Fiktion eller fakta?

Den tyske advokaten och författaren Ferdinand von Schirach och hans berättelser på bägge sidor om fiktion och verklighet hör till favoritläsningen för Deckarloggs redaktör som både läst och skrivit om hans böcker från start, när debutboken ”Brott” (en samling med elva noveller) gavs ut i Sverige för drygt 10 år sen.

Då var det stora Bonniers som publicerade von Schirach, numera har lilla Lindelöws bokförlag övertagit utgivningen och både gett ut fler böcker efter att Bonniers tröttnade och nu också också övertagit och börjat återutge de ”gamla” böckerna.

Som nu debutboken ”Brott”, snart kommer även ”Fallet Collini” i återutgivning och förhoppningsvis sen också ”Skuld”. De hänger ju ihop, brott och skuld.

Till återutgivningen av ”Brott” har Lasse Winkler, denne eldfängde debattör av förlagsbranschen, skrivit ett förord. Följande positiva skrev Deckarloggs redaktör om ”Brott” och ”Skuld” när de gavs ut första gången 2010-11.

***

Ferdinand von Schirach
Brott
Övers: Lena Hammargren
(Lindelöws)

Ferdinand von Schirach
Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach Brott

Ferdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1

Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson

Publicerat i LO Tidningen 2011

Systerskap, revansch och hämnd

Karin Slaughter

Det falska vittnet

Övers: Villemo Linngård Oksanen

(Harper Collins)

Callie kunde höra Trevor trumma med fingrarna mot akvariet från köket.

En del påstår att första meningen i en bok är oerhört viktig. En viss sanning kan det finnas i det, även om jag kan tycka att det är överdrivet, men det här är inte en riktigt bra första mening: är det Callie eller Trevor och akvariet som finns i köket? Det är en oklar syftning som gör mig nervös; jag har läst några dåliga översättningar i år och det är allt annat än kul.

Tack och lov visar det sig att jag har fel. Villemo Linngård Oksanen har gjort ett helt ok jobb med att översätta Karin Slaughters nya Det falska vittnet till svenska. En av spänningslitteraturens största internationella stjärnor har gjort det igen och levererar en stark berättelse om unga flickors utsatthet, systerskapets kraft, rättssystemets svagheter och om revansch och hämnd av grandiosa mått.

Callie (egentligen Calliope) är fjorton år och sommaren 1998 jobbar hon åt familjen Waleski som tioårige Trevors barnflicka. Hon fick ärva jobbet av storasyster Leigh (egentligen Harleigh) som hade det som sin viktigaste inkomstkälla i flera år. Trevors mamma Linda verkar vara bra men ständigt frånvarande; hon jobbar mycket och ofta nätter på sjukhuset. Pappa Buddy är en halvkriminell och karismatisk psykopat som Callie har en mycket osund relation till. Mycket händer som eskalerar till den stora katastrofen.

Systrarna har haft en tuff uppväxt i ett av Atlantas värsta områden; med en trasig mamma och helt frånvarande pappa har de inte alltid vandrat på den smala stigen och upprepade gånger varit föremål för olika myndigheters intresse. Efter katastrofen har de gått olika vägar.

Leigh har kämpat hårt med sin juristutbildning och är i dag, tjugotre år senare, advokat på en stor byrå, hon är känd för sin skicklighet men också tuffhet som försvarare; hon kan vara en brutal bulldozer i rätten som går över alla gränser för att hennes klienter ska frikännas. Hon har slagit sig fram till ett liv som skiljer sig helt från den värld hon växte upp i; goda inkomster, bra boende, det går bra för sextonåriga dottern Maddy och hon har en rätt bra relation till exmannen Walter som är en riktigt fin människa.

Relationen till hennes lillasyster är dock allt annat än enkel, de få gånger de träffas stjäl Callie hämningslöst allt hon kan komma över för att kunna finansiera det svåra missbruk hon levt i så länge; det är ett under att hon fortfarande lever. Trots allt finns det oerhört starka band mellan systrarna, band som snart kommer att prövas.

En dag hör Cole Bradley, grundare av den stora advokatbyrån, av sig till Leigh; en höjdare som hon knappt sett förut, än mindre pratat med. Leigh får ett nytt högprofilerat uppdrag som kan vara ett viktigt steg i karriären. En förmögen man, Andrew Tenant, del av den kända familj som äger bilhandelsimperiet Tenant Automotive Group, är misstänkt för en brutal våldtäkt. Han har haft Octavia Bacca, vän till Leigh, som sin advokat men nu sagt upp henne bara en vecka innan rättegången och i stället begärt att få just Leigh. Hennes byrå ger henne betydande resurser för att hon ska hinna förbereda sig för förhandlingarna.

Vid första mötet med sin nya och viktiga klient tycker hon sig vagt känna igen honom och fram växer en insikt som hon först har svårt att tro på: kan Andrew verkligen vara samma person som den Trevor hon och hennes lillasyster arbetade som barnflicka åt, då för så länge sedan, innan katastrofen?

Scenen är satt för det som blir en högdramatisk kamp på liv och död med många intelligenta turer där vi rör oss fram och tillbaka mellan nu- och dåtid. Det finns mycket att beundra. Miljöskildringarna är starka, läsaren känner sig definitivt närvarande i Atlanta. Nutidshandlingen pågår våren 2021, mitt under pandemin som vävs in skickligt i handlingen.

Researchen av rättssystemets vindlingar är imponerande. Den detaljerade kunskapsnivån när det gäller missbrukets alla olika droger med deras olika verkningar är nästan obegriplig, men bygger solid trovärdighet. Intrigkonstruktionen är mästerlig och håller läsaren i ett fast grepp; jag har läst en hel del av henne förut och har därmed höga förväntningar som hon också infriar.

Bäst av allt är nog ändå karaktärsbyggandet och det gäller inte bara huvudpersonerna; det är många fler människor som vi lär känna på läsresan. Särskilt berörande är den åldrande veterinären Jerry som Callie då och då arbetat för i alla år och som alltid försökt hjälpa henne; trots att han alltid vetat att hon stal även från honom, både pengar och droger, har han genom livet varit en sorts bonuspappa som hon alltid kunde lita på.

Karin Slaughter är en stjärna och ett pålitligt val för den som vill ha några timmars underhållande och välskriven spänning. Klagar sällan på böckers omfång men den här berättelsen kräver inte sina 516 sidor. Men det är min enda invändning mot en annars exemplarisk spänningsroman, en gripande och nagelbitande psykologisk thriller.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Rätt igenom spännande rättegångsthriller

Michael Connelly

Oskuldens lag

Övers: Patrik Hammarsten

(Norstedts)

Michael Connelly skriver på högsta nivå i sin nya rättegångsthriller. Helt suveränt!

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen som öppnar bakluckan på hans Lincoln och hittar ett lik. Haller anklagas för mord och placeras i en fängelsecell.

Så börjar rättegångsthrillern ”Oskuldens lag”. Titeln syftar på att det inte bara gäller att bli frikänd utan också, särskilt som åtalad advokat, kunna bevisa att man är oskyldig.

Rakt igenom spännande, trots att nästan varje sida utspelar sig i en rättssal. Som Perry Mason idag och på riktigt.

Otroligt så kunnig författaren Connelly, fast han har ju förstås varit kriminalreporter, verkar vara om rättegångsprocedurer, om åklagarens, domarens, Los Angeles-polisens och FBI:s arbete.

Mickey Haller har en stab utredare, bland dem sin halvbror, före detta polisen Harry Bosch, som försöker hitta den verkliga mördaren.

Med små, återkommande observationer skildrar Michael Connelly dessutom hur coronaviruset kommer till USA.

Som jag inledde: Suveränt gjort!   

Bengt Eriksson        

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst mars 2021

Ola Nilsson

Vittring

(Natur & Kultur)

Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal. I sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och  ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll. (Ur Anders Kapps rec.)

Lisa Gray

Tomma intet

(Lind & Co)

Lisa Gray är uppvuxen och bosatt i Skottland men skriver som en amerikanska. Hon debuterar med en deckare som kunde varit en i vågen med kvinnliga privatdetektiver för 40 år sen. Hennes  privatdetektiven Jessica Shaw är sådär lagom tuff och på resande fot, sen några år. Kontoret för dagen är en enkel restaurang utanför Los Angeles. Där sitter Jessica med en macka och laptoppen på bordet, letar jobb på en sajt över försvunna personer. Då kommer ett mejl med en länk till just en sådan sajt. Hon klickar och får upp en bild på en liten, försvunnen flicka, några år bara. Jessica kan inte tro sina ögon: det är ju hon själv som liten.

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Camilla Grebes femte roman på egen hand handlar om just vad titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, sin varierade beskrivning av verkligheten. ”Alla ljuger”. Grebe använder sig av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta. Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Mycket svårt att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas, för hon är också en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Hon pendlar dessutom mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare. Och lyckas också med detta.

Maria Adolfsson

Spring eller dö

(W&W)

Människorna på Doggerland gillar att festa. När firandet av den årliga ”frijakten” sammanfaller med en Prideparad är det upplagt för partaj. Uteserveringarna fylls med glada Doggerlandbor. Men feststämningen bryts av skottlossning. Någon skjuter rakt in i folkmassan. Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby befinner sig mitt i händelserna centrum och när jakten på mördaren inleds är hon fast besluten att fånga förövaren. Maria Adolfsson bjuder på en underbar humor och jargong. Språket flyter som ett rinnande vattenfall. En njutning för varje ordsmed. Jag gillar också Angela Kovács inläsning. Hon passar perfekt för storyn. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Michael Connelly

Oskuldens lag

(Albert Bonniers)

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför. För att bevisa att han inte begått brottet, omger Haller sig med ett team av experter, där Harry Bosch, nu pensionerad polis, ingår. Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor. (Ur Christina Falcks rec.)

Spänning i rättssalen

Michael Connelly

The Law Of Innocence / Oskuldens lag

Övers: Patrik Hammarsten

(Albert Bonniers, i Sverige)

Hur kan en roman som till övervägande del utspelar sig i en rättssal inbjuda till total sträckläsning?

Jag har avslutat Michael Connellys senaste bok ”The Law Of Innocence” (nu också utgiven på svenska med titeln ”Oskuldens lag”). Huvudpersonen är Harry Boschs halvbror, advokaten Mickey Haller.

Han stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord, och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom, och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför.

För att bevisa att han inte begått brottet, omger han sig med ett team av experter, där Harry Bosch, numera pensionerad polis, ingår. För att bli helt rentvådd räcker inte domslutet ”icke skyldig” – Haller måste också kunna bevisa vem som är mördaren.

Detta är innebörden i ”oskuldens lag”.

Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder, hur han lyckas skriva om dessa ämnen utan att det känns som upprepningar efter mer än 30 böcker (!?)

Ändå finns tillräckligt utrymme för Hallers liv på det privata planet, liksom hans strategimöten med sitt team. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor. 

Ni som gillar Connelly kan se fram emot en ny höjdpunkt.  Dock bör man vara intresserad av rättegångsskildringar för att få full behållning av boken. Detta är den sjätte romanen med Mickey Haller och (minst) den tredje med både Haller och Bosch. Den första med Haller kom ut 2007 och heter ”I lagens limo”.

Christina Falck, gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben. Läser främst drama, biografier och spänningslitteratur, varannan bok ska helst vara en deckare, gärna brittisk eller amerikansk. Även författare till ”Vi eller de – Finland 1918”, en roman baserad på hennes morföräldrars brevväxling under finska inbördeskriget 1918.

Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Michael Connelly – oöverträffad som författare av polisromaner

Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Det finns så mycket jag uppskattar med Michael Connelly som deckarförfattare att det är svårt att veta vad jag ska nämna först.

Men – som att miljön, allra oftast Los Angeles, är den egentliga och återkommande huvudpersonen. Los Angeles är platsen han skildrar: trädgårdshelvetet Los Angeles. Den plats han befolkar med människor, snarare än personer och karaktärer, platsen han levande- och dödliggör med händelser.

Connelly öppnar pärmarna till var och en av sina romaner och släpper in Los Angeles. Detta innebär också att personer, ja, människor från en av hans romaner eller romanserier plötsligt kan stiga in och möta en annan person, ja, människa från en annan av hans romanserier.

Det gillar jag mycket. Till exempel, ett enda eller två exempel, när Connelly efter den långa raden polisromaner med Harry Bosch som kriminalpolis och huvudperson bröt av med att börja på en ny, trodde man, serie polisromaner om en yngre, kvinnlig polis som jobbar i samma miljöer och på samma polisstation i Hollywood där Bosch tidigare arbetade (före pensionen).

Connelly BoschHan skrev först polisromanen ”The Late Show” / ”Nattskiftet” (2017 / 2018) med och om – och enbart – nattkriminalpolisen Renée Ballard men redan i nästa Ballard-titel, ”Dark Sacred Night” / ”Mörk och helig natt” (2018 /2019) släppte han också in Harry Bosch.

Det blev en dubbeldeckare där läsaren fick följa bägge två. Parallellt – ja, i viss mån – även om parallellt berättande har en annan betydelse eller ingen annan alls när det gäller Michael Connelly.

Även den nu aktuella, senaste romanen som översatts, ”The Night Fire” / ”En eld i natten” (2019/2020), är en dubbeldeckare med både Ballard och Bosch. Dessutom både en polisroman och noir- eller hårdkokt privatdeckare, eftersom Harry Bosch nu inte på något sätt arbetar åt polisen.

(Det bör tilläggas att Renée Ballard och Harry Bosch långt ifrån är de enda människor, personer, karaktärer som besöker varandras romaner med Connelly som introduktör. Journalisten Jack McEvoy, lite av Michael Connellys alter ego som kriminalreporter, är en annan och främst gäller det förstås limousineadvokaten Mickey Haller, som efter att ha presenterats i en egen advokatserie nu återfinns i de flesta romaner där Harry Bosch är med. Till exempel ”En eld i natten”, alltså den nya deckaren med Ballard, Bosch och Haller.)

”En eld i natten” skulle nästa kunna beskrivas som en idéplacerad polisroman och deckare. Till att börja med använder Connelly alltså sitt eget sätt att berätta parallellt. Allt som sker, sker i nutid. Detta trots att både Ballard och Bosch är huvudpersoner, som berättar omväxlande, för intrigen framåt var för sig, för att ibland mötas.

Ballard och Bosch arbetar med sitt – samtidigt som de då och då i berättelsen arbetar tillsammans. Jag tror också att man kan säga att det här, på sätt och vis i alla fall, är en bok om kvinnor: om en kvinnlig Los Angeles-polis men också en kvinnlig förövare, mer ska jag inte avslöja. Dessutom, även detta har väl märkts, arbetar Connelly med olika genrer – polisroman, noirdeckare och advokat/rättegångsdeckare – inom samma pärmar, förenar dem i samma roman.

Det börjar med att Harry Bosch är med på begravningen av en äldre kollega, som var mentor till Bosch som nybörjarpolis. Den dödes änka överräcker en tjugo år gammal mordbok som hennes make, den äldre kriminalpolisen, sparat under alla dessa år. Varför?

Mordboken gäller ett ouppklarat fall – ett mord på ung man för alltså tjugo år sen. Connelly vill hedra sin mentor genom att försöka lösa mordet. Men…. Varför har den äldre polisen egentligen sparat mordboken? För att komma in i det polishus, där han numera inte hör hemma, tar Harry Bosch kontakt med Renée Ballard.

Samtidigt med detta arbetar Bosch åt advokaten Haller, förresten hans halvbror, det vill säga åt motståndarsidan, dessa advokater som får skyldiga att gå fria. Och Ballard fortsätter att arbeta natt med det som sker i Los Angeles nattetid. Allt detta ska Michael Connelly undan för undan knyta ihop utan att det knappt märks, liksom helt logiskt, det bara blir så.

Oavsett om Bosch arbetar privat eller Ballard arbetar polisiärt är ”En eld i natten” som en lärobok i procedurskolan. Bägge arbetar långsamt och logiskt, arbetet tar den tid det tar. Och Connelly berättar, känns det som, i den tid det tar för Bosch och Ballard.

Långsamt och metodiskt, för såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – med stark dramatisk nerv. Connelly får själva metodiken att bli spännande. Dessutom handskas han betydligt bättre med upplösningen den här gången, än i den förra Ballard-Bosch-deckaren ”Mörk och helig natt”.

Ja, det är ju som om han driver med kritikerna, med oss som klagade över att han förra gången lät allting sluta som deckare ”ska” sluta idag – med en actionfylld upplösning. Här räknar jag till inte mindre än tre säger tre upplösningar med mindre av action men ändå action varje gång.

Det är riktigt smart gjort. Skrivtekniskt har Michael Connelly blivit en av de allra skickligaste deckarförfattarna. Som polisromanförfattare överträffas han idag av – ingen!

Bengt Eriksson

Vanliga män som våldtar

Anna Jansson
Dödslistan
(Norstedts)

Anna Jansson jubilerar. År 2000 debuterade hon som deckarförfattare med den inledande titeln i serien om Gotlandspolisen Maria Wern. Så har ju Maria Wern blivit känd från romanerna och den efterföljande teveserien – som kriminalpolis i Visby.

Men till att börja med arbetade polisen Wern på en fiktiv ort strax nedanför Höga kusten. Först efter några böcker flyttade hon till Gotland. (Även hennes odräglige make – hur kunde någon kvinna stå ut med honom!? – försvann. Guschelov!)

Tjugoårsjubileum, alltså. Eftersom det varje år efter debuten kommit en ny Maria Wern-deckare innebär det att ”Dödslistan” är den tjugoförsta. Minst. Det beror lite på vilka böcker som räknas.

Anna Jansson dodslistanJansson har också skrivit ett antal barndeckare, där den unge detektiven Emil Wern får sällskap av lillasystern Linda och ibland även Maria, deras mamma. Emil Wern-deckarna har hittills blivit arton stycken.

Kanske inte ända från början men Maria Wern blev snart en så stark – eller distinkt – huvudperson, polis och kvinna att hennes författare kunde förändra och variera kriminalberättandet.

Grunden är alltid en polisroman men innehållet har växlat mellan att vara mer samhällskildrande och mer personligt i betydelsen mänskligt. Min favorittitel är fortfarande ”Främmande fågel” (2006) med ett tema som tyvärr blivit aktuellt igen: dödlig influensa, ingen medicin och karantän.

”Dödslistan” ska avslutas som en polisroman men så börjar den inte. Länge verkar det som att nu har också Anna Jansson anslutit sig till den växande genren med kvinnliga hämnddeckare. I denna, första del av romanen finns en extra huvudperson.

Hon heter Agnes, tjugo år. Som ännu yngre utsattes Agnes för något som förändrade – nej, förstörde – hennes liv. Hon började slarva med skolan, nu kan hon inte behålla ett arbete och låter sig utnyttjas av män.

Sidvis blir det så vidrigt att jag knappt vill läsa. Agnes är inte heller den enda kvinnan som våldtagits och därmed fråntagits sitt liv. Jansson skildrar både kvinnorna och deras våldtäktsmän, dessa så att säga vanliga män med positioner i samhället.

Agnes med flera är med i en sluten nätgrupp som en barnmorska startat för våldtagna kvinnor. En av gruppens hemliga medlemmar skriver en lista över män som våldtagit och snart börjar männen att dö, en efter en.

”Dödslistan” kunde ha blivit ännu en roman om kvinnors rätt att hämnas. Men Jansson komplicerar och problematiserar mer än så. Hon skildrar även kvinnor som inte förstår eller förstår men ändå inte kan förstå vad andra kvinnor har upplevt.

Hämnddeckaren övergår dessutom till att bli en polisroman, det vill säga en skildring av poliskårens uppgift att värna rättssamhället: skydda kvinnor mot våldtäktsmän men också våldtäktsmän mot rättsskipning bortom lagen och självpåtagna avrättningar.

Min åsikt om privatjustis: Aldrig någonsin! Vad Maria Wern och Anna Jansson tycker framgår av den kvinnliga polisromanen ”Dödslistan”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Verklig spänning

Ferdinand von Schirach
Straff
Övers: Rebecca Kjellberg
(Lindelöws förlag)

Fiktivt men autentiskt. Så kan hans tredje novellsamling sammanfattas.

Ferdinand von Schirach avslutar sin novelltrilogi – efter ”Brott” och ”Skuld” – med samlingen ”Straff”.

SchirachMer skönlitterärt – eller ordet är nog fiktivt – nu än tidigare. Omöjligt att von Schirach kan känna till allt detta om de människor han skildrar, samtidigt som de måste vara hämtade ur hans erfarenhet som advokat.

Han skriver precist och exakt, inte ett ord som utsmyckning. Det ger ett starkt autentiskt intryck.

Genre: verklig spänning. Mellan raderna finns flera sensmoraler.

Dels om rättssamhällets nyckfulla sätt att straffa eller inte straffa brottslingar. Dels att det alltid finns en anledning till att ett brott begås.

Mest gripande är novellen om kvinnan som suttit i fängelse för att ha dödat sitt barn. När hon släpps fri råkar hennes man ut för en olycka och hon ställs inför rätta igen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Brott, Skuld och snart Straff

Jag har recenserat den nyaste novellsamlingen av Ferdinand von Schirach, ”Straff” (Lindelöws förlag), till Gota Medias tidningar. Bör ligga ute nu i Borås Tidning, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera tidningar och framöver kommer recensionen här också.

Jag recenserade också hans bägge föregående novellsamlingar (eller om det är autentiska noteringar?) ”Brott” och ”Skuld”. Så här skrev jag då…

***

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach BrottFerdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen, numera Arbetet, 2011