Achdé (bild) och Jul (text)
Lucky Luke 94:
I bomullens land
Övers: Göran Semb
(Albumförlaget)
Det blott 94:e – nittiofjärde – Lucky Luke-albumet? Måste ändå vara i blygsammaste laget, nog finns det fler än så. Skämt åsido, det har kommit en massa extra seriealbum också med Lucky Luke (för att inte tala om både filmer och spelfilmer, DVD-er, kärleksfulla parodier och ja, jag vet inte allt) men det ska det inte handla om nu.
Utan blott om ”I bomullens land” (Albumförlaget), årets album.
Nytt på svenska för i år (på franska i fjol) men också och framförallt årets album för mig. Det är nämligen så, det började när ungarna fortfarande bodde hemma, att familjen Eriksson varje julaftonsmorgon har delat ut en extra julklapp i form av en jultidning. Varsin till ungarna och varsin till föräldrarna. Själv brukar jag önska – och få – årets Lucky Luke-album.
Min hustru och jag har fortsatt med det här också sen ungarna flyttade ut och i julas fick jag alltså ”Lucky Luke 94: I bomullens land” som extra julklapp i förväg. Och vilket seriealbum sen, det bästa Lucky Luke-albumet jag läst på länge!
Achdé, egentligen Hervé Darmenton, tog över tecknandet av Lucky Luke efter att den tecknade cowboyens skapare Morris, Maurice de Bevere (1923-201), hade dött. Jul, pseudonym för hen som författat berättelsen till ”I bomullens land” (tyvärr har jag inte kunnat utröna Juls egentliga namn), är relativt nytillkommen vad gäller Lucky Luke. Blott författat några få tidigare album men definitivt en förmåga.
Achdés och Juls sätt att teckna och skriva vidare, den mest kände Lucky Luke-författaren var och förblir René Goscinny (1926-77), på Lucky Luke är ett föredöme (de – ingen nämnd, ingen glömd – som idag skriver vidare på andra deckarförfattares deckare kan ta åt sig). Lucky Luke är än idag samma cowboy och samma tecknade serie – nästan. Till och med nästan, nästan. Här finns en liten personlig touch men ändå samma, samma.
Lucky Luke är en parodi på vilda västern – men en parodi på allvar. Kanske kan man säga att Lucky Luke-serien ”politiserats” mer med Jul som serieförfattare eller så har Lucky Luke blivit än mer på allvar. Grundingredienserna är kvar och bestående: Lucky Luke – med hästen Jolly Jumper – skjuter fortfarande snabbare än sin egen skugga och även bröderna Dalton finns återkommande kvar. Alla ser dessutom ut som de såg och ska se ut. Så nära tecknar Achdé.
Författaren Jul fortsätter också att skriva parodi på allvar, bland annat genom att ha med autentiska personer ur den riktiga amerikanska vilda västern. Som här: den svarte sheriffen Bass Reeves, som fanns i verkligheten. Detta är ett av albumets teman – att westernfilmerna inte speglade vilda västern- eller pionjärtiden som den var, på film är ju sheriffen garanterat en vit amerikan medan han i verkligen kunde vara både afro-amerikan och latin.
”I bomullens land” är en skildring – med lika delar humor och allvar – av den rasistiska amerikanska söderns vita ranchägare, svarta slavar och Ku Klux Klan. Och just dit på kommer Lucky Luke och Jolly Jumper på semester (semester?), dit kommer också Matt Reeves och har gangsterbröderna Dalton med sig. (Även de fanns i verklighetens västern.)
Två av de svarta ungarna på farmen heter förresten Oprah och Barack. Vad de ska bli när det blir stora tänker jag inte avslöja. För övrigt är ju västernberättelser blott en annan sorts thriller och deckare, den ensamme cowboyen är en variant av privatdetektiv. Och så slutar albumet, som det också ska, med att Lucky Luke rider bort i skymningen på Jolly Jumper sjungandes ”I’m a poor lonesome cowboy, and long way from home”.
Sheriffen Bass Reeves rider bredvid och bakom vandrar ett par före detta slavar, på väg från sydstaterna till Chicago kanske, som sjunger: ”Let my people go…”
Bengt Eriksson
Deckarlogg 