Privatsnokande buskis i Indien

Zac O´Yeah
Operation: operation
(Ordfront)

Skälmroman eller buskisdeckare?

Zac O´Yeahs berättelser om Hari Majestic, småfifflare i staden Bangalore, ska inte läsas om man är ute efter en rafflande kriminalhistoria. Däremot bjuds en stunds underhållning á la indisk bondkomik och ges inblickar i dagens Indien.

Zack ONu har Majestic startat en detektivbyrå och för att komma igång ger han upp till 101 procents rabatt. Första uppdraget som privatsnok – att spionera på en hustru som tyvärr inte är otrogen – slutar med att han jagas av gangstrar och kör ner med sin motorcykel i ett djupt kloakhål.

Majestic hamnar på ett numera svenskägt sjukhus och boken förvandlas till en medicinthriller.

Roligt? Ja, mer än så: heltokigt.

Slutet är oväntat också, nämligen lyckligt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2015)

Annonser

Feelgoodkriminellt på Gotland

Marianne Cedervall
Dit solen aldrig når
(Lind & Co)

Feel Good som funkar.

Mellan oroshärdarna i världspolitiken, agenter som dras in i olika maktspel med livet som insats för tvivelaktiga mål, psykopatiska kvinnomördare med tortyr som specialitet, skändade barn, trafficking och andra mänskliga vedervärdigheter, är det skönt med Marianne Cedervall.

Hennes brottsliga universum utgår från att det mesta i livet är vardag och inte minst har hon en välgörande förmåga att hitta på roliga gotländska namn. Mullvalds, Kajpe Kviar, Hällinge (som finns i Småland), Smissarve… Listan kan göras lång på namn som har en gotländsk klang och förankring i språkbruket. Jag gillar det skarpt.

Nu har tredje delen i Cedervalls serie om pensionerade läraren Anki Karlsson kommit ut, ”Dit solen aldrig når”, och den här gången ska hon ta hand om den pensionerade kriminalaren och gode vännen Tryggve Fridmans älskade hund Putte, vilket hon gärna gör, och sitt barnbarn Maja, fjorton år.

Cedervall dit-solen-aldrig-narMaja dumpas plötsligt i Ankis knä av sonen Jocke som är journalist och bara måste sticka på ett jobb till Albanien och inte kan tänka sig att det skulle bli till besvär för lilla mamma med ingen varsel alls och för resten av terminen, en och en halv månad, för att Majas mamma har stuckit till Indien med en annan tjej.

Anki sätter i halsen. När man har lämnat allt bakom sig och flyttat till Gotland för att rida islandshästar, mocka i stallet och vara sin egen, kan barnens krav komma olägligt.

Men så klart ställer farmor upp och det är klart att det blir bra. Ankis distans har en välgörande inverkan på sondotterns humör och vem säger nej till scones med plommonmarmelad? Ankis svala perspektiv på föräldraskap och barnbarn är ganska skönt.

Journalisten Ninni Weström (olyckligtvis kallad Ninni Engelhardt i baksidestexten) rotar i Smissarve prästgårds loggböcker från 70-talet. Hennes och modern Kerstins historia är förknippad med Fruntimmershuset som var en verksamhet för utarbetade och ensamma mödrar och Ninni förstår på den nu dementa modern att allt inte var idyll.

Ninni själv minns bara en hastig avfärd utan förklaring. Nu vill hon ta reda på mer för en artikelserie i en av rikstidningarna.

Men någon vill absolut inte att det ska rotas. Någon tar alla 21 loggböckerna och försvinner i natten. Någon vill Ninni mycket illa och inte ens Anki med sin outtröttliga nyfikenhet och förmåga att se samband kan stoppa skeendet.

Tryggve Fridman kommer hem från sin solsemester i Spanien något tidigare än tänkt och finner kaos och ond bråd död. Ninni Weström sökte upp honom på plats i Spanien, det var nämligen han som en gång tog emot en anmälan från Kerstin. Ett Cold Case som blir allt varmare.

Anki Karlsson och Tryggve Fridman får än en gång ta hjälp av varandra för att lösa fallet som visar sig vara som de berömda ryska dockorna. I en docka finns ytterligare en som döljer ytterligare en. Allt hänger ihop i denna charmerande men också allvarliga historia om utsatthet, ensamhet och följderna av att tiga ihjäl obehagliga sanningar.

Marianne Cedervalls tidigare böcker om Anki Karlsson heter ”Av skuggor märkt” (2015) och ”Låt det som varit vila” (2016). Ännu tidigare har hon givit ut serien om Mirjam och Hervor och byn Kajpe Kviar.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

PS. Men kärleken då? undrar Deckarloggs andra skribent. Ska det eller ska det inte heller den här gången bli något av med den kärlek som både finns och inte finns där mellan Anki och Tryggve? Den anas ju inledningsvis, åtminstone hos Anki (plötsligt svartsjuk!) mer ändå, än tidigare…

BE

Kriminallitterärt i Skåne (2): mer Skanör-Falsterbo

”Ryttaren” (Massolit förlag) är tredje delen i (Christina) Olsénis & (Micke) Hansens – humoristiska – deckarserie ”Mord i Falsterbo”.

Miljön poängteras genast: högtryck över Falsterbonäset och presskonferens inför ”Falsterbo Horse Show”.

Skanörs lokala favorit Leopold Gyllenstierna rider ut på sin vinnarhäst för att fotograferas.

Olseni Hansen RyttarenNär hästen hoppar över det klassiska Falsterbohindret tappar Leopold tyglarna och dunsar i marken. Död.

Humordeckare är en svår genre. Skratt och mord går sällan ihop.

Men Olséni & Hansen gör inte misstaget att skoja om döden utan skämtar, både ironiskt och kärleksfullt, med personerna. Som kollegerna Lisa Stark och Fredrik Hjort (ska det aldrig bli något mellan dem?) på Skanörs polisstation.

Inte min favoritgenre fast (objektivt läst) rätt bra.

Forts… 

 

3 ggr Maria Lang (1914-91). Tredje delen:

Mer om Lange än Lang, tyvärr

Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
(Ordalagets Bokförlag)

maria-lang-omslagMaria Lang föddes den 31 mars 1914. Lagom till 100-årsjubileet kommer boken ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Hon skrev sina memoarer – med titeln ”Vem är du Dagmar Lange eller Maria Lang?” (1985) – och det har getts ut en mindre handbok till Lang-deckarna – ”Mord var hennes liv” (2007) av Hans Sahlmén – men det här är den första biografin över Dagmar Lange, snarare än Maria Lang.

Alltså en lite missvisande titel. Det handlar mest om Dagmar Lange och mindre om Maria Lang. Hade inte Lange/Lang valt den mycket bättre titeln till memoarerna så kunde den ha passat bra för biografin.

Även på ett annat sätt har titeln blivit något missvisande. Maria Lang var den första svenska ”deckardrottningen” i betydelsen att böckerna blev storsäljare och hon själv en kändis. Dock ska vi inte glömma att det fanns kvinnliga deckarförfattare i Sverige också före Lang – med Kjerstin Göransson-Ljungman som det främsta exemplet.

puck-christer

Puck Buhre och Christer Wijk återser varann som medelålders på järnvägsstationen i Skoga sommaren 2014. Foto: Bengt Eriksson

Men jag verkar nog mer kritisk än jag faktiskt är. Biografin ger en bred och fördjupad bild av Dagmar Lange som person och människa, från barndom (ja, före födelsen) i Västerås och Nora till begravning i Nora kyrka. (Hon avled den 8 oktober 1991.) Vi får följa henne som litteraturstudent och doktor på en avhandling om Pontus Wikner, som lärare och sen rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

”En lysande pedagog och en mycket uppskattad och respekterad lärare”, enligt namngivna elever. En av dem, Chris Bergendorff, skulle senare göra omslag till flera Maria Lang-deckare. Också en egenartad lärare, som varken hade kursplan eller läroböcker.

Och alla elever uppskattade henne nog inte lika mycket. Som Lee Persson, en annan elev, berättade i en minnesskrift om skolan: ”Utvalda elever bjöds inför studenten hem till rektorsbostaden… (där) Lange själv tronade som en översteprästinna”.

Hon bör ha varit karismatisk (ett ord med skiftande betydelse). De vänner hon samlade omkring sig kunde användas på olika sätt. Till exempel läkarparet Bringel, som hittade på ”åtskilliga av mordmetoderna i böckerna”. När det blev dags för en vilopaus i deckarskrivandet i Nora så utbrast hon: ”Nu vill jag umgås!” Det verkar inte ha varit läge att tacka nej.

I boken refereras vad som hände när Bergendorff, som under 20 år hjälpt till med research och gjort omslag, inte kunde medverka vid en presskonferens. Lange/Lang deklarerade ”iskallt” att vänskapen = samarbetet var över.

maria-lang-2

Och här är minsann Maria Lang/Dagmar Lange tillbaks i egen person tillsammans med sin brorson Ove Hoffner i Nora/Skoga 2014. Foto: Bengt Eriksson

Deckardebuten skedde 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”. Därmed hade Dagmar Lange också blivit Maria Lang. Sammanlagt skulle hon skriva 43 vuxendeckare (inklusive en novellsamling). Cirka hälften utspelar sig i Skoga (fiktionens Nora) eller övriga Bergslagen och hälften i Stockholm.

”En stark erotisk kärlek utgör drivkraften till de mord som begås i Maria Langs första deckare”, står det i biografin. Samma drivkraft, hävdar jag, finns i samtliga Lang-deckare.

Intressant med förhållandet mellan verklighet och fiktion: autentiska miljöer, levande människor och livets största känslor; passion, erotik, sexualitet, kärlek. Lundgren/Wikner tar upp allt detta (Noras kontra Skogas gator och hus, vilka av Langes vänner som förekommer i Langs deckare, privatperson och deckarförfattare) men de går inte tillräckligt djupt, läser inte tillräckligt nära.

Doktoranden Lange upptäcker att Pontus Wikner, filosof och författare, var homosexuell och tvingas invänta en ny professor innan hon kan lägga fram sin avhandling. Deckarförfattaren Lang debuterar med ett homosexuellt mordtema. En ren tillfällighet?

Lena Lundgren och Lisbet Wikner (förresten släkt) finner inget belägg för att hon var homosexuell. De hittar inte ens en partner, vare sig manlig eller kvinnlig. Oavsett vilket, om hon levde i en garderob eller saknade all kärlek, så är ju det tragiskt. Kan det ha varit sina egna, egentliga känslor som hon gestaltade?

Jag menar att Maria Lang är en underskattad deckarförfattare med ett budskap. Hon skildrar människors kärlek och passion, sexualitet och förhållanden. Många av oss är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara. Så kan budskapet sammanfattas. Det är när omgivningen inte accepterar utan fördömer som följden kan bli ond, bråd död.

Rätt eller fel? Biografin ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” varken bekräftar eller dementerar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda 2014)

2016 års bästa svenska mysrys, mjukkokt, cozy och feelgod

Eftersom romaner i genren feelgood blivit allt mer populära så är det ju inte konstigt att fler och fler nya författare också försöker sig på att skriva mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och allt vad det kan kallas.

Ojojoj, ja. För svårare undergenre inom kriminallitteraturen går knappt att hitta. Det gäller att balansera såååå exakt mellan mys och rys, mjukt och hårt, snällt och tufft.

Därför att det hårda, tuffa ryset måste också komma med. Det får varken bli för lite av det ena eller det andra.

Ett eller oftast flera mord är ju varken något mjukt eller mysigt. Och det måste framgå – även eller snarare inte minst i en deckare som vill vara mysrys, mjukkokt, cozy crime eller feelgood.

Det finns fler svenska deckarförfattare som försöker balansera det mjuka mot det kriminella (dem hoppas jag återkomma till) men tre namn har – av olika anledningar – placerat sig bland mina favoriter eller åtminstone ”favoriter”: Annette Haaland, Marianne Cedervall och Kristina Appelqvist.

pastor-vivekaHaaland, som under 2016 dubbeldebuterade med ”Pastor Viveka och tanterna” och ”Pastor Viveka och hundraårsjubileet” (bägge Albert Bonniers förlag).

Att jag läste hennes mysrysare – genast de kom – berodde på miljön: Enskede söder om Söder i Stockholm. För den miljön känner jag väl till. Där låg min (och Anna Odells) högstadieskola, dit gick jag på morgon varje måndag till lördag.

haaland-2Med miljön lyckas Haaland riktigt bra. Hon beskriver den varmt och vänligt, dessutom så gott som autentiskt. Och pastor Viveka är trevlig, ja, nästan övertrevlig (och mänsklig). Däremot lyckas Haaland sämre med det kriminella – det blir närapå vänligt det också.

Och det duger inte i en deckare: för mycket mys – för lite rys.

Marianne Cedervall inledde med en serie deckare eller (nästan)deckare, beroende på hur var och en definierar deckare, där affirmation stod i centrum. Det vill säga den ena av de bägge kvinnliga huvudpersonerna kunde koncentrera sig och tänka på något – och så inträffade just det!

Mystiskt? Märkligt? Fånigt? Det må somliga tycka. Jag tyckte det var fyndigt.

Nu har Cedervall övergått till att skriva en serie mys- och rysdeckare som ska vara just deckare fast mysiga. Liknande miljöer som den första serien: Gotland.

Det gick så där, till att börja med. Tyckte jag. Också för mycket mys på bekostnad av det kriminella och när väntetiden på deckarinslagen dessutom var lång – föööör lång – då blev det långtråkigt.

Inte ens en mysdeckare får ju bli tråkig.

cedervall-2Fast i seriens andra titel, ”Låt det som varit vila” (Lind & Co), utgiven 2016, har Cedervall lyckats bättre. Nu hänger feelgood ihop med deckare, cozy med crime, mys med… nja, inte rys direkt men med det kriminella.

Väntetiden har kortats. Pensionären Anki (Karlsson), den kvinnliga huvudpersonen, får nästan – i alla fall ligger det i luften, nu får det ske snart – ihop det med den manliga.

Kom igen! Med viss förhoppning inväntar jag nu nästa feelgood-deckare av Marianne Cedervall.

Så till sist men absolut inte minst: Kristina Appelqvist, som härmed utnämns till fjolårets bästa svenska deckarförfattare i genren mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och så vidare.

Även Appelqvist har en föregående serie bakom sig, en snarlik feelgood-deckarserie i samma miljö: universitetsstaden Skövde (med omnejd). Jaja, om ni hävdar att högskolan i Skövde är väl inget universitet så är det som det är med det: skönlitteratur och fiktion.

Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och kanske till och med Helena Poloni/Ingegerd Stadener har lagt grundstenarna till såväl hennes första pusselmysiga deckarserie som den nya om och med litteraturforskaren och talskrivaren Helena (Waller) som huvudperson.

AppelqvistJag uppskattade hennes första pusselmysiga deckarserie men till den andra och nya serien, där ”Smultron, bröllop och döden” (Piratförlaget) är tredje titeln, har jag varit lite mer avogt inställd. Tills nu…

Bättre balans mellan det kriminella och det som ska kännas bra: litteratur (viktigt för Appelqvists deckarserie, här spinner tråden kring Shakespeare och en amatöruppsättning av ”Romeo och Julia”), kärlekar (gånger flera alltså), miljöerna (svenska med utflykt utomlands) och så – mord.

Mer driv i berättelsen också – riktningen är hela tiden framåt…

Så jag konstaterar: med ”Smultron, bröllop och döden” (be)visar Kristina Appelqvist att Deckarlogg 2hon – för närvarande – är Sveriges mysdeckardrottning.

Bengt Eriksson

Feelgood på Gotland

Marianne Cedervall författade en både underhållande och annorlunda deckarserie, som kan kallas S-serien (samtliga romaner har titlar som börjar på bokstaven S) eller deckarserien om väninnorna Mirjamn och Hervor och Mirjam, mest mest på Gotland respektive mest i Tornedalen.

Ja, jag ser att varken författaren själv eller hennes nya förlag verkar nu vilja att Mirjamn- och Hervor-serien ska kallas deckare. Men det var böckerna – de titlar som var som bäst. Då var de – också – deckare. Innan serien började gå i stå, vilket den väl gjorde i typ de två sista titlarna (av fem).

svinhuggSå i och för sig kan jag förstå att Marianne Cedervall ville lägga ner och starta upp på nytt, börja skriva en ny deckarserie.

Men – det måste poängteras – det där personliga och egenartade från den första serien, det är inte så lätt att åstadkomma ännu en gång. Den ena väninnan, Mirjam, var/är nämligen en jäkel på affirmationer.

Vadå? Jo, att tänka på och önska något så mycket att det faktiskt inträffar. Det är en affirmation, som hon Mirjam var så bra på. Typ – fast det ska man ju inte – tänka intensivt på att man vill att någon ska dö.

Sådär övernaturligt alltså? Smått fånigt? Tja. Nä. Inte alls. En egen författarväg genom en roman och romanserie, enligt mig.

De tre första titlarna i Cedervalls förra (deckar)serie – ”Svinhugg”, ”Svartvintern” och ”Spinnsidan” – rekommenderas som några av de mest personliga och fyndiga deckare som skrivits i Sverige på senare år. De två sista, ”Stormsvala” och ”Solsvärta” (samtliga utgivna av Natur & Kultur, 2009-14), kan ni väl också läsa – om ni får lust. Men där avtar det fyndiga, kanske för att Norrland och Gotland bytts mot New York och Västerås.

svartvinternI fjol kom så första titeln, ”Av skuggor märkt” (Lind & Co), i vad som skulle bli Marianne Cedervalls nya deckarserie – den här gången med så pass stark betoning på förledet att serien kan kallas just deckare.

Även nu på Gotland, närmare bestämt i Mullvads (med omnejd), men förstås med ny huvudperson, Anki Karlsson, pensionär och ensamstående, som slagit sig ner på Gotland med sina islandshästar.

Jag var måttligt förtjust. Ingen affirmation här, om man säger. Som jag skrev i min recension: ”Av skuggor märkt” töltar framåt på den smala gränsen mellan feel good (som den här deckaren rubricerats som), trist och tråkig.

Att skriva mysiga deckare är svårt, det får varken bli för mycket av den ena eller det andra. Men bäggedera måste vara med, både det mysiga och det åtminstone lite spännande.

Vad som gäller, tror jag, kan sammanfattas med ordet charm – eller kanske stämning. Men det måste vara en charmfull stämning. Och i denna stämning måste sen kriminaliten släppas lös. Intrigen ska liksom falla till ro och dra iväg framåt, samtidgt.

cedervall-1Den första titeln i Cedervalls nya deckarserie – ett slags försök att förena Agatha Christie och Enid Blyton, Miss Marple och Hemliga tvåan – blev tyvärr charmlös. Och apropå ”hemliga tvåan”: den ena delen av amatördeckarduon var och är förstås Anki (även Miss Marple på Gotland) medan den andra bestod och består av den förre, likaså pensionerade och till att börja med rätt buttre före detta kriminalkommissarien Tryggve Fridman.

Anki och Tryggve återkommer i årets titel, alltså den andra i serien, ”Låt det som varit vila” (också Lind & Co).

Samma lunk och tölt. Fast jag tycker ändå att personerna och miljöerna nu börjar samla ihop sig till vad som kan kallas stämning. Gotlandsstämning? Ja, en svag sådan men jag tror jag vågar använda den beskrivningen. (Ska också be min gotlandssommarboende deckarloggkollega läsa: bekräfta eller dementera.)

I den nya boken har Mirjam, höll jag på att skriva; i nya boken har Anki, menade jag, bjudit in tre väninnor till Gotland. Det ska bli tryffelfestival på den nu lite lyxifierade lokalkrogen. Dit går förstås alla inblandade personer för att äta en festivalmåltid bestående av sex olika tryffelrätter. Och på restaurangen dör förstås – plötsligt – en av personerna..

cedervall-2Dålig stämning mellan vissa personer, familje- och släktintriger, ett försök till eldsvåda och en av Ankis väninnor blir störtkär i en karl som kommer på besök till Tryggve. Med flera av de ingredienser som bör vara med.

Det tar sin tid och sina sidor innan deckeriet sätter igång och blandstämningen av mys och rys (nåååja) infinner sig. Alltför många sidor, enligt min mening. Men så är den där: stämningen har smugit på utan att jag ens märkte det. Så att mitt slutomdöme på sista sidan ändå blir: Inte alls illa. Rätt bra, ju.

Vågar en nu hoppas på att Marianne Cedervall fått upp farten, så lunket övergår i säg dubbeltölt direkt på första sidan i den kommande, tredje delen av Anki- och Tryggve-serien? Och så bara ansar och putsar och drar hon åt lite, resten av berättelsen.

Jag hoppas det. Dessutom önskar jag att författaren nu begriper att det är dags för Anki och Tryggve att spana in varann på allvar, att hon (med sina hästar) och han (med sin hund) Deckarlogg 2får ihop det och blir ett par. Litta romantik och kärlek mellan dom skulle liasom piffa upp och krydda till Cedervalls nya feelgood-deckarserie.

Bengt Eriksson

Mys, feelgood och cozy

Det är ju något märkligt med krimi.

Om en deckare kokas så att säga normalt och som vanligt så blir den hård. Om deckaren kokas lite till så blir den mjuk. Om deckaren sen kokas ännu något mer så blir den mysig. Eller ”feelgood”. Eller ”cozy”, om ni vill.

Ifall någon nu tycker det verkar som om jag låter ironisk och nog inte riktigt gillar ”mysdeckare” alternativt ”feelgood” eller cozy crime” så visst kan det väl stämma. Jag undrar: Hur mysigt kan det bli med ett eller flera mord?

Bör det bli? Får det bli? Hur gott ska en deckarläsare må av att en eller två eller tre eller ännu fler personer blir mördade?

Agatha Christie må ha skrivit deckare av mjukare sort – men hennes deckare är väl inte mysiga? Och så kan knappast heller Maria Langs beskrivas. Det finns, tycker jag, en mysgräns som inte borde gå – och oftast inte heller går – att passera för den som skriver skönlitteratur om så kallad ond bråd död.

Trots mina förutbestämda meningar och aversioner så började jag att läsa ”Pastor Viveka och tanterna” (Albert Bonniers) av Annette Haaland. På fliken beskrivs boken som just en ”underhållande mysdeckare”. Där anges också att den ska innehålla ”trivsam spänning” och ”existentiella frågor”.

pastor-vivekaKommentar till orden ”spänning” och ”existentiell”: Nja.

Fast nu ska jag inte gå åsikterna i förväg. Ändå började jag alltså att läsa Haalands ”mysdeckare” och det var av ett personligt skäl: miljöpersonligt. Inte det sämsta heller utan tvärtom mycket viktigt – alltså den miljö i vilken en deckarförfattare låter sin kriminalgåta utspelas.

Gamla Enskede, strax söder om Söder i Stockholm, på – framför allt – högra sidan om Nynäsvägen efter att man passerar Nya Söderstadion (så heter den och inget annat). Detta är miljön i ”Pastor Viveka och tanterna”.

En miljö där jag tillbringade mycket av min barn- och ungdom. Handelsvägen vet jag var den går, den ingången brukade jag använda när jag (och generationen efter Anna Odell) gick in på vår mardröms skola. På Krokvägen bodde en i min klass och Margaretavägen går bakom Margaretaparken där jag hade småfuffens för mig med en annan skolkamrat (av motsatt kön).

Jag känner igen gatorna i Enskede. Också Annette Haaland känner sin miljö. Fattas bara: huvudpersonen Viveka är pastor i vad som benämns Enskede frikyrka, som får anses vara densamma som verklighetens Triangelkyrka där Haaland själv är pastor.

Min enda invändning mot miljöskildringen är att Enskede tryckts ihop. Som om det är några hundra meter bara mellan Dalens koloniområde och Svedmyra centrum! Men visst, åkej, det är författarens privilegium. Till Bagarmossen måste Viveka i alla fall ta bilen.

Personerna i Annette Haalands debutdeckare är främst församlingsmedlemmarna. Och särskilt tanterna: i andra kapitlet samlas de i Doris kolonistuga – Viola, Selma, Edna, Doris själv med flera – för att diskutera pastorns förslag att det ska serveras frukt (?!!?) istället för sju sorters kakor till kyrkkaffet.

Någon av dem ska snart dö = bli mördad.

Fler personer: Henry, som liksom Viveka har en kolonilott, Åke, som är så engagerad i kyrkan att Viveka får se upp så han inte tar över, Abbe, bokhandlaren som Viveka råkar få lite kuckeliku med (fast ytterst lite, hon är gift ju och dessutom pastor), fastighetsmäklaren Benny Falk, det homosexuella paret Urban och Östen med papegojan Margareth, och så vidare.

Någon/några av dessa kommer också att bli mördad/e.

Hur det nu är möjligt, när spänningen – ”spänningen”? – kan beskrivas som ospänning. Snarare bakåt- än framförhållning. Det enda lite spännande ska väl i så fall vara att fundera på vem som kan ha varit Abbes riktiga mamma. Annars puttrar det på, tänk ett långkok på spisen med svag värme.

Men det kanske är grejen, som jag inte har fattat. Eller eventuellt förstått omedvetet. Att läsaren långsamt ska sjunka in i miljön och bli bekant med människorna. Men varför då skriva en deckare? Behövs verkligen morden? Räckte det inte med ”mys”- och ”feelgood-” och ”cozy-” plus efternamnet roman?

Nej, jag stannade inte upp i mitten. Jag la inte boken ifrån mig. Jag läste mysdeckaren ”Pastor Viveka och tanterna” till sista sidan (287). Jag erkänner det, så nånting var det väl som fick mig att stanna kvar. Och, jag erkänner det också, jag kommer nog att läsa hennes nästa ”deckare”. Fast helst utan citattecken, så snälla…

Deckarlogg 2Någon gnutta framförhållning, en liten, liten spänning som för berättelsen framåt – skulle en deckarläsare kunna få begära det?

Bengt Eriksson