Debutdeckare som utspelar sig just nu i år, mellan den 23 mars och 13 april 2022

Bim Wikström
Dissonans
(Southside Stories)

Bim Wikström har skrivit mycket av annat slag tidigare men nu spänningsdebuterar hon med ”Dissonans”, en berättelse som har huvuddelen av handlingen förlagd till småländska Eksjö och som därmed följer en stark tradition inom svensk spänning som ofta förlägger handlingen till mindre orter runt om i landet.

Till skillnad från många finns här inget återvändartema; huvudpersonen Marita Ek flyttar till Eksjö från Stockholm, har själv sina rötter i Karlskrona och känner knappt till något alls om den plats hon nu kommer till.

Hon är journalist och inställd på ett mycket lugnare liv i Eksjö där det knappast kan hända så mycket. Så blir det inte riktigt. Vi ska få träffa Marita EK fler gånger, detta är första delen i en planerad serie.

Efter en kort prolog, eller preludium som det kallas här i den första av många och intressanta musikreferenser, får vi möta Marita som denna onsdag i slutet av mars sitter i bilen på väg söderut från Stockholm.

Hon och Tord skilde sig för ett par år sedan och här finns en del som innebär att hon gärna vill ha ett längre avstånd till sin exman. Att hon inte fått ett jobb som hon ville ha, det gick till en yngre man med sämre meriter, bidrog också till beslutet om att söka jobbet på den lilla redaktionen i Eksjö.

En bonus är att hon nu också kommer mycket närmare älskade stugan på Aspö i Karlskrona skärgård.

Med i bilen finns dottern Lova som inte har några problem med flytten, sina vänner på nätet har hon ju kvar var hon än befinner sig, och hon är en stabil tjej som inte ser några problem med att hamna i en ny miljö och en ny högstadieklass.

På vägen gör de ett stopp vid Brahehus där de bokat en träff med Lovas storebror Lukas som varit och hälsat på sina frireligiösa farföräldrar i Jönköping. Han har hunnit bli arton och har fått en liten bil av välbärgade farfar. Annars går han på Internatskolan Sigtuna där pappa Tord också gått en gång i tiden. Inte Maritas val men Tord hade fått sin vilja igenom och Lukas hade accepterat.

I Eksjö har hon till en början hyrt en möblerad lägenhet, det lilla flyttlasset med det nödvändigaste hade hon kört ner en vecka tidigare så det går enkelt för dem att flytta in när de väl är framme. Dagen därpå träffar hon redaktionschefen Tomas Blom och kollegerna på redaktionen.

Hennes första uppdrag blir att göra en reportageserie om hur människors liv förändrats av pandemin vilket samtidigt innebär att hon kan lära känna det för henne nya området. De väljer byn Mjölnaryd som plats för denna serie, den ligger en halvtimma utanför Eksjö. Den före detta skolan i byn är ombyggd till äldreboendet Vårsången och därifrån har den gamle mannen Allan Bengtsson just försvunnit vilket blir den stora nyheten i tidningen nästa morgon.

Hos polisen är det Robert Anderberg som är ansvarig för sökandet efter den gamle mannen och han äger också en del av berättarperspektivet i boken. Polisen får också hjälp av Missing People, det är många som ställer upp för att hjälpa till.

På den lilla polisstationen har de klar personalbrist på grund av sjukdom och en del annat. För tillfälligt stöd kommer kriminalkommissarie Dag Hammarström dit från Linköping. Allan har inte haft många besökare andra än en tonårspojke, Elias Svensson, son i en känd problemfamilj, och ingen förstår hur de två har lärt känna varandra.

Bim Wikström.

På eftermiddagen kommer en skallgångskedja fram till övergivna Askegården och vid en gammal lada finns massor med fåglar som flyger runt. På loftet hänger en död kropp från en bjälke. Han måste han hängt där ett tag, är rätt illa åtgången av fåglarna. Det är inte Allan Bengtsson. Det är Elias Svensson.

Därmed är scenen satt för den utredning som finns i centrum för denna debutroman. Marita och hennes kolleger gräver på sitt håll och polisen på sitt. På vägen dyker det upp mänga intressanta personer, karaktärsbyggande är en av många styrkor hos denna författare, liksom språket, det märks tydligt att detta är någon som skrivit mycket tidigare.

Marita och Dag lär känna varandra och delar information utöver vad som är brukligt mellan poliser och journalister, men det ger också steg i riktning mot svar på viktiga frågor. Berättelsen är helt kronologisk och pågår under tre veckor fram till upplösningen. Historik kommer fram i tankar och dialoger.

Marita har merparten av berättarperspektivet men även andra röster kommer in. Här finns en väl avvägd balans mellan fallet och huvudpersonens privatliv.

Samtidsberättelser med realistiska drag brukar oftast utspela sig minst något år innan boken kommer ut, alltså under den period när texten skrivs. Under senare tid har dock många berättelser varit något äldre än vanligt, jag gissar att det är för att olika sorters pandemieffekter annars skulle ta alldeles för mycket plats och då är det enklare att förlägga handlingen till tiden innan pandemiutbrottet vilket innebär att vi fått många historier som utspelar sig 2019.

Den här författaren har gjort tvärt om: berättelsen inleds 23 mars och avslutas ungefär tre veckor senare, onsdag 13 april 2022, detta år alltså. Eftersom hon sannolikt skrivit merparten av texten tidigare än så, det tar tid att skriva en hel bok och processen från ett första råmanus till en tryckt bok är ofta lång, så har hon alltså under skrivandet förlagt handlingen i en framtid som hon inte kan veta något om, för att i sista skedet tillföra en del tidsmarkörer som skapar närvaro under mars-april i år.

Originellt och intressant.

Normalt brukar jag undvika att läsa baksidestexter eftersom de ofta fungerar begränsande för tankarna under läsningen. Men här fanns samma text med som en del av ett brev från förlaget och den innehåller en spoiler som tar bort en del av läsnöjet. Trist.

Det är en stark debut, det finns väldigt mycket positivt att säga om språk, karaktärer, miljöer och en intelligent intrigkonstruktion. Är det tillräckligt för att verkligen sticka ut i den stora floden av ny svensk spänning? Jag vet inte riktigt, den går i alla fall inte in på min topplista över årets bästa svenska spänningsdebuter.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Riktigt stark avslutning på serien!

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

”Isola” är den femte och vad jag förstår avslutande delen i Katrine Engbergs Köpenhamnsserie med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner som huvudpersoner och med pensionerade Esther de Laurenti som viktig återkommande karaktär (fyra av delarna finns översatta till svenska, av någon anledning hoppade det svenska förlaget över del två, ”Blodmåne”).

Serien har blivit framgångsrik, även internationellt, och det är lätt att förstå; det är svårt att sticka ut i den stora floden av spänningslitteratur men det har Engberg ändå lyckats med genom en djärv, intelligent och lekfull inställning som ibland tangerar litterär absurditet i sitt sätt att arbeta med texterna, ofta med väldigt långsökta referenser och helt oväntade inslag som håller leende läsare på väldigt gott humör.

Hon har en alldeles speciell förmåga att utveckla helt aparta pusselbitar som omöjligt kan hänga samman men som slutligen ändå gör det. Underbar läsning och det enda sorgliga är att nu är denna serie slut.

Vad står då titelns Isola för? De omedelbara konnotationerna rör sig åt två håll: mot öar och mot isolering. Bägge stämmer. Texten är skriven under pandemins isolering och i centrum av berättelsen finns ön Bornholm: ”Bornholm är kanske garderoben som leder till Narnia där barnen kan försvinna in i äventyret och gömma sig för verkligheten?”

”Isola” dyker också upp ingraverat på en silverkedja, som namnet på en ung kvinna men det är också beteckningen för ön Manhattan i Ed MacBains välkända deckarserie. Här finns också referenser till skotten Alexander Selkirk (1676-1721), förebild till Daniel Defoes Robinson Crusoe. Selkirk levde över fyra år (1704–1709) isolerad på en mycket liten ö i Stilla havet, fyrahundra sjömil utanför Chile, en ö som numera heter Isla Robinson Crusoe.

I berättelsens upptakt hittas ett lik i en koffert i en park i Köpenhamn, eller snarare ett halvt lik som dessutom har legat där ett bra tag, svårt att identifiera. Obduktionen visar att det är en man, sannolikt mellan trettio och femtio, och att han varit levande när han sågats itu på längden, det var så han dödades.

Danska deckarförfattaren Katrine Engberg. Foto: Anders Hansson

En grotesk metod som genom historien bland annat använts av den romerske kejsaren Caligula. En av Jesu tolv apostlar, kallad Simon ivraren eller Simon seloten, sägs hade lidit martyrdöden just genom att bli itusågad på längden. Det finns också en del medeltida referenser. Anette Werner blir ensam ansvarig för utredningen som går trögt; de hittar inga spår, inga vittnen, ingenting.

Hon saknar samarbetet med mångåriga kollegan Jeppe Kørner som är tjänstledig. Jeppe var verkligen kär i sin kollega Sara Saidani. Han har alltid velat ha barn, det misslyckades i hans förra äktenskap, men han hade svårt att hitta en fungerande relation till Saras döttrar, elvaåriga Amina och hennes lillasyster Meriem. Till slut gick det inte längre så han flydde både från jobbet och från Sara, arbetar nu tillfälligt som skogshuggare på Bornholm där han tillbringade alla uppväxtens somrar. I bokens inledning är han på tillfälligt besök i Köpenhamn för att vara med på en begravning.

Ett återkommande nav i berättelserna är åldrande akademikern Esther de Laurenti som tänker mycket på sitt liv. Hon känner sig ensam, den utdragna processen med allt mer dementa sambon Gregers Hermansen är över, han är död, och hans begravning var så sorglig, ingen från hans familj kom och hon är tacksam över att Jeppe ändå kom dit.

Gregers död var på sätt och vis en befrielse men ändå saknar hon alla deras samtal. Hon har passerat sjuttio, har få vänner kvar och hennes enda sällskap i lägenheten är mopsen Doxa, även han åldrande och trött. Det finns en del hon ångrar, en del smärtsamma minnen och ett av dem bär hon ständigt i en medaljong runt halsen: 18 mars 1966 är ingraverat; då var hon sjutton år, hade just fött ett barn som hon adopterat bort direkt efter födseln, hade fallit för föräldrarnas tvång och några fler barn blev det aldrig.

Det enda hon har kvar som kan hålla henne igång är arbetet; i förra boken började hon projektet med att skriva en biografi över den internationellt välkända danska antropologen Margrethe Dybris som forskat kring dödsritualer runt om i världen; Esther har samlat mängder av material från hennes fältstudier i Indonesien och Centralafrika men allt blev liggande under Gregers sista tid i livet. Nu försöker hon ta tag i projektet igen.

Esther hade en del kontakt med Margrethe innan hon dog och nu har hon kommit överens med Margretes vuxna dotter Ida om att hon ska få komma till huset i Bølshamn på Bornholm för att kunna gå igenom alla kvarlämnade dokument. Hon och Jeppe tar färjan dit tillsammans.

I utredningen om ”koffertliket” i Köpenhamn hittar Anette Werner så småningom kopplingar till Bornholm. Vi rör oss mellan olika personers berättarperspektiv, främst Anette, Jesper och Esther, men bland annat också citat från olika brev som Esther hittar i Margrethe Dybris hus. De olika delarna växer samman på oväntade och mycket underhållande sätt i en fantastisk berättelse med starka upplösningar.

Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet (beundransvärd översättning av Mia Ruthman). Nyfiken är jag naturligtvis över vad Katrine Engberg nu ska hitta på. Kanske skriver hon något helt annat eller också väljer hon helt andra vägar i livet; hon har sedan länge visat sin förmåga att skapa avtryck i vilka riktningar hon än väljer att gå.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst april 2022

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Litteraturveteranen Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till den avlidna författaren Beata Skarps stipendiefond. Hon hålls lite på halster av stipendiefonden, som  Beatas bror Aron med hustrun Diana håller i, men snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen. På plats i Beata Skarps stuga i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från litterär essä eller avhandling till en smygande, smått spöklik thriller med dessutom en pusselgåta lite á la gammaldags detektivroman.

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Till studentstaden Lund kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik. Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra ”något som är liksom rätt”. Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”. Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet, om en mening i – med – livet. En gangsterroman, egentligen. Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria.  Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543. Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig! (Ur Anders Kapps rec.)

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Hennes nya roman är så tjock, läs- och skrivlång, 863 sidor på svenska, för att den handlar om USA, hela USA. Titeln kommer från en dikt av Walt Whitman, en av USA:s litterära grundstenar. Det amerikanska: från grunden; ur grunden; under grunden. Här utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom. John Earle McClaren, framgångsrik affärsmän och tidigare borgmästare, är på väg hem i bilen då han får syn på ett par poliser som misshandlar en man med asiatiskt utseende. När han stannar, går ur och försöker stoppa misshandeln blir istället Whitey, som han kallas, angripen av poliserna.

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. Hennes cykel hittas vid vägen. Det kan ju låta som vilken deckare och polisroman som helst – men nej. ”Leo” är en stark debut, en av årets starkaste. Det beror på huvudpersonen, polisen Erik Eriksson, som utreder försvinnandet och sig själv som en annan Erik Winter. Det beror också på språket, sättet att berätta. Markus Grönholm får mig att tänka Åke Edwardson vid hans debut. Även han, även Grönholm vill så mycket, ibland för mycket. Fast intressant, spännande och läsvärt blir det. (Och tänk på hur det gick för Edwardson när han började sortera och ransonera orden.)

Bengt Eriksson

Underbar avslutning på magnifik kvartett

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria, och nu finns ”Djävulsvind” ute på svenska.

Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543.

Det finns författare som är bra på research, det finns författare som är otroligt imponerande skickliga på research och så finns det Ray Celestin som spelar i en helt egen division där ingen detalj är för liten för att undersökas.

Helheten är fiktion men denna helhet är fylld av verklighetens människor, händelser och detaljer vilket skapar en sällsynt trovärdig närvarokänsla i en berättelse som annars innehåller dramatik på högsta nivå. Vi får återse Ida Young, numera pensionerad privatdetektiv som åter får rycka in, och hennes goda vän från barndomens New Orleans, den nu åldrande Louis Armstrong som till sin sorg fått läkarbesked om att han kanske inte får spela sin älskade trumpet mer.

Jag träffade Ray Celestin för fem år sedan när han besökte Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall; en mycket sympatisk person, smal, ganska kort till växten, ödmjuk, en man som inte framhäver sig själv, inte tar plats i onödan.

Hans blygsamma uppenbarelse har få samband med det storverk som hans nu avslutade romankvartett ”City Blues Quartet” utgör, mångfaldigt prisbelönta böcker runt om i världen: ”Yxmannen” som kom på svenska 2016 och utspelar sig i New Orleans 1919, ”Mafioso” (2017) utspelar sig i Chicago 1928, ”Gangsterns klagan” (2019) utspelar sig i New York 1947, och avslutande Djävulsvind (2022) utspelar sig i Los Angeles 1967.

Han är rätt extrem på många sätt, den detaljerade researchnivån har jag redan nämnt men det finns också ett rätt detaljerat regelverk där till exempel varje bok präglas av en specifik tid, en plats, en årstid, ett väder men också av en med boken samtida låt som styr bokens språkliga melodi i handling och tempo. Jag rekommenderar verkligen hans webbsida där det finns en hel del sidomaterial som referenslistor, kartmaterial, bildgallerier och spellistor till böckerna (inte så mycket kring den nya boken än, men det kommer säkert).

Det finns något vetenskapligt i hans sätt att arbeta som lätt skulle kunna resultera i riktigt tråkiga texter med uppräkningar av alla de detaljer han forskat fram men så är det inte alls. I stället använder han så skickligt allt detta material till att ge läsaren en fantastisk närvaro; i läsningen lever man verkligen på de platser och i de tider som han beskriver, man känner närvaron i miljöerna och tidsandan i det som händer på riktigt i New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles med allt det vackra och allt det riktigt hemska.

För att texter ska bli riktigt levande krävs starka karaktärer och genomgående i hela serien finns Ida Young (tidigare Davies) som under den långa resan gått igenom en hel del prövningar. Att som svart ung kvinna ta sig fram i rättsväsendet var inte enkelt men så småningom blev hon mycket respekterad för sin skicklighet och sin starka moral och lyckade bygga upp en egen detektivbyrå.

Nu är hon inte ung längre, har sålt byrån och dragit sig tillbaka som pensionär i Los Angeles. Men pensionärstillvaron avbryts av ett telefonsamtal; en ung kvinna har hittats mördad på ett motell, hon hade en lapp med Idas namn och telefonnummer, och LAPD vill veta varför. Det blir starten för en lång händelsekedja för Ida.

Hon växte upp i New Orleans med en pappa som var musiklärare och han upptäckte en ung strulpojke med stor talang, Louis Armstrong (då oftare Lewis), som han engagerade sig i. Lewis blev mer eller mindre inkluderad i familjen, Ida och han blev nästan syskon och de har varit nära vänner genom hela livet.

Ray Celestin. Foto: Nick Redman

Utöver sin välkända musikerkarriär är han i denna serie en sorts doktor Watson till Ida, så även här; även om han är åldrande och sjuk turnerar han fortfarande flitigt och kommer nu till Los Angeles.

Förutom dessa två återkommande karaktärer finns i nya boken en annan huvudperson, Kerry Gaudet. Hon och hennes lillebror Stevie har haft en riktigt tuff uppväxt i Louisiana, de enda de egentligen hade var varandra, de står varandra mycket nära. De kom fram till en plan när hon var arton: hon skulle ta värvning för att få en gratis utbildning till sjuksköterska.

I avtalet ingick tjänstgöring i Vietnamkriget men när den perioden var slut skulle hon hämta sin bror för att de gemensamt skulle kunna bygga upp ett liv någon helt annanstans. Men Stevie stod inte ut, flydde till Los Angeles och fastnade i missbruk. Nu får Kerry ingen kontakt med sin bror, han är försvunnen och hon är vansinnig av oro, inte minst för att det går en mördare lös i området, en mördare som tycks välja ut sina offer på måfå.

Under en veckolång permission tar hon sig från Vietnam till Los Angeles för att försöka hitta honom. Hon skrämmer de flesta hon möter, hon har svåra brännskador från en felaktigt fälld napalmbomb som fortfarande innebär prövande smärtor, men hon är stark och smart.

En fjärde viktig karaktär är Dante Sanfelippo, ungefär jämnårig med Ida och Louis längtar han efter ett annat liv, snart, alldeles efter jul, ska han och hustrun Loretta avsluta köpet av en vingård där de ser framför sig en fin pensionärstillvaro där även vuxna dottern Jeanette ingår.

Dante har en lång karriär bakom sig som ”fixare” inom maffian, den som alltid hittar smarta lösningar, kompromisser mellan rivaliserande familjer och mycket annat, den man vänder sig till när man inte ser någon annan lösning. Motvilligt har han accepterat ett sista uppdrag från maffiabossen Nick Licata, han hade egentligen inget val.

Nicks rätt misslyckade son Riccardo hade åkt fast med arton kilo kokain i bilen. Han satt häktad ett bra tag innan han en dag ringde till pappa och vädjade om att han skulle betala en enorm borgen, sonen var tydligen livrädd för något, pappa betalade och sonen släpptes fri för att sedan försvinna direkt. Dantes uppdrag är att hitta Riccardo och han har bara någon vecka på sig.

De är de fyra viktigaste karaktärerna men det vimlar av intressanta karaktärer från alla möjliga samhällsskikt, en del fiktion och många verkliga personer.

Med en intelligent berättarteknik för oss författaren mellan de olika skeenden där de fyra huvudpersonerna förekommer, bland mycket annat verkar det finnas en del kopplingar mellan det fall som Ida driver och hennes egen bakgrund. Naturligtvis rör sig de olika skeendena närmare varandra och växer samman i en allt större berättelse med en storskalig brottslighet, fastighetsspekulationer, narkotikahandel, omfattande korruption; en pågående samhällsförändring som skadar väldigt många människor.

En central del av kvartetten är skildringen av den amerikanska maffians utveckling under 1900-talet.

I den avslutande delen är den på fallrepet, de nya ledarna har inte riktigt samma makt som tidigare, eller kanske snarare håller den på att byta skepnad. Efter decenniers kamp mellan maffians verksamhet och andra delar av samhället håller gangsterrollen på att tas över av andra sorters kriminella och korrumperade makthavare inom näringsliv och samhälle, inte minst inom rättsväsendet.

Celestin ger en, naturligtvis väl underbyggd, bild av denna process från det sena sextiotalet vilket också skickligt förutspår vad som komma skall även om det kommer att dröja ända till 2016 innan en representant för denna process, Donald Trump, till och med skulle kunna erövra presidentposten, då tack vare kraftigt stöd från sin gangstervän Vladimir Putin.

Vi känner igen denna samhällsutveckling från just Ryssland där maffia och politik under några decennier fusionerats till en kriminell statsmakt. Även om processerna i Ryssland och USA skiljer sig kraftigt åt i sina uttryck finns en del likheter i kärnorna som Celestin skickligt lyfter fram, till exempel när det gäller sambanden mellan flödet av narkotikamiljarder och USAs inflytande över olika länder i Latinamerika.

Celestin balanserar här på gränsen till konspirationsteoriernas farliga värld, men han balanserar väl. En del av händelserna i texten som kan förefalla som absurda påhitt av en alltför fantasirik författare är faktiskt både verkliga och väldokumenterade. Att skilja på vad som är fiktion och vad som är verklighet i hans texter är inte enkelt men det utgör också ett fascinerande element i läsningen.

Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande, översättningen av Hanna Williamsson ska också ha beröm liksom Niklas Lindblad för seriens särpräglade omslag. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig!

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst / mars 2022

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?

Hillary Rodham Clinton / Louise Penny
I terrorn grepp
Övers: Mia Gahne
(Bokfabriken

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland  vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Evighetens chockvågor – ren läslycka

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

Från epicentrum sprider de sig; de våldsamma tryckvågorna från en atombomb, den långsammare men ändå dödliga tsunamin från en jordbävning på havsbotten, de mycket stillsammare vågorna från en sten som kastas i en spegelblank sjö eller häxringarna som uppstår i gräsmattan när myceliet sprider sig radiellt från sitt centrum.

Här inträffar epicentrum i Evigheten, en augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen som sover i andra delar av stugan.

Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt.

I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna.

Handlingen rör sig främst mellan 2013 och berättelsens nutid 2021 men vi får också göra en utflykt tillbaka i tiden.

Runt mitten av 90-talet har då tjugoåriga Lykke, litteraturvetare, just börjat som assistent på välrenommerade bokförlaget Forss & Stierna och det är dags för den stora årliga förlagsfesten.

Som ett centrum på festen finns förlagets stora stjärna; Gabriel Andersen hade gjort en stormande succé med romansviten ”Hågkomster”, den ovanliga kombinationen av storsäljare som också hyllades av finlitteraturens kritiker, till och med fått Augustpriset nyligen.

Lykke flirtar oblygt med den charmiga stjärnan, han må vara nästan femton år äldre än henne men han är både attraktiv och intressant. De blir ett par, hon blir snart gravid med tvillingarna, och Gabriel köper, utan att fråga först, gården Evigheten i närheten av Vagnhärad söder om Stockholm, trakten där Lykke själv växte upp, och där har de levt sedan dess.

Pojkarna är inga enäggstvillingar, de är mycket olika, Harry är stor och stark men samtidigt ganska försagd och har det jobbigt med sin stamning, Davids styrkor ligger mer på det intellektuella planet, bland annat är han en skicklig schackspelare. Redan i första klass träffade de Bonnie och denna trojka har varit oskiljaktiga sedan dess.

Bonnies mamma, Lena Högberg, och Lykke gick i parallellklasser hela grundskolan, men var aldrig vänner; Lena var en av de coola tjejerna och det var aldrig Lykke. Och även om deras barn är tillsammans hela tiden umgås inte föräldrarna.

De har ofta gäster och fester på gården, de är ett udda inslag i bygden som ses med en del misstro av omgivningen.

Camilla Grebe. Foto Anna-Lena Ahlström

Sommaren 2013 är Gabriel fortfarande en stor stjärna på författarhimlen även om hans nya böcker inte går riktigt lika bra längre. Lykke han avancerat till förlagsredaktör för flera viktiga författare (inte för sin man naturligtvis).

De har ett bra liv tycker Lykke när hon den här augustidagen förbereder kvällens kräftskiva. Utöver värdparet och de tre tonåringarna fanns också tre andra deltagare på kräftskivan, två nära vänner sedan länge och en ny.

Olof Forss är Gabriels förläggare och en av delägarna i Forss & Stierna, framgångsrik och välbeställd vilket man inte kan tro mär man ser hans skruttiga bil och slitna kläder, en sorts omvänd snobbism som kan passa vissa sorters kulturmän som närmar sig sextio.

Jujje Holm, fyrtioårig delägare i Stenström Agency och Gabriels agent under det senaste decenniet när hans böcker sålts till trettiotalet länder, är en helt annan sort; han kommer till festen i en lyxig BMW-cabriolet, dyrbar kostym och sina tatueringar. Han pratar mycket, hörs mycket och är lätt galen; på någon tidigare fest har han naken ridit barbacka på en av grannarnas hästar till omgivningens förfäran. Men en skicklig agent är han.

Teresa ”Tuss” Schwarz, en kvinna i trettioårsåldern som är Gabriels nya redaktör på förlaget, är också med på festen och alla tre sover över sedan festen avslutats vid fyratiden på natten. De väcks till katastrofen.

När Lykke grips 2021, misstänkt för mord, vägrar hon prata med poliserna, den enda hon vill prata med är kriminalkommissarie Manfred Olsson som var ansvarig för polisutredningen för åtta år sedan, då på Rikskrim, nu på Noa. Han är en återkommande person i denna löst sammanfogade serie av fristående böcker.

Han äger en betydande del av berättarrösten, påverkades mycket av utredningen då, det finns mycket han ångrar från den perioden, och vi får följa en hel del av det som händer i hans liv, då och nu. Samtalen mellan Manfred och Lykke i nutid, förhör utan några andra närvarande, Lykke vill inte ha med sin advokat, utgör en viktig del av berättelsen.

Berättelsen rör sig elegant mellan olika perspektiv, olika röster och olika tider; Lykke och Manfred dominerar men det finns flera andra. Katastrofens vågor sköljer över många, skadar, förändrar liv under de åtta år som går fram till nutiden.

Det finns mängder av spännande detaljer av olika slag, jag skrattar högt när Olof i texten applåderar Netflix nya deckarserie ”Flickorna och mörkret” (namnet på Grebes pågående ”serie”), men det finns också insiktsfyllda tankar kring lögner, fördomar och moraliskt komplexa dilemman; inslag som är återkommande i hennes författarskap.

Det är också uppenbart att hon varit förtjust över att placera en text i förlagsvärlden, en värld som är hennes hemmaplan, det märks på berättarglädjen.

2013 är Lykke lycklig över sitt lyckliga liv, den vackra familjebilden, innan den började krackelera. ”Senare skulle människor säga att jag var naiv. Men jag var inte naiv. …

Katastrofen lurar alltid i utkanten av synfältet, på betryggande avstånd från den som söker den med blicken. Katastrofen är en sällsynt fågel, en otänkbar besökare på mina breddgrader. …

Men det otänkbara är bara otänkbart tills det inträffar, tills den märkvärdiga lilla fågeln har landat utanför fönstret – vinden i dess fjädrar, klornas skrapande mot fönsterblecket, de små, svarta ögonens tomhet.”

Det är så snyggt, så välskrivet, och det imponerande språket återkommer hela tiden, även i de mest vardagliga banaliteter, som när hon som en del av sitt redaktörsjobb sitter och läser ett manus: ”En våt ring av kondens spred sig från glasets fot till manuset, löste upp ett korrekturtecken i bläck och förvandlade det till en skimrande, liten och mycket kryptisk akvarell.”

Läsnjutning!

”Det var bara ord och ord är ingenting – de väger lättare än vinden, är flyktigare än morgondimman över Evigheten. Vi glömmer dem lika snabbt som sommarregnet som drar förbi en solig dag.” Kanske kan det vara sant ibland men Camilla Grebes ord är inte bara läslycka under vandringen över sidorna, de finns kvar längre än så.

Det är bara att bocka, tacka, och längta till nästa bok!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst / januari 2022

Charlotte McConaghy
När vargarna kom
Övers: Carina Jansson
(Lavender Lit)

Om du bara ska läsa/lyssna på en bok i år måste det bli ”När vargarna kom”. Författaren har överträffat sig själv. Frågan som ställs på sin spets är vem som är det farligaste rovdjuret. Människan eller vargen. Vi får följa naturvårdaren Inti som flyttar till de skotska högländerna för att genomdriva ett projekt där man återinför vargar i landskapet. Här finns de klassiska konflikterna mellan vargförespråkare och bönder och jägare. Rädslan och hatet gror under ytan. Det blir inte enklare när Inti är en stridbar och färgstark karaktär som står upp för sina vargar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist
Klänning för korta kvinnor
(Piratförlaget)

Appelqvist inleder nu sin tredje mjukkokta deckarserie. ”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två. Författaren växte upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina under varje  sommarlov. Mjöbäck är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar:  en, två, tre… miljoner. Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken av Nina och Robert, som är Ninas förtrogne och, på flera sätt, en personlighet.

Max Seeck
Ondskans nätverk
Övers: Bo Samuelsson
(Albert Bonniers)

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt. Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå. (Ur Anders Kapps rec.)

Samuel Karlsson
Dödsspelet
(Lind & Co)

Vilken actionstory! Inte en lugn sekund för kriminalinspektör Jessica Jackson i ”Dödsspelet” av Samuel Karlsson, den fjärde delen i serien. En bok med speciella karaktärer, fylld med svindlande överraskningar och oväntade twister. Med miljöbeskrivningar som är väldigt målande. Stundvis lite rå och brutal, dramatisk och spännande i högt tempo. Huvudkaraktären Jessica Jackson är otålig. Hon tvekar inte att tänja på gränserna om det behövs, på gott och ont. Vilket kan innebära onödiga risker, men klockan tickar… Även parallellhandlingen med Jessicas son är nervpirrande. (Ur Anna Piippolainens rec.)

Ragnar Jónasson
Det mörka Island  (del 2)
Aska
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Hur bär han sig åt? Det finns många bra författare men få lyckas gång efter gång att skapa så komplexa och intressanta deckare som den isländske mästaren Ragnar Jónasson. Hans mästerliga handlag känns igen. Han lyckas samla fler komplexa karaktärers livsöden inom ramen för samma mordgåta. Det är snyggt, spännande och förbannat skickligt. På den minimala polisstationen i Siglufjördur kämpar Ari Þór Arason och hans kollegor med ett alltmer förbryllande fall, samtidigt som den ljusa sommaren börjar förvandlas till mörker av ett askmoln från ett vulkanutbrott. Någonstans finns även en kvinna som riskerar att mista livet om inte fallet blir löst i tid. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Skruvat, intelligent och surrealistiskt

Efter att Deckarloggs red. läst också den nya, översatta deckaren ”Ondskans nätverk”av Finlands nya ”deckarstjärna” Max Seeck så tvekade Deckarlogg.

Ska samma recensent, alltså jag, nu skriva likadant en gång till som jag skrev om Seecks föregående deckare i samma serie, ”Den trogne läsaren”? För jag tyckte ju, på ett ungefär, lika om den nya som den förra.

Men varför, skulle det inte vara bättre att någon annan recensent framförde sin åsikt här på Deckarlogg? Så att åsikterna blev två istället för en enda.

Jo, tyckte Deckarloggs red. och därför följer nu Anders Kapps recension av den nya, andra titeln i serien med den finska kriminalkonstapeln Jessica Niemi.

***

Max Seeck   

Ondskans nätverk

Övers: Bo Samuelsson

(Albert Bonniers)

Finske Max Seeck fortsätter sitt segertåg över världen och finns nu översatt till 40-talet språk vilket är lätt att förstå. Han är en modig författare som på likartade sätt som till exempel Jussi Adler-Olsen och Stefan Ahnhem inte räds att krydda anrättningarna med rejält skruvade komponenter. Han är också en mycket intelligent författare som bygger berättelser i flera skikt med många spännande och originella referenser.

Han är emellanåt också en mycket litterär författare; här finns bilder som får mig att tänka på den djärva surrealismen hos en ung Luis Buñuel. Det innebär inte att han på något sätt skulle vara svårläst, tvärt om, här finns ett mycket starkt driv i berättandet som håller läsaren fast. Efter en del konkurrens mellan förlagen kom han ut för första gången på svenska med ”Den trogne läsaren” för ett år sedan. Den innehöll tyvärr betydande översättningsproblem och till min förvåning såg jag att förlaget ändå valt att anlita samma översättare till den andra delen, ”Ondskans nätverk”.

Nyfikenheten var större än oron så jag köpte den ändå när den kom ut i förrgår. Bättre men inte bra kan man sammanfatta den nya översättningen. Själva berättelsen är lysande.

Max Seeck. Foto: Mikko Rasila

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Han fungerade som en sorts bonuspappa till henne och hon tog hand om honom i sin bostad under hans sista veckor i livet. Sorgen är stor och han saknas även av hennes kolleger; han var en skicklig och omtyckt chef som skapade en positiv och effektiv dynamik i gruppen.

Nu har han ersatts som chef av överkommissarie Helena ”Hellu” Lappi som är en helt annan sorts person. En paragrafryttare som kräver att alla ska lyda; särskilt illa tycker hon om självständiga Jessica som alla säger är en av de skickligaste poliser de någonsin haft. Kanske har Hellu nu också kommit över verktyg som kan förgöra Jessica?

Jessica själv är inte oskyldig till de växande motsättningarna i gruppen; det var kanske inte så smart av henne att hoppa i säng med kollegan Nina Ruskas pojkvän, relationerna mellan de två poliskvinnorna är sedan dess frostiga på gränsen till djupfrysta.

Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt.

Det visar sig att de två tidigare haft ett förhållande och polisen utgår från att det måste finnas någon sorts samband. Några dagar senare läggs en bild som föreställer en fyr på en klippig ö i havet upp på Lisa Yamamotos Instagramkonto. Under bilden finns en dikt som tycks beskriva hennes död. Jessica får ansvaret för den utredningen.

Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Hon är märkligt klädd, ser ut som en mangafigur, och enligt ID-handlingarna i hennes ryggsäck heter hon Olga Belousova, är tjugotvå år och kommer från Ukraina. Det finns ingen uppenbar dödsorsak men på armen har hon märkliga märken i en perfekt cirkel. Jessicas kollega Jami Harjula får ansvaret för den utredningen men så småningom visar det sig finnas samband som gör att de två utredningarna slås samman till en.

Det hela växer ut till en internationell historia där många aparta komponenter vävs samman som till exempel influerarvärlden, östeuropeiska trollfabriker, den japanska mangakulturen, trafficking, internets mörka vrår, sexologi, rättspatologi och mycket annat. Märkligast är kanske den sydamerikanske lövgrodan phyllomedusa bicolor vars hudsekret innehåller opiater och peptider; gifter som traditionellt använts av vissa stammar för att förbättra jaktlyckan men på senare tid importerats till västvärlden som en sorts new-age-orienterad behandlingsform kallad kambo.

Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå.

Jessica Niemi är som karaktär en mycket väl konstruerad och intressant huvudperson. Hon har ett antal svåra trauman bakom sig från sin första familj, där hon hette Jessica von Hellens, från sin andra familj, adopterad Niemi, från svåra händelser i Italien under hennes sena tonår och en del annat. Med sig från denna historia har hon en stor förmögenhet (som hon håller hemlig) men hon är också trasig; ofta plågas hon av bilder från denna historia och inte bara under nattens drömmar. Här kommer ett exempel på hur dessa bilder kan se ut (tar den engelska versionen som är något bättre än den svenska):

For an instant, the big eyes immortalized in the image trap Jessica’s gaze, and she’s overwhelmed by a strange sensation that they conceal something ghastly behind them. Jessica has felt this before. She stares at the face in the drawing too long and it starts to lose its shape, like a word repeated to the point of meaninglessness. Meanwhile, the girl’s brown skin pales, her white hair runs through a full spectrum of colors before eventually turning black. The bones of her face grow brittle, like wax paper left in the oven too long and falls apart at the slightest touch. Dark red fluid begins streaming from the crown of the head to the brow, from the nose to the mouth, from behind the ears to the cheeks. The sclera of the eyes and the row of perfect teeth form islands of white amid the scarlet skin. And throughout this transformation, Jessica hears a hateful scratching, as if thousands of spider eggs laid in her ear all hatch at once, and the little arachnids are scuttling toward her brain.

Det här är fantastiskt snyggt, litterärt imponerande, surrealistiskt på ett sätt som fick mig att tänka på Buñuel som jag nämnde i ingressen. Och det finns återkommande sådana partier i berättelsen; inte minst hennes samtal med sin döda biologiska mamma, Hollywoodstjärnan Theresa von Hellens, är starkt berörande.

Jag har en enda invändning mot själva berättelsen. Författaren är otroligt intrigintelligent men ibland är han överdrivet intresserad av att också visa upp det för oss läsare; förklaringarna av hur något egentligen gått till kan ibland bli onödigt omständliga.

Med tanke på översättningsproblemen i den förra delen läste jag den nya parallellt på svenska och engelska (jag kan inte förstå finska) och det finns en hel del skillnader.

Det mest positiva med de svenska översättningarna gäller titlarna. Den första delen heter på engelska ”The Witch Hunter” (och med liknande lösningar på flera andra språk). På svenska heter den ”Den trogne läsaren” vilket är mycket närmare originalets ”Uskollinen lukija” och dessutom en mycket mer intelligent koppling till innehållet.

Den andra delen kom ut på finska 2020 med titeln ”Pahan verkko”. I september 2021 kom den ut i USA i en engelsk översättning av Kristian London och heter då ”The Ice Coven”, en konstig titel med svag koppling till innehållet. På svenska heter den ”Ondskans nätverk”, en direkt översättning av originalet, vilken kanske saknar ettans fyndighet, men har en tydlig förankring i innehållet.

När det gäller innehållet ger den engelskspråkiga versionen ett mycket bättre flyt i läsningen än den svenska och jag funderade en del på varför det är så.

För rätt länge sedan arbetade jag bland annat med trycksaker som skulle ges ut på många språk (bara i västvärlden). Utöver översättningarnas kvalitet var det också viktigt med de översatta texternas volym eftersom det var rationellt att i de olika tryckningarna kunna byta ut textdelarna men lämna bilder och andra layoutelement oförändrade. Jag fick då lära mig att det är klokt att räkna med att alla översättningar växer med tio procent i volym.

För att kunna uttrycka det ursprungsförfattaren velat säga på ett annat språk krävs normalt alltid något fler ord. Det fanns två undantag från denna tumregel: vid översättningar till tyska borde man räkna med femton procents volymökning och till finska med tjugofem procent. Varför undrade jag? En kombination av ett mer komplext sätt att uttrycka sig och många långa ord, fick jag till svar. Sant? Har egentligen ingen aning, men själva volymförändringarna stämde oftast rätt bra med dessa tumregler.

En rimlig hypotes skulle kunna vara att den svenske översättaren är mycket ”trogen” den finska originaltexten som även om den skulle ge den finske läsaren ett fantastiskt språk ändå i en alltför ”trogen” översättning blir rätt styltigt och omständligt för den svenska läsaren.

Den amerikanske översättaren kanske är mer ”otrogen” vilket ger ett mycket bättre flyt i läsningen. Om jag förstår rätt är det något genomgående att amerikanska översättare ofta tar sig mycket större friheter än man normalt gör i Europa vilket i det här fallet bland annat visas av att den amerikanska versionen helt och hållet kapat bort en liten bihistoria som även om den är liten ändå har sin betydelse för sammanhanget.

Intuitivt känns ”trogen” som något bättre än ”otrogen”, men man ska inte alltid lita på intuitionen. Jag har till exempel hört Theodor Kallifatides prata om hur han arbetar med de svenska och grekiska versionerna av sina böcker (han skriver ju på bägge språken), där det inte alls handlar om trogna översättningar från det ena språket till det andra utan mer om adaptioner som tar hänsyn till de olika kulturerna och då inte endast rent språkligt i någon snäv betydelse utan även om olika sätt att resonera, olika referenser och mycket annat.

Det finns ett tydligt och mycket irriterande exempel på en överdriven trohet hos den svenske översättaren och det handlar om karaktären Rasmus Susikoski som är en omtyckt person hos poliskollegerna och i sin familj. Han går under smeknamnet Rasse vilket säkert fungerar bra på finska och många andra språk men på samtidssvenska kan Rasse aldrig vara ett smeknamn; att kalla någon för rasist är den direkta motsatsen till ett smeknamn. För att skapa en fungerande svensk text hade det här varit nödvändigt att vara otrogen mot originalet och kalla honom Musse eller något annat som saknar de negativa konnotationerna.

Det är väldigt mycket som är ”grått”, alltså inte så ofta i ordets beskrivning av en färg utan oftare i en mer överförd betydelse som enformig, dyster, otrevlig, trist och liknande. Men när vita väggar också blir ”grå” hade det passat bättre med till exempel ”enformiga”. Den engelska versionen använder just här ”bleakness”.

På tal om färger finns här en träningslokal ”som domineras av vitt järn, svart läder och färgglada viktskivor”. Vet inte vad ”vitt järn” är för något, har sökt utan att finna det på svenska, men gissar att det kanske är polerat stål som avses?

Någon ”stänger blixtlåset i skinnjackan” vilket kanske borde vara ”drar upp skinnjackans blixtlås”.

En bakgrundskoll visar att ”i samtliga fall misstänker man ovanligt brutala mord”. Om dödsorsaken är oklar kanske man kan ”misstänka” mord, men går det att ”misstänka” brutala mord? Engelskans ”In every case a homicide of exceptional brutality” verkar rimligare.

Flera personer ”trycker sig mot ryggstödet” i stället för att luta sig tillbaka i stolen vilket känns naturligare.

Det finns en motsats till det något formella och styltiga tonfallet i den svenska texten och det är när översättaren ofta använder nåt, nån, sen och liknande kortformer i stället för något, någon, sedan. Det är ett informellt språkbruk. Förmodligen är det bara en smaksak men jag uppfattar det som störande i läsningen.

Det finns många fler exempel men det är ändå klart bättre än översättningen av första delen och själva berättelsen är lysande.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Systerskap, revansch och hämnd

Karin Slaughter

Det falska vittnet

Övers: Villemo Linngård Oksanen

(Harper Collins)

Callie kunde höra Trevor trumma med fingrarna mot akvariet från köket.

En del påstår att första meningen i en bok är oerhört viktig. En viss sanning kan det finnas i det, även om jag kan tycka att det är överdrivet, men det här är inte en riktigt bra första mening: är det Callie eller Trevor och akvariet som finns i köket? Det är en oklar syftning som gör mig nervös; jag har läst några dåliga översättningar i år och det är allt annat än kul.

Tack och lov visar det sig att jag har fel. Villemo Linngård Oksanen har gjort ett helt ok jobb med att översätta Karin Slaughters nya Det falska vittnet till svenska. En av spänningslitteraturens största internationella stjärnor har gjort det igen och levererar en stark berättelse om unga flickors utsatthet, systerskapets kraft, rättssystemets svagheter och om revansch och hämnd av grandiosa mått.

Callie (egentligen Calliope) är fjorton år och sommaren 1998 jobbar hon åt familjen Waleski som tioårige Trevors barnflicka. Hon fick ärva jobbet av storasyster Leigh (egentligen Harleigh) som hade det som sin viktigaste inkomstkälla i flera år. Trevors mamma Linda verkar vara bra men ständigt frånvarande; hon jobbar mycket och ofta nätter på sjukhuset. Pappa Buddy är en halvkriminell och karismatisk psykopat som Callie har en mycket osund relation till. Mycket händer som eskalerar till den stora katastrofen.

Systrarna har haft en tuff uppväxt i ett av Atlantas värsta områden; med en trasig mamma och helt frånvarande pappa har de inte alltid vandrat på den smala stigen och upprepade gånger varit föremål för olika myndigheters intresse. Efter katastrofen har de gått olika vägar.

Leigh har kämpat hårt med sin juristutbildning och är i dag, tjugotre år senare, advokat på en stor byrå, hon är känd för sin skicklighet men också tuffhet som försvarare; hon kan vara en brutal bulldozer i rätten som går över alla gränser för att hennes klienter ska frikännas. Hon har slagit sig fram till ett liv som skiljer sig helt från den värld hon växte upp i; goda inkomster, bra boende, det går bra för sextonåriga dottern Maddy och hon har en rätt bra relation till exmannen Walter som är en riktigt fin människa.

Relationen till hennes lillasyster är dock allt annat än enkel, de få gånger de träffas stjäl Callie hämningslöst allt hon kan komma över för att kunna finansiera det svåra missbruk hon levt i så länge; det är ett under att hon fortfarande lever. Trots allt finns det oerhört starka band mellan systrarna, band som snart kommer att prövas.

En dag hör Cole Bradley, grundare av den stora advokatbyrån, av sig till Leigh; en höjdare som hon knappt sett förut, än mindre pratat med. Leigh får ett nytt högprofilerat uppdrag som kan vara ett viktigt steg i karriären. En förmögen man, Andrew Tenant, del av den kända familj som äger bilhandelsimperiet Tenant Automotive Group, är misstänkt för en brutal våldtäkt. Han har haft Octavia Bacca, vän till Leigh, som sin advokat men nu sagt upp henne bara en vecka innan rättegången och i stället begärt att få just Leigh. Hennes byrå ger henne betydande resurser för att hon ska hinna förbereda sig för förhandlingarna.

Vid första mötet med sin nya och viktiga klient tycker hon sig vagt känna igen honom och fram växer en insikt som hon först har svårt att tro på: kan Andrew verkligen vara samma person som den Trevor hon och hennes lillasyster arbetade som barnflicka åt, då för så länge sedan, innan katastrofen?

Scenen är satt för det som blir en högdramatisk kamp på liv och död med många intelligenta turer där vi rör oss fram och tillbaka mellan nu- och dåtid. Det finns mycket att beundra. Miljöskildringarna är starka, läsaren känner sig definitivt närvarande i Atlanta. Nutidshandlingen pågår våren 2021, mitt under pandemin som vävs in skickligt i handlingen.

Researchen av rättssystemets vindlingar är imponerande. Den detaljerade kunskapsnivån när det gäller missbrukets alla olika droger med deras olika verkningar är nästan obegriplig, men bygger solid trovärdighet. Intrigkonstruktionen är mästerlig och håller läsaren i ett fast grepp; jag har läst en hel del av henne förut och har därmed höga förväntningar som hon också infriar.

Bäst av allt är nog ändå karaktärsbyggandet och det gäller inte bara huvudpersonerna; det är många fler människor som vi lär känna på läsresan. Särskilt berörande är den åldrande veterinären Jerry som Callie då och då arbetat för i alla år och som alltid försökt hjälpa henne; trots att han alltid vetat att hon stal även från honom, både pengar och droger, har han genom livet varit en sorts bonuspappa som hon alltid kunde lita på.

Karin Slaughter är en stjärna och ett pålitligt val för den som vill ha några timmars underhållande och välskriven spänning. Klagar sällan på böckers omfång men den här berättelsen kräver inte sina 516 sidor. Men det är min enda invändning mot en annars exemplarisk spänningsroman, en gripande och nagelbitande psykologisk thriller.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Nominera ”1795” till Augustpriset!

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Det här är en glädjens men också sorgens dag. Vi är många som längtat efter att få fortsätta läsningen av Niklas Natt och Dags berättelse om det sena sjuttonhundratalet och nu finns äntligen hans nya ”1795” ute i handeln. Det är en stor glädje men samtidigt är detta sista delen i hans trilogi; efter att ha avslutat sista sidan är det verkligen slut, vi får aldrig mer umgås med palten Mickel Cardell och alla de andra som befolkat denna värld och i detta finns också en sorg.

I skolans historieundervisning fick vi en helt annan bild av denna tid liksom i fiktionens värld från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” och framåt; här får vi en verkligare verklighet berättad på ett overkligt språk med en svärta som är en njutning att läsa. Han skulle säkert ha kunnat fortsätta serien med stora upplagor men trots allt är det ett klokt och modigt beslut att stanna vid en trilogi. När årets nomineringar till Augustpriset offentliggörs 19 oktober vill jag se ”1795” på den listan!

2017 kom debuten med ”1793” som var chockerande; det är otroligt sällan som man får läsa något genuint originellt, det mesta som kommer ut rullar i gamla hjulspår även om det ofta kan rulla väldigt bra. Här fick vi möta en författare som bokstavligt klev ner i skiten för att låta oss möta en i många fall brutal vardag för många människor i olika samhällsskikt i den tidens Stockholm, som gav nya insikter om den delen av den svenska historien och som gjorde det med ett alldeles eget och imponerande språk i kombination med en spänningsberättelse som förmår att fånga väldigt många människor.

Glädjechocken från debuten var naturligtvis omöjlig att upprepa när ”1794″ kom ut 2019 men den innehöll en hel del nya aspekter på denna tid och det jag kanske främst bär med mig från den är nya kunskaper, men också insikter, om Sveriges betydande roll i dåtidens brutala slavhandel. Det finns skillnader mellan kunskaper och insikter där de förra är viktiga men de senare ännu viktigare. Kunskaper kan till exempel handla om siffror och andra fakta om Förintelsen men det är först i berättelserna om detta helvete, biografiska och skönlitterära, som fakta förenas med känslor och utvecklas till insikter som kan skapa den kraft som kanske kan motverka upprepanden.

Niklas Natt och Dag är en mästare på att skapa denna typ av insikter och göra det på ett sätt som får stor spridning. Böckerna säljs i stora upplagor, har fått många priser och finns i trettiofem länder. Här på Kapprakt (varifrån den här texten har lånats) märker jag det stora folkliga intresset: texten om den förra boken, ”1794”, är sidans klart mest lästa.

I inledningen möter vi trilogins centrala skurk som från parnassen fallit ner i avgrunden, Tycho Ceton har knappt mat för dagen och gömmer sig från alla sina fiender, hans tidigare uppburna position i Eumeniderna, det depraverade ordenssällskapet för mäktiga män, är ett minne blott men han filar på en plan för att återta den glans han förlorat. Han ska ställa till med ett spektakel mer häpnadsväckande, mer hänförande och mer avgrundsdjupt vidrigt än något som dittills skådats i detta vidunderliga och vedervärdiga Stockholm.

Vi får naturligtvis träffa palten Mickel Cardell som lever i stor vånda; han känner sig medskyldig till att Anna Stina Knapps två små barn dött i en stor barnhemsbrand. Han söker henne överallt i staden men utan framgång han hittar inga som helst spår av henne. Och han är inte ensam i sitt sökande, hon jagas av många andra, hon är i stor fara.

Niklas Natt och Dag. Copyright/fotograf: Thron Ullberg

Vi får träffa Mickels goda vän Emil Winge som efter brodern Cecils dör tagit sig ur sitt supande och övertagit Cecils roll som en sorts konsult till poliskammaren; han hjälper till i lösningen av olika brott och är samtidigt på jakt efter Tycho Ceton, han vill sätta stopp för detta vidriga monster en gång för alla.

Vi får träffa många andra i ett myllrande Stockholm och tacknämligt nog bjuder oss författaren hjälp med ett inledande persongalleri. Vi befinner oss i tiden efter Gustav III:s död sedan han skjutits på operan våren 1792. Sverige leds av en förmyndarregering, den blivande kungen Gustav IV Adolf är ännu ej myndig, och i praktiken är Gustaf Adolf Reuterholm rikets regent 1792-96. Reuterholm är besatt av att utplåna kvarvarande gustavianer sedan en plan för att störta förmyndarregeringen avslöjats.

Kuppförsöket leddes av Gustaf Mauritz Armfelt; han dömdes till döden för detta 1974 men befanns sig då i säkerhet utomlands. Konspirationen avslöjades av spioner som kom över en brevkorrespondens, bland annat brev mellan Armfelt och Magdalena Rudenschöld. Denna verkliga historia har en central del i romanen, särskilt ett brev från Rudenschöld där ett antal lojala gustavianer ska ha namngivits.

I ”1795” finns alltså en hel del karaktärer från de tidigare delarna men också många nya. Särskilt förtjust blir jag över barnhusbarnet Elis som tvingats bli vuxen alldeles för tidigt och som utvecklats till inkarnationen av begreppet streetsmart för att kunna överleva i en väldigt hård värld. Hans stora dröm, det projekt som han ägnar all sin kreativitet åt, är att befria den som han tror är hans biologiska mamma.

Det finns några nya historiska aspekter som vävs in i den avslutande delen. Bland annat får vi möta herrnhutismen som uppstod i nuvarande Tyskland på 1720-talet och vid denna tid spritt sig, bland annat till Stockholm. Den kan ses som föregångare till den frikyrkorörelse som kommer att få ganska stor betydelse och möjligen kan jag tycka att den aspekten skulle ha kunnat användas mer i berättelsen.

Efter en inledande prolog är boken uppdelad i tre delar, delvis överlappande under våren och sommaren 1795 så att vi ibland får möta samma skeenden betraktade ur olika perspektiv. Därefter en fjärde del där det hela ska avslutas under hösten och vintern samma år. Slutligen en kort epilog från våren 1796 som skänker en del ljus i allt detta fascinerande mörker.

Strukturen fungerar mycket effektivt men på vägen mot slutet blir jag alltmer nervös; hur ska han kunna avsluta berättelsen på ett sätt som är värdigt detta mästerverk? Avslutningen består naturligtvis av flera olika delar, det är olika människor och skeenden som ska lämnas. Jag kan inte avslöja innehållet men en del överträffar faktiskt alla mina förväntningar, så snyggt! De andra delarna ligger kanske inte på samma nivå.

Det finns oändligt många pärlor som jag skulle vilja citera men det skulle bli väldigt långt. Måste ändå dela en dyster konklusion om livet och mänskligheten: ”Vi haltar vår väg genom tillvarons oreda med vad medel som står till förfogande. Omkring oss reser vi symboler och mättar dem med värde för att bringa ordning till förvirringen, allt enligt vårt godtycke. Vi göder dem till storhet, och villigt underkastar vi oss dem sedan.

Vi tycks som släkte födda till trälar, alla. De lögner vi nynnar oss till tröst blir bälg åt den härd där vi smider våra egna bojor.” Det är ett konststycke som förutom den språkliga kvaliteten ska beundras för sin intelligens, för det den säger, inte bara om  1795 utom om vår egen samtid.

Det finns en bidragande anledning till min stora förtjusning över denna trilogi; här finns element hämtade från min barndoms största favoriter. Jag verkligen älskade Alexandre Dumas och särskilt hans musketörer i 1600-talets Frankrike. Där fanns bland annat några försvunna ädelstenar som måste återfinnas liksom det i 1795 finns ett hemligt brev som jagas av många; både av hjältar och skurkar i bägge fallen. Hos Dumas förekommer det ibland dueller på liv och död liksom här, även om den elegans med fäktandet som kan finnas hos Dumas i 1795 naturligtvis förvandlats till en mycket mer kroppslig brutalitet.

Om möjligt älskade jag än mer Arthur Conan Doyle; läste allt och kommer ihåg att jag som väldigt ung lekande lätt fixade frågorna när Tiotusenkronorsfrågan på TV hade denna författare som ämne. Här återkommer Sherlock Holmes i form av Emil Winge som emellanåt excellerar i deduktiv briljans. Och här återkommer även den evige ärkeskurken James Moriarty hos Doyle, nu i form av Tycho Ceton som kanske saknar Moriartys briljanta intelligens men den ersätter han med överlägsen kreativitet när det gäller bestialiskt våld.

Det finns så mycket att imponeras av i denna serie men det som mer än något annat kommer att leva kvar hos mig är språket. För alla som skriver med handling förlagd till historisk tid är språket en utmaning. Ska man berätta med nutidens språkbruk eller ska dåtiden existera inte bara i handling utan även i språk? Det är ingen enkel fråga och alla svar är på olika sätt felaktiga. Om en dialog mellan människor som lever i 1790-talets Stockholm förs på dagens svenska blir det naturligtvis en lögn. Om den förs på 1790-talets svenska är det mycket få i dag som skulle kunna läsa den, möjligen med stor svårighet och utan behållning.

Niklas Natt och Dags lösning på detta omöjliga dilemma är att uppfinna ett alldeles eget språk, en svenska som aldrig funnits; ett språk som känns som 1790-tal, utan att vara det, en svenska som är njutbar att läsa idag med mängder av meningar som växer från en samling bokstäver till konstverk inför vilka man faktisk måste stanna upp en stund i beundran på samma sätt som man gör på en utställning med favoritkonstnärer.

Det är i högsta grad begripligt att det tagit tid för honom att skriva denna trilogi. Det som däremot är svårbegripligt är hur översättarna hanterar det, böckerna ges ju ut på ett antal olika språk och jag är så nyfiken på det att jag funderar på att läsa någon av böckerna på engelska.

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset i skönlitteratur i år och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken ibland vara en svacka men här tycker jag faktiskt att 1794 glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa den sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! Och för alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; det är en resa som ger minnen för livet.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.