Systerskap, revansch och hämnd

Karin Slaughter

Det falska vittnet

Övers: Villemo Linngård Oksanen

(Harper Collins)

Callie kunde höra Trevor trumma med fingrarna mot akvariet från köket.

En del påstår att första meningen i en bok är oerhört viktig. En viss sanning kan det finnas i det, även om jag kan tycka att det är överdrivet, men det här är inte en riktigt bra första mening: är det Callie eller Trevor och akvariet som finns i köket? Det är en oklar syftning som gör mig nervös; jag har läst några dåliga översättningar i år och det är allt annat än kul.

Tack och lov visar det sig att jag har fel. Villemo Linngård Oksanen har gjort ett helt ok jobb med att översätta Karin Slaughters nya Det falska vittnet till svenska. En av spänningslitteraturens största internationella stjärnor har gjort det igen och levererar en stark berättelse om unga flickors utsatthet, systerskapets kraft, rättssystemets svagheter och om revansch och hämnd av grandiosa mått.

Callie (egentligen Calliope) är fjorton år och sommaren 1998 jobbar hon åt familjen Waleski som tioårige Trevors barnflicka. Hon fick ärva jobbet av storasyster Leigh (egentligen Harleigh) som hade det som sin viktigaste inkomstkälla i flera år. Trevors mamma Linda verkar vara bra men ständigt frånvarande; hon jobbar mycket och ofta nätter på sjukhuset. Pappa Buddy är en halvkriminell och karismatisk psykopat som Callie har en mycket osund relation till. Mycket händer som eskalerar till den stora katastrofen.

Systrarna har haft en tuff uppväxt i ett av Atlantas värsta områden; med en trasig mamma och helt frånvarande pappa har de inte alltid vandrat på den smala stigen och upprepade gånger varit föremål för olika myndigheters intresse. Efter katastrofen har de gått olika vägar.

Leigh har kämpat hårt med sin juristutbildning och är i dag, tjugotre år senare, advokat på en stor byrå, hon är känd för sin skicklighet men också tuffhet som försvarare; hon kan vara en brutal bulldozer i rätten som går över alla gränser för att hennes klienter ska frikännas. Hon har slagit sig fram till ett liv som skiljer sig helt från den värld hon växte upp i; goda inkomster, bra boende, det går bra för sextonåriga dottern Maddy och hon har en rätt bra relation till exmannen Walter som är en riktigt fin människa.

Relationen till hennes lillasyster är dock allt annat än enkel, de få gånger de träffas stjäl Callie hämningslöst allt hon kan komma över för att kunna finansiera det svåra missbruk hon levt i så länge; det är ett under att hon fortfarande lever. Trots allt finns det oerhört starka band mellan systrarna, band som snart kommer att prövas.

En dag hör Cole Bradley, grundare av den stora advokatbyrån, av sig till Leigh; en höjdare som hon knappt sett förut, än mindre pratat med. Leigh får ett nytt högprofilerat uppdrag som kan vara ett viktigt steg i karriären. En förmögen man, Andrew Tenant, del av den kända familj som äger bilhandelsimperiet Tenant Automotive Group, är misstänkt för en brutal våldtäkt. Han har haft Octavia Bacca, vän till Leigh, som sin advokat men nu sagt upp henne bara en vecka innan rättegången och i stället begärt att få just Leigh. Hennes byrå ger henne betydande resurser för att hon ska hinna förbereda sig för förhandlingarna.

Vid första mötet med sin nya och viktiga klient tycker hon sig vagt känna igen honom och fram växer en insikt som hon först har svårt att tro på: kan Andrew verkligen vara samma person som den Trevor hon och hennes lillasyster arbetade som barnflicka åt, då för så länge sedan, innan katastrofen?

Scenen är satt för det som blir en högdramatisk kamp på liv och död med många intelligenta turer där vi rör oss fram och tillbaka mellan nu- och dåtid. Det finns mycket att beundra. Miljöskildringarna är starka, läsaren känner sig definitivt närvarande i Atlanta. Nutidshandlingen pågår våren 2021, mitt under pandemin som vävs in skickligt i handlingen.

Researchen av rättssystemets vindlingar är imponerande. Den detaljerade kunskapsnivån när det gäller missbrukets alla olika droger med deras olika verkningar är nästan obegriplig, men bygger solid trovärdighet. Intrigkonstruktionen är mästerlig och håller läsaren i ett fast grepp; jag har läst en hel del av henne förut och har därmed höga förväntningar som hon också infriar.

Bäst av allt är nog ändå karaktärsbyggandet och det gäller inte bara huvudpersonerna; det är många fler människor som vi lär känna på läsresan. Särskilt berörande är den åldrande veterinären Jerry som Callie då och då arbetat för i alla år och som alltid försökt hjälpa henne; trots att han alltid vetat att hon stal även från honom, både pengar och droger, har han genom livet varit en sorts bonuspappa som hon alltid kunde lita på.

Karin Slaughter är en stjärna och ett pålitligt val för den som vill ha några timmars underhållande och välskriven spänning. Klagar sällan på böckers omfång men den här berättelsen kräver inte sina 516 sidor. Men det är min enda invändning mot en annars exemplarisk spänningsroman, en gripande och nagelbitande psykologisk thriller.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Nominera ”1795” till Augustpriset!

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Det här är en glädjens men också sorgens dag. Vi är många som längtat efter att få fortsätta läsningen av Niklas Natt och Dags berättelse om det sena sjuttonhundratalet och nu finns äntligen hans nya ”1795” ute i handeln. Det är en stor glädje men samtidigt är detta sista delen i hans trilogi; efter att ha avslutat sista sidan är det verkligen slut, vi får aldrig mer umgås med palten Mickel Cardell och alla de andra som befolkat denna värld och i detta finns också en sorg.

I skolans historieundervisning fick vi en helt annan bild av denna tid liksom i fiktionens värld från Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” och framåt; här får vi en verkligare verklighet berättad på ett overkligt språk med en svärta som är en njutning att läsa. Han skulle säkert ha kunnat fortsätta serien med stora upplagor men trots allt är det ett klokt och modigt beslut att stanna vid en trilogi. När årets nomineringar till Augustpriset offentliggörs 19 oktober vill jag se ”1795” på den listan!

2017 kom debuten med ”1793” som var chockerande; det är otroligt sällan som man får läsa något genuint originellt, det mesta som kommer ut rullar i gamla hjulspår även om det ofta kan rulla väldigt bra. Här fick vi möta en författare som bokstavligt klev ner i skiten för att låta oss möta en i många fall brutal vardag för många människor i olika samhällsskikt i den tidens Stockholm, som gav nya insikter om den delen av den svenska historien och som gjorde det med ett alldeles eget och imponerande språk i kombination med en spänningsberättelse som förmår att fånga väldigt många människor.

Glädjechocken från debuten var naturligtvis omöjlig att upprepa när ”1794″ kom ut 2019 men den innehöll en hel del nya aspekter på denna tid och det jag kanske främst bär med mig från den är nya kunskaper, men också insikter, om Sveriges betydande roll i dåtidens brutala slavhandel. Det finns skillnader mellan kunskaper och insikter där de förra är viktiga men de senare ännu viktigare. Kunskaper kan till exempel handla om siffror och andra fakta om Förintelsen men det är först i berättelserna om detta helvete, biografiska och skönlitterära, som fakta förenas med känslor och utvecklas till insikter som kan skapa den kraft som kanske kan motverka upprepanden.

Niklas Natt och Dag är en mästare på att skapa denna typ av insikter och göra det på ett sätt som får stor spridning. Böckerna säljs i stora upplagor, har fått många priser och finns i trettiofem länder. Här på Kapprakt (varifrån den här texten har lånats) märker jag det stora folkliga intresset: texten om den förra boken, ”1794”, är sidans klart mest lästa.

I inledningen möter vi trilogins centrala skurk som från parnassen fallit ner i avgrunden, Tycho Ceton har knappt mat för dagen och gömmer sig från alla sina fiender, hans tidigare uppburna position i Eumeniderna, det depraverade ordenssällskapet för mäktiga män, är ett minne blott men han filar på en plan för att återta den glans han förlorat. Han ska ställa till med ett spektakel mer häpnadsväckande, mer hänförande och mer avgrundsdjupt vidrigt än något som dittills skådats i detta vidunderliga och vedervärdiga Stockholm.

Vi får naturligtvis träffa palten Mickel Cardell som lever i stor vånda; han känner sig medskyldig till att Anna Stina Knapps två små barn dött i en stor barnhemsbrand. Han söker henne överallt i staden men utan framgång han hittar inga som helst spår av henne. Och han är inte ensam i sitt sökande, hon jagas av många andra, hon är i stor fara.

Niklas Natt och Dag. Copyright/fotograf: Thron Ullberg

Vi får träffa Mickels goda vän Emil Winge som efter brodern Cecils dör tagit sig ur sitt supande och övertagit Cecils roll som en sorts konsult till poliskammaren; han hjälper till i lösningen av olika brott och är samtidigt på jakt efter Tycho Ceton, han vill sätta stopp för detta vidriga monster en gång för alla.

Vi får träffa många andra i ett myllrande Stockholm och tacknämligt nog bjuder oss författaren hjälp med ett inledande persongalleri. Vi befinner oss i tiden efter Gustav III:s död sedan han skjutits på operan våren 1792. Sverige leds av en förmyndarregering, den blivande kungen Gustav IV Adolf är ännu ej myndig, och i praktiken är Gustaf Adolf Reuterholm rikets regent 1792-96. Reuterholm är besatt av att utplåna kvarvarande gustavianer sedan en plan för att störta förmyndarregeringen avslöjats.

Kuppförsöket leddes av Gustaf Mauritz Armfelt; han dömdes till döden för detta 1974 men befanns sig då i säkerhet utomlands. Konspirationen avslöjades av spioner som kom över en brevkorrespondens, bland annat brev mellan Armfelt och Magdalena Rudenschöld. Denna verkliga historia har en central del i romanen, särskilt ett brev från Rudenschöld där ett antal lojala gustavianer ska ha namngivits.

I ”1795” finns alltså en hel del karaktärer från de tidigare delarna men också många nya. Särskilt förtjust blir jag över barnhusbarnet Elis som tvingats bli vuxen alldeles för tidigt och som utvecklats till inkarnationen av begreppet streetsmart för att kunna överleva i en väldigt hård värld. Hans stora dröm, det projekt som han ägnar all sin kreativitet åt, är att befria den som han tror är hans biologiska mamma.

Det finns några nya historiska aspekter som vävs in i den avslutande delen. Bland annat får vi möta herrnhutismen som uppstod i nuvarande Tyskland på 1720-talet och vid denna tid spritt sig, bland annat till Stockholm. Den kan ses som föregångare till den frikyrkorörelse som kommer att få ganska stor betydelse och möjligen kan jag tycka att den aspekten skulle ha kunnat användas mer i berättelsen.

Efter en inledande prolog är boken uppdelad i tre delar, delvis överlappande under våren och sommaren 1795 så att vi ibland får möta samma skeenden betraktade ur olika perspektiv. Därefter en fjärde del där det hela ska avslutas under hösten och vintern samma år. Slutligen en kort epilog från våren 1796 som skänker en del ljus i allt detta fascinerande mörker.

Strukturen fungerar mycket effektivt men på vägen mot slutet blir jag alltmer nervös; hur ska han kunna avsluta berättelsen på ett sätt som är värdigt detta mästerverk? Avslutningen består naturligtvis av flera olika delar, det är olika människor och skeenden som ska lämnas. Jag kan inte avslöja innehållet men en del överträffar faktiskt alla mina förväntningar, så snyggt! De andra delarna ligger kanske inte på samma nivå.

Det finns oändligt många pärlor som jag skulle vilja citera men det skulle bli väldigt långt. Måste ändå dela en dyster konklusion om livet och mänskligheten: ”Vi haltar vår väg genom tillvarons oreda med vad medel som står till förfogande. Omkring oss reser vi symboler och mättar dem med värde för att bringa ordning till förvirringen, allt enligt vårt godtycke. Vi göder dem till storhet, och villigt underkastar vi oss dem sedan.

Vi tycks som släkte födda till trälar, alla. De lögner vi nynnar oss till tröst blir bälg åt den härd där vi smider våra egna bojor.” Det är ett konststycke som förutom den språkliga kvaliteten ska beundras för sin intelligens, för det den säger, inte bara om  1795 utom om vår egen samtid.

Det finns en bidragande anledning till min stora förtjusning över denna trilogi; här finns element hämtade från min barndoms största favoriter. Jag verkligen älskade Alexandre Dumas och särskilt hans musketörer i 1600-talets Frankrike. Där fanns bland annat några försvunna ädelstenar som måste återfinnas liksom det i 1795 finns ett hemligt brev som jagas av många; både av hjältar och skurkar i bägge fallen. Hos Dumas förekommer det ibland dueller på liv och död liksom här, även om den elegans med fäktandet som kan finnas hos Dumas i 1795 naturligtvis förvandlats till en mycket mer kroppslig brutalitet.

Om möjligt älskade jag än mer Arthur Conan Doyle; läste allt och kommer ihåg att jag som väldigt ung lekande lätt fixade frågorna när Tiotusenkronorsfrågan på TV hade denna författare som ämne. Här återkommer Sherlock Holmes i form av Emil Winge som emellanåt excellerar i deduktiv briljans. Och här återkommer även den evige ärkeskurken James Moriarty hos Doyle, nu i form av Tycho Ceton som kanske saknar Moriartys briljanta intelligens men den ersätter han med överlägsen kreativitet när det gäller bestialiskt våld.

Det finns så mycket att imponeras av i denna serie men det som mer än något annat kommer att leva kvar hos mig är språket. För alla som skriver med handling förlagd till historisk tid är språket en utmaning. Ska man berätta med nutidens språkbruk eller ska dåtiden existera inte bara i handling utan även i språk? Det är ingen enkel fråga och alla svar är på olika sätt felaktiga. Om en dialog mellan människor som lever i 1790-talets Stockholm förs på dagens svenska blir det naturligtvis en lögn. Om den förs på 1790-talets svenska är det mycket få i dag som skulle kunna läsa den, möjligen med stor svårighet och utan behållning.

Niklas Natt och Dags lösning på detta omöjliga dilemma är att uppfinna ett alldeles eget språk, en svenska som aldrig funnits; ett språk som känns som 1790-tal, utan att vara det, en svenska som är njutbar att läsa idag med mängder av meningar som växer från en samling bokstäver till konstverk inför vilka man faktisk måste stanna upp en stund i beundran på samma sätt som man gör på en utställning med favoritkonstnärer.

Det är i högsta grad begripligt att det tagit tid för honom att skriva denna trilogi. Det som däremot är svårbegripligt är hur översättarna hanterar det, böckerna ges ju ut på ett antal olika språk och jag är så nyfiken på det att jag funderar på att läsa någon av böckerna på engelska.

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset i skönlitteratur i år och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken ibland vara en svacka men här tycker jag faktiskt att 1794 glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa den sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! Och för alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; det är en resa som ger minnen för livet.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Rätt ner i den största och djupaste av alla litterära bassänger

Johanna Hedman

Trion

(Norstedts)

Årets mest hypade svenska skönlitterära debut är tveklöst Johanna Hedmans roman ”Trion” som kom ut för ett par veckor sedan. Redan innan den svenska utgivningen var det utländska intresset stort och rättigheterna har sålts till stora belopp efter tuffa auktioner i ett antal länder. Är den verkligen så bra att det är motiverat?

Det här är en väldigt vanlig roman som skrivits tusentals gånger förut och det är ingen negativ kritik. Att den skrivits så många gånger beror på att den handlar om kärnan av det som är skönlitteraturens existensberättigande; om vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra.

Det krävs ett stort mod att kasta sig i den största och djupaste av alla litterära bassänger, det krävs riktig hög kvalitet för att inte drunkna i den konkurrensen, men den kvaliteten har hos den här författaren. En intressant fråga är om Hedman ska göra en Sandgren? Kommer debuten Trion att vinna Augustpriset direkt som ”Samlade verk” gjorde förra året? Nominerad bör den definitivt bli!

Det finns faktiskt en del likheter mellan ”Trion” och ”Samlade verk”. I centrum av handlingen finns i bägge böckerna en trio, två män och en kvinna, samt även en vuxen dotter några decennier senare. I bägge rör vi oss i stor utsträckning inom en bildad och välutbildad borgerlighet med en hel del universitetskopplingar och geografiskt delar böckerna på Stockholm, Berlin och Paris (Sandgrens Göteborg ersätts hos Hedman av New York).

Bägge är också exempel på klassisk skönlitteratur; ingen autofiktion eller andra typer av modeskapelser som snabbt kommer att gå ur tiden, det här är klassiska former om än något olika: Sandgren är betydligt mer episk i sitt berättande och Hedman med ett större fokus mot den klassiska utvecklingsromanen, om konsten och våndan i att upptäcka världen och bli ett jag bland andra jag. Bägge är också språkligt njutningsfyllda att läsa.

Boken börjar med en epilog några decennier efter huvudhandlingen vilket är originellt och intelligent. Som läsare är det lätt att fastna i tankar kring ”hur ska det gå”, ”kommer de att få varandra”, ”vem är mördaren” eller liknande som tar bort fokus från textens fördjupning kring varför, och det är smart att redan från start radera ut villospåren.

Huvudpersonerna är Thora, August och Hugo. Thora tillhör den välkända familjen Stiller (typ Wallenberg) även om hennes gren i släkten är något mindre affärsorienterad. Hon är enda barnet till Aron och Laura, det är Laura som är född Stiller och hon är omtyckt professor i konstvetenskap. Familjen bor i en stor och exklusiv våning i Lärkstaden som ofta är samlingsplats för diskussionsrika middagar. I våningen finns några rum som de brukar hyra ut till studenter och en av dem blir Hugo.

När boken börjar har Thora just varit ett år i Paris och kommit hem för att börja på universitetets juristprogram. Hugo har bott ett tag i Berlin men kommit till Stockholm för att läsa statsvetenskap. Trots att de bor i samma lägenhet dröjer det länge innan de får någon egentlig kontakt. Bägge är litteraturintresserade och hamnar på samma kvällskurs i litteraturvetenskap som de valt för nöjes skull.

August har inte samma överklassbakgrund som Thora men han har en förmåga att flyta in i alla tänkbara sammanhang. Han och Thora har varit nära vänner sedan barndomen, har varit ett par under en period men sedan bara nära vänner som ändå ibland ligger med varandra. Han vill bli konstnär vilket inte är riktigt accepterat i familjen, favoritsonen är hans betydligt äldre storebror Samuel som gjort karriär i London och som numera är rik. För att anpassa sig utbildar han sig till AD; ett jobb på en reklambyrå kan ge en bra inkomst, det är få konstnärer som kan tjäna några pengar. Alla älskar August men under den populära ytan finns ibland svarta stråk av depression.

Johanna Hedman. Foto: Elvira Glänte

Det är Thora och Hugo som delar på berättarperspektivet i växlande avsnitt och de finns en intressant spänning i deras olika perspektiv. Det är till exempel bara den bildade överklass som Thora tillhör som i samma mening kan referera till Simone de Beauvoir, Roland Barthes och Albert Camus utan att ens nämna deras namn. Hon uppfattas av en del som arrogant, hon struntar ofta i att göra sig till för andra men hon är samtidigt rädd för att förlora sin självständighet genom att alltför mycket utelämna sig till andra. Hugo brottas hela tiden med känslor av otillräcklighet, försöker hela tiden anpassa sig för att smälta in i olika sammanhang, är orolig för vad andra ska tycka om honom men är samtidigt intelligent och analytisk.

Här finns en mängd olika frågor som diskuteras på intressanta sätt, här finns tydliga klassperspektiv och maktkamper, här finns återkommande brottningsmatcher mellan önskan att göra något som är viktigt på riktigt och behovet av att försörja sig: ”Att bli vuxen är att sälja sig, men så länge någon annan uppfattar ironin i ens medverkan är det lättare att behålla någon slags självrespekt.” Men kärnan är ändå relationerna mellan de tre som kommer varandra så nära på alla olika plan, ibland så skrämmande nära att det känns som om det egna jaget uppslukas, kärleken som ibland kan bli en svart avgrund att falla ner i, samtidigt som denna gemenskap också är det vackraste av allt.

Det finns ont om tydliga tidsmarkörer vilket är bra, det bidrar till berättelsens tidlöshet, men huvudhandlingen kan antas pågå i en relativ nutid. Den inledande epilogen finns uppenbart i framtiden, ett museum i New York har en minnesutställning med anledning pandemin för tjugo år sedan. Det är imponerande välskrivet med människorna som växer fram i dialoger och tankar, levande miljöer, särskilt i Stockholm, och språkliga bilder som man hela tiden måste stanna upp inför för att njuta en stund.

Texten handlar om den eviga frågan om vad en människa är/blir för någonting. I den filosofiska idéhistorien kan man spåra två huvudlinjer. Den kanske dominerande tanken om individen är relativt ny, den skapas under Upplysningen, även om förhistorien är lång, och har flera upphovspersoner. John Locke är en men mer än någon annan har Immanuel Kant svarat för de teoretiska fundamenten kring den autonoma, rationella individen. Även om väsentliga delar av Kants konstruktion förändrades i den individuppfattning som blev central för liberal filosofi, dominerande för de flesta samhällsvetenskaper och som även starkt påverkat många människors tankar om sig själva.

Den andra, mer klassiska uppfattningen om människan, har sina rötter i Antiken, och handlar om en människa som med nödvändighet alltid ingår i en gemenskap med ömsesidiga beroenden. Kants ensamma monad är för Aristoteles en total absurditet, en best, inte en verklig människa (vilket inte innebär att människor skulle sakna olikhet eller individualitet). Man kan enkelt beskriva skillnaderna med två påståenden: ”en grupp är en summa individer” och ”en människa är en del av en grupp”.

Nära kopplat till detta är föreställningar om begreppet frihet som förekommer flitigt i Hedmans text. Är jag som människa fri om jag undviker beroenden av andra eller är det tvärt om; är friheten något som finns i en gemenskap med ömsesidiga beroenden? Att behöva och vara behövd som något livsnödvändigt? Det här är eviga frågor utan givna svar och de är ju de enda frågor som är verkligt intressanta.

Jag har några invändningar som handlar om språkliga detaljer. Även om SAOL numera accepterar det tycker jag att bestämd form plural som ”kollegorna” och ”bokhandlarna” (syftande på butikerna och inte på de som äger dem) är fula, ”bättre än han” gör faktiskt ont och ”nattduksbord” ger mig svåra allergiska reaktioner. Delvis beror det säkert på att författaren är knappt trettio och jag betydligt äldre. Hon har en fantastisk förmåga att skapa starka scener men ibland kan jag tycka att hon lämnar dem alltför fort, att de skulle kunna fördjupas lite till.

Men det är petitesser i sammanhanget. Det här är riktigt bra, definitivt årets starkaste svenska skönlitterära debut hittills och en uppenbar kandidat för Augustpriset.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst juni 2021

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Roslund är en av de svenska deckarförfattare som skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21”. Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya romanen såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta är dessa unga kvinnors så kallade liv. Resultat: en samhällsroman och seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar.

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

Appelgrens ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp! Själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, kan lätt få en att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska. Kommer han Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? (Ur Anders Kapps rec.)

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Schulman har nått seriens ände. Med sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie. På ett nära nog perfekt sätt har hon kombinerat polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen. Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt.

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund. Han skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter den till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förorten. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Danmarks deckardrottning har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt. Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir men också polisroman och samhällsdeckare. Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter? Dessutom tillkommer en så kunnig – ja, verklig – skildring av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Ovanligt grepp i intressant debut

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

SOS Alarm, vad har hänt?

– Hej, ni måste skicka polis snabbt. Det är ett gäng som håller på och våldtar en tjej i Centralgaraget i Tensta centrum.

– Centralgaraget i Tensta centrum sa du?

– Ja, kan du skynda dig …

– Vad heter du och vad har du för telefonnummer?

– Men … skit i det nu, skicka polis. De håller på med henne nu när vi pratar, skynda nu snälla.

Leif Appelgrens bok ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp!

Boken börjar dramatiskt. Vi får möta Abdulkader ”Abdi” Osman, en av ledarna för det kriminella gäng som härskar i Tensta. Han är ute på sin första obevakade permission från ett fängelsestraff men han kommer inte att återvända till kriminalvårdsanstalten. Han mördas på ett brutalt sätt med inslag av tortyr.

I det andra kapitlet får vi träffa paret Anders och Lotta Johnsson i Bromma. Efter hårt arbete och stora framgångar i reklambranschen driver de numera ett framgångsrikt konstgalleri. De har gott om pengar, älskar varandra, men familjen är förkrossad efter den stora tragedin; enda barnet, dottern Emilia, har utsatts för en brutal gruppvåldtäkt. Vi får också träffa Anders bror Stefan, framgångsrik i fastighetsbranschen, och Emilias pojkvän Hamid, ambitiös läkarstudent.

I kapitel tre och fyra får vi träffa de som ska bli återkommande huvudpersoner i en serie: kommissarie Irina Kovic och kammaråklagare Mats Ljunggren. Irina får ansvaret för utredningen av Abdi Osmans död och hon leder ett bra gäng manliga poliser som kör i gång direkt. Deras huvudhypotes är att det handlar om ytterligare en uppgörelse mellan kriminella förortsgäng så de intresserar sig direkt för övriga ledande personer i Tenstanätverket och det konkurrerande gänget i Hallonbergen.

Efter dessa första fyra kapitel, redan på sidan 36, vet vi läsare det mesta om vad som hänt, hur det hänt och vilka de inblandade är. Mycket är redan uttalat och resten är lätt att gissa. Det är ett originellt grepp inom en genre där den mest klassiska frågan alltid varit: vem är mördaren?

Men det är ett grepp som fungerar överraskande bra i en verkligt spännande berättelse som i stället fokuserar frågan varför; vilka är de processer som leder fram till de olika händelserna och vilka konsekvenser får olika handlingar. Och den stora frågan som redan titeln antyder: är onda handlingar liktydigt med att de som begår dem också är onda människor eller finns det situationer då onda handlingar är moraliskt försvarbara?

Leif Appelgren, författare, pressbild, Lind & Co Foto Eva Lindblad

Man kan läsa sig till det mesta här i världen och det finns gott om exempel på författare med en imponerande förmåga till ambitiös research. Men egna erfarenheter, det självupplevda, bär alltid med sig någon sorts bekväm hemkänsla som sprider sig till läsaren. Författaren har lång erfarenhet som åklagare, en omfattande personlig kunskap om rättssystemet, och det märks tydligt i hans berättande.

Dessutom har han ett uppenbart intresse för etiska frågor. Här finns en imponerande karaktärsutveckling där olika människors åtskilda moraliska drivkrafter hela tiden spelar en viktig roll.

Trots att här förekommer en hel del riktigt brutala scener finns ett lugn i språket, i sättet att berätta, och kontrasten fungerar i huvudsak riktigt bra. Ibland kan det bli överlugnt, på gränsen till omständligt, men det är bara ett litet problem för samtidigt är det ovanligt välskrivet. Berättartekniken är lysande genomtänkt.

De fyra inledande kapitlen skildrar maj 2017, sedan rör vi oss bakåt i tiden för att successivt få insikter i vad som lett fram till olika händelser, men också framåt i tiden där mycket handlar om konsekvenserna av olika handlingar. Utöver rörelsen i tid rör vi oss också mellan olika berättarperspektiv som successivt kompletterar vår bild av skeendena på ett intelligent sätt.

Med själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, är det lätt att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna också är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska.

Kommer Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? Svårt att säga, bland annat tror jag att konkurrensen på spänningsmarknaden är mycket tuffare nu än när Lapidus slog igenom, och Appelgren når inte samma nivåer när det gäller originalitet. Men en mycket lovande och välskriven debut är det utan tvekan och det ska bli intressant att se hur det här författarskapet utvecklar sig.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst mars 2021

Ola Nilsson

Vittring

(Natur & Kultur)

Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal. I sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och  ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll. (Ur Anders Kapps rec.)

Lisa Gray

Tomma intet

(Lind & Co)

Lisa Gray är uppvuxen och bosatt i Skottland men skriver som en amerikanska. Hon debuterar med en deckare som kunde varit en i vågen med kvinnliga privatdetektiver för 40 år sen. Hennes  privatdetektiven Jessica Shaw är sådär lagom tuff och på resande fot, sen några år. Kontoret för dagen är en enkel restaurang utanför Los Angeles. Där sitter Jessica med en macka och laptoppen på bordet, letar jobb på en sajt över försvunna personer. Då kommer ett mejl med en länk till just en sådan sajt. Hon klickar och får upp en bild på en liten, försvunnen flicka, några år bara. Jessica kan inte tro sina ögon: det är ju hon själv som liten.

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Camilla Grebes femte roman på egen hand handlar om just vad titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, sin varierade beskrivning av verkligheten. ”Alla ljuger”. Grebe använder sig av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta. Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Mycket svårt att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas, för hon är också en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Hon pendlar dessutom mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare. Och lyckas också med detta.

Maria Adolfsson

Spring eller dö

(W&W)

Människorna på Doggerland gillar att festa. När firandet av den årliga ”frijakten” sammanfaller med en Prideparad är det upplagt för partaj. Uteserveringarna fylls med glada Doggerlandbor. Men feststämningen bryts av skottlossning. Någon skjuter rakt in i folkmassan. Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby befinner sig mitt i händelserna centrum och när jakten på mördaren inleds är hon fast besluten att fånga förövaren. Maria Adolfsson bjuder på en underbar humor och jargong. Språket flyter som ett rinnande vattenfall. En njutning för varje ordsmed. Jag gillar också Angela Kovács inläsning. Hon passar perfekt för storyn. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Michael Connelly

Oskuldens lag

(Albert Bonniers)

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför. För att bevisa att han inte begått brottet, omger Haller sig med ett team av experter, där Harry Bosch, nu pensionerad polis, ingår. Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor. (Ur Christina Falcks rec.)