som under den långa resan gått igenom en hel del prövningar. Att som svart ung kvinna ta sig fram i rättsväsendet var inte enkelt men så småningom blev hon mycket respekterad för sin skicklighet och sin starka moral och lyckade bygga upp en egen detektivbyrå.

Nu är hon inte ung längre, har sålt byrån och dragit sig tillbaka som pensionär i Los Angeles. Men pensionärstillvaron avbryts av ett telefonsamtal; en ung kvinna har hittats mördad på ett motell, hon hade en lapp med Idas namn och telefonnummer, och LAPD vill veta varför. Det blir starten för en lång händelsekedja för Ida.

Hon växte upp i New Orleans med en pappa som var musiklärare och han upptäckte en ung strulpojke med stor talang, Louis Armstrong (då oftare Lewis), som han engagerade sig i. Lewis blev mer eller mindre inkluderad i familjen, Ida och han blev nästan syskon och de har varit nära vänner genom hela livet.

Ray Celestin. Foto: Nick Redman

Utöver sin välkända musikerkarriär är han i denna serie en sorts doktor Watson till Ida, så även här; även om han är åldrande och sjuk turnerar han fortfarande flitigt och kommer nu till Los Angeles.

Förutom dessa två återkommande karaktärer finns i nya boken en annan huvudperson, Kerry Gaudet. Hon och hennes lillebror Stevie har haft en riktigt tuff uppväxt i Louisiana, de enda de egentligen hade var varandra, de står varandra mycket nära. De kom fram till en plan när hon var arton: hon skulle ta värvning för att få en gratis utbildning till sjuksköterska.

I avtalet ingick tjänstgöring i Vietnamkriget men när den perioden var slut skulle hon hämta sin bror för att de gemensamt skulle kunna bygga upp ett liv någon helt annanstans. Men Stevie stod inte ut, flydde till Los Angeles och fastnade i missbruk. Nu får Kerry ingen kontakt med sin bror, han är försvunnen och hon är vansinnig av oro, inte minst för att det går en mördare lös i området, en mördare som tycks välja ut sina offer på måfå.

Under en veckolång permission tar hon sig från Vietnam till Los Angeles för att försöka hitta honom. Hon skrämmer de flesta hon möter, hon har svåra brännskador från en felaktigt fälld napalmbomb som fortfarande innebär prövande smärtor, men hon är stark och smart.

En fjärde viktig karaktär är Dante Sanfelippo, ungefär jämnårig med Ida och Louis längtar han efter ett annat liv, snart, alldeles efter jul, ska han och hustrun Loretta avsluta köpet av en vingård där de ser framför sig en fin pensionärstillvaro där även vuxna dottern Jeanette ingår.

Dante har en lång karriär bakom sig som ”fixare” inom maffian, den som alltid hittar smarta lösningar, kompromisser mellan rivaliserande familjer och mycket annat, den man vänder sig till när man inte ser någon annan lösning. Motvilligt har han accepterat ett sista uppdrag från maffiabossen Nick Licata, han hade egentligen inget val.

Nicks rätt misslyckade son Riccardo hade åkt fast med arton kilo kokain i bilen. Han satt häktad ett bra tag innan han en dag ringde till pappa och vädjade om att han skulle betala en enorm borgen, sonen var tydligen livrädd för något, pappa betalade och sonen släpptes fri för att sedan försvinna direkt. Dantes uppdrag är att hitta Riccardo och han har bara någon vecka på sig.

De är de fyra viktigaste karaktärerna men det vimlar av intressanta karaktärer från alla möjliga samhällsskikt, en del fiktion och många verkliga personer.

Med en intelligent berättarteknik för oss författaren mellan de olika skeenden där de fyra huvudpersonerna förekommer, bland mycket annat verkar det finnas en del kopplingar mellan det fall som Ida driver och hennes egen bakgrund. Naturligtvis rör sig de olika skeendena närmare varandra och växer samman i en allt större berättelse med en storskalig brottslighet, fastighetsspekulationer, narkotikahandel, omfattande korruption; en pågående samhällsförändring som skadar väldigt många människor.

En central del av kvartetten är skildringen av den amerikanska maffians utveckling under 1900-talet.

I den avslutande delen är den på fallrepet, de nya ledarna har inte riktigt samma makt som tidigare, eller kanske snarare håller den på att byta skepnad. Efter decenniers kamp mellan maffians verksamhet och andra delar av samhället håller gangsterrollen på att tas över av andra sorters kriminella och korrumperade makthavare inom näringsliv och samhälle, inte minst inom rättsväsendet.

Celestin ger en, naturligtvis väl underbyggd, bild av denna process från det sena sextiotalet vilket också skickligt förutspår vad som komma skall även om det kommer att dröja ända till 2016 innan en representant för denna process, Donald Trump, till och med skulle kunna erövra presidentposten, då tack vare kraftigt stöd från sin gangstervän Vladimir Putin.

Vi känner igen denna samhällsutveckling från just Ryssland där maffia och politik under några decennier fusionerats till en kriminell statsmakt. Även om processerna i Ryssland och USA skiljer sig kraftigt åt i sina uttryck finns en del likheter i kärnorna som Celestin skickligt lyfter fram, till exempel när det gäller sambanden mellan flödet av narkotikamiljarder och USAs inflytande över olika länder i Latinamerika.

Celestin balanserar här på gränsen till konspirationsteoriernas farliga värld, men han balanserar väl. En del av händelserna i texten som kan förefalla som absurda påhitt av en alltför fantasirik författare är faktiskt både verkliga och väldokumenterade. Att skilja på vad som är fiktion och vad som är verklighet i hans texter är inte enkelt men det utgör också ett fascinerande element i läsningen.

Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande, översättningen av Hanna Williamsson ska också ha beröm liksom Niklas Lindblad för seriens särpräglade omslag. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig!

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.