Hämnden i Sunne

Lotta Lundh
Vedergällningen
(Lind & Co)

Det kommer så många böcker, inte minst inom området deckare och annan krimi, att det är svårt att hänga med också för mig som åtminstone till viss del kollar böcker och även läser på arbetstid.

Hur ska det då vara för andra som enbart läser på fritiden? Och hur är det för författarna?

Oavsett om och hur mycket förlaget gör reklam för en bok är det lätt att boken och författaren inte syns i det gigantiska utbudet. Då talar jag om fysiska böcker, på strömningstjänsterna kan ju också äldre böcker plötsligt uppenbara sig och vara som nya.

”Vedergällningen” kan väl inte beskrivas som en ”äldre” roman men den kom för så pass längesen i våras att när den hamnat i högen för ”ska läsas” så blev den överliggande. Ändå tills nu.

Lotta Lundh vedergallningenI en annan text skrev jag nyligen att det är fascinerade att följa till exempel kriminal/deckarförfattare från debuten och framåt, se hur de utvecklas som författare och skriver allt bättre romaner. I den texten handlade det inte om Lotta Lundh fast orden stämmer in också på henne.

”Vedergällningen” är Lundh tredje polisroman/deckare om och med kriminalkommissare Erik Ljung vid Sunnepolisen och hans hustru Cissi, journalist på den lokala tidningens lokalredaktion. Jo, en något förvånande kombination, skulle den fungera i verkligheten? Om den ena är polis och den andra journalist, kan de hålla tillräckligt tyst för varann och offentligheten?

I Lotta Lundhs polisromaner fungerar det i alla fall utmärkt, kombinationen polis-journalist förmedlar två sidor av brotten, två sätt att betrakta dem och verkligheten. Förresten, apropå vad jag skrev om att följa en författare som skriver allt bättre: ”Vedergällningen” är inte bara det bästa som Lundh hittills har skrivit i Erik Ljung-serien utan sååå mycket bättre än de föregående titlarna.

Brotten är bestialiska och spektakulära, som de brukar vara i hennes romaner. Kanske tar Lundh i något för mycket eller kanske inte? Själva mordsätten förmedlar ju en ilska som känns riktig och äkta, faktiskt befogad, och som passar för att visa vem mördaren kan vara och hur mördaren känner. Så för mig fungerar det.

Det börjar med ett spektakulärt mord och det följer fler. Alla uppseendeväckande – på olika sätt. Erik Ljung med kolleger utreder detta enligt den polisiära procedurskolan med resultatet en riktigt bra polisroman.

Dessutom fogas andra detaljer in, från makarna Ljungs privatliv, polisstationen och tidningsredaktionen. Det kompletterar och fördjupar, såväl personskildrandet som själva romanen, och utan att lägga sig i vägen för kriminalintrigen. Dessutom börjar en utsocknes, det är jag, som bara rest igenom en enda gång bli intresserad av Sunne. Kanske skulle resa dit och kolla nångång, alltså sådär som bra miljöskildringar kan få en att lockas till en okänd plats.

”En Erik Ljung-deckare”, enligt omslaget. Jag tycker serien borde döpas om till ”Sunne-deckarna”. Kommer den mångläsande deckarfantasten – av alla tusen kriminalkommisarier – ihåg namnet Erik Ljung? Jag är tveksam. Sunne minns alla, däremot.

Ska jag också skriva = avslöja att romanen handlar om exakt vad titeln säger? ”Vedergällningen” är alltså en – ännu en – svensk hämnddeckare. Kan jag väl göra om jag använder tilltalet hen. Nej, jag ska inte avslöja mördarens kön. Kanske en man, kanske  en kvinna.

Fast så mycket kan ändå avslöjas som att ”Vedergällningen” dessutom är ett ovanligt bra bidrag till den allt större undergenren hämnddeckare.

Gör inte som jag, dröj inte med att läsa ”Vedergällningen” av Lotta Lundh. Skaffa boken och läs den, om du inte gjort det. Läs den, nu direkt.

Bengt Eriksson

Från vinterns istappar på telefonledningarna till vårens svarta superknott

CardinalEfter att TV-serien ”Cardinal”med kriminalkommissarie John Cardinal och hans nya poliskollega Lise Delorme i den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada börjat visas på C More – en bra deckarserie så se den om du inte gjort det! – har nu också de polisromaner av kanadensaren Giles Blunt som TV-serien bygger på börjat ges ut på svenska (av Hoi Förlag).

Eller återutges, för att vara noga. Blunts deckare kom på svenska i början av 2000-talet men eftersom alldeles för få upptäckte dem så är det ju bra att de ges ut på nytt. För de är riktigt, riktigt bra.

Giles Blunt Fruset offerAllra först ”Fruset offer”, som kommer i pocket och som ljud- och e-böcker. Senare följer romanseriens övriga titlar.

Jag tyckte mycket om dessa kanadensiska väderdeckare – ja, inte minst har Giles Blunt författat närmast i symbios med Kanadas natur och väderlek – när de kom på svenska förra gången. Ville minnas att jag då också recenserade ”Fruset offer” men jag kan inte hitta den recensionen.

Här följer några andra recensioner jag då gjorde av Blunts romaner om och med poliserna Cardinal och Delmore. Som en presentation av återintroduktionen…

***

Giles Blunt
The Delicate Storm
(Harper Collins)

Giles Blunt Delicate stormGiles Blunts första och prisbelönta deckare, ”Fruset offer”, om kriminalpolisen John Cardinal och kollegan Lise Delorme i Ontario, Kanada har tidigare i år kommit på svenska. ”The Delicate Storm”, uppföljaren, är ännu bättre.

Delar av ett lik, en död man, hittas i vildmarken ovanför Algonquin Bay. Björnar har ätit på kroppen, men det är ingen björn som dödat mannen.

När Kanadas hemliga polis kopplas in förstår Cardinal att det inte är något vanligt mordfall. Utredningen tar Cardinal och Delorme bakåt till fransk-kanadensarnas militanta kamp för ett fritt Quebec på 60- och 70-talen.

Sättet att använda deckarformen för att skildra landets historia påminner om skotten Ian Rankin. Men det helt speciella med Blunt är hans otroliga förmåga att låta Ontarios landskap och klimatförhållanden integreras i berättelsen.

Det är vintertid och underkylt regn, husen liknar kristallkronor och elektriciteten slås ut i hela trakten. Att Algonquin Bays invånare fryser känns bokstavligen i varje mening.

***

Giles Blunt Black FlyOckså i sin tredje roman om kriminalpolisen John Cardinal i Ontario, Kanada har Giles Blunt låtit den kanadensiska naturen med sitt ogästvänliga klimat bli en stämnings- och spänningsskapande del av berättelsen. Titeln ”Black Fly Season” syftar på våren, då de svarta flugorna, ett slags superknott, kläcks och i stora svärmar angriper människorna och gör dem som galna.

En kvinna, som blivit skjuten i huvudet och tappat minnet, virrar omkring i staden Algonquin Bay. Efterforskningen av förövaren leder Cardinal och poliskollegan Lise Delorme till en otillgänglig plats i Kanadas urskog, där de hittar liket av en medlem i ett motorcykelgäng.

Berättelsen rymmer även narkotikalangning, indiankultur och voodoo.

En något krystad kriminalhistoria, kan man tycka, men Giles Blunt tvinnar trådarna så skickligt att historien går ihop och blir trovärdig. Vid sidan om deckargåtan fortsätter Blunt att skildra Cardinals oro för och omsorg om sin psykotiska hustru. Ett par forskare ger dessutom en ny innebörd åt begreppet DNA.

***

Giles Blunt När du läser dettaGiles Blunts polisserie om kommissarie John Cardinal i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada har jag för egen del placerat i undergenren natur- och mans- eller äktenskapsdeckare.

I den nya romanen, ”När du läser detta” (Bonniers; övers: Jan Järnebrand), spelar naturen – varmt på sommaren med djävulsmyggor i luften och isande kallt om vintern då istapparna hänger från telefonledningarna – mindre roll än i de föregående. Däremot har mans- och äktenskapsskildringen blivit ännu starkare.

Eller kärlekshistorien: John Cardinals stora och eviga kärlek till sin hustru, fotografen Catherine, trots att äktenskapet inte alltid varit det lättaste.

Hustrun, som är – eller var – manodepressiv, har åkt in och ut på sjukhus. Nu är hon död. Catherine tog livet av sig, det finns ett efterlämnat självmordsbrev. Men John tror inte på det, kan inte tro det, inte nu, när hon mådde bättre än på länge, gick hos en psykiater med depressioner som specialitet.

En… bra psykiater? Observera betoningen, så ni anar men ändå inte kan vara säkra…

Blunt berättar en sorglig och vacker historia, smärtsam läsning (på ett annat sätt än deckare brukar vara) om man har ett ömt hjärta. Nej, jag ska inte avslöja för mycket men också här återkommer temat, inte exakt detsamma men snarlikt: föräldrars egenskaper och livsval, hur vi lever och behandlar våra barn, kan växa till ett oroväckande arv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och BTJ:s AV-häften 2003-2008

Jean Bolinder (1935-2020), godsägarson, deckarförfattare och akvarellmålare

Deckarförfattaren Jean Bolinder har dött efter en längre tids sjukdom, meddelar Svenska Deckarakademin. Han var en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst.

Följande intervju gjordes under period då vi var sams (Bolinder kunde omväxlande utnämna mig till en okunnig kritiker, efter en recension, och till Sveriges bästa deckarrecensent, efter en annan.

***

Vi går in i skrivarstugan som Jean Bolinder har i trädgården till huset i Bjärred. I bokhyllan står alla böcker han gett ut: 110 stycken! Men nu är det slut. Det ska inte skrivas fler, menar Bolinder. För att i nästa ögonblick berätta att han är klar med första delen av sin självbiografi, ”Urtaget hjärta – en herrgårdsroman”, som ska följas av ytterligare två delar.

– Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Och hur många gånger har du påstått att du aldrig mer ska skriva en deckare? undrar reportern med ironiskt spetsad tunga. I dagarna kom ju ”Målsökande robot”, ännu en ny deckare.

– Det är väl en hatkärlek som får mig att alltid återkomma till kriminalgenren.

Jean Bolinder saknar mejladress, skulle det visa sig. Jag mejlade och fick svar från honom. Trodde jag, men när jag hade mejlat flera gånger så ringde han. Mejlen gick till hans dotter som sköter försäljning och utskick av den nya deckaren, endast utgiven digitalt. Jean Bolinder står själv för den digitala utgivningen, trots att han saknar nätuppkoppling.

– Jag tröttnade på förlagen. De stora lurar en och de små kan inget. När en bok säljs går hundra kronor till bokhandeln och sjuttio till förlaget. Sen ska också den där Bolinder ha något. Trettio kronor kan han få. Nu säljs boken digitalt för trettio kronor, Jag får in lika mycket per bok och boken blir billigare att köpa.

Bolinder på ängarna 2

Jean Bolinder med Lilla Bennikan-ängarna bakom sig. Observera den något urtvättade t-tröjan, på den syns en yngre Bolinder tillsammans med deckarförfattarinnan Patricia Highsmith. Foto: Birgitta Olsson

Jean Bolinder tar fram och visar ett gammalt nummer av Allers Familjejournal (från 1946). Där finns en följetong – en detektivberättelse av John Dickson Carr om ett låst rum.

– Jag var tio år. Jag läste och blev fascinerad av berättelsen, längtade efter nästa avsnitt. Men mina föräldrar tyckte att jag var för upptagen av läsningen, så jag fick inte läsa vidare.

– Kanske hämnades jag genom att själv börja skriva detektivhistorier om låsta rum? Annars hade jag kanske inte ens blivit deckarförfattare.

– Också i herrgården – stor som ett slott – hemma i Laggarp (i Östergötland) fanns ett låst rum, det blåa gästrummet. Där blev jag upptäckt under en fest för tjänstefolket. Godsägarens son, Jean, låg i sängen med en ”enkel flicka”. Ingen av oss hade så mycket kläder.

– Det var också i det blå rummet som pappa låg lik, när han hade skjutit sig.

Jean Bolinder har skrivit deckare, annan skönlitteratur, ungdomsböcker, skol- och fackböcker, även teaterpjäser och ibland så självbiografiskt att man undrar om han inte redan skrivit självbiografin. Han är konstnär också, målar i akvarell och har haft flera utställningar med naturmotiv

Vad är viktigast – av allt detta? Bolinder svarar direkt:

– Teatern. Att skriva har varit ett andningshål men viktigast är teatern.

Jean Bolinder, 76 i år, leder dramakurser för ungdomar på S:t Petersgården. Han var tidigare dramalärare på Polhemsskolan, bägge i Lund. Från skolan blev han ”utslängd” för att han var ”för gammal”. Skånska Dagbladet sa upp honom som konstkritiker. Hos Svenska Deckarakademin har han inte satt sin fot sen han lämnade ett möte med buller och bång.

Och jag vet av egen erfarenhet att Bolinder inte är så nådig om man skriver en negativ recension. Varför blir du så arg? Du har gjort dig till ovän med så många.

– Den mer behagliga förklaringen är att jag hämnas på pappa. Den mindre behagliga att jag uppfostrades till godsägarson. Jag tror att jag är nåt. Samtidigt som jag känner mig illa behandlad. Då kan jag bli arg och vara taskig tillbaka – rent för jävlig ibland.

Ilskan har också blivit ett allt tydligare tema i dina romaner, inte minst i deckarna. Vissa personer tecknas med så stor ilska att det nästan blir nidteckningar.

– Tycker du? Det beror nog på att jag tar parti för de förfördelade. Jag har skrivit om pedofiler och skildrat omgivningens syn på en homosexuell kvinna. Jag känner vrede mot de omänskliga, mot omänskligheten. Kanske för att jag själv kände mig så illa behandlad som liten, det kan handla om identifikation.

Ett annat tema är sexualitet, också den skildras rätt på, ibland burdust och grovt.

– Jag skriver realistiskt och då måste sexualiteten vara med. Allt i livet kretsar kring sexualitet, att människan ska fortplanta sig. Sex är ju också en väldigt skön känsla. Jag har alltid gillat sex, även om det vid 76 års ålder till största delen är ett passerat stadium.

Men visst har du fått kritik för att du skriver grovt?

– Efter ”Purungen” blev det ett jävla liv. En kvinna som jag hade till bordet på en bjudning började med att säga: ”Jag vet nog vad du är för sort. Du är en sån som tycker om unga flickor.”

Jean Bolinder har också en friggebod i trädgården. Det är hans målarateljé. Han målar snabbt och spontant. Om det blir bra, så sparas målningen. Blir det dåligt, så slängs den. Tidigare återkom Koster som motiv. Nu har både Jean och hustrun fått svårare att gå, det var ett tag sen de besökte Koster.

På de nya akvarellerna syns Lilla Bennikan-ängarna vid Bjärreds södra utkant. Samma ängar som den kvinnliga huvudpersonen kommer vandrande över i inledningen till den nya deckaren ”Målsökande robot”, i riktning mot Malmö och med Lommabukten till höger. Då måste Jean Bolinder förstås bli fotograferad med ängarna i bakgrunden.

– Här, säger han och går ut en bit på ängen, ser det ut som hemma i Laggarp.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2011

Namn: Jean Bolinder
Bakgrund: Född 1935 i Östergötland, växte upp på Laggarps säteri, gymnasist i Motala och student i Uppsala. Ärvde en förmögenhet som han gjorde av med fortast möjligt (på sportbilar, vin och kvinnor men ”inte så mycket sång”) för att han inte ville vara ”en säck pengar”.
Gjort: Flera filmer under Uppsalatiden och kom 1964 till Skåne som läroverksadjunkt, varit läromedelsredaktör och lärare i svenska, historia och drama, författare och konstnär.
Familj: Marianne ”Ajan”, barn och barnbarn.
Gör nu: Skriver och målar, dramalärare.
Mest känd som: Deckarförfattare, av de 110 utgivna böckerna är över 30 deckare. ”För älskarens och mördarens skull” och ”Dödisgropen” utsågs av Deckarakademin till 1985 respektive 1990 års bästa svenska deckare.
Ännu en bok: ”I skuggan av Bolinders verkstad”, en tidigare självbiografi.

 

Deckarloggbäst maj 2020

Gui MinhaiGui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson roger-och-rebeckaKarin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder Onda_tingUlla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenLars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

Sång, liv och kriminalitet

Susanne Fellbrink
Än sjunger hon inga sånger
(Printz Publishing)

Susanne Fellbrink debuterar med en ”Sundsvallsdeckare” som har så många trådar att det är en gåta hur ”Än sjunger hon inga sånger” kan hålla ihop. Ja, en större gåta än de kriminalgåtor som både trängs och göms i debuten.

Sundsvall är alltså miljön. Där lever och arbetar Cilla Fallander som nattredaktör på stadens tidning, innan hon säger upp sig för att – än en gång – satsa på artistkarriären och sätta upp en krogshow.

Fellbrink an-sjunger-hon-inga-sangerBerättelsen om Cilla – familjelivet med två barn och en make som pluggar på annat håll, det slitsamma jobbet som arbetsgivare åt struliga (amatör)artister, gamla väninnor som sviker – upptar merparten av bokens sidor. Inga dåliga sidor, de kunde ha räckt till en hel feel good-, real- och life-roman (eller vad genren ska kallas).

Men här finns dessutom en parallell berättelse om hur det slutade – kriminellt är ordet – när Cilla som ung ville bli sångerska och artist. Samt ytterligare två kriminaltrådar: den ena om en mer beskedlig bostadslånare och den andra om en kvinnomördare.

Det blir för trångt. Själva deckaren får inte plats i Sundsvallsdeckaren. Inget utrymme för fördjupningar eller ens förklaringar. Ändå läste jag gärna. För att berättelsen om Cilla är levande och trovärdig, skriven med nerv.

Ska bli intressant att se om Susanne Fellbrink lyckas bättre med att få ihop livet och kriminaliteten i uppföljaren, som kommer redan till sommaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Media tidningar

 

Dickens detektivbyrå i Åhus (fiktivt och verkligt)

Lätt att hitta till Torget i Åhus. Bara att följa den tecknade kartan som finns på insidan av bokomslagen. När jag parkerar bilen står Suzanne Mortensen och väntar vid Dickens detektivbyrå.

Åhus 1

På adressen Torget 21 i Åhus finns Dickens detektivbyrå. Till vänster har hon sin bostad och till höger finns detektivbyrån.

– Jag hade bestämt mig för att just här skulle detektivbyrån ligga, säger hon. Då hände något märkligt.

– Min man och jag stod på torget. Vi skulle göra en bussutflykt. Också ett annat par stod och väntade och vi började prata. Kvinnan pekade: Där bor vi.

– Oj! tänkte jag. Det var en liten chock. Då hade jag ännu inte skrivit något bokkontrakt och jag kom mig inte för att berätta att jag inhyst en kvinnlig brittisk privatdetektiv med spårhund i deras hus.

– När jag hade fått ett förlag, då knackade jag på och berättade. Mottagandet var lite avvaktande men jag fick tillåtelse att förvandla huset till en detektivbyrå.

Åhus 2

I huset bredvid har Katinka sitt konstgalleri. En viktig person för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus.

I våras kom ”Papegojmysteriet” – den femte titeln i barndeckarserien om privatdetektiven Clara Dickens, spårhunden Safir och detektivbyråns unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante.

Att hon skulle skriva deckare för unga läsare var inte planerat.

Suzanne Mortensen hade skrivit många kortare texter, som boktips, recensioner och noveller. Nu ville hon skriva något längre. En skönlitterär berättelse skulle det vara – mer än så visste hon inte.

– Ska jag börja med intrigen? Eller personerna? Eller miljön kanske? Så tänkte jag. Men vilken miljö? Malmö, där jag arbetar (som bibliotekarie), eller Lund, där jag bor. Eller varför inte Åhus, där vi bor på sommaren. Problemet är att i Åhus händer ju inte så mycket…

Åhus 3

Från Åhus museum försvinner en fantastisk silverskatt, precis innan utställningen ska invigas.

– Det behövs någon som kommer utifrån, funderade jag, och ser Åhus med nya ögon. En gammal dam, som är en internationellt känd privatdetektiv. Clara Dickens kan hon heta! När jag kom på namnet så visste jag att det skulle bli deckare för barn. Då måste jag ha ett par barn också, för det ska det vara i barnböcker.

– Jag fantiserade om huset på Torget 21. Clara Dickens kan bo i ena halvan och ha detektivbyrå i den andra. Här finns parkeringsplatser för klienterna och en glasskiosk, som också är bra att ha nära till hands.

Dags att slå upp böckerna och börja promenera!

Så känns det när Suzanne Mortensen tar mig med på en guidad tur genom Åhus, i fiktion och verklighet. Som om hon bok för bok öppnat pärmarna för allt fler hus och gator.

Åhus 4

Barndeckarförfattaren Suzanne Mortensen framför Aoseum, kulturhuset i Åhus. Härifrån kidnappas popsångerskan Ellas kakadua. Eller har Kirre, som han heter, bara tagit en flygtur?

I huset bredvid Dickens detektivbyrå har Katinka sitt konstgalleri. En stor tillgång för en detektiv: Katinka vet allt om alla i Åhus. Snett över Torget ligger museet, därifrån försvinner en silverskatt (i boken Silverskatten).

Vi går till kulturhuset Aoseum. som förekommer i ”Papegojmysteriet”. Medan popstjärnskottet Ella står på scen och sjunger så försvinner hennes vita kadadua. Bara flugit en sväng eller har Kirre, som den heter, blivit kidnappad?

Vi går längs Köpmannagatan med Nya Conditoriet, som med sina citronmuffins är ett favoritställe för detektiverna.

Trädet mitt emot fiket, påpekar Suzanne, har en viktig funktion i ”Papegojmysteriet”. En lösensumma hängs upp i trädet och detektiverna sitter på fiket och spanar.

Åhus 5 B

Nya Conditoriet är ett favoritställe för Clara Dickens och hennes unga medhjälpare, tvillingarna Svana och Svante. De dricker té och saft och smaskar på citronmuffins.

Vi passerar turistbyrån-biblioteket-polisen (så fiffigt ordnat är det i Åhus, alla tre i ett, både i böcker och verklighet. Där inne finns Svanas och Svantes mamma. Hon är bibliotekarie.

Sen går vi in på antikvariatet och jag presenteras för en romanperson. Hon heter Sanne och driver antikvariat pslinden tillsammans med sin man Peo. De förekommer på sidan 85 i ”Silverskatten”.

Ber du om tillåtelse innan du använder något hus eller någon person i dina böcker?

– Både när det gäller människor och om det ska hända något speciellt i huset så frågar jag. Ingen har tackat nej.

Åhus 7

En livs levande romanperson, Sanne på antikvariatet i Åhus, tillsammans med författaren Suzanne Mortensen.

Vi fortsätter neråt hamnen och passerar vandrarhemmet (både hem och föreståndare finns med i ”Juvelkuppen”) och slottsruinen (”Silverskatten”). Vid hamnkajen ligger ”Glassbåten”, alltid lika viktig. I ”Stoppa ficktjuvarna!” flyttar Suzanne Mortensen på alla båtarna i hamnen och utlyser en fisketävling – Vem fångar Gästisgäddan, även känd som Monsterfisken.

– Där, säger Suzanne och pekar på en sten vid Åhus Gästgifvaregård, stod turistchefen och sköt startskottet för fisketävlingen. Som Anders vann, tillägger hon. Det blev han väldigt glad för.

Anders, som i boken har efternamnet Rosén men annars heter Mortensen, är gift med Suzanne. Han är också lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Åhus 8

Den lilla kvarvarande slottsruinen i Åhus förekommer i boken ”Silverskatten”.

Vår guidade tur genom Clara Dickens-deckarna slutar där den började, vid detektivbyrån på Torget.

– När jag började skriva fanns ingenting i den del av huset där jag placerade detektivbyrån. Nu har husets sondotter öppnat en affär för handgjorda brevpapper och anteckningsböcker. Titta! säger Suzanne.

Och jag tittar i fönstret. Där finns minsann några anteckningsböcker på vilka det står: Dickens detektivbyrå.

Bengt Eriksson
Skrivet till Kvällsposten 2011

Åhus 9

Glassbåten nere i Åhus hamn förekommer hela tiden, både i fiktionen och verkligheten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med ”Londonmysteriet” (B Wahlströms), där Clara Dickens och hennes unga medhjälpare Svana och Svante reser till London, avslutas serien om Dickens detektivbyrå i Åhus.

Fast Suzanne Mortensen fortsätter att skriva minideckare i stil med ”Åhusmysteriet”, som barndeckarläsare i sommar kan hämta gratis på turistbyrån för att sen gå runt i Åhus och spana efter svar på frågor i texten.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2013

Samtliga titlar i Suzanne Mortensens barndeckare om Clara Dickens, spårhunden Safir och de unga detektivmedhjälparna Svana och Svante (med omslag och tecknad karta över Åhus av Kristina Grundström):

GlassbilenGlassbilen som försvann
Stoppa ficktjuvarna!
Silverskatten
Juvelkuppen
Papegojmysteriet
Hemlig last
Londonmysteriet (alla B. Wahlströms förlag)

Hemsida för Dickens detektivbyrå.

Vanliga män som våldtar

Anna Jansson
Dödslistan
(Norstedts)

Anna Jansson jubilerar. År 2000 debuterade hon som deckarförfattare med den inledande titeln i serien om Gotlandspolisen Maria Wern. Så har ju Maria Wern blivit känd från romanerna och den efterföljande teveserien – som kriminalpolis i Visby.

Men till att börja med arbetade polisen Wern på en fiktiv ort strax nedanför Höga kusten. Först efter några böcker flyttade hon till Gotland. (Även hennes odräglige make – hur kunde någon kvinna stå ut med honom!? – försvann. Guschelov!)

Tjugoårsjubileum, alltså. Eftersom det varje år efter debuten kommit en ny Maria Wern-deckare innebär det att ”Dödslistan” är den tjugoförsta. Minst. Det beror lite på vilka böcker som räknas.

Anna Jansson dodslistanJansson har också skrivit ett antal barndeckare, där den unge detektiven Emil Wern får sällskap av lillasystern Linda och ibland även Maria, deras mamma. Emil Wern-deckarna har hittills blivit arton stycken.

Kanske inte ända från början men Maria Wern blev snart en så stark – eller distinkt – huvudperson, polis och kvinna att hennes författare kunde förändra och variera kriminalberättandet.

Grunden är alltid en polisroman men innehållet har växlat mellan att vara mer samhällskildrande och mer personligt i betydelsen mänskligt. Min favorittitel är fortfarande ”Främmande fågel” (2006) med ett tema som tyvärr blivit aktuellt igen: dödlig influensa, ingen medicin och karantän.

”Dödslistan” ska avslutas som en polisroman men så börjar den inte. Länge verkar det som att nu har också Anna Jansson anslutit sig till den växande genren med kvinnliga hämnddeckare. I denna, första del av romanen finns en extra huvudperson.

Hon heter Agnes, tjugo år. Som ännu yngre utsattes Agnes för något som förändrade – nej, förstörde – hennes liv. Hon började slarva med skolan, nu kan hon inte behålla ett arbete och låter sig utnyttjas av män.

Sidvis blir det så vidrigt att jag knappt vill läsa. Agnes är inte heller den enda kvinnan som våldtagits och därmed fråntagits sitt liv. Jansson skildrar både kvinnorna och deras våldtäktsmän, dessa så att säga vanliga män med positioner i samhället.

Agnes med flera är med i en sluten nätgrupp som en barnmorska startat för våldtagna kvinnor. En av gruppens hemliga medlemmar skriver en lista över män som våldtagit och snart börjar männen att dö, en efter en.

”Dödslistan” kunde ha blivit ännu en roman om kvinnors rätt att hämnas. Men Jansson komplicerar och problematiserar mer än så. Hon skildrar även kvinnor som inte förstår eller förstår men ändå inte kan förstå vad andra kvinnor har upplevt.

Hämnddeckaren övergår dessutom till att bli en polisroman, det vill säga en skildring av poliskårens uppgift att värna rättssamhället: skydda kvinnor mot våldtäktsmän men också våldtäktsmän mot rättsskipning bortom lagen och självpåtagna avrättningar.

Min åsikt om privatjustis: Aldrig någonsin! Vad Maria Wern och Anna Jansson tycker framgår av den kvinnliga polisromanen ”Dödslistan”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst mars 2020

Gustaf Skördeman geigerGustaf Skördeman
Geiger
(Polaris)
Redan i första kapitlet lyckas författaren Gustaf Skördeman överraska, därefter behåller han greppet till sista sidan. En pensionerad TV-personlighet hittas mördad i sin fashionabla villa i Bromma. Polisen Sara Nowak, som känner familjen sedan hon var barn och lekte med döttrarna om somrarna, deltar deltar inte i utredningen men kan inte låta bli att försöka ta reda på vad som hänt med hela Sveriges Farbror Stellan. Det visar sig att han har flera hemligheter gömda i garderoben… (Ur Samuel Karlssons recension)

Aline Lilja Gladh anglalekenAline Lilja Gladh
Änglaleken
(XIV Förlag)
Underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så avslutades min recension av Aline Lilja Gladhs debutdeckare ”Tändstickan”. Den här gången blir slutbetyget: Uppföljaren är ännu bättre än debuten. Ja, faktiskt bättre i allt! Hon skriver säkrare, inte minst. Förra gången sökte hon sig liksom fram till miljön, personerna och intrigen. Nu är hon där… Även uppföljaren ”Änglaleken” har en smattrande ettrig actioninledning – några lajvare blir vittne till ett mord i Vendelskogen – och nu fortsätter stämningen, känslan och spänningen rätt igenom romanen. Miljön är som förra gången: Örbyhus, en bit norrut från Uppsala.

Caroline Eriksson kom-i-min-famnCaroline Eriksson
Kom i min famn
(Harper Crime)
Första titelnn i en serie med samtalsterapeuten Simon Boman. Genre (enligt förlaget): ”Family noir”. Alltså familje- eller vardagsmörker – eller till och med familje- och vardagsskräck. Med psykologisk blick och skärpa skildras de problem som kommer krypande, smygande i en familj – eller i två familjer. Simone själv har nämligen en återkommande tanke: älskar hon fortfarande sin man? Och Thomas, som arbetar på ett företag där Simone fått i uppdrag att reda ut medarbetarnas kontaktproblem och blivit lite förtjust i, får plötsligt ett extra, utomäkenskapligt slarvbarn i sitt och familjens liv.

Ann Cleeves albatrossAnn Cleeves
Albatross
Övers: Jan Järnebrand
(Albert Bonniers)
När Ann Cleeves nu startar en ny serie flyttar hon från Shetlandsöarna till fastlandet och Devon på Englands sydvästra tå. Det är välskrivet och fyllt av intressanta karaktärer med hemligheter och dolda drivkrafter. En hittas mördad på stranden. Han har blivit knivhuggen har en albatross tatuerad i nacken. Poliskommissarien Matthew Venn lägger all sin kraft på att hitta gärningsmannen. Cleeves är skicklig på att beskriva miljöer, relationer och mörka drivkrafter. Även om landskapet inte spelar lika stor roll som i Shetlandsserien så ger småstaden nära kusten en speciell atmosfär. (Ur Samuel Karlssons recension)

Yokoyama 64Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)
Japanen Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i romanens samtliga 619 sidor. Här finns en deckartråd som än tvinnas mer och än ligger i bakgrunden. Intrig: Yoshinobu Mikami har flyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom Tokyopolisen. När vi möter honom har hans 16-åriga varit försvunnen i sex månader. Det blir inte bättre av att han hittar en gammal utredning: en sjuårig flicka försvann spårlöst för fjorton år sen. Hon kidnappades och en lösensumma betalades ut men återfanns ändå – död.

Deckarloggs red.

Andra Örbyhusdeckaren är ännu bättre!

Aline Lilja Gladh
Änglaleken
(XIV Förlag)

Slutbetyg: Underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Med dessa ord avslutades min recension av Aline Lilja Gladhs debutdeckare ”Tändstickan”. Den här gången ska jag börja med slutbetyget: Uppföljaren är ännu bättre än debuten. Så gärna fler titlar i den här serien!

Ja, ”Änglaleken” är faktiskt bättre i allt. Deckarförfattarinnan skriver säkrare, inte minst. Förra gången sökte hon sig liksom fram till miljön, personerna och intrigen. Nu är hon där…

Aline Lilja Gladh anglalekenFast nej, jag ska väl inte skriva att hon är framme. Framtida titlar i ”Örbyhusserien” kan säkert bli ännu lite bättre.

Där, i Örbyhus med omnejd, en bit norrut ovanför Uppsala som i sin tur ligger en bit norrut från Stockholm, fortsätter deckarserien att utspela sig.

Liksom debuten börjar ”Änglaleken” med en sån där ettrigt kittlande action-inledning som Aline Lilja Gladh är så bra på att skriva. Som jag formulerade det förra gången: ”Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.”

Den här gången är början utformad mer som en prolog (än som en inledning, om det nu är någon skillnad) och så pass hemsk att jag är på väg att utfärda en Tony Parsons-varning – när hon stoppar. Riktigt så Parsons-hemskt blir det inte utan mer just en lockande, spännande inledning/prolog.

Det här action-sättet att skriva – med ettrigt avhuggna meningar – fortsätter in i boken, i den fortsatta berättelsen. Till skillnad mot förra gången, då fortsättningen var mer långsamt berättande. Vilket nog inte är den här deckarförfattarens grej utan hennes specialitet och personlighet finns i nerven.

Även de centrala personerna – Lo, konstnär och nu receptionist på det lokala poliskontoret med förmåga att lägga näsan i mordfall, Linus, polis och Los bror, Conny, ledare för traktens kriminella motorcykelgäng, med flera – är betydligt mer självklart tecknade, inte alls så sökande som förra gången.

Och så Love, den lilla sonen till Lo och Conny, som inte är ihop men men… Det är komplicerat, som man säger.

Korinthia – egentligen Elsa – är en nytillkommen person i centrum. Korinthia och hennes lajvande kamrater råkar bli vittne till ett mord i Vendelskogen. En springande man skjuts ihjäl. Extra problematiskt blir det också när det visar sig att den döde har koppling till receptionisten och, säg, halv- och egenpolisen Lo.

Ska inte bli långrandig: Bra och spännande skrivet, allt mer utmärkta skildringar av Örbyhus spräckliga befolkning och jo, rätt åkej deckar/mordgåta också. Vissa egenutgivare plockas ju upp av något förlag och om jag hade ett sådant skulle jag absolut kolla in Aline Lilja Gladh.

Som nu är igång på allvar!

Bengt Eriksson

Ännu en debutant i dagens Malmö

Jens Lönnaeus
Clara
(Historiska Media)

Vilhelm flyttar till Malmö, där han fått hyra ett rum hos Clara. Det finns dock ett krav. Vilhelm måste låtsas att han är Claras pojkvän.

Öh? Men varför då? Fast han går med på det. Han vill nämligen bli en annan än den han varit. Vilhelm såväl som Clara har varsin bakgrund de måste förhålla sig till.

Jens LönnaeusPsykologiskt spänningsdrama, enligt omslaget. Snarare psykotiskt och inte alltid så spännande heller. På vissa sidor står dramat och hackar, likt en thriller som måste ta andningspaus.

Medan andra sidor är lågmält ettrigt fascinerande. Ja, än tycker jag si och än så om Jens Lönnaeus debut. Något som han lyckats helt suveränt med är skildringen av dagens Malmö, både geografin och känslan.

Vissa platser är så autentiska att jag undrar hur han vågar. Och stämningen av Malmö fångas exakt, från Folkets park till en skjutning på Bergsgatan.

PS. Jo, Jens är son till Olle Lönnaeus, även han  ju krimi/deckarförfattare.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar