Trender i svenska deckare och annan krimi

1) Landsorts- och landsbygdsdeckare.

Inte många år sen som aspirerande deckarförfattare fick rådet av bokförlagen att skriva deckare med Stockholm som miljö. Deckaren sålde bättre då. Inte ens Göteborg eller Malmö dög. Idag kan detta verkar som en skröna.

För hur många deckare och annan krimi med snart hela Sveriges landsbygd som miljö har inte skrivits på senare år? Inte måste landsbygdsmiljön ha någon negativ inverkan på försäljningen heller. Det här är extra spännande, tycker jag, att den svenska deckarutgivningen täcker in allt större delar av  Sverige. Att snart varje liten ort fått sin deckarserie eller åtminstone en deckartitel.

Men de nya deckarförfattare som väljer att skriva landsorts- och landsbygdsdeckare gör det inte lätt för sig. Aldrig lätt att skriva deckare men att skriva en deckare i en mer, låt säga, sävlig landsbygdsmiljö är ännu svårare än att skriva deckare i den hetsiga storstaden. Det gäller att få kriminaliteten att bli trovärdig också på landsbygden, lyckas balansera gammalt mot nytt i så exakta proportioner som möjligt.

2) Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feelgooddeckare, trivseldeckare…

Att också detta har blivit en trend – skriva deckare som är mjuka och mysiga – hänger kanske ihop med den kriminella landsbygdstrenden. Det kan tyckas lättare och mer passande också att skriva mjuka landsortsdeckare än att skriva noir och hårdkokt på landsbygden. Men stämmer det? Hur lätt är det förena mys och mord?

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Själv tror jag att detta är den svåraste undergenre som finns bland deckare och annan krimi. Det måste vara en känsla av mys men det kriminella – oftast ju mord – måste också skildras på allvar. Går detta verkligen att förena? Hur ska mysdeckarförfattare lyckas? Eller en författare som vill skriva feelgood med crime?

Att skriva feelgood är svårt redan det. Också feelgood måste skrivas i anknytning till verkligheten men utan att känslan av feelgood tappas bort. Feelgood bör övergå till feel life i lagoma proportioner. Om författaren sen också ska lyckas föra in kriminalitet i sin feelgoodroman så krävs en oerhörd finkänslighet.

Att bara sätta sig och tänka att jag ska skriva en mysig deckare på landet nånstans, det tror jag är omöjligt. Jag tror att om en deckardebutant – eller en tuffare deckarförfattare som vill byta genre – ska lyckas inom feelgood med crime så måste landsbygdsfeelgooddeckaren kännas exakt rätt för författaren. Detta måste vara hens självklara genre – det ska inte ens vara ett val – om det ska bli lyckat.

3) Åter- och hemvändare.

Denna trend hänger ihop med de bägge föregående – nog mest på ont faktiskt. Många landsbygdsdeckare och av dem många av mjukare sort har en åter- eller hemvändare som huvudperson. Ibland kan det även vara en stadsperson som förirrar sig ut på landsbygden. Är det en tillfällighet att dessa återvändare och främlingar väljs till huvudpersoner? Det kan jag inte tro, kanske med- eller omedvetet gjort men ingen tillfällighet.

Alltför många hemvändardeckarförfattare verkar tro att det går att slarva när man skriver så här. Åter- och hemvändaren eller den ut på landet förvirrade stadsmänniskan känner ju inte bygden så väl och då behöver inte heller bygden skildras så väl och ingående. Deckarförfattaren klarar sig undan researchen så att säga. Men det är bara som författarna tror, det fungerar inte så.

Deckarförfattaren är inte eller sällan lika med huvudpersonen, författaren måste vara väl förtrogen med sin landsbygdsmiljö även om inte huvudpersonen är det. Annars blir inte skildringen av återkomsten till och/eller mötet med miljön trovärdig/t. Och miljön är A och O för en landsbygdsroman och -deckare.

Därmed är också den här lilla debattexten tillbaks till inledningen… En landsbygdsroman är inte en landsbygdsroman. En landsbygdsdeckare är inte en landsbygdsdeckare. En svensk landsbygd är inte som en annan svensk landsbygd. Varje ort och plats på den svenska landsbygden är sin ort och plats, har sin historia och är befolkad med sina människor som förhåller sig till platsens historia. Svensk landsbygd är olik.

Avrundning: Författarnamn och deckartitlar? Nej. Det var inte poängen med den här texten. Läs själva och ha det jag skrivit i huvet. Slarvar deckarförfattarna? Lyckas eller misslyckas de? Ja, om det inte är så att jag har fel i det jag skrev. Du kanske inte håller med utan tycker nåt annat?

Bengt Eriksson  

Den hårdkokta tyskan från Hamburg

Doris Gercke

Land: Tyskland

Genre: Hårdkokta deckare,

kvinnodeckare

Hennes berättelser är korta, romanerna tunna. Hon utelämnar lika mycket som hon berättar. Frågan är om det inte händer mest mellan kapitlen.

Varje kapitel är som ett kåseri eller flanörsreportage: kort, personligt, upplevelserikt, känslofullt, stämningsinsugande. Ett snabbt nedslag på en plats, i en händelse – så ett hopp, ett vakuum, som också är fullt med händelser, människor, tankar och minnen. Men allt det här, det hoppar hon över, det skriver hon inte om. I nästa kapitel har berättelsen landat på en annan plats, i en annan händelse.

Så egentligen skriver hon innehållsrika, riktigt tjocka deckarromaner. Hon författar på en sparsam prosa, men hennes sparsmakade meningar och ord är så intresseväckande att det hon väljer att inte berätta blir händelserika extrakapitel i läsarens fantasi.

Doris Gercke. Foto: Sven Teschke. Wikipedia/Creative Commons.

Den tyska författarinnan Doris Gercke påminner om sina ”systrar” i den kvinnliga deckarvågen: amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller, engelskan Liza Cody m fl.

Men Gerckes kvinnliga privatdetektiv är äldre: drygt 50 år, kort grått hår och något överviktig, skild, inga barn. Bella Block, som hon heter, är också desillusionerad på gränsen till cynisk. Kanske kommer de amerikanska och engelska privatsnokorna att vara lika cyniska, när de blir äldre?

I Gerckes första deckare, Du skrattade, du ska dö (1991), är den blivande privatdetektiven Bella Block fortfarande polis. Men hon slutar som polis. Hon står inte ut.

Inte minst var det de manliga poliserna – ”den manliga struntviktigheten”, karriärismen, manschauvinismen – som hon inte kunde stå ut med. Fast män har hon ingenting emot, då och då, kortare perioder. Och Bella tar gärna ett glas eller två eller flera.

För sej själv och läsaren deklamerar hon ibland någon dikt av sin utomäktenskaplige farfar – den ryske poeten Alexandr Blok (som hans namn brukar stavas på svenska). Farfar Blocks dikter ledsagar Bella genom livet.

Av Gerckes romaner är Kärleken, staden och döden (1992) och Vad angår det dig, Bella Block? (1993) mina favoriter. Anledning: de är bäst för att de är ruskigast och därför sannast.

Bägge har storstaden Hamburg som miljö: de kvarter av stan där det handlas med kärlek och narkotika respektive ett förortsområde med invandrare, mammor med barnvagnar, pappor som kommer hem från jobbet och sätter sej framför TV-n, barn med minimal – om någon – framtid…

Doris Gerckes prosa är hård som staden och livet för människorna i dessa delar av staden. Hon författar kriminella prosadikter från gator och rännstenar, höghus och köpcentrum.

I romanen Vad angår det dig, Bella Block? är Bella mer cynisk än någonsin, nästan hjärtlös. Hon vill inte veta vad som händer, inte bry sej, inte engagera sej. Nej, hon har slutat blanda sej i polisaffärer, tar inga uppdrag. Nu är hon också före detta privatdektiv.

Ändå kan Bella inte låta bli att engagera sej, bry sej om. Hennes cynism har ett syskon som heter uppgivenhet men också ett par syskon som heter medkänsla och vrede.

Vad berättelsen handlar om avslöjas redan på omslaget: ”Manuela, en skolflicka, utnyttjas av äldre män för pengar”. Stryk namnet Bella Block i titeln och skriv ditt eget namn istället: Vad angår det dig, Bengt Eriksson? Om just detta – vårt personliga ansvar, ditt och mitt – handlar Gerckes deckarroman.

Ibland – som i Moskva, min älskade (1991), Vad betyder din lycka och min? (1995) och Djingis Khans dotter (1999) – reser Bella iväg från hemstaden Hamburg och betraktar istället omvärlden med sina på samma gång trötta och cyniska, nyfikna och medkännande ögon. Hon noterar den nyrika ryska maffian, svarta börs- och kvinnohandeln (i Moskva), fattigdomen, längtan efter arbete och allt vad livet i väst kan erbjuda (vid ett besök i en stad i f d DDR), ett samhälle i upplösning och nazismen som sticker upp trynet igen (i Ukraina) m m.

Inga sagor mer (1996) ingår inte i serien om Bella Block utan är en fristående roman som utspelar sej i en alltför nära framtid då det främlingsfientliga partiet Etnocentristerna vunnit valet i Tyskland.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

***

Titlar på svenska:

Du skrattade, du ska dö. 1991.

Moskva, min älskade. 1991.  

Kärleken, staden och döden. 1992.

En vacker liten ö i havet. 1992.

Vad angår det dig, Bella Block? 1993.

Vad betyder din död och min. 1995.

Dödsäsong. 1996.

Inga sagor mer. 1996.

På liv och död. 1997.

Djingis Khans dotter. 1999.

Kvinnan från havet. 2002.   

Stieg Larssons queerpolitiska Millennium-deckare

Senast jag var i Stockholm satt jag och fikade på Kafé Copacabana, bläddrade i RFSL-tidningen Kom ut och undrade varför inte det här kaféet fick äran att vara med i Stadsmuseets guidade tur genom Stieg Larssons deckarmiljöer.

Det kan bero på att Kafé Copacabana ligger vid Hornstull, lite utanför den del av Södermalm där tidskriften Millennium har sin redaktion. Eller på att Copacabana inte förekommer i filmen ”Luftslottet som sprängdes”.

Men jag tror inte det var en tillfällighet att Stieg Larsson i romanen med ovannämnda titel låter Mikael Blomkvist komma ut från just Copacabana.

De första åren utsattes Kafé Copacabana för flera attentat: fönster krossades och en brandbomb kastades in. Copacabana är ett, som det sägs, hbt- och queerkafé (fast på senare tid har kaféet fått fler straighta besökare).

Christer Malm, också från Millenniumredaktionen, står på andra sidan gatan när Blomkvist kommer ut. Han är förföljd och Malm ska fotografera förföljaren. Som i förbifarten får läsaren reda på att Malm, sambo med en man, brukar gå i Pride-paraden.

Millennium-böckerna har flera trådar och budskap. ”Män som hatar kvinnor” är det viktigaste budskapet. Men ett annat ämne, som jag tror var viktigt för Stieg Larsson, handlar om sexualitet.

Det sexualpolitiska innehållet försvann nästan helt i filmatiseringarna. Inte heller uppmärksammades det när romanerna recenserades. Det enda var väl att någon påpekade att Mikael Blomkvist har en gammal 70-talssyn på kvinnor: män tar bara för sig.

Men det är att förenkla.

I ”Luftslottet” har Blomkvist ett one-night-stand med en (kvinnlig, bör kanske påpekas) Säpopolis. Och hon med honom. Vad är skillnaden?

Erika Berger, chefredaktör för Millennium, och Blomkvist fortsätter att vara både vänner och knullkompisar, trots att hon gift sig. Hennes bisexuelle make är införstådd. Återigen i ”Luftslottet” stjäls en video från Erika: inspelningen visar henne och maken i en trekant med en annan man.

Lisbeth Salander är också bisexuell. Hon tänder på en människa, inte ett kön.

Stieg Larssons personer är sexuella människor i dagens Sverige. Däremot hör de knappast till ”verklighetens folk”.

Vad man kan undra över är varför den unga, tuffa Lisbeth verkar vara den enda som blir svartsjuk. I romanen ”Män som hatar kvinnor” kärar hon ner sig i Mikael.

Hon köper en julklapp till honom. Men så får hon syn Mikael med Erika – presenten hamnar i en papperskorg.

+ I efterordet till återutgivna ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” (Bakhåll) knyter sherlockianen Mattias Boström ihop Pinkertons detektivbyrå med Hälsingborgs nattvakt. Bara det är värt bokens pris!

– I amerikanska Millennium-filmen ska alltså Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gå på Södermalms gator och prata engelska med svensk brytning? Vilken klipsk idé!

Bengt Eriksson

Krönika i Kristianstadsbladet 2010

The Story of Harley Svensson (med slide)

Det började med att jag kollade på Blocket och fick syn på en tenorgitarr. Inte så lätt att hitta såna och den verkade vara i hyggligt skick och inte så dyr heller. En akustisk gitarr (fast med fyra strängar, som tenorer oftast har) av märket Levin, tillverkad 1937.

1937_Levin_Model_55_TG_catalog

Tidigare har jag köpt ett par sexsträngade gamla Levin-gitarrer. Den ena är en så kallad parlorgitarr (extra liten) med stålsträngar (från 1945) och den andra en nylonsträngad (1949).

Levin-gitarrer blev kända på 60-talet då alla svenska trubadurer (från Cornelis till Pugh) hade en nylonsträngad Levin.

Stämmer inte riktigt (enligt www.vintage-guitars.se) med modell, tillverkningsnummer och årtal men min tenor-Levin bör vara av den här sorten. 

Men Herman Carlson Levins musikinstrumentfabrik i Göteborg (1900-1979) tillverkade så många gitarrer av alla modeller och sorter att det finns ett stort begagnat utbud till låga priser.

Ännu så länge, för om fler artister börjar stoltsera med en gammal Levin – hittills har jag noterat Mauro Scocco, Laleh och Love Antell – så lär priserna stiga snabbt.

Upp med en mental skylt på dörren till frilanskontoret: ”Gone fishing in Olofström”. Där ska han bo, Harley Svensson, i den mörkaste skogen strax utanför samhället, djupt in i Horna Pelles land. Det var Harley som ville sälja tenorgitarren.

Förklaring: Han heter Stefan men kallas Harley för att han kör Davidson, förstås, och Horna Pelle är ett försiktighetsnamn för Fan själv som förekommer i Blekinge.

Besök hos Harley Svensson. Foto: Birgitta Olsson

Min hustru och jag kör Vollsjö-Degeberga-Kristianstad-Bromölla och sen norrut längs väg 116 mot Olofström. Efter att ha åkt fel långt in i skogen på Snöflebodavägen – vilket namn på en väg och ett samhälle! – så räcker inte kartan till utan vi får ta fram mobilen och kolla på GPS.

Harley Svensson och Marguerita, som kallas Ita, bor i en liten stuga vid en ännu smalare häst- och vagnväg. Ita är en stor schäfer som vaktar huset från en skåpbil. Fast sådär, när vi svängt in och parkerat så kommer hon ut och hälsar vänligt.

Som att vara i Texas, tänker vi. Snacka om country noir. Harley tar fram tenorgitarren. En gammal ”tanta” som haft den, säger han. Efter köpet visar han sina egna gitarrer – en elgitarr han byggt själv och en akustisk Levin av parlormodell (snyggare än min, får jag erkänna).

Levin

Gitarren stämd i ett C-ackord och en stålhylsa på ena fingret. Harley Svensson börjar spela en glidande blues med slide.

Han lirar i ett lokalt bluesband och gav på 80-talet ut en kassett, ”Tassemarkernas Blues”, med egna låtar. Nu är en cd på gång, också med egna blueslåtar på dialekt.

Min tenor-Levin på plats här hemma bland syskonen. Foto: Bengt Eriksson

Hemma i Vollsjö igen sitter jag med min nu nysträngande tenorgitarr och sträcker ut fingrarna så mycket som krävs för att ta tenorackorden. Hur kan det vara svårare att spela på fyra strängar än på sex?

En liten spricka på baksidan av min nygamla Levin men jag ska höra med vår granne gitarrbyggaren om han har tid att limma ihop den.

Någon skavank måste det ju bli på en så gammal ”tant Levin”. Hon klingar fint för sin ålder och det är viktigast.

Bör inte alliansregeringen besluta att renovering av svenska gitarrer inkluderas i Rut- och rot-avdragen? Att bevara en Levin-gitarr från 1937 måste vara att värna det svenska kulturarvet.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2012

Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)

Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.

Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.

***

Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.

Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som  ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.

Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson

Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.

Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.

Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.  

”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.

”Turid som bäst”, spellista på Spotify.

Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.

Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)

Bengt Eriksson

Ur Hifi & Musik 5/2021  

Extra extra: Nationaldagen i Vollsjö

Så här brukar det vara den här dagen i Vollsjö. Så här firas den 6 juni, varje år. Så har det varit sen vi flyttade hit för så längesen som 70-talet.

Men inte i år och inte i fjol. Nu har det inte varit så här de senaste två åren. Utsocknes och nyinflyttade, följ med till det traditionella nationaldagsfirandet i Vollsjö!

(Förresten, nog är detta den perfekta mjukdeckarmiljön? Tänk en mysdeckare eller feelgood med crime som utspelar sig, vilket ju betyder att ett mord begås, den 6 juni i Tosterup (som Fritiof Nilsson Piraten kallade Vollsjö)…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2006

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Bob Dylan och jag

Hur många skivor med Bob Dylan har jag hört. Ja, inte alla oräkneliga bootlegs men om inte alla så nog de flesta officiella utgivningar. Första LP:n jag hörde var ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (säkert året den kom, 1963). Hur många konserter har jag varit på med Dylan? Faktiskt inte så många, försöker minnas: första svenska konserten i Stockholm (1966 väl?), ett par gånger på Scandinavium i Göteborg, två gånger (åtminstone) i Malmö, vid Christinehofs slott i Skåne, Sofiero i Helsingborg…

Bob Dylan, 1963. Foto: U.S. Information Agency. Press and Publications Service

Ständigt föränderlig, på skiva som scen. Alltid har jag inte gillat det jag hört (och sett) men ofta och faktiskt allt mer har jag börjat uppskatta att jag inte alltid uppskattar honom, om uttrycket gick att förstå. Oavsett, på måndag den 24 maj fyller Bob Dylan 80 år. Själv fyllde jag nyss 74. Som tiden kan gå.

Eftersom det är fredag och Deckarlogg idag kan handla om något utanför ämnet ”Deckare och annan krimi” lägger jag ut den här krönikerecensionen från och om konserten på Sofiero – som ett förhandsgrattttttttis till Bob eller Dylan eller Zimmerman eller Robert eller hur nära man nu står honom.

”May you stay…”

***

Han log. Han tackade publiken också. Och efter pausen dansade han (så får man väl kalla det när han stod och gungade lite med överkroppen och huvet). Ibland lekte han med toner och ackord på pianot (beskrivningen gäller konserten i Helsingborg, dagen efter i Göteborg lär han ha rest sig upp från pianot och blickat ut över publiken) så att musikerna i bandet inte visste hur låten skulle fortsätta.

Så där han alltid gjorde under konserter på den tiden han fortfarande spelade gitarr. Stämmer det förresten, att det beror på åldriga, stela fingrar, det är därför som han inte spelar gitarr på scen längre? Ja, jag vet hur det känns. Jag kämpar också med mina gitarrfingrar.

Det handlar om Bob Dylan, förstås. Han blev min vän när jag var riktigt ung. Redan på tidiga skivor fanns sånger som var personliga brev till mig. Dylan uppmanade mig: Ta gitarren och sjung! Och vi var tusen, hundratusen, säkert miljoner unga pojkar jorden runt – några unga kvinnor också – som uppfattade hans sång till gitarr som en uppmaning att göra egna låtar och spela själv.

Bob Dylan sjunger ”High Water (For Charley Patton)” på scen i Helsingborg, usel bild men klart lyssningsbart ljud.

Vi blev gitarrpoeter, vissa professionella med tiden och andra gitarrplinkande amatörer livet igenom. Dylan fick ut mig på lördagsturnéer till Kingside, Kingside och Kingside igen (Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn). Det var 1965. Jag hade en akustisk gitarr och ett munspel i G-dur, körde en av mina Dylan-favoriter, ”She Belongs To Me”, och en egen låt, ”I Feel As Good As I Can”, som var mer som Donovan.

Strax ska jag försöka bli mindre ego men jag måste berätta också att Bob följde med oss till Vollsjö på 70-talet. Gary Engman sände TV-programmet Kvällsöppet från Vollsjö gamla skola och fråga inte mig hur mitt band kom med där. Vi körde en låt på svenska, skriven innan flytten till Skåne, när jag och min blivande hustru bodde på tionde våningen i Edsberg. ”Vi är på väg” heter låten där Dylan är chaufför på 607:ans buss från Edsberg in till Stockholm.

Om jag varit ung i dag och inte hört Bob Dylan förrän nu, vad hade jag tyckt? Så stod jag och tänkte på Sofiero. Dum fråga, ju. Han är gammal nu, 73 år, äldre än jag. Hur skulle en 16-åring, som jag var då, kunna knyta vänskapsband med den där ”gubben”, som en recensent beskrev honom. Vad jag säkert vet är att nu skulle jag aldrig få ”She Belongs To Me” som favoritlåt, för den var inte vacker längre i Dylans massakrerade version i Helsingborg. Samtidigt som jag sympatiserar med inställningen att gamla låtar ska leva vidare och förändras, inte hamna i en monter på Bob Dylan-museet.

Dylan sjunger en annan låt på scen i Helsingborg: ”Pay In Blood”.

Däremot har jag svårt att förstå när både äldre och yngre recensenter menar att han inte längre kan sjunga. Bob Dylan har ju aldrig haft någon vacker sångröst eller varit en virtuos gitarrist. Dylan är beroende av dagsformen. Han är stundens sångare och musiker. Gå in på Youtube och kolla live-inspelningar med en ung Bob Dylan: ena dagen kunde han sjunga och spela riktigt bra, nästa dag lät samma låt ju rent anskrämligt.

Numera sjunger Dylan med åldrad, skrovlig röst. Han verkar inte bry sig (och han har väl aldrig brytt sig om vad andra tycker, som när hans elgitarr skrämde folkmusikpubliken i Newport). Artister med så lite kvar av sin forna röst brukar göra det bästa av det lilla men ”gubben” Dylan försöker använda så stort röstomfång som möjligt och sjunga som en crooner. Det är både fascinerande och uppmuntrande.

Några få andra (John Lennon, Joni Mitchell och Neil Young) har också skickat brev till mig i form av nya låtar. De blev mina vänner. Jag struntade väl i vad de gjorde. Nej, jag struntar inte men jag förlåter, vad de än gjort och gör. Som när Dylan började sjunga country eller blev halleluja-frälst. Jag muttrade, accepterade och lyssnade vidare.

För de ögonblick då musik upphör att vara musik, då sång och musik blir själva livet. Det är vad Bob Dylan är för mig: en människa. Det är det innersta budskapet i hans sångpoesi och musicerande: detta svårhanterliga, dagliga slit med att vara människa. Det finns – också 2014 – vissa ögonblick då Dylans sång glimtar till av livets stora vilja och mindre förmåga.

Förra veckan på Sofiero i Helsingborg så tyckte jag mest om de jazzfolkbluesiga versionerna av nyare låtar som ”Workingman´s Blues #2”, ”High Water (For Charley Patton)”, ”Early Roman Kings” och ”Spirit On The Water”. Tänk Dylan, fantiserade jag, vid ett piano på Garaget i Hammenhög med komp av svenska jazzmusiker (gitarr, bas, trummor). Så litet och nära, nästan som när han började. Vilken idé! Som man kan drömma.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Deckarloggfredag: Råkornas vårkör i Vollsjö

Victoria Benedictsson, en av Färsingabygdens författare, uppvuxen på en gård vid Fårakroken bortom Frenninge, har skrivit en novell om en pojke och hans råka. ”De skjuter ju råkor” heter inte novellen men borde kanske ha hetat. Novellen heter som råkan, ”Jeppa”, och slutar sorgligt. Händelsen leder till att pojken som vuxen blir riksdagsman i Andra kammaren. Han höjer sin röst när han talar ”för de fattigas och förtrycktas sak – och sådana finnas överallt”, skrev Benedictsson.

Åkej, jag erkänner. När råkorna för plus tio år sen kom till vår del av Vollsjö, de flyttade nog hit bortifrån Ågårdssidan, för att bygga bon i grannträdgårdarna vid Storgatan och göra våra popplar till sovträd – då var jag först lite avogt inställd. Varje morgon kändes det som att stå på rollistan till Hitchcock-filmen. Tusen eller i alla fall hundratals råkor satt i popplarna och stirrade på mig. Så lyfte de, alla på samma gång, och flög i min riktning under varsitt högljutt ”Kraaaah”.

Vissa råkor kan bli väldigt tama. Det här är vår tama råka Kraa. Målningen bakom Kraa målades av Vollsjökonstnären Anneli Carlsen. Foto: Media I Morron I Dag.

Min hustru, som kan tala med fåglar, har nu presenterat oss och jag har blivit motsatsen: nyfiken och fascinerad. Råkor är fascinerande fåglar. Som att de har två – nej, tre – bostäder: ett träd att sova i och ett där de bygger sitt bo samt ett vinterviste. Vid tiden för bobyggandet sover råkparet i ett annat träd tillsammans med andra råkor. Om kvällarna samlas de längst bort i trädgården, högst upp i våra sex popplar. Där sitter råkorna och berättar godnattsagor för varann eller kanske förhandlar om bästa sovgren?

Det sägs, eller rättare sagt läser jag så i den lilla råkbibeln ”Ett år i råkans värld” av Catharina G Lundberg, att hanen utser boplatsen, bägge samlar byggmaterial (viktigt med exakt vilka pinnar och kvistar som väljs) och honan är boets arkitekt. Men varför bygger råkorna sina bon lika högt upp i träden som de har sovplatserna, där blåsten är som hårdast och trädgrenarna slår som mest? Bona är öppna upptill så råkorna kanske blott vill ha himlavalvet ovanför sig? Kunna hålla koll på rovfåglar? Men om det börjar regna då…

Catharina G Lundberg: ”Ett år i råkans värld” (BoD)

När honan lägger ägg och ruvar, nu i april, flyttar råkparet till boet. Men när ungarna i månadsskiftet april/maj blir flygga, som det heter på ornitologiska, flygfärdiga i översättning, beger sig hela råkfamiljen om kvällarna till sitt andra boställe, för att sova. Råkor tror på en ortodox fågelreligion: de håller ihop livet ut. De är renliga fåglar: ungarna får tidigt lära sig att spillning sker utanför bokanten.

Dags att ta paus i krönikeskrivandet. Min hustru och jag promenerar nedåt Pumphuset. Här finns en större råkkoloni, vars invånare bildat Vollsjö råkkör. Vi går under och förbi deras bon och de stämmer upp en konsert för oss. Skränar? Nej, stanna och lyssna! De har fler, olika ”krah” än det finns toner i den västerländska skalan.  Några sjunger solo och övriga är kör, de byter av varann som efter partituret till en nutida körkomposition.

”Råkorna ropa i alla träd”, skrev Carl von Linné när han såg dem vid sin skånska resa år 1749. Något år senare, 1758, fick de också sitt latinska namn, Corvus frugilegus, av Linné. ”Corvus” betyder korp, den fågelsläkt som råkor (och kråkor) tillhör. ”Frugilegus” kan betyda frukt- eller frösamlare. Råkor har varit flyttfåglar men idag övervintrar de flesta i Skåne, som 90 procent av Sveriges råkor valt att bosätta sig i.

”Kråkor: Ett porträtt” av Cord Reichelman (Ersatz)

Det fanns cirka 50 000 råkpar vid Linnés tid. Efter en nedgång på grund av kvicksilver i betningen (behandling av utsäde) är antalet åter uppe i 45 000 par. Fast de bor inte där de bodde, liksom de flesta av Sveriges invånare har de urbaniserats för att få mat för dagen. Råkorna sågs förr i almar kring skånska slätter, nu finns råkkolonierna i både större och mindre samhällen.

Råkan är vacker. Om du inte är så lycklig att tusen råkor valt sovplats i din trädgård så googla och se. Korpsvart med svärta i skiftande blått, grönt och mörklila. Spetsig och nedåtböjd, svagt gul näbb och under den en hakpåse för att spara maten. Sådär 45 centimeter lång och cirka en meter mellan vingspetsarna. Honan är bara något mindre än hanen, omöjligt att skilja dem åt. Kraftfull flykt men kan också glida genom luften, på marken skuttar råkan fram.

 Skräpar ner? Ja, som hundar och katter, du och jag. Råkor äter, till skillnad mot oss, skadeinsekter och även maskar, snäckor, bär, frukt, nötter och eventuellt en liten mus. Men de stjäl väl säd, majs och potatis från böndernas åkrar? Jodå, men råkor äter också larver som är skadliga för grödan. Enligt råkforskningen verkar skada kontra nytta vara fifty-fifty.

Till sist: Ät för tusan inte råkor! Skjuta råkungar, för det är ungarna som skjuts. Känns det bra? Inte mycket heller att äta på en råka, knappt något kött runt råkbenen. Och det smakar – ingenting. Krävs god gräddsås för att en råka ska gå ner. Ät vildsvin istället!

Tre ggr korta råkor

1. Böcker. ”Ett år i råkans värld” (BoD) är en liten och tunn men så innehållsrik bok att den förtjänar att kallas ”råkbibel”. Catharina G Lundberg, rehabiliterare av fåglar, redovisar sina erfarenheter av råkor, från 80-talet och framåt. Som när hon tog hand om råkungarna Kajsa Kavat och Kalle. Råkstudera vidare om både råkor och andra kråkfåglar i Cord Riechelmanns bok ”Kråkor” (Ersatz).  

2. Poesi. Få poeter verkar ha sett en råka och de som har sett finns i Skåne. Men vissa skånska poeter tog nog miste på råkan och typ en skata. Som när Håkan Sandell diktar om köttätande råkor? Även i Ola Hanssons och Anders Österlings dikter syns och skriar några råkor. Mest nära och lyhördast är Lennart Kjellgren: ”Tänk att det finns människor som inte förstår / vår fina konsert när det lider mot vår…”

3. Kommunfågel. Råkan utsågs på 90-talet av Skånes ornitologiska förening i samarbete med Kristianstadsbladet till Skurups kommunfågel. Det passade bra – ja, bäst – eftersom Skurup lär vara Skånes mest råktäta kommun. Just i Skurup finns rätt natur för råkorna, som gillar små träddungar men ogillar skog. Dags för Jón Leifsson att komplettera Nils Holgersson-skulpturen med ett råkpar?    

Bengt Eriksson

Publicerat  i Ystads Allehanda

Digitala böcker och tryckta böcker, den nya ordningen inom bokutgivning

Deckarlogg debatterar ju då och då författandet och förlagsbranschen, med egna och även andras inlägg. Detta är ett gästinlägg från ljudboksförläggaren Mattias Boström om vad det ökade intresset för ljudböcker kan få såväl förlag som författare att ta vägen i framtiden.

Ska den gamla ordningen inom förlagsbranschen ersättas av en ny? Och är det i så fall på gott eller ont…

———————————————-

Efter mina drygt tio månader som ljudboksförläggare (på Bokförlaget Lind & Co) börjar jag mer och mer upptäcka hur den digitala boken faktiskt kan användas. När jag säger digital bok menar jag både ljudbok och ebok, för även om ljudboken dominerar det digitala så når eböckerna mängder av läsare och är goda motsvarigheter till vanliga tryckta böcker.

Det jag ser är hur jag har en oerhört stor frihet att experimentera med innehåll, format och utförande.

En tryckt bok vet jag att jag måste räkna hem på ett år, eller kanske två om det även blir en pocket, för efter det så existerar den knappt i vare sig bokhandel eller läsarnas medvetande. En digital bok kan däremot gott få fyra-fem år på sig för att gå på breakeven – om bara förlaget och författaren har uthålligheten så gör det inget om inkomsterna dröjer, för boken kommer ständigt finnas där för läsarna/lyssnarna och till slut gå på plus, varefter den ju bara fortsätter gå på plus.

Mattias Boström på Bokmässan i Göteborg när han var aktuell med sin ”Från Holmes till Sherlock”-bok. Foto: Media I Morron I Dag.

Självklart jobbar jag med många böcker i populära digitalboksgenrer, men det hindrar mig inte från att satsa även på annat där jag tror att det kan finnas intresserade läsare/lyssnare. Med den enorma mängd abonnenter som idag finns i de svenska streamingtjänsterna, så finns där också en fantastisk bredd av människor med olika intressen.

När jag nyligen gav ut Ingmar Norléns biografi om Johnny Bode som ljudbok/ebok, så var det en bok som i tryckt form utkom 2003 och som för länge sedan sålt slut på Carlssons förlag, och ett ämne som kanske inte vände sig till den stora bredden av abonnenter.

Men jag gissade att bland så många hundra tusen personer så fanns där ändå tillräckligt många som skulle kunna uppskatta den här boken lika mycket som jag uppskattar den. Det är en bok som ligger långt från de vanliga, populära digitalboksgenrerna – och jag är tveksam till hur lönsamt det hade varit att trycka den boken på nytt idag (även om jag vet att suget efter den varit så stort att den t o m stulits på flera svenska bibliotek).

Men tack vare streamingtjänsterna spred sig ryktet om den och redan under de första veckorna fick den tillräckligt många tusen lyssningar/läsningar för att rent ekonomiskt ha gått på breakeven. Och dessutom syns det tydligt på läsarkommentarerna att den nått ut till en mängd personer som varken kände till Johnny Bode sedan tidigare eller som skulle fått för sig att köpa/låna/läsa den i tryckt form. Häri ligger ett viktigt påpekande: att streamingtjänsterna inbjuder till läsning/lyssning av sådant som man aldrig annars skulle fått för sig att testa.

Jag menar inte att all sorts litteratur fungerar som ljudböcker eller att t ex alla fackböcker rent praktiskt fungerar att läsas som eböcker. Jag menar bara att det finns möjligheter för så mycket mer än bara det som är streamingtjänsternas motorväg – det finns många andra rutter genom den digitala bokens landskap.

I mina framtidsplaner och i pipeline för kommande produktioner finns många bokprojekt som även i tryckt form skulle ses som smala. Men så länge jag tror att det finns en tillräckligt stor promille intresserade läsare/lyssnare bland streamingtjänsternas abonnenter, så tror jag enormt mycket på bredden. För i många fall ser jag det samtidigt som en kulturgärning att sprida texter om historia, bortglömd populärkultur, etc, eftersom jag vet att de alltid når ut till så många fler, som på ett så enkelt sätt kan ta till sig det som de annars aldrig hade sökt upp.

En annan sak som jag finner så sympatisk med de digitala kanalerna är att de är så förlåtande. Även om första boken i en serie eller i ett författarskap har blivit ett säljmässigt misslyckande, så spelar det ingen roll för framtiden. För när väl författaren får en framgång med en kommande bok, så kommer samtliga tidigare titlar automatiskt reaktiveras genom läsarnas/lyssnarnas nyfikenhet och få så många lyssningar/läsningar att tappet för tidigare misslyckanden tvärtom vänds till fina framgångar.

Om bara författare och förlag har uthålligheten så ska man veta att det aldrig är för sent att lyckas, för när man väl gör det så sker även framgången retroaktivt, utan någon som helst extra insats från förlag eller författare. Om man bara har uthålligheten och tror på värdet i det man ger ut – det kan vara kvalitativt eller annat värde – och bedömer att det fungerar att göra det i digital form (att det är text som går att ta till sig antingen som ljudbok eller ebok), så finns det mängder av böcker att ge ut och i ett oändligt antal genrer.

Fortfarande kommer det både för mig och de flesta andra ljudboksförläggare handla om att huvudsakligen röra sig i streamingtjänsternas mittfåra, men om jag tack vare friheten i den digitala bokens marknad ändå låter 10-15% av min utgivning vara böcker som aldrig annars hade nått ut till en stor krets människor, så är jag väldigt nöjd. Och där kommer jag förstås att gå efter personliga preferenser – helt enkelt bedöma vilka böcker som jag tycker borde nå ut på den svenska bokmarknaden.

Det finns också mängder av författare att upptäcka. Sedan streamingtjänsterna slog igenom har ett mycket stort antal tidigare oetablerade författare var och en nått ut till många tusentals lyssnare/läsare, och helt enkelt skapat sig en stor läsekrets på oerhört mycket kortare tid än vad som hade varit möjligt i tryckt form. Drömmen för de flesta är ju fortfarande att komma ut i tryckt utgåva, men vägen till stor spridning och snabbare framgång har alltmer kommit att gå via streamingtjänsterna.

De gamla ordningarna i bokbranschen håller på att brytas ner. Att man har kommit ut som ljudbok först hindrar inte att man sedan kommer i tryckt utgåva – antingen på samma förlag eller på annat förlag. Att man först kommit ut i egenutgivning eller i begränsad distribution via hybridförlag hindrar inte att man senare kan komma ut med samma bok på ett större förlag. Streamingtjänsterna är bara en del av en omstrukturering där det inte längre är ett måste att allt sker på det sätt som det alltid skett.

Mattias Boström

är alltså ljudboksförläggare på bokförlaget Lind & Co med 25 års bakgrund i förlagsbranschen, tidigare har han bland annat arbetat på Piratförlaget och även drivit ett eget förlag i Lund. Dessutom författare till en rad böcker.