Bland vampyrer och varulvar

St. Louis och St. Louis, två amerikanska städer med samma namn. Bägge ligger i staten Missouri; den ena återfinns på USA-kartan, den andra förekommer i Laurell K. Hamiltons romaner. Samma stad – och ändå inte…

Blake 1Hamilton har skapat en parallell eller alternativ stad, som rymmer både verklighet och fantasi. Inte minst har hennes St. Louis blivit en blivit en plats där våra drömmar – eller snarare mardrömmar – förverkligas.

Där finns alldeles vanliga amerikanska snutar, sådana som vi känner igen från de flesta polisdeckare: erfarna, hårda och cyniska. Förbrytarna kan däremot vara, minst sagt, annorlunda.

I och kring den parallella staden St. Louis lever både människor och ”andra”. Några troll har bosatt sej i Ozarkbergen och längre bort i Kentucky kan man hitta ”gargoyles” (bevingade djurstatyer som fått liv). Men den stora majoriten främmande varelser hör till släktet ”shapeshifters”: främst varulvar och vampyrer men också ”människor” som kan förvandla sej till familjens katt eller vakthund eller vilket (o)djur som helst.

Blake 2Anita Blake, som introducerades i ”Guilty Pleasures” (Ace) och hittills varit huvudperson/hjältinna i sju fantasy-deckare av Laurell K. Hamilton, är anställd vid företaget Animators, Inc. Hennes specialitet: avliva vampyrer och återuppliva ”zombies”.

Ett tufft och blodigt jobb. Vissa spöken kan kräva en full billast kycklingar för att återvända till livet. Och trots att Anita Blake laddar pistolen med silverkulor och bär ett kors på bröstet har hon råkat i så många fajter med varulvar och vampyrer att armarna blivit randiga av ärr.

Blake 3Anita är också en romantisk flicka som hela tiden kärar ner sej i ”fienden”. I ”The Lunatic Cafe” blir hon förälskad i varulvarnas härskare, Richard, och försöker rädda honom ur en intern varulvsuppgörelse.

Och nu senast, i ”Burnt Offerings”, hamnar hon i mästervampyren Jean-Claudes säng och antar uppdraget att hitta mordbrännaren som tänder eld på vampyrernas affärsrörelser.

(Hon, Anita Blake, känd som ”Vampyravrätterskan”?!)

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Svenska Dagbladet 2003 och DAST 2008

Nu, 2019, finns tre gånger ”Anita Blake Vampyrjägare” översatta till svenska – bäst att poängtera det eftersom titlarna lyder som följer: ”Guilty Pleasures”, ”The Laughing Corpse” och ”Circus Of The Damned” – av Carina Jansson och utgivna som ljud- och e-böcker (Storyside). Tacksamt noterar jag också att den svenska utgivningen börjar från början med seriens tre inledande titlar (som i USA kom 1993, 1994 och 1995).

LÄNK till Laurell K. Hamiltons hemsida.

Annonser

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 2)

King outsidernStephen King
Outsidern
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Det fanns en tid då Stephen King var paria (usch att ungdomar läste King). Också en tid då Kings böcker inte räknades som deckare (men nog ingår en kriminaltradition även i skräckromanerna). Att han på senare år börjat skriva mer renodlade deckar- och noirromaner bör inte förvåna. Fast tja, renodlade… ”Outsidern” är – liksom flera genrer blandades i den hårdkokta ”Mr Mercedes”-trilogin – en vildskriven roman: polis- och juridikdeckare i grunden med övernaturligt som påbyggnad. En baseballtränare grips för våldtäkt och mord. Men han har – hur kan det vara så? – lika vattentätt alibi som bevisen är vattentäta. Går att läsa in Trump och ”fake news” i historien också, om en vill.

Monica KristensenMonica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

Monica Kristensen, norsk polarforskare och deckarförfattare, skildrar inte bara en annan plats utan en annan värld. Märkligt att hon kan beskriva en miljö – den lilla, förfallna ryska gruvstaden Barentsburg – så att kylan stiger ur boksidorna. Man ser ju snön och huttrar i blåsten. Tidigt en oktobermorgon har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen. Ett dödsfall och vad ryssarna vill ha hjälp med är ett konstaterande av att det var en olycka då en gruvbas föll ner i en betongblandare. Men sysselmanspolisen Knut Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Babylon Berlin bokVolker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir måste inte längre vara något amerikanskt utan har blivit en teknik för att skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman. Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar Berlin på våren 1929 genom kommissarien Gereon Rath, 29 år, som blir turist- och tidsguide till en stad full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord. Resultat: inträngande och spännande om ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. Och tysk noir.

Lemaitre IrenePierre Lemaitre
Irène
Övers: Maria Store
(Sekwa)

Lemaitres trilogi ställde till oreda när den publicerades i Sverige. Amen varför gavs titlarna ut i fel ordning? Nu finns alla tre – ”Irène”, som är först men kom sist, nu i år, ”Alex” och ”Camille” – så hen som vill kan läsa dem i rätt ordning. Och bör, för Pierre Lemaitre är ännu en deckarförfattare som inte bara kommer från Frankrike utan skriver mycket franskt. Lite rörigt men annorlunda och personligt: skönlitterärt, poetiskt och kriminellt. Bara valet av huvudperson – den lille, till växten, och specielle kommissarien Camille Verhoeven (en man, bör nog påpekas på grund av förnamnet) – är speciellt. En ung kvinna mördas – ja, det är inte ovanligt utan alltför vanligt i nutidskrimi. Men Lemaitres har sitt eget sätt att skildra det. James Ellroy bidrar till utredningen, förresten.

DarktownCover+Rygg.inddThomas Mullen
Darktown
Övers: Claes Göran Green
(Historiska Media)

Läst Walter Mosley? James Ellroy bör i alla fall ha hemma i deckarbokhyllan. Thomas Mullen, som i ”Darktown skildrar rasismen inom polisen och överallt i Atlanta, Georgia året 1948, påminner om bägge. Också Mullen gräver fram historiens vidriga verklighet. En ung svart kvinna, som precis innan sågs i en bil med en vit man, blir mördad. Fallet utreds av två gånger två poliskolleger – fast ”kolleger” är inte rätt ord – nämligen två av stadens nya svarta poliser kontra två vita. Genom dem speglas såväl då- som framtiden: efterkrigstidens lika obegripliga som självklara rasism – vad vita sydstatsamerikaner ansåg sig kunna tänka och göra – inom alla samhällslager samt aningen av en framtid då svarta och vita kan leva sida vid. Fast tusan vet med tanke på polisvåldet i USA, nu som då.

Deckarloggs red.

Men deckaren då?

Ja, jag blev förvånad – både på henne och mig själv.

Jag brukar sällan vara missnöjd med Elizabeth George men det här gången var jag det. Alltför många sidor, en väldans massa sidor dessutom och vissa helt obehövliga, om alltför lite.

Inte minst för lite av själva polis- som i kriminalromanen.

Min recension på det utrymme jag hade till förfogande: 800 tecken plus eventuellt något tecken till…

***

Elizabeth George
Det straff hon förtjänar
Övers: Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl
(Norstedts)

Elizabetg GeorgeElizabeth Georges nya polisroman är så fylld med människor och händelser att den känns som utkast till tio andra romaner. Deckargåtan upptar väl knappt mer än 30 sidor (av 675).

Platsen är staden Ludlow. Dit reser polismästaren Isabelle Ardery med inspektör Barbara Havers för att kontrollera en polisutredning som Scotland Yard fått klagomål på.

Sen reser inspektör Thomas Lynley dit med Havers och gör om samma sak en gång till. Även deras kontroll går långsamt, många sidor passerar innan en avgörande ledtråd blir synlig.

Romanen ägnas åt att skildra nedskärningar inom polisen, studenters sexliv, indiska traditioner, en uteliggares liv, steppdans och Isabelle Arderys alkoholism samt åt att ärerädda Havers som polis.

Intressant, på sina sätt. Men jag saknar polisromanen i romanen, själva deckaren…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

 

Döden i Venedig

1998 bestämde jag med Eva Johansson, då redaktör för tidskriften Allt om Böcker, att jag skulle göra en intervju med deckarförfattaren Donna Leon, amerikanska men bosatt i Venedig.

Senare samma år skulle den första titeln i Leons deckarserie med Venedig som kriminell miljö komma på svenska. Själv hade jag då läst hennes deckare (i original på engelska) under några år.

Så jag ringde upp Donna Leon i Venedig.  I samband med den svenska utgivningen kom hon sen också till Bokmässan i Göteborg.

2018 skulle jag återse henne på Bokmässan. Under alla dessa år, vilket inte är helt vanligt nu för tiden, har hennes deckare om kommissarie Guido Brunetti fortsatt att översättas och ges ut i Sverige. Och Dona Leon är densamma…

Samma kombination av uppriktighet, humor och bitskhet, för att inte säga bitchhet.

Så jag tog fram min intervju från 1998 i AoB. Här är den! Flera frågor som jag ställde då ställdes faktiskt nu också till Donna Leon på årets Bokmässa.

***

Den 2 september 1998 kommer Donna Leons debutdeckare, ”Death at La Fenice”, på svenska med titeln ”Ond bråd död i Venedig” (Forum).

Det blir en högtidsdag – men det var också på tiden. Genast när jag läste debuten, som på engelska publicerades 1992,placerade jag Donna Leon i hjärtat som en av mina nya
favoritförfattare i deckargenren. Sen dess har hon skrivit en deckarroman per år (alltså sammanlagt sju stycken) och efter varje ny bok har jag, bland annat här i Allt om Böcker, drivit i det närmaste en kampanj för att något svenskt förlag ska översätta böckerna till svenska.

I skrivögonblicket vet jag inte hur omslaget till den svenska utgåvan av Donna Leons debutdeckare ska se ut. Förhoppningsvis blir det lika lockande som de engelska omslagen: vatten, broar, palats och gondoler samt, på debutromanen, det ännu inte nedbrunna operahuset La Fenice.

Ingen tvekan om att Leons kriminella miljö är Venedig.

Donna Leon Regine Mosimann Diogenes Verlag AG Zürich

Donna Leon, fotograferad av Regine Mosimann / Diogenes Verlag AG Zürich

Den stämning och miljö, som omslagen låter ana, blir ännu mer påtaglig inuti romanerna: intensiv och nära, så levande att läsaren känner lukten från kanalerna och ser högvattnet – acqua alta – stiga över romansidorna. Inte minst kan Donna Leons deckare läsas som guideböcker till staden Venedig (bortom turisternas ”Bermudatriangel”: Rialtobron, Markusplatsen och Accademiabron). Men de är mycket mer än så…

När Donna Leon svarar i telefonen hemma i Venedig hör jag knappt vad hon säger. Någon kvinna sjunger så högljutt i bakgrunden att sången närapå överröstar Leon. Det är en aria ur någon opera, men vem är sångerskan? Kan det vara Cecilia Bartoli, som kommissarie Brunettis hustru Paola verkar ha som sin favorit? För det kan väl ändå inte vara Flavia Petrelli – den regerande italienska operadivan från La Scala – som i ”Ond bråd död i Venedig” / ”Death at La Fenice” gör ett gästspel på Teatro La Fenice?

– Neeej, skrattar Donna Leon, det är faktiskt en CD med Anne Sofie von Otter. Jag tycker nog bättre om henne än om Bartoli. Fast det beror mest på att jag är förtjust i
barockmusik och att Otter sjunger mer barock än Bartoli.

Även om intervjun med Donna Leon inte ska handla om operasång utan om deckarlitteratur föll det sej helt naturligt att vi genast började prata opera. Leons romaner inleds med olika operacitat, ofta någonting ur Mozarts ”Don Juan”. Det var också på La Fenice – det sen dess eldhärjade operahuset i Venedig – som hennes deckarförfattande började,både i fiktionen och verkligheten.

Kort biografi:

Donna Leon föddes i New York och är, för att citera böckernas försättsblad, ”professor i engelsk litteratur på ett universitet nära Venedig”. Som ung studerande inledde hon 1965 ett kärleksförhållande med Italien. Hon återvände många gånger och efter att ha rest runt i världen (Schweiz, Iran, Kina, Saudi-Arabien) som lärare i engelska bosatte hon sej på 80-talet i Italien och började undervisa på det universitet som finns på den amerikanska militärbasen utanför Venedig.

Så hände det sej att operafantasten Donna Leon efter en föreställning på La Fenice hälsade på en vän i omklädningsrummet. De började skvallra om en välkänd tysk dirigent, som här inte ska namnges. Mer och mer retade de upp sej på honom. Till sist utbrast en av dem: ”Vi mördar honom!” Fast det gjorde de förstås inte – i verkligheten,
vill säga. Däremot gick Donna Leon hem och skrev sin första deckarroman, som inleds med att en världsberömd tysk dirigent, Maestro Helmut Wellauer, förgiftas under en föreställning av ”La Traviata” på La Fenice.

Romanerna hör alltså hemma i deckargenren, men en Donna Leon-deckare är flera olika böcker i en. För att börja med genren – varför skriver du just deckare?

– Jag har studerat litteraturhistoria. Jag har läst alla de stora författarna, världslitteraturens klassiker och mästerverk. Och något sådant kan inte jag åstadkomma. Det vet jag.

Donna Leon Deckarmässan 2018Donna Leon intervjuas på Bokmässan i Göteborg 2018 av Lotta Olsson. Foto: Blenda Automatique

– Men jag hade också läst många deckare – från Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald till Ruth Rendell, P D James och Reginald Hill. Och en deckare skulle jag kunna skriva. Det visste jag också.

– Den första deckaren skrev jag bara för att det var roligt att skriva, för att underhålla mej själv. Men så tipsade en vän mej om att man i Japan hade utlyst en tävling om bästa deckarmanus. Jag skickade in ”Death at La Fenice” och vann. Då fortsatte jag att skriva deckare.

Varför valde du undergenren polisromaner?

– Det var lika självklart.

– Jag hade alltså läst massor med deckare – också polisromaner – och visste att jag måste ha en huvudperson som kan ställa frågor. Och jag förstod att huvudpersonen måste vara polis. Och troligen är polisen en man och den mannen har troligen studerat juridik. Han är troligen 45 år, ungefär, och då är han troligen gift och har troligen ett
par barn.

Donna Leon Ond bråd död– Jag skapade inte min huvudperson, säger Donna Leon. Jag bara tittade nerför en calle i Venedig och där kom han gående: Commissario Guido Brunetti.

Donna Leons första deckare på svenska, ”Ond bråd död i Venedig” (1998).

Men det är ju inte helt vanligt att en deckarhjälte är lyckligt gift och tvåbarnsfar.

– Nej, de flesta deckarhjältar är ”losers”, mer eller mindre alkoholiserade ensamvargar. Men jag var inte intresserad av att skriva om någon neurotisk man som joggar och lyssnar på rockmusik.

– Och det finns faktiskt familjefäder i deckarlitteraturen, även om de är få. Kommissarie Reginald Wexford i Ruth Rendells polisromaner är gift med Dora och har ett par vuxna döttrar som flyttat hemifrån.

Dessutom är Donna Leons deckare, som sagt, utmärkta guideböcker till Venedig och Venetien, den trakt i norra Italien som staden tillhör. Hur exakt skriver du? Kan man åka till Venedig med en trave Donna Leon-deckare och vandra i Guido Brunettis fotspår?

Till exempel ta en traghetto från San Marcuola över Grand Canal, handla puntarelle på Rialtos grönssaksmarknad, beställa en bit salt prosciutto och ett glas Chardonnay på Do Mori eller göra ett besök på ön San Michele där bland andra Brunettis pappa och Igor Stravinskij begravdes?

– Javisst! Allting stämmer! Varenda gata finns! Möjligen har jag ändrat namnet på någon restaurang, men det är allt. Jag finns också. Jag står i telefonkatalogen för Venedig. Många av mina läsare, som rest till Venedig på semester, har upptäckt det. De har slagit upp min adress i katalogen och kommit och ringt på dörren.

Donna Leon En fråga om troFinns också huset (ett ombyggt palazzo), där kommissarie Brunetti bor med sin familj – hustrun Paola, som liksom deckarförfattarinnan Leon undervisar i engelsk litteratur på universitetet, sonen Raffaele och dottern Chiara – i en lägenhet 94 trappsteg upp utan hiss?

Donna Leons senaste svenska utgivning, ”En fråga om tro” (2018).

– Ja, ja! Det ligger nära huset där jag bor. För 15 år sen hade en vän till mej en underbar lägenhet i just det huset. Jag har bevarat lägenheten i minnet genom att ge familjen Brunetti en lägenhet i samma hus.

Och acqua alta – högvattnet – är det lika otäckt i verkligheten som i böckerna? Det är väl i ”The Death of Faith” som du, i förbigående, berättar om ett amerikanskt par som fick hela sin nyrenoverade lägenhet bortsköljd av acqua alta.

– Oja! Och för varje höst verkar det bli värre. När sirenerna tjuter klockan 3 på natten måste man skynda sej att plocka undan allt som finns på bottenvåningen. Annars blir det blött och förstört. Många gånger har jag fått vada genom smutsigt illaluktande kanalvatten för att komma hem.

Dina deckare kan också användas som italienska glosböcker. Tack vare dej har jag lärt mej många italienska ord och uttryck: caffe coretto, vaporetto, embarcadero, campo, gelato, permesso, pronto, come stai?, stammi bene, Gest Bambino, puttana Eva…

– Mest är det väl maträtter? Men jag hoppas det inte är för många italienska ord. Jag skulle inte vilja bli som en av de där utlandsamerikanerna som glömt bort engelskan. Vad var det nu Mamma hette på engelska?

– När jag studerade här på 60-talet fanns det nästan inga italienare som kunde tala engelska. Så jag var tvungen att ära mej italienska. Idag drömmer och lever jag på italienska, inte på engelska.

Dina romaner är också ett slags fackböcker om Venedig och hela Italien. Som en undersökande journalist beskriver och analyserar du det italienska samhället, bit för bit. Det genomgående temat för samtliga romaner – oavsett vilket brott som skildras – kan sammanfattas med ett ord: korruption. Italiensk brottslighet beskrivs som en obrytbar kedja med politikerna, rättsväsendet, bankerna, affärslivet, massmedia, kyrkan och – inte minst – maffian som länkar.

– Idag vill ingen läsa deckare där mordet sker i biblioteket. Ingen bryr sej längre om Agatha Christie. Dagens deckarläsare är intresserade av sociala problem, ekologi och politik. Att skriva deckare som inte knyter ihop kriminaliteten med samhället och politiken är omöjligt. I synnerhet när man skriver deckare som utspelar sej i Italien…

– Det jag skriver är ju sant! Åtminstone tror alla italienare att precis så här fungerar det italienska samhället. Alla är korrupta. Allting styrs av maffian. Det fanns en tid då italienarna trodde att bara det gamla försvinner, bara vi får en civiliserad regering, så kommer allting att bli bättre. Men idag har italienarna tappat
tron, de har gett upp. De tror inte längre att det kan bli bättre. Italien kan inte förändras.

– Jag har en vän, en tysk journalist, som bor i Italien. Hon har specialiserat sej på att bevaka maffian. Också hon tror att maffian styr Italien. Och vem, säger Donna Leon, skulle veta det, om inte hon?

Sist – men främst, inte minst i en manlig läsares ögon – skriver du, en kvinnlig författare, deckare som skulle kunna karaktäriseras som mansromaner. Poliskommissarien och huvudpersonen, Guido Brunetti, är ett ovanligt mansporträtt. Du porträtterar hela Brunetti – som polis, man, make och ansvarskännande, orolig far.

Brunetti engagerar sej i barnens skolarbete, äter med ett leende – han tar till och med påfyllning – när dottern Chiara för första gången lagat middag till familjen (”A Noble Radiance”) och blir utom sej av förtvivlan – en kombination av oro, sorg och skuld – när han får syn på ett par kanyler i sonen Raffis rum (”Acqua Alta”). Scenen (i samma bok) där pappa Guido brutalt, kan man tycka, men kärleksfullt hjälper dottern att ”punktera” blodsutgjutelsen i en klämd, svullen tå måste vara ett de av de bästa och mest ömsinta porträtt av en man jag någonsin läst.

Guido Brunetti är en – i ordets riktiga betydelse – snäll man.

– Han är en god människa, säger Donna Leon.

– Som många italienare är han desillusionerad. Han tror inte att hans arbete har nån större betydelse. Även om Brunetti löser ett mordfall, får fast mördaren, så minskar varken brottsligheten eller korruptionen. Italien är och förblir Italien. Ändå gör han så gott han kan. I alla omöjliga och svåra situationer försöker han göra sitt bästa.

– Han är också en mycket vanlig man. Både i och utanför Italien finns det många Brunetti. Jag tror att de flesta män är som han. De älskar sin hustru och sina barn.

– De goda männen finns i verkligheten. Varför förekommer de så sällan i deckarlitteraturen eller i skönlitteraturen äverhuvudtaget? De engelska poliserna Wexford (hos Ruth Rendell) och Pascoe (hos Reginald Hill) är också hyggliga karlar. Men finns det så många fler?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om Böcker 1998)

 

Donna Leons böcker om kommissarie Guido Brunetti i Venedig (svenska utgivningar t o m 2018):

Ond bråd död i Venedig (1998)
Död i främmande land (1999)
Klädd för döden (2000)
Högvatten (2001)
Natt i Venedig (2002)
Mord i natten (2003)
En ädel död (2004)
Dödlig dos (2005)
Mäktiga vänner (2006)
Djupt vatten (2007)
Dödligt arv (2008)
Rättvisans mörker (2009)
Falska bevis (2010)
Om stenar kunde tala (2011)
En dunkel död (2012)
Saknad till döds (2013)
Inte ens i döden (2014)
Dödlig bekantskap (2015)
En fråga om tro (2018)

Alla utgivna av Forum

Livets deckargåta inom dubbla parenteser

Joyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers förlag)

Bra? Är det ens Joyce Carol Oates syfte – att skriva romaner som kan förses med betyget/stämpeln ”bra”? Det undrar jag. Och har börjat undra allt mer.

En recensent menade att ”Mannen utan skugga” inte är någon av Joyce Carol Oates bästa romaner. Det triggade igång mig, när jag läste det så utbrast jag: Amen so what?! Spelar roll.

Själv har jag slutat sätta betyg på Oates böcker. Jag läser. Punkt. Alltid intressant, alltid spännande. Och jag tvivlar verkligen på att Oates skriver sina romaner för att få ett högt och så bra betyg som möjligt.

Hon utforskar. Varje ny roman är ännu ett utforskande av hennes återkommande ämne: USA, livet och verkligheten, och hon själv. Eller: ämnen. För USA, livet och verkligheten – och till och med hon själv – kommer ju i plural. Liksom var och hen av oss.

OatesDet är språket, hennes skriftspråk, sättet hon skriver på.  (Som det börjar och slutar med: orden, komma- och punteringarna. Och inte minst, i den nya romanen ”Mannen utan skugga”, dubbelparenteser.)

(Jag tar det igen: dubbla parenteser.)

Jo, först kan Oates skriva ett stycke inom parentes. Sen byter hon stycke och skriver inom – ännu en och annan – parentes. Men varför? För att det är nödvändigt. För att hon måste, tror jag.

Hon kan också i berättartexten plötsligt foga in tankar och kommentarer inom, just det, parenteser. En hel mening eller blott ett ord. Som bryter av, för en sekund tar läsaren med någon annanstans, bakåt eller framåt i tiden, till en annan person än den som står i berättartextens fokus, till en annan tanke, ett annat sammanhang, och sen tillbaks till själva berättelsen igen.

Ånyo: Men varför? För att hon måste. Joyce Carol Oates skriver prosa som om hon skrev poesi. Ord och formuleringar är så viktiga att de inte måste vara bra. Däremot måste de vara de rätta, de riktiga orden och formuleringarna.

De som säger exakt det författaren vill säga. Som täcker det författaren vill berätta, och när det gäller Oates: hennes utforskningar, grävandet i USA, livet och verkligheten, och henne själv.

Som för att poängtera detta har romanen ”Mannen utan skugga” inspirerats av ett verkligt ”fall” från 50-talet. Då gällde det en man som förlorade sitt närminne efter att ha opererats för epilepsi av en entusiastisk läkare.

Oates roman handlar om en man – E.H. som i Elihu Hoopes – vars korttidsminne försvunnit efter att ha drabbats av en elakartad version av herpes simplexencefalit. Med i handlingen finns också en ung ny doktorand och forskare vid ett neuropsykologiskt laboratorium, Margot Sharpe, 24 år i morgon, och hennes lärare och handledare, professor Milton Ferris.

Oates foto

Joyce Carol Oates.

Den 17 oktober 1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes för första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom. För det här ska dessutom bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ja, ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient.

Så skriver jag för att det ska framgå att ”Mannen utan skugga” handlar om mycket mer än vetenskaplig forskning och dess förhållande till forskningsobjektet, även om ”blott” detta hade räckt för en roman.

Varför tecknar E.H. – gång på gång – en och samma unga nakna flicka i sitt skissblock? Vem är hon? Kan hon heta Gretchen? Och hur kan E.H i så fall minnas henne när han glömmer Margot – vem Mar-go är – om hon bara lämnar rummet ett ögonblick för att strax återkomma.

Joyce Carol Oates gräver som alltid så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

”Mannen utan skugga” är – till viss del – en diskussionsroman om forskningsetik, forskningens eventuella utnyttjande av sina forskningsobjekt. Men Joyce gräver ut mer än så, hon diskuterar – som vanligt och alltid – också människors utnyttjande av varandra, från ungdom till ålderdom.

Vem är då forskare? Vem är då patient? Vi är alla varandras forskningsobjekt, eller?

Livets mörka skugga faller, också som vanligt hos Joyce, in över berättelsen. Vad hon än skriver så skriver hon alltid noir: livets och verklighetens noir. Med, likaså som vanligt, ett slags thrillerspänning hoppar berättelsen mellan personerna, deras handlingar och tankar, in i och ut ur deras huvuden. Det blir en deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att finna.

Fast den deckargåta som Joyce Carol Oates försökt och försöker lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Tills hon fått silvrigt hår ska Mar-go Sharpe bedriva forskning på, följa – och älska – Eli Hoopes, som ”alltid kommer att vara 37 år gammal”.

Försöka lösa hans – och sin – och allas vår – varje människas – gåta. Livsgåtan. Och då förstår man väl att en sådan roman kan inte beskrivas som ”bra” (eller motsatsen).  Detta ord duger inte, det räcker inte. Däremot: riktig. Och viktig.

Missa inte hur Oates jobbar med kursiveringar heller. Eller snarare – att hon kursiverar flitigt. När, var, hur och varför? Inte lätt att klura ut men de är många och återkommande, hennes kursiveringar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

I böckernas värld

Matthew Sullivan
Midnight At The Bright Ideas Bookstore
(Windmill Books)

Det är något visst med historier som utspelar sig inom en bestämd sfär, på en avgränsad yta eller inom en viss grupp människor. Ett mikrokosmos, ett utsnitt av en komplex verklighet som man får lov att dela ett tag.

Matthew Sullivans debutroman utspelar sig mestadels i och kring en bokhandel i Denver, Colorado och det underbara namnet kommer från en numera nedlagd glödlampefabrik.

SullivanLydia Smith lever ett stillsamt och tillbakadraget liv med sin pojkvän. Allt är väl. Otryggheten och utsattheten hålls i schack av de begränsningar och rutiner hon ålagt sig. Hennes namn är ett exempel på den vanlighet hon försöker åstadkomma, känslan av att vara vem som helst i en värld av vanliga människor.

Jobbet i bokhandeln är en lisa för själen. Där har hon kontroll. Där kommer hennes kunskaper och analytiska förmåga väl till pass. Lydia har alla skäl i världen till att vilja ligga lågt och vara vanlig.

Udda existenser (inklusive dem som arbetar på Bright Ideas) kommer och går hela dagarna med kärleken till böcker – och billigt kaffe – som gemensam nämnare. Joey Molina är en av dem som plötsligt dyker upp och behöver en bok.

En stillsam kille som inte gör en fluga förnär. Snarare verkar han mest rädd och bottenlöst ensam. På något sätt tyr han sig till Lydia. Och till Lyle, en äldre man med lite mer pengar, som älskar och beskyddar Joey så gott han förmår.

Förutom bokhandeln har Lydia en vän från skoltiden, Raj Patel, sin far på stort avstånd och sin pojkvän David.

Så varför är Joey död? Hängd på bokhandelns vind? Vem önskade livet ur denna harmlöse, vilsne kille? Och hur kan man förklara att han har ett foto av Lydia som åttaåring i sin ägo?

Böcker är inte endast kategorier av skriven text. De är också budskap, utklippta ur de romaner och den facklitteratur Joey älskade mest. De är nycklar till ett förflutet som obönhörligt kryper allt närmare Lydia och hennes närmaste och som tvingar henne att dechiffrera inte bara Joeys meddelanden, utan också sitt eget minne.

Oj vad jag tyckte om den här boken – personligheterna, långsamheten, detaljrikedomen och i bästa mening samtida och spänstiga språket. Hoppas att den når många läsare och får en värdig översättare.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Från hårdkokt till chick crime

Återpublicerar en intervju jag för ett par år sen gjorde på ett speciellt sätt (hur ska jag inte avslöja) med amerikanskan Megan Abbott. Fråga: Ska aldrig någon mer bok av Abbot ges ut på svenska?

***

Äntligen har en deckare – fast ”Om du vågar” (Bokfabriken; övers: Ylva Stålmarck) är kanske en krimi? – av amerikanskan Megan Abbott kommit på svenska. I samband med utgivningen var hon här för att presentera sig och sin bok på bland annat English Bookshop i Uppsala.

Abbott svarade också på några frågor till min deckarkrönika. Som den här: Efter fyra hårdkokta noir-deckare övergick du till en genre som kan kallas yngre kvinnoromaner + krimi. Varför? För mig, som följt dig från början, känns det nästan som att läsa en ny författare: Megan Abbott II…

Megan Abbott Creative Commons Drew Reilly”Jag kunde ha fortsatt med att skildra 1940-talets nattklubbsliv”, säger hon. ”Men jag ville utmana mig själv, inte upprepa litterära tricks och vanor. Konstigt nog blev resultatet ändå rätt snarlikt. Jag skildrar samma teman som tidigare: girighet, längtan, passion, ambition…”

Megan Abbott. Foto: Creative Commons / Drew Reilly.

”Det var extra spännande också”, tillägger hon, ”eftersom jag inte kunde använda gammal slang längre när jag började skildra förorternas tonårstjejer. Det krävdes att jag hittade ett nytt språk att skriva på.”

Varför blev du intresserad av den hårdkokta genren? Och kan man säga att du återskapat 30- och 40-talens amerikanska deckare genom dina kvinnliga – ja, feministiska – ögon? ”Det började med film”, svarar Abbott. ”Mina föräldrar var filmfantaster. Jag såg gangster- och noir-filmer som Public Enemy och Sunset Boulevard redan när jag var 6-7 år.”

Under studietiden gick Megan Abbott från film till litteratur, skrev en avhandling om den hårdkokta manligheten. ”Jag upptäckte Raymond Chandlers melankoliska romaner och poetiska språk. När jag själv började skriva hårdkokta deckare var det med feministisk utgångspunkt. Men jag låter inte”, påpekar hon, ”feminismen stå i vägen för berättelsen. Om en romanperson får för sig att göra nåt som krockar med min feministiska medvetenhet – då får hon göra det.”

Megan Abbott bokDina senaste romaner – den nu översatta ”Om du vågar” är en av dem – hör inte till den hårdkokta genren utan skildrar tonårstjejer. ”Chick lit” på engelska, ska man lägga till ordet crime också?

Megan Abbott: ”Om du vågar” (Bokfabriken).

Genre: unga kvinnliga noir-romaner? ”Alla dessa definitioner passar”, svarar hon. ”Det finns alltid ett brott i mina böcker så jag brukar kalla mig för deckarförfattare.”

”Om du vågar” – med två unga kvinnor och ”cheerleaders” som huvudpersoner – får mig att tänka på Joyce Carol Oates. Också hon har ju skrivit yngre kvinnoromaner som blir ett slags krimi eftersom kriminalitet är en så, låt säga, naturlig del av det amerikanska samhället.

”Joyce Carol Oates är en stor inspiration. Jag har läst henne sen jag var barn. Hon skriver i så många genrer också, som gotiska romaner. Gotiskt är ett annat ord för noir, menar jag. Det dramatiska, manligt och kvinnligt. Hon skildrar begäret och våldet, de amerikanska tvillingarna.”

Bengt Eriksson 
Krönika i KA/YA/TA 2015

Megan Abbotts böcker:

”The Street Was Mine” (fakta)
”Bury Me Deep”, ”Queenpin”, ”The Song is You” och ”Die A Little” (hårdkokt/noir)
”The Fever”, ”Om du vågar” / ”Dare Me” och ”The End of Everything” (ung kvinnlig noir)