Kriminallitterärt i Skåne (3): ännu mer Skanör-Falsterbo

Den bästa Höllviken-Skanör-Falsterbo-deckaren är ”Mölles mörka ljus” (Kira förlag) av Åke Högman.

Men ursäkta, Mölle? Jo, vi får också följa med till Stockholm, där en finansman hittas mördad, Malmö, Mölle och franska Rivieran samt Falsterbo, där en kvinnlig riksdagsledamot ligger död på stranden.

Högman MölleOch där författarens alter ego, före detta kriminalreportern Johannes Pilgrimsson, numera bor: ”i den enklare delen”.

Varje tanke och åsikt som Högman fått i huvet om samhället, människorna och livet – och musik förstås – har han fogat in i sin kombinerade polisroman, hårdkokta amatördeckarhistoria och skälmroman.

Alltför mycket? Nej, till skillnad mot den förra Pilgrimsson-deckaren lyckas han sortera sina infall.

Man kan instämma eller käbbla emot. Högmans miljöbeskrivningar är spydigt exakta, tycker jag.

Också en bra och nära skildring av Pilgrimsson som skild pappa.

Forts…

Kerstin Ekman, hedersdeckarförfattare

Kerstin Ekman har tilldelats det hederspris som kommer att utdelas vid deckarfestivalen Crimetime Gotland i Visby den 3-5 augusti.

Gratulerar! Både hon och deckarläsarna, för det verkar nu som om Kerstin Ekmans samtliga detektivromaner hålls tillgängliga igen, i någon form.

Följande är den text om Kerstin Ekmans deckarproduktion jag skrev till boken ”Deckarhyllan”, vid det här laget utgiven för så längesen som 2002.

*

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Det isländska Höglandets ur-natur

Steinar Bragi
Höglandet
övers: Inge Knutsson
(Natur & Kultur)

Islänningen Steinar Bragi skriver sig utanför både deckar- och kriminalgenren – ja, utanför krimin. Åtminstone nästan.

Romanen ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

SteinarBragi_1410Men sen är det som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik.

Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom det isländska Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt; allt på samma gång.

Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

Bengt Eriksson
(publicerat i Arbetet, 2014)

Kvinnlig mångspänning på Island

Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?

En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.

Många recensioner blir som haikudikter.

Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.

Allt som borde varit med.

Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.

Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?

I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.

*

Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)

Bragi KataRomanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.

En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.

Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.

Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?

Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.

Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.

Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)

Feelgood och nästan-deckare i Skillinge

Karin Brunk Holmqvist
Majken minröjare
(Kabusa Böcker)

Spänning.

Med detta ord hade jag väl aldrig kunnat tro att jag skulle beskriva en Österlenroman av Karin Brunk Holmqvist. Men ”Majken minröjare” är spännande.

Inte action, förstås, om man syftar på våld, blod och död. (Här dör endast hunden Totte och det är sorgligt så det räcker.) Ändå kan man nog säga att Brunk Holmqvist den här gången använt en deckarspänning för att driva på berättelsen.

Det händer ovanligt mycket, nära nog på varenda sida, i den nya romanen.

Intrigen har hon, som tidigare, placerat i ännu en by på Österlen, nämligen Skillinge med omnejd (inklusive Simrishamn och även Bornholm). Eller intrigerna, för här finns två parallella huvudberättelser som ibland tvinnas ihop och går isär igen.

Majken MinröjareHuvudpersonerna i den ena är pensionärsparet Sixten och Majken i Skillinge. Sondottern Sara, som när föräldrarna flyttade ville fortsätta att gå på gymnasiet i Simrishamn, bor hos farföräldrarna och farmor hjälper till med läxförhör.

Ossian, även han i dryga pensionsåldern, heter huvudpersonen i den andra berättelsen. En dag försvinner Ossian från Skillinge – eller helt? Han som aldrig brukat lämna byn…

”Majken minröjare” har också några deckaringredienser: väpnat rån i Simrishamn, cykelstölder, det eventuella försvinnandet, hot med stor hammare och så Majkens upptäckt på stranden, vilket föranleder utrymning av Skillinges invånare. (Nu kanske jag avslöjade för mycket?)

På Simrishamns polisstation finns konstapel Fröjd och inspektör Hoff, Missing People organiserar letandet och Ystads Allehanda rapporterar. Med nämnande av föredragen i Skillinge missionshus och nybakta bullar hos matbutiken Köpmangården blir det ännu mer lokalt.

Och det är, som alltid, just det lokala och vardagliga som utgör centrum.
Det lokala som blir allmängiltigt, lokalt för all landsbygd; det vardagliga ur vilket den egentliga spänningen smyger fram, vardagsspänningen i allas våra liv.

Igenkänningsfaktorn och identifikationen är, ännu en gång, sådär 150 procent.

Det kan vara Majken som tar på den gröna finblusen när hon och väninnan Märta ska på födelsedagskalas hos Elin, den tredje väninnan. Eller gnabbandet mellan Sixten och Majken, än idag med kärlek- som prefix.

Men också otrohet på bygden, sånt kan inträffa högt upp i åren där man aldrig trodde det. Och för den delen Ossian, som köper nya kläder för första gången på… ja, nästan aldrig.

Ossians öden ska jag inte gå närmare inpå (det vore att avslöja för mycket). Här finns några korta meningar också – där kunde Brunk Holmqvist ha varit mer ingående, ibland är hon ändå lite för vänlig – om vissa motsättningar mellan Skillinges fastboende och sommargäster som bor där två månader på året.

Fast mer allvarlig, ganska mycket mer faktiskt, tror jag att hon är i den nya romanen.

Hon skriver om hjärte- och livsfrågor: människors syn på varann, ilska, förståelse och förlåtelse. Om ensamhet och kärlek, som blixtrar till på ålderns höst. Som en stilla predikan, inte religiös utan mänsklig, över de styrkor och svagheter som vi människor rymmer.

”Majken minröjare” är en av Karin Brunk Holmqvists bästa Österlenromaner. Och den här gången ska jag placera hennes roman i genren feelgood-deckare: mycket mys och lika mycket allvar, spänning men utan mord.

Deckarlogg 2(Ystads Allehanda 2017)