Både trevliga och morbida noveller

Helene Tursten
Äldre dam med onda avsikter
(Nona)

Helene Tursten skrev först en serie polisromaner med kriminalinspektören Irene Huss i Göteborg som huvudperson. Den serien tyckte jag mycket. Hon övergick sen till att skriva ännu en serie med kriminalinspektör Embla Nyström i olika delar av Västra Götalands västkust. Den serien har jag aldrig riktigt kommit n i = tycker jag sämre om.

”Äldre dam med onda avsikter” är en annan slags bok med en annan slags huvudperson.
En novellsamling med fem kortare kriminalnoveller och just en ”äldre dam” som huvudperson. Maud heter hon, snarare gammal än äldre, 90 år och nog plus också. Före detta lärare, bosatt i en stor lägenhet, som hon bor i nästan gratis, i finstadsdelen Vasastan i Göteborg.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterMaud kan verka förvirrad, just verka, när och om hon vill. Gråhårig med läsglasögon, använder ibland en rullator för syns skull, alltså andras syn. I själva verket tar hon sig fram bra i Göteborg med omnejd, vilket inkluderar hela världen. Maud reste tidigare jorden runt, numera reser hon mindre men fortfarande gärna.

Hon är handlingskraftig också. Det ska läsas som i titeln ”med onda avsikter”. Om något i hennes liv går åt fel håll eller om något inträffar som hon inte tycker om så ser hon till att handgripligen ändra på det. Det kan vara en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller en advokat i lägenheten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Då blir Maud ordagrant morbid. Dessa störiga människor råkar dö. Eller hon ser till att människorna dör. Kort sagt tar hon livet av dem på olika finurliga sätt. För hon misstänks inte för morden och åker aldrig dit.

Förrän i sista novellen, då en antikhandlare råkar avlida i Maud bostad och de nämnda poliserna Huss, nu kommissarie, och Nyblom kopplas in. (Sånt är finurligt, jag gillar det, när personerna stiger in i varandras böcker.) Och nej, jag tror inte alls att jag avslöjat för mycket nu, åtminstone hade jag själv blivit lockad att läsa om någon skrivit så här…

”Äldre dam med onda avsikter” är en samling noveller som på samma gång är feelgood och just morbida. Hur kan detta – alltså mys och mord – gå ihop? Vet inte. Men Helene Tursten lyckas. Maud ingen trevlig gammal dam men Tursten berättelser om henne är såväl underhållande, humoristiska och trevliga – som morbida.

Så gärna fler berättelsen om Maud, före detta lärare och 90 plus, i Vasastan i Göteborg!

Bengt Eriksson

Julaftonsgåtor i Valleby

Finns det – efter Åke Holmberg med Ture Sventon och Sivar Ahlrud med Tvillingdetektiverna – någon och något som skrivit sig in så definitivt i den svenska barn- och ungdomsdeckarhistorien som Martin Widmarks – och förstås också Helena Willis – böcker om ”LasseMajas Detektivbyrå”?

Vet ingen, i alla fall. Tror inte det. Om du har förslag på några barn- och ungdomsdeckare efter Holmberg och Ahlrud som kommer att gå till historien och bli eviga – så meddela! (Ja, Kalle Blomkvist-deckarna Astrid Lindgren är ju också klassiker men mer som myten om kalleblomvistare än som fortfarande lästa ungdomsböcker, väl?)

Räknar jag rätt har – det började med ”Diamantmysteriet” (2002) – Widmark skrivit och Willis tecknat tjugoåtta stycken LasseMaja-deckare. I själva huvudserien alltså, det finns dessutom ett antal extraböcker vid sidan om. Plus filmerna. Svårt att hålla koll på allt och alla.

LasseMajaTill exempel nu i dagarna kom ”Jul i Valleby. Det stora strömavbrottet” (Bonnier Carlsen) som väl ska fungera som julläsning för unga. LasseMajas Detektivbyrå står inför ännu en gåta och ett fall – se titeln, händelsen  inträffar mitt på självaste julafton – men dessutom kan de unga läsarna (och i mitt fall äldre läsaren) hjälpa detektivbyrån.  (Nästan) varje uppslag avslutas med något att klura på: en gåta med en ledtråd.

Två unga detektiver, Lasse och Maja, är ju ingen märkvärdig idé. Men det handlar inte om det utan om hur. Hur Martin Widmark berättar och Helena Willis illustrerar, hur de tillsammans skapar en stämning att tycka om och vilja vara med i. Hur varje bok, uppslag och sida blir en biljett till Valleby, där LasseMaja Detektivbyrå verkar.

Läsaren reser dit med böckerna. Är med, på plats. Till detta bidrag den karta, som finns i varje bok,  över Valleby, torget och husen, kyrkan, cafét, stationen, posten, hotellet, biografen och så vidare, som väl utökas pö om pö (eller är det jag som hoppat över nån bok?). Och förresten…

… så har jag alltid – ända sen jag satt på cafét vid Enskede torg söder om Söder i Stockholm nångång när de första böckerna hade kommit och tittade ut över torget, då slog det mig och sen dess har jag trott det, att Widmark/Willis faktiskt utgått från det lilla torget i Enskede när Valleby skapades. Nånting med torget och gatorna runt om, gatornas sträckning och den där kyrkan, där den ligger, som får mig att tro eller inbilla mig det.

Nej, säg inte om det stämmer eller inte. Låt mig fortsätta att tro så.

Faktiskt har jag inte läst just ”Det stora strömavbrottet” ännu, skriver innan jag läst, för läsa ska jag göra i självaste julaftonsfriden, om jag säger. Det står en lång rad med LasseMaja-deckare i min hylla och nu väntar jag på att Lukas, vårt senaste barnbarn, ska bli något år äldre så ska han få allihop. Att lyssna på när hans pappa läser för honom, först, och sen läsa själv.

Dessa blivande klassiker bland svenska barn- och ungdomsdeckare. Samtliga böcker i huvudserien finns numera återutgivna – i färg. Som teckningarna ska vara förstås. Förstår inte vem som kunde komma på idén att illustrationerna skulle vara i svartvitt (ekonomi?), som de var i början. Också de tidiga teckningarna har nu fått färg och böckerna har alltså återutgivits.

Som de och det ska vara.

Bengt Eriksson

 

Läs en deckare och må bra!

Öppet brev till er som skriver deckare! Och ni som läser dem!

Den här ”nya” – för inte är den väl ny? – genren som kombinerar feelgood med crime, hur är den möjlig? Går det att kombinera kriminalitet och att må bra? Hur ska en deckarförfattare då skriva?

Några feelgooddeckare, förmodar jag?Sorgeängel

Eller trivseldeckare, som jag såg att genren kallas på finlandssvenska. Mys- och mjukdeckare, mjukkokta – som i softboiled – kriminalromaner. Vad finns fler för pseudonymer? Jo, cozy crime.

Hur kan kriminalitet, ond bråd död, våld och mord, någonsin vara mysigt att läsa om? Är det inte detta, när död och mord tas med en axelryckning, ja, nästan som ett skämt som författaren snabbt skyndar förbi, är det inte detta som borde kallas våldsunderhållning?

Elly Griffiths 2Istället för de deckare och thrillers där våldet och morden skildras nära och ingående, för att det kan väl knappast vara underhållande, någon som helst underhållningslitteratur?

Hur nytt är det med feelgood crime, om jag håller mig till den benämningen? Vem skrev den första feelgooddeckaren? Var det Agatha Christie? Allt det som förr kallades pusseldeckare är kanske feelgood crime – det var pusseldeckaren som grundlade den ”nya” genren feelgood crime?

EsterÄr det så? Skrev Maria Lang kriminell feelgood? Om inte, vilken genre skrev hon i? Kort sagt: när föddes feelgood crime? Eller cozy crime, trivseldeckaren, mysdeckaren, mjukdeckaren…? Hur och varför?

Vilka skriver dagens bästa feelgooddeckare, i Sverige och utomlands? Kanhända Kristina Appelqvist och Marianne Cedervall (Sverige) eller Louise Penny eller Elly Griffiths (utrikes)? För att nämna blott fyra av mina favoriter. Men det finns ju många fler. Vilka gillar ni?

denfjardepakten-inb-195x300Och vad utmärker, för att återigen använda detta uttryck, feelgood plus crime. Hur måste dessa motstridiga delar balanseras för att resultatet ska bli just feelgood plus crime och crime fast feelgood?

Definition, inte lätt. Men hur kan och ska feelgood crime beskrivas och definieras? Hjälp mig! Beskriv genren och ge mig tips på era mjukdeckarfavoriter, gärna genom tiderna. Gör det här på loggen eller när jag lägger ut på facebook.

Bengt Eriksson

Återupptäck Agatha Christie!

Kollade en Agatha Christie-dokumentär på SvT Play (ligger där till nångång i början av nästa så det finns tid att leta upp den och titta) och fick lust att lägga ut den här texten jag skrev för ett an tal år sen då det fortfarande inte var så populärt att gilla Christie.

Hon ansågs ju som en dålig deckarförfattare medan jag ansåg att hon –  på flera sätt – var riktigt bra. Skrev Agatha Christie kanske feel good-deckare på allvar?

***

Agatha Christie – liksom Maria Lang, för den delen – är underskattad, både som deckarförfattare och samhällsskildrare. Återupptäck henne (dem)!

Och varför inte just nu, när det precis kommit en ny bok, ”Agatha Christie´s Secret Notebooks. Fifty Years of Mystery in the Making”  (HarperCollins), där John Curran går igenom de 73 handskrivna, privata anteckningsböcker som Agatha Christie efterlämnade och hennes dotter upptäckte för bara några år sen.

Ska jag så fort som möjligt lägga kontokortet och ögonen på!

I boken, som du kan läsa mer om t ex här, får vi bl a reda på vilken känd Hercule Poirot-deckare som egentligen var tänkt att ha Miss Jane Marple som huvudperson och vilka av Christies deckare som slutar på helt andra sätt än vad deckarförfattarinnan hade tänkt sig, från början.

Plus att ”Agatha Christie´s Secret Notebooks” – inte minst – innehåller ett par nya, dvs tidigare opublicerade Poirot-noveller. En av dem kan i sin helhet läsas på hemsidan för den engelska tidningen The Daily Mail.

Följande uppmaning att omvärdera Agatha Christie som deckarförfattare, samhälls- och kvinnoskildrare skrevs när några av hennes detektivromaner senast återutgavs i Sverige.

*

Trots alla nya kvinnliga deckarnamn: Deckardrottningen är och förblir Agatha Christie, den engelska pusseldeckarförfattarinnan som 1971 adlades och fick titeln Dame Agatha.

Med sina drygt hundra boktitlar är Agatha Christie (1890-1976) en av 1900-talets mest lästa författare. Böckerna har översatts till ett hundratal språk och sålt i mer än två miljarder exemplar. I Sverige ligger Christie i toppen av bibliotekens utlåningsstatistik och böckerna trycks fortfarande i nya upplagor.

Fotot på Agatha Christie är hämtat från omslaget till den återutgivningsserie som jag skriver om.

Senast har Bonniers förlag återutgivit åtta Christie-deckare till lågpris: ”En dos stryknin”, ”Tretton vid bordet”, ”Döden till mötes”, ”Mord på ljusa dagen” och ”Begravningar är farliga” (alla med Hercule Poirot som huvudperson), ”Mordet i prästgården”, ”Liket i biblioteket” och ”Trick med speglar” (med miss Marple).

Också deckarkritikerna, som länge ansåg att Christie skrev gammalmodiga pusseldeckare om brott i högreståndsmiljöer (exempelvis biblioteket i någon herrgård), har omvärderat henne. Nu lovordas hon för ”finessrika intriger” och ”logiska upplösningar”.

Dessutom börjar allt fler kritiker, både i Sverige och utomlands, uppskatta hennes realistiska skildring av den lilla engelska byn, St Mary Mead, och dess utveckling från gammeldags idyll till ett mer modernt samhälle med supermarket, flerfamiljshus och ungdomsproblem.

Ja, inte nog med det! De senaste åren har mer eller mindre feministiska litteraturstuderande på olika universitet uppmärksammat Agatha Christies romaner. Där finns många porträtt av starka och handlingskraftiga kvinnor, menar de.

Christies mest kända huvudpersoner och problemlösare är förstås Hercule Poirot respektive miss Jane Marple.

Christieomslag 1Idén till Poirot fick Agatha Christie när hon under första världskriget arbetade som sjuksköterska i Torquay och kom i kontakt med flyktingar från Belgien. Hon gav honom det ironiska förnamnet Hercule för att han, till skillnad mot den grekiske guden, var en liten man, inte längre än 160 centimeter. Efternamnet kan syfta på Poirots ägg- eller päronformade huvud.

Denne före detta belgiske polis, ”a foreigner”, som talar bruten engelska och är sååå pimpinett med sin vaxade mustasch introduceras i Christies debutdeckare ”En dos stryknin” från 1920 (eller, uppgifterna varierar, 1921).

Genom vems ögon såg hon huvudpersonen – sina egna eller läsarens? Var det så att Christie med Hercule Poirot ville göra upp med engelsmännens fördomsfulla inställning till utlänningar? För hur liten och löjlig Poirot än kan förefalla, så fungerar hans små grå celler bättre än någon annans.

Inspirationen till miss Marple kom från hennes egen farmor och andra äldre tanter i Agathas barndom.

Ungmön Jane Marple, 65 till 70 år, lång, tunn och bräcklig med nästan vitt hår, löste sin första riktiga deckargåta i romanen ”Mordet i prästgården” (1930). Då hade hon redan introducerats i en serie noveller, där några personer träffades och berättade var sin kriminalhistoria som de övriga skulle försöka lösa. Miss Marple löste samtliga gåtor före de andra – trots att sällskapet innehöll en tidigare chef för Scotland Yard.

I romanerna ligger hon alltid tanken före den nedlåtande och buttre polisinspektören Slack. Något som miss Marple inte tycker är något konstigt alls. Hela sitt liv har hon ju bott i St Mary Mead och var någonstans kommer man människor så nära att man lär känna den mänskliga naturen, om inte i en liten by?

Miss Marple, som blev uppåt 90 år, och Poirot, som måste ha varit cirka 140 när han avled i romanen ”Ridå” (1975), är skönlitterära porträtt av äldre människor. Hur många äldre personer förekommer i litteraturen? Nej, inte är de många – och de blir allt färre…

Jane Marple, som tycker om att sticka och även påtade i trädgården så länge kroppen tillät, framställs i början som en nyfiken skvallertant. I senare romaner är hon snarare en livsvis gammal kvinna. Även Hercule Poirot förändras. De ”främmande” manéren försvinner.

Christieomslag2Men är det personerna som förändras eller sker förändringen i betraktarens ögon? Är Christies budskap i Poirot-deckarna att det främmande blir helt naturligt när man vant sig vid det? Liksom berättelserna om miss Marple är en uppmaning till läsarna att inte ha fördomar om gamla människor utan se dem som människor med erfarenheter och, inte minst, som individer.

Agatha Christie skrev även ett antal romaner om Tommy och Tuppence Beresford, ett jämställt äkta par där hustrun snarast är den starkare. I den första romanen, ”Den hemlighetsfulle motståndaren” (1922), är Tommy och Tuppence något över 20 – i ”Ett sting i tummen” (1968) har de blivit pensionärer.

Ariadne Oliver heter en annan intressant person, ibland förekommande i Poirot-böckerna. Oliver skriver deckare med en finsk (?) detektiv som hjälte. Hon är dessutom feminist. Var Christies självporträtt slutar och parodin tar över får läsaren bedöma.

Det är hög tid att läsa deckarförfattarinnan Agatha Christie med nya ögon och omvärdera henne som samhälls- och människoskildrare. I en intressant c-uppsats, skriven vid högskolan i Luleå, ställer Anna Sköld frågan om Agatha Christie var feminist eller anti-feminist. Hon finner att det förra överväger.

Bengt Eriksson
Delvis olika texter i Sköna Dagar 2000 och Ystads Allehanda 2001

PS. Länk till  www.agathachristie.com

Feelgood blir feel life som blir mysdeckare på Österlen

Karin Brunk Holmqvist
Damen med bysten
(Bokfabriken)

I sin nya feelgood- eller snarare feel life-Österlenroman ”Damen med bysten” har Karin Brunk Holmqvist kommit till Hammenhög. (Hennes föregående böcker hade bland annat Smedstorp, Skillinge och Brösarp som miljöer).

Med omnejd, dock, bör tilläggas.

De äldre kvinnorna – Brunk Holmqvist har väl alltid haft ett par äldre kvinnor som huvudpersoner – Lovisa och Elvy reser med buss 570 från Hammenhög till Simrishamn, till exempel när Antikrundan kommer dit eller Ålens dag arrangeras, och dessutom händer det saker i grannbyn Gärsnäs.

Just händer, för det är som min hustru invände när jag muttrade att det händer ju inte så mycket heller i ”Damen med bysten”. Då sa hon att ”det gör det visst det, bara du som inte märker det”.

Brun damen-med-bystenJojo, också jag märker det. Vad jag menar är att det vardagliga händer och sker, att det dagliga livet levs. Som det brukar levas, just dagligen, med vissa höjdpunkter.

Lova och Elvy promenerar, de pratar om grannarna, de minns skolkamrater, de funderar på livet som det var och som det är, de läser Ystads Allehanda, som förresten har en framträdande plats i den nya romanen, YA återkommer flera gånger; och de funderar på kärlek, ingen av dem blev gifta, men det hindrar ju dem inte från att fortfarande tänka på kärlek och vad som hör kärleken till (och mellan raderna ännu hoppas).

(Lovisa lovordar förresten YA:s familjesida och jag instämmer.)

Och så – plötsligt – har något hänt vid Hammenhögs Gästis och så – plötsligt – händer något vid Ljungs gamla tomma hus, något som inte skulle hända, men det händer för att Elvy är för nyfiken och ja, busig och lockar Lovisa med sig.

Eller så åker de till Simrishamn, som sagt, för att visa upp ”Damen med bysten” för Antikrundan (av detta kan man kanhända sluta sig till att ”Damen” är en ”byst” lika men en smärre staty men mer än så tänker jag inte avslöja).

Även Jens, som i likhet med Lovisa har arbetat på Gullåkers fröfirma, bor i Hammenhög med sin hund Birgit. Också pensionär och lika ogifta som de pensionerade kvinnorna; Jens har förresten alltid haft ett gott öga för Lovisa. Även Jens ska – plötsligt – få uppleva något oväntat.

Porträtten av människorna – snarare än personer och absolut inte karaktärer – är lika ömsint, ja, kärleksfullt tecknade som alltid. Och så exakt: Lovisa, Elvy och Jens finns i varenda sydöstskånsk småby, även om de har andra namn.

För att upprepa mig själv för tredje gången: Ingenkänningsfaktorn är – fortfarande – 150 procent.

Hammenhög alltså – men när, vilket år kan det vara? Länge var jag fundersam för det kan inte vara idag men så en bit in i boken (om man bor här omkring och läser YA) har Brunk Holmqvist gjort en låt säga typisk tidsangivelse utan att riktigt göra det (så ingen utanför Österlen boende förstår väl) men nu vet i alla fall jag när händelserna utspelar sig.

Jo, en sak till måste jag avslöja. Edmund heter ännu en av berättelsens personer. Edmund är solochvårare, väl inte helt framgångsrik men illa så det räcker, i Simrishamn, Gärsnäs och Hammenhög. Tänk er själva resten.

Lite kriminellt således och så har det varit i Karin Brunk Holmqvists senare romaner. Också hon har börjat införa in något kriminellt i vardagsskildringen, något vardagligt kriminellt, något som kan drabba var och en.

Och hon gör det bra, resultatet blir mysdeckare av föredömligt slag. Mot sluter av ”Damen med bysten” får hon dessutom – ja, faktiskt – till action, det blir riktigt spännande trots att spänningen egentligen är rätt liten.

Karin Brunk Holmqvist har alla möjligheter att låta kröna sig till Sveriges Feelgodcrimedrottning, om hon bestämde sig för att på allvar förena feelgood och feel life med kriminallitteraturen. Till sist, så ingen glömmer det: Ge nu Piratenpriset till Brunk Holmqvist, ingen förtjänar det mer än hon.

För vem skulle kunna skildra Österlen och dess människor mer Piratenlikt än hon? Enda skillnaden: Karin Brunk Holmqvist är ju snäll.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (13): Finlandssvensk så kallad trivseldeckare

Lite lagom förtjust, så kunde väl mitt mottagande av Eva Frantz förra och första Anna Glad-deckare, ”Blå villan”, sammanfattas. Med tillägget: lovande grundsten till den fortsatta serien.

Vilken nu närmast fortsatt med ”Den åttonde tärnan” (bägge utgivna av det finska – eller snarare finlandssvenska – förlaget Schildts & Söderström). Och betyget för den nya, andra titeln i Anna Glad-serien (ursäkta, boken gavs ut 2018 men slank undan så jag har inte läst den förrän under päronträdet i sommar) blir också: lite lagom förtjust.

Eller kanske: lite mer än lagom förtjust den här gången.

Eva Frantz är alltså inte finska men finlandssvenska. Att läsa finlandssvenska romaner, deckare och annat, gillar jag. Fascinerande att se hur finlandssvensk skönlitteratur både skiljer sig och inte skiljer från svensksvensk.

Eva FrantzFör det finns alltid skillnader liksom det alltid finns likheter, än fler och än färre av bäggedera. Och just detta är så fascinerande – att läsa och se hur den svenska skönlitteraturen och i det här fallet det svenska deckarlandskapet utvidgas.

Hos Frantz är kanske skillnaderna färre: inga direkta finlandismer och blott några få ord som nog inte hade valts av en deckarförfattare på den här sidan Östersjön. Mest något, som jag långsamt närmar mig i den här texten eftersom jag inte vet hur jag sätta ord för det, i berättartempot och även i betraktandet av samhället och människorna.

Som att takten, själva livstakten, är lite olika i Svenskfinland respektive Svensksverige. Kanske det där, som jag uppfattar det, ungdomsdeckarbetraktandet/skrivandet i en vuxendeckare också är finskt eller finlandssvenskt?

Dom deckare som Eva Krantz skriver kallas ju också – i Finland – för ”trivseldeckare”. Just detta uttryck har jag inte hört i Sverige eller har jag missat det? Mjukdeckare säger ju vi eller – mer internationella som vi är – cozy crime, kanske mjukkokt också.

Eller mysdeckare.

Anna Glad är fortfarande småstadspolis, närmare bestämt en ”äldre polisinspektör”. Nu är hon också singel och försöker leva med det. Fast kärleken – eller kärlekarna, ett par stycken nya – är väl på gång, hur hon nu ska göra för att handskas med den, kärleken.

Det gillar jag också: en ”äldre” kvinna och människa som fortfarande inte riktigt vet hur man gör så att säga när kärlek eventuellt uppenbarar sig. Så är det ju, också utanför litteraturen.

Kriminellt, då. Det kriminella kommer i andra hand, faktiskt. Det som underhåller – rätt ord – mig i den ”Den åttonde tärnan” liksom i ”Blå villan” är/var framför allt skildringen av människorna och ur dem samhället, själva livet.

Krantz skildrar trovärdiga personer, verkliga människor. Det gäller huvudpersonen Anna Glad och samtliga övriga personer. Ännu en ”feel life”-roman – med till lägget ”crime” – så skulle jag vilja karaktärisera också hennes senaste deckare.

Det ska firas Lucia, snart är det jul igen. En tidig morgonvinterbadare lägger handen på ett lik i vattnet, så börjar det. I närheten ligger den anrika men nog lite skumma folkhögskolan Futurica och det ska visa sig att den drunknade – eller dränkta? – var lärare på skolan.

Det ska också visa sig att döds- eller mordfallet hänger ihop med skolans historia och – det förstår ju den klipska deckarläsaren redan av titeln ”Den åttonde tärnan” – just luciafirandet; nu idag som en gång i tiden.

Bengt Eriksson

 

Ännu en gästrecension: Mysdeckarpärla

Rachel Rhys
Dödligt arv
Övers: Malin Bylund Westfelt
(Etta)

Jag tycker om böcker som briljerar i sin genre.

”Dödligt arv” är en brittisk så kallad ”mysdeckare” av bästa adelsmärke. Rachel Rhys är en värdig arvtagare till Agatha Christie.

Boken är så där underbar som man vill att den ska vara utan att bli larvig. I grunden är det en klassisk askungesaga.

RhysEn alldaglig brittisk kvinna får plötsligt ärva en del i ett hus på franska Rivieran av en man som hon aldrig träffat. Arvtagerskan får ett minst sagt kyligt mottagande av mannens familj när hon anländer till huset.

Författaren beskriver kläder, frisyrer, hus och miljöer ingående men utan att det blir tjatigt. Här finns inga psykopatiska mördare eller grafiskt blodiga scener men det är spännande ändå.

Man vill veta hur det ska gå och historien är välkryddad med gamla nazister, konsttjuvar, filmstjärnor, författare och lömska gentlemen.

Arvtagerskan genomgår en klassisk karaktärsutveckling utan att det känns krystat. Historien bjuder på relationsdramatik kryddad med en liten kriminalhistoria. Alla trådar vävs ihop snyggt i slutet.

Författaren har skapat en riktig liten pärla i genren mysdeckare. Betyg (vilket egentligen inte delas ut på Deckarlogg, red:s anmärkning) 4 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” .  Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var ännu en gästrecension på Deckarlogg.