Yoko Ono – en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag ”mött”

”Hatet och kärleken, de är lika starka. Hatet fick mej att fortsätta. När man hatas så intensivt, då lever man. Hatet blev min näring.” (Yoko Ono)

*

Med vilken rätt förbjuder man två människor att bli kära i varann? Och är det verkligen bara jag som märker hur deras kärlek får dem att växa? Ett plus ett blir ju lika med tre! Kärleken befruktar konsten. Och konsten befruktar konsten. Deras konst befruktar varann, så att bägges konst börjar knoppas, slå ut och blomma!

LP-omslagets baksida till ”Two Virgins”.

Det här var 1967-68. Jag minns att jag blev så arg, för att inte säga rasande.

Julen 1968 kom en LP som, kort sagt, förändrade mitt liv. Ändå är det ingen av mina favoritskivor. Hur många gånger kan jag ha spelat LP-n? Inte fler än tio, kanske bara fem.

Men detta – om skivan är bra eller dålig – är oväsentligt. Det viktiga var det budskap som skivan förmedlade till mej 1968: så här kan också musik låta, så här kan också en LP-skiva användas.

Musiken är ett kollage av röster, ljud, korta melodier. Omslaget visar två nakna människor: en man och en kvinna. Skivtiteln var och är ”Unfinished Music No 1: Two Virgins”.

LP-omslagets framsida.

De två nakna oskulderna ledsagade mej – också jag kände mej naken och oskyldig, rosigt nyfödd – in i en okänd, ny värld, där musik var oändligt mycket mer än trallvänliga poplåtar på två, max tre minuter.

I den här okända världen var musiken = kultur – släkt med böcker (poesi och prosa), tavlor, film osv. Musik var inte konsumtion utan kommunikation: en förmedlare av tankar, känslor, erfarenheter; en spegel av livet; ett samtal mellan två medmänniskor (konstnären och lyssnaren).

John Lennon och Yoko Ono – för detta handlar förstås om John och Yoko – fick mej att upptäcka ”kulturens värld”. Jag blev överväldigad och, som sagt, rasande.

1968 började jag också samla på pressklipp om, för att citera Bonniers rocklexikon, ”en av de mest utskällda personerna i rockens historia”. Klippen är otäck läsning. Med några citat skulle jag kunna få en rad namn ur den svenska rockkritikerkåren att framstå som kvinnohatare, rasister, kulturreaktionära och dumma i största allmänhet. Ingen nämnd, knappast någon glömd.

Psykologiskt går det väl att förklara. (Yoko Ono var ju ”äktenskapsförbryterskan” som ”splittrade” The Beatles världens bästa popband och ett lyckligt kollektiv som blivit symbolen för 60-talets dröm om ett annat sätt att leva och en ny bättre värld; ”All You Need Is Love”, du vet, som Beatles sjöng.) Men mitt hjärta har aldrig kunnat förlåta de förenade rockskribenternas häxprocess mot kvinnan som inspirerade John Lennon att komponera sin bästa låt någonsin, nämligen ”Imagine”.

Onoboxen.

Ursäkta, nu lovar jag att försöka tygla ilskan. Men allt detta poppar upp i mitt huvud igen när jag återhör de album som John Lennon och Yoko Ono gjorde tillsammans och, inte minst, Yokos soloalbum, som alla nu blir remastrade och återutgivna på CD (samtliga Ryko/MNW ILR).

30 år senare är det ännu svårare att förstå hur Yokos instrumentala sång kunde avfärdas som inget annat än ”ylningar”. Hon skriker, ja. Rösten är inte vacker, nej. Men att ingen hörde desperationen och gråten – all hennes förtvivlan – när mamma Yoko i ”Don’t Worry, Kyoko” på albumen ”Live Peace In Toronto” (1969) och ”Sometime In New York City” (1972) ropar, gallskriker och kvider efter den ”kidnappade” dottern.

I sina första inspelningar försökte Yoko använda rösten i stil med en musiker som spelar avantgardejazz på saxofon.

Och hör! Yoko Ono låter som en musikalisk mamma till den musik som skulle födas på 70-talet – alla tjejerna som började spela punk (som Patti Smith i USA, Slits och X-Ray Spex med Poly Styrene i England, Pink Champagne och Tant Strul i Sverige). Många av 90-talets amerikanska/kanadensiska/engelska rocksångerskor – från Courtney Love (gruppen Hole) till Alanis Morissette och där emellan Skin (Skunk Anansie) – är sladdungar till Yoko.

Onoboxens ena sida.

Också tidigare hade Yoko Ono arbetat med musik. Hon studerade klassisk musik och uppträdde som s k ”performance”-artist (musik, teater, konst). Men när Yoko mötte John, mötte hon också rock- och popmusiken. Hon tog till sej rockens och popens mer direkta och fasta musikaliska form.

Yoko Ono både blev och blev inte en rock- och popsångerska. Den musikaliska formens utstakade gränser lyckades aldrig stänga inne och fängsla Yokos personlighet. Yoko bryter sej loss från formen så att poplåtarna rämnar och resultatet blir – ja, mer än rock och pop!

På Yoko Onos 70- och 80-talsskivor finns några av populärmusikhistoriens mest personliga och spännande rock- och poplåtar. Framför allt albumen ”Feeling The Space” (1973), som är en ”kvinnoskiva”, och ”A Story”, som spelades in 1974 men blev tillgänglig först 1992 som en ”extra”, sjätte CD i den stora Onoboxen (också Ryko), innehåller underbar rock och pop – av alla de sorter!

En annan sida av Onoboxen.

Det som gör Yoko Onos popmusik så spännande är just detta möte mellan bestämd form – säg lättillgänglighet, om du vill – och fritt flygande personlighet; kraschen mellan populärkultur och avantgarde.

Yokos sånger är inte brev från sångerskan till lyssnaren. Sångerna är mer personliga än så: nakna, helt blottade, intima; lika avskalade in till den nakna kroppen och hjärtat som omslaget till albumet ”Two Virgins”. De är dagsbokblad, skrivna med hjärteblodet av en av de starkaste, mest egensinniga kvinnor jag mött.

Genom grammofonskivan alltså. Ögon mot ögon, andedräkt mot andedräkt, har jag aldrig träffat henne.

Bengt Eriksson

Diverse olika versioner i Svenska Dagbladet,

Fönstret, Ny Tid och Kvällsposten 1992 -97)


Bildextra: Yoko Ono på Wanås

Nej, jag är inte så förtjust i konceptkonst. Om någon annan konstnär haft samma idéer som Yoko Ono så hade jag nog (fördomsfullt, jaja) skakat på huvet. Men vad beror det då på att Yoko Onos konst griper mig så starkt? Så in i hela kroppen!

Jag vet ju inte men jag tror det beror på att hon är sin konst. Att hon själv tror så mycket på det hon gör – att det kan ha betydelse och göra skillnad – så att hon själv och hennes starka vilja och tro blir en del av konstverket. Som blir en del av mig. Liksom vi bägge, både Yoko och jag – och alla, alla – är delar av världen. All together now…

Foton från / av Yoko Ono på Wanås:

Yoko tar en papperslapp för att skriva en önskning.
Skriver.
Klar.
Sätter fast sin papperslapp på ett – ”sitt” – äppelträd (inför fotografskocken). Vilken  äppelsort kan det vara?
Och där sitter Yoko Onos önskning nu, på ett nyplanterat skånskt äppelträd på väg att växa upp mot himmelen.
Ånej, det är aldrig fel med ett V-tecken, inte heller på en lokalt tillverkad himlastege i Wanås slottsträdgård eller någonstans. Samtliga foton: Birgitta Olsson.

Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson 

Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).

Deckarloggfredag: Öster om leden

Börjar bli den tiden på året.

Det är både dags för årets skånska Litteraturrunda, på Österlen som i övriga Skåne. Själv ska jag i år resa runt lite i sällskap med min grekiska – eller snarare lesbiska – väninna Sapfo, sjutton år på det typ 2500-åriga. Klicka HÄR om du vill se vilka litterära händelser som bjuds på Litteraturrundan 2021.

Och sen är det dags för den årliga traditionen vad gäller diskuterande och dbeatterande, den infaller lite oregelbundet på året men oftast i samband med turistsäsongen på Österlen. Just nu facebookas det både här och var i ämnet, bestämt och småilsket.

Det var en tid då det mest brukade handla om grishals men diskussionen verkar ha upphört och ersatts av den årliga den årliga diskussionen om Österlen. (Eller de årliga diskussionerna, för detta kan blossa upp flera gånger om året, eldfängt så det sprakar.)

Var går gränserna för Österlen? Ska husmäklarare och turistjippies tillåtas att utöka Österlens traditionella, ja historiska, sen så länge fastslagna gränser? Dags då också för följande text om Österlen, skriven för ett antal år sen men som det verkar evigt aktuell.

***

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

Österlenbok

Ja, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Ska en recensent ta hänsyn till att författaren är debutant?

Det har både direkt och indirekt ställts två frågor om litteratur de senaste veckorna. Frågorna uppfattar jag ungefär så här:

Ska en recensent/kritiker ta hänsyn till att författaren av en bok är debutant?

Påverkas recensenten/kritikern av annat som skrivits och skrivs om författaren, till exempel en stort uppslagen förhandsintervju i samma tidning som recensionen, och boken, i det här fallet en megahype från det utgivande förlaget?

Det var Johanna Hedmans romandebut ”Trion” (Norstedts) som föranledde frågorna men de är mer allmängiltiga än så. Samma frågor har recensenter (såväl som läsare) anledning att ställa inför utgivningen av många debutromaner och även andra – hypade – böcker.

Snarlika frågor kan också ställas om andra litteraturkritiska problem. Ska till exempel en recensent ta hänsyn till att författaren är egen- eller hybridutgiven?

Mitt svar på samtliga frågor: Ja. Rättare sagt: Hur ska man kunna undvika det?  

Hänsyn verkar i den här debatten vara synonymt med att skriva extra snällt om debutanter. Det handlar inte om det. Eller kanske lite men mer om att skriva hänsynsfullt på det sättet att det är just den här författaren som recenseras – en debutant.

Den tyckande krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

En recensent skriver alltid i första hand för läsaren, tidningens och de eventuella bokläsarna, men alla recensioner riktar sig ändå liksom per automatik till författaren (som nog i de flesta fall inte kan låta bli att läsa och ta åt sig). Inte heller detta går att undvika. Det gäller att vara ärlig, att som recensent aldrig skriva något annat än det man tycker. Just det som just denna recensent tycker. Så i debutantens fall gäller det att skriva ärligt om just debutanten.

Jag läser mycket gärna debutanter (liksom jag mycket gärna lyssna på musikaliska debuter). Det är alltid, oavsett resultat, något extra spännande att få ta del av nyfödd kultur. Ett barn föds, skriker till och sprattlar. Så jag recenserar gärna och ofta debutanter.

Mitt problem kan då snarare vara att våga tycka att en roman verkligen är bra, riktigt bra, fast det är en debutroman. Ska debutanter få högst betyg redan vid debuten? Vad ska dom skriva för böcker sen då och vad ska jag skriva sen i mina recensioner av deras kommande böcker?

Varken höja för högt eller sänka för lågt. Det brukar jag tänka på, för inte kan jag låta bli att tänka på att jag recenserar en debutant. (Det kan ingen kritiker, sen får de säga vad de vill.) Det gäller att vara ärlig men också hänsynsfull, att ta hänsyn till debutanten.

Välja sina ord i recensionen, det måste varje kritiker. Det måste man i varje recension, oavsett om man recenserar Nobelpristagaren Patrick Modiano eller debutanten Johanna Hedman. De är nämligen människor också, författarna, olika människor, var sin person, individer. De skriver olika böcker och det är just den här boken av just den här författaren – personen – som ska recenseras, varje gång.

Jag väljer lite andra ord när jag skriver om en debutant. Jag skriver vad jag tycker – som alltid precis vad jag tycker – men använder ibland andra ord. Att sänka en debutant tänker jag inte bidra till, det är förutom allt annat att placera sig själv som recensent högst upp i högsta tornet. Och där finns inte jag, också jag – som recensent – är blott en säger en enda människa med en åsikt, min egen.

Allt annat som görs och skrivs runt en författare då? Klart att det också påverkar recensenten/kritikern. Det är bara nys att påstå nåt annat. Allt påverkar. Så fort man vaknar blir man påverkad. Man läser nyheterna i tidningen eller på nätet och blir påverkad. Man kollar TV och blir påverkad. Man går in på facebook och blir påverkad. Ska man klara sig undan påverkan får man recensera inifrån en bunker utan någon kontakt med omgivningen men med en lucka för inlämning av nya recensionsböcker.  

Vad som gäller – för en recensent/kritiker – är att kunna hantera sin påverkan. Ha så stor egen kunskap, ärlighet och integritet att man kan hantera både en litterär hype och en intervju och för den delen skitsnack om författare på twitterfacebookinstagram.  

Likadant när jag recenserar egen/hybridutgivna författare och det har jag gjort många gånger, främst i deckargenren. Vissa – de flesta? – av tidningarnas kulturredaktörer verkar hävda att egen/hybridutgivna romaner är genomgående sämre än romaner på ”riktiga”, ”traditionella”, ”reguljära” – eller vad de ska kallas – förlag.

Men för att ens kunna tycka det måste ju de egen/hybridutgivna böckerna läsas – först. Kulturredaktörerna läser alltså dessa böcker innan de ställs på hyllan för allmän utdelning till medarbetarna? De skickas ut till kritiker som mot betalning läser böckerna för att liksom bara kolla om de är värda att bli recenserade?

Betvivlar jag starkt. Jag tror inte ett ögonblick att vare sig kulturredaktörer eller recensenter som klagar på egen/hybridutgiva böcker faktiskt vet om dessa böcker är bra eller usla – vare sig generellt eller specifikt. Och nänä, det räcker inte att bara bläddra lite.

Jag har recenserat många deckare som publicerats utanför de ”traditionella” förlagen och hittat flera handfull med lovande deckarförfattare – dessutom debutanter – och många av dem har senare, direkt efter debuten eller efter ytterligare några titlar, plockats upp av just ”traditionella” förlag.

Jag recenserade dem i egen/hybridutgivet skick och skrev precis som jag brukar: ärligt och med hänsyn, till såväl eventuella debutanter som utgivningsformen. Jag skrev precis vad jag tyckte, att böckerna var sämre eller bättre eller riktigt bra. Och jag kritiserade när jag tyckte att jag måste, såväl debutanten som debutant och utgivningsformen som utgivningsform (vanligast är bristen på en redaktör med putsduk).

Ärlighet gäller och ärligheten varierar, beroende på vad som recenseras. Gick det nu att begripa vad jag menade i den här texten? Hoppas det, skrev den mest för att reda ut för mig själv vad jag tycker.

Bengt Eriksson  

Ett par kriminella observationer

Den första observationen

gäller detta nya sätt att skriva böcker, när böckerna är ljudböcker och särskilt om ljudböckerna är feelgood eller deckare eller bägge på samma gång. Då krävs det tydligen att det skrivs böcker i en serie och ljudboksläsare/lyssnare vill tydligen att titlarna i serien ska komma supersnabbt efter varann, direkt när en bok är slutlyssnad ska nästa titel finnas tillgänglig.

Hur skriver man då, Sofia Rutbäck Eriksson? Det finns nog fler författare som arbetar och skriver på liknande sätt men det var Rutbäck Erikssons mjuka, humoristiska serie – comic crime eller deckare med skratt? – om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Umeå som uppmärksammade mig på detta. Nyligen kom de fyra första titlarna (först som ljud- och e-böcker och nu också som pappersböcker) i snabb takt: ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken”, ”Detektiv på hett plåttak”, ”Mord och gröna skogar” och ”Bättre dö än illa fäkta” (alla utgivna 2021 av Lind & Co).

Men hur snabbt skrev hon egentligen den här serien (det tål att påpekas att titlarna dessutom håller ordinär romanlängd)? Hur många veckor tog och tar det att författa en bok? Max en månad eller? Det undrar en = undertecknad som skrivit på samma bok i fem år och först nu snart närmar sig/mig slutet. Hur många av de nya (främst) ljudboksförfattarna skriver på detta illersnabba sätt, kollar man på strömningstjänsterna så verkar det ju finnas fler?

Ur försörjnings synpunkt är det ju bra förstås – det går att leva på sitt författande. Men blir inte författaren snart en maskin mer än författare och hur hanterar författaren det när det börjar gnissla i maskineriet?

Sofia Rutbäck Eriksson. Foto: Privat / Lind & Co

Fast jag ska påpeka också att Sofia Rutbäck Eriksson absolut inte håller en lägre kvalitet på grund av skivtempot. Om jag inte hade observerat utgivningstakten hade jag aldrig kommit att tänka på att böckerna måste ha skrivits snabbt.

Det andra observationen

gäller en författare som blev två författare: Sofia Rutbäck Eriksson och (med mindre stil) Mattias Boström. Eller som anges inuti boken ”i spirande samarbete med Mattias Boström”. Den senare är ljudboksförläggare/redaktör på Lind & Co. Således har redaktören deltagit i författandet, bidragit till att boken blev skriven. Boström nämnde att hans bidrag kanske handlar om 10 procent av det färdiga resultatet.

Men jag vet ju böcker där det skrivits till och ändrats betydligt fler procent – ja, i något fall nästan hela den omskrivna boken – av förlagsredaktören. Angavs då detta på bokslaget?

Mattias Boström. Foto: Privat / Lind & Co

Nej. Där angavs namnet på den författare som inte författat hela sin bok – alltså del-författaren. Trots att författaren inte skrivit hela boken så får författaren svara för hela boken med sitt namn. Det har jag undrat över ibland, om det vara så? Borde inte en redaktör som lagt en stor näsa i manuset anges med namn, hen också?

Det tycker jag. Det borde, som tillägg, i sådana fall stå, anges författare men också. Typ,  Redaktör: Näsvisa Svante. Eller som i fallet Rutbäck Eriksson/Boström så bör bägge, författaren-författaren och författaren-redaktören, anges som bokens författare och svara för boken. Kan det vara ett tredbrott vid ser nu, med serien om ”Katarina eminenta detektivbyrå”? Framöver kommer förlagen att namnge såväl eventuellt  redaktörer som medförfattare på sina böckers namn på sina böcker?

Summeringen

av detta blir att jag tror att bäggedera – snabbskrivning av främst ljudböcker och namngivet delskrivande av böcker kommer att bli allt vanligare. Bra eller dåligt? Det har jag ingen åsikt om, inte generellt. Som alltid: Bra är bra, oavsett hur det tillkommit.

Bengt Eriksson     

Deckarloggfredag (2) Spellista juli-augusti till Hifi & Musik

Ibland kan nån skriva på Facebook att den artisten hade ju hen varken hört eller läst om förut! Då tänker jag: Men varför inte läsa Hifi & Musik då?

Andra gånger lägger jag ut en text som jag skrev till Hifi & Musik och nån häpnar så smått över att den texten fanns i den tidskriften. Då tänker jag: Ja, just det! Varför skulle den inte ha publicerats just där?

Den vid det här laget ordagrant mångåriga tidskriften Hifi & Musik är misskänd – mest teknik (jo, det stämmer) och nästan ingen musik (vilket inte alls stämmer). Särskild i tider när nästan inga dagstidningar publicerar skivrecensioner längre och det nästan inte finns några – andra – musiktidskrifter med skivrecensioner – då och nu har Hifi & Musik i vartenda nummer en lång rad recensioner av skivor med alla sorters musik: rock och pop, country, folk- och världsmusik, jazz, klassisk musik…

Både välkänt och många udda utgivningar. Så upptäck om du inte gjort det!

I dagarna lämnade jag mina recensioner till nästa nummer och sammanställde den spellista som jag också sätter ihop till varje nummer med smakprov från skivor jag recenserat plus ytterligare låtar från plattor som inte fick plats att recenseras.

Här följer min spellista till det kommande numret av Hifi & Musik. Kolla också recensionerna när numret finns i handeln om några veckor,

Trender i svenska deckare och annan krimi

1) Landsorts- och landsbygdsdeckare.

Inte många år sen som aspirerande deckarförfattare fick rådet av bokförlagen att skriva deckare med Stockholm som miljö. Deckaren sålde bättre då. Inte ens Göteborg eller Malmö dög. Idag kan detta verkar som en skröna.

För hur många deckare och annan krimi med snart hela Sveriges landsbygd som miljö har inte skrivits på senare år? Inte måste landsbygdsmiljön ha någon negativ inverkan på försäljningen heller. Det här är extra spännande, tycker jag, att den svenska deckarutgivningen täcker in allt större delar av  Sverige. Att snart varje liten ort fått sin deckarserie eller åtminstone en deckartitel.

Men de nya deckarförfattare som väljer att skriva landsorts- och landsbygdsdeckare gör det inte lätt för sig. Aldrig lätt att skriva deckare men att skriva en deckare i en mer, låt säga, sävlig landsbygdsmiljö är ännu svårare än att skriva deckare i den hetsiga storstaden. Det gäller att få kriminaliteten att bli trovärdig också på landsbygden, lyckas balansera gammalt mot nytt i så exakta proportioner som möjligt.

2) Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feelgooddeckare, trivseldeckare…

Att också detta har blivit en trend – skriva deckare som är mjuka och mysiga – hänger kanske ihop med den kriminella landsbygdstrenden. Det kan tyckas lättare och mer passande också att skriva mjuka landsortsdeckare än att skriva noir och hårdkokt på landsbygden. Men stämmer det? Hur lätt är det förena mys och mord?

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Själv tror jag att detta är den svåraste undergenre som finns bland deckare och annan krimi. Det måste vara en känsla av mys men det kriminella – oftast ju mord – måste också skildras på allvar. Går detta verkligen att förena? Hur ska mysdeckarförfattare lyckas? Eller en författare som vill skriva feelgood med crime?

Att skriva feelgood är svårt redan det. Också feelgood måste skrivas i anknytning till verkligheten men utan att känslan av feelgood tappas bort. Feelgood bör övergå till feel life i lagoma proportioner. Om författaren sen också ska lyckas föra in kriminalitet i sin feelgoodroman så krävs en oerhörd finkänslighet.

Att bara sätta sig och tänka att jag ska skriva en mysig deckare på landet nånstans, det tror jag är omöjligt. Jag tror att om en deckardebutant – eller en tuffare deckarförfattare som vill byta genre – ska lyckas inom feelgood med crime så måste landsbygdsfeelgooddeckaren kännas exakt rätt för författaren. Detta måste vara hens självklara genre – det ska inte ens vara ett val – om det ska bli lyckat.

3) Åter- och hemvändare.

Denna trend hänger ihop med de bägge föregående – nog mest på ont faktiskt. Många landsbygdsdeckare och av dem många av mjukare sort har en åter- eller hemvändare som huvudperson. Ibland kan det även vara en stadsperson som förirrar sig ut på landsbygden. Är det en tillfällighet att dessa återvändare och främlingar väljs till huvudpersoner? Det kan jag inte tro, kanske med- eller omedvetet gjort men ingen tillfällighet.

Alltför många hemvändardeckarförfattare verkar tro att det går att slarva när man skriver så här. Åter- och hemvändaren eller den ut på landet förvirrade stadsmänniskan känner ju inte bygden så väl och då behöver inte heller bygden skildras så väl och ingående. Deckarförfattaren klarar sig undan researchen så att säga. Men det är bara som författarna tror, det fungerar inte så.

Deckarförfattaren är inte eller sällan lika med huvudpersonen, författaren måste vara väl förtrogen med sin landsbygdsmiljö även om inte huvudpersonen är det. Annars blir inte skildringen av återkomsten till och/eller mötet med miljön trovärdig/t. Och miljön är A och O för en landsbygdsroman och -deckare.

Därmed är också den här lilla debattexten tillbaks till inledningen… En landsbygdsroman är inte en landsbygdsroman. En landsbygdsdeckare är inte en landsbygdsdeckare. En svensk landsbygd är inte som en annan svensk landsbygd. Varje ort och plats på den svenska landsbygden är sin ort och plats, har sin historia och är befolkad med sina människor som förhåller sig till platsens historia. Svensk landsbygd är olik.

Avrundning: Författarnamn och deckartitlar? Nej. Det var inte poängen med den här texten. Läs själva och ha det jag skrivit i huvet. Slarvar deckarförfattarna? Lyckas eller misslyckas de? Ja, om det inte är så att jag har fel i det jag skrev. Du kanske inte håller med utan tycker nåt annat?

Bengt Eriksson  

Den hårdkokta tyskan från Hamburg

Doris Gercke

Land: Tyskland

Genre: Hårdkokta deckare,

kvinnodeckare

Hennes berättelser är korta, romanerna tunna. Hon utelämnar lika mycket som hon berättar. Frågan är om det inte händer mest mellan kapitlen.

Varje kapitel är som ett kåseri eller flanörsreportage: kort, personligt, upplevelserikt, känslofullt, stämningsinsugande. Ett snabbt nedslag på en plats, i en händelse – så ett hopp, ett vakuum, som också är fullt med händelser, människor, tankar och minnen. Men allt det här, det hoppar hon över, det skriver hon inte om. I nästa kapitel har berättelsen landat på en annan plats, i en annan händelse.

Så egentligen skriver hon innehållsrika, riktigt tjocka deckarromaner. Hon författar på en sparsam prosa, men hennes sparsmakade meningar och ord är så intresseväckande att det hon väljer att inte berätta blir händelserika extrakapitel i läsarens fantasi.

Doris Gercke. Foto: Sven Teschke. Wikipedia/Creative Commons.

Den tyska författarinnan Doris Gercke påminner om sina ”systrar” i den kvinnliga deckarvågen: amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller, engelskan Liza Cody m fl.

Men Gerckes kvinnliga privatdetektiv är äldre: drygt 50 år, kort grått hår och något överviktig, skild, inga barn. Bella Block, som hon heter, är också desillusionerad på gränsen till cynisk. Kanske kommer de amerikanska och engelska privatsnokorna att vara lika cyniska, när de blir äldre?

I Gerckes första deckare, Du skrattade, du ska dö (1991), är den blivande privatdetektiven Bella Block fortfarande polis. Men hon slutar som polis. Hon står inte ut.

Inte minst var det de manliga poliserna – ”den manliga struntviktigheten”, karriärismen, manschauvinismen – som hon inte kunde stå ut med. Fast män har hon ingenting emot, då och då, kortare perioder. Och Bella tar gärna ett glas eller två eller flera.

För sej själv och läsaren deklamerar hon ibland någon dikt av sin utomäktenskaplige farfar – den ryske poeten Alexandr Blok (som hans namn brukar stavas på svenska). Farfar Blocks dikter ledsagar Bella genom livet.

Av Gerckes romaner är Kärleken, staden och döden (1992) och Vad angår det dig, Bella Block? (1993) mina favoriter. Anledning: de är bäst för att de är ruskigast och därför sannast.

Bägge har storstaden Hamburg som miljö: de kvarter av stan där det handlas med kärlek och narkotika respektive ett förortsområde med invandrare, mammor med barnvagnar, pappor som kommer hem från jobbet och sätter sej framför TV-n, barn med minimal – om någon – framtid…

Doris Gerckes prosa är hård som staden och livet för människorna i dessa delar av staden. Hon författar kriminella prosadikter från gator och rännstenar, höghus och köpcentrum.

I romanen Vad angår det dig, Bella Block? är Bella mer cynisk än någonsin, nästan hjärtlös. Hon vill inte veta vad som händer, inte bry sej, inte engagera sej. Nej, hon har slutat blanda sej i polisaffärer, tar inga uppdrag. Nu är hon också före detta privatdektiv.

Ändå kan Bella inte låta bli att engagera sej, bry sej om. Hennes cynism har ett syskon som heter uppgivenhet men också ett par syskon som heter medkänsla och vrede.

Vad berättelsen handlar om avslöjas redan på omslaget: ”Manuela, en skolflicka, utnyttjas av äldre män för pengar”. Stryk namnet Bella Block i titeln och skriv ditt eget namn istället: Vad angår det dig, Bengt Eriksson? Om just detta – vårt personliga ansvar, ditt och mitt – handlar Gerckes deckarroman.

Ibland – som i Moskva, min älskade (1991), Vad betyder din lycka och min? (1995) och Djingis Khans dotter (1999) – reser Bella iväg från hemstaden Hamburg och betraktar istället omvärlden med sina på samma gång trötta och cyniska, nyfikna och medkännande ögon. Hon noterar den nyrika ryska maffian, svarta börs- och kvinnohandeln (i Moskva), fattigdomen, längtan efter arbete och allt vad livet i väst kan erbjuda (vid ett besök i en stad i f d DDR), ett samhälle i upplösning och nazismen som sticker upp trynet igen (i Ukraina) m m.

Inga sagor mer (1996) ingår inte i serien om Bella Block utan är en fristående roman som utspelar sej i en alltför nära framtid då det främlingsfientliga partiet Etnocentristerna vunnit valet i Tyskland.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

***

Titlar på svenska:

Du skrattade, du ska dö. 1991.

Moskva, min älskade. 1991.  

Kärleken, staden och döden. 1992.

En vacker liten ö i havet. 1992.

Vad angår det dig, Bella Block? 1993.

Vad betyder din död och min. 1995.

Dödsäsong. 1996.

Inga sagor mer. 1996.

På liv och död. 1997.

Djingis Khans dotter. 1999.

Kvinnan från havet. 2002.   

Stieg Larssons queerpolitiska Millennium-deckare

Senast jag var i Stockholm satt jag och fikade på Kafé Copacabana, bläddrade i RFSL-tidningen Kom ut och undrade varför inte det här kaféet fick äran att vara med i Stadsmuseets guidade tur genom Stieg Larssons deckarmiljöer.

Det kan bero på att Kafé Copacabana ligger vid Hornstull, lite utanför den del av Södermalm där tidskriften Millennium har sin redaktion. Eller på att Copacabana inte förekommer i filmen ”Luftslottet som sprängdes”.

Men jag tror inte det var en tillfällighet att Stieg Larsson i romanen med ovannämnda titel låter Mikael Blomkvist komma ut från just Copacabana.

De första åren utsattes Kafé Copacabana för flera attentat: fönster krossades och en brandbomb kastades in. Copacabana är ett, som det sägs, hbt- och queerkafé (fast på senare tid har kaféet fått fler straighta besökare).

Christer Malm, också från Millenniumredaktionen, står på andra sidan gatan när Blomkvist kommer ut. Han är förföljd och Malm ska fotografera förföljaren. Som i förbifarten får läsaren reda på att Malm, sambo med en man, brukar gå i Pride-paraden.

Millennium-böckerna har flera trådar och budskap. ”Män som hatar kvinnor” är det viktigaste budskapet. Men ett annat ämne, som jag tror var viktigt för Stieg Larsson, handlar om sexualitet.

Det sexualpolitiska innehållet försvann nästan helt i filmatiseringarna. Inte heller uppmärksammades det när romanerna recenserades. Det enda var väl att någon påpekade att Mikael Blomkvist har en gammal 70-talssyn på kvinnor: män tar bara för sig.

Men det är att förenkla.

I ”Luftslottet” har Blomkvist ett one-night-stand med en (kvinnlig, bör kanske påpekas) Säpopolis. Och hon med honom. Vad är skillnaden?

Erika Berger, chefredaktör för Millennium, och Blomkvist fortsätter att vara både vänner och knullkompisar, trots att hon gift sig. Hennes bisexuelle make är införstådd. Återigen i ”Luftslottet” stjäls en video från Erika: inspelningen visar henne och maken i en trekant med en annan man.

Lisbeth Salander är också bisexuell. Hon tänder på en människa, inte ett kön.

Stieg Larssons personer är sexuella människor i dagens Sverige. Däremot hör de knappast till ”verklighetens folk”.

Vad man kan undra över är varför den unga, tuffa Lisbeth verkar vara den enda som blir svartsjuk. I romanen ”Män som hatar kvinnor” kärar hon ner sig i Mikael.

Hon köper en julklapp till honom. Men så får hon syn Mikael med Erika – presenten hamnar i en papperskorg.

+ I efterordet till återutgivna ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” (Bakhåll) knyter sherlockianen Mattias Boström ihop Pinkertons detektivbyrå med Hälsingborgs nattvakt. Bara det är värt bokens pris!

– I amerikanska Millennium-filmen ska alltså Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gå på Södermalms gator och prata engelska med svensk brytning? Vilken klipsk idé!

Bengt Eriksson

Krönika i Kristianstadsbladet 2010