Musikfredag: Ännu en sjungande Saxell

Jag brukar ibland uttrycka åsikten att Karl Saxell har Sveriges vackraste sångröst. Och jag tror det stämmer. Saxell vem? Ja, ännu en Saxell som diktar egna sånger och sjunger.

Längesen nu, tio år sen nog, jag hörde Karöl Saxell första gången. Han är en doldis, inte en enda utgiven skiva. Men på YouTube och om du följer honom på Facebook kan du höra och se honom framföra både egna låtar och covers som är långt ifrån covers.

Allt han spelar på gitarren och sjunger blir hans. En stor personlighet, förutom den fantastiska rösten. Och den märkliga rösten, tillägger jag efter att ha sett och lyssnat på den Orp-intervju som nu finns på YouTube (se länk längre ner).

Långsamt går det, alldeles för långsamt, men allt fler och fler upptäcker Karl Saxell, hör honom och fastnar. För det är omöjligt inte fastna för sångpoeten Karl Saxell. Här följer en intervjukrönika om och med honom med Karl Saxell som jag gjorde i Ystads Allehand för… ja, det är ett antal år sen nu.

***  

Drygt två år har gått sen jag ”upptäckte” Karl Saxell på teaterbiografen Grand i Simrishamn, där han deltog i en hyllningskonsert till Bob Dylan. Oannonserad smög han in efter paus och sjöng ”I Want You” till akustisk gitarr. Mycket fint. Den melodi som Dylan lyckats dölja i sin elektriska version tog Karl Saxell fram i all dess skönhet.

Hur många finns det: sångare, låtskrivare och musiker som heter Saxell? Jo, Michael Saxell förstås, hustrun Jennifer och barnen Tessa, Mattea och Maya. Och så Bosse Saxell (bror till Michael). Säkert har jag ändå missat några namn. Var kommer Karl in? Han är son till Bosse.

Efter kvällen i Simrishamn har jag väntat – ja, som jag väntat – på fler konserter och helst en skiva med Karl Saxell. Förgäves. Ibland har han hoppat in på samma sätt som vid Dylan-konserten – och aldrig har jag fått reda på det förrän det var för sent – men någon konsert i eget namn har det inte blivit.

Vilket han – definitivt – är värd. För att inte tala om oss, alltså publiken! Som han säger: ”Jag har bara haft mindre spelningar. Jag är långsam i mina processer.” Han tillägger: ”Musiken är en hobby. Fast jag tar samtidigt musiken på lika stort allvar som om den varit mitt yrke.”

Karl Saxell Foto Rebecka Betschhart (1)

Karl Saxell. Foto: Rebecka Betschhart.

YA:s onsdagskrönikör – liksom andra fans – har ändå kunnat följa honom i det fortsatta musicerandet. Då och då kommer ett meddelande på Karl Saxells facebook-sida om att nu finns en ny inspelning upplagd på Youtube. Direkt klickar jag på länken, lyssnar och tittar (när det är rörliga bilder)…

Där finns både ”covers” och egna låtar – om ordet ”cover” passar i sammanhanget, för Karl Saxell gör sina personliga tolkningar av andras låtar. Jag ringer och frågar: Hur många inspelningar hart du lagt upp på Youtube? ”Jag tror det är 35 låtar nu”, svarar Karl. Hur väljer du låtar? Och varför har du valt att tolka dem som du gör?

”Jag älskar ju all musik så jag kan tycka om både Backstreet Boys och Milli Vanilli. Om melodin är snygg och låten dessutom har en bra text, då brukar jag tänka att om det varit min låt, hur hade jag framfört den?” Texter är viktiga för dig? ”Ja, och det finns många bra texter – som i låtar med Britney Spears och Beyoncé – men ofta framförs låtarna så konstigt. Texten döljs i produktionen. Jag försöker istället att framhäva texterna.”

Karl Saxell nämner ”Vart jag än går” (hämtad från Kartellen) och ”I Believe I Can Fly” (R Kelly) som ett par favorit-tolkningar. Bara att instämma! Fast där finns många fler bra tolkningar – som ”Utan dina andetag” (Kent), ”Evighet” (Carola) och ”Hide Away” (Laleh).

Alla har tolkats på samma sätt – eller enligt samma metod. En ensam akustisk gitarr, det kan vara en stål- eller nylonsträngad, och till den Karls röst, som gräver djupt ner i texten och lyfter fram det man inte hörde i originalet. Som inte fanns där.

Orp intervjuar Karl Saxell på YouTube.

Så blottat – det gäller både kompositören och artisten – att man som lyssnare känner sig lite generad. Stilla och vackert, först. Ömt och sprött. Ja, krackelerat. Så låter det redan vid andra lyssningen. Som om något gått sönder i livet och nu försöker Karl limma ihop det igen, och igen.

Du spelar gitarr på ditt eget sätt också? ”Oftast utgår jag från de ackord som finns i originalinspelningarna. Men jag kan ändra lite på ackorden, färga dem, så det passar mig. Dessutom fattas ju ett finger på ena handen så jag måste lösa gitarrspelandet på ett annat sätt. Och jag sjunger gärna ett halvt tonsteg under gitarrackorden.”

Första gången krönikören hörde Karl Saxell tolkade han alltså Bob Dylans ”I Want You”. På Youtube finns en inspelning där han lyfter fram det mest innerliga och vackra i ”Chimes of Freedom”, en annan Dylan-låt. Bättre än så här kan inte Dylan tolkas! Det är faktiskt världsklass – uppe på samma nivå som de främsta Dylan-tolkarna.

Efter detta börjar han och jag förstås att diskutera Dylan i nån halvtimma. ”Bob Dylan ligger mig varmt om hjärtat”, säger Karl. ”Fast han har gjort mycket dravel också. Märkligt att hans ackord inte är definitiva utan en låt som man trodde att man visste hur den gick kan få nya gitarrackord. Min favoritsång är nog ´Farewell Angelina´, skriven till Joan Baez.”

”You Want To Live Your Own Life” och “Put Your Hands Up, Love” är ett par egna kompositioner som Karl Saxell tycker om. ”De betyder mycket för mig.” Också stilla, vackra och ömma – och bräckliga. Hur många egna låtar har du gjort? ”Tusen”, säger Karl. Hur lång tid tar det att göra en låt? ”Det kan ta två månader – eller tio år.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014

När ska deckarpriser delas ut?

Tidigare har jag funderat över in- och uppdelandet av deckaråret – var börjar och slutar det? – när Crimetime i början av hösten delar ut sina deckarpris på Bokmässan i Göteborg.

I går funderade jag lite på Facebook över Svenska Deckarakademin som också verkar gå efter ett brutet deckarår. Även Deckarakademin både nominerar kandidater och utser vinnare innan året är slut.

Är det bra? Blir det inte konstigt? Det kan ju, som i år, innebära att till exempel den nya Millennium-deckaren ”Havsörnen skrik” av Karin Smirnoff varken kan/hinns med att vare sig läsas eller eventuellt prisas.  

Jag fick svar av John-Henri Holmberg, ledamot av Svenska Deckarakademin, som skrev att Smirnoffs bok blev klar för utgivning så sent och förlaget Polaris  ville inte skicka en  pdf för läsning i förväg. (Antagligen för att förlaget ville hemlighålla handlingen.)

Men det är ju precis vad jag menar. Det blir konstigt. Ja, det blir fel.

Dels kan böcker idag tryckas och ges ut mycket snabbare än tidigare. Teoretiskt skulle en tidigare okänd deckarförfattare och/eller deckarroman kunna skrivas klart en vecka, tryckas och faktiskt finnas i åtminstone nätbokhandeln veckan efter.     

Till exempel i slutet av november eller till och med början av december. Ja, det räcker med, som nu Karin Smirnoffs Millennium-deckare, i början av november för att slinka undan Deckarakademin.

Vad är problemet med att flytta Svenska Deckarakademins nomineringar och prisanden till januari året efter det gångna deckaråret?

Då skulle alla deckare hinna ut och hinnas med och det skulle bli mer rättvist, för både läsare och författare.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Vad ska ledarsidor vara bra för?

När man skriver i en lokaltidning, till exempel Ystads Allehanda, händer det att läsare betraktar skribenten som en del av tidningen. Ja, som tidningen. Man utfrågas och ställs till svars för allt från korrekturfel till ledarsidan och förstås sina egna texter.  

Det händer även en frilans, som blott skriver kulturkrönikor och enstaka recensioner. Hur kan så olika – ibland direkt motsatta – åsikter uttryckas i en och samma tidning? Den frågan har jag fått många gånger och försökt besvara lika många.

Men först frågan om korret, på den brukar jag svara att dagstidningarnas ekonomi inte längre räcker till att avlöna korrekturläsare. Tyvärr. Så till kultursidorna, som i B-delen av Ystads Allehanda.

Både anställda och frilansar skriver på kultursidan och här framförs olika åsikter, även mer kontroversiella. Oftast om kultur men också kulturpolitik och annan politik, för vissa gånger kan det vara svårt att skriva om kultur utan att komma in på politik.

Ett huvudsyfte för kultursidor: främja åsiktsmångfald, diskussion och debatt. De åsikter jag framför i en kulturkrönika svarar jag för, ingen annan. YA:s kulturredaktör, Ulf Mårtensson, har ansvaret för att låta mig skriva i tidningen. Inte mer än så.

Krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Om någon läsare menar att jag inte borde släppas in på sidorna, det har ju hänt, får hen överpröva det hos Lars Mohlin, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads Allehanda.

Tidningens – eller snarare tidningsägarens – politiska linje och färg framgår av YA:s ledarsida. För den, både egna ledare och andras ledartexter/krönikor, ansvarar Petter Birgersson, politisk redaktör. Om en läsare, även detta har jag fått höra, ogillar åsikterna på ledarsidan så kontaktar man likaså chefredaktören? 

Nej, faktiskt inte. Nu börjar det bli mer invecklat. Lars Mohlin är ansvarig utgivare för hela YA men inte chefredaktör för hela – inte för ledarsidan. Som juridiskt ansvarig ska Mohlin ingripa om, med hans egna ord, ”innehållet skulle kunna betraktas som t ex ärekränkning eller hets mot folkgrupp”.

I övrigt är ledarsidan underställd ägaren, i YA:s fall Gota Medias styrelse (vars ledamöter finns på olika håll, men ingen i Ystad, och har sin egen hemort så långt bort som Kalmar). Gota Media ägs i sin tur av Stiftelsen Barometern och Tore G Wärenstams stiftelse. Ännu en delägare (30 procent) är numera Bonnier Local News.

Genom uppköp av tidningar (idag cirka 20 egna, inklusive gratistidningar, samt ännu fler om de tidningar som delägs med Bonniers räknas in) har Gota Media blivit en allt större tidningskoncern. Vid köpen fick tidningarna behålla den förre ägarens politiska ideologi, därför har det också blivit tidningar med olika färg på ledarsidorna.

Grundarstiftelsernas tidningar, Barometern och Borås Tidning, är moderata. Sydöstran är socialdemokratisk. Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda är liberala. Men hur ska man veta vilken del av Gota Medias ägarstruktur som bestämt den politiska färgen för en viss tidning?

Som Lars Mohlin uttrycker det: ”Gota är inte en så ideologiskt driven ägare.” Snurrigt, tycker jag. Och än snurrigare blir det. Fler med mig har lagt märke till att moderata Borås Tidning framför politiska åsikter som är mer liberala än ledarsidorna i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda.

Dessutom stod Carolin Dahlman, KB:s förra politiska redaktör, för andra liberala åsikter än Sofia Nerbrand, den nuvarande. Liksom en liberalism byttes mot en ny då  Mattias Karlsson ersattes av Petter Birgersson på YA.  Betyder det att Gota Media skiftat färg eller att ledarredaktörer blir allt mer självständiga, ett slags fritt skrivande, tyckande enmansshower?                

Många lokaltidningar har lagts ner. Några få, stora tidningskoncerner äger de kvarvarande. Förut konkurrerade flera lokal/landsortstidningar med olika politisk färg, idag har till exempel Ystads Allehanda blivit helt dominerande i sitt spridningsområde. Istället för att debattera med minst en annan lokal ledarsida kan den enda kvarvarande ledarsidan liknas vid en megafon.

Bör inte detta komma med ett stort demokratiskt ansvar, för tidningsägare såväl som politiska redaktörer? Utgår man ifrån att årets valresultat motsvarar YA:s prenumeranter/läsare får hälften av dem en megafon i ansiktet sex dagar i veckan – och det finns ingen annan lokaltidning att byta till.

Vad ska ledarsidor vara bra för? Idag, år 2022. Särskilt lokaltidningens ledarsida…  ”Lokaltidningen är för alla. Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt”, säger Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning. Men hon finns inte. Hon är fiktiv.

Moa Lönn, huvudperson i romanen ”Tidningsdöd” av Mats Lundman, tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, ersätter ledarsidan med en politisk krönikör som skriver om goda och sämre initiativ av politiker i alla läger. Bra gjort, Moa!  

Också verklighetens lokaltidningar borde istället ha en politisk journalist som just journalistiskt bevakar politik i spridningsområdets alla kommuner. Med andra ord: skrota den gamla, utgångna sortens ledarsida och ersätt med en ny, mer demokratisk sida där politisk journalistik blandas med breda politiska diskussioner och debatter.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag (2): Malmö, den goda (S) och attraktiva (M) staden

Deckarloggfredagens andra text om kulturpolitiken som den en gång var i Malmö, då (M) drev en kulturvänlig politik mot, får man allt säga, ett betydligt mer kulturfientligt (S).

Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalrådet (M),  sa till mig en gång att ”Du beskriver ju mig som om jag vore socialdemokrat!” Nja, svarade jag. Som socialdemokraterna borde ha varit, snarare.

I alla fall, den här texten handlar om kulturkriget i Malmö mellan (M) och (S). Idén att skriva åkejades av och artikeln skrevs således till tidskriften Arena (mer närstående S) men som refuserade den. (Har alltid misstänkt att det berodde på innehållet – att jag beskrev (S i Malmö) som (S) faktiskt var. Något senare publicerade Arena istället – helt följdriktigt – en intervju som hyllade det socialdemokratiska Malmös starkaste man, Ilmar Reepalu, och grovt förvanskade verkligheten.)

Min text publicerades i Moderna Tider (mindre närstående S). Ekonomiskt ju det bra, dubbla arvoden.

***  

Malmöiter kring en bro. 

Det är nu, innan den blir verklighet, som Öresundsbron har sin största betydelse: som myten om en framtida verklighet. Myten om Öresundsbron är byggd på samma sätt som de flesta moderna myter. Grunden, som består av fakta, är liten. Den mytologiska överbyggnaden, tro och hopp, är stor och hög.

Mytens andra brofäste är placerat i Amager, i utkanten av Köpenhamn. Observera riktningen! Malmöiter och andra skåningar ska färdas i sydvästlig riktning och det är också  därifrån impulserna kommer; inte norrut och norrifrån. Vid uppfarten till bron, på den danska sidan, finns en vägpil: København-M (copyright: Sune Nordgren, konsthallschef).

Bromyten kan locka till leenden och skratt. Men i en tid av ekonomisk kris, arbetslöshet och sociala nedskärningar ska dess betydelse som livlina inte underskattas. Bromytens inflytande över kulturlivet och kulturpolitiken – över den kulturella atmosfär ur vilken idéer föds – är högst märkbar. Klumpigt och vulgärt, som när Skanska, i ett kulturellt joint venture med Malmö kommun, utnämnde Leonardo da Vinci till Öresundsbrons arkitekt. Men ofta nyskapande, som i Rooseums och konsthallens val av utställningar, med ögonen riktade utåt världen, inte inåt Sverige. Eller valet av arkitekt till det nya stadsbiblioteket: dansken Henning Larsen.

Manifestationen var invigningen av Hipp, den nya huvudscenen för Malmö Dramatiska Teater, tidigare Stadsteatern. Teaterchefen/regissören Staffan Valdemar Holm, skåning som teaterskolats i Köpenhamn, hade som första uppsättning valt en 1800-talspjäs av tysken Heinrich von Kleist.

Holm förvandlade ”Schroffenstein” till nytida politisk teater om före detta Jugoslavien. (1994! På en institutionsteater!) Med sin helhetsregi – liknande teatersyn har förekommit på andra svenska scener, till exempel Galeasen, men inte på någon institutionsteater förflyttade han dessutom Malmö nedåt Europa, till ett land vars huvudstad inte heter Stockholm.

Tilläggas kan att redan 1996 blir Malmö – som kulturförort till Köpenhamn – Europas ”kulturby”.

*

Malmö stadshus är ett lustigt hus, åtminstone kulturroteln. När jag sticker in huvet i de olika rummen är det som att titta i konstiga speglar i just lustiga huset.

I ett rum säger kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson (m): ”Det ska finnas ett bibliotek i varje by. Biblioteken är en självklar del av skol- och bildningsområdet.” Han fortsätter: ”Det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.”

Malmö opera, före detta Malmö stadsteater.

I ett annat rum säger hans politiske sekreterare, Stefan Lindhe: ”Den kommunala kulturpolitiken ska vara progressiv och framtidsinriktad.”

I det tredje rummet säger oppositionsrådet Johnny Örbäck (s): ”Elitkultur är ett ord jag aldrig använder”.

Uttalandena stämmer inte, som du hör. Partifärgerna är fel. Malmös kommunpolitiker skriver nya partiprogram. Rättare: de skriver ett gemensamt kulturprogram. Man kan också säga att moderaterna verkställer det som socialdemokraterna redan har beslutat. Med tillägget: som tur är.

Som helhet har kulturbudgeten ökat. Den löpande kulturbudgeten är ungefär densamma. För ökningen står de stora dyra investeringarna i kulturbyggnader, typ kommunens köp och renovering av Hippodromteatern från 1899 och även projektering och byggande av det nya stadsbiblioteket. Detta är exempel på beslut och verkställande: (s) bestämde att, (m) bestämmer hur.

Följande har hänt (under de tre år som Johan Bengt-Påhlsson haft ansvaret för kulturen):

Med kommunala pengar räddades den privata konsthallen Rooseum, Malmö (kommunala) konsthall har återinvigts efter renovering och tillbyggnad, äntligen togs beslutet att omvandla konstskolan Forum till konsthögskola, ur Stadsteatern har Malmö Musik och Teater AB uppstått, i våras sattes spaden i jorden för det nya stadsbiblioteket…

Orden ”smärtsamt” och ”brutalt” har yttrats om de metoder som användes för att förnya den gamla Stadsteatern. Ett åttiotal skådespelare/dansare fick sparken.

Bengt-Påhlsson och Örbäck säger med en mun: ”Nödvändigt”. Teatern hade blivit raka motsatsen till en kreativ miljö. Skådespelarna var håglösa, kände sig inte uppskattade. Det som skedde var bäst för alla: de anställda, kommuninvånarna och den kommunala teaterkonsten.

Örbäck: ”Redan när Claes Sylwander var teaterchef (två chefer sedan) pratade vi om en sjuttioprocentig nedskärning på Stadsteatern. Om jag haft ansvaret för kulturen i Malmö, så hade jag fått hålla i yxan. De socialdemokratiska kulturarbetarna hade säkert krävt min avgång.”

*

Stefan Lindhe, kulturpolitisk sekreterare (m), som tog vänsterordet ”progressiv” i sin mun, tillägger: ”Den gamla klassiska kulturkonservatismen, som talar om kulturarvets betydelse, har vi tagit fram och framtidsanpassat. Vi menar att också den kultur som skapas idag hör till kulturarvet. Dagens kultur är det levande kulturarvet.”

Invändningen är given: röstar en enda kulturarbetare på (m)? Den kommunala kulturpolitiken årgång 1994 innebär alltså att moderaterna utan tanke på något politiskt tack stödjer kulturskapandet i Malmö.

Malmö stadsteater, före detta Hipp.

Jämför med ett uttalande av kommunfullmäktiges dåvarande ordförande, Arne Lundberg (s), från 1976. Fullmäktige hade precis sagt nej, Victoriabiografen ska inte bli ett ”ickekommersiellt kulturhus” i de fria (teater)gruppernas regi. Victoria ockuperades och Arne Lundberg kommenterade: ”Ockupanterna… visar att de inte är kompetenta att sköta en sådan verksamhet.”

Så gick åren. 1994 säger det socialdemokratiske oppositionsrådet Johnny Örbäck: ”När man som kulturpolitiker ger någon pengar i ena handen måste man vara beredd på att få en örfil av den andra handen. Det får man acceptera. Det är ett bevis på den kraft som kulturen måste ha.”

Ännu ett exempel: folkfesten. 1971 arrangerades den första folkfesten i Malmö. Arrangörerna tvingades deponera 5.000 kronor, ifall Slottsparken skulle bli nedtrampad. 1991, då folkfesten pånyttföddes, råkade Mikael Wiehe träffa Lars Engqvist på Stockholmsflyget. Engqvist, tillfälligtvis kommunpolitiker (s), fixade 250.000 på flygande vinge. 1994 bidrog kommunens kulturstödsnämnd med 350.000.

*

Bengt Nilsson, pensionär: ”Malmö stad skryter med sin kultursatsning men är ökänd för sin dåliga sjukvård.” Sven Andersson, också pensionär: ”Är du sosse, Örbäck?”

Ett par citat från tidningen Arbetets telefonutfrågning om kulturpoliken i Malmö. Det är ju valår, så den socialdemokratiska oppositionen svarade med att hålla valtal. Örbäck sa: ”både… och”. Eller snarare: allt. Om (s) höjer kommunalskatten med en krona så räcker pengarna också till sjukvård och äldreomsorg och satsning på kultur för barn och ungdom och i stadsdelarna och… och… och…

Det är inte lätt att ur det politiska munvädret, den så kallade retoriken, vaska fram vad som verkligen är kulturideologiska skillnader. Örbäck utropar: ”Gör fritidsgårdarna till kulturgårdar!” Bengt-Påhlsson kontrar: ”Någon miljon eller så kan jag tänka mig att satsa på fritidsgårdarna!” Till exempel.

Moderna Museets filial i Malmö, före detta Rooseum.
Samtliga foton från Malmö stads hemsida.

Det Stora Kulturkäbblet – var ska stadsbiblioteket byggas: vid Triangeln eller i Slottsparken? – handlar ju inte heller om kulturideologi. Att Malmö behöver ett nytt stadsbibliotek är (s) och (m) helt överens om.

Men jag har hittat ett område, som måste räknas som kultur fast det hör hemma hos undervisnings- och fritidsroteln, där det blivit sämre – inte bara annorlunda utan faktiskt sämre – och där försämringen helt klart beror på moderaternas politik: den kommunala musikskolan. Nedskärningarna har tvingat skolan att höja avgifterna (fast avgifter fanns och var ganska höga redan tidigare) och minska antalet elever. Frågan är: räcker den socialdemokratiska skattekronan också till musikskolan?

*

Inför kommunalvalet utspelas ett kulturpolitiskt triangeldrama. Personer: Jonny Örbäck, Birgit Hansson och Anna Brandoné. Kort resumé:

Johnny Örbäck lämnar nu politiken för att bli vice vd för HSB i Malmö. Det kan bero på, viskas det, att kommunalrådet (m) och oppositionsrådet (s) vuxit ihop och blivit malmöitiska tvillingar med samma kulturpolitiska själ.

Birgit Hansson är ledsen. Det säger hon inte, men det hörs på rösten. Om Johan Bengt-Påhlsson efter valet tvingas flytta ut ur rummet med Ola Billgren-målningen har den socialdemokratiska efterträdaren hela våren 1994 hetat just  Birgit Hansson, vice ordförande i kulturstödsnämnden.

Men den – delvis – nominerade heter istället Anna Brandoné. ”Delvis”, eftersom (s) tänker återgå till den gamla ordningen: kulturen ska inte ha en egen rotel. Brandoné blir fritids- och kulturråd.

”Johan Bengt-Påhlsson lämnar svarta hål och röda siffor efter sig”, säger Anna Brandoné. Men redan i nästa mening korrigerar hon sig något genom att tala om den ”samsyn” som råder om kulturpolitiken i Malmö.

Å ena sidan, å andra. Anna Brandoné diskuterar liksom med sig själv.

Hon säger att moderaternas kulturpolitik (med repertoaren på Hipp som typiskt exempel) riktar sig till de ”välutbildade och få”. Strax därpå berömmer hon de fritidsledare som tillsammans med teaterintresserade amatörer startat Teater Nydala (vilket alltså varit möjligt även i en moderat kommun).

Hon säger att ”kultur är kanske det allra viktigaste” när det gäller att skapa och formulera en stads identitet. ”Kanske bör också turistbudgeten och den internationella budgeten bidra med pengar till kulturen?” Men sedan säger hon: ”Nu har institutionerna fått sitt. Det kan vara dags att satsa på kultur för alla – på amatörismen”.

I femton år har Anna Brandoné varit kommunalpolitiker: suttit i olika nämnder och också varit kommunalråd för trafik och miljö. Den här valperioden sitter hon i teaterstyrelsen. Det är hennes hela erfarenhet av kulturpolitik.

Har Anna Brandoné nominerats för att hon är fast förankrad i arbetarrörelsen? För att hon förstår att när det saknas pengar till sjukvård och äldreomsorg och skolor kan inte kulturen undgå nedskärningar? Medan Birgit Hansson är så kulturengagerad att hon kanske lika istadigt som Johan Bengt-Påhlsson skulle ha hävdat: ”Nej! Stödet till kulturen ska inte minska, snarare öka.”

Anna Brandoné: ”Någon kan ha tänkt så. Men ingen har sagt det.”

”Förhoppningsvis har jag nominerats för att jag arbetat mycket med regionala frågor”, säger hon och – det är ordet – berömmer de initiativ som Johan Bengt-Påhlsson tagit för att regionalisera kulturpolitiken. Resultat (hittills): Malmöbaletten ska få en egen scen – inte i Malmö utan i Lund. Liknande samarbetsavtal kan Anna Brandoné tänka sig – nej, mer än så: det är nödvändigt – inom till exempel teatern och musiken.

”Sextio procent av stadsteaterns besökare kommer inte från Malmö utan utifrån regionen. Det är orimligt. Malmös kulturinstitutioner måste bli en angelägenhet för hela regionen – också ekonomiskt.”

*

Om Malmö myntade Lars Engqvist uttrycket ”den goda staden”. Malmömoderaterna säger ”den attraktiva staden”.

”God” och ”attraktiv” är inte synonymer, men nästan. De är inte enäggstvillingar, men orden tillhör samma familj: de är syskon. Ett sista citat från det tills vidare sittande kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson:

”Skiljelinjerna går inte mellan utan inom partierna.”

Bengt Eriksson
Våren-sommaren 1994,
skriven till Arena, publicerad i Moderna Tider

Spänning á la Frankrike

Fransk kultur är så fransk, sägs det ibland. Hmmm, brukar jag kommentera. Och tillägga: Snarare är det väl så att kulturen i Frankrike blir fransk…

För ingen annanstans är de som skapar kultur sådana tjuvaktiga skator samtidigt som de står med bägge skorna på marken – som i just Frankrike.

Blott två exempel (kunde också ha inkluderat spelfilm från Frankrike): chanson och polar (fransk benämning för deckare). Chanson!? utropar någon (det kan vara du). Men chanson – franska visor – är väl ändå bland det mesta franska som finns?

Nja, återigen: chanson blir fransk. Med början kanske på 50-talet (eller tidigare ändå) har chanson/fransk visa tagit till sig allt ifrån jazz och fortsättningsvis rock´n´roll,  rhythm & blues, pop, latin, reggae, afro med mera. För att sen omvandla och blanda influenserna till sång och musik som inte hade kunnat komma någon annanstans ifrån än Frankrike.

Olivier Norek, fransman, tidigare polis och nu deckarförfattare. Foto: Bruno Chabert

(Detta gäller också rockabilly, ingenstans har denna gren inom 50-talets rock´n´roll hållts vid liv som i Frankrike. Och lyssna – så fransk rockabilly låter i Frankrike. En speciell favorit: Jesse Garon (ja, bara artistnamnet, som går att uttala både på amerikanska och franska).

Deckare, särskilt de som kan beskrivas som noir (ett ord som förresten uppstod i Frankrike som benämning på mörka, stämningsfulla filmer), blev också franska när den hårdkokta amerikanska deckargenren importerades till Frankrike och planterades på Paris gator.

Och fortsätter att bli… Numera kan alla möjliga deckargenrer bli som franska i tangentfingrarna på författare i Frankrike. Blott några franska deckarförfattarnamn, för att nämna ett par tre, fyra, fem av mina favoriter på senare år: Léo Malet förstås (men han är redan från tidigare år), Fred Vargas, Anne Rambach, Tatiana de Rosnay, Dominique Sylvain, Torun Börtz (så fransysk som en svenskparisisk krimiförfattare kan vara), Laurent Binet, Pierre Lemaitre och Olivier Norek.

Den sistnämnde, alltså Olivier Norek, ska det handla om här och nu.

Det första som kom på svenska av Norek var den mycket franska polisromanen, kvinnodeckaren,  landsbygdsdeckaren och ”enbart” kvinnoromanen ”Ytspänning” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) med den likaså mycket fransyskt kvinnliga överkommissarien Noémie Chastain på, först, Parispolisen men, snart, utlokaliserad till fransk landsbygd. 

Resultatet blev en typiskt fransk noir: överdrivet, våldsamt och blodigt samt humoristiskt, personligt och så smart att det nästan blir intellektuellt. Med numera landsbygdspolisen Noémie Chastain hade jag velat ha ännu en deckare, ja, flera titlar i en serie franska polisromaner.

Så blev det inte. Istället återkom Norek på svenska (vill säga, i Frankrike var turordningen en annan) med ”Kod 93” (Sekwa; övers Lisa Marques Jagemark): första delen i en ny polisromanserie med Victor Coste (alltså byte från kvinna till man), kommissarie och utredningsledare på kriminalen i Seine-Saint-Denis, en förort till Paris där landets flesta och grövsta brott begås.

Nu i år har andra titeln, ”Territoriet” (Sekwa; övers: Sebastian Gröndal), kommit i vad som ska vara en Victor Coste-trilogi. Observera översättarna: inte mindre än tre stycken översättare av och en samme franske deckarförfattare och två till de hittills utgivna titlarna om kriminalkommissarie Coste. Nu ska jag inte kommentera detta mer ingående utan blott konstatera: Det är inte bra. Resultatet blir alltför olika.  

Polisromanerna – alla tre – är däremot högst läsvärda och borde uppmärksammas mer än vad som gjorts i Sverige. Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg (hos Vargas) än Maigret (Simenon) men även drag av Steve Carella (McBain).

Jag skulle ana och tro att ”Kod 93” och ”Territoriet” var  försök att skriva mer samtidsrealistiska polisromaner, men samtidigt är Olivier Norek ju fransman. Så han klarar inte riktigt av det. Han vrider om och höjer upp realismen till surrealism för att på detta sätt få verkligheten att bli extra syn- och kännbart verklig.

Vilket han verkligen (!!!) lyckas med. Norek skriver franska polisromaner i procedurskolan: utredningarna sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Som att (i ”Kod 93”) ett lik på obduktionsbordet öppnar ögonen och lever. Inifrån ett förkolnat lik ringer en mobil. Ett tredje lik är tömt på blod.

Eller när han (i nya ”Territoriet”) både introducerar Bibz, tolv år och gangsterledare på väg uppåt i karriären, samt en korrupt borgmästare, vars korruption saknar alla tänkbara gränser. Här finns också en pensionär med knarkgömma hemma i lägenheten.

Det är som om allting, människorna och händelserna, styrs någon annanstans ifrån. Samtiden? Utvecklingen? Bara händer? Olivier Norek är dessutom en skicklig  persontecknare, det gäller såväl poliser som skurkar. Han skriver polisromaner som både är realistiska och surrealistiska, de skildrar en parisisk verklighet genom att vrida till den några franska fiktionsvarv.

Som i en spegel i olustiga huset.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

PS. Detta har som synes tidigare publicerats i/på Opulens där krönikeredensen uppmärksammades av författaren själv, Oliovier Norek, som skrev följande kommentar på Twitter (liten franskövning eller översätt med Google):

Bonjour ! Merci pour cette chronique dont je suis particulièrement fier ! Mais savez-vous que tout ce que j’écris est vrai ? Tiré de mes enquêtes ! Oui, l’homme qui se réveille pendant son autopsie… Oui, Bibz, la petite terreur de douze ans, etc, etc… ;-)–

PPS. Olvier Norek menar alltså att allt han skildrar inte är det minsta överdrivet utan den rena raka franska realismen…

Hjälp!

Det är vad Deckarlogg skulle behöva.

Läsa hinner Deckarloggs red. men att skriva har det blivit sämre med. Så mycket som borde recenseras men tyvärr inte blir recenserat, på grund av tid och ekonomi. Deckarlogg är ju ett helt ideellt arbete och red. måste skaffa sin inkomst på annat sätt.

Det kommer före och i vägen, ibland. Och måste göra det. Så det här är en vädjan om lite hjälp…

Om du följt Deckarlogg så har du sett att ibland förekommer gästrecensenter på loggen. Deckarlogg skulle behöva ytterligare några gästmedarbetare som då och då kunde skriva en recension av främst böcker inom det breda litterära fältet ”deckare och annan krimi”.

Publicerat tidigare, i en tidning/tidskrift eller på någon blogg, det behöver inte vara något problem.  En av de saker som Deckarlogg lärt sig på nätet är att man aldrig når ut till alla som vill läsa en text. Det finns alltid fler att nå ut till.

Deckarloggs mål, som inte kunnat förverkligas det senaste typ halvåret, är att lägga ut en text per dag (helt ny, tidigare publicerad eller gammal som ny). Om just du kan hjälpa Deckarlogg, om du vill skriva eller brukar skriva om deckare, hör väldans gärna av dig så pratar vi om det. Vad du skulle kunna bidra med.

Om du vill. Men observera vad jag skrev: ideellt. Deckarlogg har en helt tom plånbok. Ett sista tillägg: Som du kanske också lagt märke till har de flesta gästrecensenter varit män – vore ju kul med några kvinnliga gästmedarbetare också…

Bengt Eriksson

Det här att recensera…

Deckarloggs red. recenserade igår Cecilia Sahlströms nya polisroman och strax skrev Sahlström följande på Facebook:

Ibland är även en något tvivlande recensent värdefull! Bengt Eriksson i Deckarlogg … är en av mina favoriter som recensent! Inte enbart för att han är en duktig recensent utan också för att han ofta blir en nagel i ögat på oss som skriver kriminalare och deckare. Jag blir oftast imponerad och glad av Bengts klarögda och intelligenta recensioner.

Då balanserar redaktören på gränsen mellan pinsamt och lite nöjd. Ska jag lägga ut exempel på motsatsen? För de finns också: de (deckar)författare som blivit riktigt arga på mina recensioner. Ibland kan det räcka med en bisats, som kritiserar lite lite lite i marginalen, för att författaren ska gå helt i spinn.

(Jag har många exempel på det under åren, från att författare som uppmanat andra författare att kritisera mig offentligt till uppmaningar att förlag inte ska skicka fler recensionsböcker eller tidningar inte ska anlita mig nåmer.) Folk är så olika, inte minst deckarförfattare.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Den här direkta kontakten mellan recensent – författare som numera går att få på sociala medier är ju på både det ena och detta, det vill säga på gott och ont. Men idag hör det, anser jag nog, till arbetet för en recensent – denna nära kontakt med författarna.

Det gäller dock för recensenten att akta sig och inte låta sig påverkas utan skriva och recensera vidare som förut. Men går det? Nej, det går nog inte. Inte helt. Men eftersom den mer direkta kontakten med författarna är oundviklig  får man ändå försöka.

Försöka att vara ärlig, läsa böckerna noga och skriva vad man tycker, exakt vad man tycker. Annars kan läsarna få för sig att man recenserar av vänskap – och det gör jag inte. Aldrig! Är en, i det här fallet, deckare bra så är den bra. Är den inte riktigt bra så är den inte riktigt bra. Är den dålig, enligt mig, då är den jäddraranamma dålig.

Det skrivs många så kallade ”recensioner” idag, på bloggar och strömningstjänster, där många böcker är sååååå bra men dåliga böcker kan avfärdas med ursäkta en spya. Det går inte för sig om man är recensent, menar jag. Om man är kritiker, det är kanske ordet.

Då måste man vara ärlig och betydligt mer noga och balanserad. (Det finns en anledning till Deckarlogg heter så, utan ”b”.) Den enda hänsyn jag tar, ibland, är till debutanter, som jag… Nej, inte kan vara extra vänlig mot, också då gäller det att vara ärlig, men extra noga med att påpeka både det ena och det andra, vad som är bättre och vad som är sämre.

Ja, det är väl ungefär detta jag ville ha sagt. Kompisrecensioner förekommer inte på Deckarlogg. Främst musiker, jag recenserar ju också musik, har ibland blivit varse det. Och arga. När jag varit kritisk mot till exempel en skivutgivning fast vi ju känner varann. Så är det, så kan det bli, så måste det bli. Jag får ta det, liksom den recenserade.

Jag skriver ärligt vad jag tycker. Jag skriver inte heller för författarna (eller musikerna). Jag skriver för läsarna, läsarna, läsarna, läsarna. Och inga andra än.

Bengt Eriksson

Deckarloggextra: Om Sjöbo kommun och Sverigedemokraterna

Jag började skriva på månadens krönika under den valdag som skulle övergå i kväll och natt den 11-12 september 2022. Om jag oroade mig? Jag var livrädd.  

Och jag blev allt mer orolig ju fler röstsiffror som visades från riksdags-, region- och kommunvalen. Jag såg på tevekanalernas rapporter från valvakorna (där dansade de och hade kul) och kollade ”Min YA” på mobilen, följde röstsiffrorna allt eftersom de kom in via länken ”Se vad dina grannar röstat i valet”.

Sjöbo kommun dröjde. Men så kom riksdagssiffrorna från Sjöbo. Oron besannades. Röstsiffrorna från kommunvalet i Sjöbo dröjde ytterligare. Så kom också de sorgliga siffrorna från valdistrikten i Sjöbo. Särskilt Vollsjö, här hade nära nog varannan bybo lagt sin röst på ett parti som för mig är en svordom.       

Sorgsen la jag ut en skärmdump av resultatet på Facebook och fick kondoleanser samt uppmaningen: Flytta! Mitt svar: Det är inte aktuellt. Vollsjö har blivit min hemort. Sjöbo är också min kommun. Jag kom hit 1973, då Vollsjö var sin egen kommun, något år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo, och jag bor kvar. Jag stannar.

(Lokala valresultat när jag går igenom och redigerar krönikan: SD fick i riksdagsvalet 48,6 procent av rösterna i Vollsjö medan siffran för Sjöbos sammanlagda valdistrikt var 42,5. Motsvarande resultat i kommunvalet blev 40,1 respektive 34,5 procent.)

Sjöbo med gästgivargård och sparbank. Foto: Creative Commons

Den oro – ja, rädsla – som kom (eller kom tillbaks) gäller stämningen. Atmosfären. Umgängestonen. För jag minns  vad som skedde vid den folkomröstning om/mot flyktingmottagning som 1987-88 genomdrevs i Sjöbo under ledning av kommunalrådet Sven-Olle Olsson (då C, senare utesluten).

Ordagrant en djävla tid. Motsättningar. Ilska. Känslan av hat i luften. Sjöbo splittrades rätt igenom kommunen, centralorten och småbyarna, nära vänner, släkter och familjer. I vissa familjer lever motsättningarna kvar än idag. Ska detta nu upprepas? Inte omöjligt, med tanke på hur många fler män – än kvinnor – som röstat på SD.

Djupt obehagligt blev det också för mig, som journalist. Upprepade mordhot under drygt tio år. Min hustru öppnade brevlådan med en lång käpp. Vårt hus vandaliserades. Stölden av vår sons cykel, återfunnen förstörd, kopplade jag också ihop med detta. Jag hör Joels ord: ”Miiin fiiina cyyykel.”

Episod från strax före valet: Jag kör in i Klasaröd och ställer mig på bromsen vid åsynen av en sverigedemokratisk valaffisch: ”Utvisa utländska kriminella …och inget snack”.  Men så är det väl redan? Regeringen (den förra) har till och med föreslagit att lagen skärps. Och vad betyder:  ”…och inget snack”?

Att SD struntar i svenska lagar och internationella överkommelser, till exempel om att inte utvisa personer som riskerar att utsättas för tortyr? Affischen med SD:s vallöfte gällde riksdagsvalet men var placerad på Sjöbomark och riktade sig till oss i kommunen, så även lokala SD får svara för budskapet.   

Också SD Sjöbo gick till kommunval på lagtrots alternativt uppvigling (citat från gruppen ”Val 2022 Sjöbo” på Facebook): ”Blir vi… anvisade flyktingar som ej kommer från närområdet skall de vidareplaceras till andra kommuner omgående”. Alltså lokal nationalism: kommunalism. Se till sig själv och strunta i andra. Detta kom med tillägget: ”Den största rasismen idag är att man inte har/ställer samma krav och förväntningar på individer beroende på var de kommer ifrån.”

Ja, jag är orolig. Jag är rädd. Hur ska de av Sjöbos invånare med rötter i andra länder känna sig? De är inte så få och de blir allt fler. Det räcker att gå längs Västergatan i Sjöbo och besöka några affärer för att märka det. (I en tidigare krönika konstaterade jag att Vollsjö skola hade elever från 16 nationer och att det fanns 90 nationaliteter i kommunen.)

Dagens Sjöbo är ett annat samhälle än 1988: en kommun med inflyttning och allt större befolkning, ett modernt samhälle med nybyggnation och nya ”stadsdelar”, en kommun med en ”vision”, som Sjöbopolitikerna säger.

Vad kommer att ske, ifall myten om ”det rasistiska Sjöbo” – som Sjöbos politiker försökt motverka och motbevisa under tio, femton, tjugo år – blossar upp på nytt och permanentas. Fortsätter inflyttningen som om inget hänt? Stannar byggnationen av? Lättare att få en bra rektor till Färsingaskolan om SD styr Sjöbo?     

Kultur är hörnstenen i ett samhällsbygge. Det menar  både SD och jag. Men våra hörnstenar och samhällen är helt olika. Kulturreformer som SD föreslagit (på riks-, region- och kommunnivå): färre biblioteksböcker på andra språk, utlån endast till svenska medborgare, politisk styrning av bibliotekens programverksamhet, nedläggning av kulturskolan eller inriktning på lokal kultur, sänkta bidrag till folkhögskolor och folkbildning, ingen utmanande konst i kommunala lokaler, bort med kulturstöd till olönsam konst, avskaffa enprocentregeln, inga bidrag till invandrarföreningar, avsmalning och statlig kontroll av public service, lägg ner Världskulturmuseet…

SD Sjöbo har (ännu?) inte förslagit något av det nämnda, såvitt jag vet. Dess kommunpolitiker visade däremot hur de värnar och förvaltar vad som annars är SD:s kulturella honnörsord – det svenska kulturarvet – genom SD-motionen om utförsäljning av Elfstrands krukmakeri. (Det bör påpekas att Länsstyrelsen föreslagit att Elfstrands utses till byggnadsminne.)

Bengt Eriksson
Krönika i  Ystads Allehanda

Rättelse.
Det råkade bli ett fel – eller halvfel – i krönikan om den sistnämnda motionen angående försäljning av Elfstrands krukmakeri = Sjöbos kulturarv. Det var inte SD som skrev motionen utan det gjorde samarbetspartiet KD. Men SD yrkade som enda övrigt parti bifall på motionen – medan samtliga övriga partier i Sjöbos kommunfullmäktige yrkade avslag.

Den politiska makten i Sjöbo.
Vilket parti ska styra Sjöbo kommun? Blir det SD? Eller vilka partier utgör en majoritet? Räkna själv, så här utföll kommunvalet i antal mandat: SD (14), M (9), S (7), KD (4), C (3), V (2), L (1) och MP (1). Samtalen mellan partierna som pågår i skrivande stund och avgörandet sker i slutet av oktober.  

Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Dan Turèll (1946-92), ett slags nekrolog

Nyligen var Deckarloggs red. i Köpenhamn för första gången på länge. Och jag tänkte på Dan Turèll, jag kommer alltid att tänka på Dan Turèll när jag är i Köpenhamn.

Jag gick genom Vesterbro – ett annat Vesterbro, åtminstone delvis, än på Turèlls tid. Också ett bättre? Kanhända det, på ett sätt men inte på ett annat.

Efter Köpenhamnsbesöket tog jag fram en av de texter – många, många – jag skrev om Dan Turèll. Jag kan ha varit hans största svenska fan. Jag träffade honom många gånger också. Han vägrade prata danska med mig, påstod att han inte förstod svenska. Så han pratade engelska.

Medan jag fortsatte att prata svenska. Det gick bra. Nog tusan förstod han! Jag minns honom också från en gång på Bokmässan i Göteborg där den råa amerikanska deckarförfattare Mickey Spillane deltog. Dan och jag konspirerade om Spillane. Vi hade samma åsikt om honom.

Jag minns också när jag skrev en längre text, så kallad essä, om Dan Turèll i en av de böcker om deckare och annan krimi som BTJ förlag gav ut. Vissa danskar som brukade skriva om Turèll i Danmark alltså blev sketasnea för att en svensk nu tog och skrev om Dan Turèll och hävdade att Turèll var bra! Fan deras uppgift ju, skulle ingen på här sidan Öresund lägga sig i.

Siffran i följande text om antalet böcker som Dan Turèll skrev är i underkant. Siffran växer hela tiden, år för år. För han skrev hela tiden, år för år. Dan Turèll gav ut så många böcker det inte går att hålla kom på dem. Glöm honom aldrig!

***

Min Dan Turèll-dag i København börjar med ett parti tärning på värdshuset Frederik VI i hörnet av Alhambravej och Frederiksberg Allé. Här intervjuade jag Dan Turèll, här knöt personalen hans slipsar, här avslutade Dan och dottern Lotus sina promenader, med öl och bitter till far och cola till dottern.

Som ungkarl bodde både Dan Turèll och hans alter ego – Den namnlöse journalisten i detektivromanerna – på Istedgade, ovanpå Stjernecafén. Men, för att använda det riktiga namnet, Comet Bar finns inte längre utan har ersatts av en indisk restaurang. Så istället fortsätter min Turèll-dag med ytterligare några öl hos Ronnies på Gasværksvej.

Jørgen Ram Pedersen med Dan Turèll bakom sig på Turèllsamlingen i Vangede filialbibliotek, en kort tågresa från centrala Köpenhamn. Dit kan man åka och kolla in ”alla” böcker som Turèll skrev med mera. Foto: Media I Morron I Dag

Det är som att stiga in i någon av Turèlls deckare, dikter eller krönikor i dagstidningen Politiken. Här finns de allesammans. Ronnie står själv bakom disken och vid borden syns Don Dobbeltliv, Swing, Stof-Svend, Gamle Henry, Tågernes Kaj, Frankie & Mette, Lomme-Harry och så vidare.

De har förstås andra namn, men de känns igen. Dessa skröpliga människor, på gränsen mellan proletariat och trasproletariat, som befolkar Dan Turèlls böcker, befolkar också stadsdelen Vesterbro i Köpenhamn.

Jag reser mej för att gå. Också mannen vid bordet intill reser sej. Kostym, hatt, slips. Han är misstänkt lik Dan Turèll. Det är Den namnlöse. Osynlig går han brevid mej genom byen. Hans fötter känner vägen ”precis som en häst kan komma ihåg en väg”. Själv måste jag slå upp en av deckarna, ”Mord ved Runddelen” / ”Mord på måndag”, för att hitta vägen: Strøget, Købmagergade, Nørreport, Nørrebrogade…

I romanen fortsätter Den namnlöse till Nørrebros Runddel (där han hittar ett kvinnolik), men jag svänger till vänster in på Kapelvej, vid Assistens kyrkogårdens mur. Här är Dan Turèll (1946-93) begravd, liksom H.C. Andersen, Søren Kirkegaard, Michael Strunge, Ben Webster med flera.

I Kapellet pågår en utställning om författaren Dan Turèll. Lokalen är perfekt, för det är inte en utställning – det är en vaka, en minnesstund. Hans ande är så närvarande att den andas. Flera besökare har tårar i ögonen.

Den ensamma, röda IBM-skrivmaskinen med ett sista manusblad, den lika tomma frisörsstolen, slipsarna, alla bokomslagen (sammanlagt gav han ut 87 böcker; dikt- och novellsamlingar, journalistik, romaner)…

Högtalarnas jazzmusik ackompanjerar skärmarnas berättelse om Dan Turèll: från 60- till 90-tal, från pojke till man, från hippie till familjefar, från poet till deckarförfattare. Det räcker att läsa namnen på Turèlls ”idoler” inom musiken och litteraturen för att förstå vilken ovanlig människa och författare han var: T.S. Eliot nämns samtidigt med Allen Ginsberg och Raymond Chandler, Charlie Parker med Grateful Dead och Gustav Winckler.

Turèll-dagen avslutas med att jag tar en Codan-bil (Turèlls favorittaxi) till Café Dan Turèll på Stora Regnegade. Också här hänger bokomslagen på väggen, men tog Turèll någonsin en bitter på ”Café mej själv”, som han sa, när han inte använde benämningen ”Café min bare røv”?

Men jag sitter här, bläddrar och läser i Peder Bundgaards vänporträtt av Dan Turèll, ”Superdan” (Borgen). Ögonen stannar på ett foto av Dan och hans far, elektrikern Helmuth Turèll. Ur minnet kan jag citera en av de dikter som Dan skrev till sin far: ”… somme tider tror jeg bare jeg har arvet din drøm, Far / din 1920 Nørrebro drøm att blive digter…”

Begreppet arbetarförfattare är fyrkantigt som en tegelsten (helst ska författaren också ha murat några). Men det var Dan Turèll: en arbetarförfattare. Han visste vad som gjorde människan mänsklig: skröpligheten. Detta var hans genomgående tema, i litteraturen och livet.

Fyra deckare och en bok om varulvar (?) har översatts till svenska. Det är allt. (Räkna själv: 87-5 = ?) Vad ska vi med en tåg- och bilbro till, när intresset för en kulturbro är så litet att den kanske mest egensinnige författaren och – definitivt – den främsta Köpenhamnsskildraren i dansk nutidslitteratur inte kan läsas på svenska?

Att rikta uppmaningen till de stora förlagen i Stockholm är väl meningslöst, men här är en uppmaning till Bakhåll, Ellerström, LeanderMalmsten och övriga sydsvenska bokförlag: låt genast översätta och sammanställa en samlingsvolym som presenterar Dan Turèll – poeten, författaren, journalisten, alltsammans – för bokläsarna i Sverige!

Bengt Eriksson
Publicerat i dagstidningen Arbetet nångång mot slutet av dess levnad

Fem Dan Turèll-favoriter:

Vangede Billeder (Gyldendal, 1975)Självbiografisk berättelse om uppväxten i Vangede.
Storby-Trilogien (Borgen, 1993) Samlingsvolym med storstadsdiktsamlingarna Drive-in Digte, 3-D Digte och och Storby-Blues från 1977.
Mord i Mørket (Borgen, 1981) Första ”krimin”, finns också på svenska med titeln Mord i mörker (Bonniers, övers: Anders Hammarqvist).
Pas på pengene (Mega, 1993) CD tillsammans med Halfdan E. Nielsen.
Dan Turèll i byen for sidste gang (Borgen, 1994) Sista samlingen med Köpenhamnskrönikor från Politiken.