Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Så spännande mellan raderna

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Patrick Modiano kan främst jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Huvudpersonerna i hans romaner som på sätt och vis är en enda återkommande romanperson kan jämföras med Philip Marlowe – fast likaså fransk/a.

Modiano skriver detektivromaner, ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att romanen kan kallas deckare – fast fransk.

Nu ska jag inte trolla med ord. Fast det stämmer ju att utgångspunkten för nog alla romaner som Modiano har skrivit är just den amerikanska noirskolans detektivroman. Det är därför jag brukar tjata om att gourmetiska deckarläsare också bör läsa Modiano.

De – vi – känner igen oss och kommer med rätt stor sannolikhet att tycka om det vi läser.

”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Inte kriminellt, den här gången, men kanske har något kriminellt begåtts, utan det gäller själva formen, hur romanen byggs upp och… ja, hur ska jag beskriva det. Kanske: tänks och filosoferas fram.

Romanens jag, Jean Eyben, var knappt tjugo år när han arbetade ”på prov” några månader på Huttes detektivbyrå i Paris. Han fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst. Hutte lämnade över en ”dossier” – en himmelsblå mapp – med de knappa uppgifter som fanns. En mapp som Eyben av någon anledning som han själv inte riktigt vet råkade behålla när han slutade hos Hutte.

”Fallet” som uppdraget gällde var en försvunnen kvinna. Noëlle Lefebrve hette hon. Eyben besökte portvakten i huset där hon bodde, postkontoret där hon tog emot brev poste restante, caféet dit hon brukade gå. Han pratar med någon, några som kände henne.

Det blir en vandring genom hennes kvarter i Paris. Gator, adresser, hus nämns, just nämns, men beskrivs knappt, det mesta utelämnas. Och ändå lever Paris på romanens sidor, lever för mina ögon när jag läser. Jag går med, jag går där tillsammans med den unge detektiven Jean Eyben.

I sina skildringar av Paris kan Patrick Modiano påminna om Georges Simenon som även han  utelämnar mer än han beskriver men ändå – eller på grund av detta – får Paris att leva och andas.

”Osynligt bläck” är som alltid, vad gäller Modiano, en så kort roman att den kan kallas kortroman. Modiano utelämnar, som alltid, mer än han skriver ut. Han skriver sakligt, lite torrt, redovisande men mellan raderna öppnar sig äventyret – för hans personer och för läsaren. Det han inte skriver är ju så spännande!

Det är en skiss. Eller kanske, tänk att läsaren frågar om vägen och författaren berättar vartåt läsaren ska gå. Sen får läsaren själv finna berättelsen i sin fantasi. Hos sig själv. I sig själv. I sitt liv. Modianos romaner är egentligen 400 sidor tjocka istället för 126, som den här.

Han är väl lite mer humoristisk än vanligt dock i den romanen, när han då och då påpekar vilken romansida som läsaren och författaren befinner sig på (gällde att välja rätt grad på texten och hålla koll på sidnumreringen för förlaget).

Det finns ett mysterium i detektivromanen också. I slutet, sista delen boken, där intrigen (nåja) flyttat från Paris till Rom och åren har gått, uppdagar sig en lösning på mysteriet. Inte rent ut sagt men man anar lösningen, som i sin tur har en förklaring, som inte heller skrivs ut, också den anas blott.

”Osynligt bläck” är, som alltid det också, en finurlig roman av Patrick Modiano. Eller en del i hans evighetsroman, för på sätt och vis skriver han ju outtröttligt hela tiden på en och samma roman. Den roman som är detektivroman med uppgift att finna sig själv, Paris och världen.

Titeln ”Osynligt bläck” syftar just på minnet och livet – det är som skrivet i osynligt bläck för att närsom utan att man själv vet när kan bli synligt.

Bengt Eriksson

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

I skarven mellan Mankell och Edwardson

Bosse Norrhem

Den enögde akvarellmålaren

(Whip Media)

Som boende i Göteborg hela sitt vuxna liv har Ludvikasonen Bosse Norrhem inte valt staden som utgångspunkt för sin andra roman. ”Den enögde akvarellmålaren” utspelar sig istället på den dalsländska landsbygden.

Här utspelar sig en historia som har spänningsromanens ingredienser, men där Bosse Norrhem skickligt skriver någonstans i skarven mellan Henning Mankells författarskap utanför Wallanderserien eller Åke Edwardson vid sidan av sina romaner om kommissarie Winter.

Lägg till stråk av Stig ”Slas” Claessons böcker med dennes blick för ett Sverige på landet med vemodet lika nära som skogarnas stora skugga.

Här vibrerar den svenska högsommarens hetta.

Här glittrar insjön med sin mystik och svalka.

Här ruvar en granne på en hemlighet lika gäckande som en getings surr.

Här målar en enögd akvarellmålare sin duk med motiv som skapas ur själens innersta rum och låter honom samtidigt berätta historien om varför han är där han är, här och nu.

Det är en bok med ett makligt, behagligt tempo, väl författad och med en fin story som snabbt lockar till läsning.

Kai Martin, sångare & dansman, väl mest känd från gruppen Kai Martin & Stick, tidigare journalist på GT och nu nöjesreporter på Göteborg Direkt, även långvarig fotbollsmålvakt (sen 1967 och fortfarande aktiv). Recensionen är med vänligt tillstånd lånad från Kaimartinblog.

Trender i svenska deckare och annan krimi

1) Landsorts- och landsbygdsdeckare.

Inte många år sen som aspirerande deckarförfattare fick rådet av bokförlagen att skriva deckare med Stockholm som miljö. Deckaren sålde bättre då. Inte ens Göteborg eller Malmö dög. Idag kan detta verkar som en skröna.

För hur många deckare och annan krimi med snart hela Sveriges landsbygd som miljö har inte skrivits på senare år? Inte måste landsbygdsmiljön ha någon negativ inverkan på försäljningen heller. Det här är extra spännande, tycker jag, att den svenska deckarutgivningen täcker in allt större delar av  Sverige. Att snart varje liten ort fått sin deckarserie eller åtminstone en deckartitel.

Men de nya deckarförfattare som väljer att skriva landsorts- och landsbygdsdeckare gör det inte lätt för sig. Aldrig lätt att skriva deckare men att skriva en deckare i en mer, låt säga, sävlig landsbygdsmiljö är ännu svårare än att skriva deckare i den hetsiga storstaden. Det gäller att få kriminaliteten att bli trovärdig också på landsbygden, lyckas balansera gammalt mot nytt i så exakta proportioner som möjligt.

2) Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feelgooddeckare, trivseldeckare…

Att också detta har blivit en trend – skriva deckare som är mjuka och mysiga – hänger kanske ihop med den kriminella landsbygdstrenden. Det kan tyckas lättare och mer passande också att skriva mjuka landsortsdeckare än att skriva noir och hårdkokt på landsbygden. Men stämmer det? Hur lätt är det förena mys och mord?

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Själv tror jag att detta är den svåraste undergenre som finns bland deckare och annan krimi. Det måste vara en känsla av mys men det kriminella – oftast ju mord – måste också skildras på allvar. Går detta verkligen att förena? Hur ska mysdeckarförfattare lyckas? Eller en författare som vill skriva feelgood med crime?

Att skriva feelgood är svårt redan det. Också feelgood måste skrivas i anknytning till verkligheten men utan att känslan av feelgood tappas bort. Feelgood bör övergå till feel life i lagoma proportioner. Om författaren sen också ska lyckas föra in kriminalitet i sin feelgoodroman så krävs en oerhörd finkänslighet.

Att bara sätta sig och tänka att jag ska skriva en mysig deckare på landet nånstans, det tror jag är omöjligt. Jag tror att om en deckardebutant – eller en tuffare deckarförfattare som vill byta genre – ska lyckas inom feelgood med crime så måste landsbygdsfeelgooddeckaren kännas exakt rätt för författaren. Detta måste vara hens självklara genre – det ska inte ens vara ett val – om det ska bli lyckat.

3) Åter- och hemvändare.

Denna trend hänger ihop med de bägge föregående – nog mest på ont faktiskt. Många landsbygdsdeckare och av dem många av mjukare sort har en åter- eller hemvändare som huvudperson. Ibland kan det även vara en stadsperson som förirrar sig ut på landsbygden. Är det en tillfällighet att dessa återvändare och främlingar väljs till huvudpersoner? Det kan jag inte tro, kanske med- eller omedvetet gjort men ingen tillfällighet.

Alltför många hemvändardeckarförfattare verkar tro att det går att slarva när man skriver så här. Åter- och hemvändaren eller den ut på landet förvirrade stadsmänniskan känner ju inte bygden så väl och då behöver inte heller bygden skildras så väl och ingående. Deckarförfattaren klarar sig undan researchen så att säga. Men det är bara som författarna tror, det fungerar inte så.

Deckarförfattaren är inte eller sällan lika med huvudpersonen, författaren måste vara väl förtrogen med sin landsbygdsmiljö även om inte huvudpersonen är det. Annars blir inte skildringen av återkomsten till och/eller mötet med miljön trovärdig/t. Och miljön är A och O för en landsbygdsroman och -deckare.

Därmed är också den här lilla debattexten tillbaks till inledningen… En landsbygdsroman är inte en landsbygdsroman. En landsbygdsdeckare är inte en landsbygdsdeckare. En svensk landsbygd är inte som en annan svensk landsbygd. Varje ort och plats på den svenska landsbygden är sin ort och plats, har sin historia och är befolkad med sina människor som förhåller sig till platsens historia. Svensk landsbygd är olik.

Avrundning: Författarnamn och deckartitlar? Nej. Det var inte poängen med den här texten. Läs själva och ha det jag skrivit i huvet. Slarvar deckarförfattarna? Lyckas eller misslyckas de? Ja, om det inte är så att jag har fel i det jag skrev. Du kanske inte håller med utan tycker nåt annat?

Bengt Eriksson  

Arbetarförfattaren som skriver ungdomsspänning

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Mats Berggren skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter hans till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förort. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.  

”Den vita glöden”, också en ungdomsroman för åldrarna 12-15 år, är en fortsättning på ”Onsdag kväll strax före sju” (från 2014) och ”Din syster måste dö” (2017). Eller kanske snarare en upplösning och summering av de föregående böckerna. Tre ungdomar – Daniel, Abdi och Evin – återkommer. Hur har det gått för dem? Hur ska det gå?

Trilogin hänger så tätt ihop att böckerna nog bör läsas i rätt ordning. Så att de som läser den nya boken redan vet varför Daniel varit två år på ungdomshem och varför Evin haft skyddat boende. Att känna till lite mer om den nu rätt så framgångsrike rapparen Abdi kan också vara bra. Hur fungerar ”Den vita glöden” för dem som inte läst  tidigare böcker? Känns det som om någonting saknas?

Olika författare prövar olika sätt att skriva om förorter för barn och ungdomar. När det gäller ännu yngre läsare kan berättelserna vara småroliga och skämtsamma. Andra författare vill markera trovärdighet med Ortens egna ord och slanguttryck. Åter andra lyfter fram problem och allt jäkelskap genom skriva hårdkokta, tuffa thrillers.

Mats Berggren ansluter sig inte till något av nämnda skrivsätt. Han skriver sakligt och redogörande. Ja, lite tråkigt. Det kan man tycka, innan man upptäcker att han just därför får sina personer – människorna – att leva och leva desto mer. Författaren ska inte stå i vägen. Sättet att skriva ska inte synas. Det viktiga och väsentliga är Ortens unga människor, deras liv och upplevelser, deras framtid.

Även något annat i Mats Berggrens skrivsätt är hans eget. Han berättar med korta kapitel, som ger extra skjuts åt berättandet, och formulerar sig med få meningar, vilket låter berättandet ske också mellan rader och ord, fortsätta i läsarens egen fantasi.  

Temat för ”Den vita glöden” kan sammanfattas med orden vuxenskap och vuxenblivning; den ålder då en ung människa är på väg att bli vuxen, lära sig handskas med sin bakgrund och sig själv, sitt liv, studierna och arbetet, kärleken. Detta får Berggrens ungdomsromaner om Alstaorten att rikta sig till ungdomar från liknande svenska förorter såväl som till andra yngre läsare (och även vuxna).  

Daniel, som alltså lämnat ungdomshemmet, ska återuppta studierna, börja på byggprogrammet. Och nu är det på allvar. Men det blir inte så lätt i skolan, alla vet vem han är och vad han gjort. Det knuffas och bråkas. Daniel känner den vita glöden inom sig. Inte lätt för övrigt heller. Ortens småkriminella vet ju också de vad Daniel sysslade med förut och vill att han ska vara med igen.

Abdi har skrivit en raptext om barndomsvännerna Daniel och Ville, vad som hände när den ena dog. En annan raplåt är tillägnad Evin, tjejen som rymde när hennes familj blev galen för att hon träffat Abdi. Nu bor Evin på annan ort. Abdi lovade att vänta på henne och plötsligt ringer telefonen. Svara eller inte svara? De försöker återuppta det som var. Går det?

Mats Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund.

Bengt Eriksson

Publicerat i tidskriften Opsis Barnkultur  

Joyce Carol Oates, alltid deckarförfattare

Joyce Carol Oates diskuterades i en Facebookgrupp – eller rättare sagt var det Rosamond Smith som diskuterades. Ett bra tag sen nu som Oates slutade med den deckarförfattarpseudonymen. Men Oates som Smith förtjänar att diskuteras igen och aldrig glömmas bort – och läsas av de som inte upptäckte och läste deckarna av Rosamond Smith alias Joyce Carol Oates när de översattes och gavs ut i Sverige.

Fast det där med deckare, Smith och Oates…

Diskussionen fick mig att minnas när jag i boken Deckarhyllan, både när första utgåvan kom på 90-talet och den andra, utökade kom i början av 2000-talet, snart tjugo år sen: när jag där och då påpekade att Joyce Carol Oates skriver väl alltid deckare och annan krimi, oavsett vad hon skriver. Inte alla – det betyder få – höll med. (Lika få som då höll med att Stephen King skulle/kunde placeras på Deckarhyllan, vilket jag skrev i samma bok.

Följande har om Joyce Carol Oates / Rosamond Smith har hämtats ur boken Deckarhyllan, Och sen dess har Oates skrivit ännu så många fler böcker – att hinna läsa alla hennes böcker är ett livsprojekt, som jag försöker uppfylla.

***

Joyce Carol Oates  /

Rosamond Smith

Land: USA

Genre: (deckar)romaner om ondska

och det amerikanska samhället

Den allmänna åsikten – som i detta fall betyder de flesta litteraturkritiker – är att Joyce Carol Oates skriver skönlitterära romaner under sitt riktiga namn och mer spänningsbetonade romaner, deckare, under pseudonymen Rosamond Smith.

Enligt samma allmänna åsikt är Smith-deckarna mer lättillgängliga och därmed ytligare: inte blott underhållning men på gränsen till. Medan Oates-romanerna gräver djupare i människans outgrundliga psyke och därmed är intressantare och bättre.

Men så tycker inte jag.

Om man med deckare menar romaner som handlar om brott och straff, som på samma gång är spännande och har något att säga om människorna och samhället – i så fall  skriver Oates/Smith alltid deckare, kriminal- och spänningsromaner. Alla hennes romaner handlar, mycket förenklat, om människans förhållande till ondska och – i ondskan förlängning – våld och död. Så här inleds ”Blonde” (2000), romanen om skådespelerskan Marilyn Monroe: 

I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden. Döden kom som i tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osvikliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. Döden som trampade fram i rasande fart. Döden som i en robust korg på pakethållaren hade med sig ett paket märkt *SPECIALLEVERANS AKTAS*.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Kanske kan det t o m vara så att deckarromanens enklare och mer direkta tilltal, dess funktion som underhållare, får det hemska att bli ännu hemskare: budskapet om människorna, livet, samhället och ondskan träffar plötsligt och oväntat och därmed hårdare. Så är det i alla fall för mej.

Ett, personligt, exempel:

”Ormöga” (1993), författad under namnet Rosamond Smith, är egentligen en ganska enkelt uppbyggd deckare, en s k psykologisk thriller, om Lee Roy Sear, dömd till döden för mord, och Michael O’Meara, jurist i karriären men också idealist. O’Meara kämpar för och lyckas få Sears dödsdom omvandlad till fängelse. När fången blir frisläppt och ska anpassas till samhället tar Michael emot Lee Roy i sitt hem.

Jag är också en sån där liberal, också jag tror att om man behandlar människor väl, så blir de nog goda, då finns det ingen grogrund för ondska. Men det är just vad ondskan gör när den släpps in i familjen O’Mearas lyckliga hem (man, hustru, tvillingsöner) i det lilla förortssamhället Mount Orion, New Jersey: den gror och fortplantas dessutom.

Rosamond Smiths skildring av ondskan som växer likt häcken kring en sovande Törnrosa drabbade mej hårdare och har stannat kvar i mej längre än många av de mer precisa, nära nog outhärdliga beskrivningar av våld och ondska som finns i  romanerna – t ex den ohyggliga hemmaaborten i ”Livets uppkomst” (också 1993) – av Joyce Carol Oates.

Varför? I en deckare ska författaren vara domare. En deckarroman ska sluta om inte lyckligt så i alla fall så rättvist som möjligt. Men romanen ”Ormöga” slutar inte där texten slutar. Ingen rättvisa skipas. Läsaren måste själv upptäcka, avslöja – definiera – och döma ondskan.

Många journalister, inte minst svenska, har frågat Joyce Carol Oates varför det är så mycket våld i hennes böcker. Svaret blir alltid detsamma. Hon skriver ju om USA.  

För Joyce Carol Oates/Rosamond Smith är ondskan ett symptom på och en nyckel till det amerikanska samhället. Hon skildrar olika samhällslager, ställer människor med olika bakgrund och olika livsvillkor mot och brevid varann. Inte minst när hon skriver som Rosamond Smith – det framgår redan av (deckar)romantitlar som ”Tvillingliv” (1988), ”Syskonsjälar” (1990), ”Dubbelroller” (1991) och ”Dubbelrosen” (1998) – återkommer hon ofta till syskon- och tvillingtemat: det onda och det goda som ett tvillingpar.

Den goda människan som till sin förfäran upptäcker ondskan i sej själv. Biologiska syskon och tvillingar som är så olika trots att de är så lika. Den ena ond, den andra god – men vem är vad? Ondskan som inte måste vara ond utan också kan vara god.

Vad menar Joyce Carol Oates när hon i ”Foxfire – en tjejligas bekännelser” (1994) skildrar ett gäng laglösa tjejer? Att våld, som oftast utövas av män, också kan vara kvinnligt? Är det i så fall av ondo (ska kvinnor ta efter männens sämsta sidor) eller av godo (en väg ut ur orättvisor och förödmjukelser, orsakade av männen och fattigdomen)?

Så många frågor, så många tankar…

Den här korta texten kan förstås inte presentera hela hennes innehålls- och omfångsrika författarskap. Många böcker har översatts till svenska, men många (romaner, noveller, lyrik, essäer, dramatik) återstår också att översätta. Till dej som vill läsa mer om Oates rekommenderar jag Ordfront Magasins temanummer (4/1994), som fortfarande måste vara det mesta och bästa som skrivits om henne på svenska.

Det finns de som menar att Joyce Carol Oates är den största författaren i vår tid och därför står i tur att få Nobelpriset. Syftet med den här texten är något mindre men inte oviktigt: att få deckarläsare att upptäcka Joyce Carol Oates och Rosamond Smith – bägge två! Romanerna är delar av samma författarinna och värld, den litterära och den verkliga. Oates- och Smith-böckerna kompletterar varann.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

***

Joyce Carol Oates har skrivit så många böcker – även om man enbart räknar översättningar till svenska – att jag istället för att lista dem här under lägger en LÄNK till Wikipedia. Där finns en gigantiskt bibliografi över hennes utgivna titlar, under såväl namnen Joyce Carol Oates och Rosamond Smith som (ännu ett författarnamn) Lauren Kelly.

Läsvärd och spännande roman för alla – men kanske särskilt för blivande författare med så kallade bokdrömmar

Marcus Eklund

Utgiven på låtsas –

dömd på riktigt

(Miders förlag)

Två berättelser i en roman, med varsin spänningstråd.

Den ena berättelsen handlar om Alex Björk, ung man bokdrömmar, som efter många refuseringar äntligen fått ett positivt svar om sitt inmejlade manus, dock från ett hybridförlag. Den andra om att samma unge Alex, anställd på en förskola, blir anklagad och åtalad för att ha slagit ett barn.

”Utgiven på låtsas” är alltså titeln på den första berättelsen eller romanen. ”Dömd på riktigt” är titeln på den andra berättelsen eller romanen. Just orden ”roman” och ”romaner”, för bägge hade kunnat bli sin egen roman, så väl uttänkta är de.

Marcus Eklund kan skriva, dessutom. Han skriver med en enkel, lätt slängig prosa, som både är lättläst och speglar debutförfattaren och huvudpersonen. Boken kunde lika gärna ha varit skriven av Alex Björk som Marcus Eklund.   

I den första berättelsen, ”Dömd på riktigt”, kommer spänningen med intrigen: ett par pojkar bråkar på föris och Alex försöker stoppa det med resultat att han blir anklagad för att – medvetet – ha slagit den ena pojken, han polisanmäls, åtalas och…. De följande domstolsskildringarna är extra väl skrivna och förmedlade.  

Att också ”Utgiven på låtsas” blir en spänningsberättelse beror på att hybridförlaget som antar Alex Björks bokmanus är ett skurkföretag. Finns det såna svenska hybridförlag? Där författaren får betala hela bokutgivningen men förlaget inte gör någonting för att boken ska komma ut och inte bryr sig om sånt som kvalitet, aldrig tar en extra kostnad utan allt ska författaren betala.

Till sist undrar Alex, som blir allt mer undrande, arg och revanschlysten, om förlaget ens läser manusen till de böcker som man skriver kontrakt med författare om att ge ut. Förlaget är kanske enbart intresserat av få in stålar – att författaren ska betala pengar till förlaget? Där upphör det så kallade förlagets intresse.

De två berättelserna varvas, bägge är intressanta, spännande, underhållande. Marcus Eklund hoppas också i tiden, noga räknat mellan tre tider: då (2019), nu (2020) och sen (2021). Inte riktigt lika förtjust i det, jag tycker det kan bli lite väl hoppigt fram och tillbaks ibland. Läsaren måste hålla noga koll på varje kapitelrubrik för att veta var – då, nu eller sen – berättandet befinner sig.

Desto mer förtjust är jag i den tunna hinnan mellan fiktion och verklighet. Sånt lockar mig alltid, när jag som läsare inte riktigt kan veta vad som är påhitt i en roman och vad som faktiskt har hänt, i verkligheten. Gränsen där fiktionen övergår i fakta; realism, dokumentär. Var går den?

Hur mycket som händer i boken, händer eller har hänt i verkligheten? Hur mycket av Alex Björk är Marcus Eklund? Hur mycket av Marcus är Alex? Jag vill inte avslöja för mycket men Alex bestämmer sig för att hämnas på hybridförlaget – och förhandstips, han kommer att lyckas – genom att ge ut ännu en bok på samma hybridförlag.

Hur har Marcus gjort? Nej, hans nya roman är utgiven på ett förlag, medan hans debutroman kom på ett annat. Det stämmer inte. Men frågan är vilken sorts förlag som hans nya förlag är… Hans förra förlag var däremot, just det, ett hybridförlag. Inte helt klart alltså – men nog ändå lite misstänkt.

Nu har jag inte hört några onda ord om just detta hybridförlag, det bör påpekas, men om vissa andra så kallade hybrider har det tisslats och tasslats, viskats och ropats, och riktats kritik som gått ut på precis vad som anges i romanen ”Utgiven på låtsas – dömd på riktigt”. Frågan finns här, hela tiden: Hur mycket har Marcus Eklund hämtat rätt ur verkligheten? Hur mycket är sant?

En sak är alldeles säker: Blivande författare med så kallade bok- och författardrömmar borde vara extra intresserade av att läsa Marcus Eklunds ”roman”. Dessutom har han åstadkommit en välskriven och högst läsvärd roman – för alla.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)

Mamman, gangstern och barnet

David Ärlemalm  

Som natten

(Forum)

David Ärlemalm skriver vidare i den genre som kan kallas gangsterroman med tillägget urban.

Hans bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen.

I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en ensam pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott.

Den nya romanen ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter, kallad Snäckan. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa.

Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla.

Ärlemalm riktar blicken på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som lever så gott hon förmår, när andra nog kan förfasa sig, bara se en människospillra och belastning för samhället.

Han berättar sparsamt. Mellan raderna och utanför romanen finns en större berättelse.

Vad hände i Kramfors, som Asynja flydde ifrån? Vart tog knarket vägen? Varför hotas Eddie till döden? Hur dog Kevin? Vilken roll har väninnan Gisela i detta?

Och hur ska det gå för Asynja och Snäckan, när de nu sitter på tåget till… Malmö?

Asynja får hålla koll på sig, inte beställa in för många glas vin. Hon måste ju ta hand om Snäckan.

Det är det viktiga: mammans kärlek till sitt barn. De är de viktigaste: barnen.                                                             

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar