Ett kors, en Jesusgestalt, en människa, en död människa i Fyrisån.

Margaretha Levin Blekastad
Guds lamm
(Retriever förlag)

Margaretha Levin Blekaskads debutdeckare och polisroman, ”Blod och is”, var lovande. Hennes andra, ”Blodröd höst”, har jag missat. Hennes nya och tredje polisroman, ”Guds lamm”, får mig att tro att det borde jag inte ha gjort.

”Guds lamm” lyfter stort över debuten. Levin Blekastad har blivit bättre på allt: tajtare deckarberättarspråk, mer driv i den kriminella spänningen, än bättre miljö- och personskildringar.

Bekastad guds-lammSamma personer som tidigare. Vilket betyder att kriminalinspektör Ellinor Sandin och hennes chef, Lars Bergquist, har hand om utredandet tillsammans med ett antal kolleger.

Utredandet av det spektakulära mord som upptäcks under valborgsfirandet i Uppsala. Enligt tradition pågår forsränning i Fyrisån och en av farkosterna har utformats som ett kors. På korset syns en Jesusliknande gestalt.

En docka? Eller en människa? Ja, en människa. En död människa.

Uppsala är alltså miljön också den här gången. Ett tema i kriminalgåtan är också typiskt för Uppsala, tycker denne recensent som mest hör och ser om staden från utsidan. Nämligen en kristen sekt som kallar sig, just, Guds lamm.

Men det finns fler trådar, som narkotikalangning. Dessutom väver Margareta Levin Blekastad in den fortsatta berättelsen om Jessica Müller och Mille Stanic, två personer jag minns från debutromanen.

Var det nödvändigt? Onödigt tillkrånglat? Vet inte riktigt, kan inte bestämma mig. Fast strunt i det. ”Guds lamm” är en högst läsvärd deckare och polisroman av en författare som förtjänar att upptäckas av fler.

Bengt Eriksson

Typisk polisroman i Uppsala

Ska precis ställa mig och recensera Margaretha Levin Blekastads senaste och tredje spännings- och polisroman, ”Guds lamm”, om de återkommande poliskollegerna Sandin och Bergquist i Uppsala.

Medan jag gör det så lägger jag ut den här sådär lite lagom positiva recensionen jag skrev av den polisroman, ”Blod och is”, som inledde serien.

***

Margaretha Levin Blekastad
Blod och is
(Ahlemarkers förlag)

Som kulturjournalist har Margaretha Levin Blekastad tränat sig i att formulera meningar och deckarskrivande provade hon på som en av författarna till Norrtelje Tidnings sommardeckare.

Blekastad blod-och-isResultat: debuten i eget namn är både välskriven och välkomponerad.

”Blod och is” utspelar sig i Uppsalas krogmiljö och kan beskrivas som en typisk svensk polisroman.

Stadens stjärnkrögare råkar ut för en olycka som förstås visar sig vara mord. Ett poliskollektiv – med Lars Bergquist, kommissarie, och Ellinor Sandin, engagerad ung kriminalinspektör, i spetsen – utreder noga och idogt.

Även polisernas privatliv vävs in så att det faktiskt tillför spänning.

Men känns inte upplösningen lite påhängd? Kanske, nog en smaksak.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

 

Julaftonsgåtor i Valleby

Finns det – efter Åke Holmberg med Ture Sventon och Sivar Ahlrud med Tvillingdetektiverna – någon och något som skrivit sig in så definitivt i den svenska barn- och ungdomsdeckarhistorien som Martin Widmarks – och förstås också Helena Willis – böcker om ”LasseMajas Detektivbyrå”?

Vet ingen, i alla fall. Tror inte det. Om du har förslag på några barn- och ungdomsdeckare efter Holmberg och Ahlrud som kommer att gå till historien och bli eviga – så meddela! (Ja, Kalle Blomkvist-deckarna Astrid Lindgren är ju också klassiker men mer som myten om kalleblomvistare än som fortfarande lästa ungdomsböcker, väl?)

Räknar jag rätt har – det började med ”Diamantmysteriet” (2002) – Widmark skrivit och Willis tecknat tjugoåtta stycken LasseMaja-deckare. I själva huvudserien alltså, det finns dessutom ett antal extraböcker vid sidan om. Plus filmerna. Svårt att hålla koll på allt och alla.

LasseMajaTill exempel nu i dagarna kom ”Jul i Valleby. Det stora strömavbrottet” (Bonnier Carlsen) som väl ska fungera som julläsning för unga. LasseMajas Detektivbyrå står inför ännu en gåta och ett fall – se titeln, händelsen  inträffar mitt på självaste julafton – men dessutom kan de unga läsarna (och i mitt fall äldre läsaren) hjälpa detektivbyrån.  (Nästan) varje uppslag avslutas med något att klura på: en gåta med en ledtråd.

Två unga detektiver, Lasse och Maja, är ju ingen märkvärdig idé. Men det handlar inte om det utan om hur. Hur Martin Widmark berättar och Helena Willis illustrerar, hur de tillsammans skapar en stämning att tycka om och vilja vara med i. Hur varje bok, uppslag och sida blir en biljett till Valleby, där LasseMaja Detektivbyrå verkar.

Läsaren reser dit med böckerna. Är med, på plats. Till detta bidrag den karta, som finns i varje bok,  över Valleby, torget och husen, kyrkan, cafét, stationen, posten, hotellet, biografen och så vidare, som väl utökas pö om pö (eller är det jag som hoppat över nån bok?). Och förresten…

… så har jag alltid – ända sen jag satt på cafét vid Enskede torg söder om Söder i Stockholm nångång när de första böckerna hade kommit och tittade ut över torget, då slog det mig och sen dess har jag trott det, att Widmark/Willis faktiskt utgått från det lilla torget i Enskede när Valleby skapades. Nånting med torget och gatorna runt om, gatornas sträckning och den där kyrkan, där den ligger, som får mig att tro eller inbilla mig det.

Nej, säg inte om det stämmer eller inte. Låt mig fortsätta att tro så.

Faktiskt har jag inte läst just ”Det stora strömavbrottet” ännu, skriver innan jag läst, för läsa ska jag göra i självaste julaftonsfriden, om jag säger. Det står en lång rad med LasseMaja-deckare i min hylla och nu väntar jag på att Lukas, vårt senaste barnbarn, ska bli något år äldre så ska han få allihop. Att lyssna på när hans pappa läser för honom, först, och sen läsa själv.

Dessa blivande klassiker bland svenska barn- och ungdomsdeckare. Samtliga böcker i huvudserien finns numera återutgivna – i färg. Som teckningarna ska vara förstås. Förstår inte vem som kunde komma på idén att illustrationerna skulle vara i svartvitt (ekonomi?), som de var i början. Också de tidiga teckningarna har nu fått färg och böckerna har alltså återutgivits.

Som de och det ska vara.

Bengt Eriksson

 

Att få vara som man är

Frida Moisto
Drakar lyfter i motvind
(Bokfabriken)

Bråttom med uppföljaren?

Frida Moistos andra Lisa Engström-deckare är ojämn. Som om plotten kastats upp i luften och damp ner lite här och var.

Den ettriga pitbull som förra gången bet till i prosan får ibland vila i hundkojan.

Frida Moisto drakar-lyfter-i-motvindTråkigt, för när Moisto skriver som bäst är hon riktigt bra. Till exempel i den intensiva skildringen av när en nästan till döds knivhuggen anländer till akuten.

Eller pusselbitarna som ska bli porträttet av polisen Engström, explosiv som nitroglycerin men hon lyfter i motvind.

Att avslöja huvudspåret skulle förstöra läsningen. Fast tar inte Moisto i för mycket? Går det verkligen inte, år 2019, att vara som Johan Lundblad, även i religiösa Jönköping?

”Drakar lyfter i motvind” slutar innan berättelsen är slut. Så en tredje del lär följa, helst med mer välsorterade kapitel…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Fiktivt och verkligt i 60-talets Uppsala, Karlskoga och världen

Lars Andersson
De Gaulles dotter och kommissarie Ringer
(Albert Bonniers)

Lars Andersson har skrivit en ny ”kriminalistisk roman” som, enligt recensenten Bengt Eriksson, blivit ett tidsdokument och en läsupplevelse.

Lars Andersson ansluter ännu en gång till de skönlitterära författare som skriver över den kriminella gränsen. Fram och tillbaks över kriminalgenrens gräns, ska nog tilläggas.

De flesta stannar kvar i det skönt litterära samtidigt som de lånar ämnen, intriger och pusselbitar från deckaren. Monica Fagerholm, Marie Hermanson, Karin Smirnoff och Sara Stridsberg är några andra svenska författare som de senaste åren förenat kriminellt och litterärt.

Lars Andersson”Kriminalistisk”, så benämnde han själv sin första och förra roman, ”De våra” (2015), om den då biträdande konstapeln Leonard Ringer.

Benämningen kan också passa för den nya romanen, ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer”. Det har hunnit gå tjugo år mellan romanerna. Ja, inte mellan utgivningarna, som synes, men i Ringers levda liv.

Leonard Ringer, denna udda polis, har lyckats avancera till kriminalkommissarie i Uppsala. Förra romanen utspelades krigsåret 1944, nu är tiden alltså efterkrigsåret 1964. Så bör det beskrivas, mycket eller det mesta i handlingen såväl som i Ringers tankar går bakåt till andra världskriget.

Miljön är Värmland, nu som då, och särskilt Karlskoga, även om romanen börjar i Uppsala med att en ung man hittas död nedanför Dombron i Fyrisån.

Den dödes föräldrar finns i Karlskoga. Det får Uppsalapolisen Ringer att resa dit, flera gånger, utan att det egentligen behövs för polisutredningen.

Lars Andersson, som ju själv kommer därifrån, tecknar ett kunnigt porträtt av staden med dess 60-talsgator, platser, stadshotell och bibliotek. Han låter Ringer träffa allt från arbetskraftsinvandrare till raggare och även bevista Karlskogas katolska församling.

Två människor dör och det begås ett par ytterligare mordförsök. Inte utan spänning och action, men det mesta sker ändå i Ringers tankar. Han påminner om hela raden av tänkande kommissarier i svensk kriminallitteratur: Martin Beck (Sjöwall/Wahlöö), Lars Martin Johansson (Leif GW Persson), Van Veeteren (Håkan Nesser) med flera.

Mest tänker Ringer på sin döda syster Dionysia, vilket får honom att också tänka på president de Gaulles dotter.

Såväl i hans tankar som i romanens handling och personernas berättelser blandas fiktiva och verkliga människor.

I Karlskoga finns den blivande domprosten Gunnar Helander och katolske fadern Kazimir Vilnis, i Johannesburg, dit romanen något oväntat reser mot slutet, finns den fängslade Nelson Mandela och advokaten Bram Fischer. Även Göran Tunström blixtrar förbi i kommissarie Ringers minnen.

Det är något gammaldags över Lars Anderssons sätt att skriva och berätta: långsamt och omsorgsfullt, ibland omständligt och lite otympligt. Varken han eller Ringer har någon brådska.

Men det gör ingenting, Nej, det får romanen att bli än bättre. Genom språket förmedlas en starkt autentisk – ja, levande – känsla. Som om boken skrevs just då, år 1964.

En så nära och fin tidsskildring! Litterärt och kriminellt förenas på bästa möjliga sätt. Ta det lugnt, läs i skrivtempot. Då kommer ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” att bli en läsupplevelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

 

Att vara mamma – och polis

Susie Steiner
Person okänd
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)

En deckare kan innehålla så mycket.

Det kan vara allt från hårdkokta maffiahistorier, rena polisdeckare med många tekniska detaljer eller spänningsromaner som fokuserar mer på relationer och karaktärsutveckling… och så vidare. Det är det som är så kul med deckare.

I ”Person okänd” är det relationerna och karaktärernas dilemman när de hamnar i situationer med dubbla lojaliteter som driver historien framåt. Det är inte den där nagelbitaren som du inte kan släppa trots att det är mitt i natten för att det är så olidligt spännande. Den har en mer lågmäld spänning som gör att du vill lyssna vidare.

Susie SteinerEn rik finansman blir knivhuggen och blöder till döds i en park utanför Cambridgeshire-polisens huvudkontor. Trots att det sker mitt på eftermiddagen är det ingen som ser något, förutom den kvinna som försöker återuppliva honom.

Poliskommissarie Manon Bradshaw har fått en kontorstjänst på grund av sin graviditet. Hon har lämnat London för ett lugnare liv i småstaden tillsammans med styvsonen Fly. Allt raseras när Fly misstänks vara inblandad i mordet.

Bokens stora styrka är den komplicerade intrigen. Författaren knyter på ett skickligt sätt ihop de olika karaktärer i ett finmaskigt nät. Lojaliteter sätts på prov och huvudkaraktären ställs inför flera svåra dilemman.

Hon är polis men deltar inte i mordutredningen eftersom hennes adoptivson är misstänkt. Boken ger en intressant skildring av hennes kluvenhet inför att både vara mamma till en misstänkt mördare och polis.

Manon Bradshaw genomför en egen utredning och hittar nya spår som de andra poliserna missat. Hennes kollegor måste ta ställning. Vems sida står de på egentligen?

Historien skiftar perspektiv mellan de olika karaktärerna och inledningsvis kan det upplevas lite rörigt. Men om man ger det lite tid faller det sig naturligt. Susie Steiner är en intressant författare som skriver kriminalhistorier med nya och oväntade infallsvinklar, tycker jag.

Samuel Karlsson,

bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö är återkommande recensent på Deckarlogg. Som den uppmärksamme lagt märke till så lyssnar han på fler deckare än han läser. Därför har han också startat facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” för er som just lyssnar hellre än läser. 

Blodsband, #metoo och seriemord

Ingrid Hedström
Blodsband
(Alfabeta)

Det kan ju bero på mig eller henne att Ingrid Hedström i den fjärde titeln, ”Blodsband”, äntligen fått fiktiva miljöer och personer i Dalarna att verkligen leva.

Och jag ler när hon med en extra mening (om modeskaparen Poirot) knyter ihop den nya deckarserien med den föregående.

Ingrid Hedström blodsbandAstrid Sammils, nu teaterchef i Budapest, har kommit tillbaks till Dalarna för att gifta sig med sin islänning. Från ingenstans hör en okänd systerson av sig. (Systerson? Astrid som inte ens visste att hon skulle ha en syster…)

Det blir starten på en kriminell trippelberättelse.

Den ena handlar om blodsband och vänskap – vad är viktigast? Den andra diskuterar #metoo och den tredje skildrar polisens jakt på en sexualseriemördare.

Hedström är bra på allt: person- och miljöskildringar, stämnings- och spänningsskapande. Plus också för att upplösningen sker logiskt och inte exploderar i action.

Bengt Eriksson
Något annorlunda och kortare i Gota Medias tidningar