Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

Varje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Deckarloggbäst

Bästläst sommaren 2019

Assar Andersson: När de sista duvorna har tystnat (Reko, endast e- och ljudbok)
En kortare roman när Assar Andersson nu återkommit: lika nervig som hans tidigare deckare men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och hemskare och ruskigt trovärdig.

Karin Aspenström: Nattspår (Lind & Co)
Ur Samuel Karlssons recension: Bokens huvudkaraktär är kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig på värmländska landsbygden. Snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen, ansikten speglar sig i fönsterrutorna. Nervkittlande – utan att det blir larvigt eller överdrivet.

Belinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel K:s rec: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Ann Lindell återkommer efter tio år som före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp, en ort i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo, med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Det bara är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska.

Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Anonyma brev, som i första boken. En arkeologisk ”stenring”, liksom i första. Det hittas, som förra gången, benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action. Romanens människor får tid att leva. Fast det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Ragnar Jónasson: ”Ön” (Modernista)
En av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromanerna från Island. Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ju ännu bättre. Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som polis. Hon återutreder ett gammalt mordfall; en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt. Utredningen blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj. Så hårt skrivet, gentemot Island poliskår, att en undrar om det kan vara ”autentiskt”. Dessutom: ännu en bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser;

China Miéville: Staden & Staden (Doppelgänger)
Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Som i titeln: två städer, ja, syskonstäder, ja, tvillingstäder. Lika varann till invånare, hus och gator – ändå olika varann. Polisinspektör Tyadur Borlú utreder vad som verkade vara ett rutinfall: ung kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad mellan knarklangare och skejtare. Han måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det nygamla klassamhället, möts och krockar…

Deckarloggs red.

Vilken upptakt och inledning, direkt in i handlingen!

Ska inte recensera den här nu, för boken anlände precis med Post Nord-turen (som förresten – äntligen! – ändrats till förmiddagsutdelning igen).

Men jag öppnade genast paketet och slog upp Stephen Kings nya thriller eller spänningsroman, så får den väl kallas, ”Institutet” (Albert Bonniers). Och häpnade lite..

Vilken utmärkt inledning på en (spännings)roman – ingen såndär onödig prolog heller utan inlednigen fungerar både som prolog eller upptakt och för samtidigt läsaren rätt in i handlingen.

Ett flygplan ska avgå från Tampa till New York då en representant för flygbolaget Delta kommer in och frågar det fullsatta planet om någon passagerare kan tänka sig att avstå just denna flygresa för att istället flyga morgonen därpå. En federal agent måste nämligen åka med planet.

Till den som godtar detta erbjuder flygbolaget…

Nej, jag ska inte referera det men budet höjs allt eftersom – ingen vill nämligen skjuta upp resan. Detta – ja, detta enkla – skildrar Stephen  King så effektivt och spännande, så skönlitterärt virtuost att jag just häpnar.

Hade kunnat bli en hur tråkig upptakt som helst med en annan författarens skrivhänder. Men King, han kan berätta, han skulle kunna få – om den fortfarande fanns – telefonkatalogen att bli en spännande thriller och skräckhistoria.

Dessutom, den största eloge till översättaren John-Henri Holmberg som lyckats bevara Stephen Kings amerikanskt spretiga skrivsätt, överföra det till svenska så det fungerar berättäraktigt också i översättningen, lite yvigt men inte överdrivet spretigt (som det så lätt kan bli vid översättning från amerikanska till svenska).

Och som om det inte räckte med att ha lyckats utföra detta så undviker Holmberg dessutom alla  onödiga kommatecken som andra svenska författare/översättare numera gödslar sina meningen med och som stoppar varje handling.

Bengt Eriksson

Poliser som läser deckare

Om man går ett antal år tillbaka så var det vanligt att poliser muttrade över deckare. Sånt läste de inte för polis- och kriminalromaner skildrade ju inte verkligheten.

Numera har snart var och varannan polis själv skrivit en deckare och de som inte har det debuterar säkert snart som deckarförfattare de också.

Och allt fler av dagens poliser läser också deckare. Betyder det att polis- och kriminalromanerna blivit allt mer verklighetsnära?

Läs och se i den här intervju jag gjorde för några år sen…

***

Litteraturprogrammet Babel på SvT hade en deckarspecial. I studion satt Björn Ericsson, tidigare rikspolischef, och Carin Götblad, tills nyligen polismästare för Stockholm och Gotland, tillsammans med Anne Holt, deckarförfattaren från Norge.

Det framgick att både Ericsson och Götblad läser deckare. De diskuterade Maria Lang och hade olika åsikter. Han var mer förtjust än hon i Langs deckare.

”Jag vill ha verklighetstroget”, sa Carin Götblad. ”Det realistiska är det som fångar mitt engagemang, som gör intryck på mig och gör det intressant. Särskilt om jag märker att författaren vet vad hon skriver om.”

Det hon sa var så ovanligt att jag fick gå in på SvT Play för att kolla om Götblad verkligen sagt det hon sa. ”Då berör det mig”, fortsatte hon, ”och det är saker jag också bär med mig i mitt yrke. Riktigt god litteratur på det här området har faktiskt påverkat mig i min yrkesutövning som polischef.”

De flesta poliser, som uttrycker åsikter om deckare och särskilt polisromaner, brukar säga som Björn Ericsson gjorde i Babel: ”Nästan inga (deckarförfattare således) beskriver polisarbete som det går till.”

Carin Götblad. Foto: Lars Hedelin / Polisen

Carin Götblad har alltså motsatt åsikt? Inte lätt att passa in i hennes upptagna kalender (Götblad arbetar nu som regeringens samordnare mot våld i nära relationer) men till sist lyckades jag få en telefontid för ett samtal om deckarläsande, fiktion kontra verklighet.

Hon menar att ”det finns ingen motsättning” mellan vad hon sa i Babel och polisernas åsikt om deckare. ”De är ofta väldigt orealistiska. Det tycker jag också. Många deckarförfattare verkar hämta sin bild av polisarbetet från amerikanska actionfilmer.”

Men Götblad tillägger att det finns undantag, både bland deckare och inte minst skönlitterära romaner som gränsar till deckare genom att också de skildrar människor och kriminalitet. ”Delvis är ju människorna”, menar hon, ”den kriminella gåtan.”

Hon har plockat fram exempel ur de hyllor med 5 000 böcker som hon delar med sin sambo Erling Bjurström, professor vid Tema Kultur och samhälle på Linköpings universitet. Hennes första val: advokaten och deckarförfattaren Jens Lapidus.

”Snabba cash” och likadant med ”Livet deluxe” är ”väldigt obehagliga böcker”, säger hon. Särskilt för att böckernas människor ”existerar i verkligheten. Allt som händer i böckerna har hänt.”

Götblad nämner ”miljön och utsattheten, unga killar som lockas in, tar en chans att göra affärer i gråzoner”. Hon säger: ”Polisen hade inlett NOVA-projektet (en närbevakning av Sveriges 100 mest kriminella) och Lapidus fick oss att utvidga projektet, göra ytterligare insatser mot maffialiknande strukturer.”

Nästa deckarval: amerikanen James Ellroy. Då protesterar jag: Hans polis- och andra romaner är väl ändå överdrivna? Nej, hävdar Götblad och poängterar att hon varit mycket i USA. ”Ellroy skildrar människor i samhällets utkant, där han ju själv har levt. Jag upplever det han skriver som sant.”

Carin Götblad tvekar. Hennes övriga favoriter skriver om människor, utsatthet och kriminalitet – men de skriver väl inte deckare? Strunt i det, säger jag. Låt oss skapa den gränsöverskridande genren ”krimi” med verkligheten som gemensam nämnare – sen kan det vara vilken sorts skönlitteratur som helst eller t o m med en fackbok.

Hon nämner fyra svenska namn.

Marie Hermanson, som i ”Värddjuret” och ”Musselstranden”, skrivit ”subtilt” men ”otäckt”. Majgull Axelsson, som innan hon blev författare skrev flera ”jätteintressanta” reportageböcker om ”människor i vårt Sverige”, t ex ”Rosario är död”, ”Dom dödar oss” och ”… dom som inte har”. Poeten Elisabeth Rynell, som har ”ett så vackert språk”, som ”trollbinder” och skriver ”intensivt” om människor och skuld i romanerna ”Hohaj” och ”Till Mervas”. Stig Larsson, inte deckarförfattaren utan poeten, vars senaste bok ”När det känns att det håller på ta slut” blir som en ”manlig motsvarighet” till ”Blonde”.

Alltså Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe. Amerikanskan Oates är den allra främsta, det enas Götblad och jag om. Hon räknar upp ”Vad jag levde för”, ”Livets uppkomst”, ”Det var vi som var Mulvaneys” och titel efter titel.

”Jag fattar inte hur hon orkar!” säger Carin Götblad. Så ”mörka” böcker, den ena efter den andra, ibland flera nya böcker på ett år, om ”det amerikanska våldet, strukturen, samhället, historien, människorna…”

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen/Arbetet 2013

Sommardeckare under päronträdet (9): Historiskt, musikaliskt och språkligt sväng i New York

Ray Celestin
Gangsterns klagan
Övers: Ann Margret Forsström
(Southside Stories)

(Blåser i träa idag och alltför svalt under päronträdet, så istället sitter jag vid frukostbordet i köket och läser Ray Celestins tredje deckare ”Gangsterns klagan”.)

Han bor i London men skriver så amerikanskt att jag tänker på amerikanerna James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (både musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare).

Nej inga jämförelser – mest för att leda dig, som inte läst Ray Celestin förut, i de rätta riktningarna.

Läst förut förresten, det borde du ha gjort. Celestins debutdeckare ”Yxmannen” (2016 i svensk översättning) utsågs av Svenska Deckarakademin till årets bästa översatta kriminalroman och uppföljaren ”Mafioso” (2017) nominerades till samma pris.

Platsen är den här gången New York (tidigare New Orleans och Chicago, nästa gång förresten, i vad som på engelska kallas ”The City Blues Quartet”, blir det Los Angeles), där de efter de tidigare böckerna bekanta privatdetektiverna Michael Talbot och Ida Davis/Young nu befinner sig för att reda ut och ordna upp det för Michael som sitter fängslad, misstänkt för mord.

Det är ena berättelsen, ett slags privatdeckarstory.

Här finns också en parallell historia med och om Gabriel Leveson, som driver Club Copacabana åt maffiabossen Frank Costello och får i uppdrag av denne Costello att ta reda på var ett par miljoner som en annan gangster, Bugsy Siegel, lånade av Costello kan ha tagit vägen.

Och det är brådis, för Gabriel, eftersom han om en vecka drygt måste fly landet med sin systerdotter efter att också han försnillat pengar från maffian.

Själva kriminalintrigerna och de är sådär, rätt ordinära, varken bra eller dåliga, flipp eller flopp, men helt åkej. Och jag tror det mest beror på skriftspråket; Celestin skriver ordrikt uppkäftigt svängigt amerikanskt när han skildrar miljöer och personer men betydligt vanligare och därmed tråkigare när han borde driva upp spänningen.

Så det intressanta – det verkligt spännande – blir hur Celestin förankrar sin roman i den historiska tiden och verkligheten. Att han för in autentiska personer, miljöer och händelser i sin fiktion.

Det kan vara att ju både Frank Costello och Bugsy Siegel var maffiagangsters också i verkligheten, liksom att klubben Copacabana funnit – ja, fortfarande finns för den delen. (Jag måste googla och kolla men det stämmer.)

Och att sångerskan Carmen Miranda uppträder på Copa med typisk blomkruka i håret, att Dean Martin och Jerry Lewis underhåller mellan musiken och att bland andra Frank Sinatra och Rocky Graziano finns i publiken, bägge amfetaminhöga.

Som rätt ur verkligheten?

Några sidor längre fram återvänder förresten Louis Armstrong till New York efter att ha varit på turné (och det blir bråk med busschauffören som kört dem, men det får du läsa mer om i boken).

Det är detta som är själva grejen med Ray Celestins musikhistoriska deckare – det autentiska. Hans kriminalromaner upplever jag som så verkliga att de kunde vara kriminalreportage (med inslag av musikjournalistik).

Riktig vad som är exakt historiskt och vad han fifflat en smula med framgår av efterordet. Grejen är, som jag skrev, att det svänger om Celestins kvartett (hittills tre romaner på svenska): det svänger språkligt och historiskt, musikaliskt och mänskligt.

Och kriminallitterärt, visst, åkej, det också.

Bengt Eriksson

 

Dubbel amerikansk polisroman

Michael Connelly
Mörk och helig natt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Den förre kriminalreportern Michael Connelly debuterade som deckarförfattare för snart trettio år sen.

Under åren och genom alla deckare han skrivit, främst polisromaner, har Connelly som en skicklig hantverkare mejlsat ut och format vad som är nära nog fulländade polisromaner. Han har blivit den amerikanska polisromanens Mästare.

Huvudpersonen heter oftast Harry Bosch, polis i Los Angeles och Vietnamveteran. Men Connelly har även skrivit deckare med andra personer, till exempel sitt alter ego, journalisten Jack McEvoy, och polisen Boschs halvbror, limousinbaksätesadvokaten Mickey Haller.

Ett slags parallellromaner som ibland skrivits ihop så att de förenats med Bosch.

Det gillar jag, när personer stiger in i varandras deckare som därmed breddas till porträtt av en kriminell miljö, i detta fall den hårdkokta trädgårdsstaden Los Angeles. Fiktionen blir så trovärdig att den är nästan verklig.

Renée Ballard heter huvudpersonen i Michael Connellys senaste serie, inledd med ”Nattskiftet” (2017). Ballard är polis vid samma station i Hollywood där Bosch tidigare var stationerad.

”Mörk och helig natt” – den polisroman av Connelly som nu finns på svenska – beskrivs direkt på omslaget som ”En Ballard och Bosch-deckare”.

Ja, det var förstås givet att dessa serier och poliser skulle förenas. De både liknar och liknar inte varann.

Ballard är en yngre kvinna med samma energiska rättspatos och förhållande till reglementet. Bosch är pensionerad nu och lite av privatdetektiv men även reservpolis i San Fernando Valley.

Bägge bär på mörka minnen från yngre år, barndom och uppväxt.

Samtidigt som jag blev förvånad.

Connellys specialitet har varit att inte laborera med parallellhandlingar utan skapa spänning med en enda rak berättelse. Nu ville han visst visa att han klarar av parallellberättande, för här skildras Ballard och Bosch både var för sig och ihop.

De arbetar även med annat men huvudspåret är ett olöst fall som Bosch inte kunnat glömma. En femtonårig flicka hittades död i en sopcontainer.

Ballard får en sen natt syn på en äldre man som rotar bland arkivlådorna på stationen. Hon slänger ut honom. Men snart arbetar de tillsammmans för att lösa fallet; hon bredvid sitt ordinarie polisarbete och han privat.

”Mörk och helig natt” blir en dubbel polisroman i procedurskolan.

Ballard är lika systematisk och noga som Bosch. Varje kort i utredningsarkivet betas av, ett efter ett. Det tar tid, går långsamt.

Här visar Connelly än en gång sitt mästerskap. Han får detta tradiga, idoga polisarbete att bli så in i… spännande!

”Mörk och helig natt” är dessutom en dubbelroman på ett annat sätt: en kvinnoroman (om Ballard som kvinnlig polis) och en mansroman (Bosch som ensamstående far).

På sista sidan avger Ballard och Bosch ett löfte till varann och den tacksamme läsaren. De ska lösa fler polisärenden tillsammans. Det kommer således fler ”Ballard och Bosch-deckare”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019