Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

Yorke                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000

Annonser

Deckarloggbäst!

Deckarloggredaktionen tänkte från och med nu göra ett delavslut varje månad: lista de bästa deckar- och kriminalromaner med mera som vi läste den senaste tiden.

Start nu, i författarnas bokstavordning…

***

Bäst i deckarhyllan just nu (januari 2019)

Alsterdal BlindtunnelTove Alsterdal: ”Blindtunnel” (Lind & Co)
Alsterdal har skrivit ännu en deckare som skiljer sig från hennes föregående, för till skillnad mot de flesta deckarförfattare skriver hon inte serieromaner, men ändå har det gemensamt med de tidigare att den spännande brottstråden undan för undan förmedlar ännu mer, säg, kunskap eller information om större och värre brott – den här gången den historiska behandlingen av såväl judar som tyskar i det som var Sudetenland (under andra världskriget en ”skänk” till Nazityskland, här och nu en del av Tjeckien).

Connelly dark sacredMichael Connelly: ”Dark Sacred Night” (Orion Books)
Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

viktor-kasparsson---fadernas-synderDennis Gustafsson: ”Fädernas synder” (Albumförlaget)
Gustafssons seriedeckarskräckalbum – med tillägget övernaturligt eller makabert – om privatdetektiven Viktor Kasparsson med Helsingborg som hemort är bland det bästa som ges ut i deckarväg i Sverige – jo, han konkurrerar bort de flesta svenska romandeckarförfattare – vilket bevisas också av hans nya, åttonde Kasparsson-album.

McCall SmithAlexander McCall Smith: ”The Quiet Side Of Passion” (Little Brown)
McCalls filosofiska och sååå mjukkokta smådeckarserie – alltid eller oftast en kriminalgåta men den är, som här, pytteliten – om Isabel Dalhousie, bosatt i Edinburgh med sin yngre man och nu också två barn samt redaktör för den filosofiska tidskriften Review of Applied Ethics, är bland det trevligaste sällskap man ha (så att en blir kär, igen och igen, i Isabel).

moisto som nitroglycerinFrida Moisto: ”Som nitroglycerin” (Bokfabriken)
Moisto skriver, från första sidan i debutdeckaren, så framåtrusande och ettrigt att det är som om hon böjer huvet och överkroppen likt en kortdistanslöpare för att kunna skriva fortare, ännu fortare, fortare ändå – eller om hennes deckarprosa kan liknas vid en pitbull?

Deckarloggs red.

Egenutgivna deckare (3): Vardagligt (och kriminellt) i hemsmåstadsdeckare om Hjo

Annette Brandelid
Fader af Hjo
Illustration: Bengt Geidenmark
(Svea Bok)

Miljö: Hjo.

I grunden – enligt den kriminallitterära genreformen – en polisroman om och med Helena Groop och hennes kolleger på Hjopolisen. Groop, som i den här romanen, den femte i Anne Brandelids serie med Hjo-deckare, avancerat till chef för Hjo polisstation.

Fast ”Fader af Hjo” är egentligen en småstadsdeckare. Eller till och med en hemsmåstadsdeckare. Brandelids deckarserie utspelar sig i hennes hemstad Hjo.

En kvinna går ut i skogen utanför Hjo för att plocka kantareller. Plötsligt händer något.  Vad?

Brandelid HjoEn amerikan (åter)vänder till Sverige och köper en gård utanför Hjo. Han kör motorcykel, det är ju misstänkt. Ska gården bli tillhåll för ett motorcykelgäng?

Kring detta utspelar sig kriminaliteten i polis- och hembygdsromanen ”Fader of Hjo”. Fast det kriminella är blott en förevändning: viktigast är vardagsskildringarna och mötet mellan personerna i en liten stad där alla verkar känna alla.

Till exempel den stora händelsen att lokaltidningen köpt en ny redaktionsbil och en hemmahosskildring av tonårsflickor vid matbordet är lika viktiga – och spännande – som de eventuella brotten.

Småstaden Hjo skildras med allt på sina rätta platser, såvitt jag (som besökt staden och övernattat där ett par gånger) kan bedöma. Måste man känna till Hjo för att uppskatta Brandelids Hjo-deckare?

Kanske att en Hjobo uppskattar den – eller dem – mer. Fast småstadskänslan är så atmosfäriskt kännbar, så exakt just precis en småstad, att det nog räcker med att bo i eller till och med ha besökt en småstad, vilken som helst, en gång eller två.

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, feel good-deckare och så vidare. Det är vad Anne Brandelid skriver. Och ändå inte. Lite av allt men begreppen stämmer inte riktigt in på hennes sätt att skriva, skildra människor och kriminalitet.

Mjukdeckare, kanske. Småstadsmjukdeckare. Som jag skrev, hemsmåstadsdeckare.

Det är i vilket fall trevligt att vistas i hennes deckare och hon lyckas suveränt med att foga in kriminaliteten i trevligheten. Den trevliga, låt säga, samvarokänslan betonas också av att Bengt Geidenmark illustrerat boken med svartvita teckningar av olika miljöer i Hjo – som i ungdomsromaner förr i tiden! – och dessutom försett varje kapitel med en fint tecknad vinjett.

”Ängel af Hjo”, ”Greve af Hjo”, ”Flygare af Hjo” och ”Eldare af Hjo” är tidigare titlar i serien. Dem har jag inte läst – ännu. Nu ska jag!

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Egenutgivna deckare (2): Fyra flickor blir tre kvinnor i Märsta

Annika Duvert
Mord i det förflutna
(Crimeförlaget)

Miljö: Märsta, ungefär mitt emellan Stockholm och Uppsala.

Annika Duvert är en berättare. Hon kan berätta.

”Mord i det förflutna” – tredje delen av Duverts serie med kriminalinspektör Alexandra Steen och hennes kolleger i just Märsta – börjar 1976 och fortsätter 2008. En berättelse om fyra små flickor som växer upp med en hemlighet. Eller tre: en av flickorna hittas våldtagen och mördad.

32 år senare hittas så en kvinna död, mördad, ihjälskjuten. Något skumt, verkar det som, för hennes två väninnor vill inte gärna prata om det. Och så hittas en av väninnorna, likaså död, mördad, skjuten till döds.

Samtidigt som en pedofil går lös i Märsta. Nej, jag avslöjar inte för mycket. Allt detta framgår av baksidestexten. (Inte utan att jag undrar: Varför?)

annika duverts mord i det förflutnaAnnika Duvert får sin kriminalberättelse om fyra små flickor som blir tre flickor och tre vuxna kvinnor att växa fram allt mer. Man = jag följer med, jag vill läsa mer, jag vill följa med.

Men… För här finns ett antal ”men” typ tuvor och stenar i berättelsen, som berättelsen har en tendens att snubbla på, som får den att bli onödigt omständlig.

Som tédrickandet. Polisen Alexandra dricker té. Hon tycker mycket om té. Hon dricker té ofta och mycket. Tills jag blir galen, stryk stryk stryk, ställ undan koppen, inget mer tédrickande nu någonsin i berättelsen!

Överflödsinformation. Finns en del av den varan. Tyvärr. Det handlar både om onödig extra tédrickainformation som inte för berättelsen framåt och formuleringar som är onödigt långa. Alltför många ord, kort sagt.

Vet ju inte om Annika Duvert låtit en professionell redaktör läsa hennes deckarmanus? Det hade behövts. Och har hon anlitat en redaktör, så hade det behövts en till. Tråkigt att skriva så här men det är ännu tråkigare att en berättelse blir mindre bra än den hade behövt bli.

Undrar också om hon anlitat ett layoutproffs för att göra inlagan? Först trodde jag att det blivit något fel i trycket men så kollade jag i seriens föregående delar, ”En mördares förebild” och ”Hämndens lågor”. Och det är ju likadant där!

Än är det indrag i vänstermarginalen och än är det inte indrag. Ska det vara så? Ja, det kan verka som om Duvert medvetet gjort så när samma in- och utdragna vänstermarginal återkommer i alla tre deckarna.

Men så ska det inte alls vara. Visst, det är väl möjligt att inte ha indrag vid nya stycken, om författaren av någon anledning vill. (Svårläst blir det, dock.) Men det är inte möjligt att än ha det och än inte ha det, i samma bok.

Tråkigt, som sagt, när Duvert ändå är en så bra deckarberättare. Men egenutgivna romaner, deckare eller vad det är, måste – minst – hålla samma nivå som storförlagsutgivningar, både till innehåll och form, själva berättandet och hur berättandet presenteras på såväl omslag som i inlaga.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Egenutgivna deckare (1): Advokatmord (väl ?) i Jönköping

Vet vet vet att jag lovat gå igenom och recensera den hög med egenutgivna deckare och även låt säga pytteförlagsdeckare som jag samlat på mig efter att ha efterlyst sådana på bland annat facebook.

Ber om ursäkt för att det dröjt men livet och arbetet går inte alltid så spikrakt som planerat. Ska försöka komma igång med det här nu…

Och jag läser – trots detta – väldigt gärna än fler deckare som författare gett ut själva eller på mindre än småförlag så posta, om ni vill att jag läser och skriver, till: Deckarlogg, Box 92, 276 06 Vollsjö. Eller, om ni vill kommunicera i förväg, mejla: deckarlogg@mediaimorronidag.se

Här och nu start med tre författare och deckare – fast jag tar och lägger ut varje kortrecension/anmälan separat, en recension i taget, en deckare per dag – som har det gemensamt som också många andra egenutgivna deckare har: De skildrar – ja, dokumenterar – var sin ort i Sverige.

Det är ju extra kul att varje mindre ort i Sverige med tiden kan få sin egen kriminalberättelse…

***

Frida Moisto
som Nitroglycerin
(Eget förlag)

Miljö: Jönköping.

moisto som nytroglycerinFrida Moisto börjar med att presentera personerna: å ena sidan Niklas Bromander, stadens stjärn- och djävulsadvokat som fått en polismördare frikänd, hans hustru Isabelle och dottern Hanna; å andra sidan den knepiga kriminalkommissarien Lisa Engström och hennes kommissariekollega – eller kanske övervakare? – Sten Johansson.

Advokaten Bromander hittas död i ett garage och dottern försvinner. Poliskollegerna Engström och Johansson utreder.

Moisto skriver, från första romansidan, framåtrusande och ettrigt. Som om hon böjer huvet och överkroppen – likt en kortdistanslöpare – för att skriva fortare, ännu fortare. Eller kan hennes deckarprosa liknas vid en pitbull?

moisto som nitroglycerinDetta energiska deckarskrivsätt gillade jag omedelbart och direkt. Inte förvånande att förlaget Bokfabriken plockat upp egenutgivaren Frida Moisto och återutgivit hennes debutdeckare. Ja, den ska finnas ute när jag skriver det här, så jag återkommer när jag också läst den nya utgåvan.

En fråga infinner sig: Har Bokfabriken tagit och gett ut Frida Moistos egenutgivna deckare rakt av eller låtit den passera via en redaktör?

Redan titeln som tidigare skrevs ”som Nitroglycerin” skrivs nu ”Som nitroglycerin”. En liten men faktisk inte oväsentlig förändring.

Och när jag slår upp och jämför de bägge utgivningarnas respektive förstasidor i berättelsen så finns också där några ändringar i texten. Lyfter redigeringen Moistos deckare ytterligare?

Intressant, tycker jag.

***

Nästa egenutgivna deckare jag ska skriva om utspelar sig i Märsta utanför Stockholm… Det blir i morgon!

deckarlogg-2Bengt Eriksson

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 2)

HermansonMarie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Historisk krimi med blandningen realism, verklighet och vardag samt påhitt och fantasi. Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område som idag är Liseberg. Personer: Ellen Grönblad, 19 år, volontär på Jubileumsutställningens tidning, och Nils Gunnarsson, en tio år äldre detektiv vid Göteborgspolisen. Det sker ett mord eller dråp och flera mordförsök. Fast huvud- eller centralpersonen är egentligen Albert Einstein, som ska komma hit för att hålla sitt Nobeltal. En charmerande roman, mycket underhållande och lagom spännande, typ en feelgood-deckare på allvar.

HjorthHjorth & Rosenfeldt
En högre rättvisa
(Norstedts)

Kriminalpsykologen Sebastian Bergman med dysfunktionella kolleger utreder en serie grymma våldtäkter i Uppsala. Spåren är få och irritationströskeln låg. Riksmord tvingas dessutom att ta order från Uppsalapolisen vilket bäddar för maktkamper och konflikter. Vilken hierarki är viktigast? Stämningen bidrar inte till en snabb upplösning av brotten. Men sanningen kommer fram och den är inte den förväntade. Riksmords fans har en högtidsstund framför sig.

Anna JanssonAnna Jansson
Kvinnan på bänken
(Norstedts)

Det är nästan som vanligt i Jansson-land. Visby ligger där det gör, denna medeltidspärla på rosornas ö. Maria Wern och hennes kolleger på Visby-polisen ser sommaren an och hoppas på det bästa. Om sommaren blir het kan vad som helst hända, det vet de av mångårig erfarenhet. Här är det prästgården i Lärbro och uråldriga riter som står i fokus i en berättelse om skuld och gamla synder, hämnd och vedergällning.

Johansson SmugglarenTony Johansson
Smugglaren
(Lind & Co)

Tony Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta? Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till en av årets bästa svenska deckare. Extra hettar det till när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Nästan ”helt” autentiskt kan tilläggas: författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Olle Lönnaeus tiggarens-handOlle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket. Lönnaeus skriver lika kortfattat som väl. Polisromanen ”Tiggarens hand” måste vara en av de bäst skrivna svenska noir-deckare som getts ut. Det är personerna. Trovärdiga varenda en: unga och vuxna flyktingar, gamla romska tiggare, svenska kåkfarare… Även poliserna Jonny Lilja och Eva Ström blir ett alltmer självklart inslag i fiktionens/verklighetens Malmö. Det är miljöerna: autentiska ner till varje namngiven gata och plats, från Rosengård till ”Malmös Grand Canyon”. Det är handlingen, som börjar med bensinbomber och därefter hittas den ena mördade tiggaren efter den andra.

Deckarloggs red.

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har nu tagit sig samman och satt ihop listan, alltså vår lista, med 2018 års bästa krimi, deckare, spänningsromaner med mera kriminellt på svenska, både svensk krimi och översatt.

deckarlogg-2Femton författare/titlar av respektive sort. Undrar ni varför vissa titlar som inte fått så strålande recensioner på Deckarlogg ändå kommit med så beror det på att vi är två och inte alltid har samma smak.

Vi börjar med svensk krimi från år 2018 och fem författare/titlar i taget.

***

AhlstedtMats Ahlstedt
Fruktans hus
(Bokfabriken)

Varför mördades det gamla paret i huset vid sjön Mjörn? Varför gömmer sig en tonårsflicka på vinden i huset? Och hittas död? Det unga paret Mikael och Maja har just köpt huset som stått tomt sedan morden, en investering i framtiden. Men deras glädje och förväntan förbyts i något helt annat när de dras in i en härva av illegala potensmedel, rymningar från ett HVB-hem för flickor i närheten, tystnader och undanflykter. Historien kryper nära dem själva. Den polis, som då utredde dödsfallen,  är Majas pappa, en snut med dåligt rykte. Lager på lager i en tajt, vardagsverklig historia.

denfjardepakten-inb-195x300Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren återkommit i tjänst till höstterminen. Ett larm sent på natten: en ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet. Hur kom han dit? Var finns brandkåren och ambulansen? Vem är han? Polisen avskriver det som självmord, trots protester. När Skövdes mediehjältinna Frida Åberg ställer allt mer närgångna frågor börjar folk begå misstag. Egoism, girighet och korruption finns överallt.

Anna BågstamAnna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Pappersbokdebutanten Anna Bågstam presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen, som möter starkt motstånd från kollegerna som inte gillar att en civilist tar plats. I den lilla byn Lerviken hittas Laura Andersson mördad och hennes make är försvunnen. I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser, flera personer kulle kunna vara mördaren. Så vem gjorde det? Inga spoilers!

pojken_skyddsomsl_n.inddKarin Erlandsson
Pojken
(Schildts & Söderströms)

Feelgood och cozy förenas med noir. ”Pojken” är en finlandssvensk småstadsdeckare på livstemat: det är svårt att leva. Varje person har sin möda. Den egentliga huvudpersonen, mamman i en familj, har mördats redan innan boken börjar. De kvarlevande (maken, dotter och son) handskas med hennes död på var sitt dåliga sätt. Vinter med snöstorm. Journalisten Sara och fotografen Oskar kan knappt ta sig till och från lokaltidningen. Sara bär på traumat från sin relation i förra deckaren. Vardagslunken stapplar på. Inte mycket som händer. Ändå: nästan olidligt spännande på varje sida.

Frimansson De sista rummenInger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Har ytan, livet och själva genren någonsin rämnat mer än i Frimanssons psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget syns numret 314, där sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där finns huvudpersonen, som glömt sitt namn men får det nya namnet Viol. Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? En berättelse på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare rädsla som i dödsrädsla. Som en skildring av människans skräck för döden. Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan liv och död. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård.

Deckarloggs redaktion