Deckarloggbäst november 2021

Som varje månad: de fem bästa deckarna och annan krimi som Deckarloggs red. samt gästrecensenter läst under den gångna månaden. Alltså Deckarloggbäst november 2021!

***

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Skybäck att också bli en bra deckarförfattare. Hennes debutdeckare  har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser. Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i nyrika Västra hamnen. Polisen ringer på. Lydias bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea. Dessa tre berättar ”samma” historia, i tur och ordning. Ett deckargrepp som blivit allt mer vanligt men är svårt att hantera. Skybäck klarar även detta.

Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström

Katarinas eminenta detektivbyrå

(Lind & Co)

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor. När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv. Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma. (Ur Peter Westbergs rec. av de fem första titlarna som ljudböcker.)

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

Genren, för det finns en litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren. ”Harlem Shuffle” utspelar sig alltså i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir krimi.

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Det visar sig att författaren på bästa sätt använt de åtta år som gått sedan ”Rörgast”. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå. Huvudhandlingen utspelar sig 2001 och vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen. En man begravd under stenraset och lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik med en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn. (Ur Samuel Karlssons rec)

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Bjarups debudeckare ”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888. Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare. Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter. Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Spänningstopp som tar tempen på tiden

Hoppas ansvarig redaktör ursäktar och inte muttrar alltför mycket när Deckarlogg än en gång återpublicerar den Spänningstopp som en gång i månaden sammanställs av deckarrecensenterna i Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten och Barometern. Med ännu fler.

Blott listan – motiveringarna får du gå till tidningarna för att ta del av. Och det är väl värt att göra det. För det är den enda kritikertopp som finns i Sverige med deckare och annan krimi. Och (om en får säga det själv) för varje månad blir toppen allt mer just spännande och intressant.

Så här ser Spänningstoppen ut för närvarande, den gångna månaden. Kolla och fundera över vad som är utmärkande för den. Ett par, tre saker eller fyra saker…   

1) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

4) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

5) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

6) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

7) Bethany Clift: Överlevaren (Modernista)

8) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

9) Anna Kuru: Gryningsjakten (Modernista)

10) Silje Ulstein; Kräldjursmemoarer (W&W)

Avslöjande: Dessa tre saker syftade Deckarlogg på…

1) Samtliga på Spänningstoppen är kvinnor (utom en extra man). 2) Åtta av tio spänningstitlar har skrivits av svenska författare. 3) Sex titlar hör hemma under rubriken ”Norrland noir”.

En termoter i rumpan dagens deckarutgivning? Kanske det.

Inte minst: 4) Spänningstoppen toppas av Sofie Bjarup, en deckardebutant som till och med var en hybridutgiven debutant. Hennes hybridutgivna deckare har nu återgivits av ett så kallat vanligt förlag.

Jo, det är samma bok. Också ett tecken i tiden?

Bengt Eriksson

Klockrena mysdeckare, som börjar bli mer allvarsamma…

Katarinas eminenta detektivbyrå,

en bokserie av

Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

(Lind & Co)

Det här är en samlad recension av de första fem delarna i bokserien om Katarinas eminenta detektivbyrå, som släppts som ljud- och e-böcker. Böckerna är fristående men bör avnjutas i rätt ordning för att följa de röda trådarna:

Del 1: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken

Del 2: Detektiv på hett plåttak

Del 3: Mord och gröna skogar

Del 4: Bättre dö än illa fäkta

Del 5: Varning för dödlig fara

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin  sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor.

När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv.

Sofia Rutbäck Eriksson Foto Patrik Öhman

Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Det kallas mysdeckare och lika mycket som jag själv ryser åt detta epitet så är det precis en klockren beskrivning av vad författarduon Rutbäck Eriksson och Boström bjuder på.

Böckerna är fyllda av dråpligheter och en gigantisk dos humor som i de allra flesta fall träffar precis rätt. Vi bjuds även på riktigt underhållande gästspel av riktiga människor:

I ”Detektiv på hett plåttak” förekommer 90-talets barn-TV-duo Johan och Pipen (Johan Anderblad, även känd som barnboksförfattare och förbaskat trevlig person) som mordmisstänkta och i ”Mord och gröna skogar” tar man upp jakten på drottning Silvia som försvinner efter ett stadsbesök.

Böckerna är fristående men det finns naturligtvis röda trådar att följa. Det handlar om allt från Katarina och Gretas relation som fördjupas till Katarinas kärleksliv som utvecklas på ett så varmt och fint sätt att jag kommer på mig själv med att le lite fånigt åt vissa av situationerna

Det förekommer även andra färgstarka och genuina Luleå-original som på olika sätt påverkar Katarinas liv.

Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma.

Detta gäller främst den senaste av de hittills släppta delarna, ”Varning för dödlig fara”, där Katarina får i uppdrag att hjälpa en mordhotad kommunalpolitiker. Tonen är något mörkare (utan att det någonsin blir vare sig våldsamt eller becksvart) och jag gillar det skarpt.

Det här är helt klart den hittills bästa boken i serien och det blir bitvis ganska spännande.

 Och på tal om spänning så är det inte bokseriens främsta vara, medvetet naturligtvis och inte heller att ta som kritik från min sida.

Serien om Katarnas eminenta detektivbyrå bjuder på många timmars underhållning där träffsäker humor är det som ligger i främsta fokus. Dråpliga situationer avlöser varandra alltmedan karaktärerna fördjupas och detektivbyrån utvecklas från att i princip uppfinna egna fall till att anlitas för seriösa utredningar.

Katarina Zapp är en fröjd att följa. En genuint god choklad-, bubbel-, och spänningsälskare som samtidigt är både naiv, ganska osmart och klantig på gränsen till Papphammar-nivå. Det är tur att hon har bästa vännen Greta i sin närhet.

Samtliga böcker är inlästa av skådespelerskan Ellen Jelinek, som gör ett riktigt bra jobb. Hon läser med en ton och inlevelse som passar böckernas innehåll perfekt.

Nästa del i serien, ”Jag drömmer om ett mord hemma”, kommer på ljudbok den 6/12 och jag hoppas på att det blir ett antal till efter det.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Han är även författare och har utöver fyra utgivna böcker (”Europa Pandemus”, ”Europa Refugium”, ”Aurora, beskyddaren” och ”Bara vanlig”) medverkat i ett tiotal novellantologier och skrivit noveller till såväl ”Creepypodden” som ”Monsterboxen” och ”Radioväsen”. Hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022.

Kvinna på Täppan

Olséni & Hansen

Herre på Täppan

(Bokfabriken)

Jo, lite-lite av samma-samma.

Men jag hänger med. Jag tycker att böckerna om och med Ester Karlsson med K fortfarande är den mjukdeckarserie av de bägge deckarserier med pensionärer som Christina Olséni och Micke Hansen skriver. (Den andra serien skildrar ju de än mer knepiga pensionärerna i Skanör-Falsterbo.)

I ”Herre på Täppan”, seriens fjärde titel, har Barbro, syster till Ester, med den lika beiga som egenartade maken Arne, alla tre pensionärer i bostadsrättsföreningen Lärkan i Lund, köpt en kolonistuga (Arne var högst motvilligt med på köpet) och nu ska Barbro (och Arne fast främst Barbro) hålla invigningsfest för den lilla stugan i just koloniområdet Täppan.

En rätt trevlig invigningsfest. Och dagen därpå blir det ännu en – mer storstilad – invigningsfest då Hjalmar von Ridderhusen med champagne och snittar inviger sin – likaså mer storstilade – kolonistuga eller snarare kolonivilla som han mer eller mindre i hemlighet låtit uppföra bakom ett plank. (Hur kan det ens vara tillåtet att bygga såna stora stugor på ett koloniområde?)

Det visar sig att friherren Hjalmar var Barbros första svärmeri (innan Arne) och det blir lite återupptagen flört (Hjalmar), fnitter (Barbro) och svärta (Arne). Dagen därpå hittas Hjalmar död med blod i bakhuvet och givetvis är det Ester som hittar honom. Ständigt denna Ester med K!

Det senare tycker lundapoliserna Bertilsson och Kowalczyk. Måste denna Ester med K alltid vara med i alla mordfall i Lund (eller åtminstone i Olsénis & Hansens deckare)! Ja, det kan tilläggas, om det verkligen behövs, att givetvis har Hjalmar blivit mördad.

Det är inte bara lite utan mycket Agatha Christie, tänk det slutna rummet, en enda plats, från  engelska herrgårdar till Orientexpressen, med ett bestämt antal personer. I detta fall de boende längs Vretrosstigen i koloniområdet Täppan. Och poliserna förhör dem, den ena efter den andra.

Lite träigt och långrandigt med förhören i kapitel på kapitel. Lite väl vresig tycker jag också att Ester blivit i senare böcker men visst, hon har ju andra sidor. Fast något mer vänlig kunde hon väl vara mot den uppvaktande prästen Hubertus, eller om hon kanske är tonåring på nytt?

Detektiv blir hon också, igen. Givetvis är det Ester Karlsson som i slutet av boken, återigen á la Christie, samlar alla –ja, alla överlevande – från Vretrosstigen till en upplösning där hon avslöjar mördaren, som givetvis också är närvarande. Det – eller henne – gillar jag, när hon är så, Ester alltså, som en kombination av Marple och Poirot.

Förresten, meddelande till trogna Ester-läsare: Roland lever förstås fortfarande. Han mår bra, är med och trivs på koloniområdet Täppan.

Underhållande? Jodå med vissa reservationer (se ovan). Spännande? Njä, inte är det därför i alla fall jag läser cozy-, mjuk, mys- och trivseldeckarna om och med Ester Karlsson med K. Deckarduon Olséni & Hansen får gärna vidare på den här serien, om de eventuellt skulle observera mina noteringar i kanten och liksom, ja… då blir jag ännu gladare.

Varför inte låta Ester och Hubertus få ihop det, till exempel…

Bengt Eriksson

Stark och tuff kvinnlig agent

Hans Carstensen

Under hökens vingar

(Southsides Stories)

Plötsligt så drabbas vi av en ny thrillerserie i boklig form.

Det är den gamle Utter Butter-punkaren tillika författare, stand up och skrivkurslärare bland annat. Boken om den medelålders förskoleläraren Daphne Söderlund som arbetar på en skola i Gävle. Familj med två vuxna barn.

Hon har ett förflutet som hemlig agent inom SÄPOS hemligaste avdelning, den dolda grenen benämnd Camping. Numera en pensionerad agent i skuggan, det vill säga lever under nytt namn istället för sitt riktiga dopnamn.

Boken är en snabb berättelse som glider fram som en sportbil genom folktomma gator och skulle vara en perfekt filmscenografisk thriller där det finns en bärande röd tråd. En klar hjälte uppvisar briljans i sitt yrke och tar sig an motvilligt ett nytt uppdrag med personlig prägel.

Vi har här en kvinnlig hjälte som är mera vardaglig och jordnära än Jan Guillous Carl Hamilton. Fastän minst lika skarp och tuff i sitt agentyrke som sina litterära manliga dito.

Detta är första boken i en tänkt serie som jag tror kan utvecklas att bli något riktigt bra. Lättläst, bra intrig och en trovärdig historia presenteras här inför oss tilltänkta läsare.

Perfekt höstläsning anser redaktören.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Liza Marklund toppar Spänningstoppen

Ja, Liza Marklunds comeback-deckare toppar Spänningstoppen för oktober, den deckarkritikerlista som publiceras i Gota Medias olika tidningar (från Borås Tidning till Ystads Allehanda).

Deckarlogg återpublicerar listan också den här månaden eftersom det nog är den enda kritikerlista som sammanställs i Sverige med deckare och annan krimi. Spänningstoppen ger bra koll och många tips på läsvärda författare och deras nya böcker (ifall Deckarloggs redaktör får säga det själva).

Dock utelämnas motiveringarna – dem får du själv leta upp i någon av Gota Medias tidningar. Observera att oktober månads lista är – nästan – genomgående svensk. Ska man sätta ett ? för det, kanske ändå.

Liza Marklund. Foto: Annika Marklund

SPÄNNINGSTOPPEN oktober 2021:

1) Liza Marklund: Polcirkeln (Piratförlaget)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

4) Thomas Engström & Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

5) Elina Backman: När kungen dör (Bokfabriken, översättning: Marjut Hökfelt)

6) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

7) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

8) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

9) Camilla Läckberg & Henrik Fexeus: Box (Forum)

10) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

***

Sist: Om Deckarloggs redaktör också får säga det själv så har Gota Medias olika tidningar en mycket bra recensionsverksamhet vad gäller deckare och annan krimi – många deckarlästa, kunniga kritiker. Väl värt att kolla på nätet även om du bor utanför spridningsområdet.

Deckarloggbäst september 2021

Tina N Martin

Befriaren

(Polaris)

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt. Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer. Måmnga har försökt kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckats. ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Omtumlande spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några ingredienser: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels… Plussar på med att intrigen slingrar fram som en berusad skallerorm. Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa. Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

Detta är för mig en riktigt bra bok. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Det börjar med att journalisten Christian Fielding, som kämpar för mänskliga rättigheter, faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes larmar polisen och uppträder förvirrat på platsen. Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen att utreda fallet. För det är en del märkligheter med händelsen. (Ur Hans Lundins rec.)

Liza Marklund

Polcirkeln

(Piratförlaget)

Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur. Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem. En av dem är inte längre med. Hon försvann. Så, 20 december 2019, hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till bron över Piteälven. Invånarna i Stenträsk, där den dubbla handlingen utspelar sig, anar genast vem det måste vara…

Willy Vlautin 

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Vlaurins noir är mer än mörk, går från svart till svartare och svartast. Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring. Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget. En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp. Och ”mörkret faller” för Lynette…

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken vara en svacka men här tycker jag faktiskt att ”1794” glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! För alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; en resa som ger minnen för livet. (Ur Anders Kapps rec.)

Deckarloggs red.

Reykjavík med hela dess kropp, hjärta och själ

Arnaldur Indriðason

Flickan vid bron

Övers: Ingela Jansson

(Norstedts)

Jag har redan vant mig vid det lugna tempot. Märker det genast jag börja läsa Arnaldur Indriðasons nya polisroman – eller säg amatörpolisroman – alltså den andra titeln i serien om den före detta, numera pensionerade polisen Konrað i Reykjavík.

Det sävliga tempot från ”Mörkret vet”, seriens första titel, hänger kvar både i boken och mig så att det känns helt naturligt och självklart att ”Flickan vid bron” fortsätter i samma långsamma tempo.

Att låta berättelsen utspela sig så långsamt måste vara ett medvetet val och det kan inte vara lätt att skriva så heller. För trots att händelserna sker så långsamt är det faktiskt mycket som händer och hänt: narkotika, våld och mord, människors trassliga liv, förr och nu. Ska jag tillägga: pedofili?

Vad vill Arnaldur? Vad är hans syfte? Att lyfta fram staden Reykjavík med stadens hela kropp, dess hjärta och sin själ? Kan vara det. Visa att Islands huvudstad är en lugn småstad men att denna småstad ändå rymmer allt som finns i alla huvud- och storstäder.

Och dessutom förbinda det gamla Reykjavík med det nya Reykjavík, 60-talets med dagens. Dubbelkopiera städerna, spegla dem i varann, så att läsarna ska se att det är samma stad fast det inte är det.    

De isländska läsarna, vill säga. Fortfarande tror jag att den här serien skriver Arnaldur Indriðason främst för inhemskt bruk – som en stadsskildring av Reykjavík, av stadens och dess invånares kynne, eller som ett isländskt fotoalbum. Vi andra, som jag (och du?), får läsa om vi vill.

Och jag vill – ännu mer efter att ha besökt Reykjavík. Det hjälper. Men ska det vara nödvändigt? Jag vet inte fast jag tror inte det. Dock rekommenderar jag att svenska läsare har plattan/mobilen nära till hands och snabbt kan kolla på en karta var olika händelser utspelar sig. Det hjälper också.

Som många – eller de flesta – isländska författare som skildrar Reykjavík skriver Arnaldur alltid ut namnen på platser och gator i och strax utanför Reykjavík där händelserna sker. Det verkar vara en isländsk tradition. Reykjavík betraktas som ett landskap, skildras som stadsgeografi.     

En liten stad, både till antalet invånare och stadens yta. Så det är lätt att få överblick, vad som skett där och vad som sker här.  

”Flickan vid bron” har två utgångspunkter och trådändar som Konrað, den pensionerade polisen, kommer att knyta ihop. I början av 60-talet hittades en liten flicka död i Tjörnin, en sjö mitt i Reykjavík. Det är ena trådänden. I bokens nu, cirka 30 år senare, hittas en ung kvinna död i en källarvåning i Breiðholt. Det är andra änden.

Det är Konrað som hittar den unga kvinnan med en spruta i armen. Hon var försvunnen och hennes morföräldrar bad Konrað att försöka hitta henne. Dessa bägge händelser kommer han alltså, som ett slags extra polis utanför poliskåren, att knyta ihop.

Konrað är ingen särskilt trevlig människa. Det finns en förklaring till det. Ingen person i romanen är särskilt trevlig. Det finns förklaringar till det också. Konraðs förklaring kan hittas i hans uppväxt och framför hos pappan, förhållandet mellan som och far. Liknande förklaringar går att hitta också övriga personer men egentligen tror jag att svaret är Island.

Detta är vad Arnaldur ytterst och djupast utforskar: staden och landet, Reykjavík och Island, hur det är att vara islänning. Vad det isländska betyder för den isländska människan – ja, gör med människan. Reykjavík är en stad i det isländska landskapet, uppbyggd ur naturen och fortfarande en del av den. Sällan om någonsin har jag varit i en stad, till och med en huvudstad, som är så nära – ja, befinner sig i – naturen som Reykjavík.

Islänningarna byggde en stad men tog med sig Island till den staden. Ett exempel på det är tron på övernaturliga, som vissa fortfarande har – andra inte. Konrað tror inte på något övernaturligt – men vem vet, vem kan vara alldeles säker? En äldre kvinna, Eygló, tror på det övernaturliga. Att hon gör det kommer att bidra till lösningen på romanens och Reykjavíks kriminalgåtor.

Som Konrað löser, långsamt och sävligt men målmedvetet. Han är polis, fortfarande. Samtidigt som han ännu inte har löst den stora gåtan: Vem mördade hans far utanför slakteriet på Skúlagata med en kniv 1963? Men det kommer säkert fler titlar i serien om Konrað.

Bengt Eriksson

Med ett ord: Mästarklass!

Jørn Lier Horst

Ärende 1569

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Så ska en slipsten dras.

Det är väl ingen hemlighet att Jørn Lier Horst är en av mina absoluta favoriter när det kommer till deckarförfattare. Är det någon som jag själv inspireras av i mitt eget skrivande så är det den skicklige norrmannen.

Inga detaljer lämnas åt slumpen. Med små medel lyckas han fånga läsaren utan att slösa med splatter eller överdriva psykopater som mördare. Det är snyggt, jäkligt snyggt.

”Ärende 1569” är del fyra i coldcase-serien med kriminalaren William Wisting i huvudrollen. Den här gången är det ett gammalt fall med en ung kvinnas försvinnande och våldsamma död som fångar hans uppmärksamhet.

Men det är inte ett olöst fall. En potentiell mördare har redan dömts och avtjänat sitt straff men var han verkligen skyldig?

Wisting får brev med ledtrådar i sin postlåda som pekar på att det finns andra misstänka som polisen missat i sin ursprungliga utredning. Vi får följa den mödosamma jakten på sanningen. Ledtrådar och villospår nystas upp som blodiga smultron på ett grässtrå.

Jag kan inte sluta lyssna trots att det egentligen inte bjuds på några direkta spänningsmoment. Det är Jørn Lier Holst storhet.

Om jag ska ge ett tips till någon som vill bli deckarförfattare så är det att vederbörande bör läsa allt av Jørn Lier Holst. Och då handlar det inte bara om hans trovärdiga skildringar av polisarbetet.

Jag imponeras av hur han jobbar med planteringar, dialogen och gestaltningen. Här finns skolboksexempel på hur man får bra driv i en scen utan att det går till överdrifter.

Miljöbeskrivningarna portioneras ut som välkryddade delikatesser precis i lagom mängd. Balansgången mellan privat livet, som ofta handlar om dottern, och arbetet är vägd på guldvåg.

Inte för mycket. Inte för lite.

Det finns en scen lite mer än halvvägs in i boken där Wisting besöker den tidigare dömde mördaren i hans hem för första gången. Som läsare kanske du inte lägger märke till något märkvärdigt med den scenen.

Och det är just det som är så bra. Allt sitter där det ska. Den scenen skulle kunna tryckas upp i en skolbok för aspirerande deckarförfattare.

Jag ska inte trötta ut er mer med hyllningarna. Men mycket bättre än så här kan det inte bli. En bladvändare utan splatter. Mästarklass helt enkelt.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Från svart till svartare och svartast

Willy Vlautin  

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Titeln ”Mörkret som faller” är ju nästan romantisk. Men Willy Vlautin skriver längst ifrån romantiskt.

Hans noir går från svart till svartare och svartast. Det är alltid natt, så kunde romanen ha hetat.

Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring.

Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget.  

En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp.

Och ”mörkret faller” för Lynette.

Romanen följer Lynette under en natt när hon försöker driva in de pengar hon tjänat men lånat ut. Hon griper också chansen att få in pengar på andra sätt.

Lite oklart om hon ändå ska försöka köpa huset eller dra iväg.

Här finns jäddraranamma ingen fattigromantik, inget snyft eller ens någon sorg utan Vlautin skriver och berättar rent faktiskt.

Just så här är det för trashankar som lever bortom den så kallade amerikanska drömmen. Hur skulle den ens kunna drömmas?

Så realistiskt att det blir dokumentärt. ”Mörkret som faller” är en fruktansvärd roman men ändå varm – ja, öm.

Mellan raderna sjuder en tillbakahållen, dold ilska.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar