Andrea Camilleri (född 1925 på Sicilien, död 2019 i Rom)

Andrea Camilleri
Land: Italien, närmare bestämt Sicilien
Genre: sicilianska polis- och mansromaner

Huvudpersonen är miljön: den italienska ön Sicilien i allmänhet och den fiktiva staden Vigàta i synnerhet. (Om staden Vigàta funnits på kartan hade den kunnat hittas på Siciliens sydvästkust, någonstans mellan de verkliga städerna Sciacca och Agrigento.)

Guiden till denna miljö – idag och historiskt, geografiskt, kulturellt, politiskt, samhälleligt, kriminellt, språkligt, mänskligt och, inte minst, gastronomiskt – heter Salvo Montalbano, kommissarie i den nämnda staden Vigàta.

Så kan Andrea Camilleris deckare – polisromaner – beskrivas. Författaren Camilleri verkar ha utsett sej själv till chef för något som kan kallas sydvästra Siciliens informationsinstitut med syfte att förmedla kunskap om denna del av Italien och Sicilien.

Andrea_Camilleri_2010_by_Marco_TambaraMaffian! utropar du. Ja, det enda som vi i Sverige känner till om Sicilien är väl att där håller den italienska maffian till. Naturligtvis handlar Camilleris deckare om maffian…

Ja och nej.

Andrea Camilleri. Foto: Marco_Tambara

I den svenska utgåvan av ”Vattnets form” (2000), som inleder Montalbano-serien, har journalisten Tomas Lappalainen skrivit ett förord. Lappalainen, som även publicerat boken ”Maffia” (1993), redogör för ett samtal mellan traktens maffiaboss och en ung Camilleri.

Samtalet, som Camilleri långt senare skulle återanvända i ”Utflykten till Tindari” – en av de få titlarna i serien där maffian är en del av huvudintrigen – avslutades med följande ord från bossen: ”Skjuta folk, det är bara sånt man tar till när man misslyckats med att vara mafioso.”

Att Camilleri inte fokuserar på maffian ger faktiskt en bättre bild av maffians makt och verksamhet, menar Lappalainen. Maffian är ständigt närvarande, i böckerna liksom i det sicilianska samhället. Maffian finns där och verkar men syns och märks knappt.

Som i ”Vattnets kraft”. Intrigen spinner kring en byggmästare och politiker som hittas död – med byxorna neddragna – i en bil på la mànnara: en strandäng där Viàgatas prostituerade håller till och en man i hans ställning inte borde befinna sej. I förbigående noterar Camilleri att könshandeln organiseras av den lokala maffian.

Det sicilianska samhället är varken lättbeskrivet eller lättförståeligt. Men jag undrar om inte beskrivningen av maffians ständiga men osynliga närvaro också ska läsas i överförd betydelse?

Sammanhållningen mellan familj, släkt och vänner är viktigast av allt, själva fundamentet. Privatliv vävs ihop med politik, affärsverksamhet och kriminalitet. Samhället definieras inte av politikernas lagar utan av människornas liv. Vilket är historiskt betingat: under 2.700 år, skriver Lappalainen, invaderades Sicilien av greker, fenicier, romare, araber, spanjorer, normander…

Det sicilianska samhället har ”vattnets form” – det formas efter människorna.

Även om öns invånare förenas i misstro mot staten och hat mot polisen, dess väktare, så är Sicilien också ett klassamhälle. I originalböckerna får Camilleri detta att framgå på ett lika enkelt som genialt sätt: de fattiga pratar sicilianska och de mäktiga italienska (för att generalisera något). Även på svenska anas klasstillhörigheten – ett gott betyg till översättaren Barbro Andersson.

Kommissarie Salvo Montalbano har liknats vid kommissarie Maigret. Nja, snarare påminner han om spanjoren Manuel Vázquez Montalbáns buttre och egocentriske privatdetektiv Pepe Carvahlo, verksam rätt över vattnet i Barcelona. Att Montalbano, t ex i ”Terrakottahunden”, gärna läser deckare av sin spanske namne Montalbàn är ingen tillfällighet.

Kommissarie Montalbano bor ensam i ett hus vid stranden. På natten badar han naken och samtalar med kuken om Livia, sin särbo på fastlandet i Genua. Egentligen är han rätt nöjd med att hon bor på avstånd och kommer på besök ibland. Men det beror inte på att han roar sej brevid. Montalbano är något så sällsynt som en trogen – sexuellt alltså – deckarhjälte.

Han stora passion – större än Livia – är mat. Det har hänt att han efter en avslutad måltid gått ut i restaurangköket och – tacksam, ja, rörd – skakat hand med kocken.

Somliga rätter är nog specialiteter för sydvästra Sicilien. Åtminstone tror jag inte att de serveras på italienska restauranger i Sverige: mostazzoli (fruktkakor), sardiner i citronsås, täppsniglar, pasta i bläckfiskbläck, cucuzzeddra (vit pumpa), nyfångad kokt rödbarb, pasta med äggplantor och saltost…

Böcker:
Vattnets form (La forma dell’acqua)
Smörgåstjuven (Il ladro di merendine)
Terrakottahunden (Il cane di terracotta)
Violinens stämma (La voce del violino)
Montalbanos nyår (Gli arancini di Montalbano)
Telefonkoncessionen (La concessione del telefono)
Utflykten till Tindari (La gita a Tindari)
Krukmakarens åker (Il campo del vasaio)

Samtliga översatta av Barbro Andersson

Bengt Eriksson
Något uppdaterat, annars ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag

Skånska deckare från kust till kust

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Sofie BjarupOckså Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas BerghJonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Assar AnderssonNågot mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Sahlström_Pojken-som-försvann-FRONTCecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

anna bagstam skuggspelet nyhet 2019Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Olseni HansenDuon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

FrennstedtTina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Sommardeckare under päronträdet (1): Björn Hellberg som deckardebutant

Björn Hellbergs nya det vill säga årets men egentligen hans debutdeckare ”Gråt i mörker” (Lind & Co) från 1981, nu återutgiven, är ju betydligt bättre än vad jag kom ihåg. (Nog var det den här som jag i egenskap av (skräp)kulturredaktör på Schlager gav till Susanne Ljung för recension? Vill minnas att hon skrev ner den.)

Men alla dessa år senare tycker jag att den är bra, hade den varit ny för i år så hade jag recenserat och utnämnt den till en av årets bästa debutdeckare.

Också Hellbergs första i polisserien om Staden och kommissarie Sten Wall, rätt gammal redan då och något lite väl men inte så mycket äldre skulle han bli.

Björn Hellberg debut”Gråt i mörker” skildrar en knivmördare, någon – en man nog men inte säkert – som hoppar på kvinnor i offentliga rum och knivmördar dem. Väl och tajt berättat, så tajt att kan det vara så att Hellberg gjort en viss revidering av språket? Nej, tänker inte se efter, spelar roll, nu läser jag nyutgåvan.

Bra berättat; realistiskt, verklighetsnära. Lika mycket en samhälls- som en polisroman. Och det som skulle bli Hellbergs kännetecken, hans signum, finns redan här, genast från början.

Nämligen medkänslan, hans sociala patos. Här är det ju grova brott också, minst sagt. Men Björn Hellberg ser till sociala sammanhang, hur en människas uppväxt har varit, hur hen blivit behandlad av andra människor, hur detta påverkat människans liv.

Hur det kan föda brott av värsta sort. Vilka som har ansvaret: Kan det vara samhället = vi alla?

Bengt Eriksson 

Två gånger deckarförfattaren (?!) Christer Nylander

Numera mest känd som riksdagspolitiker – en av få kulturintresserade sådana dessutom, för närvarande ordförande i riksdagens kulturutskott – och kanske eller kanske inte påtänkt som blivande partiledare för (L).

Men Christer Nylander var tidigare också en lovande deckarförfattare med, om han inte smög ut någon extra deckare jag aldrig fick syn på, tre publicerade titlar i krimigenren.

Jag recenserade alla tre – de bägge första var/är bäst. Så vassego: deckarförfattaren Nylander ggr 2!

***

Christer Nylander
Olösta mord i Kristianstad
(Books-On-Demand)

I förordet uppger Christer Nylander, riksdagsman för (fp), att han fick ett brev från en pensionerad polis som gått och grunnat på fem kriminalfall.

Officiellt är fallen lösta – men på rätt sätt? Den gamle polisen, som vill vara anonym, tvivlar.

Sina funderingar och spekulationer har polisen formulerat i fem berättelser som han vill ha Nylanders hjälp att publicera. Märklig begäran, tyckte Nylander, men nu kan novellerna läsas i boken ”Olösta mord i Kristianstad”.

ChristerNylander8_2018Även om han försöker skoja med läsarna är det förstås Nylander som härmed debuterar som deckarförfattare.

Christer Nylander, riksdagspolitiker för (L) och deckarförfattare.

Christer Nylander är bosatt utanför Kristianstad och novellerna utspelar sig också i och kring hemstaden, bl a i Tivoliparken och på Åhusstranden.

Det handlar om passion, kommunalt fiffel, spritlangning, brand och bröllop med dödliga utgångar. Olyckor, mord eller dråp?

Nylander skriver och berättar så väl att man tror att både miljöer och människor hämtats rätt ur verkligheten. Hans deckardebut lovar mer.

***

Christer Nylander
Den fjärde spelpjäsen
(Egen utgivning)

Christer Nylander, riksdagsman för (fp), deckardebuterade med en novellsamling. ”Den fjärde spelpjäsen” är första försöket som deckarförfattare i romanform.

Också romanen utspelar sig i och kring Kristianstad. Det har blivit en så märklig deckare att man frestas jämföra med Jean Bolinder.

Historien placeras i realistiska miljöer och även personerna är trovärdiga, vilket lockar – eller lurar? – läsaren att tro att romanen ska läsas som en realistisk thriller.

Men ska man det? Är Jacob Svensk, huvudpersonen, sjukskriven från arbetet som lärare pga hustruns tragiska död?

Pågår en asiatiskt inspirerad tvekamp på liv och död mellan två vuxengäng i trakten av Kristianstad? Eller utspelar sig alltihop inne i huvet på huvudpersonen?

Är Jacob Svensk schizofren och kanske också en mördare? Ska ”Den fjärde spelpjäsen” istället läsas som en psykologisk spänningsroman?

I vilket fall fortsätter Christer Nylander att vara en merläsningslockande deckarförfattare. Dessutom skriver han bättre, rent språkligt, än många andra svenska författare i kriminalgenren.

Bengt Eriksson
Bägge texterna skrivna till och tidigare publicerade i BTJ:s AV-häften.

Ann Lindells återkomst

Efter att ha skrivit tio titlar i serien om polisen Ann Lindell i (och kring) Uppsala tyckte Kjell Eriksson att det räckte. De kommande tio åren skulle han skriva andra romaner, några mindre och några mer kriminella.

Men nu, efter denna paus på tio år, har han börjat om på nytt och skrivit ännu en – alltså en elfte – Ann Lindell-deckare med titeln ”Den skrattande hazaren”.

HazarenFörresten så är Lindell numera före detta polis. Fast – eller hur det ska utteryckas – en gång polis alltid polis.

I helgen ska jag läsa ”Den skrattande hazaren” för en kommande recension. Återkommer alltså med den framöver. Det ska förresten en mini-serie den här gången, en ny trilogi om och med Ann Lindell.

Intresserade av Kjell Eriksson, vilket varje deckar- och krimiläsare bör vara, kan i väntan på recension av den nya boken läsa följande porträtt av Kjell Eriksson och hans polisromaner ur boken ”Deckarhyllan”.

***

Kjell Eriksson
Land: Sverige
Genre: naturromaner, landsortsdeckare och (lant)arbetardeckare, polisromaner

Kjell Eriksson har jobbat trettio år i ”trädgårdsbranschen”. Först som trädgårdsarbetare – nu är han mästare med egen trädgård.

Han skrev noveller i Lantarbetaren, fortsatte med romanerna ”Knäppgöken” (1993) och ”Frihetsgrisen” (1995) och har även skrivit reportageboken ”Efter statarna – en ny tid” (1995). Alltid har det handlat om lant- och trädgårdsarbetare, oftast i det uppländska landskapet.

Och det gör det fortfarande, även sen han övergick till deckargenren. Varför började han skriva deckare? Jag frågade Kjell Eriksson som gav två förklaringar:

– Där finns ett driv i texten. En framåtrörelse. Vem är han, den döde? Varför ligger han där? Det är dom frågorna som driver berättelsen framåt.

– Men det var också en slump. Upsala Nya Tidning undrade om jag hade någon novell liggande. Det hade jag inte – men jag skrev en. Novellen blev första kapitlet i ”Den upplysta stigen”. Jag kunde ha skrivit en vanlig roman, men i novellen fanns ju en ”döing” så det var naturligt att det blev en deckare.

Erikssons debutdeckare, alltså ”Den upplysta stigen” (1999), utspelar sej utanför Uppsala, i samma landsbygd som hans tidigare böcker. Lantarbetaren Edvard Risberg hade lika gärna kunnat vara huvudperson i någon av de föregående romanerna. Också ”Den upplysta stigen” är en lantarbetarroman – med den skillnaden att Edvard redan på första sidan hittar en död människa i skogen, under en storgran, på en bädd av ris och barr.

En svart keps sticker fram under granen, tio meter från Edvards och hustrun Maritas förnämsta svampställe. Edvard kan räkna upp alla i byn. Ingen av dem utan en främling. Batikskjorta, baseballkeps, mustasch. En utlänning.

Eriksson Foto Idha LindhagDen döde – mördade – på stigen får jorden att rämna. Aldrig mer kan svampstället vara detsamma för Edvard. Den mördade, som visar sej vara latinamerikansk flykting, blir symbolen för det genomgående temat i Kjell Erikssons kriminalromaner, ja, i hela författarskapet.

Kjell Eriksson. Foto: Idha Lindhag

I hans romaner rämnar jorden, ordagrant och bildligt. Samhället och livet rämnar, mer eller mindre, i stort och smått, inte bara för Edvard utan för många romanpersoner.

Det är uppbrottstid; ett tids- och samhällsskifte. Lantarbetets och därmed lantarbetarens tid är över. Den lilla svenska byn är inte isolerad längre utan en del av världen. Det liv som Edvard Risberg fötts in i finns inte mer.

Hur ska han, kort sagt, orka leva: fortsätta att älska sin hustru och vara pappa åt sina söner, som blivit främlingshatare.

Edvard flyttar ifrån familjen och det ärvda lantarbetarhemmet i Ramnäs, slår sej ner på Gräsö utanför Upplandskusten och inleder ett förhållande med kriminalinspektören Ann Lindell. Hur stor skillnad är det, egentligen, mellan lantarbetaren Edvard Risberg och seriemördaren Tore Sigvard Svensson i den följande romanen, ”Jorden må rämna” (2000)? Bägge har tappat fotfästet i livet.

Så kallar alltså Eriksson sin andra deckare, ”Jorden må rämna”. Det ska tas som en uppmaning, om än med ett frågetecken: Ge inte upp! Lev vidare! Låt dej inte brytas ner! Vad finns i sprickan där jorden rämnat: en avgrund eller nya möjligheter?

I ”Jorden må rämna” och ”Stenkistan” (2001) fortsätter Edvard och Ann att vara ett kärlekspar. Polisen Lindell hamnar allt mer i centrum, inte minst som kvinna. Mellan raderna upprepas frågan: Finns den kvinna som kan älska den man som förlorat sin värld? Som grips av sådan sorgsenhet och ensamhet, hela tiden grubblar över sin skuld? Och kan Edvard binda sej vid en kvinna igen och skaffa barn…

I ”Prinsessan av Burundi” (2002) är Edvard Risberg plötsligt ute ur handlingen. Ann Lindell har tagit ett slags tjänstledighet från polisen (jag uttrycker mej medvetet lite kryptiskt för att inte avslöja för mycket) och förekommer bara som biperson. Resultatet är en mer ordinär svensk polisroman med Uppsala som miljö och poliskollektivet i centrum.

Fram till den (det vill säga när jag skrev det här) senaste boken handlar Kjell Erikssons deckare/polisromaner också om Lantarbetarförbundets historia och nedgång samt – inte minst – människans förhållande till naturen. Hans naturskildringar är så poetiska och kärleksfulla att de blir sexuella. Som inledningsraderna i ”Den upplysta stigen”:

Den gröna mossan hetsade honom. Så var det alltid. Varje gång han vandrade genom skogen, oavsett årstid, om det var i arbetet eller på fritiden och oavsett i vilken sinnesstämning, så gjorde åsynen av en mjuk grön mossmatta honom hetsad och het. Färgerna var liksom signaler, där grönt svarade mot kärlek, kåthet och förtrolighet.

Titlarna i Ann Lindell-serien:

Den upplysta stigen. 1999.
Jorden må rämna. 2000.
Stenkistan. 2001.
Prinsessan av Burundi. 2002.
Nattskärran. 2003.
Nattens grymma stjärnor. 2004.
Mannen från bergen. 2005.
Den hand som skälver. 2007.
Svarta lögner, rött blod. 2008.
Öppen grav. 2009.
Den skrattande hazaren. 2019.

Bengt Eriksson
Publicerat i ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2003

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

Yorke                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000

Deckarloggbäst!

Deckarloggredaktionen tänkte från och med nu göra ett delavslut varje månad: lista de bästa deckar- och kriminalromaner med mera som vi läste den senaste tiden.

Start nu, i författarnas bokstavordning…

***

Bäst i deckarhyllan just nu (januari 2019)

Alsterdal BlindtunnelTove Alsterdal: ”Blindtunnel” (Lind & Co)
Alsterdal har skrivit ännu en deckare som skiljer sig från hennes föregående, för till skillnad mot de flesta deckarförfattare skriver hon inte serieromaner, men ändå har det gemensamt med de tidigare att den spännande brottstråden undan för undan förmedlar ännu mer, säg, kunskap eller information om större och värre brott – den här gången den historiska behandlingen av såväl judar som tyskar i det som var Sudetenland (under andra världskriget en ”skänk” till Nazityskland, här och nu en del av Tjeckien).

Connelly dark sacredMichael Connelly: ”Dark Sacred Night” (Orion Books)
Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

viktor-kasparsson---fadernas-synderDennis Gustafsson: ”Fädernas synder” (Albumförlaget)
Gustafssons seriedeckarskräckalbum – med tillägget övernaturligt eller makabert – om privatdetektiven Viktor Kasparsson med Helsingborg som hemort är bland det bästa som ges ut i deckarväg i Sverige – jo, han konkurrerar bort de flesta svenska romandeckarförfattare – vilket bevisas också av hans nya, åttonde Kasparsson-album.

McCall SmithAlexander McCall Smith: ”The Quiet Side Of Passion” (Little Brown)
McCalls filosofiska och sååå mjukkokta smådeckarserie – alltid eller oftast en kriminalgåta men den är, som här, pytteliten – om Isabel Dalhousie, bosatt i Edinburgh med sin yngre man och nu också två barn samt redaktör för den filosofiska tidskriften Review of Applied Ethics, är bland det trevligaste sällskap man ha (så att en blir kär, igen och igen, i Isabel).

moisto som nitroglycerinFrida Moisto: ”Som nitroglycerin” (Bokfabriken)
Moisto skriver, från första sidan i debutdeckaren, så framåtrusande och ettrigt att det är som om hon böjer huvet och överkroppen likt en kortdistanslöpare för att kunna skriva fortare, ännu fortare, fortare ändå – eller om hennes deckarprosa kan liknas vid en pitbull?

Deckarloggs red.